Söder om landsvägen: I prästkaret genom Vemmenhögs härad - 2

förvåna landets folk med sina ståtliga prestationer, men så skulle det
också bliva ett bröllop, som ej gick efter vanlig måttstock.
Sommaren hade varit ovanlig regnig och kall, men nu, de sista veckorna,
började solen stråla med en kraft, som gav hopp om en härlig
indiansommar. Rosor och blommor stodo fram i ny fägring, som om även de
ville göra sitt bästa att skänka bruden ett ljuvligt minne av
fädernehemmet. Och då dagen kom, den sista före bröllopsdagen, stod hela
detta hem i det varma augustisolskenet, prydligt och vackert, så som
aldrig tillförne.
På eftermiddagen skulle brudgummen och alla, mera långväga boende
bröllopsgäster anlända, och det hade varit ett ganska invecklat problem
att räkna ut hur de skulle kunna nå fram till detta avlägsna hörn av
världen. Att hämta alla dessa människor ända från Malmö, fyra hela mil,
med hästar och vagnar, det var ändå för besvärligt. Sålunda bestämdes
det, att allesammans skulle fara med ångbåt till Trälleborg, som i alla
fall låg ett par mil närmare, och där skulle ett otal skjutsar, mer
eller mindre lantliga, vara dem till mötes.
Emellertid hade även denna väg sina rätt betänkliga svårigheter. Hur
vackert än vädret var hade ändock flera av de resande damerna otrevliga
känningar av sjösjuka, helst vid den svåra passagen förbi Falsterbo. En
av mostrarna, som var alldeles särskilt känslig, hade till råga på
olyckan fått i uppdrag att omhändertaga en väldig krokan, och den
skildring de övriga resenärerna gåvo av henne, hur hon låg i sin hytt i
svår vånda, men aldrig ett ögonblick släppte krokanen ur sikte, ständigt
stödjande den med skälvande händer, var alltför komisk att förmå
framkalla det rätta medlidandet.
Det blev ej bättre då de slutligen anlände till Trälleborg. Där fanns
nämligen den tiden ingen ordentlig hamn utan ångaren måste kasta ankar
ute vid redden och därifrån fingo passagerarna i små roddbåtar föras in
till staden. Och nu måste den stackars sjösjuka, tämligen oviga mostern,
med krokanen i famn, göra en klättring ner för en farlig repstege, tills
hon slutligen utmattad sjönk ner i den bräckliga farkosten, ett äventyr
som hon aldrig kunde förgäta.
En annan moster, brudgummens mor, hade nästan lika mycket besvär med
sitt stora klädknyte, väl insvept i ett vitt lakan. Hon hade nämligen
den löjliga idéen att aldrig resa med koffert, där hon påstod att
kläderna endast foro illa och som hon reste mycket var hon också vida
känd som »frun med knytet.»
Det tog en rundlig tid innan alla fått plats till sig själva och sin
packning i de många vagnar som väntade. Mostrarnas gamla sufflet kördes
av ett lustigt original från byn, gamle Hans Larsson, och de kunde
aldrig glömma huru han, säkerligen själv något väl varm av solhettan och
Trälleborgstraktaten, vände sig om och ropade in i vagnen: »Har I osså
solen i nosen po jer, fruentimmer?»
I prästgården var allt redo att taga emot de väntade, inbjudande
kaffebord stodo dukade ute i trädgården, alla gästrum voro parata och
hela familjen klädd som till fest. Bruden stod ute på trappan, skär och
rodnande som en ros, medan hon storgråtande sökte tvätta av en ofantlig
hallonfläck som jag i sista stund lyckats få på min nya klänning vid ett
hastigt besök i bärbuskarna. Jag hatade mig själv för att jag till och
med _nu_ kunde göra henne sorg, men jag var, tyvärr, oförbätterlig! Just
då hon var färdig med mig, svängde prästgårdens finaste droska in genom
grindarna och i den satt brudgummen, eskorterad av några marskalkar.
Medan vagnen ännu var i full fart hoppade han ur, tog trappan i två steg
och slöt den unga bruden i sina armar och jag, som bevittnade detta
återseende, kände instinktivt att nu var denna kära syster förlorad för
alltid.
Det blev emellertid ej mycken tid övrig för dystra tankar, i det
virrvarr som nu uppstod; det blev i stället omfamningar över lag, ett
pratande och ett beskrivande och ett kaffedrickande utan all ände. Och
timmarna flögo och av alltsammans har jag endast ett oredigt minne ända
till den stund jag nästa dag, klädd i min grannlåt, stolt som en liten
gudinna, jämte min bror gick i spetsen för brudskaran. Och för mina ögon
framstår ännu tydligt den fagra bruden och den ståtlige brudgummen,
föräldrarna, upprörda av tusen skiftande känslor, den stora mängden av
högtidsklädda människor från när och fjärran, den blomstersmyckade salen
där vigseln försiggick och det långa bröllopstalet, som lockade fram
tårar och snyftningar. Själv var jag alltför barnslig att kunna förstå
det, jag var mest upptagen av att, under dess längd, oupphörligt byta om
fot, de nya skorna började kännas besvärliga.
Sedan drunknar åter allt i ett kaos av gratulationer, tal och skålar på
vers och prosa, tårar och löjen, skämt och sorl. En sak erinrar jag mig
dock tydligt; på aftonen var hela den stora gårdsplatsen alldeles
fullpackad av människor, hela trakten tycktes vara på benen för att få
se en skymt av härligheten och under supéen ropades brudparet fram av
hundratals skallande röster. De trädde också fram till det öppna
fönstret, medan ett par marskalkar stodo vid sidan och lyste dem med
stora kandelabrar. Hurraropen ville aldrig taga slut, men så var det
också ett brudpar, värt att beskådas.
Nästa dag kommo större delen av gästerna tillbaka till prästgården, då
där var stor middag, som naturligtvis slutade med dans. Och brud och
brudgum svängde om, först med varandra och sedan med alla andra. Både
gamla och unga skulle nödvändigt valsa om med den unga doktorinnan, som
var så vacker och hade ett så vänligt leende för alla.
En episod från dessa festdagar har jag särskilt anledning att minnas. På
söndagen, då brudföljet skulle gå i kyrkan, fingo plötsligen alla
marskalkarna förhinder och det underliga var att detsamma även
inträffade med brudtärnorna. Nå, brudparet, prosten och prostinnan och
alla de äldre, tågade åstad helt högtidligt, men de hade ej väl hunnit
ur sikte förrän jag i all min obetydlighet kommenderades till pianot,
och där fick jag, så gott jag kunde, trumfa igenom min enda lilla vals
och dito polka, medan de unga svängde om, med en fart som ej lämnade
något övrigt att önska. Inte kan man väl förmoda att det var musiken,
som så elektriserade dem, men undan gick det, så mycket är säkert. Då
märkte jag plötsligt mitt i Sultanpolkan, att dansen helt tvärt stannade
av. Jag vände mig om och där stod prosten i dörren, helt häpen, tycktes
det. Så sade han: »Ja, att ni ej ville gå och höra på mig, det förvånar
mig inte alls, men att ni skulle hitta på att dansa, mitt under
högmässan, – det hade jag ändå intet väntat.» Han lät en smula sträng
men skalken satt ändå i ögonvrån, han var ju så märkvärdigt förstående
och överseende, den gode prosten, då det gällde ungdomen.
Så gingo dessa dagar som en enda dröm av lycka, sol, blommor och glädje.
Hemma i prästgården ett rörligt liv på alla dessa människor, som satt
sig i sinnet att de skulle ha roligt, och varje afton väldiga kalas hos
grannarna.
Kronan på verket kom till sist, då den gamla grevinnan på Jordberga gav
stor middag med bal, brudparet till ära. De nygifta hämtades i spann av
unge baronen själv och bruden var den dagen alldeles förtjusande, i
ljusblått siden, med en krans av förgätmigej och mossrosknoppar, (en
gåva av grevinnan och införskriven direkt från Paris), på det rika
håret. Även jag fick vara med om denna ståt, så ovanlig att den sent kan
förgätas. Tänk, att få komma till ett verkligt slott, sådant man läst om
i sagorna, att få se de gamla ståtliga gemaken, familjeporträtterna samt
betjänterna i fina livréer, och att bliva _förd_, ordentligt förd till
bordet, av en riktig liten kavaljer, friherrlig till på köpet.
Att de unga hade roligt kunde jag förstå av det samtal som fördes på
hemvägen och av de många superlativ som fyllde mina öron, då jag satt
och halvsov i någons knä, och nu efteråt förstår jag bättre än då var
möjligt, hur många tillfällen till ljuvligt svärmeri Jordberga park och
det härliga augustimånskenet kunde erbjuda.
Nästa dag ägnades åt stilla hemliv d. v. s. så stilla förhållandena
medgåvo, åt förberedelser till avresan, och tårefyllda avsked med byns
invånare, och så kom nästa dag igen, sorglig i åminnelse. Det var som om
en våldsam cyklon gått fram över prästgården och med ens sopat bort
brudpar, gäster, solsken och glädje.
Mitt nioåriga hjärtas bedrövelse tog sig uttryck i en liten vers, som
jag vid avskedet lyckades smyga i min systers hand. Den var barnslig och
på alla vis enfaldig och den lydde sålunda:
»O, goda syster, res ej bort
från alla dina vänner,
ty vet, att denna tid är kort
och dit du skall är ingen som du känner.»


Ett kyrkligt kapitel.

Prostens röst hördes från läsrummet, nere i flygeln, en smula häftig, gå
till rätta med nattvardsbarnen d. v. s. egentligen med pojkarna, vilka
som oftast befunnos »oskäligt dumma» och kunde ge de mest befängda svar,
även på de enklaste frågor. Helt annorlunda var det med flickorna, vilka
i allmänhet voro väl bevandrade i sin kristendom och vanligen gåvo sig
tid till eftertanke och sällan svarade så där uppåt väggarna, som de
dumma pojkarna gjorde.
Nyss hade en yngling påstått att »Rebecka var en jägere», var hade han
väl fått en så galen idé ifrån? Ja, det är ej lätt att säga; möjligen
hade han förblandat Rebecka och Esau, hennes son, som ju verkligen lärer
ha sysslat med jakt. Vidare upplyste han om att Johannes Döparens spis
var, »beg, ister och svineböster», och det kostade prosten ett drygt
arbete i sommarhettan att klara upp det ena som det andra och bringa
någon reda i pojkens förvirrade begrepp.
Sedan var det en »vaktepåg», en liten stackare, som blev anmodad att
säga exempel på någon stor, timlig olycka och han svarade utan
betänkande: »Att inte få sul!»[2] Nå, det svaret var det ju åtminstone
någon reson i och var väl, från hans synpunkt sett, ganska förklarligt.
En av flickorna som ej hade lika realistisk syn på tingen och
förmodligen var i den ställning att hon aldrig behövt sakna »sul», ansåg
för sin del den största tänkbara olycka vara att »inte ble gyfter», och
även härvid var ej mycket att tillägga.
Trots många liknande små knaggligheter släppte prosten aldrig sina
läsbarn, förrän de voro väl beredda och, ehuru sinnet ibland kunde rinna
över, var det dock med outtröttligt tålamod han lärde dem, ej blott att
kunna katekesen flytande, så att de till sist förmådde klara ej blott,
»Om hedningarna som icke hava lagen» och vad onkel Bräsig kallade »den
stora vattenfrågan», utan han gav dem verkligen det levande Ordet, rent
och klart och därtill en kärlek och ett allmänmänskligt intresse, som
gjorde honom i hög grad älskad och avhållen.
De stora och omfattande husförhören, som alltid höllos på vintrarna och
många dagar å rad, voro en viktig händelse för envar. Alla, både
»gårafolk» och tjänare, gamla och unga, infunno sig då och de voro i
allmänhet förvånande bra hemma i sina stycken, i synnerhet kanske de
äldre.
Hemma i prästgården underkastade tjänarna sig en lång beredelsetid, ty i
det fallet var deras ambition stor och de insågo klarligen att prostens
eget folk borde skina som ljus inför menigheten.
Långa tider i förväg hörde man varje kväll hur det lästes över inne i
folkstugan, på det entoniga, litet sjungande sätt, utan varken punkt
eller komma, som var egendomligt för folket på trakten. Naturligtvis
voro pigorna förr färdiga med sitt vetande än vad fallet var med
drängen, och det blev sedan för dessa en kär och stolt plikt att trumfa
i honom sina mödosamt förvärvade kunskaper och sedan anställa ingående
förhör med den stackars karlen, som alltid stakade sig på samma ställen.
För oss barn var det ett obeskrivlig nöje att åhöra dessa förhör liksom
det i allmänhet var synnerligen roligt att uppehålla sig i folkstugan,
där man fick se och höra litet av varje. Särskilt intressant var det att
stå bredvid, då pigorna öppnade sina grant målade kistor med deras
skiftande innehåll av kjolar, schaletter, »lärskor» och »kännen»[3] och
framför allt de vackra kistebreven som voro fastklistrade inne i locket.
Bilderna varierade vanligen ej så mycket och dem jag erinrar mig voro
ungefär sådana som de av Axel Ebbe beskrivna:
»Susanne udi särkjen,»
som dros me di fele gobbe,
»Napoleon po hviden håss,»
»Röverne po kåss,»
»Jakobs stije»
å, »Lurifax udi sitt rije,» – – – – –
Första gången jag och min yngre bror skulle som aktiva deltagare bevista
ett husförhör, var en händelse, som ej så lätt glömdes. På det att vi ej
genom okunnighet eller förvirring skulle draga skam över huset, hade
prosten i förväg låtit oss veta vad han ämnade höra oss på och _det_
kunde vi så blankt som ett rinnande vatten, det var ej tvivel om den
saken. Själv lotsade jag mig lyckligt igenom alla skär, men min lille
bror råkade värre ut. Under sitt långa förhör med alla gubbar och gummor
hade prosten kanske hunnit att bliva en smula trött, innan turen kom
till oss; nog av, han glömde av sig och gav den stackars pysen en helt
annan fråga än överenskommit var. Fasa och förvirring stodo tydligt att
läsa i piltens anlete och till slut framstammade han, med gråten i
halsen: »Men de va ju alls inte den frågan ja skulle få.» Ja, det var ju
förargligt nog, prosten gjorde en liten grimas och ett löje spred sig
över alla de närvarande, hur angelägna de än voro att uppföra sig på
alla vis passande.
Nu var det endast att hoppas att prostens tjänstfolk skulle reda sig
bättre, och det gjorde de. Per överträffade sig själv, där han snurrade
fram med sitt »arbete befordrar hälsa och välstånd» i en rent av
svindlande fart, och hans triumferande min, då han efter detta
mästerprov återvände till sin plats, låter sig ej beskriva.
Det var ett stort nöje, på söndagsmornarna, att stå bakom staketet och
titta på kyrkfolket, då de passerade förbi. Särskilt märkvärdiga sågo
gummorna ut, i sina vita klutar, det enda som ännu kvarstod av den
gamla, vackra Vemmenhögsdräkten, och med de vida vadmalskjolarna
uppslagna över huvudet, som skydd mot damm eller regn, varvid de breda
brandgula skoningarna gjorde en synnerligen anmärkningsvärd effekt. I
handen buro de, utom en väldig psalmbok, även en omsorgsfullt hopvecklad
näsduk och en lavendelkvist.
Mannarna buro mörkblå eller svarta vadmalsjackor, stundom även väst med
silverknappar, för övrigt var även här nationaldräkten bortlagd. Den
ståtligaste och förnämligaste bland dem alla var otvivelaktigt den
bekante riksdagsmannen Per Nilsson i Espö. Han var obestridligen en
vacker man, med nästan sydländskt utseende, granna färger, bruna,
blixtrande ögon samt en viss elegans över hela sitt framträdande.
Per Nilsson var alltid gärna sedd i prästgården. Prosten, som själv
under en följd av år varit med vid ståndsriksdagarna, åhörde alltid med
odelat intresse hans livfulla framställning av förhållandena däruppe och
prostinnan var ej mindre road, ty han var både kvick och underhållande
och lade därtill i dagen en viss ridderlig uppmärksamhet, som just ej
var någon vanlig företeelse där nere. Han talade ledigt och obesvärat
och fällde ofta mycket träffande yttranden; ett av dessa har ofta senare
runnit mig i hågen och det tyckes mig innebära en stor sanning: »man
sjunger när man är ledsen och man sjunger när man är glad, men man
sjunger aldrig när man har något ont i sinnet.»
För att återgå till söndagen, så var nöjet att få bevista själva
gudstjänsten, ej så alldeles oblandat, så länge man var barn och ej ännu
kunde förstå hur stor andlig talare prosten var. Det var ej så lätt att
sitta stilla under hela den långa predikan, så som man var befalld, och
ej heller fanns det synnerligen mycket i den lilla, lantliga kyrkan, som
kunde fängsla uppmärksamheten.
Det märkvärdigaste var predikstolen med de fyra evangelisterna, målade i
granna färger, samt en i trä utskuren bild av den törnkrönte Kristus,
placerad på väggen omedelbart framför prästgårdsbänken, ett ganska
primitivt arbete, både vad skulptur och målning beträffar. Någon
altartavla fanns ej, lika litet som kyrkan på den tiden ägde någon
orgel. Så mycket mera ostört kunde man uppfatta den gamle klockarens
sång, hans förmåga att hålla ut sluttonen i all oändlighet, och framför
allt hans vidunderliga textuttal. Då han t. ex. skulle stämma upp: »O,
du härlighetens sken,» hann han vid detta O, att glida genom hela skalan
av vokaler, tills han slutligen bestämde sig för den sista och det blev
alltså ett långdraget ö-ö, som basunades ut med häpnadsväckande styrka.
Under sommaren, då solen sken in genom fönsterna och luften kändes kvav
av blomsterdoft och hemvävda kläder, hände det nog att gummorna nickade
till då och då, tills de med ett ryck foro upp, yrvakna och förlägna.
Och det var lustigt att se hur flitigt lavendelkvistarna sedan användes,
såsom en lämplig väckelse och påminnelse att ej åter duka under för
sömnbegäret. Dock hade de alltid efteråt fullt klart för sig att det var
»en farlit granner» predikan de hört. Därom voro de alltid mycket
angelägna att upplysa prostinnan, då hon efter slutad gudstjänst
underhöll sig med dem. Samtalet övergick likväl snart nog till mera
världsliga ting; det handlade både om kalvar och grisar, vävnad och
spånad och mycket annat, som det ej alls var ledsamt att åhöra ovanpå
all högtidligheten.


Prästgårdsjul.

Så fort december månad ingått, börjades julstöket i prästgårdarna och
fortsattes med stegrad intensitet, ju längre tiden skred framåt. Det var
så mycket man skulle göra för att värdigt kunna begå den stora högtiden.
En verklig rengöringsorkan rasade genom hela huset från källaren upp
till vinden. Det mångbeprisade julölet skulle bryggas, fisken lutas, och
den stackars grisen skulle för olika ändamål släppa till sitt unga liv.
Det var ju den som bestod julskinkan, den marmorerade syltan och den
utsökta korven. Gässen hade redan förut rönt samma öde; nu hängde alla
gåsbrösten i röken, à la dauben vilade t. v. i burkar och formar, och
mer än en stekt gås hade redan, prisad och berömd, gått all världens
väg, som ju är all storhets lott.
De sista dagarna före jul kommenderade husmodern nere i bakstugan över
hela sin armé, alla i snövita uniformer. Det vore för vidlyftigt att
omtala de segrar som här vunnos, säkert är att de voro, visserligen
dyrköpta, men ärorika. Senare förlades krigsskådeplatsen till köket, där
de berömda klenäterna eller på ren skånska, klenorna, fingo sitt
flottdop, varur de utgingo fullkomliga och utan vank.
Dagarna voro nu så mörka att de flesta sysslor måste utföras vid ljus –
naturligtvis talgljus, vilka under prästfruarnas skickliga ledning
stöptes av fårtalg, erövrad från det s. k. »kvicktiondet.» Pråsorna,
smala som tändstickor, användes mest i köksregionerna, men det hände nog
även att barnen fingo läsa sina läxor vid deras osäkra sken. De bästa
ljusen fingo sprida sin strålglans endast över mera högtidliga
tillfällen, från blankpolerade malmstakar, med en ljussax i släptåg, ty
de måste ju »snytas» allt som oftast.
De stackars prostarna sutto under detta »förfärliga fläng både utan och
innan» instängda i studiekamrarna, där under tiden julpredikningarna med
mer eller mindre framgång författades. Tillvaron förljuvades nog
förmedelst en eller annan smakbit, som genom en trogen makas försorg
fann vägen även till detta arbetsfält.
På aftnarna mojnade stormen vanligen av något litet, och då samlades
familjen kring det stora björkbordet i salen, där en moderatörlampa på
hög fot överblickade situationen tvärs igenom en med nålar utprickade
skärmar, i mönster som lämnade inbillningen fritt spelrum. Då
tillverkades av stora och små alla julgransprydnaderna, strutar, nät,
guld- och silverstjärnor m. m. under det prostfar, stundom avlöst av
pastorsadjunkten, läste högt ur »Leas» berättelser. Först när den
rykande ölosten sattes in, tillät man en stunds vila.
Då sent på lilla julafton de rena gardinerna och sängsparlakanen blivit
upphängda – de senare i konstnärliga festoner drapererade kring en
förgylld sänghimmel – kunde man gå till vila med den lyckliga tanken: i
morgon är det julafton, en tanke som gick igen i drömmen för att till
slut bli en lycklig verklighet, äntligen, äntligen.
Ingen penna förmår skildra den på en gång glada och högtidliga stämning,
som rådde denna underbara dag. Allting var sig olikt, människorna,
djuren, ja, hela naturen hade undergått en oförklarlig förvandling och
själv kände man sig så obegripligt snäll.
I Espö prästgård rådde redan tidigt liv och rörelse. Det var skick och
bruk att socknens fattiga då skulle infinna sig i prostens kök för att
få sin andel av den goda julmaten. Prostinnan utdelade själv håvorna och
prostens riksdaler »till socker och snus» var både välkommen och väntad.
Där stodo de hela raden – Lejonskan och Stormskan (dragonänkor och
_farliga_, sades det), Spansker, så benämnd av folkhumorn på grund av
den spanskrörskäpp han stundom stoltserade med, den krokige gubben med
det klingande namnet Blücher, »Ola i saxen», vars far varit skräddare
och hette Isakson – alla nigande och bockande och med en viss räddhåga
bekikade av barnen.
Sedan man ätit den stora frukosten vars pièce de résistance var den
läckra julskinkan och provat det skummande julölet, vandrade hela
familjen in till grannen, Ola Christersson, för att önska god jul. Där
stod mor själv vid spisen och rörde i gröten med en väldig träspade,
medan tösen satt på en låg trästol och malde senap så att tårarna
trillade ner för kinderna. Far stod ute på den rensopade gården, i
träskor och vadmalströja, i färd med att rita stora kritkors på alla
uthusdörrarna. Detta skulle hindra trollen, som på julnatten ansågos
vara ovanligt beskäftiga, att anstifta ont och »förgöra kräjen». Han kom
emellertid in då mor, med många kruserliga nigningar, förmådde gästerna
att stiga in i kammaren, där de trakterades med körsbärsvin och klenor.
Den äktenskapliga sängen var högt uppbäddad och prydd med ett i
konstrikt mönster vävt ylletäcke. På det stora slagbordet låg en vit
drällserviett, och på den gamla pulpeten sågs ett tobaksschatull, två
porslinshundar och en bleknad bukett av konstgjorda blommor, väl
förvarad under en glaskupol. En blandad lukt av lavendel och torv slog
emot de inträdande, den senare härrörde tydligen från den stora
järnkakelugnen med Adam och Eva i relief.
Efter att vederbörligen hava beundrat de gamla förnäma vävnaderna, vilka
högtiden till ära kommit fram, särskilt den fina bonaden över
kakelugnsbänken, där gossar och flickor i en lång rad stodo med armarna
i sidorna och blickade käckt ut i världen, avlägsnade gästerna sig,
under ömsesidiga tacksägelser, ledsagade av värdfolket ända ut i porten.
Då det började skymma stod åter prostfamiljen på väg att bege sig ut,
denna gång för att lyssna till helgmålsklämtningen från de många
närliggande kyrkorna och se julljusen tändas överallt i byn. A. U. Bååth
har i en av sina sydskånska stämningar skildrat en dylik julkväll och
jag lånar hans ord för att beskriva hur den tedde sig i det goda landet
»söder om landsvägen»:
Tystnad vida. Man hör hur det sakta lackar
Droppe på droppe från närmaste tak och stackar.
Klämtande borta i fjärran klockor ringa
Ensamt och matt de hän över nejden klinga;
Mötas av klocksång ny från en annan kyrka,
Nu helt nära det tonar med större styrka,
Ringer i alla byar. I dimman draga
Ut över bygden tonerna, starka, svaga.
Malmhårt de dallra, milda de sammansmälta,
Nu från närmaste torn de dova välta
Dyka tunga ned uti ljudfull dimma,
Vagga sig klara, och lent över slätten simma.
Klockorna stanna. Tumlande ljuden domna,
Tonande sakta hän de sista somna, –
Bräker ett får där ur stall, och säkra, raska,
Hastande steg i vägens lera plaska.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Tystnad vida. Nu tändas högtidsljusen,
Helig afton. Det glimmar ur alla husen.
Och de glimmande ljusen vägleda familjen tillbaka till prästtjället, där
nu bordet står dukat till den stora julmåltiden. De höga trästakarna
från farfars tid, som endast var årshelg kommo i bruk, voro sirade med
fint utklippta pappersmanschetter; på den krusade servietten tronade en
gammal förnäm kristallskål fylld med klenäter och smörbakelser, och
julölet skummade i kannan.
Prosten satt i högsätet, iförd sin näst bästa koftanett. Det vackra,
något gråsprängda håret, hade nyss blivit klippt av den konstförfarna
prostinnan, som satt mitt emot honom i paramattaklänning och spetsmössa.
Runt omkring sutto barnen, både gossar och flickor i hemvävda kläder,
som gjorde den inhemska industrien all heder. Lutfisken åts med känsla
och övertygelse, med en liten, liten pärla ovanpå, för prostens räkning;
man rimmade för gröten, som i sitt vita inre dolde den betydelsefulla
mandeln, beundrade den brunstekta ankan, som dock mera blev en
skåderätt, och hade ej ord starka nog för kristallskålens utmärkta
innehåll, allt under det bägaren, eller rättare ölkannan, vandrade laget
omkring.
Vid slutet av måltiden kommo tjänarna in, anförda av kusken Per, för att
önska herrskapet en god och fröjdefull jul, vilken visit senare
besvarades, då hela familjen tågade ut i folkstugan i samma ärende.
Julklapparna medfördes då, och det kom på Pers lott att, stavande och
med många omsägningar, uppläsa deviserna, vars innehåll som oftast
framkallade mycken munterhet och en förlägen rodnad, då de voro alltför
brydsamma.
Den senare delen av aftonens härligheter låter sig knappast beskriva.
Granen, julklapparna, sången, det goda humöret och skämtet – allt lever
kvar i minnet, omgivet av den säregna glans, som endast erinringar från
en lycklig barndom kunna skänka.
Bland julgåvorna erinrar jag mig särskilt ett par morgonstövlar med vida
skaft, som småflickorna broderat i tapisseri till prostfar. Under svett
och möda och många felräkningar hade de kommit till, men resultatet var
lysande. De voro fullsatta med jättepenséer, från tåspetsen till knäet,
strödda över en gräsgrön botten. Med glädjestrålande ögon åsågo
givarinnorna hurusom prosten på fläcken iklädde sig dessa lysande plagg
och tog sig en promenad runt bordet för att prova dem.
Senare sjöng adjunkten »Julafton i prästgården», där lilla Eglé får sin
fästman inrullande i en tunna. Ackompagnemanget, i gammaldags valstakt,
sköttes förtjänstfullt som termen lyder, av husets äldsta dotter. Allra
sist ljöd, sedan prosten läst aftonbönen, från allas läppar den vackra
julpsalmen: »Var hälsad, sköna morgonstund» och så var den med sådan
längtan motsedda julaftonen förbi, för den gången.
Sedan helgdagarna förrunnit under kyrkobesök och stilla hemliv, började
de många julkalasen i präst- och granngårdarna. Man ville passa på medan
den studerande ungdomen fanns att tillgå, och dessutom voro skafferier
och visthus under julen så rikligt försedda, att det nästan gick av sig
själv att ställa till kalas. Gubbarna rökte sina långa sjöskumspipor och
åsågo stundtals hur ungdomen svängde om med liv och lust. Fruarna, i
sidenmantiljer och negligéer samt piraten på armen, sutto i de långa
sofforna och läto traktaten sig väl smaka. Och de unga – ja de dansade
och svärmade och tyckte att tiden flög.
Slutligen kom Knut, då julen efter gammal tradition skulle köras ut hos
familjen Tegnér i Kjellstorps gamla prästgård. Ja, gammal var den,
boningshuset lågt och något lutande såsom av hög ålder, men en
obeskrivlig trevnad mötte en, så fort man trädde in i den stora salen
med bjälkar i taket. I en öppen spis, överst prydd av den store
farfaderns porträttmedaljong, flammade en väldig stockeld. Möbleringen
bestod huvudsakligen av skåp och stolar och ett massivt bord mitt på
golvet, alltsammans vitmålat. Mörkröda yllegardiner förlänade en varm
färg åt allt detta vita, som ytterligare förhöjdes av den vackert sirade
julgranen, vars topp nådde ända upp till taket.
Prostinnan stod vid bordändan och skänkte i kaffe, uppvaktad av sina
ridderliga söner och assisterad av husets döttrar. Mössan med sitt fina
krus och sina breda band, som föllo ned över ryggen, sken så vit mot det