Mythologia Fennica - 8

tvätta sig och offra dit nålar; det finnes ock källor och träsk, som
man besöker för at löga sig. v. _Eräpyhä & Pyhä maa, Janakkala_ källa
&c.
Probsten Er. Frosterus i Anmarkn. öfver Ulo Socken i Mscr. berättar
om _Offerställen_ följande: "Beträffande gl. offerställen, så kunna
icke monge af them mera namngifvas, förutan hvad som skedt på
_Kehkoses_ hemman 1/4 mihl ned ifrån Mohos kyrka på norra sidan af
Elfven, hvars första åboer kommit ifrån Kandalaxi Sochen i Ryssland,
på hvilket hemman en korsboda mitt på gården varit, i hvilken boda
blifvit offrat genom särskilte fönster för gåss- och flickebarn,
sölfver, tenn, penningar &c. tå the skulle föras ther förbi til
kyrkan at döpas, efter alle barn i annor händelse hafva fått något
lyte, så at the antingen blifvit döfve, blinde eller dumbe" o.s.v.
En Soldat stjelpte bodan i elfven. Gården som förr varit förmögen
blef utfattig.
_Trattila_ et lax-patu ställe uti Pyhä fors och Muhos Capell-gäld;
har äfven varit offer-ställe, där en vid namn Philippus offrat kokad
lax i en _tratt_, at ärnå godt lax-fånge, då hans granne åt up det
och sade, _Ruto rualle, Jumala rohkiast andamaan_, h.e. fort til mats
och fort at ernå lycka af Gudi.
_Ulo Salå_ kyrka är et offer-ställe, i synnerhet på 2:dra dag Jul.
Landshöfdingen Friherre _Conrad Gyllenstjerna_ har, efter gjordt
löfte, vid et särdeles tilfälle skänkt til detta Capellen
Silfver-kalk, med drifvit arbete, samt en rar liten Communion-kanna,
med et långt glas-rör samt foten och locket af Sölfver förgylde, med
dess namn och vapn.
Er. Frosteri Mscr. t. c. p. 5. 11 & 10.
UKKO. Den äldsta Finnarnes Gudamagt, näst _Jumala_. Dyrkades vid
vår-utsädets görande (Agricola) i parallel med _Wäinämöinen och
Ilmarinen_. Äldre än _Fornioter_ Finnarnes Stamfader, och efter döden
tilbeden som Gud -- Se _Åbo Tidning_. N:o 20, för år 1772.
Honom tilägnas flere egenskaper och värs. Han anropades til alla
företaganden, och fruktades för dess ålder och magt.
Den samme, som _Thor_, ty Finnarne kalla än Thordön eller åskan,
_Ukko, ukkosen ilma, ukon ilmajylinä; ukko jylisee_. Än talas ock
om åsk-viggen, som man tror sig hitta där askan nedslagit; en
svart hård sten-kil. Sammalunda hade _Thor_ en vigg, til tecken at
han var utdelare af mandom och styrka. _Thors_ skål signades med
hammar-märket och blef drucken til styrka och mandom -- Sammaledes
dracks _Ukkos_ skål -- Se dess gemål _Rauni_.
Ukko hos Finnarne var altså den samme som _Thor_ hos Svenskarne,
_Taranis_ hos Celterne, och _Atia_ eller _Ajja_ hos Lapparne -- Se
_Taranis_ och _Taran-ukko_. Ukko skulle besatta sig med alt; han
skulle beskydda alt, äfven boskapen i skogen: hvarföre man, då den
utsläptes, önskade:
Piäk pilwessä käräjät
Säkehisä selwät neuwot,
Ettei noita kyllin soisi,
Kaihi wiljaltan witoisi;
Wähän minulla olisik,
Ahollen ajettawia,
Päällen pälwen pantawia
Pantu Akka paimenexi
Luoja karjan kahtojaxi,
Iskekk Ukko uta puuta,
Komauta kongelota,
Miekalla tuli terällä,
Kurikalla kultaisella
Item, vid Björn-jagten sjöngs: _Ukkoseni lintuseni, käyppä kaiten
karjan maita_ -- -- -- Ukko kallas ock _Pitkäinen_, eller den
längste och Högste, äfven _Isäinen och vanha mies_, at beteckna
dess Faderliga omsorg och allmagt. Ehuru _Ukko var Åske-Guden_;
så ägde han dock ej ensam den magten at dundra; ty _Wäinämöinen
och Ilmarinen_ kunde ock låta blixt och dunder fara fram. Ukko gaf
styrka åt svaga, mot Bergs-troll, (dem han med sin åskevigg krossade)
tillika med sin maka _Maan Emoinen_ och tilbådos bägge på en gång
således:
Ukon woima taiwahasta,
Maasta Maan Emoisen woima
Wäixeni woimaxeni,
Pirua pusertamaan,
Ramulaista kaatamaan -- -- --
Annas wielä Ukko uuluansi
Wäkeänsi mies wäkewä,
Wäixeni woimaxeni.
Ettän taitaisin tapella.
Että mä häjyn häwitän,
Tuiki tuimenettomaan,
Perkele peri katoon -- -- --
Ukkos magt sträkte sig altså icke allenast til luften, utan ock til
Skogs-lundarne; hvarföre han af Harfångare anropas:
Kostu korpi, mielly mehtä,
Taiwu ainonen Tapio,
Metän Ukko halliparta,
Ota kullat kullistasi.
Hopiaiset housustasi,
Anna Ukko kindaisi,
Anna Ukko kirwestäsi,
Jolla puuta hakkailen
Ukko tycks hafva likhet med _'Ogenos_, Ogenus, antiquus Deus,
Ukko, _'oxos_ et Nom. propr. i Grækiskan. Emedan _Ukon malja_
skulle drickas, eller _Thors skål_ såsom Bisk. Agricola säger, vid
vår-utsädet; så kan Ukko fattas i bredd med _Frejjer_, en Svensk
afgud, hvars minne äfven dracks i samma afsigt, näml. at befordra god
årsväxt och befrämja ymnoghet och välsignelse på alt -- Och emedan
_Ukko_ nu i Finskan betyder appellative, en gammal gubbe eller man;
så får man räkna, ifrån Ukkos tider de lycklige _Arilds tider_, som
voro under _Frejjer_, som var i sin regering en lycklig Konung, och
blef därföre äfven efter sin död dyrkad; til at välsigna årsväxten
-- I hans tid svettades honing utur ekarne, floderne runno med mjölk
och guld maldes på qvarnarne. Så sjunga skalderne, och de enfaldigare
tro det; men det är ej annat än Biskötseln. (Se _Mehiläinen_).
Boskapsskötseln och åkerbruket var i högsta flor; de skötte sina
bien, vårdade sina hjordar, brukade sina åkrar, hvaraf de _njöto rika
kärfvor_. Det var det _guld_, som de slogo på sina qvarnar. Ej under
om _Finnarne_ drucko Ukkos minne om våren, förväntande af _Ukko_ en
god kornskörd, at få godt öl til _Wuoden Alkajaiset_ och _Joulu_.
Ukko skulle bevara i krig, hvarföre han åkallades således:
Ukko kultainen Kuningas
Waari wanha Taiwahinen,
Tee minulle kiwinen miekka,
Eli rautainen rakenna,
Eteheni seisomahan,
Miehen päätä päästämähän.
_Ukko_ skulle drifva Hararne i gildren:
Ukko kultainen Kuningas,
Tuuwwos ilman tuusimatta,
Waromutta waaputtele.
Kynsin kytiyxelle (kynnyxelle),
Käpälön kahan eteen -- --
UKKONEN -sen i diminut. Väder- och Åske-Gud -- anroptes äfven vid
harfångst således:
Ukkoseni ainoseni!
Nostas pilwi luotehesta,
Toinen lännestä lähetä.
Kolmas ijästä iske,
Lomatusten loukautak,
Sa-a hyytä, sa-a jäätä,
Näille puillen puhtaille,
Warwuille walanteille.
Det är: väck up dina väder-ilar ifrån alla streck, låt snöga rim och
is på mina giller-stickor -- -- --
I sällskap med _Mehtola mor_ dref han på hararne -- Se _Mehtola_,
Til honom sjelf heter det:
Metän kultanen kuningas
Anna Ukko lampaasi (uuhiasi),
Lupi Luppa karwasesi;
Juoxe wimpura wipuhun,
Pyyrö silmä pyyxeen -- -- --
ULAPPALA, _Koiran Emuu_, Canum nutrix. En hund-patronessa i gamla
Runor; kallas, i anseende til det at hundarna födas blinda, _Pohjolan
sokea umpi, Ulappalan umpi silmä_; skulle hämta mjölk åt hästgällare.
Lypsä tänne maitoansi,
Tipauta nisuxiansi,
Rauwan rahnoin pahoin,
Tulen tuiki polttamihin -- --
UROS -- Se _Weden kuningas_.
UXAKKA, Maderakkas andra dotter, af Lappar tilbeden. Hon skulle
förändra dotter til son i moderlifvet. Lapparne hafva offrat til
henne, ty Lapparne synes vara bättre betjente med piltebarn än
pigbarn, som icke kunna hållas til fiskeri eller skytteri. För sine
piltebarn offra de, at få behålla dem til _Leib-olmai_ tjenst, som är
skytteri, efter som _uxakka_ är altid i oenighet med _Leib-olmai_ och
emot honom. Sidenius.

WAARAT, Berg, månge sådane äro i landet, dem Jättiläiset tros hafva
upstaplat -- Se _Linnat, Jätit_.
_Metelin-waara_, et högt berg emellan Limingå och Uhleå Soknar, på
hvilket man kan se 7 kyrkor på en gång. Er. Frosten Mscr. l.c.
WAAWATAR, samma som _Wauwutar_, en som har en at skrika; en
plågo-qvinna, i hvilkens ullvant svedorne ifrån sår skjutsades
af troll. _Tuonne kiirehin kipuja, Waawuttaren wanttuiseen (i.e.
Wawutar, joka otta kipuja luoxeen -- kiputyttären sisar -- åt kipu
Tyttö)_. Se _Kiwutar, Kipumäki_ -- -- --
WAIWIOTAR, En gammal troll-kåna, som troddes vara Vargens
foster-moder -- _Woahetar_, ex pronunciatione Savon. idem.
WANGAMOINEN, En stark kål-brännare och svidje-karl, född af _Wanga_
med fadren _Winga_. Herre öfver ormar och ödlor.
Lieneekö minussa miestä,
Ukon pojassa urosta,
Wangamoisessa waroa?
Tämän pulman purkajata,
Tämän jaxon jaxajata? -- --
WARA MIES. Vargernings eller Reserve-karl, deriveras af _Waregis_
Väringar, Nordiske kämpar, som tjente andra Konungar; de gingo ut
ifrån Norden i krigstjenst hos andra -- Hinc Fennorum _Wara-mies_,
fast än et i sednare tider antagit ord af waregis, väringar, som voro
hädan ifrån Norden och tjente som lifvagt Kejsaren i Constantinopel.
WAUWUTAR. En plågo-möja -- Se _Kiwutar_ och _Waiwiotar_.
WÄINEN -- idem ac _Wäinämöinen_ -- Se _Kiwutar_.
WÄINÄMÖINEN eller _Wainemoinen_; en af de förnämsta Finska
Gudamagter; beskrifves näst _Ilmarinen_, såsom rådande i luften,
vatnet och elden: _Wälähytti Wäinämöinen pimiäsä pohjolasa_, ljungade
i den mörka Norden. Smidde järn eller åtminstone länte sin eld därtil.
Wäinämöinen walkia walosa.
Tuli wuori arpal arpelemaan,
Maita matkustelemaan.
Rotkot wuoren waeltamaan,
Wieläpä runno rohkiasti,
Mäen laxosa sywäsä,
Wuoren suuren runnakosa.
Sielläpä sinä wammuxet rakenat,
Keihät terävät teroitat -- --
Teräwixi teit teräxet -- --
_Wäinämöinen_ kallas i gamla Finska Runor redan för Reformation
den _äldste Guden_, Himmelske Fadren, _synbart och ljusligen kände
Guden_. Græc. _fainomenos_, lucens, splendens. _fanaios Zeus_,
plendidus Jupiter, nitidus -- est & cognomen _Apollinis_. Scapula.
_Wäinämöises_ kaftan, råck och vepa var så förvarande, at den
anropades til et Palladium i häftigaste striden; hvarom det heter:
Waippa wanhan Wäinämöisen
Kaapu kauka Lappalaisen
Sepä tänne tuotuwohon,
Suurillen sotikeoillen -- -- --
_Wäinämöinen_ ansågs för så helig, at hans svett skulle bota, dårföre
anropas _Hiki wanhan Wäinämöisen_.
Han kallas ock för sin ålder och styrka samt vördsamma person _Ukko
wanha Wäinämöinen_ -- -- --
Han är ofta med _Ilmarinen_ i sällikap i hedenhös tiden; men efter
Påfviska lärans införsel i landet, måste han vara i sällskap med
_Neitsu Maaria Emonen_, som tyckes taga högra handen, såsom et
fruentimmer. Då af en Carelare frågades, hvilka han trodt vara de
högsta Guda-magter i hedendomen, svarade han: _Itte wanha Wäinämöinen
ja neitty Maria Emonen_, utan at göra skilnad på tiden. -- Än sedan
Christendomen infördes och en någorlunda Guds kännedom upkom, blandas
den Sanne Högste Guden af de anropande ibland med de fordna inbillade
högsta magterna; ty ofta står i gamla Runor: _Itse llmoinen Jumala,
itse wanha Wäinämöinen, itse Seppä Ilmarinen, Neity Maria Emonen täsä
myöskin tarwitahan, tämä jaxo jaxamahan, tämä päästö päästämähän_
-- -- När de voro så många, så måste, om den ena ej hjelpte den andra
hjelpa.
_Wäinämöinen_ berättas hafva haft en besynnerlig rolig klädedrägt.
Hans bälte var beprydt med _fjädrar och plumer_ -- Han synes varit
bevingad som Mercurius, och klädd som en _American_ i dun, som ses af
efterföljande Runa, där _Maria_ anmodas, at nappa en vingfjäder af
_Wäinämöises_ skärp, at smörja med:
Siwalla simanen siipi
Wyöltä wanhan Wäinämöisen,
Wyöltä ainosen kapeen.
Ryck en honingsfull vinge
Ifrån den gamla Wäinämöises bälte (midja),
Den förnämste mannens lif.
_Wäinämöises barn_ voro en dotter _Kiwutar_, och en son, af mariage
de conscience, med en hafs-fru aflad, som kunde bota bölder; han
åberopas i följande stycke.
Nosta miekkasi merestä,
Lapiosi lainehista,
Jollas ruhtat rupia.
Eli painat paisuita -- --
Du Wäinämöises naturliga (i löndom aflade) Son!
Lyft up dit svärd ifrån hafvet,
Din spade (tre-uddiga gastel) ifrån vågorne,
Hvarmed du krossar utslaget,
Eller ock krystar bölderna -- --
Hafsvatnet torde ock vara torkande och helande i synnerhet när en
_Wäinämöises son_ blef Doctor.
Fogelfångare, Jägare och skogsmän anropa _Wäinämöinen_, at slå på
_sin Harpa_, på det dess ljufliga klang, må låcka fram alt villebråd
-- såsom följande _Linnun-pyytäjän sanat_ gifva vid hand:
Itte wanha Wäinämöinen
Teki kalliolla kandeletta.
Kust on koppa kandelessa?
Koiwusta wisa-perästä.
Kust' on naulat kantelessa?
Tammesta tasaiset oxat.
Kust' on kilet kantelessa?
Jouhista hyvän orihin
Lemmon warsan wahteista -- --
Ite wanha Wäinämöinen
Kuhtu pijjat, kuhtu pojjat.
Soittamahan sormillansa.
Ei ilo ilolle käynyt,
Soitto soittollen tajonnut.
Kuhtu nainehet urohot.
Ei ilo ilolle käynyt,
Soitto soitolle tajonnut.
Ite wanha Wäinämöinen
Otti soiton sormillensa,
Käänsi käyrän polwillensa,
Kanteleen kätensä alle:
Wasta ilo ilolle käwi.
Soitto soitolle tajoisi.
Ej sitä metässä ollut.
Neli jalkasta jaloa.
Lintu parwia parasta.
Jok ej tullut tuiskuttain,
Karhukin aidalle kawahti,
Soitettua Wäinämöisen.
Mielus Mehtolan Emäntä,
Tapiolan tarkka neito,
Wedä riistasta rekiä,
Tawaraista taluttele,
Kohden kulta langojani.
Sammaledes anropade _Fiskare Wäinämöinen_, om likaledes då
förfärdigade en _Harpa_, hvarpå han spelte så ljufligt och kraftigt,
at _Fiskarne_ sprittade af glädje, sjelfver _Hafs-Frun_, Sirener
och Delphiner högde sig up på vattubrynet och på hafs-stranden, at
lyss --. Ja, sjelfva _Wäinämöinen_ var så pathetisk och rörd af sin
musique, at tårarne af glädje nedtilrade; såsom föregående och flere
sådane gamla Runor tydeligen gifva tilkänna. O! en oförliknelig
virtuose!
WÄINÄMÖINEN el. ÄINEMÖINEN. Poëternes Patron. Sjelf den ypperste
Skald -- Finlands Apollo -- Harpors (Kanteles) stämmare och
Fabriqueur. En ypperlig Orpheus, som med sin sång feck näcken, fiskar
och alla skogs-djur, at glättigt lyss och röras.
Skaffade, som en Promothæus, elden på jorden; ljungade i lag med
sin yngre Bror _Ilmarinen_; bygde skepp och båtar -- Den unge Resen
_Joukawainen_ disputerte med honom om styrka, men blef illa belönt --
Se _Joukkawainen_.
Den kunnige och vördige _Wäinämöinen_ bygde sjelf pråmar och håpar;
hvarom Runan berättar:
Ite wanha Wäinämöinen
Weisti wuorella wenettä,
Kalliolla kalkutteli:
Ei kirves kiween koske.
Eikä kalka kalliohon -- --
_Wäinämöinen_ ansågs ock i krig för en skyds-gud; hvarföre hans vepa
vördades som et palladium mot skott, bly och krut:
Waippa wanhan Wäinämöisen,
Kaapu kauko Lappalaisen,
Sepä tänne tuotuwohon,
Suurilta sotikedoilta,
Weri pellon penkereiltä -- --
Jonga suojasta sotinen,
Jonga tappelen takoa -- --
_Wäinämöinen_ öfverträffade Svenskarnes berömlige Skalder _Eiwinder
och Smider_, berömlige för sin konst, at leka på harpa. Hans öde
hade gömt honom ytterst i Norden, men hans själ var dock ädel i sina
tankar. Han hade en särdeles gåfva, at röra alla sinnen när han slog
på sin harpa och sjöng sina dikter. Det fick hans medtäflare den unga
Jätten _Joukkawainen_ erfara. Hans infallen voro lifliga och hans
tankar höga. Han sjöng de framfarna hjeltars beröm, om verldenes
grundläggning, om eldens uphof, om de skapade ämnens förborgade
natur, och luften daldrade, och bergen gåfvo genljud; han beklagade
den ömkelighet och fåfängelighet, mellan hvilka det menskliga lifvet
delas, och de dödelige smulto i tårar. Han kunde beveka de hårdaste
hjertan til medömkan, och upmuntra de sorgsnaste sinnen, til frögd.
Ofta hade _Weden Emäntä_, Hafs-frun, Näcken och _Åge_, med de andra
små Gudamagter, som bo i det våta, dansat på vatnet, när han suttit
vid stranden och stämt sina strängar. Ofta hafva de Råd-andar, som bo
i backar och lundar samlat sig för honom och lekt, när han slagit på
sin harpa. Man sade, det den mägtige och vise allfadren _Kaweh_ eller
_Hallbordur_, den samme som _Apollo_, vore hans fader, och hade lärt
honom, at handtera strängar. Och det, at han kunde beveka stenhårda
bröst, och til lek och lust upmuntra halfdöda hjertan, gaf de
enfaldigare anledning, at tro, det stenar och liflösa ting, björnar
och skogs-djur, näckar och fiskar, _Tapio och Mehtola_, med foglar
och yrfän rördes af hans spel, och samlades at lyss på hans gudomliga
sång.
Då den gamle harpo-slagaren, vår Finska Orphæus, slog på sin harpa,
sattes hela naturen til sjös och lands i rörelse; och förtjenar den
Acten här in extenso at afskrifvas, såsom et mäster-stycke, som
trotsar all Grækisk och Italiensk musik:
Sittek vanha Wäinämöinen
Istuxen itek ripahan,
Otti soiton sormillensa,
Käänsi käyrän polwillehen,
Kantelen kätensä alle.
Soitti wanha Wäinämöinen;
Wasta ilo ilolle käwi,
Soitto soitolle tajusi.
Ei sitä metässä ollut,
Jalan neljän juoxewata,
Koiwin koikelehtamata,
Jok ei tullut kuulemahan,
Tehessä Isän iloa,
Wäinämöisen soitellessa:
Karhukin aidalle Kawahti
Soitettua Wäinämöisen.
Ei sitä metässä ollut,
Kahen siiwen suikawata,
Jok ei tullut tuiskuttain,
Ei sitä meressä ollut,
Ewän kuuden kulkewata,
Kahexan waeltawata.
Jok ei tullut kuulemahan
Itekkin Wein (weden) Emäntä,
Rinnoin ruoholle rojahti.
Wetäy wesi kivvelle,
Wahtallehen waiwoaxen.
Isestänni Wäinämöisen
Wedet juoxit silmistähän,
Kaseammat karpaloita,
Pyyliämmät pyyn munia,
Reheille rinnoillehen
Rinnoiltahan polvvillehen.
Jaloilla jalkansa päälle,
Putoisit wesi pisarat
Läpi wijden willa waipan,
Sarka kauhtanan kahexan.
Sedan satte sig den gamla vördiga Wäinämöinen
Sjelf på fiolen (sätet),
Tog stränga -- spelet emellan sina fingrar,
Vände det utgröpta krokiga instrumentet på sina knän,
Harpan stälde han på sin hand.
Den vördige _Wäinämöinen_ spelte;
Då blef det en fullkomlig glädje utaf,
Och spelet liknade en riktig concert.
Det var ej i skogen något
På fyra fötter löpande,
På sina långa ben (belingar) skänglande.
Som icke kom at lyss,
Då fadren sjelf väkte glädje,
Då Wäinämöinen sjelf spelte:
Sjelfva björnen äfven sprang häftigt up mot gärdes-gården,
Då Wäinåmbinen slog på harpan.
Ej fans någon i skogen,
Som flyger hvinande med två vingar,
Som ej kom lika som ur och damb
Ej heller af alt hvad i sjön fans,
Som rörs med sex senor,
Simmar af och an med åtta årar,
Som icke kom at lyss (höra).
Sjelfva vatnens moder (hafs-frun),
Kastade sig bröstgänges mot sjöstrandgruset,
Och makade sig på en strand-hälla,
Dragandes sig up besvärligen på buken.
Af sjelfva gubben Wäinämöises ögon
Tildrade tårarne,
Något större än tranbär,
Litet drygare än hjerp-ägg,
På hans vidöpna, breda, modiga bröst,
Och ifrån bröstet på knän,
Och dädan på föttren;
Hans tårar (vattudroppar) föllo
Genom fem ylle-vepor,
Genom 8 valmars jackor.
WÄKI TURILAS -- Se _Turilas_. En Jätte och stark Otter.
WÄSI WITA -- _Wäinen poika_ -- En stark Rese; _Wäinämöises_ afföda.
WEDEN EMOINEN eller _Weden Emä_, dref fiskar i nät och notvarp,
samma som _Ween eller Wein Emäntä_. Hon kom at lyss på _Wäinämöises_
ståtliga musik. _Itekki Weden-Emäntä wetihin (wetäy) wesi kiwelle,
waiwousi wattalolle_ -- Se _Näkki_.
WEEN-KUNINGAS och _Ween Emäntä_, (Neptunus med dess hafs-fru) Sirene,
anroptes af Fiskare.
Hafs-Regenten beskrifves hafva en slokig hatt och vått skägg; til
honom lyda orden:
Rätti-hattu tuores parta,
Lähes kanssani kalaan,
Kerallani Tuoresehen -- -- --
Ween kultanen kuningas,
Annas aika ahvenia.
Rätti hattu i.e. _ween isäntä, kuningas weesä, We-en armas anti
waimo_ -- item:
Ween Ehtosa Emäntä
Sinä olet waimoista wakanen
Annas mulle ahvenia,
Kuletteles Kuukupoja,
Käytteles marut mahoja,
Hiekan hieromattomia,
Päiwän paistamattomia.
Alta aaltojen syvien,
Kalaisista kaarteista,
Awarasta aitastasi -- -- --
En _Vattu-Rå_, som _kai iksoxen_ simplement kallas _Uros_ el. _Ukko_.
En man, en gubbe; beskrifves som liten, oansenlig, med långt hår och
skägg; men ganska tiltagsen och stark, som tordes gripa i eld-fisken,
det hvarken _Wäinämöinen_ eller _J. Maria_ vågade sig til -- Härom
lyder _Runan_ til _Uros_, denna karlvulne mannens, heder, vid eldens
fångst ifrån _Aloen-järvi_; således;
Mies musta merestä nousi
Uros aallosta yleni,
kolmen sormen korkuinen,
Neljän peukalon pituinen,
Wähän kuollutta parembi,
katonutta kauhiambi.
jalasa kiwiset kengät,
Pääsä paasinen kypärä;
Hiwus kannolla takana,
Parta rinnolla edessä -- -- --
En svart karl steg up ifrån hafvet,
En modig man reste sig up ifrån böljan,
Tre fingers hög,
Fyra tums lång,
Litet bättre än en dod,
Haskligare än en afliden.
På foten hade han sten-skor,
På hufvudet en hjelm af hafs-hällan
Dess hår hängde baktil på hälarne,
Och skägget frammantil på bröstet -- -- --
Denne tappre _Uros_ blef den skiljesman, som slet trätan imellan
_Wäinämöinen och Joukkawainen_, då han företedde sig i följande
armatur.
Ej ennen ero tullut,
Kuin Uros merestä syndyi,
Rautalakki lainehista,
Rauta kintahat käessä.
Det blef ingen skilnad.
Förän Uros föddes (reste sig up) från hafvet,
Den med järn-hjelmen ifrån vågorne,
Hafvande järnhandskar på händerna,
Denne Uros mätte vara den samma, som _Meri-Tursas_. Se _Meri-Tursas,
Aloen-järwi, Joukawainen_.
"Alle forntidens Resar äro icke annat än sinnebilder och varelser,
dem Skalde- konsten diktat, med hvilka alla gamle folkslag beteknade
deras _stora förfäder_, när de ville föreställa deras sällsynta
hjelte-bedrifter. At vara stor på moraliskt sätt, var icke kändt i
dessa grofva tider; man kände ingen annan storhet än et _vildt mod_
med _ovanlig styrka_, och alt bestod uti en laglös våldsamhet.
"At göra Skalde-bilden så mycket större och förskräckeligare, kunde
den icke starkare uttryckas än under namn af Jättar och vidunder.
"Detta är dessutom naturens eget språk, som icke behöfver något härma
och efterfölja.
"De gamle Nordiske Folken beskrifva uti sina skalde-qväden alla _sina
hjeltar_, såsom _dylike Resar_; af samma beskaffenhet aro Grækernas
nio alnar höge _Aloider och Titaner_, hvilke hade en styrka, som
ingen kunde emotstå, och lade hela berg ofvan på hvarandra -- Djärfve
nog, at dymedelst vilja bestorma sjelfva himmelen." -- Jerusalems
_Betraktelser öfver Religionens förnämsta Sanningar_, 2 Del. sid, 188.
Sådant är språket äfven uti _sångstycken om Wäki Turilas, Uros,
Joukkawainen_ m.m.
WEINÄMÖINEN WEINEMÖINEN el. WEINEMOINEN, anses af några för et
fruentimmer, och kallas _Akka vein Emoinen_, -- af _wesi_, vatten --
_wein_ och _Emoinen_, lilla mor, sjö-fru. Se _Kiwutar_.
WENDLER, Se _Aate_ och _Winder_.
WENNON-HÄRKÄ, En stark drag-oxe, in i tystaste skogen, som upplögde
det _Sämpsä Pellervoinen_ sådde med trä-frön.
Wennon härkä Uljamoinen
(Puiden Hevonen, joka puita kynti, wäkewä kyntäjä)
Lähti maita kyntämään.
Saloja wakoamaan,
Suot kynti, kanerwat kaswoi;
Mäet kynti, nousi männyt -- --
WESI HIJSI, En ond ande, eller vattu-råderska (Wesi-piru). De
vidskepplige säga sig än i dag, kunna upmana henne från vatnet, och
bära henne i et vattu-käril, at skada nästan, i synnerhet tjufvar,
som skola plågas af henne, eller blifva sur-ögda m.m. Eljest är
denna, naturligtvis, en vattu-syrsa (Larva Dytisci), som upäter agn
och fisk för fiskare, då fiskeriet vantrifves.
WILLATAR, En troll-häxa, som födde och upammade Ormen. En _Juutases_
maitresse.
WILINER, Se _Aate_, _Joter_ och --
WINDER, Et folk, som förmenas hafva gifvit Finland sit namn. Hos dem
hade visheten sit Tempel.
_Windernes Tempel_ voro upfylda med vidskeppelser. De brände ljus vid
de dödas grifter och läste där sina sånger.
WINDLAND. Beboddes af Winderna, _Finland_. Det är knapt något land
i Norden, som til större ymnoghet, under et omildt luftstreck,
genom invånarenas outtrötteliga arbetsamhet, gifver alt, hvad til
det menskliga lefvernets nödtorft och beqvämlighet betarfvas. Dess
fördelaktiga hamnar befrämja dessförutan handeln, och dess flaggor
blifva ärade i de fjärdar, där de synas; invånarena äro höfliga i
sina åtbörder och behagliga i sit umgänge; Mot sin Konung trogna;
i sina tankar förvetna, och i alla kroppsens öfningar skickeliga i
faran oförskräkte; i segren ädelmodiga och i alla sina beslut snara.
Se _Adalrik och Göthildas Äfventyr_. 8. Bok: I Del, p. 430, Se
_Arngrim, Sigmund_.
WINGA, En Satyr, som besofde _Wanga_, hvaraf föddes _Wangamoinen_.
_Winga wangahan makaisi_-- -- deras afföda blefvo ödlor.
WIRAN-KANNOS, Befordrade hafver-växten.
WUODEN-ALKAJAISET, En slags Högtid, efter Finska nations smak, på
åtskilliga tider om hösten efter slutad tröskning och inbärgning,
då måltider hållas och drickes väldeligen. _Norra Österbotningen_
firar _Mickels messan_ eller _Kekri_, Allhelgona, sedan slagten
gått för sig; då af det slagtade ätes stekt och sjudit. Kallas ock
_Sonnin-pejjahaiset_ -- d.ä. Ox-graföl -- Se _Ristin-päiwä, Kekri_.
WUOLA-HATTARA, foem. Uxor Vulcani, forte Venus.
_Wuolahetar_, den samma. _Kaut on poika Wuolahinen, Wuolahattarein
tekemä_, eller _Rauta poika Wuolattaren -- Rauta poika Wulangoisen,
Emä rauwwan Ruojuatar_.
WUOLANGOINEN. Järnets fader, Vulcanus. Därmed förstås i Runor et
myrjärn, som tages up ifrån kärr, myror och lösa dälder. vid.
_Ruojuatar_.
WUOLAINEN, Den samme, eller en af Cycloperne. _Wuolahatars_ man.
WUOREN-WÄKI. Bergs-Troll. Flere batailloner af dem kunde framvisa
sig, arbetande i berg, smälte och förädlade metaller -- Röfvade bort
Prinsessor och vackra flickor. Höres ofta i gamla Sagor. v. _Haltia_.
WUOTAR, En smörje-kokerska och pulfver-häxa. _Wuotar woitein tekijä
kesät keitti woiteita_ -- -- anropades då man fått contusion af något
träd.

YFVER-BOER, kallas Nordens inbyggare;, och än hos oss, de som bo up i
landet i Sockne-skatorne -- Sättas mot _Kainulaiset_.
YME. Dräptes af _Bores_ Söner. Se _Pohjolan poika_ och _Jumo_.
YMES Land, vårt Västerbotn, Umeå och Lappland.
YRJÄNÄ -- Nom. propr, viri. St. _Jöran_, vid. _Jyryn-päiwä_. -- Då
Boskapen om våren utsläptes ifrån Fähuset, skulle en karl gå så långt
i skogen, som koerna pläga gå i bete, och ropa öfverljudt 3 gångor
dessa orden: _Sanct Yrjänä! tuo karjas kotiin_. Detta skulle betyda
så mycket, at _Sanct Jöran_, som var en _Hus-Gud_, rådande öfver
hus-folket och gårds-boskapen, skulle drifva kona hem om aftonen, på
det de ej måtte blifva i skogen liggande öfver natten.

ÄINEMÖINEN. Samma som _Wäinämöinen_.
ÄMMÄN KOSKI. Samma som _Qwenaström_ i Cajana. Förmenes hafva sin
uprinnelse af en _källa_, kallad _Kulda-kaiwo_, gullbrun, eller
guld-källa; ligger under _Maanselkä_ eller Landt-ryggen, å hvilkens
ena sida vatnet löper mot öster Norr ut i Hvita hafvet; men å den
andra sidan mot väster in Sinum bothnicum. Här var Cajana Borg eller
Slott bygdt, som sprängdes af Ryssarne 1715.
NB. De öfrige ord, som begynnas på Ä och Ö, sökas under A och O.

ÔSTERBOTN, Se _Qwenland, Ruskon-kivi, Kainulaiset, Kainunmaa_.
Konung Erik IX gjorde Korsbolm til et Herra-säte, lät befästa det
och nämnas af det heliga korset. Den ypperste af Riksens Råd i
Sverige, _Erik Puke_, blef A:o Christi 1400 den förste Höfvitsman på
_Korsbolm_. Han lefde i Engelbrechts och Konung Carl VIII:s Knutssons