Mythologia Fennica - 3

när _Noiden_ är kommen til Jabmiaimo, begärer hans slägt, at själen
må äterkomma i kroppen och menniskjan framdeles lefva. De sjungas
dädan up med troll-Runor. Sidenius.
Alla döda äro i Jabmiaimo lika så väldiga, som de hafva varit häruti
verlden, och de få en ny lekamen i dess stad och ställe, som här
förrutnat i jorden. Se _Rotaimo, Rota och Tuoni_. Jabmiaimo kan
jämföras med gamla Göthernes Gripnis-Salar; de döda hjeltars boning
och hemvist, där de möttes och bodde i de dödas rike. Här satt
_Jallwadur_ på en gyldene stol, och omkring honom de berömdaste
hjeltar, hvilka verlden någon tid sedt. Här sjöngs _Gymesliod_, en
sång, som förnögde de aflednas öron i Gripnis-Sal eller Jabmiaimo.
JABMIAKKA, är dödens moder, härskarinna i Jabmiaimo. Til Jabmiakka
offra Lapparne, på det menniskjorna må så lefva; ty Jabmiakka och
dödningarna sjelfve stå efter, at af de lefvande få ned til sig dem,
som äro i slägt med dem, såsom barn, barnabarn &c. Sidenius.
JAMI-kiatser, underjordiske andar, åt hvilka Lapparne offra ben
och några små stycken, som de taga af de förnämsta lemmar på
offer-altaret, och om hvilka de säga, at Gudar och Jamikiatser skola
däraf kunna göra sig nya kreatur och skapa kött på benen. Alla tider
bruka de ock tilbedja på knä och låfva Gudarna med deras sånger.
Sidenius.
JÄTIT el. _Jättiläiset_, samma som _Kalewan-pojat_, eller Bibelns
_Enakims barn, Nephilim et Gibborim, Resar och Goliather_, Jättar,
tyranner och väldige.
Dem tilägnas än de Sten-rötor (ehuru de mästa äro Lapparnes
qvarlefvor, af fattiga kojor), som finnas nästan öfver alt i Finland,
i synnerhet i Haliko, äfven i Björneborgs Län, där de ock heta
_Hijjen kiukaat, luolat_; i Vijtasaari, _Lapinrauniot_; i Laihela och
Sijkajoki i Österbotn _Jättiläisten haudat, asunsiat, huoneet_.
Desse _Atins_ barn. Nordens äldste invånare, lekte i sina tjocka
skogar, hvarest träden äro lika gamla med verlden och stå med sina
lummoga qvistar snärde kring hvarandra, och gömma i sina snären de
villaste djur.
Vårt gamla Sverige och Finland kallades _Jotanhem_ eller _Jättars
land_, af sina Reslika inbyggare, som då hade ben och ej bråsk, blod
och ej vassla, hvilkas kroppar hvarken veklighet, eller vällust,
eller utländske drycker hade gjort qvinliga.
_Jättstrikar_ bodde i Norrland. Fordna invånarena i Jästrikeland och
i vårt Paldamo. (Se Hijsi och Calevan pojat) i längd och styrka,
nästan Jättarne lika. Se Kalewan-pojat.
JORTANA, Styggie flod, öfver hvilken de döda skuggor skulle föras,
dit svedor förvistes: i Runor, stundom en Elf, stundom heter det:
_Jortana, Jumalan Poika, Tulek työsi tuntemahan_.
Bukrefven (Ähky) manas til _Juortanin jokiin suuhun (Ilomantzin)
rajoilla yxi Juortanin joki_ där säges ock qvesan (Se Kotalahti) vara
upkommen, _Juordanin jokijn suissa_ -- dit förvises ock qvesan från
fingret:
Hoss sinua koitu hoihka
Menes Tuonne kunne käsken,
Jordanin jokiin suihin;
Sielt olet kutta kulkenunna
Mieron herjä heittänynnä,
Märkinä märättämään,
Panemahan paisumina -- -- --
Då de läsa öfver ormbett, gifva de in åt boskapen qvicksilfver, salt,
camphert, dyfvelsträck och bäfvergäll, som de blanda med vatten,
hvilket de mana ifrån Jordanin joki af _Kyytöläinen_:
Tuo wettä Jordanin joelta,
Hywän wirran pyörtehestä
Wettä Wennon lähtehestä -- --
Laula wettä kielelleni,
Tuolta wettä tuota kohden,
Jordanaisesta joesta.
JOTUN -- _Joter_, Finska folkets fordna namn, hvarföre Domalder
heter _Jota-Dolgi_, Finnarnes Baneman eller mördare, häraf är ock
_Fornijoti_ sammansatt -- -- Se Fornioti, Athe, Jätit.
JOUKKAWAINEN, En Jätte, som ville täfla med Wäinämöinen;
men Wäinämöinen stack honom genom hjertat med et spjut; då
Nuori-Joukawainen anropade alla Gudamagter så til lands som sjös,
och äfven i sin nöd vände sig til J. Maria, som på en natt läkte
såret, så at han blef helt frisk. Han öfvertalte sedan Wäinämöinen,
at sjunga, hvaraf mörkrets portar öpnades, luften daldrade, klipporne
brusto; härom heter det i _Runan_:
Leuwat liikku, pää järisi,
Kiwet rannalle rakoovvi,
Paaet paukku kalliolla,
Wäinämöisen laulaissa;
Portit pohjalla repesi,
Ilman kannet katkieli,
Wäinämöisen laulaissa.
Joukawainen mötte Wäinämöinen på en väg och retade honom, hvarom
_Runan_ berättar sålunda:
Ennen Wanha Wäinämöinen
Ja tuo nuori Joukkawainen
Tulit tiellä wastuxuta,
Aisa aisahan takisti;
Wembel tarttui wembelehen -- --
Joukaivainen sade då i sin ungdoms hetta:
Se nyt tiellä olkohon,
Joka tienneepi enemmin;
Se tieldä pois poiketkohon,
Joka tienneepi wähemmän.
Muistan meret kynnetyxi,
Sarka jaot sauwwotuxi,
Ilma pielet pistetyxi,
Mäet myllermöitetyxi,
Kiwet luoduxi kokohon.
Jussit & extendi campos, subsidere valles,
Fronde tegi silvas, lapidosos surgere montes.
Ovid. metamorph, Lib. I: v. 43, 44.
Men Wäinämöinen beviste sig vara äldre, och fattade i Joukkawainen,
för at kasta honom i sjön, säjande:
Lapin tietoo, waimon muisto,
Ja ei Uron parta-suisen!
Minun on meret kyntämäni,
Sarka jaot sauwwomani -- -- --
Han lockade sedan Wäinämöinen at sjunga;
Laula, laula Wäinämöinen,
Hyräile hywä sukuinen -- -- --
Tuopa wanha Wäinämöinen
Warmon kyllä wastaeli -- --
Warainen on laulamaxi
Aikainen on ilon teoxi.
Men när ock Wäinämöinen började sjunga; så måste alt daldra och
röras, såsom det äfvanföre är berättadt. Se _Wäinämöinen_.
Joukkawainen var lik _Thormoder_, som sjunger när han drager pilen ur
hjertat, och lifvet följer efter handen. Joukawainen kan ock liknas
vid Göthernes _Hogne och Håward_. Den förre sönderslet _Swiphalder_,
när han förvandlat sig i et lejon, och log när man skar ur honom
hjertat. Håward, kämpen, hotar då han står på knä, och kämpar ännu
när han mistat bägge benen: kroppen är stympad, men hjertat oförsagdt.
JOULU kalla Finnarne Julen, den de af gammalt och ännu hålla för
den yppersta högtid, och hvartil i synnerhet välplägning af mat och
dricka beredes, samt då framför andra tider nyttjas; däraf är äfven
detta ordspråk gängse: _Juoman l. juoda Jouluna pitäwi syöda lihaa
laskiaissa_ -- Se Laskiainen, d.ä. om Julen skal man dricka.
Biskop Jesper Swedberg i dess _Schibboleth_ och Ol. v. Dalin i Sv.
Rik. Hist. derivera ordet af _Jul, rota_, som fans på Runestafven för
denna dag, til tecken, at Solen återvände tilbaka mot Norden; eller
af _Jola, Joldra_, för de lekar och dryckes-lag, med Odens galtens
förtärande, som då anstältes Oden til heder, och för at vinna god
årsväxt, i det inträdande nya året. Om den påföljande kornväxten
mycket lagt sig härs och tvärs, säga Finnarne än i dag, at husbonden,
eller den som sådt, varit full om Juldagen.
Hos Graekerne firades en Högtid af mäst lika namn, hvarom Suidas.
_Ióleia_, festi dies, qui in Jolai honorem celebrantur. _Iólaos_,
Heros quidam, qui apud Athenienses colitur; Hos _Scapula_ finner
man följande: _Ouló_ vocabatur Ceres: _'Oulos & 'Ióulos_, hymnus,
qui in honorem Cereris concinnebatur. And. Wennerdahl, i dess
Mytbol. Lex. förmäler ock, at _Cereri_ til ära firades en högtid
i December månad; hvilket alt leder _Julen_, Finsks _Joulu_, i
hänseende på namn, tid och äfven vällefnads plägsed, åtminstone för
Christendomen, til gemenskap med Graekernas omrörde fest. Vist och
aldeles afgjordt är det, at våre _Joter_ och äldste landets invånare,
långt för _Christum_ uti hedenhös, i uråldriga tider firade Jul rätt
högtideligen, just samma tid i _December_, som vi nu för tiden, ehuru
i andra afsigter.
JUMALA, Den Högste Guden: är ej Nom. propr. utan Apellativum. _Jumala
Tempel_ var beryktadt i Helsingeland. v. Hervara _Sagan_ med Verelii
noter. De _Bjarmer_, som voro af Finsk härkomst, dyrkade en afgud,
under namn af _Jomala_, hvars Tempel högst heligt förekommer äfven i
gamla Isländska Sagor. I Herrauds Saga p. 27: _thar är gofgad God,
thad er Jumala heitir_, och hos Snorro Sturleson i St. Olofs Saga P.
VII. 143. _i garthinom stendur Goth Bjarma, er Jomali heitir_.
Ordets _Jumala_ derivation se Dalins Sv. Rik. Hist, I. Del. C. III.
not. r. C. IV. not. m. Andre derivera det af Ebreiska _Jom_, dag,
och _El_, Gud, som ock kommer öfverens med Lapparnes _Jubmel_: andre
af _Jom_, dag, och _Malech_, full, (plenus fuit) plenus dierum,
evig, alsmägtig &c. Andre af Samojediska _Jum_, himmel, och _Baal_
(Syriska) Herre, eller Esthiska _pallua_, dyrka, tilbedja, det samma
som Finnarnes _palvella_.
Den Högste Guden kalla Finnarne, efter inkommen Christendom _Luoja_
och _Kaikkiwalda_, Skapare och alsmägtig. De gamle Finnar hade likväl
redan i hedentima begrep om et alltings skapare, som de kalla _kaiken
mailman takoja, ilman kannen kalkuttaja_, expansi fabricator, fästets
utsmidare, uttänjare.
Wäinämöinen i striden med Joukawainen tyckes ock ådagalägga sin
allmagt.
Så väl Finnar, som Lappar, nämna alltings Skapare _Jumala_ --
Finnarne _Jumo_, Lap. _Jumi_ eller _Jubmel_. Se Archtopolitans Disp.
p. 12. de origine & Relig. Fennonum.
Schefferus in Lapponia och Petr. Bång hist. Eccles. nämner en
_Jumala_, som _Bjarmerne_ skola hafva dyrkat: _inne i gårdenom står
ock de Bjarmers Gud ocb heter Jumala_, St. Olows Saga supra cit.
Häfdateknarena äro ej viste, hvarest de skola sätta detta _Bjarme_
land (_waara, wuori maa_, Bergland, Fenn.), där _Jumala_ såsom en
Öfver-Gud, bland andre små-gudar, dyrkades. Somlige sätta det emellan
Wäster- och Österbotn, andra i Cajana Län, andre i Finnland &c. v.
Architopolitani Disp loc. cit. De _Wotaker i Kasan_ dyrka Gud, under
namn af _Jumar_, de _Ctscherennisser_ -- _Jama_.
Af gamla Konunga-Sagor är otvifvelacktigt, at Finska folket ansågo
Jumala för en Öfver-Gud, och gåfvo honom en präcktig dyrkan. Mycken
likhet är, at Finnarne kallat Gud Jumala, af Grækiska _'Iomaleios
Zeus_ hvilket Epitheton Grækerne tillagt _Jupiter_ och derunder
dyrkat honom som en fridgifvande Gud. _Ceres_ har äfven i Thebae
blifvit för lika orsak dyrkad, och kallad _'omaloia_ -- Suidas in
voce _'omaloios_.
JUMALERS eller de Amalers ätt härstammade af Gudar, de äldste och
förste landets invånare; af hvilka Fornioti var. Se Fornioti, Aathe,
Jätit.
JUMO, _Jymi, Yme_ -- En af öfverboer i Västerbotn af Resa-slägte, Som
skulle bestorma himmelen. Umeå Stad är efter honom nämnd. Se Pohjolan
poika, Jätit, Kalewan-pajat.
JUNKKER eller _Junkari_, En Lapsk afgud, hvilken dyrkades såsom
gynnande jagt och djur-fånge: han anroptes vid en stor sten eller
träd-stubbe, dit ock, honom til heder, Renblodet och alla hornen
af hvar Lappsk famille samlades: han var tilbeden under namn af
_Stor-Junker och Lill-Junker_. Af Renhornens myckenhet i dessa stora
högar på gamla offer-ställen, kastade Stor-Junker til åminnelse, kan
dömmas til Lapparnes ålder.
JUOLETAR -- Neptunus. _Hillervos_ man; styrde i lag med henna uttrar
i giller. Han bodde eller hölt til i källor och gölar, hvarifrån han
upmanas:
Juoletar ukko kaunis,
Wejin kultainen kuningas,
Nouse tänne liettehestä,
Antomahan ainoasi -- --
JUORTANI -- Se Jortana.
JUUKELI, den samme med Juutas. Se Kyytöläinen, Ahtohinen.
JUUTAS, Sjelfver Hin onde, ormens uphof, _Loke_. Härmed utmärka
Finnarne en elak, ond, arglistig, som ormen. Juutas bemärker äfven
i Esthniskan, djefvulen eller hin onde. Se Katrinatar. I ormens
tjusnings-ord heter det:
Uupu Juutas juostuahan,
Wäsy wäipäs käytyään,
Ukon uuelle kiwelle
Kuola tippu konnan suusta,
Kino ilkiön kiasta
Äsken Herra hengen antoi
Käskyn Pietarin perästä.
Juutas hade med sin Hustru _Catrinatar_ 9. stygga afgrundens foster.
Efter honom äro än dessa Finska talesätt: _Jo sen Juutas wei_ -- han
for til faners: _mihenkä juuttaalle se meni: mikä Juutas sinun on:
Juutaskos sen on, joss ei se lähde_ &c.
JUXAKKA, den 3:dje _Maderakkas_ dotter hos Lapparne, hvars
beställning är, at emottaga barnen, när de äro födde, och bevara dem
ifrån stöt och fall. Hon hjelper ock qvinnorne i deras sedvanliga
månads- sjuka; Lapparne offra til henne, på det hon må vara flitig
därutinnan -- Sidenius.
JYRY, St. _Jöran, Georg_, d. 23 April; en dag, hvars märkvärdighet
efter Sanct Jöran säkert kommit ifrån Påfvedömet. _Jyryn päivä_
helgades, som en sabbath, än i detta seculo; ingen fick då arbeta,
hugga eller bulta, eller gå härdt i dörrarne; hvarföre ock
dörr-gångjärnen smordes, på det de ej skulle knarka. Alt detta
skedde, för at förekomma åskan (Ukko) om sommarn, på det ej årsväxten
skulle skadas. Ändteligen fingo qvinfolken denna dag sticka strumpor,
men alt annat groft arbete var förbudit: Eljest skreks nog starkt, i
synnerhet om isen sköt denna dag: at supa sig full var likväl ingen
synd. Denna dag offrades ock mjölk eller hela silbunckar under vissa
helgade träd i skogs-lundarne.

KAINU, _Kainun maa_, Sjökanten i öfterbotn. item, de gamlas Qvenland
eller Cajana Län.
KAINULAISET, kallas, så af Savolänningar, som af alla öfverboar uti
Sokneskatarne i Österbotn, alle de som bo åt Sjökanten och tala
finare eller förnämare Finska; hvaraf denna phrasis är: _se puhuu_
-- -- _murtaa kainuuxi_, talar sin Finska.
KAISAN, KAJJAN, KATHARINAN PÄIWÄ. En af de Påviske antagen helg
hos Finnarne för detta. Då samlade värdinnan utomgårds af dess
grann-qvinnor par näfvar mjöl af hvarje; hvaraf tilreddes en moos,
_mämmi_ kallad. Därtil kokades med et härtil spardt Kohufvud, hvaraf
tungan allenast med _mämmi_ blef i fähuset förtärd. Då kliptes fåren
3:dje gången på året, som det ock än sker. Se _Katrinatar_.
KALARI -- En strid forss. lika med _Ihari_, dit sveda förvises:
Tuonnema sinun manoan,
Rutian koskehen kowahan,
Iharihin ilkiähän,
Kalannin karkiahan,
Siell on hywä huiskatasi -- --
KALEWA, En Jätte, förfärlig och stark, alla Jättars General och Fader
för 12 Söner, hvilkas namn äro förgätne, dock nämnes _Hijsi_ som
bygde Slott af berg i Paldamo; _Soini_, hvilken rodde på en dag til
Limingo, och satte sig där ned (et hemman nämnet än efter honom):
_Kihawanskoinen och Liekiöinen_ rögde ängar och brukade svidjor.
Sjelfva _Wäinämöinen och Ilmarinen_ tros vara Calewas Söner. De bodde
förut å sin Faders hemort i Paldamo, men begåfvo sig sedan til flera
orter; äfven voro de i Kemi.
KALEWAN-pojat, Jättar, som arbetade öfvernaturligt och gjorde
storvärk; de voro goda slotter-karlar; ty de bärgade ängar på en
natt. Biskop Agricola räknar dem bland de Tawasters Gudamagter.
_Calewan_ pojat (Calebs Söner) _niitut ja mwöh löit_. Filii Calebi,
Fennice, Calewan pojat, talas än om i Finland; de tros varit Jättar,
af större kropps växt, än vi. _Arngrimus Jonae_ säger, at de voro de
Cananeiske Jättar, som skolat flytt åt Norden för Josuae och Calebs
Svärd. Jfr. Disp, de Borea Fennia p. 20.
_Österbotn_ styrdes i _Ingialds_ tid af Jätten _Calewas_, Califas,
kanske den Skandiske Drott af Gylfes ätt, som ännu i den orten
behåller namnet af ätteläggar. (Dalin.)
Calewa hade, såsom sagt är, 12 Söner, otroligen starke, af hvilka
förnämligast 3 bygdt stora Slott i Österbotn. En Hijsi upförde en
ofantelig Byggnad 10 mil öfter om Cajaneborg, midt i moras och kärr,
af grufveligen stor sten och jord, med trappsteg af mer än en famn
mellan hvartdera.
Calewas andre Söner Wäinämöinen, Ilmarinen och Lieköinen bodde i
Finn-, Tavast-och Savoland.
Med desse Kalewas Söner hafver Konungen i Finland underkufvat sig
hela Ryssland, som de gamle Finnar därom ännu qväda. Pass. & praep.
Joh. Cajani bref til Probst. P. N. Mathesius införd i Disp. de
Ostrobotnia.
Se Hijsi, Soini, Jättiläiset, Kyrialsbotn, Miehen Syöpä.
_Kalewan pojat_ tilskrifves i uråldriga muntliga sagor och
berättelser åtskilliga hjelte- och jätte-dater. Deras öfvermage
Jungfru-döttrar voro så starka och karlvulna, at de i sina förkläden
buro ofanteliga stenar och lade dem i högar, hvaraf berg äro upkomne.
Et sådant berg, af Jättar ihopburit af lösa stenar, är vid Päjände
i Hattula Socken i Tavastland, et stycke från Rahkola hemman i en
bro-ända, hvarom jag hörde där dylikt berättas.
Hijsis Slott i Paldamo är ej annat, än et berg af lösa stenar.
Desse Jättar (Kalewan pojat) måtte ock hafva bodt i Kemi Socken.
Följande anecdot tycks bekräfta det. För 20 år sedan lefde i
Rouwwanjemi i Kemi, i Paawoniemi gård, en gammal gumma Caisa vid
namn, som berättat: _Kalewan tyttären ottaneen hewosen ja kyntäjän
ja auran, jotka toi äitilleen ja sano: mikä sitti sontiainen tämä
on, jonka minä löysin, äiti, maata tonkimasta? äiti sanoi: wie
pois piikani: meidän pitää pois paeta täldä maalda; ne tulevvat
tänne asumaan_. Det är. En Jätte-flicka uptog i sin famn _en häst,
plöjarn och plogen_, bar dem til sin moder och frågade: hvad för en
torndyfvel månde detta vara, som jag fant, min mamma, gräfva eller
böka i jorden? Modren svarade: för dem bort, min pia, vi måste bort
från detta land, och de komma hit at bo.
KALKI, et af _Soinis_, Calewas Sons, tilnamn, for dess skalkstrek; Se
Soini.
KALMA, likstank, följer med _Kejjuset_ och deras anhang. Anses ock
i troll-Runor, för en särskild underjordisk magt, som skal näpsa
tjufvar, mot hvilka han uphetsas således:
Nouse Kalma kaaheille,
Hippa Hijjen tyttäriä,
Warkahani wartiaxi,
Omoani ottamahan.
KALMISTO, Begrafnings platser, i synnerhet sådane, som finnas än i
skogar och på holmar efter Lapparne och fordna landets invånare, för
hvilka de vidskepplige bära mycken aktning, och upggräfva där fordna
lik til sina trollskap. Sådane finnas flerestädes i Finland, t.ex. i
Sijkajoki Socken vid Frantzila Capell, Pungere gamla kyrkogård, och
Kalma-saari i Mangila träsk &c.
KALLIIT-ILLAT, dyra Helgedags-qvällar, voro måndags och hela torsdags
qvällen; äfven Söndagen. Om Söndags-morgonen i dagjämningen, då
koerna varit i fållan, har värdinnan gådt omkring dem 5 gångor mot
Solen, och i en besynnerlig kropps ställning burit imellan tänderna
en knif, och i handen gårdsens nycklar, lija, yxa, m.m. i andra
handen brinnande stickor af torrved.
Om Torsdags qvällen fick ingen spinna, om det icke skulle spöka.
KAMMO, n. pr. den samma som _Kimmo_. En förskräckande och hiskelig
vålne i Sten-rötor; hvadan det Finska verb. neutr. _se kammoo -- --
se kammotaa kattooxeni_, det fasar mig, at se.
Synes i troll Runor vara en stenarnes patron. Se Sjöjätar, Camus
Fennorum.
KAMULAINEN, et bergs-troll af samma calibre med _Koljumi och Pirus_
anhang. Se Ukko.
Lik _Geirskagel_, en af de underjordiska plågo-andar; plåga med _Piru_
de osälla skuggor.
KANGATAR, En skogs-mö, bodde på sandåsar, där hon ruskade, i lag med
_Tuuletar_, furuträn, at de bättre växte i längd och tjocklek.
KAPEET -- Se Kawet.
KARE, Jätten Forniots Son, af hvilken de Carelare eller _Karjalaiset_
härstamma. Björner säger Sv. R. Häfd. åld. p. 17: _Kyre_ och
_Kare_-boerne häratamma af ättfadren Kare.
Fornioter hade med sin hustru _Laufeja_ Sönerne _Kare, Loge och Htar
eller Ägir_. Kare blef genom sina lyckliga Sjöresor en väder-Gud och
i Fadrens ställe domare i _Kuenland_ (Finnland), _Kajana, Karjalan_
maa eller Carelen.
Se Trägårds Utdrag af Ol. v. Dalins Sv. R. hist p. 19.
KARELN, Fennis _Karjalan maa_, nämnd af Kare. Fornioteri tertius
filius Kari, Fenningiae Aboriginum, eorundemque pastorum (nominis
fui originem habet a fennica voce _Karja_, pecus), alterius instar
Romuli, _Rex_ erat. De regione _Carjala_ ad pagum _Carjala_ in
Wirmo coloniam accessisse probabile videtur. Nam _Carelia_ Fennis
Carjala audit. Regio quaedam vasta quoque nomine _Carja_ in _desertis
Russiae_ esse dicitur a Rudbeck Atl. T. I: p. 363.
KARHUN-pejjahaiset, Se Kouwwon-päälliset.
KARILAINEN, _Kiwi karista_, hemma från stenklipporne, skulle göra
järnet slött (_Raudan sulkia_), eller förtaga dess värkan. Han var
halt och ofärdig, som Vulcanus; men med sin tå och häl gräfde han
i jorden, hvadan _Herhiläinen och Mehiläinen_ utflögo, at hämta
honings-smörjor åt järn-skadorne:
Karilainen kaita poika
Kaiwo maata kannallaan,
Warpahallaan watusti;
Herhiläinen maasta nousi,
Karilaisen kannan tiestä;
Jo päiwänä kolmantena
Karilainen kaita poika
Kaiwo maata wielä kannallaan,
Mehiläinen maasta nousi,
Karilaisen kannan tiestä;
Lähitti mein perään,
Ylitze meren yhexän,
Meri puolen kymmenettä,
Simoa tawottamahan.
Til Karilaises klippa förvises Ähky: _Tuonnema sinun peto manaan,
Karilaisen kallioon_. -- --
KATI n. pr. foem. _puiden Emuu_; En Skogs-Gudinna, som alstrar trän i
Skogen.
Kati kaunis, neito nuori
Pisti karwan kankahaseen,
Ukon mustihin mutihin,
Sijtä eppä synty synty
Siitä Eppä suku sikisi -- --
Honka puu Romentolasta
Mesi lauhto mehtolasta -- -- --
_Meri-kate_ -- id. ac _Wesi-Hijsi_ -- _Karwoista meri kateen_, eller
en Sjö- Häst, hippopotamus.
KATRINATAR, Sanct Catharina; Et af Helgonen, hvilken ock anropas som
Deja, God Ladugårds gumma i sällskap med J. Maria, hafvande sina
pigor och stillerskor, som skulle hägna och sköta boskapen. Bön til
henna lyder således, där hon tillitas om, at stilla eller hejda Björn
ifrån hjorden:
Katrinatar Waimo kaunis!
Aita rautanen rapa-ak
Ympäri minun eloni,
Kahen puolen karjastani
Ettei koske konnan poika;
Yön tytti, hämärän neiti,
Wiisi piikoa pityö,
Kuusi käskyn kuuliata,
Karjoani kahtomassa.
Neity Maria Emonen,
Maasta asti aita pannuk,
Wilun ilman wiskomatak,
Kowan ilman koskematak,
Käywwä karjan kaunihistak,
Tänä kiesuxen kesänä,
Jumalan suwena suurra,
Peltomata pieni kynnen,
Wasikan warajamatak
Kiwexi minun omani,
Pääxi kannon kaunoseni
Suulla-annik suun suun e-essä
Ano luojalta lupoa,
Jumalalta uskallusta,
Tänä kiexuksen kesänä,
Käywwä karjan kaunihisti.
Catharina du väna Fru!
Sätt up i hast en gärdsgård så stadig som järn,
Omkring min egendom,
På ömse (båda) sidor om min boskapshjord,
At den gemena styggans afföda ej må komma åt;
Nattens flicka, daggryningens mö,
Må hålla (bestå sig) 5 pigor,
6 lydige underhafvande,
At vårda (valla) min boskap.
J. Maria du väna moder!
Sätt up alt ifrån jorden (marken) börjandes en gärdesgård,
Så at Skogs kalla vädret (björn) ej må kullkasta den
(Slänga öfver ända),
Och et hårdt väder ej röra vid den,
På det boskapen må så gå vackert, fredligen,
Hela denna sköna sommar,
Guds långa sommarn igenom,
At de små klöfvarna må få gå utan farhåga,
Kalfvarne utan at rädas före!
Mine egne må blifva til sten förvände (i hans ögon),
Min vackra mjölk-ko til en stubbända
Äfven för den glupskastes mun!
Begär låf af Skaparen, Förtröstan af Gud,
Om denna vackra Sommar,
At boskapen må få gå i fredlig stillhet, väl fredad.
Se Kaisa och Juutas.
KAWE, Wäinämöises Far, en mägtig Herre i Norden; låg i moderlifvet 30
Somrar, där han ledsnade at längre vara, och som en Pallas eller Mars
kom där ut med sköld och hjelm. Runan berättar:
Kawe ukko pohjan Herra,
Ikäinen iku Turilas,
Isä wanha Wäinämöinen,
Makais äitinsä kohdusa
Kolme kymmentä keseä;
Ikävvystyi aikojaan,
Oudostui elämitään;
Wijlaisi äitinsä kohdun,
Potkaisi punaista tuota,
Sormella nimettömällä,
Wasemmalla warpahalla -- -- --
Päästi sotamiehen miekkoneen,
Satuloineen orihin,
Kupehesta kunottaren,
Lapsen waimon lappiosta -- -- --
KAWEH, KAWOH eller _Kawet_, anses ock stundom för en stark välgörande
Ande, då den anropas til hjelp mot sjukdomar:
Kaweh ennen jaxon jaxoi,
Kaweh ennen päästön päästi,
Mixetsä minua päästä?
alluderes til föregående Runa om hans födelse.
_Kawet_ in genit. _Kapehen_, in pl. _Kapehet_ eller _Kapeet_.
Märk 1:o med Kawet förstås ofta en _mägtig Förste i Månan_, som
hjelpte den mot _Kuumets_ anslag. Se Kuumet.
2:o Ofta menas med Kapeet Skogsdjur med släta hår, såsom haror,
räfvar och _hemtamde_, såsom får, hästar -- ja, sjelfva menniskjan.
-- Se mitt Finska Lexicon, sub Kawet & Kapeet. -- t.ex. då
orm-förgiftet blåses och manas vidskepligen ifrån menniskjohullet,
heter det:
Weeäs wiinana wihasi,
Maitona oma makusi,
Luojan luonto kappaleesta,
Karwasta iso-kapeen, det är menniskjan
Men at med _Kapeen_ eller _Kaween_ förstås menniskjan, synes ännu
tydeligare af följande Runo-fragment, då sjukdom utmanas utur kroppen:
Ihosta imehnolaisten,
Emon tuoman ruumihista,
Karwoista Kawon tekemän,
Minä mies Jumalan luoma,
Luoma kolmen Luonnottaren,
Kantama kahen Kapeen.
Ifrån menniskjornes hull,
Af dem som äro födde af qvinno,
Ifrån et menniskjo barns hullhår,
Jag af Gud skapade menniskja,
Af de 3 natursens krafter värkad,
Buren af 2:ne menniskjor (af et par ägta folk).
Och mot ormstyngets värkan:
Kuin purit Kapeen karwan,
Kuin purit ihon imeisen -- -- --
Dessa verser förklara hvarandra, och synes tydel. af repetition, at
_Kapeen karwa_ är det samma, som _iho imeisen_, menniskjans hull.
_Karwa Emo & Emo-Kawet-Kapeen_, kallas menniskjan, för dess hullhår,
ofta i Runor.
3:o _Kapeet_ beskyllas orätt, så af Biskop Agricola, som Dr.
Juslenius och flere deras anhängare, hafva _upfrått månan_; utan
tvärt om hjelpte och frälste de månan från _Kuumet_; ty Runan säger:
_Kawet päästi päiwän paistamaan, Päästi kuun kuumottamahan_.
4:o Dessutom deriveras _Kapeet_, som är pluralis, orätt af
_kapeendua_, coarctari; ty _kapeet_ har i singulari _kawet_, gen.
_kapehen_ eller _kapeen_ och brukas här i Österbotn, på min ort i
dagligt tal, om får, haror, ja, om hästar, som äro släthullige, äfven
om menniskjor -- &c., altså et apellativum och ej proprium -- Se
Rändämäki, kapeetten hauta.
I Runorne _Suru Runo-suomalaiset_, eller Klago-Runorne öfver det
usla, tilståndet i landet efter Storkyro Slaget 1714, nämnes
_kapeet_, efter vårt dagliga sätt at tala, för får och lamb: om
fienden heter det: _Tuimuuwella tultuansa, söi siat sikiiöinensä,
karihtat kapeinensa_, lamben med sina tackhår.
5:o De som påstå at _kapeet_ äta månan, derivera ordet af Grækiska
ordet _kabaistos_, infatiabilis, inexplebilis.
6:o Kapeet anses ock för fiskare och at de hade sitt fiskevatn. I
Runor heter det, _Kapeet kalalle läxi_ -- item _Kapeen kala wesi_.
KÄITÖS, Deus pecorum, Pan; skulle vårda och valla boskapen i skogen.
Se Kekri.
KÄMÖINEN -sen, _Kyynäläises_ Bror; en orm-patron.
KÄRES, (_Käärmetten Emu_). En orm-föderska.
KÄREITÄR, (_Ketun Emuu_). En Räfvens patronessa, som skulle skaffa
honom i saxen; heter
Käreitär kulta waimo!
Otas kullat kulppiisi,
Hopiat pikariisi...
Nämä on kuulut Ruotsin kullat...
näml. Räfskinnen, Se Tornio.
KÄÄRÄMÖINEN -- En ormödlornes patron. Ödlan kallas i Runor; _Käin
käärek Käärämöisen_ -- Se Panula, Kyytöläinen. Käärämöinen, den samma
som _Fafnis_, en ohyggelig orm, som förvarade en stor skatt.
KEJJUSET eller _Kejjungaiset_, små elfvar, flygande genier: likna i
ögonen på dem, som tro sig se desse vid lik, processer, kyrkogårdar
och vägar, snösjun, små barn-dockor, eldstrimmor; utan tvifvel ej
annat, än förstörda lifs-andar. De tros vara hvita och svarta, onda
och goda, infinna sig där någon själas och där lik är, hafva en stank
(_kalma_) med sig, hvarmed de upfylla rummet. Det fordras en god
imagination och vantro, at få se dem, eller ock et godt bränvinsrus,
eller feber-yrsel. Somlige tro dem vara mellan-andar, hvarken änglar
eller djeflar.