Mythologia Fennica - 4

De som hata hvarannan och vilja straffa sin fiende, sägas bära de
dödas ben och stofft ifrån kyrkogårdar, här i yttersta norden, i
sängrummet, där då Kejjuset infinna sig, at oroa och qvälja. Si
credere fas est.
KEITO, En af Cycloperne, eller en af underjordiska smidje-drängar,
som uptog de pilar, hvilka _Rampa_ hade med _perisokia_ och
_pirulainen_ skutit i luften, som däraf daldrade:
Ampu perisokia,
Ampu yhen nuoliahan
Ylähäiseen Taiwasehen,
Tahto taiwaskin haleta,
Ilman kaaret katkehella,
Mennesä pahan otahan;
Risti rautanen putoisi,
Tuon keito käsin tapaisi,
llman maata maistamatak,
Tannerta tawoittamatak.
Han skulle och curera styng, hvarföre han anropes:
Otak keito kehähänsi,
Tahik woipa wäkehensi
Siwalla siansi harja,
Wä-äk poisi werinen weihti -- --
KEITOLAINEN -sen, skogs och tufvornes vålne. Af dess pik formerades
ormtungan. Aliis, _kietolainen_. I Troll-Runor, sjelfva _ormen_, som
fick ögon af linfrö, tungan af Jätten _Calewas_ svärd, tänderne ifrån
_Tuonis_ brodd. Om ormen heter det:
Mist' on silmät siunailtu?
Silmät liinan siemenistä.
Mist' on kieli keitolaisen?
Miekasta Kalewan pojan.
Mist' on hammas keitolaisen?
Orahasta Tuonen Otran.
KEKRI eller KÄKRI, Befordrare af Boskaps trefnad. Ansågs af
_Carelare_, såsom en Boskaps-patron. Biskop Agricola säger i sit rim:
_Kekri se liseis Karian kaswon_ -- hvarföre ock _Kekri_ til heder i
November hölts ymniga dryckeslag. Se _Ollin päiwä_. Huru _Käkri_ kan
jämföras med de Athenieniers lagstiftare _Kekrops_ och _Cecropia_,
under hvilket namn Minerva dyrkades i Athen, lämnas därhän.
KEKRI (Allhelgona), en stor och gammal högtid, at fägna sig öfver god
årsväxt och inbärgning. Se Wuoden alkajaiset och sielujen päiwä.
Til _Kekri_ slagta Carelare åter et får, såsom til _Olsmessan_, och
förtära den jämte annan mat, öl och bränvin, med flere vidskeppelser,
såsom om Olsmesso- dagen, men nu med än större helgedoms-ceremonier.
Man fick ej en gång smaka på maltet, då det var på badstugu-lafven
at mältas; ty då skulle halsen svälla på dem, som det gjorde: och
utom alt annat tillagades då om aftonen upvärmd mjölk med så kallad
_Mämmi_, hvilket skulle ätas i fähuset, och få noga, at intet åter
utbärs; eftersågs ock noga, om någon af gästerna dölgt sådant i
munnen, det han oförmärkt utbära ville. Men skulle något blifvit
qvar, som ej förtärdes på en gång; så spardes det i fähuset til en
annan gång. Vid samma tilfälle indoppades en fogelvinge uti öl och
därmed öfversmordes koerna på ryggen och sjöngs en _Kekri Runa_ til
_Tapios_ heder. v. _Köyry_. Den än i dag brukelige _Kekri visan_
sjunges som 1, 2, 3, 4. _låt oss lustige vara_, &c. eller _yx, kax,
kolm, neljä, ann ilonen olla, kosk suru tulee, ann hänen mennä_ --
&c. och lyder således:
Ei aina Kekriä kestä,
Ei aina Tupia pestä,
Ei aina höyky,
Ei aina möyky,
Ei aina wiina flaskusa löyky;
Kosk juomme hywä oltta,
Niin mahdam tupakkaa polttaa;
Isken siis walkiat taulaan,
Ja wirwoitan kaulaan,
Ja wihdoin iloisest laulan.
KEKRITÄR, en af Kekris dejor.
KIASE-OLMAI, en Lappsk fiskeriets Gud, som sänder fisken til kroken
och nätet eller garnet. Sidenius.

KIJRON-KOSKI, en strid forss up i kallasta Lappland, dädan kölden har
sin första upkomst, efter Runorne mot kölden (_pakkasen sanat_).
Itki syyttö poikojaan,
Wesi silmästä tipahti,
Pirahti pisaran werta,
Toinen toisesta norahti:
Tuoll on poikani polosen,
Kiiron koskessa kowassa!
Äläs kylmä kynsiäni,
Ennen kuin kylmät Kiiron kosken
Tilkan tippumattomaxi,
Pisaran pirahtamatak -- --
_Hyyttö_ (den af rim och is stela) begret sina söner,
Vatnet (tåran) dröp från ögat,
En droppa vid lag föll ned;
En annan droppa tilrade ned af det andra ögat:
Där är, min älendas. Son,
I den faseligen strida _Kijro_ forssen!
Förkyl ej förr mina finger-ändar,
Föran du tilisar _Kiiro_ forss,
Så at icke en enda tår dryper,
At ej mer en droppa spritter ut --
Se _Packanen, Puhuri, Kyrön-koski_.
KILLAN-KETO, Svet. Hedendantz och _kaunis nummi_, en lund vid
_Tursunperä_ by i Wirmo Socken, där _Wirmo och Nousis_ boerne
fira sina _ludicra isthmia_ med löpa, springa, bållspel, sjunga.
At de Nordiske folkslag således förvärfvat sig armstyrka och
vighet berättar _Ol. Magn. Lib. XV. p. 340. Stephanius in Saxonem
Grammaticum._
KILKA -- och KILO -- samma som _Paholainen_ och _Piru_.
KIMMO och KAMMO, Et Spöke, som knakar och brakar samt slår i
knutarne. Grækernes och Romarenas _Camus_; tyckes vara Stenarnes
patron. _Kiwi Kimmon kammon poika, syöjättären syämmen syrjä_ -- v.
Kammo.
KIPINÄTÄR, en af Hiisis arga klösande hus-kattor; uphetsas på tjufvar
til at truga dem, at med skyndsamhet hämta det stulna igen.
Kipinätär (en hon-katta) Hiijen kissa,
Rewi reisiä jalosti,
Kipinänä kiirehtiös -- -- --
KIPUMÄKI, En plågo-ort: berättas vara uppe i Kemi Socken vid Kemi
Älf; en hög kulle, där en flat ihålig sten fins midt uppå backen,
lik et bord, med flere sten altaren omkring uti en ring; et gammalt
offerställe: men dit nu ingen, af vidskeppelig frugtan, vågar
upstiga; ty ingen, som där upgått, skal kommit helbregda tilbaka.
Detta hafva lefvande menniskjor i mit tidehvarf berättat.
Beskrifves i troll-Runorne sammaledes, hvilket bekräftar föregående
berättelse.
I _sten på Kipu wuori_, som står midt uppå backen, äro 9 hål, 9
famnar djupa, dit sveda och värk manas och förvises af troll således:
Kunnek kipuja kiistän?
Kunnek tungen turmioita?
Kipu wuoren kukkulalle;
Tuosa on reikeä yhexän,
Joka reikä keskinäinen,
Yhexän sylen sywyinen,
Sinnek kipuja kiistän -- --
Sveda och värk skulle fösas in i sprickan af sten, som beskrifves:
Tuonnema kipuja kiistän,
Ajan tuonne aluhia,
Kiwen kirjawan sisähän,
Maxan karwasen malohon,
Korennolla koiwusella,
Walkamella waskisella
Til Kipumäki var ej så lätt at upklänga; därföre säges ordstäfsvis:
Annas kattua kokea,
Kumman kynnet kilpistywät,
Kumman warpahat wajoowat
Nostessa nokimäkiä,
Kiwetessä kipumäkiä.
Det är: trots, den är karl, som slipper dit up. Se _Kiwutar_.
KIPULAN NEITO eller _Kipu Tyttö_. En af Parcerna. v. _Tuoni_,
Tuo kiwa Kipulan neito
Istuu tykyttelöö,
Keskellä kipumäkeä,
Kipuja kokoiloo,
Wammoja walitteloo -- -- --
Bodde på Kipumaki och samlade plågorne. Om henna säges:
Kippu Tytti Tuonen neiti
Se ennen kiwussa itki,
Sekä waiwoisa walitti -- --
Sinne kiirehen kipuja -- --
Likaledes:
Kipu Tyttö Tuonen neito
Kipuja kokoeleepi,
Keskellä kipumäkiä,
Kipumäen kukkulalla,
Kirja wakkanen käessä,
Kirja kansi kainalossa -- --
Det är: hon hade _Pandorae_ brokiga ask i handen.
KIPU WUORI, samma som Kipumäki, där stenarne af en bock föddes.
Kiwi kimmon kammon poika
Pukin hännästä putoisi,
Nostessa kipumäkeä,
Kipuwuorta kiiwetessä.
KIRIS eller _Kirsi Tuorstai_, Skär-thorsdagen i dymmel-veckan;
höls helig efter införd Christendom: men missbrukades ock til
vidskeppelse. I synnerhet skedde flere uptåg i fähuset med liar och
med korsande, at förekomma troll-kånors åtkomst.
Träffar, i anseende til kälfall och vanligt årstids arbete, in med
Grækernes högtid _Skizon_, hvarom Suidas: _Skizon_, festum apud
Athenienses in honorem _Minervæ_ eo tempore celebratum, quo ædificare
& domos tegere solebant.
KIWUTAR, En af plågo-möerne; Den samma som _Kipu-Tytär_, en
_Wäinämöises_ dotter: dryftade eld, och bodde på _Kipumäki_, dit alla
onda värkar och svedor förvistes. Hennes syssla var at koka plågorne:
Tuonne Kiirehen Kipuja,
Kattila on Kiwuttarella,
Pata Wäinen tyttärellä,
Jolla keittäwät kipuja,
Keskellä Kipumäkeä;
Siell ompi kipuset koirat,
Hallit hallan karwalliset,
Jotka ennen kiwussa ulwo,
Sekä waiwoissa walitti.
Dit hänviser jag, manar, plågorne,
Där plågo-möen har en kittel,
Wäinämöises dotter en gryta,
Hvarmed de koka plågorne,
Midt uppå plågo-backen (blå-kullan);
Där äro plågfulla hundar, cerberi,
Stora gråhårige doggar,
Som fordom tjöto (ylde) i plågorne,
Qvidde under qvalen.
Kiwutar emottog på plågo-orten, _Kipumäki_, svedorne, då de dit
manades; hvarföre _Noider och lndomiehet_ säga:
Tuonne kiirehen kipuja,
Kiwuttaren kinttaiseen -- --
Kattila Kiwuttarella,
Pata Wäinen tyttärellä,
Jolla keittää kipuja,
Keskellä kipumäkeä,
Kipu wuoren kukkulalla,
Reikä siell' on keskellä kiweä,
Johon kiirehen kipuja,
Johon waiwoja walitan
Ihosta alastomasta -- -- --
Hon kallas ock _Kipumäen Iso Emäntä_ och _Kiwutar kauhia Emäntä_ --
En af _Hwedrungs_ möerna eller de 3 plågo-andar hos de underjordiska;
Furier och Olycks-andar, som plågade de onda efter döden. Se Kipumäki.
KLUPU-SOTA -- Se Nujja-sota och Ilkka.
KOIRANKUONOLAISET -- Se Kuontolaiset.
KOLJUMI, En stark Rese; kanske _Goljat_ -- men anses i Runor för
_Piru, wahwa peto_, som med et eldgnistrande svärd (Risanöth)
krossades:
Tuo Jesus tulinen miekka,
Kannas kuuran karwallinen,
Säkeinen säihäytäk
Käteeni oikiahan,
Jolla paikkoan pahoa
Rumat henget ruhtasisin
Jolla ma hurttia hesusin,
Koljumin kowasti löisin.
Se _Kamulainen_.
I gamla Svenska Sagor nämnes _Kole_, et troll, til Jätte, som sölat
sina händer med mycket oskyldigt blod -- Se Miehen syöpä.
Eljest är här i Frantzila en muntlig gammal saga, om 2:ne Jättar
_Koljo och Kiljo_, som täflat sins imellan, och kastat stora stenar,
af hvilka den ene än heter _Koljon-kivi_ och den andra _Kiljon-kiwi_.
Hundrade årtag är imellan hvardera i Sijkajoki elf, hvaraf gölen
heter _koljon suando_, och backen där gent emot _kiljon kangas_. --
Ex auditis & visis.
KONTION MAAHAN PANIAISET. Se _Kowwon päälliset_.
KOTALAHTI, et ställe, eller en sjövik, där qvesan är född, af gemene
horors byk och kläd-tvätt:
Koi synty kotalahessa -- --
Huorat huhto huntujaan,
Juordanin jokiin suussa -- --
Sieltä läxi koina kulkemaan.
KÖNDÖS, Förestod svedjor och åkrar (_Huhdat_) befrämjade åkrar och
Svedersbruk.
KÖPELI, Gast och spöke, som stimmade i hus, gamla slott m.m. och
syntes vid galgbackar samt _Kalmistot_. Visade sig i åtskillig
skepnad. Allmogen befarade af _Köpeli_ sig tilfogas skada och
hvarjehanda illistiga och oförmodade anfall. I gamla Finska Sagor
förekomma _Köpelin wuori_ och _Linna_. Namnet tycks vara graekiskt.
_Kobalos_ (tyskarnes Kobolt) assutus, qui malis artibus utitur; Latro
bipennem gestans, qui exercet latrocinia, Suidas.
KÖÖPELIT in pl. samma som _männingäiset och kejjuset_, af Grœkiska
_Kobaloi_, Daemones Asperi & immites. Scapula. Namnet liknar
_Gebeleitzin_, den Thracierne och de Göther dyrkat såsom Seger-Gud.
Dalins Sv. R. Hist. t. Del. p. 24.
En Göthernes Gud, Gebleitzin, nämnes i Ek. Bentzelii Utkast til Sv.
folkcts hist, p. 94.
KOUWWON-PÄÄLLISET, Björn-graföl, firades med många ceremonier, under
musik af Runor och öldrickande, då Björn-hufvudet uphängdes i et
träd: til detta gelag gjordes af grannarne et sammanskott af spanmål
och matvaror. En gosse och flicka utvaldes til brudpar i full skrud.
Gästerne voro högtids-klädde. Först bars hufvudet, och sedan det
öfrige Björn-köttet in, hvarpå ärtsoppa var kokad; när han kom med
dessa tilredde rätter til förstugutröskelen, sade han dessa orden til
introitus:
Pois olkoon pojjat porstuasta,
Piiat pihti puolisista
Hywän tullesa Tupaan
Autuan sisälle astuisa.
Vidskepelser och löjelige sedvanor vid Björn-jagter äro ännu öflige
på visse orter i Lappland. Fordom ansågs det som en trosartikel, at
Björn var et heligt djur (på Lapska, _passe waisie_). De gifva honom
på sit språk många besynnerliga titlar. (Efter uttydning på Svenska,
kallas Björnen, Berg-gubbe, Berg-farfader, m.m.) Sammalunda gifva
Finnarne Björnen flere heders-titlar, såsom _Ukko, messän wanhin,
kulta kämmen, kultainen kuningas_.
Alla hans lemmar, ben och knotor nämnas med vissa ifrån det allmänna
Lapska språket åtskilde namn. Man vet icke hvarest de tagit alle
orimligheter som endast vid Björnars fångande brukas. De anse alt
sådant för hemligheter, hvilka icke för främmande böra uppenbaras.
Så snart Björnen blifvit dödad och under det de föra honom hem,
upstämmas vissa _Joikningar_ eller sånger.
Schefferus, Lappon. ill. p. 233, omtalar några af deras visor. Deras
första compliment til Björnen skal vara denna: _Kitulis pourra,
kitulis i skade tackemis, Sobbi jalla saiti_: det är: de tacka
Björnen, at han ej gjort dem skada, sönderbrutit deras stafvar och
spjut.
Den förnämste Banemannen slår merendels en mässings-nagel i sit
gevär, eller hänger något visst märke på sin hals, det han en lång
tid bär, som et heders tecken. De hafva äfven hvarjehanda underliga
ceremonier och sånger, sedan de äro hemkomne, samt när de sönderdela
och förtära Björnen. Dylika uptåg voro i detta seculo i Österbotten,
Savolax och Carelen vanliga.
Alt detta slutas med en sång, angående den heder, som de nu visa emot
Björnen, med begäran, at han ville förkunna detta åt andre Björnar,
på det desse ock villigt måtte låta fånga sig.
Alla ben i Björnen hopsamlas så hela de äro, och rangeras i behörig
ordning uti en upkastad grop, af samma längd som Björn varit, hvarpå
lägges fint björkris: gropen betäckes sedan noga med långa klabbar,
hvaruppå sedan bredes granris. Desse löjelige ceremonier blifva dock
icke hos alle Lappar på lika sätt i akttagne.
Se Fischerströms Oeconom. Lex. 2:dra Del. p. 57.
KÖYRY, Se _Kekri_,
KRAKLA, et troll, en Jättinna; gjorde et skepp af spånor, bar endast
en och kunde dock aldrig öfverlastas. fick altid börd hvar det ville.
KRATTI, En Tavasters Penninge-Gud, samme som Svenskarnes _Skratt_.
Låg öfver de i jorden gömda skatter och Penninge-kistor. Se _Aarni_.
Probsten Doct. Nils Idman deriverar ordet af _Kestaios_ -- Rei
alicujus potens & Dominus; valens in continendo. _Kratti_ troddes ock
ej upgifva gömman, utan offer och åtskilliga signerier. Viste ofta
penninge-kistan vid jord- eller vattu-ytan, men sänkte den åter ned,
då han ej var gunstig.
_Kratti_, samma som Svenskarnes _Wable_ eller Pluto. _Wables_ Tempel
var på et rum i en lund utaf Alträn, som aldrig löfvades, utan stodo
nakna, också den tid då alla andra skogar frögdades. Inga foglar
qvittrade uppå deras grenar; utan några korpar hade där endast bygt
sina nästen. Där skrattade skator, där tjöto ufvar och ugglorne
skreko. Inga herdar drefvo där sina hjordar; ty backarne voro brände
(utan tvifvel af koppar-erg). Luften där ikring var tung. Om nätterna
syntes där sällsamma syner.
KUIPPANA, En Förste i Skogen, lång och förfärlig, med grått skägg;
dref harar och räfvar i giller och snaror; han får den hedern, at
heta Skogs-kung (tör hända en Finsk Fylckis-kung), _Kuippana metän
Kuningas, messä Hippa halliparta_.
Se _Hippa_. Lik _Rhomund Hallgrims_ Son; et troll och Rese, som
tillika med blodet hade ärft både växt, krafter och grymhet af sin
Fader. Hans gång var så tung, at han ock tyktes vilja vada genom
jorden. Alla hans åtbörder voro faselige och sjelfva upsynen grym.
Han hölt til i Skogar i _Kyrials_ botten el. _Pohjola_.
KUNINGS-KALMAR, Et berg i Wirmo Socken vid Parsila by, där et
sten-bord står, med 12 omkringstälde stensäten. Tecken til
Räfste-ting eller Allhärjars-ting med allmogen i Hedendomen.
KUNNARI, et så kalladt Silfverberg i Kalajoki Socken, emellan Metzäby
och Alavieska. Består af stibium, blyertz och Svafvel-kjes. Jag fick
däraf 1783 en spitsglas malmstuff. Finnarne kalla berget Hopiawuori.
KUNOTAR, Kawes mor, se Kawe.
KUOHARIT, Hästgällare, utgifva sig för de ypperste och kunnigaste
troll; kunna ock värkeligen än i dag de bästa gamla troll-Runor,
_synnyt och sanat_. Förr än en lärlinge antages til detta hederliga
ämbete, omdöpes han på en sten midt i en strid forss; då han får
_Indo och haltia_, nästan som _Lapparne i Nemagwelles_ namn.
_Kuoharin sanat_ läsas vid hästars utskärning, där _Etelätär neity
nuori, neity Maria Emoinen, Wäinämöinen, Mehiläinen_ med flere
anropas, at kyla, svalka, förtaga sveda och värk.
KUONTOLAISET (_Koiran Kuonolaiset_); Et slags vilda kalmukker, Som
tros äta människjo-kött. Skola til mun och ansigte likna hundnos.
Anthropophager. Se Miehen Syöpä.
KUUMET, förmörkade Månan (_Peto, Piru joka rupeis kuun peittämän_)
hvarom de hafva en barnslig berättelse; _Kawet_ hjelpte månan i sit
skick; härom lyda orden i en Runa:
Kuumet ennen kuun kehitti
Kawet kuun kehästä päästi
(Kawet i.e. lintu, Eläwä Jumalan luoma, Eläin),
Riihen rautaisen sisästä
(Oli jo peittänyt kuun rautaseen riiheen),
Ja mix ett sinä sitten paha pakene?
Pakene pakana hengi,
Kule kutta kunne kasken,
Lähe herja häätämällä;
Pääsi ennen päiwän poika,
Päiwättären päästäjessä,
Jesus kuun kehästä päästi,
Päiwän päärlystä ylenti -- -- --
Om månans af- och tiltagande bruka Finnarne i dagligt tal följande
utlåtelser, utan tvifvel i afseende på föregående fabel: _Kuu syödään_
månen ätes, månen födes, _Kuu syntyy_ hvilka likligen leda sit
Ursprung af mythologiska historien om _Saturnus_, som ätit sina barn.
_Isis_ var _Saturni_ dotter, och dyrkades i eget och äfven i _Cereris_
namn, under månans bild. Se _kapeet_.
KUSTÖ-Capell eller Slott, är af Åbo Biskopen Ragwald anlagd 1312.
Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 13. Sedan Biskops-sätet avbrann
1470 intogs det år 1523 av de ädelmodiga _Flemmingarne_, nedbröts
1528, så at nu näppeligen några lämningar synas. Nu Öfverste Boställe
vid Åbo Läns Infanteri-Regemente. Se Tunelds Geographie 5:te uplagan 2
afdeln. sid. 165.
KUUTAR, En af månans bus-jungfrur; sknlle agta för getingars styng --
_Kätke kuutar poikiasi, päiwätär pereitäsi_ -- -- --
KYRÖN-KOSKl. En strid forss i Tavastkyro, brant och brådstupande öfver
en bergshälla. Skall hafva någon gång stadnadt i dess fart, såsom
_Motala_, och då har man sedt under fallet en stor kittel, som, efter
forn-sägen, i fegde-tiden skal vara dit nedsatt, full med pengar, dem
ingen kan dädan få.
KYRIALS botn, där Hallgrims kula var; det stycket af Finland, som
ligger högst i Norr; bebodd af _Jättar, Kalewat och Jättiläiset_, Samt
_Hijsis_ familie i _Sotkamo och Paldamo_ -- grymma och hasklige -- Se
_Miehen-syöpä_.
KYTÖLÄINEN _a Kytö_. En Skogs-planteur. Af dess tårar växte up vide.
Kovin itki Kytöläinen,
Wiholainen wingutteli,
Kyynnel juoxi kyön silmästä,
Toinen toisesta norahti -- -- --
Kannoille pajut pakahtu -- -- --
KYYNÄLÄlNEN, En orm kjusare --- Se _Kämöinen_.
_Kyynäläinen_, deriv. a _kyy_, en koppar-orm, Aspis; hade ormar til
piskor, hvarföre _Runan_ säger om ormen: _Kyynäläinen kyndö ruoska,
mato musta maan alanen_.
KYYITÖLÄlNEN, den samme. Et afgrundens foster, som varit uphof
til alla maskar och ormar; kallas af Finnarne, _Matojen Emuu_ --
maskarnes moder och uphof. Då han plöjde, betjente han sig af ormar
til oxpiska. Ödlan kallas _Kyytöläisen kyntöruoska_. Se käärämöinen,
panula, ahtolainen, juutas -- _Mitäs itket kyytöläinen Tihiässä
Tuomikossa, Paxussa pajumetässä_.

LALLI, en finsk bonde som mördade _St. Hinrik_. Sedan han kom hem
ifrån Kjulo- träsk, och hade den mördade Biskopens mitra på hufvudet,
sjöng barnflickan vid vaggan: _Mistä Lalli lakin saanut, Paha mies
hyvän hytyrin_. Se _St. Hinrik_.
LAPIN _koito kota_. Lappens kalla kota, dit hänvises sveda och värk.
LASKIAINEN, _Laskiais Tiistai_. Fet-tisdagen i Fastan. De gamlas
Bacchanalia. Firades mäst in Februario, då Fastlagen infaller. Samma
tid blef i hedendomen årligen[8] offrat och offergille hållit,
hvarvid kött, äfven _af hästar_, i synnerhet, såsom en gammal Göthisk
lif-rätt, blef ymnigt ätit. At äta allehanda fett, såsom _fläsk_,
stekt och kokt, ärt-soppor, korn-bröd med fläsk inbakadt, i agttages
än i dag öfver alt i Finland: hvarpå sedan skrinnas med kälkor och
skidor ned för backar, under rop och skrik: _Pitkiä hamppuja, pitkiä
pellawia_, d.ä. lycka til lång hampa -- til långt lin -- näml. nästa
sommar. Dagen användes ock til åkande med bjellror och skällor, samt
andra uptåg. En sådan motion och krops-rörelse tyckes ock vara nödig,
när man ätit så mycket fett cch tagit til lifs af spiritueusa drycker
och liqueurer.
Finnarne hafva om Fet-tisdagen et ordstäf, som betygar om en uråldrig
plägsed af kött-ätande denna dag: _Juoman jouluna pitäwi Syywwä
lihaa laskiaissa_ -- -- -- Men at _Laskiainen_ skulle för köttätande
deriveras af _lasana_, culinaria vasa, ubi Senatui post sacrificia
carnes parantur, såsom det läses hos Suidas, och Probsten Doct. Idman
i dess _Afhandling om Finska och Grekiska Språkens gemenskap sid.
40_ menar, är ej afgjordt. Hälldre synes ordet _Laskiainen_, härröra
af _skrinnande i backar_; ty _Lasken, Lasketella_ är skrinna ned med
kälcka. Denna dag slutes ock köttätandet och Fastan vidtager för
Graeker och Catholiker.
Åtskilliga vidskeppelser i akttagas om Laskiainen, såsom: at ingen
får spinna eller hugga ved, på det koerna ej må blifva halta:
matmodren går tidigt til sängs, och alt folket med dagen, på det
äfven kona må hemkomma om Sommarn tidigare om qvällarne; men när
man ätit så mycket fett och druckit, samt haft god rörelse på
släng-kälckan, eller eljest, torde sömn vara nödig, med mera vällust,
som sången åtföljer.
LAURIN-LåHDE, St. Laurentii källa i Janakkala Socken, äfven kallad
_Janakkalan lähde_; är dyrkad och besökt, såsom offerkälla, til
sednare tider, därvid de ock öfvade foedissima Veterum Bacchanalia,
hvarföre dess besökande ock vid vite är förbudit.
LAWIATAR, samma som Syöjätär.
LEIB-OLMAI, En af Lappska Gudar, som äro på jorden. En Gud för
skytterier, djur- och fogla-fånge. Lapparne gifva honom offer, at de
må vara lyckelige i deras skytterier och fogla-fånge. Sidenius.
LEKIÖ, samma som Liekkiö.
LEMMAS, en vän Nymph, kunde tilbinda sår och mildra svedan: _Lemmes
Laukan Hattaria -- Suo muron murottaria_. En myrjärnets omrörerska,
då järnet koktes, uptaget från kärr och myror.
LEMMINGÄIN -- nuori, idem.
LEMMES -- En Skogs-Gud, eller _Faun_, som satte al och var dess Skyds
patron. _Leppä on Lemmexen tekemä, Kanelian kasvattama, puu puhdas
Jumalan luoma_.
LEMMETÄR el. LEMMÄTÄR, En smidje-mö, som dragit på bälgen, då järnet
danades. Se _Ruojuatar_.
_Rauta on Lemmättären liekuttama_ eller _liehuttama_, blåst, pustad
med smidje-bälg. Skakade äfven med sin pust på trän i skogen, med en
runkande väderil: hvarföre om furun heter:
_Honga Hongattaren huojuttama el. huiskuttama
Lemmättären liejuttama,
Rangattaren Kajuma
Tuulettaren Tuuittama_
LEMPO, En flygande ond ande; trollskott och sjelfver Hin Onde: _Noita
nuolia wanuupi, Lempo lehti keihäitä_ -- Smidde onda flygande pilar,
drakar och trollskott. De Svenskars _Midgars orm, Loke_. Se _Piru_.
Med _Lempo_ förstås ock Tapio i Björn-Runan; _Tuoppa Lempo Lepeelle,
Tänne saalis saapuille_, Du Skogs-Rå, hämta, skaffa Rofvet på flacka
strid-fältet.
LIEKKIÖ, En gast, som skrek i skogar, efter utkastade barn, och
skrämde med sit skrän de resande; hade välde öfver gräs, rötter och
trän. -- De Graeker kallade _Apollo lukeios_ men tyckes ej hafva
någon gemenskap med denna Finska Skogs-gast, om icke för medicinsk
insigt och botanisk kunskaps skull.
LIEMO, Et stilla stående vatn. Et träsk, där elden fans; samme som
_Aluen järwi_, där not drogs, för at finna elden.
_Wietiin wesille nuotta,
Liemon wienoon weteen,
We-ettiin, wennättiin,
Liemon wienossa we-essä --
Saatiin sären kalooja -- -- ec_.
LIETO-LEMMINGÄINEN, En stark Roddare, af _Wäinämöises_ Sjö-gastar,
den han satte at ro sin nya båt:
Sitte wanha Wäinämöinen
Pani Lieto Lemminkäisen (soutamaan);
Äsken keikku wenehen keula,
Purajasi puoren nokka -- --
Souti päivän suo-vesiä,
Toisen päivän maa-vesiä,
Kolmannen Emä-wesiä,
Laski laivansa kiwelle
Kiwellekko wai hawolle,
Waikko hauwwin hartioille -- --
LlNNA-KANGAS, et gammalt Fäfte i _Pavola i Sijkajoki_ Socken. Item,
mellan _korsu_ gästgifvare-gård i Pavola och Pattijoki af _Salo_
Socken i Öfterbottn; där äro 8 portar af et gammalt Slott. Flere
sådane, af lika namn, finnas här i landet.
LINNAT, Slott, fästen, skansar och borg: månge sådane aro i Österbotn
och Finland på högder och branta berg anlagda gammeldags-fästen och
borgar i _Rundlar_, til försvar mot fiendtligt anfall, hvarföre
de kallades i fordna sagor, _ormar, drakar_, m.m. i anseende til
utseendet. Innom de samma försvarade de sig, och nedkastade stenar
på fienden. Sådane fästen, anlagde af Konung _Erik Emundsson eller
Väderhatt_, hvilken intog sjelf, såsom Holmgårdska Hofvets skydds
herre, med sin sjömagt, _Finland, Estland_ och flere _Östra_ orter,
som nu velat draga sig undan Sveriges Herravälde, syntes sedan i
långliga tider därstädes. Sådant har skedt vid är 930.
TORGNY _Torgnyson_, Uplands Lagman, hvars skägg betäkte hela bringan
och låg ned på hans knän, i sin tid den visaste och en vördig man,
talade på Riksmötet i Upsala vid är 1023 och sade: at hans Farfader
_Torgny_ hade bivistat Konung _Erik_ Emundssons segrar i Finland,
Estland, Österbotn -- -- &c, och han förebrådde Olof _Sköt-Konung_,
at han vårdslösade sina _Östra Skattländer_, Se _Trägårds_ utdrag af
_Ol. v. Dalins_ Sv. R. Hist. p. 204, 182.
LINTUINEN, Et Björns heders-namn, för dess snabbhets skull. _Ohtoseni
Lintuseni, Kaunoiseni Kultaiseni_.
LINTU-KOTOLAINEN, Et slags små Dvärgar i _Turian maa_, som troddes
föra strid med tranor, och kunde et par af dem ligga på en tunn botn.
Et gammalt rykte och tradition är ibland Finnarne, at sådane små
menniskjor existerat, hvilka krigat med tranor, och af dem blifvit
öfvervundne. Finnarnes imaginerte _Lille-pytter_, och Svenskarnes
_Andwar_, en dvärg, fången i en gäddas liknelse, som gaf til at lösa
sig en otrolig skatt, hvarpå den ohyggeliga ormen _Fafnis_ låg, som
blef dräpen af _Sigurd_ Fafnis baneman.
LOAUS eller LAUS, En Skogsmagt för Renar och Elgar, som anropades vid
Ren-jagten -- Se dess hutru, _Pohjan Eukko, Loweatar eller Laheatar_.
Loaus, Pohjolan Isäntä
Anna mulle aika lintu
näistä puista puhtaista,
Warwuista walanteista;
Siitä mä sitten hywää kiitän,
Siitä kuuluwa kumarraan,
Kuins sas annat aika linnun,
Kotosixi tuomisixi -- -- --
Loaus Nordens Husbonde,
Gif mig et fullkomligt Rodjur
Af dessa mina rena trän,
Släta (qvistlösa) giller stickor,
Därföre skal jag sedan tacka den goda,
Buga mig för (hedra) den beryktade.
När du nu ger en dugtig Elg,
Til hemkomst gåfvor, at fägna hem-folket med.
LOUHI, Pohjolas Hustru, den kalla nordens maka, eller _Louhiatar_,
Qvinnor eller Nympher, som rådde öfver Nordanfjäll, och bodde i
yttersta Nordens Skogar. Se _Hongas_.
_Louhi_ skulle svalka med Nordan, at ingen hetta eller inflammation
kom i öpna sår.
Louhi Pohjolan Emäntä,
Wetyöön wetinen lumme,
Kahden puolen kämmentäni
Tulen tuiki polttamata,
Walkian warastamata.
LOUHIATAR el. LOWEHETAR, beskrifves som en arg trollkona;
förordsakade många plågor, såsom tandvärk, styng. Risen m.m. Hennes
Character är:
Portto Pohjolan Emäntä,
Lowehetar wanha waimo.
Selin tuulehen makasi.
Persehin pahaan sähän,
Toki tuli tiinehexi,
Ahawa kohullisexi;
Tuota tyyny, Tuosta täyty,