Mythologia Fennica - 2

DRIFWA, Finska Höfdingen Snö eller Nieus dotter af Fornjoterska
stammen, Wanlands, den 6:te Upsala Konungens af Ynglinga Stammen,
gemål; Wisburs moder, som hon födde i Finland; hon förgjorde sin man.
Se Aate.
DUMBR, Konung i Öster- och Wästerbotn. Se Verelii not, ad Herv. S. p.
27. Han regerade vid pass A. C. 867. Messenii Scond. Illustr. T. X.
p. 4. Pet. Nic. Mathesii Disp, de Ostrobotnia p. 3 & Stecksenii de
Westrobotnia p. 15.

EGRES, skötte ärter och bönor, rofvor, kåhl, lin- och hamp-växten.
ENARA träsk, en af Sveriges urgamla gränsor, längst up i Lappmarken.
ERÄ-pyhä, offer-hälla i Orihwesi, af samma sorte som Lapparnes
parse-ware, Se Uhri-paikka.
ESIWALDA, kallas all öfverhet af Finnarne. Grefve Bonde, i sit tal
om Finnarnes härkomst uti Kongl. Vitterhets Academien, skrifver
Aesiwalda, Som han deriverar af Asar, eller de sednare Nordens
inbyggare, Som kommo från Asien under Oden den yngres anförande.
ETELÄTÄR, Sjelfva Sunnan-vädret, anses per allegoriam, som en
ljuslig och vän Mö, och kallas Etelätär neiti nuori. Hon anropades
af Hofslagare eller hästgällare, at svalka luften ifrån Östan och
Wästan. Bön til henne lyder sålunda:
Etelätär Neiti nuori,
Ijätäk ijästä pilwi,
Nosta lonkka luotehesta,
Syrjin yhtehen syseä,
Lomatuxen loukautak,
Sada mettä Taiwoisesta,
Sima pilwistä pirota,
Teoxillen tehtäwillen,
Panoxillen pantawillen
Se _Rana-neida_.

FINNAR. Se _Winder, Wiliner, Aate, Joter_ --
FORNIOTI eller _Fernioti_, är sammansatt af Jotun eller de Joter, som
fordom var Finska folkets namn; härmed öfverensstämmer, hvad _Suidas_
nämner om et folk, som kallades _Iouthouggoi_, hvilket synes hafva
bodt i negden af floden _Ister_, som nu kallas _Donau_. _Fornioter_
var Konung i _Jättaland_, som kallades _Finland_, i Qvenland eller
Terra Amazonum beläget _öster_ om hafsbotn. (Peringskjölds ättartal,
Genealog VIII p. 86.) Se _Kare_.
I _Swewernes_ ställe nalkades Nya _Schyter_ från _Mithridatiska_
bullren til _Scandia_.
En vördig Husfader _Fornioter_, förmodeligen af _Jumalers_ ätt,
nedsatte sig i en del af _Jotnahem_, som då kallades _Kuenland_, nu
västra Ryssland, _Finland, Österbotn_. Se _Athe_.
FROSTI, en Finsk Kung. I K. _Frostes_ tid gjorde Svenska Konungen
_Agne_ anfall på Finnarne. Sic enim _Sturlesonius_ in vita _Agni_
Expeditionem bellicam suscipiebat in _Finlandiam_, ubi proelium
committebat cum _Froste_ Rege Finnorum, quem superabat acie.
Schefferus in Lapponia C. 6: p. 49, 50.

GYLPHO, Svensk Konung, men til sin härkomst en Finne, ty han var
Finska Konungen _Ferniottis_ Sonason. Loccenii hist. Sv. Lib. I. p. 2.

HAARNI, et Ähkys tilnamn, it. samma som _Aarni -- -- menes Haarni
hautoja sywiä_. R.
HAGA gods, _Ugglarne_ tilhörigt, i Janakkala Socken i Tavastland; var
först ämnadt til Slott. Et högt berg.
HAKOISTEN _linna_, vid Haga gård; en djup graf som där finnes, är
märke därtil. På 2:ne ställen i Hattula, i Säxmäki och 1/4 mil ifrån
Tavastehus emot Norden vid en liten sjö, ses ännu rudera af en mur,
uprest af ofanteligen stora stenar, i nog lång sträcka; ehuru nu mera
något lägre än tilförene.
HALLGRIM, en Reese, dräpt af _Domar_, i dess egen kula. Se
_Miehen-Syöpä_ och _Kuippana_.
HALTIA, en Rådare; ande, som troddes finnas särskild för hvar
menniskja, hvar tomt, hus, skogslund, sjö, penninge-gömma och berg.
Denna tanka, om en rådande och en menniskja medföljande ande, har
blifvit bibehållen ifrån äldre tider -- Se om Petri ande Act. 12: v.
15. och i våra Symboliska Böcker är det uptagit i morgon och
afton-bönerne.
Item: _Haltia_, är en menniskjas kynne och naturell samt hardiesse;
t.ex. säges: _Sillä on kowa eller hywä haltia, karhia luonto_, han är
modig, orädd.
_Aarnen-haudan haltia_, Draken eller Penninge-skratten, som låg
öfvar nedgräfna skatter. Denne _Aarnen-haudan haltia_ kan förliknas
med _Thrain_ i Svenska Mythologien. Et _troll_, som uti sin graf
förvarade sin Rikedom eller en stor skatt, som därföre var svår at
röra.
Denne var också efter sin död förskräckelig för den eld och rök, som
han pustade ur sin graf; hvilket kan syfta på de lysgubbar (Errones,
ignes lambentes), som synas på sådana ställen.
_Huoneen-haltia_, samma som _Tonttu_. Se _Tonttu_ custos, præses
Domus.
_Weden-haltia_, en ande i insjöar, som skulle blidkas af fiskare.
Hans elaka anslag förhindrades genom själspeck, tran. Se _Weden
eukko_ eller _Emä_.
_Wuoren-haltia_, Bergs-rå. Se _Wuoren-wäki_.
_Wuoren-haltia hupia_, en _Hijen heimolainen, Hiisis_ frände, och
_Wäinämoises_, Eldgudens, compagnon vid järnsmide.

HATTARA, _paha hattara_; en troll-kåna i gamla sagor; nästan samma
som _Ajattarot_ och _Lemmas_, v. infra. Kallas i Finska käringa-sagor
_paha hattara_, för dess okynne. Item _Hattarat_, bångstyrige jättar
och Himmels-bestormare. _Hattaroita hallitseepi_, håller styr på
bångstyrige Rimthussar. Prov. _Ei tiedä Jumalakaan kuinga kurjaa
pitää, hattaraa hallitsee_.
HÄRKÄ eller _Mulli_, En rätt märkelig Mythologisk _Oxe_, mycket lik
de Separatisters och Chiliasters, hvaraf de tänka hålla et fett
gästabud på jorden, utan tvifvel i sällskap med Troglodyterne, sedan
de få et jordiskt herravälde.
Finska Runorne beskrifva denna Oxe ofanteligen stor, så at dess
hufvud rördes i Tavastland och svans fläcktade i Tårneå. Dermed
förstås altså förmodeligen Karlvagnen. Svalan flög en hel dag ifrån
manken til svansändan, och Ickorn sprang en månads tid imellan
hornen, utan at hinna sitt mål.
En liten svart karl slagtade honom, hvaraf fecks 100 såar kött, 7
båtar fulla med blod och 6 tunnor talg eller fett, hvaraf smörjor
gjordes, därmed man läkte bränsår, m.m. Runan berättar:
Hätkä kaswo kaunihisti (aliis, kainuhussa),
Lihoi mulli lijotengin,
Pää häly Hämeen maassa,
Händä torkku Torniossa:
Päiwä kauden pääsky lensi
Häpeheldä hännän päähän;
Kuukauden orawa juoxi,
Härjän sarwein wäliä,
Eipä wielä päähän pääsnyt,
Ensingänä ennättänyt;
Hajettiin Tappajata...
Mies musta merestä nousi...
Ensin wäänsi polwillensa,
Sitten käänsi kyljellensä,
Sijtä siirsi seljällensä.
Saatijn siitä saalihixi,
Sata saawia lihoa;
Werta seitsemän wenettä,
Kuuta kuusi tynnyriä;
Täst on woitteet otetut,
Tästä kahteet katotut,
Jolla wihat wiskotahan,
Tulen poltot poltetahan,
Tulen woima woitetahan,
Tulen pahat paratahan...
HÄRJÄN-pyry. En Ström, _Hämeen Linnan takana_, på andra sidan om
Tavastehus: förekommer i Runor.
HEIMDALLER, vishetens Präst på Saaris i Finland.
HELAA, den årstid, då Pingst-högtiden infaller i Maji eller Junii
månad, hvaraf Christi himmelsfärd kallas _Hela-Tuorstai_ och Pingst
_Heluntai_. Finska folket, i Synnerhet i Tavastland och Åbo anställa
då lekar, _Hiippa_ kallade, enke-lekar, m.fl. dansa kring eldar
i åkrar och gröna parker o.s.v. Tyckes träffa in med Grækernes
_'anthestaeion_ och _'agoa_, arealia -- hvarom Suidas. De lust-eldar,
som på flere ställen i åkrar och på öpna fält göras, kallas på Finska
_Hela walkia_, vid hvilka brasor de sig roa, i synnerhet i Tavastland
uti Hattula Socken, med godt öl under musik och hoppande. Elden
flintas ej altid up; utan tages med gnidning af trän, såsom villarna
göra i Norra _America_. Detta sker hälft då man underhåller rök på
åkern vid koernes fållande. En sådan eld anses för helig, och kallas
på Finska _Kitkan-walkia_.
HELKA, utan tvifvel _Helga_, el. _Olga_, aliis, den heliga Helena.
Finnarne beskrifva henne, såsom _hywä, priski, warsin walittu waimo_.
d.ä. hon anses för en ganska god utvald Qvinna och vis Gumma, at,
jämte _Maria_, dämma blodsår efter järnskador; Se _Luonottaret_,
hennes döttrar. Hon anropades, at tilbinda blodsår, på följande vis:
Tule tänne tarwitaan
Helka waimo hempiätär,
Tukis multa turppailla,
Maan saroilla sammaltelek
Reikeä rewennyttä,
Peitä pienillä kiwillä,
Ettei maito maahan pääse,
Puna peltoon putoa.
Kom hit, här behöfves
Du väna qvinna Helka,
Stoppa til med muld torf,
Mylsja med tåteltafs
Det uprifna hålet,
Täck med små stenar,
At mjölken ej må nedrinna,
Den röda bloden drypa i åkern.
HELWETTI, Plågo-rummet för de osälla efter döden; dit, och til
_Kipumäki_, hänvisa ock troll ofta plågorne. Deriveras af Svenska
ordet _Heel_, som emottog dem, som ej voro märkte i tiden med Sverds
(_Geirs-uddi_), och sägnade de döda, som lefvat väl.
HERHILÄINEN, (En Bålgetinge) i Runor; upkom då _Karilainen_ stötte
med sin häl i jorden. Se _Karilainen_.
HIIDEN eller _Hijjen Emäntä_; Hijsis Stygga hustru; af dess sträfva
hår togs strängar til Wäinämöises nya och märkeliga harpa.
Kust' on kielet kantelossa?
Jouhista hywän orihin,
Hiuxista Hijjen emännän,
Weden wahoista walitut,
Se _Hijsi_.
HIIDEN eller _Hijjen_ HEIMOLAINEN, Hijsis Slägtinge och anförvandt.
_Wuorten- haltia Hupiat_ rectius, _Upia_, en som förvarar och gömmer
malmstreken i berg -- Bergs-rå.
HIJJEN-HEVONEN, en helfvetes Fri-trafvare, hvarpå _troll_ och sjelfva
_Pesten_ skjutsades til afgrundens klippor. Pesten (_Rutto_) får
denna skjutshäst på följande sätt:
Lähe kumma kulkemaan,
Maan paha pakenemaan,
Ihosta alastomasta;
Kyllä mä sullen annan kyyin
Ja annan ajo hewosen,
Jonk ej kynnet jäällä nuljak,
Jalak räiskyk kalliolla,
Sija tuonne kunna käsken,
Otas Hijjestä hewonen,
Warsa wuoresta walihtek,
Kotiis männäxesi;
Kuin sinä liet kyytiä kysywä,
Anowa ajo hewosta:
Tunnema sinua manoan,
Ajoaxes hyvästi,
Tuonne Turjan kallioon,
Wuoreen teräxiseen;
Aja sitten kalliot kowastik,
Pesät Hijjen pelmuutak.
Kotiisi männesästi
Hijjen hirmu kankahia,
Ikusseen helwettijn,
Jost et kuulu kuuna päänä
Ilman sinä ikänä:
Mäne sinne kunne käsken
Lapin sysmän synkiään,
Pohjan pellon penkereen,
Mäne tuonne kunne käsken
Pimiäseen pohjolaan.
Far tilvägs du underliga,
Fly du landsplåga
Ifrån det nakna hullet;
Nog skall jag ge dig skjuts,
En häst at köra med,
Hvars hofvar ej flinta på isen,
Hvars fötter ej snafva på hällan,
Kör dit jag ber dig,
Tag häst ifrån blåkullan,
Välj dig en fola ifrån berget,
Til din hemresa,
Om du frågar efter skjuts,
Och begärar en trafvare:
Jag manar dig dit,
Så at du må köra friskt,
Dit til fjälls i Norrige,
I ståhlhårda berget;
Kör sedan hårdt på hällarne,
Häf Blåkulls ugnarne huller om buller.
Då du far hem.
Efter blåkulls hiskliga sandmoer,
Til den eviga afgrunden,
Hvadan du ej hörs någonsin,
Ej heller syns i evärdeliga tider:
Far dit jag visar dig,
In i Lappmarkens tjockaste skog,
I nordens åkerbrink,
Far dit jag ber
I den mörka Norden.
HIJJEN-HIRWI, de Göthers _Alpandir_, et ohyggeligt djur, på hvilket
Sigurd ridit. _Peringskjöld_ gör det til en Elephant. I Finska Runor
är det en elg; _Hijsis_ tamde dragoxe. Af des tagel togs afven
harpsträngar til Wäinämöises välklingande harpa. _Hiwuksista Hijjen
hirwen, karwoista merikateen_.
HIJJEN-IMMI, en Hijsis hus-jungfru, en dugtig möja; också af dess
sträfva tagellika hår tog Wåinämöinen strängar til sin harpa.
Teki harpun hauwwin luusta,
Kandelen kalan ewästä,
Pani kielet kandeleseen
Hiuxista Hijjen-immin,
Jouhista uwet orihin.
HIJDEN-KIUKAAT, eller _luolat_, i Björneborgs Lähn, stora stenrösar
eller Jättegrafvar, dylike, som ock finnas i österbotn; förmenas vara
af Hijsis slägt och afföda upstaplade, dels nedfallne boningsrum,
dels Grift-ställen ifrån Braane-åldren; hvartil märken funnits i de
qvarlefvor af karl- och häst-rustningar, som ibland aska och bengrus
träffats under desse stenhögar, hvilka finnas på ansenliga högder i
skogarne -- Se Jätit och Åbo Tidn. 10:de årgången för år 1783, p. 186
-- och 9:de årgång, för år 1782, sid. 221 och följ.
HIJJEN-KISSA, Se _Kipinätär_.
HIJDEN-LINNA, et upstapladt berg, af Hijsi utsedt til Slott Paldamo
-- Se _Kalewan pojat_.
HIJJEN-LINTU, i.e. _Ampiainen_, så kallades Getingen, och ansågs för
en blåkulles fogel.
HIJJEN-PESÄT, Bergstrolls boningsrum, Se _Hijjen-Kiukaat_ och _Hijjen
hevonen_.
HIJJEN-RAKKI, En helfvetes hund, cerber, furie --
HIJJEN-RUUNA, en underjordisk häst. Se _Hijsi_.
HIJJEN-WÄKI, alt Hijsis husfolk, en gruflig skara af plågoandar, som
uphetsas af troll på dem de vilja illa. _Voi Hijjen väki_ är en af
små-svordomarne.
_Hijsi_ hade et väl försedt hushåll: hus och hem, hustru och barn,
hästar, hundar och kattor, som alle voro af et argt kynne och
likadana med sin husbonde.
_Hippa_ var en af Hijsis döttrar, som i lag med _Kalma_ gaf brådtom
åt tjufvar, at återhämta det bortstulna. Se _Kipinätär_; och alle
föregående artiklar under _Hijjen_ och _Hijsi_.
HIJLITÄR, En af skogs-dejorna i Nordanskog, som skulle förtaga svedan
af brännsår. Hon anropades vid dylika eldskador således:
Palon tytti pohjan neiti
hiilitär Tapion vaimo,
Tuo polwin porossa pyöri,
ypenesä kyynärwarsin.
Oris juoxi Pohjolasta,
Jonk on lampi lautaisella,
Wesi selwä selkä luula:
Ottipa siitten hyytä,
Otti jäätä jähdyttöä,
Suusta pohjolan orihin
Tuolla hyyllä hyyvvytteli
Tuolla jäällä jäähytteli
Paikkoja palaneita
Lihan tuiki tullehia.
HIJSI, En mägtig Gud eller Gudinna, som fredade för skogsdjur, men
var i sig sjelf förfärlig; dyrkades på flera ställen i Finland,
hvarom än vitna orter nämnde efter honom, til åminnelse af dess
dyrkan: t.ex. _Hijden-wuori, Hijden linna_ &c. Hijsi är til namnet
mycket lik de Ægyptiers Gudinna _Isis_, Osiris syster och maka, bägge
födde af Saturnus; bonarum artium, morum & agriculturæ promotores.
Se _Wennerdahls_ Mythol. och _Suidas_.
_Hijsi_ ansågs för en grufvelig stark Jätte, grym och förfärlig;
hvilken dref Björnar och Vargar som lamb. Agricola säger: _Hijsi
metseleist soi woiton_. i.e. Hiisi de feris largitus fuit victoriam.
It. med _Hiisi_ förstås så väl _Blåkullan_, som _Hin Onde_, då det
säges: _mene hijteen_, far til faners; _mistä hijjestä se tuli_, af
hvilket elakt rum kom han? _jo sen hijsi wei: woi hijsi toki_, det
var Hin -- vox indignantis & admirantis.
_Hijsi_ är af flere slag: 1:o _Wesi hijsi_, 2:o _Mettän hijsi_, 3:o
_Wuori hijsi_ eller _Hijden wäki_ -- desse alla, näml. vatn-, skogs-,
bergsrån, tro trollen sig kunna uphitsa och utcommendera, at qvälja
och plåga i synnerhet tjufvar, at göra en döf, blind, darrande, och
med flere sjukdomar behäftad; en sådan önskan är denna:
Ken katehen Kahtonowi,
Silmin kierin kexinöwi,
Ken kuujalla kuunnelwoo,
Wälillä wäjystänöö,
Hiijen hursti hurmehinen,
Korwiin kohettuoon
Korwin kuulemattomaxi.
Ho som afvundsamt ser,
Koxar med sneda ögon,
Den som lyss på tåget,
Lurar på vägen häremellan,
Hin ondes blodiga duk,
Må svepas om hans öron,
Så at han blifver döf.
_Hijsi_ eller _Hijttis_, anses för Hijsis fula och stygga boning.
Et hiskeligit ställe; helfvete. Run. _Hijden hijli huonet_ -- Flere
orter i Finland, hemman och sjöar bära namn af Hijsi -- i Pijkis
och i Paldamo _Hijsi_ och _Hijttis_ i Åbo Stad en gård, _Hijdenala_
i Pemar, _Hijttis_ i Janakkala, Kimito och Lojo, _Hiiden kangas_ i
Nousis, _Hijden wesi_ och _Hijden wainio_ i Wichtis &c. Se _Kalewa_.
HIJTEIN-KIRKKO, vid gamla Kunga-Sätet _Saaris_ i Wirmo Socken,
vid berget _Isomäen wuori, Hijtein Kirkko_, i.e. Templum Deorum
sylvestrium; där finnas stenar satte i den ordning, som Tempel
brukade grundläggas och upmuras.
HIJTOLAINEN eller _Hittolainen_, et elakt bergstroll af Hijsis
familie, hvars sträfva hår förvandlades til ormar; hvarföre ormen
titleras: _Hijtolaisen hiuskarwa, Pannahaisen partakarwa_.
HIPPA, (Ylimmäinen Metän Kuningas) Faunus el. Pan, den förnämste
Skogs-Gud, kanske den samme, som titleras _Kuippana_; skulle drifva
Skogsdjur i giller och fällor, hvarom han anropas således:
Kuippana metän kuningas,
metzä Hippa halliparta,
Kulettele kultiasi
Mieluussa mehtolassa,
Käyttele hopeitas,
Puhalla punainen lanka
Poikki pohjolan joesta,
Sini lanka siuwwauta,
Tulla suurta tulla pientä,
Wiljaa monen muosta,
Kynttä kaiken karwallista,
Lapin laajalta mäeltä
Niin säs tu-u tuonnempata
Laajasta lapin perästä &c.
Kuippana du Skogens Kung,
Du Skogens lustige Gubbe med skiftande skägg,
Led dina guldvärda djur
I den nöjsamma skogen,
För an dina silfverdyra Kreatur, (i synnerhet Räfvar),
Blås ut rakt dit röda garn
Tvärs öfver ifrån Nordens elf.
Svinga den blåa tråden (tvinna),
At både stora och små djur må komma,
Villebråd af många slag,
Klordjur af alla färgor,
Ifrån Laplands vidsträkta högder;
Hämta dem längre ifrån,
Ifrån det vidlyftiga Lapplands yttersta vrå. --
_Hiippa_, en lek om våren. Se _Helaa_.

HILLERWO, en Utter-Gudinna, _Saukon oma Emuu_. Bodde vid forssar,
bäckar och källor; Skulle gifva uttrar; kallades ock _wejen ehtosa
Emäntä_; en rik och gunstig vatu-fru; dess man var _Juoletar_.
St. HINRIK, En Lärare ifrån England; kom til Sverige med sin Landsman
Cardinalen _Nicolaus Albanensis_ 1153, och blef af honom förordnad
til Biskop i Upsala. Han fölgde med Erik den Helige til Finland,
där han omvände och döpte många hedningar, och styrkte dem, som af
_Eriks_ vapen redan voro tvungne til dop och Christendom.
Men när Hendrik på Svenskt sätt ville gästa på et gods, som tilhörde
Lalli, en förnäm Finne, och i ägarens frånvaro uttog det han behöfde,
blef han af den förtörnade _Lalli_ öfverfallen och ihjälslagen på
isen i _Kjulo_ träsk, först på året 1158. Lalli afhögg St. Hinriks
tumm, hvarpå var en gullring, som flög på isen, men glittrade fram om
våren, då den gjorde mirakel och en blind, som först blef den varse,
feck sin syn igen. Samma tumm, är nu et insigne i Åbo Dom-Capitlets
Sigill.
Detta dråp gjorde Henrik til en Martyr och uphögde honom til et
Helgon. _Påfven Adrian IV_ utgaf en Bulla, at St. Henrik skulle
blifva Canonicerad, och d. 19 Januarii, kallad Hindriksmessa, skulle
hans åminnelse heligt firas, och St. Henrik antagas til Sveriges och
_Finlands Patron_. Hans graf i _Nousis_ kyrka, tre mil ifrån Åbo,
blef mycket besökt, Hans åkallan troddes bota sjukdomar och hela
kropps bräkligheter. Dom-Kyrkan i Åbo blef invigd på _Unikangar_
til hans ära, och hennes underlagde Bönder kallades St. _Henriks
Landtboar_. St. Henriks bild i Lebens grösse fins af träd, med
Biskops mitra, i Pedersöre kyrkas väkenhus.
Se _Lalli_ och _Rändämäki_.
HIPPA, en Skogs-Gud. Se Hiippa -- En annan vid namn _Hippa_ anses
för _Hijsis dotter_, Som skulle plåga tjufvar, hvarom _Runan_ säger:
_Hippa hijjen tyttäriä -- warkahani wartaxi, omoani ottamahan_. -- Se
_Hijjen väki, Hijsi, Kipinäter_.
HIRMU, en förskräckelig Jätte; fördref colique. _Hirmu kourilla
kowilla, kaikkiwallan kahleilla_.
HITTAWANIN eller _hittavainen_, dref, lik en Jagthund, de rädda
hararne fram; anropades som en Gudamagt, för at gynna Jagt och
djur-fånge i Careln.
HITU, _Hijjen neitosia_ eller _Hijten_. En orm-piga, en af Furierne.
Ormen liknas vid henne: _Hitu hijten neitosia, palmikko paulalle
nojjan, hius rihma hijten nojjan_ -- ormen trollens hårband, at fläta
med.
HOMMA, Kimmoin Kuningas, skulle stämma blod.
HOMARIN Koski, En strid Ström med forss, som i _Runorne_ dels nämnes
vara i Sverige, dels tros vara _Turkin rajalla_, vid Turkiska gränsen.
HONGAS, En Nordanskogens Fru, skulle hålla styr på björnen, at han ej
skadade boskapen:
Hongas pohjolan emäntä
Pane panta pihlajainen
Nenän ympäri nykerän
Kuin ei pihlaja pitäne
Niin sä rautanen rakenna
HONGATAR eller Hongotar, n. pr. foem. En Skogs-nymph, Furuträns
beskydderska; Björnens mor och amma; _Hongonen_ dess man, Björns
fader. Beskrifves såsom trumpen och tvär, _waljo-waimo_, bor i
_Romentola_ -- Se _Tapiola_. Den grymma Björnens amma kan ej heller
hafva mildt utseende. Om Björnen heter det i Runorne; _Hongikosta
sinun sukusi, Hongotar sinun sukusi._ -- -- --
HOROGALLEN, en gammal Lappsk, af dem så kallad, under-himmelsk Gud.
Kan äga likhet med _oksgia_, Bacchi högtider, som höllos på sky-höga
berg, hvars Präster nämndes _oksgenones_, de där höllo sammankomster
hjeltar och Gudar til heder. Suidas.
HÖLMÄ, En underjordisk Järn-Gud. R.
Hölmä tuonelta tulowi,
Maan alta manalan poika,
Löyti suosta ruoste heinän,
Teräs heinän hetteestä,
Weipä Ilmarin pajaan,
Itte seppä Ilmarinen -- -- --
I sjelfva verket ej annat, än tack- och myrjärnets uphof, v.
_Ilmarinen_.
HULDA, en Finsk trollkäring, hvilken berättas hafva förgjort Svenska
Konungen Wanlander -- törhända Taciti _Welleda_, en jungfru,
som kunde spå, och Dalins _weli öda_, en af honom föregifven
Spådoms-Gudinna. Se _Athe_.
HURUS och _hurus-wäinen_, en välgörande Nymph, _Wäinämöises_ dotter,
hämmade blodfloder.
HYRYITÄR eller _Hyryttär_, n. pr. foem. af _Panittares_ afföda,
skötte elden i koppar-kettlar.
HYSE, en skogs-ande, rådande öfver vargar och björnar, samma som
Hijsi, Hysi dref skogs-djuren i vall.
Hysis häst eller _Hijjen Ruuna_ var en underjordisk häst, hvarpå
reds til blåkulla efter smörjor, då man blifvit sårad af järn: R.
_hikoowako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas_ -- -- --
HYSISBORG eller Hijsi Slott i Öfterbotn, emellan Sotkamo och Paldamo.
Et berg med trappsteg. Se Hijsi, Soini.
HYYTTÖ, den Rimmiga köldens iskalla moder. Se Kijron-koski. Pakkanen.
HYYTÄMÖINEN eller _Hyyhäröinen_, den af is och snö rimmige och stele
_Pakkases_ Farfader. Vintern kallas _Talwi poika Hyytämöinen_.
Hotades, at ej förr kyla tår och fingrar, än han islagt Wuoxen-forss,
så at ingen droppa skulle drypa; äfven en qvinnas händer i deg-tråget
och fålan i stod-qveden; kölden skulle höra til dessa orden:
Pakkanen Puhurin poika,
Talwi poika Hyytämöinen,
Ellös kylmäk kynsiäni,
Warpahiani palelek!
Äskensä minuua palelek,
Kuinkas kuiwat Wuoxen kosken
Weden wuotamattomaxi,
Akan kädet taikinahan,
Wahtahan hewosen warsan.

IHARI, en forss uti Kangasala vid Pälkänä i Tavastland, som kom up
1604 vid Ihari by, då Sarsan koski flod torkades, hvaraf är detta
ordstäf derpå orten: _Ilkiä Iharin koski saatti Sarjan waiwaisexi_
d.ä.
Imunitis Torrens Ihari dum nascitur extra
Pauperiem peperit, qua pungitur incola Sarsae.
Vid. Christ. Limnel Disp. de Tavastia P. II. p. 24 & Åho Tidn. för år
1784. Se _Inari_.
ILKKA eller _Ilkainen_, Jacob, en bonde från Ilmola Socken i
Österbotn, anförare för Bönderne i Klubbe-kriget 1596 mot Claes
Flemming. Se _Nujja eller Klupu- sota_. _Ilkka_, är et Bonde-hemman
vid Ilmola Moderkyrka, straxt bredevid landsvägen.
ILMARITNEN, Wäinämöises yngre bror; Luft-Guden, öfver väder; samme
med AEolus, rådde äfven öfver eld och vatn. _Iski tulta Ilmarinen,
wälähytti Wäinämöinen pimiäsä Pohjolassa_. Han gjorde krigståg och
färder lycklige. _Ilmarinen rauhan ja ilman tei ja matkamiehet edes
wei_. Denne Wäinämöises Bror och Compagnon, var ock en god järnsmed
och masugns mästare vid tack- och myrjärnets kokning -- -- -- hvarom
sjunges i _Raudan Synty_:
Itte Seppä Ilmarinen
Pani orjaat liehtomahan,
Painamaan palkalaiset,
Orjat liehto löyhytteli:
Jo päivvänä Kolmantena
Kahto ahjosan alustan;
Mitä mun tuleni tuopi,
Kuta ahjoni ajaa?
Rauta tungexen tulesta,
Iso rauta lähteestä
Emä rauta we-en nawoilta
Kahteloo, kääntelöö:
Hoss! sinua rauta raukka,
Ettsäs silloin ollut suuri,
Kuins tuotihin pajahan,
Kuissas heilut hetteessä,
Wenyt wehnässä tahassa,
Nousit nuorra taikinana,
Kumma sinun ahjoon ajelin.
Sjelfver Smeden Ilmarinen
Satte trälarne at draga bälgen,
De legda, at krysta på (pusta),
Drengarne drogo bälgen, at de flåsade:
Redan den 3:dje dagen
Besåg han sin ässjas botn (understa lag);
Hvad godt förer min eld,
Hvad drifver min ässja fram?
Järnet tränger sig ut ur elden.
Det stora järnet från källdyn,
Moder-järnet ifrån vatudjupet.
Han beser det, vänder om det:
O! du stackars Järn,
Intet var du då stor,
Då du hämtades i Smidjan,
Då du välde (gungade) i hängdyn,
Var segt och tögdes såsom en hvetmjöls-deg,
Uptogs obrukadt likt deg,
Då jag föste dig in i ässjan (i masugn)
Se det öfriga under Luonnotar, Aluen-järvi.
Finnarnes Ilmarinen beteknar ofta regnet, åskan och luften, såsom
Josur eller Jupiter. I anseende til Smed-kunskapen kunde Ilmarinen
anses för Swafnis, den Finska Vulcanus, ty honom blefvo alla goda vapn
tilskrifna.
Ilmarinen, såsom en god Pil-smed, anroptes äfven vid Pestskott
-- -- --
Jollama puskuja puserran,
Ampu-tautia ajelen;
Itte llmoinen Jumala,
Itse Wanha Wäinämöinen,
Itse Seppo Ilmarinen
Täsä myöskin tarwitahan,
at utdraga pest-skotten.
IMMI, En kärleks-mö -- Finnarnes Astrild, som skänker ej mindre oro
än ro, bryr och sårar de dödeligas hjertan. Se Pohjolan impi.
INARI, En af Stygis hiskeliga brådstupande forssar. _Inarin wesi,
Pohjolan puolesa_; et afgrundens träsk ytterst i Norden; dit troll,
samt alla onda vålnader och gastar hänvises. Se Aluen-järwi och
Ihari. R.
Tuonne ma sinun manoan
Inarihin ilkiähän
Rutian koskehen rumahan,
Kust et kuulu kuuna päänä,
är et _Exorcisternes_ trogna votum mot det onda.
INDOMIEHET, samme som _Tietäjät_, eller lika med Grönländares
_Angekokker_ och Persernes _Magi_ -- trodde sig veta alla
hemligheter: om något var bortstulit, en häst bortrymd, eller
någon skada skedd; så viste de beskrifva alt, endast de sågo i en
bränvins-bägare: de viste säga om man hade at förvänta lyckelig eller
olyckelig utgång på et ärende, om giftermål &c. Desse voro Läkare,
som äfven frånvarande kunde bota, om något af den sjukas kläder eller
husgeråd til dem hämtades.
De föreskrifva åtskilliga narraktige botemedel, såsom at gå omkring
en kyrka, eller om natten inpå kyrkogården &c. och den som af deras
cur ej blir frisk, beskylles at icke hafva observerat alla deras
löjeliga uptåg och föreskrifter, eller säger man, at en ond ande
eller menniskja varit förhinderlig m.m.
Desse _Tietäjät_, eller vise Gubbar, sökas på flere mils
väg. De äro altid försedde med vidskeplige amuleter, t.ex.
menniskjo-hufvudskallar, ben, stoft från kyrkogården, ormhufvuden
m.m. hvarmed de tro sig uträtta alt. Ingen törs förtörna desse
allvetande herrar; ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig,
de hoppa af enthousiasme up i vädret, stapla fram några ord, stampa
med fötterna och bärga sig som fullkomligen rasande; därföre kallas
de _Indo-miehet_ -- -- _jotka owat innosansa, haldiosansa liikkuwat_
-- -- Myrrys miehet -- Se _Haltia, Tietäjät, Noider_ eller _Noidat,
Myrrys miehet_.

JABMIAIMO, Lapparnes _Wallhall_ eller _Gripnis-Salar_, Finnarnes
_Tuonela, Manala_, dödens boning, et stycke ned i jorden. När någon
dör, säga Lapparne, at själen är faren til Jabmiaimo. Äfven mena de,
at själen är faren til Jabmiaimo, när man är blefven sjuk, hvarföre
Lapparne sluta, at kroppen vil komma efter och dör. Då de falla i sin
ecstas eller dvala (_Lappi lankeepi loween_); fara de til Jabmiaimo;