Lifvet på Island under sagotiden - 02

Harald böd honom träda i sin tjenst och lofvade att, om han tjenade honom
till lags, gifva honom som böter samma heder, som Thorolf haft. Men
Skallegrim svarar, att då det ej lyckats för Thorolf, som var honom vida
öfverlägsen, att göra konungen till viljes, torde det ännu mindre lyckas
honom. Vred öfver afslaget, befaller Harald, att den trotsige skulle
förföljas, men han var då redan långt borta med de sina och på hvarenda
af konungens farkoster var hål hugget i botten.
Nu var det ej rådligt för Thorolfs fränder att dröja i Norge. Deras
jord vågade ingen köpa, sin lösegendom lastade de på tvenne skepp och
seglade af. Men ännu hade de något ogjordt. De stannade vid de hamnrika
Solundar-öarna, i Norges skär, tills de varseblifva ett skepp, stort och
rikt måladt, med seglet randadt i rödt och i blått -- Thorolfs skepp,
som konungen hade tillegnat sig, nu fördt af de båda, som fullgjort
våldet och på köpet medförande tvenne konungens kusiner. Qväll-ulf och
Skallegrim anfalla skeppet och afrödja det; endast två eller tre sändas
lefvande bort att bringa konungen deras afskedshelsning. Och Thorolfs
skepp fick följa hans fränder till Island.
Dit kom likväl aldrig Qväll-ulf. Själsspänningen under den sista tiden
och nu senast ansträngningen under striden hade varit för mycket för den
åldriga mannen. Berserkastyrkan var borta och döden nalkades. Han bad
då de sina lägga hans lik i en kista och kasta den i sjön samt att de
skulle bedja Skallegrim, som seglade på det andra skeppet, att bygga sig
bo der han fann kistan vid land. Qväll-ulfs skepp for nu sin väg fram i
vester om Islands sydvestliga näs och in i den stora Faxefjärden, i hvars
mellersta vik besättningen stiger i land, der de ock finna kistan, som
de föra ut på en udde och hölja med ett stenrör. Skallegrim kom i land
litet längre åt norr, men fann snart de sina och byggde sin gård Borg i
närheten af fadrens graf. Så hade Ingolf fått nybyggare å ömse sidor.
Skallegrim kom ut år 878, Kettil Häng ett år tidigare.
Under dessa ärofulla tider, då det friska ungdomsblodet svallade rätt
lifligt hos våra fäder och deras fränder, svärmade Nordmän omkring i de
vestra farvattnen. De härjade England, Skotland och Irland, de lågo med
sina flottor bland de otaliga öarna vid Norra Brittanniens kuster, de
trädde än i fientligt, än i vänligt förhållande till infödingarna der
och bekämpade för ombytes skull rätt ofta hvarandra. Mången slog sig
för alltid ned i dessa trakter, gifte sig der och så kom det sig, att
man här fann mången Norrman, som aldrig satt sin fot på Norges jord.
Dock voro desse, som drefvo kring i vesterviking, ingalunda likgiltige
för moderlandets väl. Det sista motståndet, som Harald hade att bekämpa
i Norge, hvilket han ock lyckades krossa i Hafrsfjordslaget, reste sig
just i landets sydvestra fylken, desamma, som voro hemort för de flesta
af dessa vikingar. Flere af dem deltogo ock i slaget. Att mot detta
motstånd rikta dödsstöten, sände konung Harald en ansedd Norrman Kettil
Plattnäsa, stamfader för de allraflesta af Islands mest lysande ätter,
att lägga Vesterhafvets öar under Norge. Kettil intog ock Söderöarna, de
nuvarande Hebriderna, men -- för egen räkning. Då drog Harald in hans
egendomar i Norge.
Kettils son Björn[6] hade uppfostrats hos Kjallak jarl i Jämtland. Han
får höra om fadrens bortfärd och egendomarnas indragning. Han far till
dessa senare -- de lågo i Sogn, fylket närmast i söder om Ingolfs hembygd
-- och fördrifver de personer, som å konungens vägnar förvaltade dem.
Dömd till landsflygt och med möda undkommen de förföljare, konungen sände
efter honom, håller han sig dold öfver vintern hos Thorolf på Mostr, en
ö ej långt i norr från Stavangerfjords mynning. Då visades äfven Thorolf
bort ur landet, så vida han ej föredrog att underkasta sig konungen på
nåd eller onåd.
Thorolf tvekade. Han ställde till ett stort blot (offer) och frågade
Thor, hvars ifrige dyrkare och offerprest han var, om råd. Han visades
till Island. Då skaffade han sig ett stort hafsskepp och rustade ut
det, tog med sig alla dem, som voro skyldiga att följa honom -- den
s. k. skuldaliden -- och många vänner dessutom samt sitt bohag samt
större delen af Thors tempel jemte jorden, som fans under den ställning,
på hvilken gudens bild hade sutit. Färden gick lyckligt. Han seglade
förbi den Isländska vestkustens sydligaste näs, förbi Faxefjärdens
mynning och det andra näset, som ytterst prydes af den 6000 fot höga,
snöhöljda och af skyar omkransade Snöfjällsjökeln, kring hvilken så
många underliga sägner gå, och styrde sedan in i viken i norr derom. Han
såg att hon var bred och omgifven af bergiga kuster och kallade henne
Bredefjärd, såsom hon heter än i dag. Högsätessulerna, som stått i det
gamla templet i Norge -- den ena var öfverst utskuren till en bild af
Thor -- kastade han ut och på näset, der de flöto upp, ungefär midt på
södra kusten, uppförde han sin boning och det nya templet, som småningom
blef en helgedom för hela trakten deromkring, när han blef bebyggd, och
derinvid tog man sig för att afgöra de mångahanda tvister, som ingalunda
uteblefvo. När lagväsendet sedermera ordnades på ön och denna delades i
fjerdingar, fick Thornästhinget rang af fjerdingsthing. Det skedde vid
pass 80 år efter Thorolfs utkomst år 884.
Bredefjärdens sydkust blef snart befolkad. Björn Kettilsson hade kommit
till Söderöarna, der han fann sin fader död, men blef af bröder och
systrar, som voro derute, väl mottagen. Dock trifdes han icke ibland
dem, ty de hade öfvergifvit fädernas tro och bekände sig i stället till
christendomen. Han for ut till Island och nedsatte sig der vid sidan af
Thorolf. Dit följdes han snart af den ena fränden efter den andra.
Vi hafva hunnit till den rikaste utflyttningstiden, mellan åren 890
och 900. Ryktet om de redan gjorda landtagningarna -- det är endast de
märkligaste, jag omnämnt -- spridde sig hastigt och lockade mången, som
tillbragt sina bästa år bland vesterhafvets öar, att styra sin kosa hit
upp mot norden. Island började utöfva ett fosterlands dragningskraft på
de oroliga vikingarna. Utflyttning följde på utflyttning.
Sagorna nämna en Svensk bland de många utflyttarna och han var en af öns
ryktbaraste män, Helge magre, som satte sig ned i Öfjärden (Eyafiördr),
den vigtigaste orten på Islands nordkust. Hans farfarsfar Björn Rolfsson
bodde i Götaland och var gift med en ättling af en konung Frode. Björn
kom i strid med en frände till Götakonungen eller jarlen Sölvar -- sagan
tillägger honom begge hedersnamnen -- och måste vika för öfvermakten.
Han lemnar sina gods åt sin maka och sonen Övind, lastar silfver på
tolf hästar och lemnar Sverige, sedan han innebränt sin motpart. En
tid uppehåller han sig i Norge, begifver sig sedan i vesterviking och
uppsökes der af sonen, som, när fadren åldras, träder i hans ställe.
Han kallades der för sin Svenska härkomst Östmannen. Han äktade derute
Irlandskonungen Kjarvals dotter Raforta. Den Svenska vikingens och den
Irländska konungadotterns son var den nyssnämnde Helge. Are vise kallar
honom i sin Islänningabok för Norrman. För så vidt jag vet, rann ej en
droppe Norskt blod i hans ådror. Men han gifte sig med en norska, en af
Kettil Plattnäsas döttrar.[7]
En af de många vikingar, som deltogo i Hafrsfjordslaget, var Anund, då
nyss hemkommen från en treårig vesterfärd[8]. Han var med sitt skepp i
hetaste striden och stod länge i sin framstam, der han manligt afvärjde
folket på konungens skepp, detsamma, på hvilket Thorolf Qväll-ulfsson
befann sig. Till sist fick han ett hugg, som tog af honom ena benet och
han fördes sanslös ur striden. Sedan gick han med träben och kallades
Anund träfot.
Han och andre vikingar med honom foro nu åt vestern och uppsökte der
Geirmund Heljarskinn, den ryktbaraste af alla vikingarna, och fråga,
om han icke ville återtaga sitt rike i Hördaland; de ville då vara
honom behjelpliga. Men Geirmund var klokare än de. Han sade, att de
knappast skulle få heder af färden och att han icke hade lust att blifva
konungsträl och tacka för det, hvartill han hade rätt. Han for sedan till
Island; han var den ende konung, som der bosatte sig[9].
Anund fortsatte sina ströftåg, under stora faror. En gång hade han farit
rätt illa med Irlandskonungen Kjarval och var nära att blifva allvarsamt
näpst derför af Helge magre, som åtagit sig det svåra värfvet att freda
och bevara svärfadrens rike. Till sist blef Anund nästan ensam, ty den
ene efter den andra af hans följeslagare drog öfver till Island. Sedan
han uppehållit sig en tid i Norge, for äfven han dit till sist. Hans
öfverresa var stormig. Vid Islands nordostliga udde skiljdes han från sin
följeslagares skepp och drefs sedan flera dygn omkring på det nordliga
hafvet. När vädret stillnade och skeppet kom närmare land, funno de,
som förr varit på Island, att de drifvits längs med hela nordkusten,
till mynningen af dess vestligaste fjärd. De mötte nu en båt, som de
ropade an, och fingo höra, att längre in var i det närmaste allt landet
upptaget, men i nordvest var det ännu plats för nybyggare. Anund frågar
de sina om deras mening och styr sedan i land. Der bodde en man, som
hette Erik; han följde Anund till den enda ännu ointagna sträckan der
i nejden. Stor var hon ej och ett väldigt fjäll sköt ut till vattnet,
betäckt af nyfallen snö; det kallades Kallbak. Anund såg på fjället och
qvad:
Likt böljan är det onda
Lifvet för spjuthvässaren.
Hafvets gångare
Hastar till fjerran land.
Länder rika och vänners flock
Lemnar jag och till slut --
Klent är bytet, får jag
Kallbak och lemnade åkrar.»
“Mången“, svarar honom Erik, “har så mycket mist i Norge, att han aldrig
får bot derför. Tänker jag, att det mesta landet är upptaget i de goda
trakterna och derför kan jag icke mana dig hädan.“ Han lofvar att lemna
en del af sin jord och då stannar Anund.
Detta skedde ungefär år 900, således vid pass 16 år efter Ingolfs
utflyttning. Under den tiden hade så månge dragit öfver till den aflägsna
ön, att det blef svårt för de sist ankommande att finna bland de många
fjärdarna en, som dugde till bebyggande och icke redan tillhörde en
annan. Dock var Anund ingalunda den siste utvandraren. Under de följande
tvenne årtiondena, således ända till 920 fortforo invandringarne, men de
voro mindre betydande. De fleste gingo denna tid ut från sjelfva Norge.
För öfrigt fans det äfven efter den egentliga landnamstidens slut på sina
ställen utrymme. Så kom Erik röde år 950 från Norge och satte sig ned
just i samma trakt som Anund träfot. Det var samme Erik, som år 982 fann
Grönland.
Så gick det till med utflyttningen till Island. Icke alla drefvos af
samma bevekelsegrund. Somlige foro dit onekligen för nöds skuld, emedan
de icke kunde stanna i hemmet. För andra saknades dessa yttre tvingande
omständigheter, de foro dit -- för ro skuld. Hur mången af oss skulle
väl vilja för ro skuld aflägga ett besök på Island? Vi hafva dock, med
ångans tillhjelp, gjort oss i viss mon till herrar öfver afstånden i
rummet och tiden och hafva sedan dess så svårt att förstå, hur vi kunnat
berga oss utan alla dessa hjelpmedel, som den nyaste tiden bragt med sig.
Hvart århundrade har gjort sitt till för att förbättra och underlätta och
det är många århundradens arbete i denna riktning, som ännu icke kommit
till stånd, då vi stå på väg att följa en landnamsman på hans första
Islandsresa inemot det nionde seklets slut. En veckas segling ligger för
honom i allra bästa fall, om vi mäta afståndet mellan Norges och Islands
mest närliggande uddar. Men hvem svarar för väder och vind?
Svårigheterna synas ingalunda nedslå modet på vår utvandrare, nej, de
elda honom. Han kunde söka sig undan tyranniet i hemmet en tillflykt
på närmare håll, på andra sidan Kölen, der andra flyktingar odlat i
Jämtland, Herjeådalen och de inre delarna af Helsingland. Han kunde söka
sig en fristad i något annat af Nordens länder -- det var ju mången,
som hade fränder i alla tre -- men han gör det icke. Det skall vara god
landskost på Island, hans fränder och vänner hafva farit dit, icke vill
han ensam stanna efter.
Att begifva sig ut på äfventyr för äfventyrets skuld, att kasta sig in
i faror blott och bart för att vara i fara, det var icke ovanligt, utan
rent af charakteristiskt för nordbon. Kunna vi undra derpå? Den tidens
oro, då inflyttningarne i norden skedde, var nu förbi. Alla förhållanden,
enskilda och allmänna, ordnade sig alltmera. Man odlade sin jord, skötte
sin boskap, umgicks med sina grannar, samlades vid gudahusen och vid
thingen. Men icke var detta nog! De nordiska folken befunno sig nu i
ungdomsåldern, då blodet sjöd i ådrorna, då man kände sina krafter växa
och blott önskade att få tillfälle att pröfva dem. Hvad tjente det till
att nedlägga för mycket arbete på åkerbruket eller andra det husliga
lifvets sysslor, som lika väl förrättades af de öfriga, och när man kom
ibland andra, hvar fans den, hvilken man kunde ingifva någon aktning
för styrkan, som ej var pröfvad, för hugstorhet, som aldrig uppenbarat
sig? För öfrigt fans till all denna tidens oro en djupare grund, som jag
framdeles får påpeka.
I det gamla Rom var det sed att börja de inre stridigheterna, när inga
yttre fiender hotade. Jag vill visst icke förneka, att inre stridigheter
funnos i Norden under dessa tider, men det är dock skillnad deremellan,
när menniskor bo inklämda mellan trånga stadsmurar, så att man icke kan
undgå att hafva för ögonen dem man missunnar eller fruktar, och när man
bor i ett vidsträckt land, der befolkningen icke är öfverdrifvet tät,
men afstånden så mycket större. Man kan säga att i viss mon hafva vi här
motsatsen till förhållandet i Rom. Man fann icke tillräckligt att göra
hemma och derför begaf man sig ut på äfventyr. Man rullade sitt skepp
till sjön och lemnade hemlandets kuster, man lade i land och härjade,
der man ingen fiende hade, man anföll ett skepp, hvars höfding man ej
kände, man gick ur fara i fara och ju större de voro, dess mera välkomna
-- och när man gjort sig känd och fruktad, vände man hem, stolt öfver
segrarna och viss om sitt inflytande. Derföre när det föll någon in att
begifva sig ut till Island, för att sätta sig ned der, var det ingen, som
förvånades deröfver. Det var något nytt att försöka. De ständiga färderna
hade gjort folket förtroget med sjön och man egde skepp, som kunde trotsa
stormarna.
Till allt detta kommo just nu särskilda omständigheter, som gjorde
utfärden önsklig. Allt visar, i hvilket nära förhållande utflyttningen
till Island står till Harald Hårfagers eröfringar i Norge och hans
vesterfärd till de Brittiska öarna. Den senare företogs sannolikt år
888 och just efter den tiden var det, som skarorna strömmade från
Vesterhafvet och från Norge. Denna anledning till utflyttningen
framhålles ock ständigt i sagorna och betonas der t. o. m. alltför
mycket. Man skulle af deras framställning tro, att många omedelbart efter
Hafrsfjordslaget togo land på Island, hvilke dock i åratal efter den
märkliga striden ströfvade kring på hafven, innan de beslöto sig för en
fredlig bosättning. Ej heller var denna yttre anledning den enda, ty han
förklarar ingalunda den så otroligt stora utflyttningen. Visst voro de
gamle Nordboarne frihetsälskande, men jag betviflar, att alla kunde så
djupt harmas öfver Haralds omstörtningar, och det är mer än troligt, att
icke få af de utflyttande voro alltför obetydliga, för att på sig reta
envåldsherrskarens tunga missnöje. Det var som hade en smittsam sjukdom
rasat i Norden i de dagarna och ryckt bort hundradetals af menniskor. Hur
stor folkmängden var, som lemnade Norden, kan icke med någon säkerhet
beräknas. Man känner namnen på ungefär 100 utvandrare, men det är
sannolikt, att icke alla fått sin historia skrifven och i de allra flesta
fall vet man dessutom icke, med huru stort manskap enhvar utvandrare for
ut. Mången landnamsman kom till ön på en annans skepp och hörde till hans
följe. Den förre kom måhända ensam till den torfva, han utvalde åt sig,
den senares följe var kanske mycket stort. De tvenne skepp, med hvilka
Qväll-ulf och hans son foro ut till Island, buro tillsammans 60 män. Men
icke alla, som sålunda kommit till Island, stannade der för alltid. Bland
Anund träfots manskap funnos sådane, som förut varit till Island.
Att utflyttarnas antal icke var ringa, är fullkomligt säkert. Omkring 200
år efter Islands bebyggande lät Biskop Gissor räkna öns inbyggare och
funnos då i den östra delen 840, i den södra 1,200, i den vestra 1,080
och i den norra 1,440 fullsutne bönder, tillsammans således 4,560. Om vi
ville antaga, att enhvar af dessa hade en hustru och tvenne barn -- de
Isländska äktenskapen voro i allmänhet barnrika -- samt t. ex. tvenne
trälar -- Leif kom till Island med tio, Geirmund hade ännu flera -- och
tre hemmamän -- samme Geirmund hade åttatio -- så blir den nyss uppgifna
siffran nio gånger så stor, d. v. s. större än 40,000, och om man dertill
lägger de fattigaste på ön, som icke upptogos i biskopens beräkning,
torde det ingalunda synas öfverdrifvet, om vi antaga Islands befolkning
vid år 1100 uppgå till 50,000 själar. Likväl hade under tiden inträffat
tvenne stora hungersnöder, den ena omkring år 969, den andra vid pass
år 1049, och i följd af den senare en stor dödlighet. Den nuvarande
folknummern uppgår ej till mer än 67,000, men ej ens i jemförelse med
denna summa äro de 50,000 år 1100 för många, ty dels gaf Island icke så
mycket tillfälle till utvidgande af dess produktionsförmåga, dels har
befolkningen derstädes, åtminstone tidtals, befunnit sig i aftagande.
Understundom kommo förfärligt ödeläggande olycksår -- så hade ön år 1786
tiotusen invånare mindre än tre är tidigare -- och oberoende af dessa
tillfälliga inverkningar hafva det osunda lefnadssättet och de af detta
vållade epidemierna småningom decimerat befolkningen. Af 1000, som födas
på ön, hinna endast 567 det fjortonde lefnadsåret.
Utvandringen till Island står i vissa afseenden utan motstycke. Vi hafva
visserligen i våra dagar ej saknat tillfälle att se utflyttningsraseriet
i rätt betydande omfång, men det är den skillnaden, att vi nu hafva en
månghundraårig odling och derigenom intaga en helt annan ståndpunkt än
våra fäder på åtta- och niohundra-talen, som icke ännu hunnit öfver
naturfolkens stadium. Det är derföre ovärderligt att ega om denna
utflyttning så pass fullständiga uppgifter, som stå oss till buds.
Men redan denna omständigheten, att dessa noggranna underrättelser
finnas, är oss en varning, att icke alltför förhastadt och icke i alltför
stort omfång uppställa den Isländska utflyttningen såsom ett profstycke
på folkvandringarna. Man är i allmänhet alltför benägen att tillämpa de
Isländska förhållandena på förhållandena under de äldsta tiderna i _våra_
bygder, utan att närmare eftersinna, i hvilken mon det på Island kunde
finnas en särskild sakernas ordning.
Den Isländska utvandringen är af enskild natur. Det är icke en stam
eller ett folk, som under sina höfdingar bryter upp att söka sig nya
boningsplatser, utan enhvar af dem, som begåfvo sig till den fjerran
liggande ön, drefs dit af ett honom enskildt bestämmande motiv. Han for
dit ut i fullt medvetande af sina skäl och af sitt mål, det bestämda
mål, han sjelf hade satt sig. Det är icke så, när folken vandra. Då är
det massorna, som röra sig, och de gå fram instinktlikt, utan att vid
utgångspunkten hafva klart för sig, hvar deras väg skall sluta, närmast
ledda af dem, som de hafva till höfdingar. Men derföre att den enskilde
ej dervid handlar sjelfständigt, utan i öfverensstämmelse med den
gemensamma, högre viljan, förlorar sig så snart och så lätt medvetandet
af vandringens orsaker, förlopp och närmaste följder.
Att utflyttningen till Island var sådan den var, blef af stor vigt
för utvecklingen af de offentliga förhållandena på ön. Af menniskor,
som fullt medvetet handla i det offentliga, kan man icke vänta en
sådan samhällsordning, som födes, man vet icke när, emedan den icke
varseblifves eller granskas, förrän den hunnit någon utbildning, hos ett
folk, som befinner sig i normal utveckling. När den tiden kom, att man
på Island kände behof af lagar, beslöt man att skaffa sig sådana och man
gaf i uppdrag åt en viss person att skrifva dem. Så blef författningen,
likasom utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes fria
vilja och derigenom förfaller ock rättigheten till bevisande jemförelse
mellan den Isländska och den Svenska författningens uppkomst.
I ännu ett annat afseende blef utflyttningen till Island bestämmande för
öns historia och dess inre förhållanden. Bland de många, som flyttade
ut, voro en hel mängd framstående personligheter. Under en skiftande
lefnads många farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och
inflytande. Andra hade under de väldiga omstörtningarna i moderlandet
drifvits att intaga en fastare ståndpunkt mot det förtryck, som mötte
dem, och ju modigare deras hållning var, dess mer blefvo de föremål
för uppmärksamhet. När sådane kommo ut till Island, kunde de icke i
ett nu aflägga som en klädnad den sinnets art, som år och erfarenhet
utbildat, och de voro redan från början i tillfälle att äfven i det nya
hemmet spela en framstående rol, ty i de vida landsträckor, de intogo,
var rikligt utrymme för dem, de hade med sig och för andra, som derute
sökte upp dem och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod ett
förhållande, som mellan en patron och hans klient, ehuru i det stora hela
utan andra förpligtelser än det moraliska bandets. Här voro de första
patriarchaliska elementerna till ett feodalväsende, som dock aldrig kunde
komma till stånd på det republikanska Island. Men i detta förhållande, i
denna moraliska förpligtelse och i slägtskapens band, med de åligganden,
detta under en så tidig period innebar, låg ock fröet till alla de
kommande slägt- och partistriderna, som fylla de Isländska sagorna och ge
åt landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen bort Islands
invånare, då fick blomman af dem dö en blodig död i förtid.
Hade mycket vunnits, om hon fått längre vara? Hade hon frambragt några
goda frukter? Vi äro berättigade att antaga det, ty den Isländska
bildningens historia, hvars hufvuddrag jag i det följande kommer att
påpeka, visar jemte denna förödelse rätt mycket stort och ädelt, som
fröjdar hjertat. Island var tills det lades som provins under Norges
krona, en republik, dess stormän trädde, trots deras myndighet, aldrig
fullständigt ur böndernas krets, men det fans på ön en bildningens
aristokrati, som troget vårdade minnet af de hugstora fäderna,
landnamsmännen och deras förfäder, sökte att likna dem i stora idrotter
samt sökte åt kommande slägten bevara minnet af det stora, forntiden och
samtiden utfört.
Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i täta förbindelser med
andra delar af verlden, isynnerhet med Norge, det egentliga moderlandet.
Redan nödvändigheten dref Isländaren till utfärder. Mången fann ej på ön
virke att bygga sitt hus, utan måste hemta det från Norge. Med glädje
helsade man alltid skeppen, som “kommo utifrån“ till ön, men synnerligen
kärt var det, om det fans timmer och mjöl i lasten. Ej heller hade de
stridsamme öboarne lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte
och de funno sig ej tillfredsställde att mäta sina krafter endast på ön
-- här var ingen brist på stridigheter -- utan de foro ut, härjade för
egen räkning eller gästade Nordens konungar, i hvilkas tjenst deras
skarpa svärd och ej mindre skarpa tungor utöfvade ett ofta mäktigt
inflytande öfver Nordens öden. Isländarne kommo ej att söka en obemärkt
vrå eller en oansenlig tjenst bland fränderna på andra sidan hafvet. De
styrde sin väg till konungarnas boningar. Ofta gick ryktet dem i förväg
och de möttes af fränder och vänner utanför stadens port och trädde så
inför herrskarens ögon med rikt följe af hans egna mest ansedda män.
Dessa utfärder fortforo så länge Island var sjelfständigt. Men
de förlorade till sist rätt mycket af den krigiska charakteren.
Skaldekonsten öfvades flitigt på Island och den Isländska skalden
helsades och hedrades hvar han kom. Ej heller Sverige var af dessa
fredliga segervinnare förgätet. Gunlög Ormstunga kom år 1003 till Olof
Skötkonung och fann der före sig en annan Isländsk skald Thord. En annan
Isländsk sagas hjelte, Hallfred Vandrådeskald, gästade Olofs hof år 1000
och när skalden Hjalte kom med det farliga uppdraget att se sig före,
huru konung Olof var sinnad mot sin namne i Norge, träffade han i Sigtuna
landsmän, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte.


2.
Land och folk.

Hurudant var då detta Island, som lockade sådana massor af menniskor
att lemna den torfva, som fäderna odlat, och den omgifning, vid
hvilken man från barnaåren varit van, eller det hem, man vunnit, efter
mången ansträngning, efter otaliga svärdshugg och blodsförluster, uti
vestern? Våra dagars menniskor fara att söka guldkorn i Californien och
Australien. Det var icke ädla metaller, som lockade till Island. Mest
liknande den Isländska utvandringen skall väl den vara, som plägar gå ut
till Norra Amerikas östra delar i den falska förhoppning, att man der
skall finna allt upptänkligt godt tillgängligt för enhvar, utan möda och
arbete. Men der äro åtminstone rika trakter, väl odlade eller tjenliga
till odling och på månget annat sätt egnade att bereda tillfälle till
mensklig verksamhet. Island erbjuder icke samma förmoner annat än i
ytterst ringa grad.
Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som söderns, en evigt
blå himmel och herrligt solljus. Isländska nordkustens spetsar ligga
under polcirkeln och således icke så litet nordligare än Haparanda.
Dess sydkust ligger obetydligt längre ned åt söder än Umeå. Dess klimat
är hårdt, äfven om läget midt i hafvet något motverkar följderna af
läget så högt i norr. Vi skulle kanske kunna bättre förlika oss med
klimatet och dithörande omständigheter, ifall Island i andra hänseenden
varit ett af naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid
en af de stora stråkvägar öfver hafvet, som samfärdseln mellan rikt
odlade länder måste taga, och om det derigenom hade varit möjligt för
Islands invånare att förtjena sitt uppehälle, som nutidens Greker, med
fraktfart för andra samt att från andra, närliggande håll skaffa sig
det nödvändiga, som det egna landet ej gaf dem. Men ön ligger fjerran
från alla stråkvägar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa;
endast den äldsta befolkningens stora energi gjorde det möjligt att
underhålla förbindelserna med ytterverlden så täta som de voro. Afståndet
från Island till närmaste udde i Norge är 120 mil, till närmaste näs på
Skotlands kust ungefär hundra.
Likväl sades det, när ryktet om Ingolfs landtagning hann Norge och
sedan under bebyggelsens tid, att det var god landskost på Island. Och
detta synes betyda icke allenast, att der fans en stor yta, hvarest --
åtminstone under större delen af landnamstiden -- man fick jord för
allsintet; detta var icke alltid det förnämsta, ty mången af dem, som
foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i följe af tidigare odling icke
gjorde samma besvär, som å det ouppodlade Island. Det synes äfven i icke
ringa mon betyda, att jordförhållandena på Island voro goda eller ansågos
så vara. Detta visar blott, hur man var nöjd med litet, särskildt hvad
möjligheten till åkerbruk beträffar, men derjemte äfven att förhållandena
i Norden ej voro desamma som nu. Med bestämdhet vet man, att åtminstone
flerstädes i Sverge, stodo fält, som nu bära frodiga skördar, den tiden
under vatten och man måste då nöja sig med att uppodla de ofta steniga
och redan genom sitt läge otjenliga backsluttningarna, som nu äro
öfvergifna och ofta trädbevuxna, men på hvilka man dock än i dag ser,
hur tegarna legat och dikena gått.
Hvad arealen beträffar, kunde Island visserligen ega utrymme nog för
stora massor menniskor, ty ön är 1,870 geogr. qvadratmil stor, d. v. s.
något större än Götarike, mer än dubbelt så stor som det öfriga Danmark,
Slesvig inberäknadt, något större än konungarikena Baiern och Sachsen
tillsammans. Men utaf denna vida yta intages ungefärligen hälften af
ofruktbara trakter, förnämligast af bergen, som visserligen icke äro i
allmänhet mycket höga, men de äro, i följd af det nordliga läget vida mer