Lifvet på Island under sagotiden - 09

lagberget och sedan det ånyo utbrytande tumultet stillat sig, framstälde
han, under åberopande af förhållandena i Danmark och Norge, vådorna
af laglösheten och erbjöd sig att framställa en lag, i hvilken man
skulle göra eftergifter å ömse sidor. Allt folket gaf på förhand sitt
bifall tillkänna och då redogjorde Thorgeir för sitt förslag. En hvar
Isländing, gammal och ung, skulle blifva christen och döpas; alla tempel
och gudabilder skulle förklaras oheliga och nedbrytas; den som i vitnens
närvaro tillbeder beläten förvisas. Men å andra sidan skulle det stå
enhvar fritt att äta hästkött, utsätta sina barn och offra, blott detta
sista skedde i sådan hemlighet, att ingen blef det varse. Stadgandena
voro väl något egna, men så afgjordt till de christnas förmon att man kan
med fullkomlig rätt säga, att Island blef christet år _1000_.
Den nya provins, som så vunnits för den katholska kyrkan ordnades
snart. Gissor hvite, till sist bosatt på Skålholt, var alltframgent
en vän af den nya läran. Sin son Isleif sände han till Erfurt att
undervisas i bokliga konster och denne betraktades för lärdomens skull
med sådan vördnad af sina landsmän, att de år _1056_ öfvertalade honom
att låta viga sig till biskop öfver Island. Han lefde sedan ända till
år _1080_; vid hans graf stod som tolfårig yngling Are vise, den
förste som upptecknade Islands historia. En annan i den Isländska
litteraturhistorien välbekant prest Sämund vise lefde ock i de dagarna
och kallas han i Kristnisaga för den bästa klerk, som funnits på Island.
Med hans och lagman Marcus Skäggesons tillhjelp förmådde Isleifs son
och efterträdare i biskopsembetet, Gissor, allt folket att värdera
sin egendom och bestyrka det uppgifna värdet med ed och sedan erlägga
tionde derför. Om den folkräkning han företog, har jag redan talat.
Gissor fredade landet så väl, att på hans tid var det inga stortvister
mellan höfdingarna och seden att öfverallt bära vapen med sig aflades
ganska allmänt. Flere af öns mest högättade män voro lärde och vigde
till prester, såsom Are och Sämund. År _1119_ var allthinget ytterst
talrikt besökt, men af alla der församlade fans det ej mer än en, som
hade stålhufva på hufvudet. Då hade Biskop Gissor varit död ett år. Det
var för öfrigt denne Gissor, som gjorde sin fädernegård Skålholt till
biskopssäte, men derjemte gaf efter för Nordländingarnas böner, att deras
område skulle blifva ett stift för sig med Holar till medelpunkt. Detta
senare stift, upprättadt år _1105_, upphäfdes år _1800_, samma år som
allthinget försvann.
Det är naturligt, att christendomen skulle medföra genomgripande
förändringar. Från början inverkade christendomen på lagstiftningen.
Grågåsen är en christen lagbok. Biskoparne hade säte bland godarna på
allthinget och dessa godar hade ej mer några religiösa förrättningar.
Äfven om icke alla de drag från det förflutna, som göra taflan mörk,
äro utplånade -- särskildt äro berättelserna om den gröfsta osedlighet
sorgligt allmänna -- förnimmer man dock en stor skiljnad. Det inträder
en viss mattighet, som man lätt spårar i sagorna, icke sällan ett
sentimentalt pjunk, som kan vara ytterst obehagligt. Den på lysande,
fastän ofta hemska bragder rika tiden tager snart slut och en hvilotid
inträder, om hvars tilldragelser icke mycket är att säga.
Detta var dock ingen dödsslumrens tid. Ett nytt fält hade öppnat sig för
det rastlösa verksamhetsbegäret. De litterära idrotterna drefvos med
förkärlek, hvilkas frukter jag ofta åberopat och om hvilka jag i det
följande får tala mera.
Icke litet af hednatron bevarades likväl. På Island likasom hos oss hafva
minnena af gudar och gudinnor gömt sig i dunkla sägner och mystiska bruk.
Man anknöt gerna, så ofta det kunde ske, det gamla vid det nya. Så trodde
man t. ex. att hvar menniska, hvar slägt hade sina skyddsandar, som under
lifvets vexlande förhållande gåfvo skydd och hjelp. Helgonen, i synnerhet
de qvinliga, fingo för Isländarna helt enkelt betydelsen af dylika
följe-andar.
Man eger från öfvergångstiden från det hedniska tänkesättet till det
christna ett litterärt minnesmärke af ganska stor betydelse, den s. k.
Solsången, af hvilken jag vill meddela några visor. Det är en död fader,
som gifver sin son lärdomar.
* * *
Derom vill jag tala,
huru säll jag var
uti verldens boning
och än om det andra
huru nödde menskors söner
gå till skuggorna.
* * *
Jag lutad satt
länge och nedåt vägde,
mycket lysten var jag dock att lefva.
Men Han rådde,
Han som mäktig var,
fram skynda den dödsdömdes vägar.
Hels kedjor
hårdeliga slutna
kommo mig kring mina sidor.
Dem slita jag ville,
men de starka voro.
Lätt är fri att gånga.
Ensam jag visste,
hur i alla lemmar
smärtan i mig svälde.
Hels mör
hemskt mig bödo
hem till sig hvar afton.
Solen såg jag
sanna dagens stjerna,
sorgligt uti molnen sjunka,
men Hels port
på ett annat håll
tungt jag hörde tjuta.
Solen såg jag
af blodrunor sluten
mycket, då jag var ur verlden dragen;
mäktig syntes han,
mångalunda,
mer än han var fordom.
Solen såg jag.
Så mig tycktes
som jag skådat herrlig Gud.
Sista gången
uti tidens verld
jag för honom ned mig böjde.
* * *
Solen såg jag
skälfvande på vågen,
rädslofull och nedböjd,
ty hjertat mitt
ganska mycket var
uti vanmakt sönderbrustet.
Solen såg jag
sällan mera dyster,
mycket då jag var från verlden dragen.
Min tunga var
som vänd i trä,
som kallnad alltomkring.
Solen såg jag
aldrig sedan
efter den dystra dagen.
Ty skyarna lycktes
för mig samman,
jag gick bort från qvalen kallad.
* * *
Längre än alla
var mig den natten,
då jag stelnad låg å bädden.
Då besannades
detta gudaord:
menskan är af mull.
Det ser och dömer
danande Gud,
som jord och himmel gjort,
huru enslige
månge fara,
fast från slägt de skiljas.
Sina verk
hvar menska njuter,
säll är den det goda öfvar.
Af rikedom
mig var beskärd
af sand en bäddad säng.
Han vandrar som Dante genom underverldens hemska boningar och kommer från
dem till ljusets.
Män såg jag då,
som hade mycket
gifvit efter Herrans lagar,
rena ljus
vordo klarliga
öfver deras hufvud brända.
Män såg jag då,
som med mycken flit
främjat andras bästa.
Englar läste
helga böcker
öfver deras hufvud.
Män såg jag då,
som hade mycket
tärt sin kropp med fasta.
Sig Guds englar
för dem alla nederböjde;
det var högsta hugnad.
Män såg jag då,
som sin moder
mättat hade.
Deras hvilorum
uti himlens strålar
herrligt stälda voro.
* * *
Höga vagnar såg jag
öfver himlen fara
och till Gud de hade vägen;
dem styrde de,
som utan sak
mördade voro.
Mäktige Fader,
höge Son,
helige himlens Ande!
jag beder dig,
som allting skapat,
oss alla ifrån synder skilja.
* * *
Detta qväde,
som jag lär dig,
skall för lefvande du sjunga,
solens sång,
som i mycket
minst månd’ diktad synas.
Här vi skiljas,
men månde åter råkas
på menskors högtidsdag.
Herre min,
gif de döda ro,
tröst åt dem som lefva.
Underlig visdom
var dig i drömmen sjungen,
men du såg det sanna.
Ingen man så vis
är skapad vorden,
att af solens sång han förr hört orden.


8.
Njål.

Det har kanske synts mången, att jag tecknat den gamla Isländarens
lif med väl mörka färger. Flerfaldiga gånger har jag framhållit som
ett betecknande drag en vildhet af onekligen svårare art. Men vi äro
ingalunda deraf berättigade att utan betänklighet uttala öfver det forna
lifvet och dess företeelser förkastelsens dom utan förskoning.
Vildheten kan vara af olika slag. Vild är kannibalen, som frossar af sin
fiende, sedan han förut grymt misshandlat honom. Det finnes folk, som för
det närvarande stå så lågt, att man spårar hos dem till en början föga
mer än djurisk vildhet och djurisk medvetslöshet. Hos dem har vildheten
öfvergått till en andra natur, undertryckt deras öfriga charaktersdrag
och till sist som en kräfta frätt deras inre, så att de icke kunna stå
med någon sjelfständighet inför de ibland dem uppträdande Europeerna,
det går dem, såsom en Ny-Zeländare klagade: “våra husdjur dö ut och vi
sjelfve försvinna.“ Likväl stå Ny-Zeländarne, såsom deras sägner bevisa,
ingalunda bland de lägsta folken.
Våra fäder togo ej med sjukligt och försvagadt sinne emot den nya
lära, som för dem förkunnades. De dogo ej bort för beröringen med den
Europeiska bildningen, sådan denna vid pass år 1000 befann sig. Våra
fäder voro icke vildar, men ej heller de halfgudar, som mången så
gerna trott. De voro menniskor med en vidunderlig kraft, som i brist
på harmonisk utbildning af charakteren ofta gjorde sig gällande framför
allt annat. Vi få, vid tanken på denna deras vildhet, som understundom
öfvergick till verklig råhet och upprörande grymhet, icke förgäta, att de
derjemte egde en yttre odling, som ingalunda är att förakta, ej heller
glömma den förtrolighet, med hvilken de umgingos med sina gudar, de höga
tankar, de heliga sångerna förvara, den djupa psychologiska blick och
det fina doft, som tjusar oss i Gudruns klagan, den vemodiga, innerligt
varma, men manligt undergifna sorgen i den vilda Egils qväde öfver sonens
död. Dessa drag tillhöra icke ett i barbariets gräsligheter försjunket
folk, utan ett, som _kan_ räddas, _kan_ öfvervinna de onda yttringarna
och låta det goda komma till utveckling. Sådant är för öfrigt sambandet
mellan allt här i verlden, att vilja vi rätt bedöma en tid, få vi icke
hålla henne isolerad för oss, utan vi måste framkalla till vitnen de
tidigare skiftena med deras löften, de efterföljande med de frukter,
de burit. Hvad vitnar Nordens historia, hvad vitnar _vår_? Folket, som
sörjande gick vid Magnus Ladulås’ bår, som efter mångårigt förtryck reste
sig under Engelbrekt och lät sig ledas af Gustaf Vasas herrskarevilja,
det folk, som frimodigt offrade sig för sanningens sak under Gustaf Adolf
och som trofast älskade Carl XII i trots af de olyckor, han vållade sitt
land -- det folket var icke för åttahundra år sedan endast vildar. Dess
forntid _måste_ kunna för oss uppvisa herrliga ting, om vi blott våga
skjuta undan de blodfärgade vapnen och gå männen närmare in på lifvet och
lyssna till slagen af deras manliga hjertan, följa gången af deras dolda
tankar.
Med christendomen kom försoningen. De skilda krafterna bragtes närmare
hvarandra och under ömsesidig inverkan antogo de alltmer billiga
proportioner. Vildheten bröts och storheten kunde uppenbara sig utan
afskräckande skepnad. Dock icke genast, ty det är blott den svage,
som i ett ögonblick skiftar natur. Särskildt på Island hann icke
öfvergångens tid att vika för ett stillare och mer harmoniskt tillstånd,
ty republikens upplösning närmar sig alltmera och är ungefär 260 år efter
christendomens antagande fullbordad.
Innan vi lemna den bragdrika tid, med hvilken vi hitintills
hufvudsakligen sysselsatt oss, den tid, som skildras i den egentliga
sagolitteraturen och hvars slut inträffar ungefärligen med år 1030, vilja
vi än en gång kasta en blick på de förhållanden, vi lärt känna. Jag vill
anknyta denna återblick vid minnet af en man, som var en af Islands
ädlaste, den vise Njål, om hvilken jag redan så många gånger talat. Rika
materialier lemnar Njåls saga, den yppersta af alla Isländska sagor, så
väl tänkt och utarbetad, att hon intager sitt rum vid sidan af alla folks
och alla tiders mer framstående litterära alster. Njåls saga och Snorres
konungasagor visa, hur högt den Isländska litteraturen hann. Deras
nedskrifningstid är ungefär densamma. Jag kan likväl icke åtaga mig att
framställa denna bild utan skuggor -- sagan påpekar alltför många -- men
jag vill icke mer än nödigt är uppehålla mig vid dem.
Njål är icke ung, då vi först göra hans bekantskap. Han var rik och
ansedd, säger hans saga, och hans yttre fördelaktigt, men hakan skägglös
-- en anledning till många speord och försmädelser. Lagkunnig var han,
så att icke fans hans like, klok och förutseende. Han gaf helsosamma
råd och var villig till allt godt, saktmodig och storsint; han löste
svårigheterna för hvar man, som kom till honom. Hans hustru het
Bergthora, en duglig qvinna, rask, men något hård. De hade tillsammans
tre söner och tre döttrar. Sönerne gifte sig, men bodde med hustrurna i
föräldrahemmet.
Gunnar på Lidarända var Njåls granne och goda vän. När Gunnar kom hem ur
sina vikingafärder, träffade han på allthinget Hallgerd, Höskulds dotter,
som hade låtit döda sin första man, med hvilken hon blifvit mot sin egen
vilja gift. Hon var nu enka efter sin andra man. Den ädle Gunnar friade
genast till henne, fick hennes och fadrens samtycke och reste derpå hem.
Han skyndade snart öfver till Njål och berättade honom allt. Njål tog det
tungt; “af henne vållas,“ sade han, “allt ondt, som kommer att ske efter
hennes hitkomst här i trakten.“ “Aldrig skall hon göra vår vänskap om
intet,“ genmälde Gunnar. Njål svarade, att det torde komma nära dertill.
Emellertid lofvade han att komma till brölloppet.
Sagorna omtala många vackra exempel på vänskap man och man emellan under
olika tider. Vi finna de första exemplen redan i hjeltesångerna. Det
förbund, som slöts mellan tvenne vänner, beseglades ofta genom vissa
ceremonier och stäldes dermed under religionens hägn. Förmodligen hafva
alla hört talas om fostbrödralagen, som voro så vanliga, och de pligter,
man genom dem iklädde sig. Det fans knappt uslare nidingsdåd än att svika
sin fosterbroder, såsom Gjukungarne sveko Sigurd Fafnesbane. Vida högre
var dock Njåls och Gunnars vänskap än den vanliga, ty hon fortfor trots
alla de omständigheter, som annars så lätt retade en Isländares sinne
till vrede och oförsonligt hämdbegär.
Njåls förutsägelse om Hallgerd visade sig vara fullkomligt riktig. Hon
var verkligen illasinnad. Till en början sökte hon reta Bergthora, af
hvilken hon ansåg sig hafva blifvit förnärmad. “I ären just ett vackert
par,“ sade Hallgerd till henne, “du har en kartnagel på hvar finger
och Njål intet enda skäggstrå.“ “Det är sant,“ svarade Bergthora, “men
ingendera af oss gör den andra förebråelse derför. Thorvald, din man,
var icke skägglös och du vållade likväl hans död.“ Sedermera, då Gunnar
och Njål voro vid allthinget, lät Hallgerd döda den af karlarna på Njåls
gård, som Bergthora satte mest värde på, och skickade sedan bud derom
till mannen. Gunnar stod upp med de sina gick till Njåls bod och böd
vännen komma ut. Han sade honom då, att hans hustru och hans rättare hade
ihjälslagit Njåls karl. Njål var tyst tills allt var omtaladt. Sedan
sade han: “icke får du låta henne få sin vilja fram uti allt.“ Gunnar
bad honom sjelf döma i saken. Njål svarade: “svårt torde det blifva dig
att böta för alla Hallgerds upptåg; annorstädes torde du få mer besvär
än nu, då det är allenast vi som hafva del i saken. Jag tänker dock, att
vi torde behöfva påminna oss, att vi hafva talat godt med hvarandra.“
Han bestämde böterna till 12 öre silfver och fick det. Men Bergthora
var icke nöjd med dessa böter och nu följde det ena dråpslaget på det
andra, skiftevis, och husfadren betalte hvad hustrun och husfolket gjorde
mot hans önskan. Till sist började Njåls söner deltaga i stridigheterna
och fälde en frände till Gunnar, en dålig karl, som förut på Hallgerds
anstiftan mördat deras uppfostrare. Gunnar stämde ej heller detta för
thinget och tvenne år förgingo, utan att han nämnde ett ord om saken,
tills han en gång kom till Njål, för att bedja honom om råd, och Njål
bragte saken på tal och bad Gunnar bestämma böternas belopp.
Deras vänskap fortfor allt framgent. Ofta råkade Gunnar, mer och mindre
mot sin vilja, i strid och tvister; hvar gång gick han till Njål att få
råd och goda råd fick han. Det hände ibland, att Njål sade målet vara
högeligen betänkligt, men han tillade, då Gunnar sade sig icke kunna vara
honom förutan, att deras vänskap skulle vara till dödsdagen. Gunnar insåg
ock, hvad han hade Njål att tacka för, “det var mer“, sade han, “än han
kunde löna.“ Vi måste komma ihog, att den tiden var en vunnen process
nästan så ärobringande som en seger i vapenstrid och mer än en gång säger
sagan, att Gunnar gick med heder ur tvisten, tills han, tack vare Njål,
blef den mest ansedde man i hela Sydlandet. Men fröjden öfver anseendet
var på Island ofta af kort varaktighet. Vi hafva redan hört, hur Gunnar
blef dömd till landsflygt och hur han till sist ej kunde förmå sig att
lemna det kära hemmet. Hans ovänner kommo öfver honom en natt och bröto
sig in i huset, men han fälde med sina pilar -- han var öns ypperste
bågskytt -- enhvar, som närmade sig, tills bågsträngen brast. Han fälde
ännu tvenne med sin yxa och bad Hallgerd taga en eller två af sina flätor
och af dem sno, jemte Gunnars moder, en ny bågsträng. “Beror något
derpå?“ frågade hans maka. -- “Ja, mitt lif, ty har jag bara bågen, kan
ingen komma åt mig.“ “Då är det tid“, svarade Hallgerd, “att jag tänker
på slaget, du gaf mig en gång. Mig qvittar det lika, om du lefver längre
eller kortare.“ -- “Enhvar har något att skryta öfver“, svarade Gunnar
och miste sitt lif inför Hallgerds ögon.
Hur mycket denna tiden är vår olik, se vi bäst på ett sådant framstående
exempel som Njål. Han egde i fullt mått den kännedom om lagen och
lagsedvänjor, som erfordrades för den, som ville komma i åtnjutande af
hedern att kallas lagman, han egde derjemte en förvånande skarp blick och
en outgrundlig rådighet för att rädda sina vänner, främja deras mål och
göra motståndarens om intet. Alla de mål, i hvilka Njål hade någon andel,
väckte alltid stort intresse vid thingen. Ofta var hans förfaringssätt
vanskligt, men han hade lagt sina planer alltför klokt för att de skulle
misslyckas. Hans grundsats var, som han sjelf säger, “med lag skall man
land bygga och det ej med olag öda“, men man ansåg sig förfara fullt
lagligt, om man, för att vinna sina mål, blott icke använde de medel,
som voro formelt lagstridiga. Han ansågs icke af sina samtida bryta mot
sitt valspråk. Ett charakteristiskt exempel på det anseende och den
tillit han åtnjöt, finna vi i sagan. Der berättas, huru Njåls äldste son
Skarpheden och Gunnars son Högne en afton gingo förbi högen, i hvilken
Gunnar var jordad i sittande ställning. Det var klart månsken. Då och då
for en sky öfver himlen. Högen var öppen, Gunnar satt i öppningen och såg
upp mot månen. Fyra ljus sågo de brinna i högen, utan att kasta skugga.
De sågo att Gunnar var vid godt mod och hörde honom qväda en visa.
Derefter slöts högen igen. “Skulle du trott detta“, frågade Skarpheden
sin följeslagare, “ifall Njål eller jag berättat det?“ Högne svarade: “Om
Njål sagt mig det, skulle jag hafva trott honom, ty det säges ju, att han
aldrig ljuger.“ -- Dylika underbara företeelser, gengångare m. m. omtalas
ofta i sagorna.
Emellertid var Njål trots all sin storhet ett barn af sin tid. När Gunnar
var död och hans söner frågade, om icke Njål ville väcka ansvarstalan
mot dräparna, svarade han, som sanning var, att det icke gick för sig,
emedan en till landsflygt dömd, som dräptes i hemmet, låg ogild. Men i
stället uppmanade han till att döda någon eller några af mördarna. Efter
den nattliga synen gjorde äfven Skarpheden och Högne detta. Det är väl
vanskligt, när man drager fram en menniskas handlingar och derjemte
pröfvar, hvad hon vunnit och lidit, att derefter säga att _det_ var
lönen för _den_ gerningen. De vägar, på hvilka lönen kommer, äro ofta
så fördolda, att vi dödlige ej skönja dem. Men det förefaller dock som
en tydlig nemesis, när den lagkloke Njål, som trots sin vishet vill
göra sjelfhämnden gällande, till sist omkommer för ett lika lagstridigt
öfvervåld och när derutöfver de, som derför väckte ansvarstalan, för ett
formfels skull icke kunde få domen fäld af just den domstol, Njål hade
inrättat till landets fromma.
Men jag griper händelserna i förväg. Om Njålssönernas vikingafärder och
deras strider med Håkan jarl i Norge, har jag redan nämnt. När de kommo
hem, sökte de få upprättelse af Isländaren Thråen, som vållat ofriden
med jarlen. De möttes af honom och hans folk med hån. Det slutades så,
att Thråen fäldes af Skarpheden. Njål betalade de äskade böterna, men
han nöjde sig icke dermed. Han for till en af sina vänner, hos hvilken
Thråens son Höskuld uppfostrades. Njål ropade gossen till sig, tog en
guldring af fingret och lemnade honom. “Vill du hafva den“, frågade Njål.
“Jag vill“, svarade gossen. “Vet du“, sporde Njål, “hvem som vållade din
faders död?“ “Jag vet att Skarpheden slog honom, men ock att det icke är
skäl att minnas det, då förlikning är gjord och fulla böter betalade.“
“Svaret“, sade Njål, “är bättre än frågan. Du månde blifva en god man.“
“Goda synas mig dina förutsägelser“, svarade Höskuld, “ty jag vet, att du
är förutvetande och ljuger aldrig.“ Då sade Njål: “jag erbjuder mig att
uppfostra dig, om du sjelf vill det.“ Han jakade och följde med Njål till
Bergthorshval, der han hade allt godt. Njåls söner voro hans vänner, de
höllo alltid tillsammans i ord och gerning. Njål visade honom alltjemnt
stor kärlek. I en senare tid friade Njål för honom till Hildegun, Floses
syster, men hon svarade, att hon icke ville gifta sig med någon, som icke
vore gode. Njål begärde då trenne års uppskof. Under tiden genomdrefs
femtedomens införande och de nya godordens inrättande och då de senare
skulle bestämmas, sade Njål för allt folket: “det är mången kunnigt, hur
det gick mellan mina söner och Thråen med hans män, att de dråpo honom,
men vi förliktes derefter. Jag har uppfostrat Höskuld och kan åt honom
få ett godt gifte, ifall han hade ett godord, men ingen vill sälja sitt.
Derföre vill jag bedja eder, att I låten mig upptaga ett nytt på Hvitanäs
för Höskulds räkning.“ Alla gåfvo sitt bifall och Höskuld fick Hildegun.
Emellertid voro de vidtagna förändringarna ingalunda angenäma för alla.
Sommaren år 1009 kom Valgård grå åter till Island, ännu odöpt. Han
hade haft ett godord, men vid sin utresa öfverlemnat detta åt sonen
att förvalta. “Jag har ridit vida kring om bygden“, sade han vid sin
hemkomst, “och jag tycker mig icke se henne i det gamla skicket. Kom jag
till Hvitanäs och såg der många bodtomter -- det var Höskulds thingsplats
-- men när jag kom till Thingskålathinget -- Valgårds forna -- såg jag
alla bodarna nedbrutna. Hur hänger det dermed tillsammans?“ Sonen svarar:
“här äro nya godord upptagna och femtedom och hafva flera skiljt sig från
mitt thingslag och förenat sig med Höskulds.“ Man ser huru de äldre
godarne genast och direkt blefvo lidande. Valgård dog snart, men han
lemnade som ett testamente åt sonen, att han skulle förmå Njåls söner att
taga lifvet af Höskuld.
Derom rör sig återstoden af sagan. Det är hemskt att följa Mård på alla
de krokiga vägar, han vandrar, för att vinna sitt onda mål. Han listar
sig in i båda parternas förtroende, ehuru Njål var högeligen misslynt
deröfver. Länge stodo de emot hans baktal. Höskuld svarade honom: “du
säger aldrig sådant ondt om Njåls söner, att jag tror det. Men skulle så
blifva, att du har sagt sant och att antingen jag måste döda dem eller de
mig, då vill jag mycket hellre tåla död af dem än att jag skulle göra dem
något men. Du är så mycket sämre karl, då du sagt mig detta.“ Sammalunda
ville icke Njålssönerne sätta tro till den nedrigas ord, men till sist
gåfvo de honom rum. Det slutades dermed, att de slogo Höskuld och Mård
var sjelf med om dråpet. En ny tid var kommen. Den fallandes sista ord
voro: “Gud hjelpe mig och förlåte eder.“ Då Njål mottog sorgbudskapet,
sade han: “hellre hade jag velat mista två mina egna söner än Höskuld“.
Nu samlade sig oväder från flera håll. “Mången har jag gjort godt“,
sade Njål, “men få torde löna mig derför.“ Han ville icke draga sig
undan målet, ehuru det egentligen icke var hans, utan sönernas. Mård,
förrädaren, stämde målet för thinget, men den egentlige hufvudmannen för
motståndarna blef Flose, Höskulds svåger. Med afseende på honom och hans
kommande beteende är det godt att minnas som _en_ mildrande omständighet,
att han ogerna åtog sig saken.
Nu sammanträder thinget. Flose var der tidigt och månge hjelpare med
honom. Njålssönernas förnämsta stöd var Åsgrim Ellidarson. De gingo nu ut
att bedja höfdingarne om hjelp, att de icke genast skulle öfverväldigas
af öfvermakten. De vände sig först till Gissor hvite, christendomens
befrämjare, Åsgrims morbroder. Åsgrim frågade om han ville stå dem bi.
Han svarade: “min syster Jorun torde icke önska, att jag undandrager
mig att hjelpa dig. Det lär väl så ske både nu och oftare, att ett och
samma går öfver oss båda.“ Nu gå de till lagsagomannen Skaptes bod. Han
vägrade att hjelpa dem. Från honom vandrade de till Snorre gode. Han tog
väl emot Åsgrim, men svarade på hans bön, att hans egna mål voro kinkiga
och att han derföre icke ville blanda sig i mål från andra fjerdingar.
Dock lofvade han, att icke understödja deras ovänner. Skarpheden, Njåls
äldste son, väckte öfverallt uppseende. Så äfven här. Snorre frågar, när
de skulle gå ut, hvem den fjerde i ordningen var, blekhyad och mager, som
smålog så hånfullt och hade yxan på axeln. “Heden heter jag“, fick han
till svar, “men somlige kalla mig Skarpheden. Vill du mig något mer?“
Snorre sade: “du synes mig vara en hård och väldig man; dock tror jag,
att din mesta lycka är spild och att du har kort tid att lefva.“ “Väl är
det“, sade Skarpheden, “den skulden skola vi alle gälda. Mer angeläget
är det dock för dig att hämnas din faders död än att spå mig sådant.“
“Månge hafva sagt mig sådant förut“, genmälde Snorre, “så att icke är det
värdt, att jag vredgas deröfver.“ Icke heller i Skagfjärdingarnas bod
fingo de någon hjelp. Derifrån gingo de att söka Gudmund den mäktige,
den förnämste mannen i Nordlandet, som aldrig hade mindre än hundra
fria män på sin gård och genom hvarjehanda medel hade vunnit ett stort
inflytande. Han sade om Skarpheden: “han är sådan, att hellre ville jag
hafva honom med mig än tio andra, men han synes mig icke lyckosam.“ Han
lofvade att icke hålla med deras ovänner, men ville besinna sig, om
han skulle uppträda för dem. På det hela var han dock vänlig. Derifrån
gingo de till Ljusvetningarnas bod, men deras höfdinge Thorkel, Gudmunds
ovän, ville icke hjelpa dem, emedan det mål, som Gudmund drog sig för,
kunde icke vara godt. Thorkel sporde efter Skarphedens namn icke just i
de hofsammaste ordalag. Skarpheden svarade bland annat: “icke har jag
tuktat min fader och kämpat med honom, som du med din.“ Öfver detta och
annat vredgas Thorkel, drager svärdet och utbrister: “detta svärd fick
jag i Sverige och drap jag dermed den största kämpe. Når jag dig, lägger
jag det igenom dig.“ Skarpheden tar yxan från axeln, går fram och säger:
“med denna yxa slog jag Thråen Sigfusson. Åtta man stodo omkring honom
och kunde intet göra mig, aldrig har jag svängt vapen utan verkan. Välj
nu: antingen sticker du svärdet i skidan och sätter dig ned eller ock har
du min yxa i hufvudet på dig.“ Thorkel satte sig ned utan betänkande.
Det hade aldrig förr händt honom, säger sagan, ej heller hände det honom
mera. Nu gingo de åter till sin egen bod. Åsgrim sade då till Skarpheden:
“mångenstädes har du varit väl hvass i orden, men Thorkel fick hvad han
förtjente.“ Emellertid voro utsigterna föga ljusa. De hade dock på sin
sida en och annan, deribland den ansedda Hjalte.
Målet fick sin laga gång. Parterna uppträdde inför domstolen. Lagsökanden
aflade eden, bragte fram vitnen till stämningen och kallade qviden fram
till dess plats och erbjöd denna till jäfvande. Då uppträdde en af