Lifvet på Island under sagotiden - 01

  
  LIFVET PÅ ISLAND UNDER SAGOTIDEN.
  AF
  HANS OLOF HILDEBRAND HILDEBRAND.
  
  
  
  STOCKHOLM,
  JOSEPH SELIGMANNS BOKHANDEL.
  STOCKHOLM,
  TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1867.
  
  
  FÖRORD.
  
  _Följande framställning af det forntida lifvet på Island har tillkommit
  i form af föreläsningar, hvilka jag, på anmodan af herrar Kommitterade
  för vetenskapliga föredrags anordnande i hufvudstaden, hållit å Stora
  Börssalen den 11 Februari och de fyra följande måndagarna innevarande
  år. Min afsigt, när jag valde detta ämne och då jag nu, till en del i
  följd af uppmaningar från olika håll, utgifver föreläsningarna, har
  endast varit att sprida kännedomen om den på historiska källor rikaste
  afdelningen af Nordens forntid, icke att komma med splitternya frukter af
  egen forskning._
  _De flesta af de hithörande frågorna äro ännu ofullständigt lösta. Att
  på ett uttömmande sätt behandla dem skulle kräfva en menniskoålder eller
  mer. Det är mig en kär önskan att, såvidt tid och krafter medgifva,
  uppträda som medarbetare för ernåendet af detta för oss högvigtiga mål.
  Den förberedande öfversigten af det redan undangjorda arbetet, har jag
  här velat i utkast meddela._
  _De arbeten, jag förnämligast, jemte sjelfva den Isländska litteraturen,
  rådfrågat, äro _Vigfússons_ afhandling om =Timatal i Islendinga-Sögum=,
  samt hans inledningar till =Eyrbyggja-Sagan= och de af honom och
  _Möbius_ utgifna =Fornsögur=, _Maurers_ afhandling =Die Entstehung des
  Isländischen States und seiner Verfassung= och hans stora arbete, =Die
  Bekehrung des Norwegischen Stammes= samt _Weinholds_ =Altnordisches
  Leben=. Genom att här nämna dessa författare och härmed uttala min
  tacksamhetsskuld till dem, har jag ansett mig kunna fritaga mig från
  upprepade citater. Har jag någon gång hemtat en uppgift eller åsigt af en
  annan författare, må han icke anse sig, genom min tystnad, beröfvad äran
  af företräde i upptäckt. Genom att undvika noter har jag deremot beröfvat
  mig sjelf tillfälle att rättfärdiga särskilda punkter, i hvilka jag varit
  af olika mening med mina föregångare._
  __Dasents_ förträffliga upplaga af =Burnt Njal= kom mig tyvärr ej
  tillhanda förr än under loppet af tryckningen._
   _Stockholm den 31 Maj 1867._
  
  
  INNEHÅLL.
  
   Sid.
   FÖRSTA KAPITLET. =Utflyttningen till Island= 1
   Inledning. Island upptäckes. Ingolf och Leif, de förste
   landnamsmännen. Högsätessuler. Reykjavik. Qväll-ulf och hans
   söner. Harald hårfager. Kettil häng. Vikingarne i vester.
   Hafrsfjordslaget. Kettil plattnäsa. Björn Kettilsson.
   Thorolf på Mostr. Thorsnäs. Rikaste utflyttningstiden
   (890-900). Svensken Helge magre. Ingemund gamle. Anund
   träfot. Geirmund heljarskinn. Utvandringstidens slut
   (900-920). Anledningarne till utflyttningarna. Äfventyrs-
   och verksamhetsbegär. De politiska förhållandena.
   Utflyttarnas antal. Öns folkmängd omkr. år 1100.
   Utflyttningen icke en folkvandring. Följder deraf.
   Förbindelser med utlandet. Skalder vid Olof Skötkonungs hof.
   ANDRA KAPITLET. =Land och Folk= 23
   Islands läge. «God landskost» på ön. Areal. Fjällnaturen.
   Ogynsamma förhållanden. Under forntiden voro dessa icke lika
   svåra. Åkrar och skog. De många vikarna. Svårigheten att
   färdas. Försakelse. Jemförelse med Grekland och Grekerna.
   Zeus och Oden. Folkets allvar, förtviflan, mod. Kråkomål.
   Besinning. Ordspråk och gåtor. Den höga sången. Templen.
   Goden. Offerfesten. Gudabilder. Graden af konstnärlig
   förmåga. Förtrolighet med gudarna, i synnerhet med Thor. Det
   onda i gudarnas krets. Den nya verlden. Hemmet. Gästabudet.
   Idealerna. Gudrun. Gisle Sursson och hans maka.
   TREDJE KAPITLET. =Vikingalifvet= 46
   Olai Petri yttrande. Öfverdrifna föreställningar om
   vikingatågen. Vikingatågens början. Egil Skallegrimsson.
   Hans barndom. Hans första utresa. Vistelsen i Norge. Färd i
   österväg. Egil i Danmark, Skåne, Halland, i Norge. Ny färd
   till Danmark och Frisland, Tyskland, Flamland och England.
   Han öfvervintrar i Norge och far åter till Island. Nytt
   besök i Norge. Han reser nidstång och far åter till Island.
   Ny utfärd. Egil hos k. Erik blodyx i York och hos k.
   Ethelstan samt i Norge, vänder åter till Island. Fjerde
   utfärden, Egil i Norge, Tyskland, Frisland, åter i Norge, i
   Vermland, vänder hem till Island. Hans återstående lif.
   Qvädet öfver sonens död. Gunnar från Lidarända far i
   österväg. Njåls söner i vesterviking. Bolle far till
   Micklegård. Olika afdelningar af vikingatiden. Vikingatågens
   följder. Deras område. Inga vikingabalkar. Hur skola
   vikingatågen bedömas? Vikingar under sextonde århundradet.
   FJERDE KAPITLET. =Allmänna rättsförhållanden. Godarne= 63
   Artificielt och naturligt. Naturlig samhällsutveckling i
   Sverige. Förhållandena på Island. Helgande af landet. De
   allmännaste förhållandena. Tjenare. Hemmamän. Gäster.
   Frigifna. Landsetar. Jordöfverlåtande. Sjelfrådighet hos
   underlydande Stormän. Samhällsordningen utbildas ur de
   gudstjenstliga förhållandena. På Island inga ursprungliga
   allmänningar. Goden. Värdigheten ursprungligen religiös och
   sjelftagen. Förhållandet till de kringboende. Mannaförråd.
   Ärftlighet. Säljbarhet. Rafnkel Frösgode. Första
   århundradets tre generationer. Snorre gode.
   FEMTE KAPITLET. =Lagarne. Thingen= 79
   Ulfljot och lagarnas införande. Landskapslagar i Sverige.
   Motsvarande förhållanden i Norge. Ulfljots lag liknade
   Gulathingets. Grim getsko. Lag antages och allthinget sättes
   930. Godething. Allshärjargode. Thord gelles förbättring
   965. Fjerdingarne. Thingsocknar. Godorden få administrativ
   betydelse. Vårthinget. Fjerdingsthing och fjerdingsdomstol.
   Allthinget. Dess utseende under christna tiden. Början.
   Samlingsorten. Ankomsten. Bodarne. Domare nämnas. Saker
   pålysas. Lagspörsmål. Domare jäfvas. Sjelfva rättegången.
   Anklagelsen. Vitnen. Qvid. Försvaret. Domarne. Utslaget.
   Höst- eller leidthinget. Holmgången. Förlikningsdomstol.
   Utrymme för list. Lagman. Rättegång med tvenne motsatta
   utslag. Njål och femtedomen. Dess stora betydelse.
   SJETTE KAPITLET. =Den hedniske Isländaren i hemmet= 93
   Stadganden i Ulfljots lag. Lagredaktionen af år 1117
   (Grågåsen). Vattenösning. Utsättning. Tandgåfva. Uppfostran
   hos modren och borta. Vaket sinne hos barnen. Medborgerliga
   rättigheter alltsedan tolfte året. Beroende af fadren.
   Sönerna ärfva. Förmyndaren. De sköta från sitt sextonde år
   egendomen. Lekar. Giftermålsplaner. Ruts frieri.
   Bonordmannen. Brudköp. Brölloppet. Följder af fadrens
   sjelfrådighet öfver dottern. Höskuld och Hallgerd. Hustruns
   rättigheter. Kärleken. Eyrarúna, husfröja. Hustrun
   misshandlas. Skiljsmessa. Trälarne; frigifning. Åkerbruk.
   Husdjur. Obetydlig arbetsfördelning. Vadmalen. Öre vadmal.
   Fiske och fogelfänge. Hvita björnar. Skallegrim driftig
   handverkare. Gisle Surssons skeppsbyggeri. Hedin och hans
   smidesförsäljning. Grågåsens stadgande om kringfarande
   handverkare. Varubyte. Myntadt och omyntadt silfver.
   Silfverhundradet och bötesringarna. Slägtbandet. Blodhämnd.
   Ansvarstalan mot dräpare. Otålighet för smädelser. Förbud
   mot diktande af visor. Förslagenhet. Lagman Emund hos Olof
   Skötkonung. Förlikningsformulär. Gästabud, utfärder, thing.
   Ålderdomen. Dikten om ättestupor. Begrafning. Liket föres ut
   genom väggen. Likbränning och jordande. Snorre Sturlesons
   yttrande härom och motsvarande antiqvariska förhållanden.
   Skeppets användande vid likfärden och begrafningen.
   Skeppsformiga stensättningar. Totalintrycket af Nordbons
   lif. Ärlighet. Landsflygt och fredlöshet. Grette Åsmundsson.
   Gunnar från Lidarända och hans tillämnade färd i landsflygt.
   SJUNDE KAPITLET. =Lagrättan. Christendomen= 108
   Christendomen sen i Norden. Blef tidigare antagen på Island
   än i Sverige. Irländska Christne på Island vid början af
   Landnamstiden. Christne landnamsmän. Helge magre «blandad i
   tron». Egil och Gisle primsignade. Thorvald vidfarne och
   Biskop Fredrik. Längtan efter något nytt. Förakt för gudarna
   och tro på egen styrka. Thorkel måne och hans sederenhet.
   Hvilkendera guden var starkast? Gudstjenstens lockande
   glans. Thorvalds fader och hans skyddsande. Thorvald och
   Biskop Fredrik förvisas. Olof Tryggvasons ifver för
   christendomen. Tillståndet på Island efter Fredriks
   bortfärd. Njåls yttrande om christendomen. Thorleif
   christne. Hedningarnas fördragsamhet. Svårigheterna för det
   verksammare uppträdandet. Thångbrands mission. Hjalte
   Skäggeson förvisas. Lagrättan. Lagsagomannen. Lagens
   uppläsande på thinget. Njåls förslag till lagrättans
   ombildning. Konung Olof sänder Hjalte och Gissor hvite till
   Island. Deras uppträdande på allthinget. Två samhällen äro
   nära att uppstå. Lavafloden och Snorre godes yttrande.
   Hedningarnas och de christnas menniskooffer. Thorgeir
   bringar nya lagar. Christendomen antagen år 1000. Biskoparna
   Isleif och Gissor. Are och Sämund. Fredligt tillstånd. De
   två stiften. Mattighet. Qvarlefvor af hedendomen. Solsången.
   ÅTTONDE KAPITLET. =Njål= 122
   För mörka färger? Kärnfriskhet i Norden. Njåls utseende och
   charakter. Bergthora. Gunnar och Njål. Hallgerd och
   Bergthora. Gunnars anseende och slut. Njåls lagkunskap.
   Tilliten till hans sannfärdighet. Njål eggar till hämnd
   efter Gunnar. Njålssönernas utfärd. Thråen och Skarpheden.
   Njål uppfostrar Thråens son Höskuld. Han söker honom maka
   och skaffar honom ett nytt godord. Missnöje med
   förändringarna. Valgård och Mård. Höskuld dödas af
   Njålssönerna och Mård. Njålssönerne och Åsgrim Ellidarson
   söka hjelp vid thinget. Flose förlorar processen. Njål
   hänskjuter saken till en förlikningsdomstol. Dess utslag.
   Flose bryter detta. Rodny och Ingjald. Förebud.
   Njålsbrännan. Floses död.
   NIONDE KAPITLET. =Den Isländska republikens slut= 136
   Snorre Sturleson. Hans uppfostran. Hans växande makt och
   rikedom. Hans förhållande till Håkan galen. Utfärd till
   Norge och Skule jarl. Besök hos lagman Eskil och fru
   Christina. Sämund Jonsson och Bergensboarne. Norska
   konungarnas försök att vinna Island. Snorres löfte och de
   ynnestbevis, han mottog. Hans likgiltighet för Norska
   planerna. Egennytta. Sturle Sigvatssons vallfärd. Han gynnas
   af k. Håkan, arbetar mot Snorre, som lemnar Island. Snorre
   vänder åter, dräpes. K. Håkan lägger genom Gissor Island
   under Norge. Jonsboken. På Island blott en af de två
   statsmakterna. Vådorna deraf. Vigten af aristokratiens
   utbildning i Sverige. Högre mål för striderna i Sverige.
   Sturlungatiden en litteraturens blomstringsålder.
   TIONDE KAPITLET. =Sagorna= 146
   Ares Islänningabok. Förberedelserna till litteraturen. De
   gamlas vitsord om dess uppkomst. Sagorna af okända
   författare. Ares bok och Njåls-sagan. Dålig riktning af de
   tidigaste Isländska studierna i Sverige. Islands litteratur
   under fjortonde, femtonde och sextonde århundradena. Arngrim
   Jonsson. Snorres verk, Njåls och Egils sagor från den bästa
   tiden (1220-1260). Hvilka sagor äro äldre, hvilka yngre?
   Inre vitnesbörd. Citater och hänsyftningar på senare
   tidsförhållanden. Randanteckningar. Islands
   litteratur-historia ännu oskrifven på tillfredsställande
   sätt. Den Isländska och den sydeuropeiska odlingens
   förberedelser. Samtidighet icke alltid efter årtal. Islands
   och Provençalernas poesi. Niflungasången och Gudrun.
   Isländska sagan objektiv. Villehardouin och Joinville.
   Resultat. -- Slutord.
  
  
  RÄTTELSER.
  
  (Dessa har rättats.)
   Sid. 54, sp. 2, r. 13 står Viles, läs Viljes
   „ 55, r. 16 „ ungefär tio
   „ 112, „ 25, 27 „ Thorvald „ Thorleif
   „ 130, „ 21, } „ Asgrim „ Åsgrim
   „ 131, „ 1 och 7 }
  
  
  1.
  Utflyttningen till Island.
  
  Ett folk vet i allmänhet litet om de mer aflägsna skiftena af dess
  utveckling. Det berättas nog mycket och har mycket skrifvits om dessa
  fjerran tider, ty man har alltid hyst en rätt innerlig åstundan att
  bortjaga de töcken, som hölja folkets liksom den enskildes barndomsdagar,
  men detta är dock till allra största delen alster af senare åldrars
  åsigter, vanor och inbillningar, och om det i dessa yngre berättelser
  verkligen finnes äkta forntida minnen, äro de vanligen missförstådda
  och vrängda. Det är dock af vigt att komma till klarhet i denna fråga,
  det är af vigt likaväl att utforska, hvad vi verkligen veta om dessa
  tider, som att använda alla upptänkliga medel för att lära känna dem så
  grundligt som möjligt. Det är ju i väsentlig mon just det gemensamma
  historiska medvetandet, som knyter oss, som här äro, och dem vi lemnat i
  hemmen och alla andra, som i våra bygder bo, de må vara af hvilka stånd,
  åldrar och anlag som helst, till en nationel enhet, hvars charakter vi
  finna utpräglad i våra häfder och hvilken vi äro skyldige att bevara åt
  kommande slägten.
  Mot slutet af hedendomens tid i våra bygder drog sig en del af
  nordlandens, isynnerhet Norges yppersta män till en aflägsen ö i de
  trakter, der den Atlantiska oceanen och Ishafvet blanda tillsammans
  sina böljor. Dit förde de med sig, dessa tidiga nybyggare, sin tro och
  sina minnen och dessa bevarades derborta under tidernas lopp, ty Island
  låg fjerran från den Europeiska bildningens brännpunkter; det upptog
  visserligen denna bildnings hufvudresultater, men beröringen var icke
  så nära, att det nationelt egendomliga kunde der omskapas i lika hög
  grad som annorstädes. Af vida vattenmassor instängde, trots de första
  tidernas täta utflygter till andra länder, sammanslutne till ett helt
  för sig och derigenom drifne att fästa sina blickar på sig sjelfva och
  sina angelägenheter, började Isländarne tidigt att i sägen och skrift
  bevara minnet af tiden efter utvandringen från moderlandet, dess hugstora
  hjeltar och skiftande tilldragelser. Af de så uppkomna Isländska sagorna
  äro rätt många intill våra dagar förvarade och med ledning af dem vill
  jag framställa det forntida lifvet på Island.
  Hvad bringar icke ett århundrade med sig? Hur fjerran synas icke de
  tider, då Gustaf III och Carlarne lefde! Gustaf Adolf börjar nästan
  förgätas af folket och hvem sätter sig rätt in i de tider, då Gustaf
  Vasa befriade Sverige? Och likväl är det bortom dessa vår historias
  glansperioder, jag vill föra eder, ja bortom sjelfva medeltiden, till en
  tid, då det knappast fans på det rum, der vi nu äro församlade, mer än en
  ödslig klippa, kring hvilken österaltet slog sina februarikalla böljor.
  Hvar tid trycker på dem, som henne tillhöra, sin prägel och den förråda
  vi alltjemt i våra känslor, tankar och verk. Likväl bjuder jag eder
  att för några korta stunder lemna dagens omsorger och nöjen, vanor och
  fördomar, för att gästa det aflägsnaste tidskifte inom Nordens historia,
  om hvilket vi ega fullgod kännedom. Det är mig icke nog att framställa
  en berättelse om den tiden, som i dag förnimmes och i morgon förgätes,
  jag ville gerna föra eder midt in i dessa forntidens dagar, att I måtten
  andas deras luft och fatta personligt intresse för deras menniskor och
  sedan se till, uti hvad den tiden är vår lik eller olik, om den angår oss
  eller icke.
  Tusen år vill jag plåna ut ur er hogkomst. Vi firade för tvenne år sedan
  minnet af den dag, då Nordens förste apostel, den fromme Ansgarius,
  kallades från sin verksamhet härnere år 865 -- ett af de få årtal i vår
  äldre historia, som står utan gensägelse; det hör också egentligen icke
  till _vår_ historia, utan till ett annat folks, hvilket då redan länge
  hade lefvat i historiens klara ljus. Från detta årtal ungefär skola vi
  utgå. Hur litet vete vi om tillståndet i Sverige den tiden!
  Fyra år efter det nämnda året firades ett gästabud vid Dalfjärden, en
  vik i Norge något söder om Dofrefjälls vestligaste utsprång[1]. Ingolf
  och Leif[2], fränder och fosterbröder, begge unge och helt nyligen,
  genom fädernas död, husbönder, hade legat i viking tillsammans med jarl
  Atles söner. Nyligen hade de gästat hos dessa och nu bjudit dem till
  sig. Gästabudet var stort, Ingolfs syster Helga, enligt sagans vitsord,
  “vänast och finast bland qvinnor“, bar sjelf kring ölet till de firade
  gästerna. Då det led fram med dryckeslaget, aflade den ene af Atlesönerna
  löfte att gifta sig med Helga eller ock med ingen, den andre, Halsten,
  att alltid fälla rättvis dom i den sak, som hänsköts till honom, Ingolf
  att aldrig dela arfvet efter fadren med någon annan än Leif, d. v. s.
  att gifva honom systern till hustru, Leif, att i intet blifva sämre än
  fadren. Då utbrister Halsten: “icke var det stort löfte, då din far fick
  för illgernings skull flykta hit.“ Nu var gästabudet slut. Följande vår,
  då Leif far i härnad, anfalles han i skären af tvenne Atlesöner och är
  nära att duka under för öfvermakten, då han räddas af en frände, som
  seglar den vägen fram, och en af jarlens söner stupar. En annan kommer
  följande vinter att hämnas sin broder, men Ingolf och Leif äro varnade,
  möta och fälla honom. Nu hänskjuta de saken till den qvarlefvande
  brodren, Halsten, och bedja honom, när han fällde domen, icke förgäta den
  opartiskhet han lofvat. Han dömer den förra af bröderna att ligga ogild,
  för den andra kräfver han i böter all den jordegendom, Ingolf och Leif
  egde, samt fordrar att de skola inom trenne vintrar hafva lemnat trakten.
  Den tiden började det gå underliga rykten i Norge om en ö långt bort i
  Vesterhafvet, som nyligen påträffats af vikingen Naddodd, då han under
  segling till Färöarna drefs af storm och böljor mot nordligare trakter,
  och som kort derefter kringseglades af Svensken Gardar. Allrasist hade
  Floke Vilgerdsson begifvit sig att söka Gardarsholmen och ändrat dess
  namn till Island, då han vistats der en vinter och funnit att der icke
  var brist på vinterkyla, snö och is. Nu var han återkommen och han sade
  väl, att landet just icke var godt, men hans följeslagare Thorolf påstod,
  att der dröp hvart strå af smör, fjällbons käraste läckerhet. Visst
  förmodade man, att detta var något öfverdrifvet, man hedrade sagesmannen
  med tillnamnet Smör-Thorolf, men äfventyrslusten var väckt. Det kunde
  vara något att försöka.
  På försök foro äfven Ingolf och Leif dit ut år 871 och landade i en vik
  på ostkusten. De undersökte landet och vände följande våren om, för att
  rusta sig till utresa. Besväret föll dock på Ingolf allena, ty Leif for
  till Irland, härjade der och tog trälar jemte annat byte. Omsider år
  874 lemnade de med tvenne skepp Norge. På det ena for Ingolf med deras
  gemensamma egendom, på det andre Leif, som nu hade äktat Helga, med sitt
  Irländska byte. Så blefvo Ingolf och Leif Islands förste nybyggare eller,
  såsom det på Island kallades, landnams-(landtagnings-)män.
  När de kommo nära Island, drefvos skeppen åt olika håll. Ingolf kastar
  ut sina högsätessuler i hafvet och lofvade att, der han fann dem
  ilandflutna, uppslå dessa sina bopålar. Högsätessulerna[3] voro tvenne
  stora stolpar, som omslöto husbondens högsäte och med de öfre, spetsiga,
  ofta utskurna ändarna höjde sig mycket öfver taket. De voro af nordbon
  mycket vördade och mången säges hafva låtit dem eller rättare genom dem
  gudarna leda sig vid valet af boningsplats.
  Ingolf steg i land vid första tjenliga ställe invid ett högt fjäll längst
  i öster på Islands sydkust, som efter honom kallades Ingolfshöfde. Det
  bär än i dag samma namn; dess branter besökas ofta af fogeläggsjägare.
  Tills vidare bosatte han sig der, men sände ut tvenne trälar att
  leta efter högsätessulerna. Snart kommo trälarne åter, men med bud
  af ingalunda glädjande art. De hade kommit till den ort på öns allra
  sydligaste del, der Leif stigit i land; honom hade de funnit död i
  närheten af husen, han hade uppfört, men alla andra voro försvunna. Leif
  hade icke haft mer än en oxe med sig och då han således led brist på
  dragare, hade han spänt sina Irländska trälar för plogen. Desse, häröfver
  vredgade, slogo Leif, togo hans hustru och de andra qvinnorna med sig och
  flyktade öfver till de i sydvest liggande, efter dem sedermera benämnda
  Vestmannaöarna, der de snart föllo för den hämnande Ingolf. Våren 877
  fann man dennes högsätesstolpar längst in i den sydligaste viken på
  Islands vestkust och trogen sitt löfte bosatte han sig der. Landet är
  der temligen lågt, men stiger småningom mot de i det inre thronande
  fjällen. I dalen flyta varma källor och af de från dessa uppstigande
  dunsterna fick bugten namnet Reykiavik, d. ä. rökarnas vik. Det är der,
  som Islands hufvudstad nu ligger. Redan i dessa den Isländska odlingens
  allraförsta tider var denna ort af vigt, ty de närmast utflyttande vände
  sig gerna till Ingolf, för att få goda råd och anvisningar. Den förste
  landnamsmannens anseende ärfdes af hans efterkommande. Hans son satte
  thing på det strax i norr om Reykiavik liggande Kölnäset (Kjalarnes),
  förrän lagväsendet på Island hade blifvit gemensam angelägenhet, hans
  sonson var lagsagoman, på vårt äldre lagspråk lagman, hans sonsons son
  Allshärjar- eller hela folkets gode[4] vid den tid, då christendomen kom
  till Island.
  Det var icke allenast jarlar och deras jemlikar i makt, som genom det
  öfvervåld, de utöfvade, gåfvo anledning till Islands bebyggande.
  På gården Berdla, icke så långt i norr om Ingolfs hembygd i Norge,
  bodde en man, som hette Qväll-ulf.[5] Till hälften härstammade han från
  trollslägt och derför var det alltid något eget med honom och hans
  fränder. Han var, som det kallades, hamram, d. v. s. han var stark och
  hade förmåga att skifta skepnad. Om qvällarna var han icke god att råka
  ut för och deraf hade han fått sitt tillnamn.
  Det var nu oroliga tider i Norge. Den unge Harald Hårfager hade icke
  nöjt sig med sitt lilla fädernerike i det Söndenfjeldske Norge. Med
  förvånande framgång hade han underlagt sig det ena småriket efter det
  andra och hotade de återstående. Fylkeskonungen i Firdir lät förleda sig
  att innan hans eget land angreps, angripa Harald. Han förlorade rike
  och lif på försöket. Qväll-ulf hade icke lydt hans kallelse till vapen,
  ty han var icke hugad att strida utom fylkets gränser, men han var lika
  ovillig att hörsamma sin nya herrskare, då denne, sannolikt för att hafva
  den genom sin makt misstänkta bonden under ögonen, kallade honom till
  sitt hof. I fadrens stad, men mot hans vilja, gick sonen Thorolf att
  vistas hos konungen och blidka hans vrede. Hans manliga väsende och hans
  stora idrotter tillvunno honom snart konungens välvilja, tills han efter
  slaget vid Hafrsfjord år 872, under hvilket han, svårt sårad, kämpade i
  konungsskeppets framstam, lemnade hofvet, för att öfvertaga sin i slaget
  stupade frändes och vapenbroders egendom och maka, den rika Sigrid. Men
  ännu under det han bodde långt upp i det Nordenfjeldske Norge, fick han
  röna prof på sin konungs bevågenhet, då denne gaf honom i uppdrag att
  insamla den skatt, som Finnmarkens invånare årligen skulle afgifva.
  Thorolf var en storsint man, som icke kunde göra något simpelt, men ej
  heller kunde försaka begäret att låta denna sinnets storhet uppenbara
  sig i det yttre -- farliga egenskaper i ett land, der en ung konung nyss
  vunnit ett envälde mot mångas vilja. Andra hade farit efter Finnskatten
  med följe af 30 man, Thorolf for med 90 och lemnade derföre bättre och
  rikligare skatt än de, som före honom haft samma uppdrag. Mindre än 100
  fria män hade han aldrig på sin gård, men när konung Harald kom med
  300 man för att gästa honom, tog han emot honom med 500 och gaf vid
  skiljsmässan åt sin höga gäst ett drakskepp, väl utrustadt.
  Konungens misstänksamhet var då redan väckt och Thorolfs ovänner
  underblåste den, isynnerhet Hilderids söner, som mente sig hafva
  arfsanspråk på en del af Thorolfs egendom. Denne, som ej vet något ondt
  med sig, för med manlig frimodighet sin talan inför Harald, men mister en
  del af sina gårdar samt uppdraget att insamla Finnskatten; båda delarne
  öfverlemnas åt Hilderidssönerna. Men då desse ingalunda voro vuxne
  att lemna skatten så god, som den förut gifvits af Thorolf, skjuta de
  skulden derför på honom. Det slutar så, att ett skepp, som från England
  förde till Thorolf en dyrbar last af hvete och honung, vin och kläde,
  öfverfölls i Norska skären och togs -- för kung Haralds räkning.
  Förlusten var kännbar, men Thorolf var ej den, som genast fällde modet.
  “Det är godt att vara kompanjon med konungen,“ sade han, och i stället
  för att sända ifrån sig några af sina många hemmamän, tog han flera
  till sig, i stället för att lefva mer indraget, bjöd han vänner och
  grannar oftare till gästning, fast han för att kunna göra allt detta
  måste pantsätta somt och sälja annat af sin jord. Men när våren kom,
  for han i viking i österväg -- till Östersjöns östra stränder -- och
  vände ej om förrän mot hösten, så att han kom till Öresund, då de stora
  skeppsflottor, som legat der för handelns skull, börjat vända hem igen.
  Snart upphann han ett skepp, som hörde konungen till, lastadt med malt,
  hvete och honung; det tog han, men satte styrman och troligen äfven
  besättning i land. Så kom han till mynningen af Göta elf och landsteg på
  Hisingen och brände upp gården för bröderna, som förut hade för konungens
  räkning tagit hans skepp -- de voro konungens fränder -- dödar en af dem
  och tager rikt byte. Utanför viken tog han ett stort köpskepp, lastadt
  med malt och mjöl, vid Lidandesnäs, vår tids Lindesnäs, gjorde han
  strandhugg. Sedan for han hem till sin gård och sin maka upp i Halogaland
  och var der i stillhet öfver vintern. Så hämnades den tiden en undersåte
  på sin konung.
  Men de rykande ruinerna på Hisingen ropade på hämnd. Harald bröt sjelf
  upp för att bryta den öfvermäktigas stolta mod. Han kommer fram en
  afton, just som solen gick ned. Vid stranden låg ett skepp, färdigt att
  segla, men ingen menniska syntes derute; alla voro inne för att dricka
  färdölet, ty Thorolf ämnar för alltid lemna Norge. Då blåser konungsluren
  till strids och huset är omringadt. På Haralds bud träda qvinnor och
  barn, gamla och trälar ut i det fria. Sigrid utverkar åt mannen löfte om
  lifvet, men hans män skulle straffas efter förtjenst. Thorolf vill ej
  gå in härpå och då hans bön att få komma ut, för att låta svärdet afgöra
  saken, blir afslagen och huset antändes, bryter han ut med de sina. Och
  nu rasar striden vildt under vårnattens timmar, belyst af det brinnande
  huset. Till sist hinner Thorolf fram till konungens sköldborg och fäller
  märkesmannen, men faller derpå sjelf för konungens svärd. Då var Harald
  Hårfager, den af så många segrars glans omstrålade konungen, ej mer än 27
  år gammal.
  Hilderidssönerna, som vållat allt detta, fingo ej länge öfverlefva
  striden vid Sandnäs. Kettil Häng, en frände och trogen vän till Thorolf,
  dräper dem och far med deras egendom och de sina till Island, der han
  sätter sig ned ej långt från Ingolf, på öns sydkust. Qväll-ulf sjuknar
  af sorg öfver sonens död. Hans andre son Skallegrim begifver sig till
  den gård, der konungen då gästade, för att kräfva böter för brodren.