Lifvet på Island under sagotiden - 04

Total number of words is 4435
Total number of unique words is 1644
28.9 of words are in the 2000 most common words
38.1 of words are in the 5000 most common words
42.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
bänkar, midt emot är ett annat, lägre högsäte och en annan bänkrad. I
sidoskeppen finnas hviloplatserna, längst fram, i ena ändan, är den
inhägnade s. k. tvärpallen, qvinnornas tillhåll.
Dagens arbete är slutadt. Husbonden sitter i sitt högsäte, hans män och
ett par gäster på bänkarna. Aftonvarden är borttagen och dryckeslaget är
i gång. Man har märkt oss, anvisat oss platser och bjudit oss hornen.
Värden och sedan än en, än en annan dricker oss till. Tungorna lossna,
forntida och samtida, egna och andras bragder omtalas, upphöjas eller
förklenas. Qvinnorna, som sitta på tvärpallen, blanda sig med i laget.
Barnen leka på golfvet kring de der upptända eldarna, som sprida ljus och
värma. Ljus tändas först till natten.
Jag vill just icke påstå, att man med oblandadt nöje sitter vid ett
sådant gästabud. Det är icke alle, som minnas att
vägkost värre
får ej mannen
än öfvermått af öl.
Ty mindre vet
af vettet mannen,
då han mera dricker.
Samtalet vill så gerna urarta till stickord och vore icke gästvänskapens
rätter så helighållna, skulle det icke vara långt till vapnen, som äro
upphängda på stolparna öfver bänkraderna.
Hvad hade månne dessa menniskor, som vi här finna samlade vid
dryckeslaget och åtminstone till en del njutande deraf till öfvermått,
till hvilkas verksamhet, både enskilda och offentliga, vi i det följande
skola komma, hvad hade de för idealer? Hvilka voro de höga mönster i
mannamod och ädel idrott, de hade satt för sig?
Om Ragnar Lodbrok har jag redan påmint. Om Niflungar och Gjukungar,
allrafrämst om Sigurd Fafnesbane kunde jag nämna, hvad Eddans
hjeltesånger om dem säga, men jag förmodar att det är sedan barndomens
dagar bekant för de flesta. Dessa sånger handla visserligen sällan om
vår Nord och förlägga sjelfva skådeplatsen för sina tilldragelser inom
sydligare länder, men det är ett misstag, om man derför vill helt enkelt
behandla dem som främmande gods. De för de Germanska folken gemensamma
sägnerna äro omgjutna i nordisk stil, ur dessa nordiska bearbetningar
fläktar emot oss samma ande, som uppenbarar sig i de mythiska sångerna
och beherrskar hela det gamla lifvet, sådant det i sagorna skildras. Det
finnes en af dessa sånger, som ännu icke blifvit återfunnen hos något af
de beslägtade folken och som derföre synes vara uteslutande nordisk. Dess
skönhet är så gripande, dess psychologiska sanning så djuptänkt, att jag
icke kan underlåta att här påminna om den.
Gudrun sitter vid sidan af sin makes, Sigurds, lik. Hennes bröder hade
slagit honom. Ett täckelse ligger utbredt öfver den döda, så att hon ej
ser hans anlete. Hon sitter försjunken i smärta, ehuru hon ej yppar den
efter qvinnors vanliga sed, hon gråter icke, ej heller jämrar hon sig
eller slår hop sina händer.
Gingo jarlar,
allkloke, fram,
som henne sorgen
stilla tänkte.
Fastän Gudrun
ej gråta kunde,
var hon sorgsen,
hjertat ville brista.
Suto herrliga
jarlabrudar,
guldbeprydda,
hos Gudrun.
Hvar af dem sade
sitt lidande,
som de bittrast
burit hade.
Då qvad Gjaflög,
Gjukes dotter:
“Mig vet jag på jorden
fröjdelösast;
har jag fem männers
fall utståndit,
tvenne döttrars,
trenne systrars,
åtta bröders.
Dock jag lefver, ensam.“
Fastän Gudrun
ej gråta kunde,
var hon sorgsen
öfver makens död
och djupt bedröfvad
vid förstens lik.
Då qvad Härborg,
Hunalands drottning:
“har jag hårdare
harm att säga;
mina sju söner,
sunnanlands,
min man, åttonde,
i strid föllo.“
“Fader och moder,
fyra bröder,
dem på vågen
vinden svek;
böljan slog
mot skeppets bord.“
“Sjelf skulle jag smycka,
sjelf besörja,
sjelf hantera
helfärd deras --
det allt jag led
på _ett_ halfår,
så att mig ingen
glädje skänkte.“
“Då blef jag bunden
och segrarns byte,
samma halfår,
något senare.
Skulle jag smycka
och skorna binda
på herrskarns hustru
hvarje morgon.“
“Hon hotade mig,
hatfull och svartsjuk,
och mig hårda
hugg hon gaf.
Fann jag husbonden
hvarken bättre
än husets fröja,
heller ej sämre.“
Fastän Gudrun
ej gråta kunde
var hon sorgsen
för makens död
och djupt bedröfvad
vid förstens lik.
Då qvad Gullrand,
Gjukes dotter:
“föga kan du,
fast vis du är,
unga makan
svaren gifva.“
Då hon täckelset
tog af Sigurd
och lade kinden
mot hustruns knä.
“Se du på den ljufva,
lägg din mun vid hans,
som om du famnade
lefvande försten.“
Gudrun såg
ett ögonblick,
såg konungens panna
klibbad af blodet,
den klara blicken
i döden slocknad,
herrskarens hugborg
af svärdet huggen.
Då sänkte Gudrun
sitt knä vid bolstret,
håret lossnade
kinden lågade,
men regnets droppe
rann ned på knät.
Då gret Gudrun,
Gjukes dotter.
Då qvad Gullrand:
“eder kärlek
varmare var dock
än varit menskors
här på jorden;
icke du trifdes,
ute eller inne,
syster min,
var du ej med Sigurd.“
Då qvad Gudrun,
Gjukes dotter:
“Så var min Sigurd
bland Gjukes söner,
som en telning
bland gräset vuxen,
som klara stenen
å snöret fästad,
ädelstenen,
öfver förstar.“
“Jag ock tycktes
kungens kämpar
vara högre
än Odens mör.
Nu är jag så liten,
som löfvet är
i stora skogen,
vid Sigurds död.“
“Alltid jag saknar
älsklingen min.
Vålla Gjukes söner,
vålla Gjukes söner
all min smärta
och sin syster
svåra gråten.“ -- --
Behöfves det mera, för att gifva sista draget till teckningen af den
gamla Nordbons charakter? Behöfves det än ytterligare påminna, när vi
icke kunna undgå att rysa för hans oförvägenhet och vildhet, att han egde
en själens adel, som låter honom stå under ingen af hvad tid eller slägte
som helst?
Eller få vi icke döma våra fäder och de gamla Isländarna efter deras
sånger, efter de höga bilder, som sväfvade fram för skaldens öga i den
högsta inspirationens stunder? Jag behöfver ej länge leta, för att
kunna visa upp, hur pass en Isländsk qvinna var mäktig af storartad
själsstyrka. Efter qvinnan, hennes art och den heder, som gafs henne, kan
man bedöma folket och tiden.
Det var en Isländare, som het Gisle Sursson.[10] Han hade bragt sin egen
svåger om lifvet och dömdes förlustig umgänget med sina medborgare,
dömdes, som det kallades, till skogsgång; ty den tiden fans det ännu
skogar på ön. Han söker, som de fleste andre, som kommit i samma läge,
att i det längsta hålla från sig fienderna, hvilka ostraffadt kunde döda
honom, när helst de kunde komma åt. I en afsides vik byggde han en hydda
åt sin maka Öd och en trotjenarinna. Sjelf irrar han omkring, söker hjelp
hos sin broder, men finner bara köld; oskylde gifva honom likväl rikligt
understöd. Tidtals kommer han till sin hustru och vistas något hos henne,
för att vederqvicka sig. Blid och kärleksfull delar hon hans lidanden.
Fienderna veta om hennes bostad och söka genom gåfvor och hotelser förmå
henne att röja mannen; men allt är förgäfves. Som blodhundar följa de
hans spår och det är förvånande, hur han gång efter annan undkommer dem.
Till slut blir Gisles själsstyrka bruten, han förföljes af svåra drömmar
om faror och blir till sist så mörkrädd, att han aldrig vågar vara ensam.
Så gingo tretton år. Den sista sommarens sista natt var inne. Gisle
kunde icke sofva, ej heller hans maka eller tjenarinnan. Han föreslår
då, att de skulle gå upp till hans gömställe i bergen, att han der
skulle försöka få någon ro. Det var en lugn natt och daggen föll starkt.
De gingo ut. Gisle hade i handen en träbit och ristade runor deri. Han
märkte icke, att spånorna föllo på marken. I gömstället somnade han, men
hans sömn var orolig. Öd frågar honom, hvad han drömt.
Då höra de menniskoröster. Förföljarne voro komne, de hade märkt
fotspåren på den daggiga marken och spånorna. De kommo nu allt närmare.
Att fly undan var ej möjligt, men Gisle vill sälja sitt lif så dyrt
han kan, ty han har vapnen med sig. Den förste, som kommer upp, får
ett svärdshugg, så att han tumlar ned. Nu kommer skarans anförare, den
lågsinte uslingen Öjolf, och Öd går emot honom och gifver honom ett hugg
med sin staf, så att hans hand förlamas och han sjelf störtar utför
branten. Då utbrast Gisle: “Nog har jag länge vetat, att jag var väl
gift, men det visste jag dock icke, att jag var så väl gift, som jag är.
Men mindre hjelp gaf du mig än du ville, fast hugget var godt; jag hade
dödat honom som den andra.“ Gisle föll snart.
Detta hände för åttahundra nio och åttatio år sedan, eller år 978. Öd
lemnade Island. I Hedeby, det nuvarande Slesvig, antog hon christendomen
och gick på vallfärd söderut, hvarifrån hon aldrig återvände.


3.
Vikingalifvet.

Olaus Petri, den Svenske reformatorn, säger i sin krönika, då han talar
om den föregifna stora götiska utvandringen ur Sverige: “Man lägger föga
ära in dermed, att man far med öfvervåld och orätt i en annans land, som
oss intet ondt gjort hafver, skinnar och bränner, dräper och förhärjar
dem, som gerna ville sitta i fred.“ Man tänkte sig den tiden, de Götiska
folkens uttåg alldeles i likhet med vikingafärderna och derföre kunna
vi tillämpa detta uttryck på denna yttring af våra fäders lif under
hednatiden. Mången torde af sig sjelf hafva fällt en lika lydande dom.
Är han riktig eller hafva vi att gifva rätt åt den motsatta åsigten, som
triumferande framhåller vikingatågen som något rätt stort och glädjande?
Visst är, att denna senare åsigt är den allmännaste och att den icke
saknar anhängare än i dag, äfven om dessa icke göra detta klart för sig.
Det synes, som om de gamla härjningstågen och sympathierna för dem hade
dragit en rätt svår nemesis öfver oss. Skulle jag till eder ställa den
fråga, hvad J veten om de äldsta tiderna af vår historia mer än en rad af
konunganamn, som föga eller intet säga, en fråga om de inre förhållandena
och de tidernas lif, befarar jag, att de flesta icke skulle hafva annat
att förtälja än måhända något om fädernas gudar och gudasagor samt
allramest, först och sist, om -- vikingatågen. Skulle jag lägga fram för
eder något smycke, vapen eller verktyg, funnet i vårt lands jord och
uppenbarligen tillhörande våra hedniska förfäder, och skulle jag så fråga
er mening om detta föremåls tillkomst, är jag nästan viss, att om detta
föremål är i något afseende utmärkt, svarar enhvar af eder helt enkelt:
“det har kommit in med vikingarna.“ Till sist har man härigenom kommit
derhän, att för vår föreställning stå våra förfäder -- äfven om vi, när
uppmärksamheten fästas derpå, ej gerna vilja vidgå det -- allenast som
obildade röfvare, hvilka togo det vigtigaste af det, som hörer till detta
lifvets nödtorft och njutningar, från främmande land och med våld. Det är
ju en rätt sorglig föreställning! Hon föranleder mig att till en början
tala om vikingalifvet och vikingarna. Det är så mycket lämpligare att
taga detta ämne först, ty vi komma ju dervid att betrakta Isländarnas lif
_utom_ Island.
Vikingafärderna äro visserligen icke någon Isländarnas uteslutande
tillhörighet. Vi hafva sett, att utflyttningen till Island stod i rätt
nära förhållande till de tidigare vikingafärderna. Dessas början infalla
ungefär ett århundrade före Islands bebyggande, men de fortforo äfven
efter den tiden.
Skallegrim, Qväll-ulfs son, hade en son, som fick namnet Egil. Denne blef
en af Islands mest framstående vikingar. Jag vill derföre framhålla de
vigtigare tilldragelserna ur hans lif, sådana de skildras i hans saga, en
af de yppersta, Isländska litteraturen har att uppvisa.
Han framställes för oss första gången vid tre års ålder; han var då redan
stor och stark och man såg, att han skulle blifva mörk och föga vacker.
Hela huset blef då en gång bjudet till gästabud hos hans morfader. Egil
ansågs vara för liten att följa med och fick stanna hemma, ehuru han
påstod sig vara lika nära slägt som den äldre brodren. Men då de andre
ridit af, tar Egil fatt på en arbetshäst och begifver sig efter. Han
kommer verkligen, trots de villsamma myrarna, fram, fast först emot
aftonen. Under öldrickandet på qvällen börja männen qväda visor och den
treårige Egil, som sitter hos morfadren, qväder ock en, författad efter
de redan då brukade stela och pedantiska reglorna för diktkonsten. Till
skaldelön fick han dagen derpå tre ätliga snäckor och ett andägg. Vid
sex års ålder kom han vid ett bollspel i tvist med en annan, något äldre
pojke. Det slutade så, att Egil högg en yxa i hufvudet på honom. Fadren
tog illa upp det, men modren sade, att Egil var ett vikingsämne och
att han borde få ett härskepp, så fort han kom till ålders. Då utbrast
sexåringen, glömsk af alla de pedantiska reglorna, i en jublande visa:
Det sade moder min,
att mig skulle köpas
skepp och fagra åror,
att fara kring med vikingar,
att stånda upp i stammen,
styra kära skeppet,
hålla så till hamnen,
hugga en och annan.
Då Egil var tolf år gammal, hände det, äfven vid en boll-lek, att hans
fader råkade i berserkaraseri och derunder dödade först Egils bästa vän
och sedan hans barndoms vårdarinna. Om qvällen satte Skallegrim sig med
männen till bords. Egil kom sent in, ty först gick han in i en annan af
gårdens byggnader och slog der ihjäl den af fadrens män, som var honom
kärast. Den vintern talade sedan far och son ej ett ord med hvarandra.
Vid 20 års ålder -- år 924 -- följer Egil sin broder på dennas andra
utresa. Han blef ogästvänligt bemött af en Norska konungens fogde och
slog honom derföre utanför dörren till det hus, der konungen sjelf var
inne. Efter en besvärlig flykt, under hvilken han dödar tvenne och
lemlästar en af konungens män, kommer han åter till den gård, der han
och brodren gästade. Förhållandet mellan bröderna hade förut varit mindre
godt, men derom höres intet nu, ehuru Thorolf varit mycket omhuldad
af konung Erik blodyxe. Ingen annan ogillar Egils gerning; alla synas
beundra den och ställa blott om, att konungens vrede blidkades.
Följande sommar foro Egil och brodren i Österväg. De landade i Kurland
och hade der först köpstämma i fjorton dagar, sedan började de härja.
En dag hade Egil med tolf man kommit för långt in, hvarpå de om aftonen
kringrändes och kastades bundne in i ett hus. Egil visste att lossa
banden och de bröto sig in i ett rum bredvid, under hvilket de funno i en
källare trenne Danskar från Jutland, som hade tagits tillfånga sommaren
förut. De bröto sig nu ut, togo sig vapen och dyrbarheter. Men då de
kommit ett stycke väg, fick Egil samvetsbetänkligheter, ty att taga
något i hemlighet, utan egarens vetskap, var ju helt enkelt stöld. Trots
följeslagarnas ord vände han om, sätter eld på ett hus, dödar en mängd
menniskor, när de skulle störta ut, och går sedan till skeppen. För egen
del fick han af den röfvade skatten ett stort mjödhorn fullt med silfver.
Senare på sommaren foro bröderna till Danmark, der Harald Gormsson nyss
hade efterträdt sin fader. Vikingar svärmade der i mängd. Egil och de med
honom voro plundrade köpskepp, gingo i land och brände Lund. När de kommo
längre upp, sände Arnfinn Jarl i Halland bud till dem, för att fråga, om
de kommo i frid eller om de ernade härja. De svarade, att detta senare
icke lönade mödan, då Halland icke var något rikt land, hvarpå jarlen
bjöd dem till gästabud. Egil, brodren och trettio män begåfvo sig dit.
Om qvällen skulle män och qvinnor dricka tvemännings, Egil med jarlens
dotter. Han satte sig på hennes plats, men hon kom till honom och sade:
Hvad vill du, sven, i mitt säte?
Sällan har du gifvit
vargen varma rätter,
jag vill vara ensam om mitt.
Du såg icke korpen i höst
öfver likens massor skria.
Du var ej med, när eggarna,
skaltunna, möttes.
Egil svarade:
Farit har jag med blodigt svärd,
så att sårfogeln följde
mig och susande spjutet;
striden var svår för vikingar.
Vredgade kämpade vi,
lågan slog om menskors hus.
Vi läto blodiga liken
slumra i borgporten.
Derefter drucko de tillsammans. Öfver vintern voro bröderna i Norge.
Följande sommar foro de i härtåg först till Danmark, sedan till Frisland
och derpå åter till Danmark, der de öfverföllo och plundrade en frände
till Erik blodyxes drottning, Gunhild. Om hösten foro de utmed Tyska och
Flamländska kusterna och stannade till sist uti England, der en mängd
vikingar voro församlade hos konung Ethelstan, för att bistå honom i de
inbördes strider, som söndersleto landet. Egils broder föll der. Egil
sjelf stannade ett par år och for sedan, rikt begåfvad, till Norge, der
han äktade brodrens enka, och derpå efter fem års frånvaro till Island.
Fyra år derefter är Egil åter i Norge, för att kräfva ut sin makas arf,
men han måste lemna thinget för drottning Gunhilds fiendskaps skull. Kort
derefter dödar Egil, hvars skepp hade blifvit uppbrändt af konungen, sin
vederdeloman i arfstvisten samt konungens son, som då vistades hos denna.
Innan han lemnar Norge, reser han upp i en bergsskrefva en stång, på
hvars spets var fästadt ett inåt land riktadt hästhufvud, och å stången
voro med runor ristade de ord, att nidstången var rest mot konung Erik
och drottning Gunhild och mot landvättarna, som i Norge bo, att de alla
skulle fara vilse, tills de drifvit ur landet Erik och Gunhild. Derpå for
Egil till Island, der Skallegrim kort derefter dog, år 934.
Två år derefter är Egil åter på utfärd. Han fick då pröfva lyckans
ostadighet. Hans skepp förliste vid Englands nordöstra kust, vid Humbern,
och när Egil kom i land, fick han höra, att Erik blodyxe verkligen var
fördrifven ur Norge och nu vistades i York såsom Northumberlands konung.
Underrättelsen var just icke glädjande. Egil kunde icke undkomma i
hemlighet, utan gick till konungen, sjöng ett lofqväde öfver honom och
fick, trots Gunhilds onda vilja, fara i frid. Hos Ethelstan blef han väl
emottagen.
Snart for han vidare till Norge att söka af Håkan Ethelstansfostre, som
då regerade, få rätt i sin arfstvist. Han fick löfte, att lagen skulle
få gå sin gilla gång. Det slutades så, att han utmanade sin motståndare
på envige och segrade deri. Dessförinnan hade han varit på besök hos
slägtingar till Arenbjörn herse, sin närmaste vän. Han fann dem i stor
bedröfvelse. En Svensk berserk hade friat till dottern i huset och, då
han fått afslag, utmanat brodern, som icke var vuxen en sådan strid. Egil
gick i hans ställe och slog berserken. Derpå vände han om till Island.
Fem år derefter är Egil åter ute. Erik blodyxe är död, hans söner vistas
i Danmark. Meningarne i Norge äro delade, huruvida man borde hålla med
Håkan, som väl var rättrådig och god, men som i följd af sin benägenhet
för christendomen ej var godt liden, eller om man skulle fara till
konungssönerna i Danmark. Den nyssnämnde Arenbjörn uppsöker konung Håkan
för att gifva Egils angelägenhet sitt förord, men blir illa mottagen.
Egil och han härja om sommaren i Tyskland och Frisland. Derefter far
Arenbjörn till Erikssönerna, Egil till en af sina vänner i Norge. I hans
ställe far han med konung Håkans sändebud, för att utkräfva den sedan
många år oguldna skatten från Vermland. Han besvikes af konungsmännen,
men far sin led fram, oaktadt de stora svårigheter, som snön beredde
honom. En afton kommer han till ett hus, hvars egare är snål och icke
unnar de uttröttade gästerna någon bättre välfägnad. Egil vill morgonen
derpå döda honom, men skänker honom lifvet på hans hustrus och dotters
förbön. En annan afton tog han in i en gård, der han blef gästfritt
mottagen. Dottren i huset låg i tvärpallen, sjuk. En karl i närheten hade
ristat några trollrunor i ett fiskben och lagt detta under henne, men hon
hade endast blifvit värre deraf. Egil fann, att runorna voro felristade,
skafde af dem och ristade nya, hvarefter flickan blef frisk. Till sist
kom han till Vermlandsjarlen och fick af honom skatten, men måste på
återvägen slå sig igenom tvenne bakhåll, som denne satt för honom.
Följande år drog konung Håkan dit och lade Vermland åter under Norges
krona. Egil reser ut till Island.
Då han nu kom dit -- år 945 -- var, enligt sagans vitnesbörd, allt
odelbart land intaget, alla landnamsmännen döde; deras söner och sonsöner
bildade de dåvarande generationerna. Egil lefde länge. Hans dödsår är
icke angifvet i hans saga, men det inträffade ungefär 45 år efter hans
sista hemkomst. Hur tillbragte en viking återstoden af sitt verksamma lif?
Egil hade under sina färder förvärfvat både anseende och rikedom. Han
var en af Islands mest fräjdade och rikaste män. Andre Isländare,
äfven berömde utfarare, kommo till honom att höra berättelsen om hans
mångskiftande öden. Norrmän kommo till honom med underrättelser och
gåfvor från andra sidan hafvet. Det ser dock ut, som om den starka
mannens kraft varit bruten; det berättas intet om något hans storverk
under de sista 45 åren af hans lefnad. Han deltog en gång å sin sons
vägnar i en process på thinget, det är allt. Dessutom hopades sorger
och lidanden, när ålderns dagar kommo. En dag kom det bud, att båten, på
hvilken hans mest älskade son farit, hade kantrat och sonen drunknat.
Egil red ned till stranden, fann der sonens lik, lade det framför sig på
hästen, red så hem och öppnade fadrens grafhög och lade sonen derinne.
Sorgen var då så tung, fast intet ord spilldes, att, enligt sagan, de
tätt åtsittande kläderna brusto. Hemkommen gick Egil till sin säng, lade
sig der och tillslöt dess lucka. Han ville icke lefva längre, han ville
dö i stillhet derinne. Hans dotter Thorgerd efterskickades och narrade
fadren att afstå från denna föresats. På hennes uppmaning sjöng han i
stället ett sorgeqväde öfver sonen, ett af de vackraste den Isländska
litteraturen åt oss bevarat.
Tungt det är mig
tungan röra
och ur strupen
andan draga.
Är ej likligt,
att jag kan sjunga,
sången bringa
ur andens boning.
* * *
Ty ätten min
mot ändan lider,
likt träden i skogen
som ljungeld slagit.
Ej med godt mod
mannen bär
frändens lik
i grafvens famn.
* * *
Svårt var brottet,
böljan bröt
i min faders
frändekrets.
Öppet vet jag
och ofyldt stå
sonens rof,
som mig hafvet redde.
Mycket har Ran
ryckt ifrån mig.
Jag är mycket arm
på kära vänner.
Hafvet slitit
min slägts bästa,
ädlaste band
bort från mitt hjerta.
Du vet, kunde jag sorgen
med svärdet hämna,
då vore Öges
olycka gifven,
kunde med stormens
broder jag strida,
hans maka jag skulle
med svärdet möta.
Men jag icke
tror mig ega
makt att strida
med skeppens bane,
ty all verlden
för ögon kommer
gamle mannens
hjelplöshet.
* * *
Han såg mest på
hvad fadren sade,
om än allt folket
annat sade,
och mig hjelpte
uti hemmet
och min styrka
mest han stödde.
* * *
Hvilken annan
orädd i striden
skall nu stånda
vid min sida?
Ofta jag det tarfvar
bland detta folket.
Stäckt är min vinge,
när vänner vackla.
Svårfunnen är
en säker vän
på hela ön,
som man kan tro;
ty svekfull
slägtingars bane
brodrens kropp
för guldet säljer;
mången finner jag så
efter skatten girig.
* * *
Jag hade godt
med spjutens gud,
på honom jag trodde
och tryggt litade,
tills Valfader
vänskapen bröt,
segerns gifvare
stötte mig från sig.
Ej jag till Oden
offrar gerna,
till Viljes broder,
gudarnas höfdinge;
dock Mimes vän
mig har gifvit
böter för sorgen,
om jag det goda vill säga.
Af Suttungs mjöd
mig han dricka gaf,
skaldekonsten
skänkt mig att öfva.
Han mig den goda
gåfvan förlänat,
att osäker vän
till ovän göra.
Odens bundna
oväns syster --
nu är jag rådvill --
ståndar på näset.
Dock skall jag glad
med god vilja
och orädd
Hel förbida.
Till sist lemnade Egil fädernegården åt sin yngsta son och flyttade till
sin älskade stjufdotter och hennes man. Dödens skymning sänkte sig tidigt
öfver den åldrande vikingen. Han blef lomhörd och fotstyf och till sist
slocknade fullkomligt ögonens ljus. Han hade svårt att gå ensam och låg
gerna framför elden, i vägen för kokerskorna, som med hånande speord
drefvo honom undan. Ända in i sista stund dröjde dock hans kärlek till
strid och vapenbrak. Han ville kort före sin död fara till Allthinget med
de silfverpenningar, konung Ethelstan gifvit honom fordom, och strö ut
dem öfver samlingsplatsen. “Då torde det blifva strid och knuffar“, sade
han. Då man hindrade honom derifrån, blef han föga belåten och begaf sig
med tvenne trälar afsides åt fjällen, der han dolde sina två silfverfylda
kistor och ihjälslog trälarna, att de icke skulle röja stället. I senare
tid har man derbredvid funnit vid flera tillfällen anglosachsiska mynt.
Sådant var en vikings lif. Jag har sökt framställa såväl de ljusa som de
mörka sidorna.
Egil dog ungefär tio år förrän christendomen antogs på Island. Han var
dock ingalunda den siste vikingen från ön.
År 972 for Gunnar från Lidarända ut med ett par vänner. Vid Götaelfs
mynning kämpade de med ett par vikingar från Östergötland, foro sedan
till Danmark och kommo till sist till Ösel. Der träffade de en Dansk man,
som blifvit tillfångatagen och landsatt på ön. Han visade dem till en
vikingaflotta på andra sidan. Efter en lysande seger och med rikt byte
vände Gunnar om, vistades en tid i Hedeby hos konung Harald Gormsson, som
hedrade honom på allt sätt och ville hafva honom ständigt hos sig. Gunnar
ville först fara ut till Island, hvarpå konungen yttrade sina tvifvelsmål
att få se honom åter. Gunnar drog nu till Hisingen med elfva skepp och
sedan till Håkan jarl i Norge, hos hvilken han öfvervintrade. Harald
Gråfäll var då redan fallen.
Femton år derefter foro den visa och ädla Njåls söner ut med ett
köpskepp. Efter en stormig resa hunno de land och genast kommo emot dem
tretton vikingaskepp. Det blef strid af och köpmansskeppet var nära att
duka under, då dess tappre försvarare räddades af en annan vikingaflotta
på tio skepp. Då kommo Njålssönerne med lifvet ur striden. De vistades
en tid hos Sigurd jarl på Orkenöarna och deltogo i hans strider med
Skottarna, foro sedan till Norge, der de råkade ut för Håkan jarls
vrede. Det kom till strid och de försvarade sig med största mannamod,
men blefvo till sist fångne. Under natten göra de sig fria och taga till
flykten. Mot morgonen träffa de en vän från Orkenöarna, som kom att
betala Håkan jarl skatt. Han tager upp dem på sitt skepp; Håkan fordrar
deras utlemnande, men hans son Erik säger det vara bättre att bjuda dem
ersättning för den orättvisa, de lidit. Det blir nu förlikning och de
vistas en tid hos Erik jarl. Sedan foro de i viking till Söderöarna och
Anglesea, till Wales och Man, med hvars konung de kämpade.
År 1022 for Isländaren Bolle från sin ö. Då regerade Olof den helige
i Norge. Af honom hedrades Bolle väl och konungen sade honom vara den
yppersta Isländare, hvars bekantskap han gjort, och konung Olof hade
dock sett sig vida om i verlden. Snart trifdes Bolle ej vid hofvet i
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Lifvet på Island under sagotiden - 05
  • Parts
  • Lifvet på Island under sagotiden - 01
    Total number of words is 3969
    Total number of unique words is 1775
    23.3 of words are in the 2000 most common words
    32.0 of words are in the 5000 most common words
    35.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 02
    Total number of words is 4646
    Total number of unique words is 1638
    26.0 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 03
    Total number of words is 4547
    Total number of unique words is 1870
    24.6 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    40.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 04
    Total number of words is 4435
    Total number of unique words is 1644
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 05
    Total number of words is 4516
    Total number of unique words is 1615
    25.0 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    40.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 06
    Total number of words is 4628
    Total number of unique words is 1651
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    39.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 07
    Total number of words is 4612
    Total number of unique words is 1719
    26.4 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 08
    Total number of words is 4591
    Total number of unique words is 1762
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 09
    Total number of words is 4572
    Total number of unique words is 1635
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 10
    Total number of words is 4545
    Total number of unique words is 1708
    26.1 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 11
    Total number of words is 3360
    Total number of unique words is 1283
    27.5 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.