Lifvet på Island under sagotiden - 11

nya fynd skola uppenbara en tidigare begynnelse. Hela forntiden är ense
derom, att Ares bok är den första. Uti inledningen till en utförligare
redaktion af Olof den heliges saga heter det: “Det dröjde mer än 200
år, efter storhundrade räknade“, d. v. s. mer än 240 år, “efter Islands
bebyggande, innan folket der började skrifva sagor.“
Men när början var gjord, synes begäret att fortsätta hafva varit
synnerligen stort. Den ena sagan upptecknades efter den andra, någon
gång gällande hela landet, vanligen en enskild slägt eller en viss
trakts invånare, till sist skref man äfven främmande länders historia.
Af hvem det gjordes, vet man i allmänhet icke och man torde göra bättre
uti att uppgifva de så vanliga försöken att tillerkänna en saga åt en
viss författare. Dessa försök frambringa oftast ej mer än lösa hugskott.
Understundom hade nedskrifvaren icke mycken möda af sitt företag,
nämligen då han hade till grundämne för berättelsen en mängd visor, i
hvilket fall han oftast ej behöfde göra mer än att på prosa återgifva
deras innehåll samt i korthet förtälja anledningen till dem och de
följder, som de möjligen framkallat. I andra tillfällen åter, äfven om
det förnämsta af sagan var genom traditionen bevaradt, berodde mycket på
nedskrifvarens personlighet -- det blef då ett verkligt författarearbete.
Jemför man Ares historia och t. ex. Njåls-sagan, finner man hos dessa
båda arbeten ett ganska skiljaktigt författarskap. Ares arbete är
chrönikeartadt, stelt och styft, det förråder, att man den tiden icke
var van vid språkets behandling. Njåls-sagan deremot förråder ett stort
mästareskap öfver språket och en själsbildning, som icke nöjer och icke
behöfver nöja sig med chrönikeskrifvarens torra upprepande -- hon är
ett konstverk! Vi kunna vara förvissade derom, att denna skiljaktighet
antyder en betydligt olika nedskrifningstid, så mycket hellre, som den
svagare författaren Are, enligt alla vederhäftiga vitnens intyg, stod på
höjden af sin tids bildning. När inföll denna den Isländska litteraturens
blomstringstid? Hvilka af sagorna antyda fortskridandet mot höjdpunkten,
hvilka åter beteckna sjunkandet?
När man i Sverige började under 1600-talet med berömlig ifver studera
den Isländska litteraturen, samlade manuskripter och sörjde för deras
offentliggörande, råkade man rätt illa ut med sitt val. Jag vågar
icke afgöra huruvida man tagit tillräcklig kännedom om sagornas art
i allmänhet och derefter gjorde sitt val, eller om det var en s. k.
händelse, som gjorde att Verelius, Rudbeck, deras vänner och själsfränder
fingo i händerna de mest vidunderliga, de mest otillförlitliga af alla
sagorna, Götreks och Rolfs, Hervars, Herröds och Boses, Arvar-Odds o.
d. -- idel sagor, som vi med den kännedom, vi på andra håll vunnit om
det forntida lifvet i Norden och våra äldsta historiska förhållanden,
finna vara verk från en jemförelsevis ung tid, då man hvarken rätt
förstod eller rätt mindes forntiden. Så mycket större fröjd fick man af
dessa sagor, som de hafva mycket att bestyra med Sverige, under det de
äkta Isländska sagorna icke annat än i förbigående beröra våra fäders
land. Ja, man var så nöjd med dessa sagor att man under samma sjuttonde
århundrade till och med tillverkade en Isländsk saga i samma stil.
Dessa ohistoriska, mythiska eller fornålderssagor författades, har
man funnit, i synnerhet på 1300-talet. Ju mer tiden skred, dess mer
tilltog smaken för dylik torftig läsning. Från 1400-talet har man en
synnerligen stor mängd riddaresagor och legender, svaga och pjunkiga,
under det manuskripter af de gamla sagorna äro från samma tid högst få.
Under början af 1500-talet inskränkte man den litterära alstringen
nästan uteslutande till förfärdigande af religiösa sånger och rimmade
omarbetningar af riddaresagorna. Vid århundradets midt infördes
reformationen på ön och med den en helt ny litteratur. Man glömde då så
fullkomligt de Isländska sagorna och de minnen de förvara, att den man,
som återupplifvade bekantskapen med Islands forntid -- han hette Arngrim
Jonsson och dog år 1648 -- aldrig såg Ares bok, aldrig hörde talas om
Snorre Sturlesons och hans mäktiga fränders saga.
Före allt detta måste således affattandet af de äkta, gamla Isländska
sagorna ligga. När öns litteratur stod högst, är lätt att säga, ty intet
af dess alster öfverträffar Snorre Sturlesons konungasagor. Snorre dog
1241 och man har skäl att tro, att hans sagor författades något efter år
1220. Till den och till den närmaste tiden, intill år 1260 ungefär, har
man att föra nedskrifvandet af de yppersta sagorna. Denna skiljaktighet
inom Sturlungatiden mellan det politiska virrvarret och uselheten och
å den andra sidan den litterära odlingens rika, herrliga blomstring är
ett i alla afseenden märkligt factum. Kontrasten förlorar visserligen
i skärpa, om man, som mången gjort, låter dem, som fästade sagorna på
pergamentet, vara föga mer än skrifvare och ingalunda värda den glans,
ett sådant författareskap skulle gifva; man har till och med sagt
något sådant om Snorre Sturleson. Men dels var redan den kärleksfulla
tanken på det förflutna ett vackert drag, dels är det icke tänkbart
att den mundliga traditionen skulle åt nedskrifvaren öfverlemna sådana
mästerverk, som flera af sagorna äro.
Huru väl är t. ex. Njåls-sagan uppstäld! Uti inledningskapitlet införes
hos oss den lagkloke Mård giga och derefter bröderna Höskuld och Rut. Vi
inbjudas till ett gästabud hos Höskuld. Hallgerd, då en liten flicka,
springer på golfvet och leker. Fadren ropar henne till sig, kysser henne
och frågar sedan brodren, om hon icke syntes honom fager. “Jo alltför
mycket“, svarade den vise Rut, “men jag vet icke, hvarifrån tjufögon
kommit i vår slägt.“ Man förgäter icke så lätt dessa ord, när man finner,
hur Hallgerd vållar sina mäns död, stridigheterna med Njåls hustru och
söner, dessas sorgliga dåd och till sist Njåls innebrännande. Ett är
det att framställa händelserna sådana, som de tilldragit sig, och är
detta troget gjordt, kan åtminstone efterverlden utfinna de ledande
krafterna och fälla en rätt dom. Ett annat är det, när man, utan att i
minsta mon bryta mot sanningens kraf, särskildt framhåller de betecknande
omständigheterna, utpekar det som verkar genom tiderna. Den det gör
-- i fall han gör det väl -- visar sig vara en herre öfver den tid,
han skildrar, visar sig ega förfarenhet af ett menniskohjerta och dess
art, vara vuxen att urskilja orsak och verkan. Sådan är Njåls-sagan,
att man icke kan antaga annat än att bakom henne står en _författare_
i ordets fulla bemärkelse. Hvad hette han? Det är sant, det vet man
icke. Men detta visar, att litterära förtjenster och den sinnets adel,
som förutsättes, om denna förtjenst är sann, icke voro så sällsporda på
Island, att deras innehafvare utbasunades af ryktet till verldens fyra
hörn.
När man har Snorres konungasagor eller Heimskringla och Njåls-sagan till
utgångspunkt, är det icke synnerligen svårt att bestämma, hvilka andra
sagor höra till samma period. Man kan dervid låta sig med temligen stor
säkerhet bestämmas af sagornas egen charakter, ledigheten i språket, det
storartade och gedigna i skildringarna af lifvet, det enkla, friska,
hårda lifvet i all dess ursprunglighet. Sådan är t. ex. en annan af
de sagor, åt hvilka vi egnat större uppmärksamhet, sagan om Egil
Skallegrimson.
Att afgöra, hvilka sagor höra till äldre eller yngre skiften, är i
allmänhet icke lätt. Det är tydligt att den fortskridande utvecklingen
i dess lägre stadier och sjunkandet från den en gång hunna höjdpunkten
böra kunna vara hvarandra temligen lika. Då beror det blott derpå, om
man kan skilja de ofullkomligheter, som vållas af ännu icke öfvervunna
svårigheter, från de brister, i hvilka man spårar en slappad förmåga.
I vissa fall är det möjligt att utan andra hjelpmedel endast från de
inre vitnesbörden sluta till den tidigare och senare åldern. Sålunda
ser man lätt att t. ex. Vatnsdæla-Saga, hvilken jag förut omnämnt, är
från en tid, som är yngre än den Isländska litteraturens guldålder. De
understundom svaga, vidtsväfvande teckningarne, striden med röfvaren, som
ensam slagit sig ned i skogarna mellan Norge och Sverige och gör allmänna
farleden osäker och som till på köpet säger, att det var sed för mäktiga
mäns söner, att så samla sig rikedom, ehuru han på samma gång medger
att hans yrke icke var godt -- detta allt och mycket mer förråder en
stark frändskap till de under 1300-talet så mycket omtyckta vidunderliga
röfvarehistorierna; ja sjelfva ordet röfvare, som förekommer i sagan, är
af yngre ursprung än den klassiska Isländskan.
Att _endast_ efter inre grunder afgöra frågan om en sagas ålder, är
naturligtvis icke alltid möjligt. Närmast till hands, om vi vilja tänka
på de yttre vitnesbörden, synes det väl ligga att låta handskriften
bestämma åldern, men då man ingalunda vet, huruvida det äldsta
manuskript, man nu _eger_, verkligen är det ursprungliga eller en
afskrift, mer eller mindre ung, får man på detta sätt ej veta mer än
den ena tidsgränsen, den nämligen, _efter_ hvilken sagan icke kan vara
författad. Bestämdare vinkar får man, när sagoförfattaren antyder eller
åberopar sin tids förhållanden, såsom när det i en saga talas om de vid
nedskrifningstiden öfliga thingförhållandena och dessa uppenbarligen
äro den Isländska republikens -- sagan är således i det fallet skrifven
före år 1262 -- eller när det i sagan om den fredlösa Grette heter, att
ett spjut, hvarom sagan talar, hittades i en mosse under lagsagomannen
Sturle Thordssons senaste dagar, och man vet att denne, en af Islands
märkligare och för dess litteratur vigtigaste män afled år 1284, är
dermed den sagans ålder ganska nära bestämd. Men äfven härvid måste
man iakttaga stor försigtighet, förr än man fäller sitt domslut, i
synnerhet om en dylik tidsbestämning står utan närmare sammanhang med
den föregående eller efterföljande berättelsen, ty det har visat sig,
att mången gång plägade man i kanten af ett manuskript inskrifva dylika
förklarande tillägg eller anmärkningar, hvilka derefter af en senare
afskrifvare blifvit inryckta i sjelfva texten. Understundom kan man vid
behandlingen af denna fråga få någon hjelp deraf, att en saga citerar
en annan. Det är likväl möjligt, att ett sådant citat icke afser just
den skrifna redaktion, som vi hafva i behåll, utan måhända en äldre, ja
kanske till och med endast den mundliga sagan.
Jag ämnar icke gå vidlyftigare in härpå. Det är tillräckligt att hafva
påpekat hjelpmedlen och svårigheterna. Islands litteratur har ännu icke
fått sin historia fullständigt och väl skrifven. Det förnämsta arbetet är
ännu Dansken P. E. Müllers från början af detta århundradet, hvarjemte
Dansken N. M. Petersen m. fl. gifvit goda bidrag. Det har icke förr än
under den senaste tiden blifvit möjligt att skrifva en dylik historia.
Sålänge man såg sig för kännedomen om Nordens forntid nästan uteslutande
hänvisad till de Isländska sagorna, kunde man icke gent emot dem intaga
en ställning nog sjelfständig, för att kunna fördomsfritt pröfva dem.
Nu har man genom resultaterna af fornsaksstudiet fått en icke obetydlig
kännedom om vår forntid, oberoende af Isländarnas sagor, hvarjemte
pröfvoförmågan skärpes, ju mer hon användes, så att nu bör denna kännbara
lucka kunna fyllas.
Hon är så mycket känbarare, denna lucka, som den Isländska litteraturen
är en af den menskliga bildningens märkligaste och vackraste företeelser.
Jag vill nu till sist fästa uppmärksamheten derpå. Derigenom sprides ljus
öfver Nordbons charakter och ett ljus, som icke är mer än rättvist.
När Nordens folk träda fullt inom historiens område, hafva de beslägtade
folken i södern redan hunnit långt uti utveckling. Under det den
klassiska Romerska verlden med hvar dag vitnade tydligare om det kring
sig gripande förderfvet, kommo Germanerne att aflösa de gamla folken
såsom bärare af den menskliga odlingens högsta utveckling, de kommo icke
på en gång, utan småningom, som våg efter våg slår upp emot stranden, de
trädde icke alla lika nära, utan stodo i närmare eller fjermare beröring
med de fordom verldsbeherrskande Romarna. De förstkommande, Gotarne,
trädde Romarväsendet för nära, de uppgåfvo till sist sin nationalitet
och äro försvunna ur de lefvande folkens krets. Andra visste att bättre
bevara sin sjelfständighet, under det de på större afstånd upptogo
det döende Romarrikets arf åt efterträdarna; de lyckades derigenom
lägga grunden till en ny tid. Detta gäller förnämligast Frankerna, som
med sig förenade de kringboende frändefolken och meddelade dem den
nya bildningen. Tvenne Frankiska riken hade blomstrat och sjunkit,
Merovingernas och Carolingernas, ett Tyskt rike, Ottonernas, hade
derefter blifvit verldsvälde och anknutit nya förbindelser med den gamla
tiden, genom träget studium af dess litterära skatter, derefter hade åter
en förfallets tid inträdt vid det första christna årtusendets slut och ur
den bittra nöd, som då hemsökte folken, hade själarne närmare slutit sig
till religionen och Roms kyrka fick trycka prägeln på allt. Den religiösa
hänförelsen gaf färg och namn åt den underbara korstågsperioden, då
de otaliga äfventyren, den vidgade verldskunskapen, beröringen med
östern i sammanhang med den tidigare, på klassisk grund uppvuxna
odlingen framkallade en rik blomstring inom det litterära området. Och
korstågsperioden närmade sig redan mot sitt slut, då den Isländska
litteraturen nådde sin blomstringsålder.
Vill man tala om samtidighet och på grund deraf anställa jemförelse,
behöfver man icke hålla sig strängt efter årtalen. Den gradvisa
utveckling, som jag nyss påpekat, gör, att det ena folket senare
genomlöper ett utvecklingens skifte, som ett annat närbeslägtadt folk
tidigare gjort ifrån sig. Den period inom den Svenska statsförfattningens
historia, som afslutas år 1250, slutades för Anglosachsarna år 1066 och
för Frankerna, kan man säga, redan 752. Vill man söka jemförelse med
och förklaring af våra statsrättsliga förhållanden under Sverkerska och
Erikska ätternas tid, hafva vi således att söka den icke vid pass år
1200 eller 1250, utan vida tidigare. Sammalunda vore vi berättigade att
söka jemförelse med den Isländska litteratur, som blomstrade mellan åren
1220 och 1260, icke vid samma tid, utan vida tidigare. Men denna bästa
Isländska litteratur är sådan, att vi kunna försmå denna rättighet. Jag
vill jemföra henne med den sydeuropeiska litteraturen mellan åren 1220
och 1260.
Den Isländska poesien från denna tid och den föregående är ingalunda
alltid god. Den hade blifvit konstlad, öfverlastad med gåtolika talesätt
och bilder, af hvilka visserligen flera äro ganska vackra, men det hela
blir oftast torftigt och oskönt[15]. All Isländsk poesi var dock icke
sådan. Jag har i det föregående meddelat prof på de bästa slagen och det
är naturligtvis efter dem vi skola bedöma, hur långt Isländarne i detta
afseende kunde gå i fulländning. Det kan visserligen icke falla mig in
att bestrida t. ex. den provençalska poesien dess soliga färgprakt, dess
fina innehåll, dess stora formfulländning, som lemnar den Isländska
sångmöns alster långt efter sig. Men derjemte var denna söderns poesi
vek, alltid kretsande kring kärleken som thema, ofta kring en kärlek af
den mest öfverfina, onaturliga art. Något verkligt stort frambragte icke
den Provençalska trubaduren eller Nordfrankrikes truver. Jag talar här
icke om det enas eller andras esthetiska värde, men det synes mig som
skulle den storartade hållningen, den kraftige anden i Islands bästa
poetiska alster vitna vida fördelaktigare om det folk, bland hvilket
denna poesi blomstrade. Skillnaden mellan nordisk och sydländsk bildning
finner man lättast, om man betraktar de stora sånger öfver gamla hedniska
ämnen, som diktades i Tyskland, sången om Niflungarna vid midten och
Gudrun i slutet af det tolfte århundradet, således något före den bästa
tiden på Island. Dessa tvenne sånger hafva en helt annan charakter.
Sigurd är en riddare och Gudrun är en riddardam. Dessa sånger ega
visst på sina ställen stor poetisk skönhet, men de äro icke fria från
riddarhistoriernas vidlyftigheter och öfverdrifter, som våra hjeltesånger
och Islands klassiska litteratur sakna.
Men det är hufvudsakligen med den Isländska historieskrifningen, i
synnerhet den, som gälde slägterna på ön, jag förut sysselsatt mig. Från
denna tid hafva vi i Frankrike tvenne stora häfdatecknare, hvilkas olika
charakter är af rätt stort intresse. Så mycket hellre håller jag mig här
till historieskrifningen, som ett folk måste hafva gått icke så litet
framåt, för att kunna skrifva sin historia.
Den Isländska sagan är fullkomligt objektiv, framställer lifvet sådant
det var, händelser och personer sådana de förekommo, utan att någonsin
tillåta författarens personliga tycke eller åsigter uttala sig.
Tolfhundratalets Isländska författare voro knappast vuxne att sätta sig
till domare öfver händelserna, de skildrade.
Geoffroy de Villhardouin, marskalk af Champagne, dog inemot år 1213; hans
lefnadstid och hans stora verk, en skildring af det Latinska kejsardömet
år 1204, hvarvid han sjelf var mycket verksam, falla således något
före den tid, med hvilken vi sysselsätta oss. Mot slutet af denna lefde
och skref konung Ludvig den heliges ädle medkämpe och häfdatecknare
Joinville, som afled först år 1317.
I Joinvilles arbete är det subjektiva elementet fullt utprägladt. Han
säger hvad som händt och säger det makalöst väl, men derjemte förtäljer
han ständigt hvad han sjelf tänker och tycker. Vi minnas, hur Gunnar från
Lidarända, när han red ned till skeppet för att lemna Island, kom att se
upp till sin gård och hvad han då sade. Ett likartadt drag förekommer
hos Joinville, som visar den charakteristiska skiljnaden mellan hans
författareskap och Njåls-sagans författares. “Och så när jag färdades
från Bleicourt,“ heter det, “till Saint-Urbain, vågade jag aldrig vända
mitt ansigte mot Joinville (slottet) befarande att min saknad skulle
blifva för stor och att mitt hjerta skulle blifva vekt deröfver att jag
lemnade mina två barn och mitt vackra slott Joinville, som jag hade
mycket kärt.“
Joinvilles ståndpunkt är något högre än den Isländska häfdateckningens.
Deremot finna vi större likhet med Villhardouin. Hans framställning är
nästan rent objektiv, endast ett och annat utrop, en och annan liten
förberedelse antyder _författarens_ tillvaro. Han låter händelserna träda
fram för läsaren, men han vet ock att gruppera dem.
Ställa vi då tillsammans hans verk och t. ex. Njåls-sagan, kunna vi
icke undgå att tänka derpå, att den Franske författaren lefde i ett
land, som i sju sekler varit christet, midt i ett samhälle, som för sin
tillvaro och sin charakter hade att tacka såväl folkets friska Germanska
nationalitet som arfvet af den rika Romerska odlingen, i en tid, då för
öfrigt andra inflytanden af bildande art gjorde sig gällande, då den
Arabiska kulturen bland annat, fin och belefvad, började inverka på
södra Europas folk. Deremot -- Njåls-sagans författare lefde, då Island
hade varit christet kanske i 250 år, hos ett folk, hvars kultur var
nästan fullständigt inhemsk och sjelfständig. Hans saga är ett alster af
Isländsk nationalitet, Villhardouins och hans samtidas arbeten frukter af
Frankisk och Romersk natur, af många århundradens förberedande arbete.
Väger man detta mot hvartannat, torde det vara allom klart, hur högt den
Isländska historieskrifningen står och på samma gång, hur storartadt det
Isländska folket var i afseende på anlag och charakter.
* * * * *
Jag slutar dessa föreläsningar med en önskan, att jag må hafva kunnat
gifva de många, som behagat åhöra min framställning, en föreställning
om det forntida lifvet på Island eller åtminstone hafva väckt intresse
derför och i allmänhet för Nordens forntid. Det vore mig kärt, om så
vore, ty det man sjelf är fästad vid, vill man gerna, att andra skola
sätta värde uppå.
Bekantskapen med den Isländska forntiden har icke allenast det
psychologiska och ethiska intresse, som bekantskapen med hvilket
folk eller hvilken tid som helst. Dock är ju redan denna sida af det
historiska studiet af oberäknelig vigt, ty i folkens lif uppenbarar sig
en ande lik den enskilda menniskans, ehuru inom ett högre område, mer
storartad i alla sina yttringar och derför i vissa afseenden lättare att
lära känna.
Islands historia har för oss ett annat, ett vida närmare intresse. Äfven
om det var icke så litet i Isländarnas historia och samhällsförfattning,
som icke var fullt lika med det, som fans uti den landfasta Norden,
folkets charakter var i grunden densamma. De underrättelser, vi ega om
våra fäders dagar, äro så få, att vi må skatta oss lyckliga att genom
kännedomen om de med oss närbeslägtade Isländarna lära känna den kraft,
den storartade själens adel, som fans hos Nordens folk, hos våra fäder,
äfven om derjemte uppenbarade sig charaktersdrag, som icke voro goda.
Hvad är glädjen eller nyttan dermed? Kunna vi icke nöja oss med det vi
hafva, med allt det myckna, som det närvarande gifver och visar oss?
Hafva vi tid att draga någon den minsta tanke från stundens intressen,
dess äflan, för att låta honom hvila vid längesedan gångna dagars lif? Vi
_måste_ taga oss tid dertill, såvida vi icke vilja blifva en kastboll för
dagens vindkast. Vilja vi gent emot de pligter, som föreligga oss, intaga
en bestämd och sjelfständig hållning, måste vi gå tillbaka till de gångna
tider, för att få veta, hvad vi äro, hvilket arf vi fått att förvalta.
Ur det förflutna är det som framtiden utvecklar sig, men _hur_ denna
utveckling sker, det beror -- på oss.