Lifvet på Island under sagotiden - 08

Total number of words is 4591
Total number of unique words is 1762
25.6 of words are in the 2000 most common words
34.9 of words are in the 5000 most common words
39.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
i Danmark eller i Norge, blir han ock fredlös, likaså den som diktar
kärlekssång om en qvinna. Är hon tjugo år eller mer, får hon sjelf föra
sin talan, är hon yngre tillkommer det förmyndaren.“ När man instämde
en dylik sak för domstol, var det naturligtvis nödigt att uppläsa
nidvisan, men då detta icke alltid kunde smaka klaganden väl, föreskrefs
det i lagen, att en sådan visa aldrig skulle uppläsas inför rätten mer
än en gång, äfven om hon blef föremål för tvenne åtal. Under sådana
förhållanden är det lätt att förstå, hur kärleks- och nidvisor kunde
gifva anledning till många förvecklingar. Det finnes sagor, som röra sig
nästan uteslutande kring på sådana sätt uppkomna stridigheter. Att håna
en annan synes hafva varit ett älsklingsnöje för den hårda, inbundna
nordbon och torde ännu icke hafva försvunnit allestädes. I aflägsna
skogssocknar i Vermland kunde åtminstone för 20 år sedan hvar man qväda
och kärare ämne fick han ej än då han kunde smäda sin granne.
Det är en sida af de gamla Isländingarnas charakter, som jag icke får
lemna oanmärkt, så mycket mindre som hon står i nära sammanhang med de
öfriga dragen, nämligen den mest fulländade förslagenhet. Detta drag var
gemensamt för Nordbor i allmänhet. Ett exempel för Sverige, för de flesta
välbekant, hafva vi uti lagman Emunds sätt att för Olof Skötkonung
framföra folkets klagan. Mångfaldiga gånger kom denna förslagenhet, som
ofta förvånar genom sina otaliga utvägar, i tillfälle att uppenbara sig
på Island, särskildt då det gälde att öfverlista en fiende eller med
finter af allahanda slag bringa en rättegång ur rätta spåret. Så t. ex.
hade en man vid namn Bård vändt sig till Snorre gode, och bedt honom
åvägabringa förlikning mellan Bård och en af hans förnämsta fiender.
Snorre kom om aftonen till samma man och hade Bård förklädd i sitt följe.
Under aftonens lopp bad Snorre värden meddela ett förlikningsformulär,
som han sades känna. Han meddelade det högtidliga formuläret, der det
bland annat heter att “den som bryter förlikningen skall vara som den
jagade ulf, så vidt omkring som menniskor jaga ulfvar, christne söka
kyrkor, hedningar offra i gudahus, elden bränner, jorden gror, man nämner
moder, skeppet skrider, sköldar blänka, solen skiner, snön ligger, Lappen
far på skidor, furan växer, falken flyger en vårlång dag med medvind
under begge vingarna, himlen hvälfver sig, jorden bygges, vinden växer,
vattnet flyter till hafvet och män så korn.“ Förlikningsorden voro så
omfattande, att när de voro utsagda och Snorre yppade för värden, att
hans dödsfiende var tillstädes, ansåg den förolämpade sig så bunden af
den ofrivilliga förlikningen, att allt uppgjordes dem emellan. Med denna
listighet kunde ett vigtigt mål förhalas tid efter annan, från thing
till thing, tills det utföll till förmon för den brytande parten eller
åtminstone icke till förmon för den, som hade goda anspråk på att få
rättvisa sig vederfaren. På det viset omintetgjordes äfven de ganska goda
garantier mot allsköns förtryck, som Isländarne hade i thingen.
En Isländares lif behöfde icke vara enformigt. Det dagliga lifvets arbete
afbröts ganska ofta af gästabud, af utfärder, af resenärers ankomst. De
ständigt återkommande thingen verkade väckande och upplifvande genom de
vigtiga saker, som der förehades. Allt medverkade till att hålla det
fria, friska lifvet vid makt.
Ålderns dagar kommo till sist för den, som ej funnit sin död för något
af de många svärd eller yxor, han under sina dagar sett blänka öfver
sitt hufvud. Vanligtvis var kraften då bruten. Lagen betraktade derföre
ock gubben som barnet. En åttiåring fick icke vitna; gifte han sig på
eget bevåg och fick en son, hade denne allsinga anspråk på något arf. I
äldsta tider offrade man sig, enligt sägnen, åt Oden, för att undslippa
ålderdomens plågor och hjelplöshet. När man under medeltiden försökte
framställa skildringar ur fädernas lif, fann man ock på att låta de gamla
störta sig utför ättestupor. Den fullkomligt ohistoriska sagan om Götrek
och Rolf talar derom, men i ingen gammal Isländsk saga har jag sett detta
omtalas, ej heller någonsin sett en hänsyftning deråt. Det är väl sant,
att folket i Sverige flerstädes utvisar s. k. “ättestupor“, men deras tro
om dem kan lika väl vara en frukt af litteraturens inverkan, som källa
till den skriftliga uppgiften. Hvem har icke hört, att Oden ligger i en
af högarna vid gamla Uppsala? Det är ett senare tiders hugskott, som fått
allmän spridning. På _1600_-talet låg Oden begrafven i en hög i närheten
af Sigtuna. Det vore godt, om vi kunde så följa sägnen om hans begrafning
från ställe till ställe, tills vi fått honom bort ur menniskornas krets
till det ställe, der han verkligen funnits, i Lidskjalf, der Nordbon såg
honom blickande ut öfver himmel och jord.
Att Nordbon icke räddes för döden, hafva vi hört ur de gamlas egen mun.
Han visste, att det fans ett lif efter döden och han trodde, att det
berodde på honom sjelf att i det lifvet få åtnjuta fortsättning af den
ära, han här förvärfvat.
Med en viss högtidlighet sörjde man för den aflidnas graffärd. Det
synes ej alltid hafva varit sed att föra den döde ut genom dörren. Man
bröt i stället ned en del af väggen eller öppnade nedtill ett hål och
derigenom flyttades liket. Sedan kunde begrafningen ske på tveggehanda
sätt, antingen genom att bränna den döda eller genom att lägga honom
oskadd ned i jorden; derefter höljde man stenar och jord, i förra fallet
öfver askan, i senare öfver sjelfva liket. Snorre Sturleson säger, att
bränn-åldern gick före den tid, då man begrof i högar. Graffynden visa,
att Svearne hade för sed att bränna sina lik. Deremot synas Norska fynd
tala för bruket af jordandet under hednatidens senare skeden och vi få
väl dertill föra Snorres utsaga. Om detta begrafningssätt tala äfven
sagorna ofta. Eyrbyggja-Saga omtalar dock en likbränning, ehuru under
egna förhållanden. Då gräfde man nämligen upp ett för någon tid sedan
jordadt lik i hopp att, när man bränt det, blifva befriad från de arga
spökerier som hemsökte trakten.
En föreställning om den dödes öde, som förekommer hos många folk och
särskildt hos de Germanska stammarna, är den, att den döde i en farkost
ger sig ut på hafvet till fjerran land. Beówulfsången, som behandlar
de Götiska förhållandena under den tid, då Svearne sökte utvidga sitt
välde mot södern, talar om en dylik utfärd. Hvem minnes ej att Balders
skepp itändes eller hvad Ynglingasagan förtäljer om sjökonungen Hake,
hur han döende for till hafs med brinnande skepp? Samma föreställning
eller åtminstone en påminnelse derom finna vi på Island, ty Snorre
godes fader begrofs i sitt skepp med en träl liggande i förstammen. Öd,
Kettil plattnäsas dotter, lades ock i ett skepp med många dyrbarheter.
I Sverige har man funnit en krigares qvarlåtenskap i en högsatt farkost
(vid Ultuna) och vi se skeppsformen i de flerstädes förekommande ovala
stensättningarne med spetsiga stammar.
Sådant var Isländarens enskilda lif. Den som läser sagorna, finner i
dem omklädnaden till det skelett, jag uppvisat. En frisk, sval luft
fläktar oss till mötes ur dessa sagor, en styrkande luft, sådan som man
får andas bland fjällen. Det fans i det hedniska Norden och på Island
mera än blotta sträfvandet efter en odling; det fans till och med en
helgjuten odling, hvars grunddrag var ett manligt allvar. Uppfostran stod
i öfverensstämmelse med hela lifvet, qvinnan var hedrad och gömdes ej af
svartsjuka i overksam själsdvala. För att lefva måste man arbeta, hårdt
och ihållande, och hvad blef arbetets lön? Ryktet begärde de, men hafva
derutöfver att fordra vår tacksamhet för en dryg del af den odling, de
förmoner, vi ega.
Ärlighet fordrade de gamle. Stöld ansågs som oärlighet och straffades
mycket hårdt. De straff, som ådömdes den frie, drabbade vanligen
förmögenheten eller friheten. Den som stal för ½ öres värde blef fredlös.
Höll han stölden hemlig öfver året tilldömdes han honom, från hvilken han
stulit, som slaf. En tjuf, som ertappades på bar gerning, fick ostraffadt
dödas på stället.
Denna fredlöshet var icke något lekverk. Den strängaste graden var
skogsgången. Den dertill dömde fick lemna all sin egendom och menniskors
umgänge. Hans äktenskap ansågs upplöst. Ingen fick gifva honom föda,
ingen fick hjelpa honom till ett skepp, som kunde föra honom bort. I
ödemarken fick han ströfva kring, flyende för ett fotsteg eller en
skugga, till sist för den sjuknande hjernans inbillningar. Ingen fick
gifva honom skydd, men den som dödade honom fick belöning. I allmänhet
hyste man dock medlidande med en sådan olycklig och mången tog hjelpsamt
emot honom, under det hans personlige ovänner skoningslöst förföljde.
Det stadgades till sist, att den som kunnat framsläpa 20 år i ett sådant
elände, fick sina medborgerliga rättigheter åter. Äfven dessförinnan
kunde benådning ske, men endast om alle ledamöterna i lagrättan voro
ense; att de blefvo det, visste man ofta att förebygga. Gisle Sursson
lefde som fredlös i tretton år. Längst af alla lefde dock Grette
Åsmundsson, hvilken efter _aderton_ års kringirrande, sjuk och eländig,
fäldes af sin fiende. Det lände dock banemannen till skam. Om Grette
har man en hel saga, en af den Isländska litteraturens mest gripande.
Nutidens Isländare anse den sagan vara af alla den mest Isländska.
Fasorna af ett sådant lif, smärtan öfver skiljsmessan från hemmet äro
så rent menskliga känslor, att enhvar kan, om än icke fullkomligt fatta
dem, dock ana det djupa lidande, det gräsliga straffet skulle medföra.
Hur skulle en Isländare anse skogsgången, då han ryste för den lindrigare
förvisningen, som dref honom i treårig landsflygt. Gunnar från Lidarända
dömdes till sist dertill. Han fogade sig efter domen, skaffade sig
plats på ett skepp och hade redan fört ned sina saker. Efter att hafva
tagit afsked af sina vänner, skulle han ned till stranden, men vid det
han passerade förbi sin gård, kom han att se på det gamla hemmet. Han
stannade sin häst och sade: “fager är dalen, så fager, att han aldrig
synts mig lika skön. Gula äro åkerfälten, gräsmattan nyss afmejad. Jag
vill rida hem och icke fara härifrån.“ -- Han visste dock, att då stod en
säker och snar död honom före.


7.
Lagrättan. Christendomen.

Att vårt land ligger fjerran från vår verldsdels stora kulturländer,
ser man bäst deraf, att christendomen så sent kom till våra fäder. Det
är sant, att Ansgarius vid midten af det nionde seklet i dessa bygder
förkunnade Christi lära, men hans röst synes nästan hafva förklingat
som uti ödemarken. Först år _1008_ döptes Sveriges förste christne
konung, men hur länge dröjde det icke sedan, förrän det Svenska folket
var christnadt! Det är förunderligt att se, hur i detta afseende Island
gick före vårt land. Åtta år före Olof Skötkonungs dop, år 1000,
var christendomen antagen till Islands lagliga religion och då hade
christendomen redan under flera år vunnit anhängare bland folket. Detta
visar bättre än mycket annat, i hvilket nära förhållande Island stod till
ytterverlden och just till vesterns christnade länder.
Förunderligt nog förekomma christendom och christne män i allra första
gryningen af Islands historia. Någre af de tidigaste nybyggarna funno
före sig på ön män af främmande härkomst. Desse voro christne och drogo
sig undan för de tillströmmande hedningarna, men lemnade efter sig
Irländska böcker, klockor och krumstafvar. De kallades af Isländarna
Pápar; flera orter uppnämndes efter dem. Föröfrigt har man en Irländsk
berättelse af år _825_, hvars författare trettio år tidigare talat med
prester, som varit på Island eller Thule, hvars naturförhållanden till
en del beskrifvas. Desse christne blefvo således utan allt inflytande på
Isländarna.
Icke så få af de tidigaste invandrarna voro christne redan före sin
inflyttning, några af dem nämligen, som tidigare uppehållit sig bland de
christna i vesterhafvet. Så mycket bevändt synes det icke varit med deras
christendom. En kom, som varit uppfostrad af S:t Patrik och från honom
medfört en del heliga föremål, för att helga en kyrka åt S:t Columba.
Hans efterkommande kallade sig fortfarande christne, men det synes som
om de sedermera egnat en mystisk och vidskeplig dyrkan åt det Irländska
helgonet, som de kallade Columkilla. Den ofta omnämnde Helge magre kom
som christen till Öfjärden och kallade stället, der han bosatte sig,
Christvik. Men han var, som berättelsen säger, mycket blandad i tron. När
han skulle begifva sig till sjös eller företaga något svårare, offrade
han alltid till Thor.
Den förste christne lärare, som besökte Island, kom dit, på inbjudan af
en Isländare. En man, som het Thorleif, hade farit kring i södra länderna
och derunder blifvit omvänd af en Sachsisk biskop vid namn Fredrik.
Andre Isländare hade förut trädt i mer eller mindre nära förhållande
till christendomen. Både Egil och Gisle Sursson hade låtit korsteckna
eller primsigna sig, den förre i England, den senare i Danmark; med ett
dylikt tecknande afsade man sig fiendskapen till christendomen, utan att
antaga honom, och kunde derefter umgås med både hedningar och christna.
Andre nämnas, som verkligen blefvo döpte. Thorleif synes hafva blifvit
en christen på allvar. Att döma efter hans saga var han en duglig man,
tapper och vis som få och derjemte i högsta grad godhjertad. Då han nu
var döpt, bad han biskopen följa med sig, för att omvända hans slägt.
Man känner icke någon Fredrik bland Sachsens biskopar för denna tid, som
kunnat vara honom följaktig. Innehade denne Islands förste missionär
verkligen den värdighet, som tillägges honom, var han troligen en
särskildt till hedningarnas omvändelse invigd biskop. Sådane voro vid
denna tid icke ovanlige.
Det var mycket, som den tiden kunde inverka på de jemförelsevis
ociviliserade folken, som inbjödos till christendomen. Det är att
förmoda, att mången nordbo fann i den nya läran vissa saker, som påminde
om de högsta yttringarna af hans egen tro, att han i henne fann en
förklaring af det han hade varit van vid. Det ser ut, som hade en viss
anande längtan efter en ny sakernas ordning uppkommit, ty under det rätt
många föraktade gudarna och i stället höllo sig till sin egen kraft --
sådan var t. ex. redan Leif, som kom ut med Ingolf, sådan blef ju till
sist äfven Rafnkel Frösgode -- har Island att uppvisa en man sådan som
Thorkel måne, Ingolfs sonson och Islands fjerde lagsagoman, hvilken,
enligt Landnámabokens ord, var den af Islands hedniska inbyggare, som
förde den renaste lefnaden, en i allo otadelig vandel. När han kände
slutet närma sig, lätt han sig bäras ut i solljuset och anbefalde sig i
den Guds händer, som skapat solen.
Den första tanke, som uppstod hos nordbon -- han står icke ensam deri --
när han hörde läran om en ny gud, var den, huruvida den nye var starkare
än de gamle. Derpå berodde ofta den yttre öfvergången till christendomen.
En sådan erfarenhet låg ock till grund för de korståg, som företogos
till hedningarnas omvändelse; desse blefvo, när de slogos, förvissade
om sin vanmäktighet gent emot den nya guden och tvungos derigenom att
foga sig i den nya ordningen. När grunden på det viset var lagd, berodde
fortsättningen af lärarnas arbete på själarna.
Den katholska gudstjensten med dess ceremonier och prydnader förfelade
icke att göra intryck. Detta allt fästade de oomvändas nyfikenhet; det
berättas om många att besök i en kyrka bestämde deras öfvergång. Så
skedde t. ex. när biskop Fredrik år 981 hade följt Thorvald vidfarne
till Island och der tagit in i hans fädernehem. Thorvald predikade
för sina fränder och någre blefvo verkligen omvände. En gång var hans
fader vitne till en högtidligt firad gudstjenst. Klockornas klang,
mess-sångerna, de hvita kläderna och prakten, de flammande vaxlågorna
och annat dylikt fästade hans uppmärksamhet. Han yppade för sonen
sina tankar om de skiljaktiga religionsbruken och uttalade dervid den
charakteristiska anmärkningen: “eder Gud synes fröjdas åt ljuset,
hvilket våra gudar sky.“ Men han var ännu icke öfvertygad. Han hade en
skyddsande, hos hvilken han plägade hemta råd, och den anden bodde i en
sten bredvid gården. Biskop Fredrik förstörde stenen. Nu läto Thorvalds
föräldrar döpa sig och hela huset, utom brodren Orm, som först i en
senare tid lät sig christnas. De två missionärerne färdas omkring på
Island och deras verk bar på sina ställen frukt, ibland annat hade en
femårig gosse sjelfmant kommit och begärt dopet, men på allthinget rönte
de bitter motsägelse och på Hägranäs vårthing synas de hafva blifvit
förklarade för fredlöse. Thorvald hade ännu icke hunnit tillräckligt
tämja sitt sinne. När han med biskopen lemnade ön år _986_ hade han
trenne mord på sitt samvete. Han vände aldrig åter till Island, som Olof
Tryggvasons saga säger, emedan han befarade, att hans tro ej skulle kunna
öfvervinna hämndkänslan. Han skall omsider hafva funnit en graf i det
inre af Ryssland.
Den under sina ungdomsfärder christnade Olof Tryggvason arbetade med
ifver, ehuru ej alltid visligt, på Norges fullständiga christnande och
han förglömde dervid ej de Norska kolonierna. Mången Isländare, som kom
att gästa Norge, fick han med vänlighet eller trug att antaga den nya
tron och försökte sedan att få denna med allvar predikad på sjelfva
Island.
Der var tillståndet rätt förunderligt. Biskop Fredrik och Thorvald
hade fått lemna ön, men deras närvaro hade icke varit utan frukt. Det
herrskade i sinnena en allmän jäsning, en oro, som så ofta föregår en
vigtig förändring, hvars annalkande man liksom känner, utan att förstå
det. Sagorna förtälja, den ena efter den andra, om betecknande drömmar,
om andeuppenbarelser, hur skyddsandarne drogo bort, och omqvädet till
allt, det som stämplade all oron i tiden, var detta: “en ny tro kommer,
mäktigare än vår gamla.“ Mången eller de fleste torde icke hafva gjort
detta klart för sig, men den som hade någon erfarenhet, kunde ej undgå
att akta uppå tidens tecken. Det berättas, att en gång föll talet i den
visa Njåls närvaro på trosförändringen i Norge, man hade ock redan hört,
att konung Olof christnat öarna i vestern, och mången menade att det
vore högst illa att öfvergifva sin gamla tro. Då sade Njål: “mig synes,
att den nya tron måtte vara mycket bättre och den säll, som håller henne
väl, och kommer man hit att förkunna den nya läran, vill jag understödja
dem.“ Ofta gick den vise mannen afsides från andra och man förnam,
hur han mumlade för sig -- det var hos honom en öfvertygelsens kamp,
som icke aflopp utan svårighet, ty hans själ var djup, hans tycke och
tankar mäktiga, men som dock slutade så, att det goda kom till seger.
Det fans ock redan den tiden på Island christne, som voro den nya trons
anhängare icke allenast till namnet, utan i lefnaden. Så hände det, att
en man kom för att stämma Thorvald christne för det han vägrat erlägga
tempelskatten. När stämningen var fullbordad, bad Thorvald ovännen
och hans följe dröja qvar, emedan ett oväder nalkades, eller att de
åtminstone, om vädret blef ondt, skulle vända åter. De nödgades ock att
göra detta och han undfägnade dem på det vänligaste under tvenne dagar.
Slutet blef, att hans ovän tog tillbaka stämningen och blef för all
framtid hans vän. Å andra sidan visade hedningarne i de allra flesta
fall fördragsamhet, så snart man icke genom sin omvändelse störde de
borgerliga förhållandena. Hedningen vet med sig, att de gudar, han
tillbeder, äro endast hans och finner derföre alls intet underligt deri,
att andre hafva andra gudar, liksom han ej heller med någon nitälskan för
sina gudars talan, för att öfvervinna en annan religion eller draga dess
bekännare öfver till sin.
Svårigheterna för det verksammare uppträdandet, för att i en hast samla
skördar för Christi kyrka, låg deri att man då icke kunde undgå att
stöta hedningarnas intressen. Det fordrades större vishet än de fleste
hade. Den förste, som konung Olof sände öfver till ön, misslyckades i
sitt förehafvande. Deremot verkade Thångbrand, som år 997 landsteg på
Island, afgörande för christendomens spridande, genom predikan och, om
så behöfdes, med svärdet i hand. Allt för ofta grep han tyvärr till
det senare medlet, ty ehuru i grunden en bra karl, lät han sig af sin
vredsinthet förledas till häftighet, hårdhet och trots. Han dömdes
fridlös för de dråp, han begått, och måste lemna ön år 999. Vid detta års
allthing blef med anledning af den nya läran rätt stor förvirring. En af
öns mest ansedda män, Hjalte Skäggeson, som antagit christendomen och på
allthinget inför folket kallat Oden och Fröja för hundar, måste ock gå i
landsflykt. Emellertid närmade sig stridigheterna till sitt slut.
Islands lagar visste icke af någon annan religion än den gamla hedniska
och så länge det så var, förblef christendom skydds- och rättlös. Han
måste under sitt utbredande allt tydligare framträda såsom fientlig mot
det bestående statsskicket och kunde svårligen, om icke efter lång tid,
blifva lagligen antagen till öns religion.
Att vidtaga dylika förändringar i öns författning tillkom naturligtvis
allthinget och alltsedan Thord Gelles tid en särskild afdelning deraf den
s. k. lagrättan, lagrättningsafdelningen. I dess händer hvilade högsta
ledningen af landets angelägenheter.
Här spelade godarne en ganska vigtig rol. De tolf godarne från
Nordfjerdingen och från hvar och en af de andra fjerdingarne de nio
godarne och trenne af dem utsedda personer, tillsammans 48, bildade
kärnan af Islands lagstiftande församling. Hvar och en af dessa
fyratioåtta hade att från sitt område välja tvenne bisittare; när
lagrättan skred till verksamhet, voro på platsen uppstälda trenne rader
af bänkar, som tillsammans bildade en halfcirkel. På den midtersta
raden hade de fyratioåtta sina platser; hvar och en af dem hade sin ena
bisittare på bänken framför sig, den andra på bänken bakom. Ordförande
var den af lagrättan för tre år valde lagsagomannen. Här skulle alla
lagförslag framställas och antagas, så vida alla de fyratioåttas röster
voro derför. Bisittarne hade att råda, icke att besluta. Här afgjordes
alla förslag om benådning -- annars konungamaktens prerogativ -- men för
beviljande af sådan fordrades äfven enstämmighet. Här afgjordes, hur i
stridiga och vid domstolarna oafgjorda rättegångsfall skulle dömas; då
fordrades naturligtvis icke enstämmighet, ty det var i detta fall nödigt
att få ett bestämdt resultat. Pluralitet var nog och i händelse af paria
vota hade lagsagomannen utslagsröst. Denne hade utom att vara ordförande
på och ledare af allthinget, skyldigheten att vid de tre allthingen under
hans förvaltningstid uppläsa hela lagen, rättegångsbalken särskildt vid
hvart thing. Denne Islands förste embetsman fick återväljas -- en Skapte
var lagsagoman i 27 år -- men man hade icke att befara något försök af
honom mot öns frihet. Hans myndighet räckte egentligen ej mer än tvenne
veckor hvart år och han kunde afsättas. Till lön för sin möda hade han
om året 240 alnar vadmal och hälften af alla på allthinget ådömda böter.
Farligare var onekligen det inflytande godarne här hade tillfälle att
utöfva. Också föreslog Njål, som konseqvent vidhöll sina planer att
motstå fåmannaväldets elände, att i stället för godarna borde andra,
välkände och lagkunnige män kunna utväljas till medlemmar af lagrättan.
På Island fans icke som i Norge _en_ man, som kunde genom sin makt,
med lock eller öfvervåld, tvinga folket att antaga christendomen. På
Island voro tvenne utvägar möjliga -- antingen skulle lagförslaget om
christendomens antagande i vederbörlig ordning framställas för och
antagas af lagrättan -- det torde dock dröja innan man var säker om alla
de fyratioåttas röster -- eller ock måste man gripa till utomordentliga
åtgärder. Man gjorde det senare, ehuru, så vidt möjligt var, med
bibehållande af laga former.
Konung Olof vredgades öfver den utgång, Thångbrands mission hade fått.
De hedniske Isländare, som kommo till Norge, fingo i rikt mått uppbära
yttringarna af hans harm. Han förmådde sin slägting, den nyssnämnda
Hjalte och hans svärfader Gissor hvite att trots den förras fredlöshet
vända åter till Island och der fullborda omvändelseverket, och han
qvarhöll hos sig trenne ansedde hedniska Isländare som gisslan för de
afsända. De kommo till Island den 20 Juni år 1000 och skyndade, så fort
deras ovänners ogenhet gjorde det möjligt, till det redan församlade
allthinget. De sände bud till fränder och vänner att möta dem och ryckte
sedan i stridsordning in på thingplatsen; det motstånd, man ämnat göra
dem, blef om intet och de nykomne fingo rum i boden hos en af Njåls
vänner. Redan dagen derpå grepo Gissor och Hjalte verket an utan fruktan.
Till en början sjöng en prest messan och sedan vandrade de upp till
lagberget, presterna i sina skrudar och med tvenne stora träkors. Det
talrikt församlade folket var tyst och den nyligen till landsflygt dömde
Hjalte begynte tala, allvarligt och bevekande, att de skulle antaga den
nya tron. Så lätt gick det dock icke att få förändringen gjord. Det
blef nu det vildaste buller, bröder och fränder af olika tro förklarade
sig skola för alltid vara skiljda och togo vitnen derpå -- man ser, hur
medvetandet om lagen och dess former var starkt äfven i det ögonblick,
då hela samhället hotades af undergång. Midt under denna förvirring
kommer en gosse springande och bland mängden spridde sig hastigt det
bud, han medförde, att jordelden, en lavaflod, brutit ut och närmade
sig med sina förödelser till en gård icke långt från thingplatsen. Då
började hedningarnas röster höras, att det ej var under, om gudarne läte
förderf komma öfver ön, vredgade öfver de hädiska ord, som talats på
thinget. Då utropade Snorre gode, då ännu en hedning: “på hvem tron I
gudarna vredgades, när den lava flöt hvarpå vi nu stå?“ Allthinget hölls,
som bekant, på en i urminnes tider fluten lavaflod. Derpå upplöstes
församlingen, hvar och en gick till sin bod.
Bitterheten försvann icke dermed. Man var betänkt på att bilda tvenne
stater på ön i stället för en. De christne vände sig till Hall på Sida
med begäran, att han ville skaffa dem lagar; då han sköt uppdraget ifrån
sig, gingo de till den dåvarande lagsagomannen Thorgeir, då ännu hedning,
med samma bön, framhållande derjemte de vilkor, på hvilka, enligt deras
åsigt, en förlikning och statens räddning var möjlig. Hedningarne åter
beslöto att ifrigt anropa gudarna och för att än kraftigare beveka dem,
offra två män från hvar fjerding, på det de måtte vända bort från Island
den främmande läran. Då ryktet härom kom till de christna och väckte
deras afsky, sammankallade Gissor och Hjalte de sina och den senare[14],
som efter vanligheten förde ordet, föreslog dem: “vi christne skola ock
bland oss utvälja lika många att gifva och helga dem åt vår lefvande,
sanna och saliga Gud, icke för att störta dem i döden, utan på det de,
som blifva bestämde till detta segeroffer må i sig döda köttet och alla
oordentliga begär, att de må fly verldens lustar och i stället lefva
i denna verld mildeligen, i tukt och rättfärdighet, offrande sig vår
herra Christus alltframgent till ett heligt offer, på det de i sin tid må
med honom ärfva evigt lif uti himlarnas rike, att der blifva så mycket
saligare, ju mer de här äro gudfruktiga. Hedningarne utvälja sina sämsta
att på skamligt sätt bringa dem om lifvet; vi vilja bland oss utvälja de
bästa till värdiga offer.“ Hjalte och Gissro erbjödo sig för sydlandet,
Hall på Sida och den förut omnämnde Thorleif christne för ostlandet, en
Lenne och en Thorvard för nordlandet, men för vestlandet, der hedendomen
ännu var mycket stark, blott en, Gest Uddleifsson. På förnyad fråga,
om ingen annan från de bygderna vore villig till det äskade offret,
framträdde Orm, Thorvald Vidfarnes broder, som vid fadrens dop ej velat
antaga christendomen, och erbjöd sig, “ehuru“, sade han, “det kan synas
öfvermodigt, då jag ännu ej är mer än korstecknad.“
Lagsagomannen Thorgeir hade icke skjutit ifrån sig förslaget att bringa
ordning och lag under de ändrade förhållandena. Han gick till sin bod,
lade sig der och drog täcket öfver hufvudet. I tvenne dygn låg han der,
utan att yttra ett ord, försänkt i djupa, forskande, oroliga tankar. Man
ser hur han kände sakens vigt och kämpade sig till en öfvertygelse.
När han omsider var färdig sammankallade han alla de thingbesökande till
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Lifvet på Island under sagotiden - 09
  • Parts
  • Lifvet på Island under sagotiden - 01
    Total number of words is 3969
    Total number of unique words is 1775
    23.3 of words are in the 2000 most common words
    32.0 of words are in the 5000 most common words
    35.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 02
    Total number of words is 4646
    Total number of unique words is 1638
    26.0 of words are in the 2000 most common words
    36.3 of words are in the 5000 most common words
    41.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 03
    Total number of words is 4547
    Total number of unique words is 1870
    24.6 of words are in the 2000 most common words
    34.8 of words are in the 5000 most common words
    40.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 04
    Total number of words is 4435
    Total number of unique words is 1644
    28.9 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 05
    Total number of words is 4516
    Total number of unique words is 1615
    25.0 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    40.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 06
    Total number of words is 4628
    Total number of unique words is 1651
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    39.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 07
    Total number of words is 4612
    Total number of unique words is 1719
    26.4 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 08
    Total number of words is 4591
    Total number of unique words is 1762
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 09
    Total number of words is 4572
    Total number of unique words is 1635
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    38.5 of words are in the 5000 most common words
    43.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 10
    Total number of words is 4545
    Total number of unique words is 1708
    26.1 of words are in the 2000 most common words
    35.4 of words are in the 5000 most common words
    40.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Lifvet på Island under sagotiden - 11
    Total number of words is 3360
    Total number of unique words is 1283
    27.5 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.