Helena Nybloms Sagor - 8

Bakom triumfvagnen kom därpå den öfriga uppvaktningen af dansande
sjöjungfrur, som spelade på silfverharpor och blåste på långa flöjter af
kristall, medan små hafsungar hela tiden slogo volt omkring dem som
delfiner.
Men uppe i luften sväfvade en lång rad af hvita måsar som en sky efter
tåget.
Bubblan låg i båten och såg ut emot hafvet och emot Vifvan.
Hon log emot honom, och lyste som själfva solen, där hon gled fram öfver
vågorna.
»Kommer du! Kommer du ändtligen!» ropade han och bredde ut armarna emot
henne.
Hon närmade sig stranden, och nu satte hon sin fot på den stora stenen
nedanför fiskarstugan.
Bubblan reste sig till hälften i båten för att vända sig emot henne, men
i samma ögonblick Vifvan steg i land, trampade fiskaren så hårdt i ena
sidan af båten, att Bubblan gled ut öfver den andra sidan och ned i
hafvet, där hafsfolket snabbt som en tanke drog honom till botten.
* * * * *
Ja, nu var Vifvan hemma igen, och hennes föräldrar kunde icke nog
förvåna sig öfver, huru stor och vacker hon blifvit. Hennes ögon voro
blå som hafvet på en sommardag, hennes gång var så gungande, hennes
stämma så sjungande, och hennes gullhår sken omkring henne, så att hon
lyste.
»Vi ha ju fått en riktig prinsessa hem,» sade fiskaren och förblef
stående med mössan i handen.
»Är det här ni bo?» frågade Vifvan och såg sig omkring. »Det var
förskräckligt smått och trångt, och så kväfs man ju af brist på luft!
Jag kom inte alls ihåg, att stugan var så liten!»
»Och Bubblan? Hvar är Bubblan?» frågade hon vidare. Hon hade icke sett,
då han försvann i hafvet.
»Han kommer snart tillbaka,» svarade modern. »Hans föräldrar ville bara
tala litet med honom,» och så försökte de att vända hennes tankar på
något annat.
Hon skulle se trädgården och ängen, och gå upp på berget till den lilla
sjön, men öfverallt gick hon tyst.
»Hvad det är smått, alltsammans!» sade hon. »Jag kan ju inte andas.»
Det enda, som gladde henne att se, var den lilla sjön, där Bubblan hade
bott, och där hon hade lekt med honom, men hon tyckte också att den hade
krympt ihop och blifvit så sorgligt liten.
»Det allra minsta rum nere i hafvet är mycket större, än denna
vattenskvätt,» sade hon. »Den är inte stort större än hafsfruns
nackspegel.»
Hvar dag frågade hon bara:
»Kommer inte Bubblan snart?» och så måste de ju slutligen säga henne,
att hon gjorde bäst i att glömma honom, ty nu skulle visst hafsfolket
näppeligen släppa honom mera.
Då blefvo Vifvans ögon mörka, och hon hvarken sjöng eller skrattade
mera.
Hon satt endast och grubblade på, huru hon åter skulle kunna få se sin
barndomsvän.
Till hafsstranden fick hon icke gå, ty fiskaren lefde i en ständig
ångest, att hafsfolket åter skulle ta henne, och hon visste också nu,
att på hafsbotten kan intet människobarn lefva, som icke hafsmannen
själf har andats på. Hon ville helst ha Bubblan upp till sig på jorden.
Och Bubblan själf! Ja, han tänkte aldrig på annat. Han simmade omkring
som en skugga nere på hafsbotten och hade aldrig ro, hvarken dag eller
natt. Det plågade honom, att det ständigt blänkte till och strålade i
hafvet, och den eviga musiken där nere gjorde honom så orolig och sjuk
att han ofta borrade sig ända ned i botten för att slippa höra den.
Han tänkte på tystnaden uppe vid den lilla skogssjön, på björkdoften och
de varma ångorna från granskogen. Han slöt ögonen för alla de blå
böljorna, som susade så lockande omkring honom och tänkte på
nyponbuskarna, som nu stodo fulla af rosor, och smultronbacken, där nu
Vifvan gick och plockade bär, och han grät så salta tårar, som endast en
hafsgosse kan gråta.
In till stranden fick han aldrig simma, men ibland fick han tillåtelse,
att stiga upp öfver vattenytan och se emot land. Och då kunde han ligga
timtals i solskenet och stirra in mot skogen, där han kände den höga
granen, som sköt upp öfver de andra.
»Där bakom ligger min egen, älskade sjö!» suckade han. »Och där går
Vifvan ensam, ensam!»
Och Vifvan satt nästan alltid uppe vid sjön. Då hon icke fick gå ned
till hafvet, ville hon icke se det. Hon längtade efter hafvet så att det
brände i bröstet på henne, och hvarje andetag hon tog var henne en
plåga.
»Om jag ändå hade Bubblan här!» suckade hon. »Så skulle vi tala om
hafvet och om allt det underbara där nere, och — hvem vet — kanske kunde
hon en dag få veta hemligheten, huru han skulle kunna föra mig lefvande
ned på djupet.»
Hon lät smultronen stå utan att äta dem och lät blommorna vissna utan
att plocka dem.
Hon brydde sig icke om någonting.
Ibland stod hon uppe på backen och såg ut öfver stranden, och då
inbillade hon sig, att hon såg Bubblan ute på hafvet, men det kunde ju
lika gärna vara en hafsmås, som simmade på vågorna.
Och Bubblan såg mot land och undrade, om det var Vifvans långa gullhår,
som lyste uppe på sluttningen, eller om det blott var solstrålar på
ängen.
Så gick hela sommaren, och hösten kom.
Det hade regnat mycket på sensommaren, och alla bäckar och åar voro
fulla af vatten. Från den lilla skogssjön flöt också en bäck ned mot
hafvet. Den hade lång väg att gå genom den djupa skogen och genom en
bred, trädbevuxen dal ut till hafvet.
Under hela försommaren hade den varit torr, och man kunde gå i
flodbädden som på en väg, men nu efter regnskurarna fylldes den allt mer
och mer med vatten och sprang skummande från sjön in i skogen och vidare
ned mot hafvet.
»Denna bäck finner väg till hafvet,» tänkte Vifvan. »Skulle det vara
omöjligt, att finna väg från hafvet och dit upp?»
Om hon blott en gång kunde få tala med Bubblan! Men hur skulle det väl
gå till? —
Då hände det en dag, att det blef en stark storm, och hafsfolket hade
fullt upp att göra med att dansa omkring ett skepp, som var nära att
förlisa långt ute på hafvet.
Fiskaren var upptagen af att draga i land sina not och båtar, och då
passade Vifvan på och sprang allt hvad hon kunde längs stranden till en
liten bukt, där det alltid var mera lä än på andra ställen.
»Bubblan!» ropade hon emot stormen. »Bubblan! Kom upp! Det är Vifvan som
ropar!»
Bubblan flöt nere i hafvet, ensam och sorgsen. Han ville aldrig vara med
om att göra människor skada, som de andra hafsmänniskorna, och han
lyssnade genom stormen och tyckte sig känna igen Vifvans stämma.
Han vågade sig upp, och då han visste, att alla hafsmänniskorna voro
långt borta, simmade han, så fort han kunde, in emot stranden.
»Vifvan! Min Gullvifva, är det du?» ropade han till henne.
»Ja, ja, ja!» ropade hon tillbaka.
»Och aldrig kunna vi nå hvarandra mera,» svarade han med klagande
stämma. »Min far har sagt, att lefvande kommer du aldrig mer till
hafvets botten. Han hatar din far och mor och dig och alla människor!»
»Då måste du komma till mig,» sade Vifvan. Hon kunde nu tala saktare, ty
Bubblan hade simmat helt nära henne.
»Ser du», sade hon och böjde sig så långt ut öfver vattnet, som hon
kunde, »när bara denna storm är förbi, skall du simma upp i bäcken, som
långt här ifrån kastar sig i hafvet. Jag vet, hur dess lopp går, och när
du följer det, kommer du till sist till vår egen sjö bland bergen i
skogen. Där skall ingen ta dig ifrån mig och ingen finna dig, och där
skola vi lefva så lyckligt med hvarandra som då vi voro barn. Kommer du,
Bubblan?»
»Om jag kommer!» svarade han. »Ja, så säkert, som jag lefver, kommer
jag, ty jag kan inte lefva långt från dig!»
»Men vägen är svår!» sade Vifvan. »Du måste hela tiden simma emot
strömmen.»
»Om jag bara når dig, simmar jag mot alla rasande böljor,» svarade han.
»När då stormen är öfver, ger du dig åstad, och tre dagar efteråt väntar
jag dig uppe vid sjön!»
»Du skall inte behöfva vänta tills solen går ned den första dagen,
förrän jag är hos dig,» svarade Bubblan, och därmed skildes de, ty han
hörde på böljebruset, att hafsinvånarna voro på väg hem från
skeppsbrottet.
Då stormen var förbi, brusade hafvet ännu i två dagar, men så lade det
sig till ro, och allt blef stilla. Solen kom åter fram på himlen och
lyste på allt det färgade löfvet i skogen.
Vattnet stod högt i sjöarna, och alla bäckar skummade och brusade hvita
ned öfver höjderna.
Det var tidigt på morgonen, medan hafsfolket ännu hvilade, då Bubblan
steg upp öfver vattenytan och simmade in mot land. Han följde kusten åt,
tilldess han kom till mynningen af den ström, som Vifvan talat om.
Här var landet lågt, ån var bred och flöt tämligen stilla ut i hafvet.
Det första stycket var icke svårt att simma, då dalen bredde sig jämn,
och Bubblans största förskräckelse var, att någon från hafvet skulle se
honom och sätta efter honom; därför höll han sig intill strandbrädden,
där vassen dolde honom.
Men längre in i landet gjorde strömmen en sväng, och då började många
träd att växa utefter dess stränder, så att Bubblan kände sig i säkerhet
för hafsfolket. Nu hade han endast människor att frukta.
Det var ännu tidigt på morgonen, och han simmade så fort han kunde,
tilldess han nådde skogen. Ekarna hade redan börjat att bli gulbruna,
askarna voro hvitgröna, och rönnar och aspar hade blad så röda som blod.
Men lönnträdens löf hade alla färger, och det såg brokigt och gladt ut i
solskenet.
Här började strömmen att bli smalare, och inne i skogen var den endast
en hvit skummande bäck. Bubblan stannade ett ögonblick.
Han var het efter sin häftiga färd, och nu inandades han med glädje
doften af de vissnande löfträden och vällukten från granskogen.
»Ack, ni vackra, välsignade träd!» sade han och sträckte armarna emot
dem. »Hvad det är skönt, att vara i skogen igen! Den varma, tysta
skogen, långt borta från det kalla, hemska hafvet!» och så började han
att simma upp emot skogen.
Men han fick det icke lätt, ty bäcken ville ned mot hafvet, och Bubblan
ville upp mot höjderna, och hårda, vilda böljor slogo mot hans bröst och
ville rifva honom med sig. Då höll han sig åter till sidorna af bäcken,
där strömmen icke var så strid som i midten, och där klängde han sig
fast vid buskar och träd, som växte vid bäckens kanter och hvilade ofta
på en sten för att samla krafter.
Skogen blef tätare och tätare, och solen lyste öfver alla de brokiga
träden. Man hörde intet annat ljud än bäcken, som susade framåt med ett
klingande metalljud.
Det blef svårare och svårare, att arbeta sig upp emot strömmen, och
Bubblan måste hvarje ögonblick hvila.
Men så tänkte han: »Gullvifvan väntar mig däruppe i tystnaden på bergen,
och där skola vi alltid stanna och alltid vara lyckliga,» och så simmade
han vidare med nya krafter.
Då klang det ett horn genom skogen.
Det var jägare, som voro ute för att jaga älg.
Det rasslade genom löfvet, hundarna kommo rusande med tungan ute ur
halsen, och bakom dem följde jägarskaran med bågar och lansar.
Bubblan höll sig alldeles stilla bland albuskarna. Men då stormade
bäcken så hårdt emot honom, att han måste vidare. Han gjorde ett par
slag för att nå en sten under bergväggen. Då hörde han jägarnas rop:
»Älgen! Älgen! Den har kastat sig i bäcken! Där, under albuskarna!»
Bubblan kastade sig ned och kröp in bland buskarna så fort han kunde,
men han hörde, huru jägarna stormade in i snåret ofvanför honom.
Nu hven en pil genom luften, ännu en följde den; den träffade Bubblan
midt i nacken och gick genom halsen på honom.
Han gled och föll, och i detsamma tog bäcken honom och hvirflade honom
bort emot djupet.
Den snurrade och vände honom och kastade hans döda kropp från den ena
klippafsatsen till den andra. Så flöt den ned i dalen, och Bubblan bars
som ett visset blad mot kusten och ut i det stora, öppna hafvet.
Där togo böljorna emot honom och gungade honom vidare, och så fann
hafsfolket honom och begrafde honom på hafsbotten.
Men Vifvan satt och väntade.
Hon väntade i tre dagar, hon väntade i sex, men då Bubblan aldrig kom,
tänkte hon, att hon, skulle följa bäckens lopp och se efter honom; och
så sprang hon in i skogen och gick hela tiden längs bäcken.
Den skummade i väg så hvit och glad, som om den aldrig skulle ha sett
något sorgligt i hela sitt lif.
På ett ställe tyckte Vifvan, att det var blod i vattnet, men det var
blott asparnas röda blad, som hade droppat ned.
Och så sprang hon nedför berget, genom dalen och ut mot hafvet! Nej,
Bubblan fanns där icke!
»Bubblan, min Bubbla! Hvarför kommer du inte?» frågade hon och lade sig
på en stor sten och såg ned i det klara hafsvattnet. Men ingen svarade.
»Bubblan, är du där?» frågade hon åter och lade ansiktet ända ned öfver
vattnet.
»Ja!» hörde hon tydligt en stämma svara där nere.
»Törs jag komma till dig?» frågade hon igen. Hon tyckte så säkert, att
det var Bubblans röst hon hörde. »Kom!» hviskade det där nerifrån. »Kom
fort!»
Då gick Vifvan ut på den yttersta stenen, och där under var hafvet så
djupt, att hon icke kunde se botten.
»När du inte kan komma till mig, så kommer jag till dig!» sade hon. »Nu
kommer jag!»
Och så sprang hon ut.
Men denna gång andades icke hafsmannen på hennes ansikte. Han lät henne
sjunka som en hvit sten till botten.
»Ja, hvad skulle ni med oss att göra?» mumlade han och stötte henne ner
under sanden. »Hvad skulle ni med oss att göra!» — —
Men däruppe låg det stora hafvet och glänste och log i solskenet, som om
det aldrig hade funnits en Vifva och en stackars liten Bubbla.
------------------------------------------------------------------------


INNEHÅLL.

Han som försvor sig 3
Alla mina lamm och alla mina björnungar 30
Moster Kajsas skrin 41
Allt som kan flyga 61
Gossen, som ville se troll 67
Alla hafvets vilda vågor 79
Fidelunkan 101
Svenske-Per 115
Bubblan 133
------------------------------------------------------------------------


De Bästa Böckerna

Genom vårt land går för närvarande en mäktig nationell väckelse, som
bland annat tagit sig uttryck i ett storartadt folkbildningsarbete.
Genom föreläsningar och småskrifter har man sökt väcka den stora massan
till längtan efter vetande och kultur, men skall denna längtan bli något
annat än en hastigt förbrunnen låga, behöfver den en oafbruten näring;
och denna näring är litteraturen, böckerna. Det är knappast möjligt att
böckernas betydelse kan skattas för högt.
De skola vara våra vänner, till hvilka vi gå när dagens plikter äro
fullgjorda för att vederkvickas af deras tankars skönhet och deras
känslors värme.
Men för många har svårigheten varit att träffa dessa vänner. Böckerna ha
varit för dyra. Det är för att försöka hjälpa härvidlag, för att i någon
mån ge den inom hela nationen vaknande längtan efter högre kultur ny
näring och större utvecklingsmöjligheter, som undertecknad beslutat att
i ett billighetsbibliotek _=à 1 kr. volymen=_ ge ut


_De Bästa Böckerna._

_=De Bästa Böckerna=_ komma förnämligast att hämtas ur de rika
litteraturskatter af klassisk och modern svensk skönlitteratur, utländsk
litteratur, populärvetenskap och reseskildringar som tillhöra mitt
förlag och de komma att utstyras på ett särdeles vackert och värdigt
sätt.
Det är också därför mitt hopp att _=De Bästa Böckerna=_ skola tränga in
i tusentals svenska hem, höga som låga, att de skola läsas af alla
åldrar, icke minst af det uppväxande släktet, och att de, där
litteraturen förut varit en dyrbar lyx, skola bli en ny källa till
kunskap, skönhet och glädje.
_ALBERT BONNIER._


De Bästa Böckerna

à 1 krona volymen.
Följande volymer föreligga:
=C. M. BELLMAN, Fredmans Epistlar.= Ord och musik.
=AUG. BLANCHE, Hyrkuskens Berättelser.=
=AUG. STRINDBERG, Hemsöborna.=
=PER HALLSTRÖM, En gammal historia.=
=ALPH. DAUDET, Lilla parfvelns historia.=
=ANNA MARIA LENNGREN, Skaldeförsök.=
=C. J. L. ALMQVIST, Folklifsberättelser.=
=VIKTOR RYDBERG, Romerske kejsare i marmor.=
=GUSTAF AF GEIJERSTAM, Vilse i lifvet.=
=HELENA NYBLOM, Sagor.= 1:a samlingen.
Under förberedning äro:
¯Linné¯, Lappska resan.
¯Bellman¯, Fredmans sånger.
¯V. von Braun¯, Skämtsamma dikter.
¯Elias Sehlstedt¯, Sånger och visor. I urval.
¯G. H. Mellin¯, Blomman på Kinnekulle.
¯Z. Topelius¯, Hertiginnan af Finland.
¯Selma Lagerlöf¯, Kristuslegender.
¯Verner v. Heidenstam¯, Dikter.
¯Ellen Key¯, Tankar.
¯Tor Hedberg¯, Judas.
¯Daniel Fallström¯, Dikter. I urval.
¯Anna Wahlenberg¯, Två hustrur.
¯Gustaf F. Steffen¯, Det moderna England.
¯Leo Tolstoy¯, Kreutzersonaten.
¯Beatr. Harraden¯, Skepp, som mötas i natten.
¯H. Scharling¯, Vid nyårstid i Nöddebo prästgård.
¯Oscar Wilde¯, Dorian Gray’s porträtt.
☞ Anmälan, se omslagets innersida.
------------------------------------------------------------------------