Helena Nybloms Sagor - 1

HELENA NYBLOMS SAGOR

FÖRSTA SAMLINGEN
ANDRA UPPLAGAN
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907


Han som försvor sig.

Det var en gång en yngling som hette Walter. Han hade bara lust till en
sak, och det var att spela fiol, men det gjorde han också bättre än alla
andra.
Så satt han en dag i sin fars gård och stämde fiolen, och så tänkte han:
»Nu ställer jag mig utanför min mors dörr och där spelar jag så vackert
och så blidt, att hon förstår hur högt jag älskar henne.»
Och så började han spela allt det mjukaste och bästa, han visste, af
sitt hjärtas öfverflöd. Men då öppnade en tjänstflicka dörren på glänt
och hviskade: »Ge dig genast i väg! Mor skall sofva!»
»Så dum jag var!» tänkte gossen. »Det kunde jag väl ha förstått, att
inte skulle jag hålla på att spela när mor ska sofva.»
Så gick han bort till andra ändan af huset och ställde sig utanför sin
fars dörr.
»Nu ska jag spela så morskt och frimodigt,» sade han till sig själf,
»att far ska bli glad och komma att tro på mig.» Och så började han med
de käckaste tag öfver fiolen, så det sjöng i väggarna.
Men genast öppnade en tjänare dörren till faderns rum och sade:
»Gå din väg! Far skall arbeta.»
»Jaså!» sade gossen till sig själf. »Det borde jag väl ha tänkt, att
inte går det an att spela när far ska arbeta!» Och så gick han bort
ifrån gården.
Han gick genom susande skogar och blommande ängar, öfver höga berg och
djupa dalar, och så kom han till en stor stad.
»Nu ska jag väl spela för dem här i staden, så de kunna tänka sig allt
det vackra, jag sett på vägen,» sade han till sig själf och så ställde
han sig vid ett gathörn och spelade. Men alla som gingo förbi hade så
rasande brådt och inte alls tid att stanna och lyssna till hans spel;
slutligen kom en man med en stor käpp och en silfverträns om hatten och
lade handen på hans axel.
»Här får ingen spela på gatan!» sade han. »Sluta genast upp, annars tar
polisen dig!» — Ja, då fick han ju sluta. Men så fick han veta, att det
om kvällen skulle bli stor fest på rådhuset, och där skulle spelas till
dans. Då gick han och bad, att han också skulle få spela med på sin
fiol.
»Å ja, ¯en¯ mer eller mindre kan ju göra detsamma,» svarade man honom,
och så fick han lof att vara med på kvällen.
Man hade prydt den stora rådhussalen så fint med gröna kransar och röda
pioner och fladdrande band, och under taket svängde kronor af tunnband,
omvirade med löf, i hvilka hundra vaxljus strålade. Men i salen visade
sig all stadens finaste ungdom. Hand i hand kommo de för att dansa.
Gossarna voro klädda i knäbyxor och långa spetsiga skor. De buro korta
kappor öfver axlarna och ringar på fingrarna. De unga jungfrurna voro i
sammet och siden, breda öfver länderna och tjocka öfver magen, med feta,
hvita händer och slätkammadt gyllene hår. De voro hvita och röda som
smultron med grädde, och hade pärlor i öronen och på bröstet. Och de
unga flickorna och de unga gossarna dansade hand i hand, ibland två och
två, ibland i långa rader och i stora ringar, fram och åter på det
bonade golfvet.
Kring väggarna sutto mödrarna och pratade och kacklade som höns i en
hönsgård, men i rummet bredvid sutto fäderna och drucko öl och renskt
vin och skreko och skrålade som om fienden hade kommit i landet.
Ja, ¯det¯ var ett gille!
Musikanterna handterade sina instrument med största fart och kläm, men
ju klarare trumpeterna smattrade och ju raskare fiolerna arbetade, desto
högre pratade och skrattade alla människor i danssalen. Det var som om
de ville visa, att de alldeles kunde öfverrösta musiken.
Walter kunde då rakt inte tycka det vara någon glädje att stå och spela
för ¯det¯ sällskapet. Men så bad han anföraren för musiken, att han
skulle få lof att spela något vackert när de hvilade mellan danserna.
»Ja, kan det roa dig, så var så god!» sade mannen, och då det nu för en
stund blef tomt på golfvet i danssalen och alla hade satt sig till hvila
på bänkarna längs väggarna, så steg Walter fram, lyfte sin fiol och
började spela. Han tyckte, att det liksom låg kärlek i luften. Här voro
så många vackra flickor och så många ståtliga unga män, som måhända nog
skulle ha lust att säga hvarandra hvad deras hjärtan tänkte på, men inte
hade mod därtill. Nu ville Walter låta dem höra huru ett älskande hjärta
talar, och han började sjunga så varmt och så ömt på sin fiol, att han
själf fick tårar i ögonen. Ett ögonblick spetsade man öronen nere i
salen, men så började man tala dubbelt så högt som förut, och efter en
stund ropade den förnämsta dansören:
»Nu är det nog med de där klagovisorna. Låt oss nu få en ‘Allemagne’!»
Ja, då fick Walter ju sluta tvärt och åter börja dansmusiken med de
andra. Men då han på morgonsidan gick bort från dansgillet, så tänkte
han:
»Så dum jag kunde vara att tro, att alla de där kalla och stolta
människorna skulle bry sig om min musik! Nej, nu går jag ut på landet
och spelar för bönderna. Det är folk som ha hjärtat på rätta stället,»
och så gick han utåt landsvägen. Fram på kvällen kom han till en
bondgård, där många människor voro församlade. Karlar och flickor, som
kommit hem från höskörden, hade just slutat kvällsvarden. Nu sutto de på
trappan och omkring brunnen i gladt samspråk med hvarandra. Husbonden
och husmodern stodo i dörren och tillkastade då och då tjänstfolket ett
uppmuntrande ord.
En af gossarna, som fick öga på Walter, ropade till honom:
»Kom hit, spelman, och spela oss ett stycke!»
Walter blef så glad. »Det var det jag tänkte!» sade han till sig själf.
»Det är sådant folk, som har hjärta för musiken.» Och han skyndade in på
gården.
Han började spela en gammal folkvisa, en af dem som ingen har gjort, men
som hela världen känner. Den var så underligt vacker med klang af
bergsbäckar och skogssus och plaskande vågor.
Men knappast hade han spelat ett par takter, förrän en af flickorna
började sjunga därtill. Hon hade en hög, skärande röst. Strax därpå föll
en gossröst in. Det var en djup bas, som rullade så besynnerligt på
tonerna. Och nu började ett par andra röster. De sjöngo just inte så
vidare rent. Efter en stund sjöngo alla med, flickor och gossar, höga
och djupa röster, hvar på sitt sätt. Det var ett riktigt bölande. Walter
kunde inte så mycket som höra sin egen fiol. Han upphörde att spela och
lät de andra sjunga visan ut. Men nu hade de kommit i farten och ville
hafva mera.
En begärde en glad, en annan en sorglig visa. Alla ropade i munnen på
hvarandra: »Om han ändå kunde spela visan, som Jakob spelar så bra!»
sade en.
»Eller den, som gamle spelmannen gaf oss i fjol. ¯Det¯ var en karl till
att spela!» sade en annan; och de refvo och sleto i Walter från alla
sidor. Men genast han började en visa, började också alla skråla igen.
Då lade han ner fiolen.
»Hvad behöfver ni spelman till?» sade han. »Ni reder er ju allra bäst
utan» — och så gick han.
»Ack så dum jag kunde vara att tro, att bönder och bondtöser skulle
vilja höra på mig!» sade han till sig själf medan han vandrade ut i
natten.
Nästa morgon kom han till stora hagar och ängar. Där lågo fåren i
solskenet och läto sig sommarens blommor väl smaka, och Walter satte sig
hos dem på en stubbe.
»Människorna ä’ så konstiga,» tänkte han. »De vilja inte höra på mitt
spel. Nu ska jag spela för er, snälla, tysta djur,» och så började han
en liten sakta och vänlig melodi på fiolen.
Men knappast hade han spelat litet, förrän fåren började fara ikring,
som om han skulle ha velat göra dem något illa. De blängde med sina
gröna ögon och lyfte på öfverläppen, medan benen riktigt slogo slint
under dem af bara ångest.
»Så’na får I ä’!» sade Walter och reste sig. »Men hva ska I väl
egentligen kunna vara annat?» och så gick han.
»Jag tror att människor och djur ä’ lika dumma!» sade han för sig själf.
»Inte ska man vänta sig något af ¯dem¯. Men den vackra naturen! Det är
en annan sak! Alla I sköna, vajande björkar och alla I sakta porlande
källor! I skolen förstå mig. Och nu bryr jag mig bara om att spela för
er!»
Så började Walter spela de ljufvaste låtar han kunde locka ur fiolen.
Men han hade inte spelat länge förrän alla björkarna började hviska till
hvarandra. Och de tisslade och tasslade och fnissade och prasslade, så
Walter mycket väl förstod, att nu passade de på medan han spelade att
säga hvarandra alla sina hemligheter. Och de glada källorna skrattade
och jollrade och stänkte droppar i ansiktet på honom.
»Ja, du spelar bra!» ropade de med sina glada barnröster. »Du spelar
riktigt bra; men dina visor ä’ så korta, de ta genast slut. Hör på oss!
Hör på oss! Hör på ¯den¯ melodin! Ser du, vi, ja vi sluta aldrig, vi!»
och så pladdrade alla källorna och gurglade sig liksom för att bli ännu
klarare i strupen. De hade inte alls tid att höra på Walters fiol.
»Det finns nog ingen på hela jorden som vill höra på mig,» sade Walter
och reste sig. »Hvad ska det då tjäna till att lefva. Jag tror jag går
och hänger mig!» och så gick han in emot den stora allvarsamma skogen.
Men vid skogsbrynet satte han sig ned på dikeskanten för att ännu en
gång se ut öfver denna vackra jord, som låg och lyste under
sommarhimlen, och då fick han syn på en man, som kom gående på
landsvägen och som nalkades stället där han satt.
Det var en underlig karl. Han såg ut som en afsigkommen fin kurre. Efter
tidens sed bar han en stor, brun slängkappa, som han hade kastat öfver
axeln på ett förnämt sätt. På hufvudet hade han en liten, röd mössa,
däri en lång hägerfjäder satt och vippade i morgonluften. På de långa,
smala benen hade han nedhasade röda strumpor, och på fötterna bar han
långa, nedtrampade skor. Han gick raskt framåt med en besynnerlig
vårdslös gång, medan han stack knäna framför sig, och höll hufvudet
böjdt öfver bröstet.
Walter satt och tittade efter honom.
»Den där,» tänkte han, »är bestämdt en gammal afdankad hofman, som en
gång sett bättre dar. Nu ska jag göra ännu ett försök! Om han står
stilla och hör på mitt spel, så ska jag tro, att det ännu finns något
för mig här på jorden att göra, men går han förbi utan att stanna — ja,
då går jag och hänger mig!»
Och så satte Walter fiolen under hakan och började spela. Han tog till
det svåraste och konstfärdigaste stycke, som han nånsin lärt sig. Det
hade dubbelgrepp och drillar och flög ibland upp på de högsta toner, som
kunna nås på fiolen.
»Nu ska jag göra mitt allra, allra bästa!» tänkte han och samlade hela
sin kraft. Men medan han spelade, sneglade han nedåt landsvägen för att
se om den främmande herrn skulle komma att gå förbi, eller om han
möjligtvis skulle bli stående och höra på honom. Nu var han alldeles
nära. Walters hjärta slog högt, medan han arbetade med fiolen. Det såg
ut som om den främmande herrn ville gå raskt förbi, men plötsligt
stannade han, lade armarna i kors, lyfte hufvudet och såg på spelmannen.
Walter hade suttit på dikeskanten och spelat. Nu reste han sig och
började med ny fart. Han tyckte själf, att han aldrig spelat så bra. Det
sjöng och tonade i fiolen, och till och med de djärfvaste språng gingo
som en dans.
Han slutade med en lång, lång drill, och så lät han fiolen sjunka och
såg på den främmande.
Den besynnerlige herrn stod och log. Men så bröt han ut i ett högt,
skallande skratt.
»Det där tyckte du väl att du gjorde riktigt öfverdådigt bra?» sade han
med en hånfull röst.
Walter kände hur han blef röd i hela ansiktet.
»Kan du måhända göra det bättre?» frågade han med darrande röst.
Den främmande herrn svarade blott med en hvissling som tydligen ville
säga: »Jo, det ska du få höra!» och så sträckte han en lång, mager arm
efter fiolen.
»Men fy för hin, så den är stämd!» sade han med en hög, skärande röst.
»Den är ju alltför låg!» Och han satte fiolen mellan knäna och började
vrida på skrufvarna.
»Och stråken sen! Den är ju också slak som ett segel utan vind!» Han
började också att spänna stråken. Medan han höll på därmed, satt Walter
och såg på hans ansikte. Det var ett sådant besynnerligt ansikte. I den
smala pannan växte det mörka, gråsprängda håret ned i en spets. Näsan
var lång och smal och hängde ned öfver munnen i en djärf krökning, och
den långa munnen hade korta, små tänder, som man såg när han log. Ögonen
voro dock de underligaste. Det var stora, svartgråa ögon med svarta
ögonfransar, men han knep dem beständigt ihop, så de sågo ut som två
långa, smala strimmor, i hvilkas midt pupillerna lyste som två gnistor.
Medan Walter satt och såg på honom, tyckte han, att mannen hvarje minut
ändrade utseende. I det ena ögonblicket var han riktigt vacker, i det
andra var han rent förbannadt ful. Och så hade han så otäcka händer,
långa, knotiga händer, på hvilka alla fingrarna sågo ut som om de hade
flera leder än vanliga människohänder, och slutade med tjocka klunsar i
fingertopparna. Det var gräsligt, så han stod och vred och vred på den
arma fiolen. Men nu tycktes han ändtligen ha fått den i ordning.
»Passa nu på, min sparfunge!» sade han till Walter, och satte
instrumentet under hakan.
»Nu ska du få höra hur man ska spela fiol!» och så började han.
Vid allra första stråkdrag, som han gjorde öfver fiolen, kände Walter
det, som om någon slagit honom öfver nacken med ett spö. Han spratt till
och satt spikrak och lyssnade. Var detta verkligen hans egen fiol?
Det strömmade toner ur den som droppar från en springbrunn, som vågor
från en bergbäck, som stormande hvirflar från en fors. Det sprakade som
tusen gnistor från en hväsande eld. Det skrattade och dansade och flög
och yrde om hufvudet på honom, så han ryste i hela ryggen af fröjd och
fasa. Och beständigt steg det i kraft och mångfald. Det var som om hela
luften sjöng omkring honom. Det trängde sig in på hans hufvud och hans
bröst, så det svindlade för honom. Han höll sig fast i gräset med båda
händerna, där han satt, och då spelet slutade på en hög drill, som
darrade öfver hans hufvud som ett blänkande svärd, kände han det som om
han skulle dö. Han satt likblek med båda händerna fulla med afrifvet
gräs och stirrade på den främmande.
»Tja! se ¯så¯ ska man spela!» sade denne i upprymd ton.
»Man skall veta, hvilken makt som finns i den här lilla tingesten!» och
han svängde fiolen framför sig. Han tycktes ha blifvit i riktigt godt
humör af att höra sig själf spela.
»Nu ska vi ta till något helt annat,» sade han så. »Nu ska det bli
kärlek af. Nu är du skön jungfrun, som sitter där och glor i din
jungfrubur, och jag är en hjärtnupen ungersven, som ska spela henne ut
genom fönstret. Hör nu på!»
Han började med att skrapa öfver alla strängar medan han jamade och tjöt
som en katt, men plötsligt upphörde han, lade bågen så sakta som luft
öfver strängarna, och så började serenaden. Han spelade på samma gång
sången och ackompanjemanget, och något så ljuft och tjusande hade väl
Walter aldrig hört i hela sitt lif.
Det vaggade och snyftade i strängaspelet som suckar från ett längtande,
blödande hjärta, medan sången sväfvade som brinnande böner, än sakta
hviskande, än stigande och svällande. Den slutade med tre suckar, den
ena saktare än den andra, som liksom ströko Walter öfver kinden med
smekande ömhet. Han tog med handen till ansiktet och märkte att det
simmade i tårar.
»Ja, ser du,» sade spelmannen sakta och sträckte ut stråken emot Walter.
»Här ha vi tösen hängande på bågspetsen. Det gick som en dans!» och så
skrattade han liksom invändigt med ett besynnerligt doft skratt.
»Du kan visst spela allt,» sade Walter. Han kunde knappast tala.
»Ja, det tror jag nog jag törs säga,» svarade den främmande. »Är det
något du särskildt kunde ha lust till?»
»Kan du spela så där ståtligt och stort och bredt, så det låter som
glädje och festlighet?» frågade Walter.
»Det ska du genast få höra,» svarade spelmannen.
»Nu är det alltså kejsaren som kommer! Vi se redan hans följe där långt
borta på landsvägen, och nu ska vi ta emot honom med triumfmarschen.»
Han drog ett par stora ackorder öfver alla strängarna. Det lät som om
trumpeter och horn hade blåst fanfarer. Och så började triumfmarschen.
Den började dämpad, som om den väntade på någon som skulle komma, men
steg och steg beständigt i styrka.
»Där ha vi dem,» sade spelmannen och började buga. »Där ha vi kejsarens
följe, hans riddare och hofmän, och där — där ha vi kejsaren själf!»
Han bugade sig så djupt, att toppen af hans hägerfjäder rörde vid
landsvägen.
Det brusade af toner omkring Walter. Det var som om en hel orkester hade
utbrutit i jubel för att hylla kejsaren. Han tyckte nästan att han såg
honom rida förbi på vägen och bockade sig själf i största ödmjukhet.
»Nu draga de bort,» sade spelmannen, då musiken blef svagare och
svagare, till dess den helt dog bort.
»Och nu skratta vi åt hela packet!» sade han så och lät stråken flyga
öfver strängarna, så det klingade som ett gapskratt.
»Var det så du ville ha det?» frågade han Walter.
»Du var mig en fan till att spela,» sade Walter. Han kunde inte finna
ord för sin beundran. »Hvad är du egentligen för en människa? Hvad heter
du?»
»X. Y. Zeta, så mycket du vill veta!» svarade spelmannen och visade
honom spetsen af sin tunga.
»Nå, det angår mig för resten inte,» svarade Walter. »Och du lärer
naturligtvis inte konsten ifrån dig.»
»Det har jag redan gjort åtskilliga gånger,» svarade spelmannen. »Och
jag har haft många snälla lärjungar.»
»Men det tar väl en gräsligt lång lärotid, innan man kommer underfund
med ditt spelsätt?» sade Walter.
»Å, det är inte tiden det kommer an på,» svarade mannen. »De flesta
människor tro att det beror på det här!» och han viftade med handen. »I
stället för att det skall sitta här!» och han pekade med toppen af sitt
långfinger på pannan. »¯Här¯ sitter det, min herre! Jag skall säga dig,
att du är lika dum som de flesta andra. Du vill spela för människorna
hvad du själf tänker på. Hvad tror du folk frågar efter ¯dina¯ tankar?
Du skall spela för dem, hvad ¯de¯ helst vilja höra. Du skall spela för
dem hvad ¯de¯ tänka på. Du ska alltid veta: ¯Den¯ vill ha det så, ¯den¯
vill ha det så! Nu ska de få det precis som de vill ha det.»
»Men hur i all världen ska jag kunna veta hur de ¯andra¯ vill ha det?»
frågade Walter och gjorde stora ögon.
»Det ligger i luften! Det vädrar man,» svarade spelmannen och spärrade
upp näsborren som en jakthund.
»Nej,» svarade Walter. »Det vädrar jag aldrig. Jag har nog med att komma
under fund med hvad jag själf går och funderar på.»
»Ja, jag kan tänka det!» svarade spelmannen. »Och det är därför ingen
gitter höra på dig, och det är därför du blifvit så sorgsen, så du höll
på att gå och hänga dig.»
»Hur kan du veta det?» frågade Walter. Han blef riktigt rädd.
»Det såg jag genast på dig. Du såg så hängfärdig ut. — Men ser du, jag
har en liten dosa full med en ganska egen sort snustobak. Om du bara
skulle få en enda pris ur den dosan, då skulle du också genast få det
rätta väderkornet, så du alltid precis skulle förstå, hvad du ska spela
för folk.»
Härmed tog han fram en liten näfverdosa ur sin bröstficka och smällde på
locket med sina långa fingrar.
»Det måtte vara en riktig trolltobak, den där!» sade Walter och sneglade
till dosan. »Men det kostar väl stora pengar att få sig en pris ur den?»
»Hvad skulle du vilja bjuda mig?» frågade spelmannen.
»Jag äger intet annat i hela världen än mig själf,» svarade Walter
modfälld. »Hvad skulle jag väl då kunna ge dig?»
»Å, det är mycket bra,» svarade den främmande. »Det är alldeles nog om
du ger mig dig själf. Jag har en inbiten lust att rå om unga själar.»
»Hur menar du?» frågade Walter. »Hur ska vi göra upp handeln?»
»Det är mycket enkelt,» svarade spelmannen. »Jag ger dig nu på eviga
minuten en pris ur min dosa, och därmed är din lycka gjord. Sedan kan du
roa dig bäst du gitter i tio långa år, men efter den tiden tillhör du
mig. Då kommer jag och kräfver dig.»
»Tio år!» sade Walter gladt. »Det är ju en skön, lång tid. Och ännu är
jag bara aderton år. Men hur skall jag finna dig, när betalningstiden är
inne?» frågade han så.
»Det blir mycket enkelt,» svarade den främmande. »När stunden kommer,
ska jag skicka dig mitt visitkort. Men kom ihåg,» tillade han, och hans
underliga ögon blixtrade. »Kom ihåg, att om du lurar mig och inte
infinner dig, där jag stämt möte med dig, då är det slut med dig. Jag
tål intet uppskof i mina inbetalningar.»
»Du kan vara säker,» svarade Walter. »Jag ska inte låta dig vänta; men
låt mig nu få smaka på tobaken.»
Den långe herrn räckte den lilla näfverdosan tvärs öfver diket till
Walter, som dök ned i snuset med två fingrar, tog sig den största pris
han kunde åstadkomma, och snusade upp den i näsan med darrande ifver.
Han nös genast tre gånger och strax kände han som en smäll i
hufvudknoppen. Det blef så underligt klart inne i hjärnan på honom.
»Gif mig fiolen!» sade han ifrigt och räckte handen efter instrumentet,
som den främmande ännu höll.
»Var så god,» svarade mannen. »Här har du den! Nu kunna vi ju genast
försöka om mitt medel hulpit dig. Spela mig nu ett stycke, sådant som du
tror att ¯jag¯ skulle tycka om det.»
Walter stirrade på honom. Plötsligt tyckte han, att mannen hade fått ett
helt annat utseende.
»Du är stygg,» sade Walter. »Du är elak och fräck! Nu ska jag spela ett
stycke efter ¯ditt¯ sinne.» Han satte stråken till fiolen, och det var
som om den dansade af sig själf. Den flög så lätt som en ljusstråle
öfver strängarna, och allt hvad Walter ville den skulle spela, det
spelade den ögonblickligen.
Det var en vild, flygande dans med skärande oljud och vågade språng och
långa drillar, som tjöto som hånskratt.
Den långe herrn knäppte med fingrarna. »Bravo! Bravo!» ropade han.
»Precis som jag vill ha det! Det var en dans med fart och humör, och
inte något känslopjunk. Ja, nu är du klar till att hjälpa dig själf!»
Därmed slog han sin stora kappa öfver axeln och nickade till Walter.
»Farväl så länge, min lilla lärjunge!» ropade han. »Alltså om tio år!
Och pass på att vara precis!» och därmed gick han med så långa steg in
emot skogen, att han inom ett par sekunder var försvunnen. Det var som
om han blåst bort som en låga.
Walter rätade på sig. Det föreföll honom som han plötsligen blifvit en
hel karl och han grep fast om halsen på sin fiol som om han fått tag i
den för första gången i lifvet, och så vandrade han ut i världen för att
pröfva sin lycka.
Han märkte genast, att den pris han fått af mäster-spelmannen hade
klarat alla hans begrepp. Nu gick han icke längre och grubblade öfver
sina egna tankar, han spelade allt hvad de andra önskade, och han kunde
genast se på deras ögon hvad de ville höra.
En ville ha det vildt, en annan ville ha det mildt. En ville ha det
roligt, en annan varmt och soligt. En ville ha det flott och fräckt, en
annan ville ha det stramt och korrekt. Somliga tyckte om sant och fromt,
andra nöjdes med grant och tomt.
Walter visste precis hur de önskade det, och alla voro de så innerligt
nöjda med honom. Och han spelade sig fram till ära och heder, till
gyllene dukater och granna kläder, och alla slogos om att få tag i
honom.
Enhvar tyckte, att Walter just spelade ¯honom¯ till nöjes, och Walter
log emot hög och låg, emot flickor och gossar. Han brydde sig inte mera
om ¯hvad¯ han spelade, bara alla voro nöjda med honom och sade honom
vackra saker. Slutligen blef han fast i kungens gård, ty ingen kunde som
han läsa kungens tankar och spela dem fram på fiolen. Och han gick klädd
i sammet och siden, med rosetter vid knäna och diamantring på
lillfingret, och med doftande olja i håret.
Och han hade blifvit så fin och förnäm, att folk reste sig när han kom
in i rummet. Och ve den, som vågade säga ett ord eller röra på sig när
Walter satte stråken till fiolen. En sådan blef genast utkörd ur
kungasalen.
Förr i världen hade Walter knappast någonsin lämnat fiolen ur händerna,
men nu hängde den på väggen när han inte spelade för folk. Han tyckte om
att hvila sig mellan allt det där eviga spelandet, och för resten hade
fiolen blifvit så främmande för honom, sedan den inte mera spelade hans
egna, men bara alla andra människors tankar.
Ibland kunde Walter plötsligt tänka: »Hvad är det som fattas mig? Jag
har ju allt hvad en människa kan önska sig: pengar och heder och min
konungs ynnest, och jag behöfver aldrig ängsla mig för morgondagen. Hvad
¯är¯ det väl som fattas mig?» Han undrade då, om det kunde vara tanken
på att all denna härlighet en gång skulle taga slut, när spelmästaren
kallade honom att möta sig. Men det föreföll honom att vara något så
långt borta i en aflägsen framtid, att han inte alls behöfde bekymra sig
däröfver. Han tänkte inte på att åren gingo. Han räknade dem aldrig och
han märkte därför icke, att det kom en dag då de tio åren voro slut.
Det var en kväll, Walter hade spelat för kungen. Han hade spelat många
lustiga och glada saker, ty han hade genast sett på kungens ögon att han
var i upprymd sinnesstämning och önskade muntra visor. Nu hade alla gått
till ro, men Walter dröjde ensam kvar i den stora salen.
Han kände sig inte glad till mods, men han kunde inte förklara sig
grunden därtill. Måhända var det därför, att han i kväll helst hade
velat spela de sorgliga melodier, af hvilka hans hjärta var fullt, men i
stället hade han varit tvungen att spela alla kungens glada tankar.
Och inte hjälpte det att kungen klappat honom på axeln och sagt, att han
var den bästa spelmannen i hela världen. Den stora salen var nu tom, och
i Walters hjärta var det också tomt. Han stod med fiolen i handen och
såg på månskenet, som silade in genom fönstren. Då tyckte han plötsligt,
att det blixtrade alldeles tätt utanför det mellersta fönstret, men han
tänkte att han nog sett galet, ty himlen var ljus och stjärnklar.
Han gick ändå nära fönstret för att titta ut, och då fick han se något
som låg och lyste på fönsterkarmen utanför. Det var en liten bit
skinande hvitt papper. Han räckte handen ut efter det, och då såg han
tydligen i månskenet hurusom på papperet stod skrifvet med stora
bokstäfver: »X. Y. Zeta väntar dig i morgon vid soluppgången på
stenberget. Kommer du icke, så kommer jag och hämtar dig.»
Plötsligt stod det klart för Walter, att de tio åren just voro slut
efter denna midnatt, och nu var han icke mera sin egen herre. Nu hade
tiden kommit, då han skulle afbetala sin skuld.
Hvad skulle nu komma?
Det ryste i honom af en obestämd fasa för något obekant, som skulle göra
slut på hans frihet. Och hvad var det för resten för en frihet han haft?
Han som varit kungens och hvar mans tjänare. Han som hade gjort hela
världen till viljes, men tegat med hvad han själf hade att säga. — Men
nu var det inte tid att stå och sörja. Det var bara att lägga benen på
nacken och ge sig i väg för att inte komma för sent.
Han tryckte hatten ned öfver pannan, tog fiolen under armen, slog kappan
öfver axlarna och skyndade ut i natten.
Det var en skön, kall månskensnatt. Himlen var ljus och stjärnströdd och
månskenet flöt i strömmar öfver jorden. Walter sprang allt hvad han
kunde, ty det var en ganska lång väg upp till stenberget. Han såg sin
långa skugga springa bredvid sig på den hvita vägen. Nu kom han in i
skogen, och då han gått några timmar, såg han hur stjärnorna började
blekna. Det ljusnade i öster, och snart skulle solen gå upp. Han
skyndade då framåt med dubbel fart och snart var han ute ur skogen och
uppe på vidderna. Han kunde redan se stenberget rakt framför sig. Rundt
omkring bredde sig öppna fält med kort gräs. Där brukade herdarna vakta
sina hjordar. I morgonrodnaden kunde han skönja hur det rörde sig mellan
de små buskarna. Det var de ulliga ryggarna af fåren, som började vakna.