Helena Nybloms Sagor - 5

Och så berättade hon för Violanta, huru hon förr hade vandrat omkring
öfver allt. Ingen skog hade varit henne för tät, ingen bergshöjd för
brant. Allt i naturen ville hon se och känna, allt ville hon nå och
taga.
Men så hade hon en dag vandrat högt upp på ett berg, och ute på branten
af en klippa hade hon fått syn på en liten blomma, som hon aldrig sett
förr. Den hade den vackraste form och var lysande blå. »Blå som
ädelstenen i min ring,» sade hon. Den växte så långt ut öfver afgrunden,
att hon genast hade förstått, att den skulle bli svår att nå, men hon
kunde icke vända sina ögon från den, och hennes hjärta slog högt af
längtan att få plocka den.
Så kröp hon försiktigt på händer och fötter ut mot afgrunden för att
bryta blomman. Redan var hon den så nära, att hon sträckte ut handen för
att taga den, men då gled hennes fot, och hon föll — icke ned i
afgrunden, men långt ned utför berget, och där blef hon liggande
afdomnad i ett stenrös.
Då hon åter kom till medvetande, fann hon sig liggande med bruten höft.
»Och nu,» sade hon mildt, »nu kan jag inte ens plocka blommorna i min
egen trädgård.»
»Men du, flicka,» fortfor hon, »du, som är ung och frisk, du kan stiga
upp till de höjder jag inte kan nå och tränga in i de skogsdjup, där jag
aldrig har varit, och du skall hämta mig de doldaste blommor och de
lättaste fjärilar och skaffa mig stenar och kristaller från bergen, och
sedan skall jag berätta dig de underbaraste ting om dem!
Du anar inte de hemligheter, som stå skrifna med guldskrift i den minsta
lilla sten, och hvar enda blomma har sitt eget ord att säga.»
Violanta lyssnade till den sköna damens ord. Hennes röst var så mild och
hennes ögon så strålande, och rundt om hennes hviloplats doftade
violerna så ljufligt.
»Ja,» sade Violanta. »Jag vill stanna här hos dig! Här är godt att vara!
Men hvad skall jag kalla dig?» fortfor hon. »Jag vet ju inte ditt namn!»
»Kalla mig Penserosa,» svarade den okända. »Jag har glömt mitt namn!»
Så kom Violanta i tjänst hos den sköna Penserosa, men där fick hon icke
lof att behålla sin grofva arbetsdräkt från kvarnen. Hon fick en lätt,
kort klänning, sandaler på fötterna och en tunn slöja öfver håret.
Ingenting skulle tynga henne, så att hon obehindradt skulle kunna
klättra upp på bergen och tränga in i skogarna.
Och allt, hvad hon fann på sin vandring, måste hon föra hem till
Penserosa. Hon satte sig då till hälften upp på sin hvilobädd under
kastanjerna, kastade tillbaka den violetta slöjan från pannan och lät
Violanta knäböja vid sin sida på gräset, och så började hon med
strålande ögon berätta Violanta om allt hon hade funnit.
Det var som om de blommor hon plockat, och som redan började vissna,
åter blefvo friska och berättade om det ställe, där de vuxit, och om
allt de hade sett och hört från det ögonblick de tittade fram ur jorden.
De döda fjärilarna blefvo åter lefvande, hviskade sakta och fladdrade i
de vackraste danser öfver Violantas hufvud. Ja, själfva stenarna mumlade
sakta bedröfvade ord, som Penserosa kunde förstå och förklara.
Allt i naturen blef så nytt och underbart. Jorden blef så rik, floden
blef så djup och hemlighetsfull och himlen så hög och gränslös.
Violanta kunde aldrig tröttna på att sitta vid sin härskarinnas fötter
och lyssna till de visdomsord, som utgingo från hennes mun. Till och med
när hon icke talade, utan endast låg utsträckt på sin bädd och tyst såg
upp i löfvet öfver sitt hufvud, voro hennes ögon så fulla af tankar, att
Violanta ej kunde låta bli att lyssnande betrakta henne.
Det blef så, som Penserosa hade sagt: ju längre Violanta lefde där, dess
mera tyckte hon om att vara där.
Det var ju endast så litet hon kunde bära hem till sin härskarinna, och
nu ville hon höra henne tala om allt, allt. Hon ville lära känna
naturens alla hemligheter, och därtill räckte ju icke ett helt
människolif.
Så gick sommaren som en enda solskensdag.
Rosorna började att vissna, löfvet att glesna, och solen försvann
tidigare bakom skogarna, men alltjämt låg Violantas härskarinna ostörd i
lä på sin hvilobädd, och Violanta hämtade glödande blommor och mogna bär
från ängarna och skogarna till henne.
Då gick en afton en isande kall bris öfver floden, och de första vissna
bladen kommo hvirflande ned från kastanjeträdet.
»Ack!» sade Penserosa och suckade. »Det var vinterns första hälsning. Nu
jagar den oss snart härifrån.
Nu flyga storkarna och svalorna och änderna bort!» fortfor hon och såg
upp mot skyarna, »men du, Violanta, du stannar väl hos mig alltid.
Lofvar du det?»
»Alltid! — det är ett svårt ord!» svarade Violanta. »Jag lofvar
ingenting!»
»Däri gör du rätt!» sade hennes härskarinna och såg allvarlig ut. »Ty du
skulle inte hålla det!»
Violanta blef röd i ansiktet; ty nog kan man säga sig själf, hurudan man
är, men icke tycker man om att höra andra säga det.
»Hvarför tror du inte, att jag skulle hålla ord?» frågade Violanta.
»Det ser jag på dina ögon,» svarade hennes härskarinna och såg henne
djupt i ögonen.
»Därinne gå alla hafvets vilda vågor!»
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sjöng det i skogen öfver
hennes hufvud.
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» brusade det i floden under
hennes fötter.
»Ack ja!» suckade Violanta sakta. »Hafvets vilda vågor! Det är ändå dem,
jag längtar till! Kunde jag bara en gång få se dem! Jag ¯vill¯ se dem!
Jag ¯vill¯ nå dem; alla hafvets vilda vågor!» — — —
Violanta vaknade nästa morgon vid att det stormade.
Grenarna piskade mot hennes fönster, floden brusade larmande förbi, och
löfvet flög som fågelsvärmar öfver ängen.
Hon klädde sig hastigt och sprang ut.
Stormen tog i hennes klänning och lyfte henne som ett blad. Hon
hvirflade öfver slätten och in i skogen.
Där brusade det i alla kronor, och då och då kom som en basunstöt genom
luften, hvarvid ekarna darrade och grenar och kvistar brötos af.
»Hafvets vilda vågor!» brusade det genom skogen.
»Hafvets vilda vågor!» stormade det i floden.
»O ja! O ja! Hafvets vilda vågor!» ropade Violanta, och hon flög framåt
som en vild svan med slöjan fladdrande som vingar efter sig.
Buskarna refvo sönder hennes kläder, hon föll öfver stenarna och stötte
sig mot trädstammarna, men med ohejdad fart stormade hon framåt.
Från skogen kom hon ut på den öppna heden, där det hvarken växte träd
eller buskar, och där gick det framåt med dubbel fart.
Som ett fjun från tistlarna förde stormen henne framåt, närmare och
närmare mot hafvet. Hennes fötter berörde knappt marken, hon kunde icke
andas längre utan flög som bedöfvad öfver ljungheden mot sandvidderna
vid hafvet.
Plötsligt kastade en våldsam vindstöt henne ner, och hon blef liggande
under en sandås utan medvetande.
Då hon vaknade, såg hon den djupa blå himlen öfver sitt hufvud, men
annars intet.
Först förstod hon icke, hvar hon var.
Allt omkring henne var öde, men så reste hon sig och gick vidare ut i
sanden.
Hon såg något skinande blått ligga bakom åsarna.
Det var hafvet.
Men stormen hade dött bort, och hafvet var alldeles lugnt — stort och
tyst som luft.
Så långt hon kunde se, fanns icke ett spår af land. Icke en båt, icke
ett skepp. Ända till yttersta horisonten var allt ett enda strålande,
stilla blått.
»Detta är inte hafvet,» tänkte Violanta. »Det är himlen,» och hon gick
ända ned till strandbrädden och stack spetsen af sin sko i vattnet. Icke
den minsta rörelse visade, att hafvet rörde sig, det låg stilla som ett
stort vilddjur, som ligger på lur.
»Är detta hafvet?» sade Violanta åter och såg sig omkring. »Så hade jag
inte tänkt mig hafvet. Skall jag då aldrig, aldrig få se er, alla
hafvets vilda vågor!»
Men se — då mörknade det vid horisonten. Den yttersta randen af hafvet
blef stålblå, därefter kolsvart, och plötsligt flög det som en rysande
ångest i långa stråk öfver hafsytan.
En hel här af små krusiga böljor flöto fram med en glans som af blått
stål.
Då skrattade Violanta och klappade i händerna.
»Nu komma de! Nu komma de! Hafvets vilda vågor!»
Då ljöd en underlig stöt i luften, och plötsligt lyfte sig hela hafvet,
mörkblått och brusande, och kom som en anfallshär i samlade kolonner mot
stranden.
»Det är hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »De äro härliga att
se på!» men hon kände ändå en hemlig rysning. De kommo så säkra och så
många.
Men då hven det öfver himlen.
Böljorna reste sig och sträckte på halsarna; de blefvo gröna, de blefvo
dunkelblå, de blefvo kolsvarta, och liksom på en hemlig befallning fingo
de alla på en gång gnistrande hvitt skum på topparna.
Med våldsamt brak dånade de in emot stranden.
»Hu! Hu!» hviskade Violanta. »De äro förfärliga, hafvets vilda vågor!»
Men hafvet lyfte sig alltjämt högre.
Böljorna blefvo höga som hus, som kyrkor, som tornspiror. Det var
svarta, blanka afgrunder emellan dem, det var svindlande toppar med
sprutande, hvitt skum. De kröpo tillsammans och reste sig, sprungo fram
som tigrar, vrålade som vilda lejon, tjöto som onda andar — brusade,
dånade, vältade fram, som om de ville uppsluka jorden.
Då lyfte Violanta sina armar i skräck emot himlen.
»Hafvets vilda vågor!» ropade hon. »Hafvets vilda vågor! Hvart skall jag
fly?»
Hon vände sig för att komma undan, men hafvet var efter henne.
De närmaste vågorna slogo snaror om foten på henne, så att hon föll. De
nästa drogo henne ned. De, som följde dem, slogo öfver henne.
Hon uppgaf blott ett enda skrik, och så försvann hon i djupet.
Och böljorna hoppade och dansade öfver henne, refvo och sleto i henne,
trampade och krossade henne, skrattade och sjöngo och skreko och tjöto:
»Känner du oss nu!» ropade de till henne, där hon flöt som hvitt skum
öfver afgrunden.
»Känner du oss nu! Alla hafvets vilda vågor!»


Fidelunkan.

För icke så värst längre sedan bodde nere i Småland en gosse, som icke
ville arbeta.
Hans föräldrar voro fattigt torparfolk, som måste slita och släpa från
morgon till kväll. Rundt omkring i bygden bodde också mest fattiga
torpare, och alla arbetade de från morgon till kväll.
Men gossen, som jag skall berätta om, ¯han¯ ville icke arbeta, hvarken
ute på fältet eller i skogen eller inomhus.
Och ändå tyckte han själf, att han arbetade riktigt galant, ty han
arbetade ständigt på sin »fidelunka». Hans fidelunka var ett instrument,
som gossen själf hade hittat på. Det var icke en trumpet och icke en
flöjt och icke en mungiga. Det var en fidelunka.
Den var så liten, att man knappt kunde se den, och gossen gömde den
långt inne i munnen, och så spelade han på den.
Ibland lät det som om han sjöng, ibland som om han hvisslade, och ibland
kunde fidelunkan ta till att brusa och lefva, som om det satt en hel
flock musikanter inne i halsen på pojken.
När han spelade sakta och vänligt på sin fidelunka, kände sig hans mor
så underligt öm om hjärtat. Hon kom att tänka på den tid, då hon icke
var den gamla rynkiga och tandlösa mor Anna, som hon nu var, utan den
vackra och glada Jönköpings-Anna, som hon kallades i sina unga dagar, då
hon svingade kring majstången med sin egen Lars.
Och fader Lars såg upp öfver glasögonen, där han satt och lappade sina
stöflar om vinterkvällarna och såg på sin gosse, när han spelade, och så
tänkte han på den tiden han först byggde stugan och förde sin vackra
Anna dit in, och huru han hade tänkt sig, att lycka och välstånd skulle
komma med åren, i stället för fattigdom och motgångar, sjukdom och
svält.
Och medan gossen spelade, tyckte fader Lars, att stugan blef ett par
alnar högre, och det kändes så lätt och luftigt kring hjärtat, och han
började tänka på våren och lägga nya planer, om huru allting ¯då¯ skulle
bli bra.
Men fastän både far och mor aldrig voro så glada, som när de hörde
gossen spela, tyckte de dock båda, att det var bara latmansgöra. Han
skulle lappa kängor eller hugga ved eller lära sig ett ordentligt
handtverk och icke bara sitta och vrida och vända på sin fidelunka.
Och hvad de mest hade emot den, var, att det icke var något reelt och
välkändt instrument, ett sådant, som man kunde låta höra sig på och
förtjäna beröm och slantar för.
Där fanns nu först och främst skolmästaren!
Han var gammal, men han spelade ännu på sin fiol med de tre strängarna,
som han hade spelat på hela sitt lif, och alltid samma stycken. Det var
något att höra, det!
Det lät som när man kniper en gammal sjuk katt i svansen, och så
trampade skolmästaren takten motsatt till hvad han spelade. Men
skolmästaren var ju också en så lärd man!
När han någon gång om söndagseftermiddagen gick ut med sin fiol på armen
och spelade, så tittade bönderna ut ur fönsterna.
»Han är något till rar, den skolmästarfar!» sade gubbarna, och gummorna
snöto sig i förklädet och fingo rödkantade ögon, och ungarna sprungo
efter honom och ropade: »Hurra för skolmästarn!»
Och så var där Per skräddare! Han var styf på klarinetten, och honom bad
man till dansgillena för att spela, och han fick öl och brännvin och
mången gång en hel blank krona för musiken. Per skräddare var nu också
en vacker karl! Tjock och stinn var han, med kolsvart hår och svarta
polisonger, och klädd i sprittnya vadmalskläder, som sutto så stramt,
att det såg ut som om de voro sydda på honom. Kring halsen hade han en
eldröd sidenhalsduk, som var bunden ända upp under öronen, och när han
spelade, svettades han, så att han blef blank i ansiktet.
Och hans klarinett! Jo, ¯det¯ var ett instrument! Den gnällde och skrek
lika högt som auktionsutroparen vid stationshuset eller som klockaren,
när han sjöng i näsan, och när Per skräddare var färdig med sitt stycke,
hällde han det klaraste spott ur klarinetten och såg sig omkring med
triumferande min.
Och alla flickorna beundrade Per skräddare.
Han kunde inte bara polskor och hambopolskor, men nya melodunter från
Stockholm och Köpenhamn, ja, från själfva Hamburg, och när han spelade
den polka, som då var mest på modet, den, som de kallade: »Der vän, som
kommt!» ja, då hoppade alla flickornas hjärtan i polkatakt, och en hvar
af dem tänkte på Per skräddare.
»Om du ändå kunde lära dig att spela som Per skräddare!» sade fader Lars
till sin gosse, och då, kan ni tänka er, gaf pojken endast detta svar:
»Om jag också kunde, så ville jag inte!»
Nej, han satt i all stillhet och gjorde sina förbättringar på sin
fidelunka, och då han ständigt sysslade med den, och aldrig tycktes
tänka på annat, kallade man till sist honom själf för »Fidelunkan».
»Om jag ändå visste, hvar du har den där flöjtstackarn,» sade modern, »i
munnen eller i magen? Gapa, så att jag kan se efter!»
Och gossen gapade, men då teg fidelunkan.
Och modern talade till den gamla skolmästaren därom, och han sade, att
de icke skulle vara bekymrade. Det var en barnsjukdom, som säkert gick
öfver, liksom mask, och han skulle nog kunna prygla det ut ur pojken,
och så slog han honom med linjalen så att det sved.
Gubben Lars frågade till och med prästen, och han var icke säker på, om
icke arfsynden själf dref sitt spel med i saken och lofvade att varna
därför; och i nästa predikan han höll, som var så lång som från jul och
till midsommar, och så galant afdelad i tre lika långa delar, gaf han en
och annan vink om att hvad som icke är till gagn för en själf eller ens
nästa, och hvad som icke liknar något man har känt förut, är det bäst
att akta sig för som för spöken.
Men den, som var Fidelunkans värsta ovän, det var skolmamsellen. Det var
en folkskolelärarinna, som nu aflöste den gamle skolmästaren, och det
var en mamsell med ben i näsan och benan på sned, må ni tro!
Och så hon kunde se’n!
Hon lärde barnen att tänka efter ljudmetoden, och hon kunde slå upp i
almanackan och finna regler för allt hvad man skall tro och göra.
»Hvad ¯är¯ det med din fidelunka?» frågade hon gossen och såg skarpt på
honom. »Hvad hör den till för en art af instrument? Är det ett
konstinstrument eller ett folkinstrument? Hvad innehåller den och hvad
kan den åstadkomma? Låt mig bara få se den, så skall jag förklara den
för dig.»
Men gossen svarade icke alls. Han stirrade henne stint in i ögonen, bet
ihop läpparna och hvisslade helt sakta den gladaste melodi på sin
fidelunka.
»Du är en envis best, eller också är du inte riktig,» sade lärarinnan,
och det blef snart det vanliga talet, att gossen icke var riktig.
Men då grät modern och sade, att om det så var det sista ord hon skulle
säga, så var det det, att hennes Fidelunka-pojke var »riktig».
Emellertid brydde sig icke gossen om, hvad de sade om honom, eller han
försökte att icke bry sig om det.
Ibland såg han verkligen så sorgsen och olycklig ut, att det kunde göra
en riktigt ondt om honom.
Ibland blef han så arg och ond, att ingen vågade komma nära honom, och
så kunde han åter se ut, som om han bara satt och gapskrattade åt dem
allesammans.
Men flere och flere nyheter hittade han på med sin fidelunka. Allt hvad
han såg och hörde stoppade han in i den, och om allting kunde sedan
fidelunkan sjunga.
Först var det trastarna i talltopparna, och bäcken, som kom ned från
berget. De bodde alltid i fidelunkan. Så kom natten och mörkret dit, och
så ville gossen försöka, om han icke kunde få stjärnorna in i den;
åtminstone ett par af de små.
Och då han en afton satt och spelade för sig själf, medan modern kokade
gröt, såg hon upp och sade: »Hvad det där var mildt och stjärnklart!»
Och så ville han ha moderns vänliga ögon och faderns stränga ord in i
fidelunkan, och han försökte också med älfven, och med all den harm och
vrede han kände, när de sade, att han icke var »riktig».
När han gick ensam ute i skogen och spelade, kände han det som om fåglar
och träd, blommor och bäckar, allting omkring honom så väl förstod hvad
han menade och svarade honom därpå. Och när han såg sin gamla mor le och
gråta, när han spelade, såg han, att också hon förstod honom, men annars
fanns det ingen i hela bygden, som brydde sig det ringaste om vare sig
honom eller hans fidelunka.
Ibland kunde han bli riktigt ängslig, och då tänkte han: »Kanske är det
sant, att jag inte är riktig?» Men det varade endast ett ögonblick; så
snart han började att spela, visste han, att det bästa, han hade, satt i
hans fidelunka.
»Det är bara här i bygden folk inte begriper mig,» tänkte han. »Om någon
komme långt bort ifrån, ifrån ett ställe, där de aldrig ha hört hvarken
skolmästarens fiol eller Per skräddares klarinett, skulle de kanske
tycka om, att höra på min fidelunka.»
Och om sommaren kommo verkligen två främmande herrar resande och togo in
på gästgifvargården. Det var sådana herrar, som skrifva i tidningar, och
som nu reste land och rike omkring för att få något att skrifva om.
De vände sig till prästen och till skolläraren och framför allt till
folkskollärarinnan, ty hon kunde nog bäst af alla ge dem upplysning om,
hvar det fanns något »folkligt». Och skollärarinnan kom rusande och sade
dem, att hon hade två alldeles utmärkta spelmän att låta dem höra. Den
ena var den gamle skolmästaren, bondemannen, som spelade på sin fiol med
tre strängar. Det var så fult och falskt som möjligt, men det var just
det, som var det fina. Den andra var Per skräddare; han var den, som
spelade allt som »låg i luften». Han hade en klarinett, som skrek och
gnällde hvarenda visa, som var på modet, och när han spelade: »Der vän,
som kommt», kunde man säga, att han anslog rätta strängen i folkets
bröst.
Fidelunkan nämnde hon icke ens. Hvem gitter tala om hvarje struntpojke,
som springer kring knutarna och hvisslar.
Och så skref den ena af herrarna en lång historia om skolmästaren: »den
hjärtlige gamle fiolspelaren», och den andre skref om Per skräddare:
»nutidens och folkets man» — men ingen af dem brydde sig det minsta om
Fidelunkan. Han vallade just då kor uppe i fjället, och spelade för alla
de hvita fåglarna vid Lofallet.
Om man bara hade låtit honom vara i fred, men då hösten kom, började
åter alla människor att käxa på honom.
Prästen förmanade, skolläraren bannade, folkskollärarinnan hånade,
fadern grälade, flickorna skrattade. Bara han kom gående, den stackars
gossen, ropade alla: »Se, där kommer den token med sin fidelunka!»
Men se, då blef gossen ond. Han klämde sin fidelunka hårdt mellan
tänderna, och han rynkade ögonbrynen och började att blåsa, så att
kinderna stodo som segel på en fregatt.
Ute blåste det också. Stormen slet alla de vissna bladen af träden och
jagade dem framför sig som en flock vilda fåglar.
Innanför de stängda luckorna i prästgården satt prästen och spelade kort
med sin hustru. Där var varmt och godt, ljus på bordet, och prästfrun
hade lagat en stor, rykande toddy till prästfar. Prästen var vid godt
lynne, ty han satt med trumf ess på handen, men just som han skulle till
att lägga ut det, får han höra det förskräckligaste tjut. Det var
Fidelunkan, som gick förbi och blåste på ett stycke.
Det hven och ropade och hotade som basuner.
»Hu, bevare mig!» sade prästfar och släppte korten. »Det var otrefligt!
Det låter ju som själfva domsbasunen!
Nej, mor! Jag tror vi kasta korten!» fortfor prästen. »Det var en vidrig
musik,» och så reste han sig och gick in i husets allra innersta
kammare, och där stod han och höll för öronen, ty det var riktigt
styggt, hvad de trumpeterna liknade domsbasunen.
Men Fidelunkan gick vidare och kom till skolmästarhuset. Där började han
ett nytt stycke.
Skolmästaren satt och halfsof öfver tre dumma bondpojkar, som han skulle
läsa öfver med, och allt emellanåt gaf han dem ett rapp. Då spratt han
upp och lyssnade. Det var förskräckligt, hvad det skrek utanför! Det
lät, som om alla de gossar, han hade pryglat och örfilat i hela sitt
lif, hade stämt möte och nu vrålade under hans fönster. Han hade knipit
många både gula och blå, och Fidelunkan brukade han dra vid örat tvärs
öfver golfvet och så ge honom med linjalen. Nu var det som om hundra
gossars jämmerrop och ilska piskade på rutorna.
Skolmästaren slog igen boken och skakade sömnen af sig.
»Det kan vara nog för i dag, gossar!» sade han. »Det är ju ett sådant
Herrans väder, att ingen kan höra ett ljud,» — och så lät han gossarna
springa.
Men Fidelunkan var redan långt borta, inne i byn, gömd under
värdshussalens fönster, innanför hvilket Per skräddare spelade till dans
på sin gnällande klarinett.
Det var just: »Der vän, som kommt», som han med gälla toner afblåste, då
Fidelunkan tog upp andra stämman på sin fidelunka.
Han spelade också: »Der vän, som kommt», men hela tiden en half ton
bredvid. Lika tydligt och klart, som skräddaren spelade melodien, lika
tydligt följde Fidelunkan en half ton under, hängande sig så fast, som
om han hade tag med båda händer.
Skräddaren hörde, hur underligt klarinetten lät. Han blef rödare och
rödare i ansiktet, ögonen lyste som bläck och bolmade ut ur hufvudet,
och kinderna svällde som luftballonger.
»Nej men, Per skräddare! Hur spelar du i kväll!» ropade flickorna. »Hu,
hvad det är falskt!» och så höllo de för öronen.
Men Per skräddare skrek med dubbel kraft på klarinetten, och Fidelunkan
skrek lika högt en half ton under.
Då började alla gossarna att skratta åt Per skräddare. Han var blå i
ansiktet och hans svarta hår droppade af svett och pomada. Han kråmade
och spände sig i sin blå vadmalsdräkt under sin prickiga halsduk och såg
ut som en kalkontupp, som pöser upp sig. Men lika skärande falskt tjöt
klarinetten.
»Jag spelar rent! Jag ¯vet¯, att jag spelar rent!» skrek han med tårar i
ögonen och kastade klarinetten; men då kilade Fidelunkan in i skogen.
Utanför det lilla huset, där skolmamsellen bodde, stannade han. Där inne
brann ljus. Mamsellen satt och skref på en uppsats om: »Folkmusiken och
dess betydelse», då Fidelunkan smög sig tätt under fönstret och gaf
henne ett glatt lag med fidelunkan. Det lät som en hel orkester skulle
ha exploderat utanför rutorna.
Hon for upp med ett skrik.
»Hvad är det? Hvad är det? Jag tycker mig skönja ett folkmotiv i allt
detta virrvarr, men sammanbindningen! Harmonierna! Hvad i alla dar är
det?»
Nu lät gossen fidelunkan spraka.
Den stormade och dansade, jublade och hvirflade i ett sådant raseri af
toner, att lärarinnan omöjligt kunde sitta stilla.
»Nej, detta ¯skall¯ undersökas!» ropade hon och rusade ut genom dörren.
Hon såg just Fidelunkans ena ben, då han försvann in i skogen — och hon
efter.
Det blåste hårdare och hårdare; det blåste upp till storm.
Fidelunkan spelade med full musik bakom en buske, och mamsellen jagade
dit bort. Då var han långt borta bakom ett träd och blåste tre klingande
hornsignaler. Som en hvirfvelvind var hon efter.
Men han var rask på foten och nu hörde hon långt, långt borta fidelunkan
klinga som en kontrabas.
Andlös rusade hon fram öfver visset löf och afbrutna grenar, föll öfver
stenar och plaskade ned i bäckarna — men fidelunkan ljöd mer och mer på
afstånd, och nu försvann den i fjärran som en klingande violinton, som
mamsellen i alla fall aldrig skulle nå.
Hon satt på marken och gned sina stötta knän, och så traskade hon hem
för att sluta sin uppsats om folkmusiken.
Då Fidelunkan den kvällen kom in till sina föräldrar, var han vid godt
lynne. Hans kinder blossade, och han log med strålande ögon.
»Hvarför är du så glad?» frågade modern.
»Å, jag har blåst dem ett stycke!» svarade han blott.
»Nåå,» sade fadern, som kom in. »Vill du nu ta reson och bli skomakare?»
»Ja, men först ska jag spela för far och mor!» sade gossen och satte
fidelunkan till rätta. »Nu ska ni dansa er egen hjärtepolska.»
»Dansa!» sade fadern. »Inte ha vi tid att dansa. Vi ska arbeta.»
Men Fidelunkan hade redan börjat på polskan. Det var den polska de hade
dansat den midsommarafton, då mor Anna hade lofvat fader Lars att bli
hans hustru.
Den gick ibland i dur, ibland i moll, den svängde och kastade mellan
sorg och lycksalighet. Det lät som björkdoft och midsommarglans och hade
underliga toner som midsommarnatten med bloss under stjärnorna.
Den lockade och kallade och var så tjusande, att gamle Lars lade bort
stöfveln, han skulle lappa, och mor Anna satte bort mjölkbunken.
Och så togo de gamla hvarandra i famn och började dansa.
Först hoppade de stelt och med små steg, men tonerna fångade dem och
lyfte dem och svingade dem, och snabbare och snabbare hvirflade de öfver
golfvet.
»Jag är visst bara aderton år,» log mor Anna.
»Och jag är tjugu!» ropade Lars, »och nu tar jag dig till min allra
käraste vän och dansar med dig hela lifvet igenom!»
»Aldrig har jag varit så lycklig som nu!» ropade mor Anna och susade
omkring.
»Och aldrig jag så stark och glad!» svarade Lars och slog stöfvelklacken
i bjälken.
»Och nu går jag,» sade gossen.
»Nu vill jag vara i fred och gå ensam ut i den vida världen och spela på
min fidelunka!»
Och så gick han.


Svenske-Per.

Det var en gång en gosse, som hette Per.
Det var en vacker gosse med gult hår och blå ögon, bred öfver axlarna
och smal om lifvet.
Stark och vig var han och alltid vid godt lynne. Han kallades af alla
för Svenske-Per; hvarför kan jag icke säga; han bodde i Sverige och alla
de andra gossarna, som hette Per, voro ju också svenskar, men det var nu
i alla fall så, att denne Per fick tillnamnet Svenske-Per.
Han hade hvarken far eller mor eller någon i världen, att hålla sig
till, utan måste förtjäna sitt bröd med sina egna händers arbete.
Då hände det en dag, att Per var ute och gräfde i potatislandet. Jorden
var hård, och spaden var slö, och Per stack och stack, så att han
svettades. »Om jag ändå kunde stöta på en gulddiamant!» tänkte Per och
satte foten med all kraft på spaden, och han hade knappt sagt det,