Helena Nybloms Sagor - 2

Då hörde Walter plötsligt en så egen melodi. Först trodde han att det
var en fågel, men nu förstod han, att det var någon som blåste på flöjt.
Så brådt han hade, fick han ändå lof att stanna och lyssna.
Han tyckte det var den vackraste, enklaste melodi, han nånsin hört. Den
lät som om morgonstjärnan själf skulle ha sjungit den uppe i himlen, så
klar och lycklig tonade den här i ensamheten. Den trängde helt in i
Walters hjärta och fyllde honom med en så ljus och stilla glädje, att
tårarna kommo honom i ögonen. Nu såg han hvarifrån tonen kom. Det var en
liten ljushårig herdegosse, som satt på en sten och blåste flöjt.
»God morgon!» ropade Walter till honom. »Hvad du spelar vackert!»
Gossen såg upp, men svarade inte. Efter en stund började han blåsa igen.
»Så vackert du spelar!» sade Walter åter. »Är det för fåren du blåser?»
»Jag blåser för mig själf,» sade gossen sakta och spelade vidare utan
att bry sig om Walter.
»Hvar har du lärt dig den där vackra visan?» frågade Walter ånyo.
»Den sitter här i pipan,» sade gossen och vände på flöjten. »Jag tycker
om den, därför låter jag den komma fram.»
Morgonrodnaden blef allt starkare på himlen, och Walter började känna en
underlig frossa öfver hela kroppen. Det var något som sade honom, att
hans öde snart skulle vara afgjordt, och han blef med ens så förfärligt
rädd, att han tyckte han hellre skulle vilja dö än gå upp till
stenberget.
»Hör du, lilla gosse,» sade han till herdegossen. »Jag skall vara på
stenberget vid soluppgången, men jag är så förfärligt rädd.»
»Hvad är du rädd för?» sade gossen och skrattade. »Är du rädd för
solen?»
»Nej, jag är rädd för någon jag skall möta där, en sträng herre, som
vill mig illa.»
»Inte ska du vara rädd,» sade gossen. »Här uppe finns inga stygga. Här
är godt att vara.»
»Men den mannen jag ska möta,» sade Walter. »Han bor inte här. Han
kommer för att ta mig bort med sig. — Vill du inte gå med och försvara
mig?»
»Jag har ju inte så mycket som en käpp,» sade gossen.
»Det gör ingenting,» sade Walter. »Men jag skulle känna mig så trygg om
du ginge med mig.»
»Ja, kan det göra dig glad, så kommer jag gärna med,» sade gossen. »Men
då få vi allt skynda oss, så jag fort kan vara tillbaka till fåren
igen.»
Han lade sin lilla hand i Walters, och de började båda att springa allt
hvad de kunde; gossen på sina bara fötter, Walter på sina sporrklädda
stöflar. Då de nalkades stenberget, såg Walter hurusom en lång, gänglig
figur stod emot en af de bara tallarna där uppe, och han förstod genast
hvem det var.
»God morgon,» sade spelmästaren och tog till mössan med två fingrar.
»Det är bra, att du är punktlig. Men hvad är det för ett påhäng du har
med dig? Hvad ska ungen där att göra?»
»Å, jag skulle vilja, att du också hörde ¯honom¯ spela en gång,» svarade
Walter. »Jag för min del har aldrig hört något vackrare.»
»Den där bytingen!» sade den långe herrn hånfullt. »Är det på den där
flöjten han spelar?»
»Ja,» svarade Walter. »Och det gör han så vackert, att man inte kan låta
bli att gråta.»
»Då måtte man vara ett sådant smörhjärta som du,» svarade spelmästaren
och skrattade. »Du skall väl inte kunna inbilla mig, att ¯jag¯ skulle
kunna gråta öfver att en bondunge blåser flöjt?»
»Ska vi slå vad?» sade Walter. »Så sant jag står här, så ska han kunna
spela tårar i dina ögon.»
»Men hvad ska vi slå vad om?» frågade spelmästarn.
»Om min frihet,» svarade Walter. »Om du bara fäller en enda tår när han
spelar för dig, då har han betalat min skuld, då har du ingen rätt öfver
mig längre.»
»Topp!» svarade den långe. »Det är jag med om! Men nog kunde vi spara
oss den komedin, ty när solen går upp är du i alla fall min.»
Den lille gossen hade inte alls förstått hvad de två talade om. Han stod
och såg ut öfver det vida landet, som låg i morgondimmorna och väntade
på solen.
»Vill du spela det stycket, jag hörde, en gång till?» frågade Walter.
»Ja, om du vill, då gör jag det gärna,» svarade gossen och började
genast att spela.
Den långe herrn satt på en sten med ryggen vänd till hälften emot honom
och tycktes icke ge minsta akt på hvad han spelade, men efter en stund
vände han litet på sig, och bäst som det var, hade han gjort helt om.
Han satt med armbågarna mot knäna och hufvudet stödt i händerna och
lyssnade.
Walter märkte att det försiggick en så märkvärdig förändring i hans
ansikte. Hans långa, smala ögon, som han annars knep ihop, öppnade sig
och skeno som två flammor. Hans breda mun upphörde att le, och hans
lilla, smala panna fick några djupa veck mellan ögonbrynen, som kommo
honom att se så allvarlig och sorgsen ut.
Den lille gossen gaf icke minsta akt på honom. Han spelade i allt lugn
på sin flöjt, och det klingade så klart och lyckligt i morgonluften där
uppe på berget, medan det blef rödare och rödare på himlen. Det var
nästan som om flöjttonerna lockade solen närmare och närmare.
Walter kände en sådan frid och lycka strömma in i sin själ, att han rent
glömde bort, att det var hans eget lif som stod på spel. Men då han såg
bort till den store spelmannen, ja, då fick han se något så underbart.
Tårarna tillrade ur hans ögon och föllo i tunga droppar ned mellan hans
långa fingrar.
»Du gråter!» ropade Walter. »Se, du gråter! Nu har du ingen rätt öfver
mig mera.»
»Jag gråter visst inte!» svarade den långe herrn förargad och torkade
fort bort tårarna med baksidan af handen. »Men man får en så otäck
snufva här uppe i morgondimmorna. Jag är inte van att vara så tidigt
ute.»
»Visst gråter du!» ropade den lille gossen. »Men hvarför gråter du?»
»Din satans unge!» ropade den långe herrn och reste sig. »Hvarför skulle
du komma och blanda bort korten för mig?»
Hans ögon blixtrade och han såg så där grym och elak ut, som Walter kom
ihåg honom från deras första möte. Men gossen lät icke skrämma sig. Han
fortsatte att blåsa på sin flöjt i all stillhet, medan de första långa
solstrålarna sköto upp öfver horisonten.
»Ja, jag ser, jag har förlorat spelet,» sade den store spelmästarn och
slog kappan stramt öfver skuldrorna. »Men mister du en, stå dig tusen
åter, och inte må du tro jag grämer mig öfver förlusten af en sådan
sparfunge som du!»
Han spottade framför sig så det fräste i kiselstenarna, och så gick han
med långa steg, utan att vända sig, bort öfver stenberget och försvann
bak klipporna.
»Hvad det var synd om honom!» sade den lille gossen och såg efter honom.
»Han såg så ledsen ut!»
Walter darrade öfver hela kroppen. Han böjde sig ned och tryckte gossen
fast till sig.
»Ja, nu får jag springa tillbaks till fåren,» sade den lille och gjorde
sig lös, och så sprang han allt hvad han orkade nedför berget.
Men Walter tog fram fiolen och såg länge på den.
»God morgon, min hjärtevän!» sade han och vände på den i morgonsolen.
»Det är länge sedan vi två mötte hvarann på tu man hand. Det är som om
jag rent skulle ha glömt bort dig för alla de människor vi skulle spela
för. Men nu ska vi allt börja ett nytt lif tillsammans. Nu vet jag hur
man ska spela. Man ska spela för sig själf!» och så kysste han fiolen.


Alla mina lamm och alla mina björnungar.

Det var en gång en liten prinsessa, som var mycket lycklig.
Hon ägde allt det bästa i världen; en pappa och en mamma och ett litet
hvitt hus, som låg midt på en stor grön äng, full af hundra tusen
millioner hvita blommor.
Och där på ängen hade hon också en hel skara af små hvita, krusiga lamm.
Man kunde icke se något sötare! De voro så runda och mjuka som bollar,
med nosar så ljusröda som rosenknoppar och klara gröna ögon.
Så snart prinsessan hade kommit upp om morgonen, hade blifvit tvättad
och fått på sig sin hvita klänning, skyndade hon sig ut på ängen,
klappade i sina små händer och ropade:
»Alla mina lammungar! Alla mina lammungar! Kom, så ska vi dansa!»
»Bää, bää,» ljöd det från alla håll, och så kommo alla de hvita lammen
tumlande från ängens olika sidor, och då började där en munter dans.
Prinsessan i midten och alla de små krusiga lammen rundt omkring hoppade
och sprungo på det gröna gräset, till dess prinsessan föll omkull med
benen i vädret.
Då lade de sig alla ned på de hundra tusen millionerna blommor och läto
solen skina på sig.
»Å, hvad jag är lycklig!» sade den lilla prinsessan. »Ingen i hela vida
världen är så lycklig som jag!»
Ängen buktade sig i backar och dalar och var här och där bevuxen med
stora träd, men längs ena sidan gränsade den till skogen, den stora,
allvarliga granskogen, som växte upp efter berget.
Mellan ängen och skogen var en hög, hög gärdsgård af långa, smala
granstammar, och man kunde blott på ett enda ställe komma igenom den.
Midt på gärdsgården fanns en liten grind, men till den hade prinsessan
nyckeln.
Men djupt inne i den mörka granskogen bodde en ung prins. Han hade byggt
sin jakthydda där inne och höll sig där en björngård.
Innanför ett stängsel hade han sex små björnungar, de allra roligaste
man kunde se.
De sågo ut som sex lefvande muffar, med täta, silkesmjuka pälsar, stora
mjuka tassar och små lömska och dumma ögon, som sutto på sned i
hufvudet.
Så snart prinsen hade kommit upp om morgonen och hade badat sig i källan
och klädt sig i sin jaktdräkt, gick han bort till sin björngård, öppnade
grinden och ropade:
»Alla mina björnungar! Alla mina björnungar! Kom så ska vi leka!»
Och så kommo alla sex björnungarna rusande ut som sex glada skolpojkar
och kastade sig öfver prinsen.
De rullade honom omkring på gräset, slogo honom med tassarna, lyfte
mössan af honom och slogo kullerbyttor öfver hans ben.
»Oj!» ropade prinsen. »Ingen i hela världen har så lifvadt som jag!»
Men så hände det en dag, att då prinsessan kom ut på morgonen och ropade
på sina lamm, kom intet af dem springande.
Hon ropade och ropade och klappade i händerna, men förgäfves.
Då började hon springa omkring för att leta efter dem, och i en grop
under ett stort askträd fann hon dem alla hopkrupna.
De lågo så stilla som en snödrifva, men de skakade alla öfver hela
kroppen och blinkade med sina gröna ögon, och när hon talade till dem,
svarade de endast: »Mää! Mää!» med små darrande röster.
Då förstod prinsessan, att något måtte ha skrämt dem, och hon satte sig
att vakta på dem.
En stund efteråt såg hon, att någon kom gående och stannade och tittade
ut mellan gärdsgårdsstörarna. Då reste hon sig och gick bort till
gärdsgården och tittade in i skogen.
Där stod prinsen!
Han var klädd som en riktig prins, må ni tro! Han hade röd sammetsblus
och stöflar med sporrar. I mössan hade han tre orrfjädrar, och om halsen
hade han svansen af en ekorre, som han själf hade skjutit.
Den lilla prinsessan stack sin lilla näsa in mellan gärdsgårdsstörarna.
»Är det du, som skrämmer mina lamm?» frågade hon.
»Det var väl mina björnungar,» svarade prinsen. »Jag var ute och
promenerade med dem i soluppgången.»
»Har du björnungar?» frågade prinsessan. »Akta dig, du, de kan vara
farliga!»
»De ä’ så lifvade!» svarade prinsen. »Men hvad gör du med dina dumma
lammungar?»
»De ä’ så söta!» sade prinsessan.
Emellertid måste prinsen lofva, att aldrig mera gå förbi med sina
björnungar, ty när lammen endast kände lukten af dem på långt håll, voro
de nära att dö af ångest.
Han höll också hvad han lofvade, men däremot kom han själf ofta på andra
sidan gärdsgården och stod och hängde och tittade in mellan stolparna på
prinsessan, som dansade med alla sina lamm bland de hundra tusen
millionerna hvita blommor på den gröna ängen i solskenet.
När hon icke orkade dansa mer, hände det att hon gick bort till
gärdsgården, och där stodo hon och prinsen och pratade.
Störarna stodo så tätt, att de blott kunde se hvarandra med ett öga i
sänder, och där stodo de och klämde fingrarna kring gärdsgårdsstörarna,
och stucko nässpetsarna in i mellanrummen.
En dag hade prinsen sin ena hand ombunden.
»Hvad har du gjort med din hand?» frågade prinsessan.
»Stött den på en sten!» svarade prinsen.
»Visst inte!» ropade prinsessan.
»Rifvit den på en gren!» sade prinsen.
»Visst inte!» svarade prinsessan.
»Nåja ... en af björnungarna har bitit mig,» sade prinsen.
»Där ser du, hvad jag sa!» sade prinsessan. »De ä’ farliga! Och när de
nu få stålklor och huggtänder, bli de ännu farligare!»
»Ja, men de ha en päls, som är så mjuk som silke och så tät som sammet,
och det är så läckert att klappa dem!»
»Kanske det också blir läckert, när de biter hufvudet af dig?» sade
prinsessan.
»Pytt!» svarade prinsen. »Det förstår du inte!» och så gick han.
Så gick sommaren. Lammen växte så fort, att man nästan kunde se det;
mycket fortare än små barn.
De voro icke längre så mjuka och runda, icke så lätta i kroppen och så
hvita i ullen, och när prinsessan klappade i händerna och ropade:
»Kom så ska vi dansa!» togo de endast ett par skutt och började därpå
beta i all maklighet.
»Ni är inte så söta som förr!» sade prinsessan och såg missnöjd på dem.
»Ni börjar att se så långnästa och dumma ut.»
Prinsens björnar växte också för hvar natt.
De voro icke längre så muntra och lekfulla.
De började att få stålklor och huggtänder, och deras ögon sågo för hvar
dag allt lömskare ut.
»Jag tror, att prinsessan har rätt,» sade prinsen. »Ni är inte att lita
på!»
Då hände det en morgon, när prinsessan kom ut, att hon fann ett af sina
lamm dödt på ängen.
Det hade blifvit bitet i halsen, och blodet flöt öfver gräset och
fläckade de hvita blommorna ända bort till gärdsgården, som på detta
ställe var nedbruten med våld.
Prinsessan blef både ond och ledsen, och hon befallde sitt folk, att de
skulle göra gärdsgården dubbelt så hög på detta ställe.
Mest ond var hon dock på prinsen. Hvarför passade han icke på sina
björnar!
Då hon nästa morgon kom ut, såg hon att på gärdsgården hängde den
finaste kappa af röd sammet, fodrad med björnskinn och med två gyllne
spännen till halsknäppe.
Hon förstod genast, att det var en gåfva från prinsen. Han hade dödat
den björnunge, som bitit hennes lamm och fodrat kappan med skinnet.
Men hvad brydde hon sig om det!
Fina kläder kunde hon få så mycket hon ville. Men ingen hade lof att
röra hennes lamm!
Hon lät kappan hänga, och då åskregnet kom, blef den alldeles förstörd.
Nu vågade icke prinsen visa sig mera vid gärdsgården, och prinsessan
kunde vara i fred med sina lamm. Men ju längre sommaren led, dess mindre
brydde hon sig om dem.
»Ni är inte längre små glada, hoppande lamm,» sade hon till dem. »Ni är
snart en hop gamla tråkiga får; — gå er väg!»
Och fåren hoppade åt sidan och läto henne gå förbi. De ville numera
också helst slippa att dansa. De stodo helst och mumsade och mumsade på
det gröna gräset från morgon till kväll.
Prinsessan hade också fått en ny hvit klänning, som räckte ända ned till
fotleden, hon kunde icke rusa omkring så vildt som förr.
Hon gick omkring på den gröna ängen och suckade och band kransar af alla
de hvita blommorna. Men inne vid jakthyddan satt prinsen, mörk i hågen
och såg på sina björnungar. De voro snart vuxna björnar med väldiga
tassar och en tung, luffande gång.
»Odjur!» sade prinsen och knuffade dem. »Hade inte en af er dödat
prinsessans lamm, så hade jag inte så tråkigt, som jag nu har!»
Men så hände det en afton, då prinsessan gick på ängen, att hon fick se
prinsens röda sammetsjacka lysa bakom gärdsgården. Han stod där och
hängde liksom förr i världen.
»Hvad gör du där?» frågade prinsessan.
»Man måtte väl ha lof att titta!» svarade han.
Prinsessan teg. Hon fortfor att binda på sin krans.
»Du ville inte ha min kappa,» sade han därpå.
»Tror du, att man betalar rödt blod med röd sammet?» svarade hon.
»Pytt, fårblod!» sade prinsen.
»Oskyldigt blod,» sade prinsessan. »Du ska skjuta dina björnar!»
»Jag har ju skjutit den, som bet ditt får!» svarade prinsen.
»Ja, men de andra också!» sade prinsessan.
»Nej!» ropade prinsen.
Då gick prinsessan så långt bort på ängen, att han icke kunde tala med
henne längre.
Nästa afton stod han där igen.
»Hvarför dansar du inte mera med dina lamm?» frågade han.
»De ä’ gamla får nu,» svarade prinsessan. »De ä’ inte längre glada att
dansa med. Men hvarför går du inte hem och leker med dina björnungar?»
»De ha blifvit vilda björnar,» svarade prinsen.
»Skjut dem!» sade prinsessan.
»Nej!» svarade prinsen, och så gick han.
Tredje kvällen stod han där igen och hängde.
»Prinsessa!» sade han. »Öppna dörren, så ska jag komma in och dansa med
dig. ¯Jag¯ kan dansa, må du tro!»
»Ja, om du först skjuter dina björnar,» sade prinsessan.
»Ja, jag ska väl göra det då,» svarade han.
»Hur många har du?» frågade prinsessan.
»Jag har tre,» svarade prinsen och tittade upp i träden.
»Å, du har bestämdt flera,» sade prinsessan.
»Nåja, jag har kanske fyra,» svarade han.
»Inte fler?»
»Jag har ju sagt dig, att jag har fyra,» svarade han och såg ned på sina
skor.
»Ja, då tror jag dig ju,» sade prinsessan. »En prins kan inte ljuga.»
»Det är sant; jag har visst fem!» svarade prinsen och ref af sig mössan,
»men den femte är den allra bästa, och den skjuter jag inte.»
»Ja, då går jag!» sade prinsessan.
»Jag skall sätta den i bur!» ropade prinsen efter henne.
»Björnar vilja inte bo i bur,» svarade hon.
»Jag skall smida den i länkar.»
»Den sliter sina länkar,» svarade prinsessan.
Nu var hon långt, långt borta som en hvit prick mellan de hvita
blommorna.
»Ja, då ¯ska¯ jag skjuta den! Jag ska! Jag ska! Lofva mig bara, att du
vill öppna grinden och släppa in mig på ängen!»
»Kom igen i morgon!» svarade prinsessan.
Nästa morgon stod prinsen åter vid gärdsgården.
»Nu är det gjordt!» sade han. »Jag har skjutit mina björnar!»
»Talar du sanning?» frågade hon.
»Dagsens sanning,» svarade prinsen.
»Se mig in i ögonen, när du säger det,» sade prinsessan.
»Ja, men jag kan ju bara se ditt ena öga genom gärdsgården,» svarade
han.
»Då får jag väl öppna grinden,» sade hon, och så satte hon nyckeln i
låset och släppte in prinsen på ängen.
Där stod han nu i sin röda sammetsblus, stöflar med sporrar, orrfjädrar
i hatten och ekorrsvansen kring halsen.
»Tror du mig nu?» frågade han. »Hvad ser du i mina ögon?»
»Jag ser mig själf!» svarade prinsessan och skrattade. »Jag står där i
min hvita klänning midt på ängen med de hundra tusen blommorna!»
»Och nu ska vi dansa!» sade prinsen och tog henne om lifvet, och så
började de att dansa.
Det gick som en hvirfvelvind öfver gräs och blommor, öfver backar och
dalar, hela den gröna ängen igenom.
Månen gick upp som en stor röd sköld öfver fjärden, och stjärnorna kommo
fram på himlen, och daggen föll på gräset, men de fortforo att dansa,
medan prinsen sjöng:
»Hasselbuskar de ä’ små,
de ä’ fulla af nötter!
Dansa lätt min unga brud,
du fryser om dina fötter!»
Och om de icke ha upphört att dansa så dansa de ännu.


Moster Kajsas skrin.

Det var en gång en gosse, som hette Erik. Han var både stark och vacker,
och han kallades af de andra unga gossarna för »starka Erik», men
flickorna kallade honom »vackra Erik».
Han hade just ingen lust att arbeta men stod gärna i byns utkant vid den
stora gröna planen, där ungdomen om sommarkvällarna lekte eller slogo
boll.
Här stod han med ryggen mot muren, armarna i kors och sin lilla
tobakspipa i munnen. När flickorna gingo förbi, nickade han vänligt, och
var det en vacker flicka, lyfte han höfligt på mössan, men när gossarna
gingo förbi, skickade han ofta ett försmädligt ord efter dem. Han mokade
gärna gräl, ty han tyckte om att slåss.
Också var han så stark, att de flesta voro rädda att slåss med honom,
och i hvilket spel han gaf sig in, vann han.
Erik hade hvarken far eller mor, och för resten endast en släkting; det
var gamla moster Kajsa.
Moster Kajsa var en gammal ogift kvinna, fattig och ful, alldeles
förskräckligt ful, tyckte den vackra Erik.
Hennes kropp var liten och hoptorkad, och hon kunde icke hålla hufvudet
upprätt på halsen. Det hängde och slingrade som på ett nyfödt barn.
Ögonen voro små och röda, och den långa näsan hängde ända ned öfver den
tandlösa munnen. Att ögonen sågo goda och vänliga ut, och att munnen
kunde säga milda ord, det märkte icke Erik.
»Det är förskräckligt, hvad moster Kajsa är ful,» sade han endast. »Det
är inte underligt, att käringen aldrig har kunnat få en man.»
Om lördagskvällarna brukade gamla moster Kajsa gå upp till kyrkogården
och vattna grafven, och då hände det ofta, att hon gick förbi Erik, som
stod vid muren och rökte på sin pipa; ty moster Kajsas lilla hus låg
alldeles intill den gröna planen, där de unga lekte.
När då moster Kajsa kom stapplande fram vid sin käpp, med en liten
vattenkanna i den andra handen, nickade hon vänligt till Erik och sade:
»God afton, vackra Erik!»
Och Erik gaf henne en liten nådig nick tillbaka och svarade:
»God afton, gamla fula moster Kajsa!»
Då hände det en afton, medan Erik kastade boll med några kamrater ute på
ängen, att han så häftigt slog till bollen, att hans ena byxknapp flög
af, och han var på vippen att tappa byxorna.
De andra började att skratta, och då blef Erik röd i ansiktet. Han tålde
icke, att man skrattade åt honom; han ville bara beundras.
Han tog ett grabbtag i linningen på sina byxor, men i detsamma såg han
upp till moster Kajsas lilla hus. Hon satt där uppe i fönstret bakom
geranierna och stickade på sin strumpa, och nu vinkade hon till Erik och
öppnade fönstret litet på glänt:
»Kom upp, Erik, så skall jag hjälpa dig!»
Erik hade aldrig förr varit inne i moster Kajsas hus.
Det var så litet, och fönsterna så små, att han nu mätte det från
skorstenen till jorden. Han trodde, att han väl knappt skulle kunna stå
rak där inne. Då han kom genom ingångsdörren, måste han uppför en liten
hönstrappa, ty moster Kajsa bodde på öfre botten. Inunder bodde en
skomakare.
Ofvanför trappan låg moster Kajsas lilla rum. Det var så litet, att om
Erik hade lagt sig på golfvet och sträckt ut sig i sin fulla längd,
skulle han ha blifvit tvungen att draga fötterna till sig, och han måste
böja hufvudet för att komma in genom dörren, men då kunde han nätt och
jämnt stå rak under taket.
Men allting därinne var så rent och hvitt. Golfvet hade icke en fläck,
och de hvita gardinerna kring den lilla sängen sågo alldeles nystrukna
ut. I fönstret hängde också små nystrukna gardiner, och där stod
proppfullt af blomkrukor med nejlikor och geranier. Men för öfrigt fanns
där endast ett bord och några stolar, och vid den ena väggen ett litet
skåp, hvarpå stod ett skrin med mässingslås.
»Var det en knapp, du skulle ha?» sade moster Kajsa. Hon gick bort och
öppnade skrinet och tog därur nål och tråd och en byxknapp.
Så satte hon ett par stora hornbågade glasögon på sin näsa och bad Erik
sitta ned. Själf satte hon sig bredvid och började sy fast knappen med
vaxad tråd och knut på rätan.
Men Erik skrattade.
»Du ser ut som en gammal gam, som vill hacka min lefver, moster Kajsa,»
sade han.
»Det var roligt det,» sade moster Kajsa, »men nu sitter knappen fast.»
Det var nätt och jämnt, att Erik sade tack, ty han skulle ju ner och slå
boll igen.
Men han kunde icke glömma, att de hade skrattat åt honom, då hans
byxknapp sprang af, och i synnerhet var det en gosse, som de kallade
Långe-Jöns, som riktigt hade hållit sig på magen af skratt.
Det där satt och knep Erik i sidan, och han passade på alla möjliga
tillfällen att reta och utmana Långe-Jöns, ty Erik ville slåss med
honom.
Så blef det från onda blickar till vreda ord, och en afton råkade de
ihop med knytnäfvarna. Erik var den starkaste, men Långe-Jöns var smidig
som en ål, och kunde böja sig undan för slagen så hastigt, att de flesta
kommo i luften.
Då blef Erik het och drog knifven.
»Jaså, du drar knif, din slyngel!» ropade Långe-Jöns och drog också sin,
och i nästa ögonblick hade Erik ett styggt hugg öfver sin högra hand.
Då hans motståndare och de andra kamraterna sågo blod flyta, spriddes de
som en hönsflock, och Erik stod ensam och såg sitt röda blod droppa i
tunga droppar ned på gräset.
Då klirrade moster Kajsas ruta.
»Kom upp, Erik, skall jag hjälpa dig!» och Erik var denna gång icke sen
att klättra uppför den lilla trappan.
»Sitt ned,» sade moster Kajsa, då Erik kom in, och så öppnade hon sitt
skrin och började att leta i det. Hon tog fram ett litet hopvikt papper,
och därur tog hon ett plåster, som luktade så underligt.
De stora glasögonen kommo åter på hennes långa näsa, och så tvättade hon
blodet från Eriks hand och klistrade ihop såret med plåsterremsor, och
så tog hon linne utur skåpet och gjorde däraf en lång bindel, som hon
band kring den sårade handen.
»Du ser ut som en gammal örn, som dricker mitt blod,» sade Erik, då
moster Kajsa stod med näsan öfver hans hand.
»Det var roligt, det,» svarade moster Kajsa. »Nu är handen i ordning,
men jag skall säga dig Erik, man slåss inte med knif! Det låter du bli
en annan gång.»
»Jag tycker inte om, att få bannor,» sade Erik och såg ond ut. »Det tål
jag inte.»
»Du tycker kanske mer om att få en hvetebulle med smör och en sup,» sade
moster Kajsa; »men det tål du kanske inte heller?»
Erik såg genast mildare ut. Hvetebröd hade han sällan råd att äta, och
det svartnade för hans ögon af allt det blod han förlorat, så att han
tyckte nog, att en hjärtestyrkare skulle vara god att få. Han sneglade
bort till moster Kajsa, då hon gick till sitt skrin och därur framtog en
liten kopp med smör, en stor hvetebulle och en liten flaska med ett
litet, litet glas, som hon satte framför Erik.
»Du kan gärna sträcka dina långa ben på en stol,» sade moster. »Jag
lägger mitt förkläde på den!»
Och så sträckte Erik benen ifrån sig och låg som en prins och åt
hvetebröd och drack sött brännvin till.
Denna gång sade han både tack och farväl, och han log till och med ett
litet vänligt leende mot moster Kajsa, då han gick sin väg.
Då handen var läkt, skulle Erik åter kasta boll, och då han dref till
den med all makt, sprang spännet ur hans tröja. Det var ett gammalt fult
tennspänne, men det var dock alltid bättre än intet, och hur mycket han
än letade, kunde han icke finna det.
»Hvad letar du efter?» frågade moster Kajsa uppe från sitt fönster.
»Jag letar efter mitt tennspänne,» svarade Erik. »Men det har troligtvis
flugit till världens ända.»
»Troligtvis,» svarade moster Kajsa, »eftersom ¯du¯ slog till bollen. Men
kom upp så ska vi försöka hitta ett annat.»
Nu var Erik så väl bekant med trappan, att han tog den i två steg.
»God afton, lilla moster!» sade Erik, då han kom in.
»God afton, Erik!» sade mostern. Hon stod redan och letade i skrinet.
»Ser du här!» sade hon. »Skulle det här kanske passa?» och hon tog fram
ett spänne af förgylldt silfver. Det föreställde två händer, som kommo
ut ur två svängda liljekalkar och togo om hvarandra, och på handleden af
hvar och en satt en blänkande sten.
»Oj, ett så fasligt vackert spänne!» sade Erik och spetsade munnen.
»Tänker moster verkligen ge mig det?»
»Vackert ska vackert ha,» sade moster Kajsa. »Det passar bra mycket
bättre på ditt unga bröst, än vid min gamla skrynkliga hals.»
»Å ja, det är då också sant,» sade Erik, och så lät han moster Kajsa sy
i spännet.
Men när han nu om kvällarna stod i solskenet vid bollplatsen, tittade
flickorna dubbelt på Erik.