Helena Nybloms Sagor - 7

föräldrarna ute i hafvet göra allt, hvad fiskaren önskade. Men modern
till Vifvan, som var en kvinna, som förstod att tänka på två saker på en
gång, fick genast klart för sig, att nu lurade en fara på dem själfva.
Det skulle vara ganska naturligt, om hafsfolket nu skulle göra allt för
att få fingrarna i lilla Vifvan för att hämna sig, och så blef det
beslutadt, att Vifvan aldrig mera fick gå ner och leka och plaska vid
stranden, som hon förr varit van vid. Hon fick icke bada i det
långgrunda vattnet, där hon så gärna sprungit naken omkring i vågorna,
och hon fick aldrig mera gå ner i en båt och vippa, som varit hennes
största nöje.
När hon skulle leka, måste hon hålla sig i närheten af stugan, eller gå
upp i björkhagen, och modern tog henne själf med upp till skogen omkring
den lilla sjön, hvari hon kastat Bubblan.
Då fiskarhustrun närmade sig sjön med lilla Vifvan vid handen, sågo de
tydligt, att Bubblan höll på att leka i vattnet. Han slog den ena
kullerbyttan efter den andra, så att vattnet sprutade högt upp mellan
granarna. Men så snart han hörde deras steg närma sig, dök han pilsnabbt
ned i djupet, och på vattnet syntes blott några stora ringar, som
småningom blefvo mindre, där hvar han legat.
Det hjälpte icke, att de kastade stenar och ropade på honom. Han gömde
sig väl och gaf icke ett ljud ifrån sig.
Men då hände det en dag, att de, hemma hos fiskaren, hade fått stekt
strömming till middag; — ja, det hände då nästan hvar dag — och då gömde
Vifvan ett par af sina strömmingar under förklädet, och då hon om
eftermiddagen sprang upp för att leka i hagen, smög hon sig högre upp in
mellan granarna och ut till den lilla sjön. Där lade hon sig framstupa
på en flat sten och hviskade:
»Bubblan! Lilla Bubblan! Kom, så ska du få namnam!»
En lång stund hörde hon ingenting, men då hon fortfor att ropa med sin
milda lilla röst, såg hon plötsligt, att det slogs ett par ringar midt i
sjön, som när en fisk vill slå och så dök ett litet hufvud, en liten
barnkropp och till sist hela lilla Bubblan fram.
Han höll sig på långt afstånd och stirrade på Vifvan med sina utstående,
vattenblå ögon. Han hade nyss gnagt litet sjögräs på botten, och ännu
hängde några våta gröna tussar kring hans mun.
Vifvan böjde sig ut öfver vattnet så långt hon kunde. Hennes långa gula
hår hängde i lockar ned öfver hennes panna och skuldror. Hon var hvit
och röd som en lingonblomma och hade ögon som två blå för-gät-mig-ejer,
och så ropade hon igen med sin milda lilla röst, som ljöd som när en
bofink kvittrar:
»Bubbla lilla! Kom, så ska du få namnam!» Och med sin lilla tjocka hand
sträckte hon den ena af strömmingarna ut öfver vattnet.
Bubblan såg ut, som om han skulle tappa både näsa och mun af förvåning.
Han rörde sig icke och andades icke.
Men så log han plötsligt ett bredt leende upp till båda öronen, så att
sjögräset föll ut ur munnen på honom, och hans ögon alldeles försvunno.
»Kom, kom! Det är namnam!» sade Vifvan och nickade.
Då plaskade Bubblan i väg öfver vattnet och tog med munnen strömmingen
ur Vifvans fingrar. Han åt dem begärligt, den ena efter den andra, och
slutligen slickade han Vifvans fingrar som en liten hund.
»Nu ska du dansa för mig,» sade Vifvan och satte sig på gräset. »Hopp
san! Hopp san! Vältra dig, lilla Bubbla!»
Och då började Bubblan slå kullerbyttor, fortare och fortare, och då han
såg, att Vifvan skrattade och klappade i händerna, blef han alldeles
vild och flängde och for och tumlade sig, så att svansen stod som ett S
efter honom. Och så skrattade han högt med ett underligt tomt,
skrällande läte.
Det var förskräckligt roligt, och från den dagen voro Vifvan och Bubblan
de bästa vänner.
Så snart Vifvan fick något, som var godt, en kringla eller en skorpa,
gömde hon hälften till Bubblan. Hon plockade hallon och blåbär i skogen
till honom, och han kom och slickade upp dem ur hennes hand. Men alla de
blommor och vasstrån, Vifvan icke kunde nå, hämtade Bubblan till henne,
och han fångade trollsländor med långa gröna vingar och gaf henne.
Det fanns mycket, som Bubblan var rädd för. Han var förskräckligt rädd
för månen och stjärnorna, då han aldrig hade varit ofvanför hafsytan
förr än den dag, han blef fångad i strömmingsnätet, och han var rädd för
att de speglade sig i sjön. Fåglarna var han också rädd för och dök
under vattnet, när de flögo förbi.
Men Vifvan var han icke rädd för. När hon kom, låg han ofta och väntade
vid stranden och hade krupit så långt upp han kunde komma, och när hon
satte sig i gräset eller på den flata stenen, plaskade han tätt intill
henne, lade sitt hufvud i hennes knä och såg på henne, medan han drog
munnen till ett bredt leende.
»Bubblan! Min Bubbla!» sade hon och klappade honom på hufvudet.
Länge trodde Vifvan, att Bubblan var döfstum, ty han sade aldrig ett
ord, han bara såg vänlig ut och slog kullerbyttor. Men så plötsligt en
dag öppnade han sin breda mun och sade: »Vifvan!» — det lät mest, som
när en groda kraxar.
Och så började han lära sig människors språk. Han kunde snart säga både
»namnam» och »tack» och »vackert väder», och andra liknande nyttiga och
förståndiga saker, men han talade aldrig mycket, utan lyssnade helst
till hvad Vifvan hade att säga honom.
De lekte så bra tillsammans, och när fiskarhustrun måste hjälpa sin man
eller hade annat att göra, sade hon ofta:
»Gå du upp och lek med Bubblan och ta ett par strömmingar med och kasta
i munnen på honom.»
Och då sprang Vifvan genast.
Så gick sommaren, men då senhösten och vintern kom, blef det annorlunda,
ty med den första is, som lade sig öfver skogssjön, kunde Bubblan icke
komma upp mera.
Men då han såg Vifvan komma ner till stranden, och det såg han genom den
tunna isen liksom genom ett fönster, arbetade han sig upp och slog
sönder isen, så att han blödde om nacken och händerna.
Då klagade Vifvan för sin far, och fiskaren höll hela vintern en vak
öppen i isen på skogssjön, ty Bubblans lif hade blifvit af stor vikt för
honom, då hafsfolkets beskydd skulle upphöra, om något ondt hände
Bubblan.
Och Vifvan var icke rädd för snö och blåst. Hon gick i alla väder,
åtminstone en gång om dagen upp till skogssjön, hälsade på sin lilla vän
och bar mat till honom. Hon ville till och med ge honom ett par gamla
vantar, men då skrattade han och sade:
»Snaskigt!» då de strax blefvo våta.
Den lilla sjön låg för resten så bra i lä mellan klippor och skog, att
så snart vårsolen började komma, var det varmt och skönt där uppe, och
gullvifvorna blommade först af alla ställen under björkarna vid sjöns
södra strand.
Då flätade Vifvan en vårdag en tjock krans af gullvifvor till sitt hår
och sprang fram ur skogen, och när Bubblan fick se henne, hoppade han
högt upp som en lax af bara glädje och slog baklänges kullerbytta i
solskenet.
Så lekte de tillsammans som de bästa vänner, och under tiden växte de
och förändrade sig, hvar och en på sitt sätt.
Vifvan var icke längre den lilla runda och knubbiga barnunge, som då hon
först tultade upp till Bubblan vid skogssjön. Hon var en smärt och lång
flicka, och hennes gyllene hår nådde henne nedanför bältet.
Bubblan hade blifvit en mörkhårig, kraftig pojke med solbränd hy. Hans
ögon voro icke längre vattenblå och förvånade, utan hade blifvit
mörkare, som när det går skuggor öfver böljorna och när man såg in i
dem, tänkte man på hafvet.
Hans mun var ännu stor och bred, men det var en vacker mun med friska,
hvita tänder, och när han log emot Vifvan, tyckte hon, att ingen, som
gick på två ben på jorden, såg så god ut som hennes vän med
fiskstjärten.
Deras lekar hade blifvit stillsammare.
Bubblan slog icke längre kullerbyttor af glädje, då Vifvan kom, men
simmade hastigt fram till stranden och lade sig i en liten bukt, där
Vifvan satt på en sten.
Han hade gjort sig en flöjt af en lång rad med rör, sammanbundna med
vass, och på den spelade han så underliga melodier. Det lät som när
vindarna sväfva genom vassen, som när böljorna sucka vid stranden, och
det kunde också ljuda så gladt och klingande, som när solljuset hoppar
på vattenytan.
Vifvan hade den allra sötaste röst, och hon kunde joddla och tralla,
göra lustiga drillar och hopp, och hon kunde lika många visor som det
fanns dagar i sommaren, och medan hon satt på stenen och sjöng, låg
Bubblan i vattnet vid hennes fötter och spelade på sin flöjt.
Han hade nu lärt sig människornas språk, men han talade aldrig med någon
annan än med Vifvan, och hon kunde endast goda och vänliga ord.
»Vet du,» sade hon en dag till Bubblan, »att när du har varit här i sex
år, har min far lofvat din far, att kasta dig ned i hafvet igen,
hvarifrån du har kommit.»
»Jag bryr mig inte om hafvet,» sade Bubblan. »Jag vill alltid stanna
här, i vår egen sjö, och aldrig, aldrig skiljas från min Vifva.»
»Det måste dock ske,» sade Vifvan. »Om inte dina föräldrar få dig igen,
kommer stor olycka öfver min far. Han har gifvit sitt ord, och det måste
han hålla.»
»Men du följer med!» sade Bubblan och tog med båda händerna om Vifvans
långa guldhår. »Inte sant! Du hoppar i hafvet efter mig?»
»Du lilla dumma Bubbla!» sade Vifvan. »I hafvet kunna vi, människobarn,
inte lefva. Vi sjunka till botten och dö, vi, som blott ha två ben och
inte en sådan simstjärt som hafsungarna.»
»Jag bryr mig inte ett dugg om min simstjärt,» sade Bubblan och såg
bedröfvad på den. »Jag ville mycket hellre ha två små fötter som du har,
och springa omkring med dig i hagen och plocka nötter.»
Emellertid närmade sig den dag, då fiskaren hade lofvat, att kasta
Bubblan tillbaka i hafvet.
Det hade under dessa sex år gått fiskaren väl. Hvarje morgon fann han
sina nät fulla af strömming, och när det blåste hårdt, flöt hans båt
lätt som ett spån öfver vågorna, som liksom nego och banade väg för den.
Han förstod nog, hvem han hade att tacka för allt detta, och så tänkte
han, att det kunde vara osäkert, huruvida hafsmannen alltjämt skulle
vilja bry sig om honom, när han väl hade fått sin son tillbaka.
Han talade därom med sin hustru, och hon sade: »Du är dum, om du kastar
hafsungen ut på djupet. Ser du inte, hvilken makt vi ha öfver dem där
nere, så länge de veta, att han är i vårt våld. Nej du, låt dem vänta!
Ens löften till så’nt folk behöfver man inte ta så noga.»
Och så beslöt fiskaren, att han skulle behålla Bubblan ännu en tid.
På aftonen precis sex år sedan den kväll fiskaren talat med hafsfolket
var det härligaste månsken.
Hafvet var spegelblankt, och då fiskaren lade ut sina nät, fick han se,
att just där månen speglade sig som en hvit silfversköld i hafvet,
började vågorna röra sig och brusa, och med ens dök hafsfolket upp ur
vattnet.
Hafsmannen hade en tångkrans på hufvudet och kappa med glimmande
musselskal öfver axlarna, och hafsfrun hade en klänning af hvitt skum
med silfverstänk, och en lång, skimrande dimslöja öfver håret.
»Nu!» ropade hafsmannen till fiskaren. »Nu är stunden kommen! Gif mig
min son, min Bubbla tillbaka!»
Fiskaren låtsade, som om han icke hörde, utan sysslade med sina nät.
Då ropade hafsfrun med klagande röst:
»Gif oss vår son, vår Bubbla tillbaka!»
»Lugna er!» sade fiskaren och reste sig i båten. »Lugna er ännu en tid!
Er son har det bra hos oss, och han önskar som vi, att tills vidare få
stanna kvar där uppe i skogssjön. Det är väl inte så brådt! Ta er ett
bad och lugna er!»
»Jaså, det är på det sättet mänskorna hålla sina löften!» ropade
hafsmannen.
»Olycka och förbannelse öfver er!» skrek hafsfrun.
»Det skulle kunna hända, att du i framtiden ser strömmingsstimmen gå en
annan väg än i dina nät!» hväste hafsmannen.
»Alla mina hafsjungfrur skola hjälpa mig, att sopa böljorna öfver din
båt!» tjöt hafsfrun.
»Storm och blixt skola krossa dig, dräpa dig! Böljorna skola jaga dig,
taga dig, skrämma dig, klämma dig, gömma dig!» ropade hafsfrun.
»Skrik lagom!» sade fiskaren och lade lugnt ut sina nät. »Om jag ser,
att ni inte i allt hjälper mig, utan i stället försöker stjälpa mig —
ja, då hänger jag samma dag er hafsskatt i första, bästa gran uppe vid
sjön, där han nu plaskar som bäst.»
Hafsfrun uppgaf ett så långt och ohyggligt tjut, att fiskaren blef
riktigt rädd, och fyrtornet ute på skäret blinkade med ögonen af
förskräckelse.
»Tjut måttligt!» ropade han därpå. »Det skall inte hända er son något
ondt, så länge ni i allt gör mig till viljes. Och om sex år — ja, nu är
det riktigt sant — om sex år skall ni så säkert få honom ner på
hafsbotten igen, som jag nu står här.»
»Och ljuger!» skrek hafsfrun.
»Gör som ni vill!» svarade fiskaren blott. »Men har ni något hjärta i
er, så tänk på, att er sons lif beror på er själfva!»
Då gaf hafsfolket ett så förfärligt skrik ifrån sig, att månen af
förskräckelse gömde sig bakom en sky.
Då den åter kom fram, voro de försvunna i djupet.
Men den natten blef det den våldsammaste storm. Hafvet vrålade och
larmade som om alla onda andar voro lössläppta. Vågorna sprutade så högt
upp, att de slogo och piskade mot rutorna i fiskarstugan och de där inne
icke kunde sofva.
»Hvad är det? Hvad är det?» frågade fiskarhustrun och stirrade ut i
natten, där hafvet rasade.
»Å, det är bara hafsfolket, som är på misshumör för att det inte genast
får sin vilja fram. Det går dem i magen, och de ha dåliga drömmar, men
det lugnar sig snart!»
I tre dagar och tre nätter rasade stormen, men så blef hafvet lugnt, och
första gången fiskaren lade ut näten, hade han dem fullare än någonsin.
Då hände det en dag, att Bubblan och Vifvan sutto vid sjön och talade
med hvarandra. Bubblan hade från sjöbotten hämtat upp några små musslor,
som han hade lagt på stranden.
»Men dessa äro inte vackra,» sade han, »inte tillräckligt vackra till
min Vifva. Jag minns, då jag var helt liten och satt på hafsbotten, att
jag lekte med stora rosenröda snäckor, som min mor gaf mig. Om jag bara
kunde få fatt i en af dem.»
»Ja, hur skall det gå till?» frågade Vifvan. »Jag kan inte gå ner på
hafsbotten efter dem. Då skulle jag dö, och aldrig mer komma igen och
leka med dig!»
»Nej, men du kan gå ner till stranden och ropa på far min, och när han
kommer, så säg till honom: »Bubblan längtar efter snäckor! Af de röda,
af de stora, af de allra vackraste, som mor hans gaf honom att leka med,
då han var liten; af dem, som kunde brusa och susa och säga: »Schy, scho
— hela hafvet stormar.»
Ja, det lofvade Vifvan, och hon längtade så att ge Bubblan, det han
önskade, att hon rent af glömde, att hon var förbjuden att gå ned till
stranden, utan sprang så fort hon kunde.
Då hon hade kommit alldeles intill hafvet, gick hon ut på en lång rad
flata stenar, som lågo i vattnet, och från den allra yttersta ropade
hon:
»Hafsman! Hafsman! Bubblefar, kom!» Då hon hade ropat tre gånger,
började det bubbla så underligt i hafvet, och upp från djupet steg
hafsmannen med tång i håret och musselskal i skägget.
Då han fick se Vifvan, som stod och lyste i solskenet med sitt långa
gullhår, skrattade han och visade alla sina stora tänder.
»Bubblan ber att få snäckor, af dem, som växa på hafsbotten, af de
stora, af de röda, af dem, som kunna brusa och susa och säga: Schy, scho
— hela hafvet stormar!» ropade Vifvan.
Då nickade hafsmannen långsamt och plumsade åter ner i djupet, men en
stund därpå kom han upp igen och hade båda händerna fulla af stora,
rosenröda snäckor, som sågo ut som de godaste frukter.
»Schy — scho — scha — schuu,» sade han och räckte ena handen mot Vifvan,
medan han så vänligt visade tänderna.
Vifvan sträckte ifrigt sina händer efter dem, men i detsamma kastade
hafsmannen alla snäckorna i hafvet, så att de föllo som en regnskur
öfver vattnet, och i ett nu hade han gripit Vifvan om lifvet och höll
henne fast.
Hon skrek allt hvad hon kunde, men han andades öfver hennes ansikte,
öfver mun och ögon, öfver hennes nacke och hals, och då bredde sig som
en tunn, hvit hinna öfver hela hennes kropp, och hon domnade af.
Då dök hafsmannen ned i djupet med henne.
Först då han var nere på botten, lade han Vifvan på en bänk af sjögräs,
och där fick hon ligga länge och sofva. Men sedan simmade han fram och
andades åter öfver henne, och då föll den tunna, hvita hinnan af henne,
och hon öppnade ögonen och kunde se och lefva i hafvet.
Först trodde hon, att hon drömde, och ville oupphörligt torka vattnet ur
ögonen, men så förstod hon plötsligt, hvar hon var, och var icke alls
rädd.
»O! Jag är i hafvets djup!» sade hon. Här, där min lilla Bubbla är född.
Nu vill jag se allt, allt här nere, så att jag kan berätta honom därom,
när jag åter kommer upp.»
Simma kunde hon ju icke som de andra, då hon icke hade en sådan
fiskstjärt som de, men två af sjöjungfrurna buro henne på gullstol
emellan sig och så susade de i väg med henne genom vattnet.
Och där nere i hafvet var allt så underbart, så stort och ljust och
oändligt.
När solen lyste ofvanför på himlen, strålade allting på djupet som
smälta ädelstenar, men gick det skyar öfver himlen, blef allting där
nere så kyligt och hemlighetsfullt.
För resten var hafvet icke ett ögonblick sig likt. Det växlade i
ständiga färgskiftningar, och så tonade det i en evig, böljande musik.
Än ljöd det i stormfyllda, mäktiga ackord, än susade det i underbara,
tjusande harmonier, och än sjöng det stilla, klara sånger.
Det var så lefvande som intet Vifvan hade sett på jorden. Det flammade
till och fördunklades, gnistrade och susade, sjöng och hviskade från
morgon till afton utan uppehåll. Om natten sof Vifvan på en säng af
sjögräs, och då hörde hon ännu i drömmen hafvets underbara musik.
Men hon var icke alltid på botten af hafvet. Ofta buro sjöjungfrurna
henne upp till hafsytan och dansade på vågorna med henne.
När då hafvet låg som en enda lysande yta framför henne och hon säkert
och lätt vaggade på sjöjungfrurnas armar, kände hon sig som en lycklig
bölja och skrattade af glädje.
Men när hafvet stormade vildt, satte sjöjungfrurna henne på ett skär,
och så tumlade de omkring henne och visade henne sina lekar i hafvet. De
dansade ringdansar genom vågorna och hoppade högt upp, så att det
sprutade om dem. Än stodo de på hufvudet och än på stjärten. Man visste
knappt, hvad som var upp och ned på dem, och så sjöngo och skreko och
skrattade de så högt, att skeppen, som kommo förbi, satte alla segel
till och skyndade mot land.
Här, utifrån hafvet sedt, såg landet så flackt och obetydligt ut.
Bergåsen var som en liten låg jordvall, den högsta gran i skogen såg ut
som en liten pinne, som stack upp öfver stranden, och fiskarstugan var
som en leksak, som en enda af de stora vågorna skulle kunnat krossa i
spillror.
Nej hafvet! Det var stort och mäktigt och oändligt, aldrig detsamma och
icke likt något annat, och Vifvan började att älska hafvet och glömma
jorden.
Väl tänkte hon ibland på sina föräldrar och ännu oftare tänkte hon på
lilla Bubblan och längtade efter honom, men när hon sade det till
hafsmannen och hafsfrun svarade de:
»Han kommer snart! Han kommer om sex år, och sex år äro blott som ett
vågslag i hafvet.»
Och så tröstade sig Vifvan och lyssnade till hafvets brus.
Men hemma hos fiskaren hade de saknat Vifvan samma dag hon försvunnit.
De sökte henne först uppe vid den lilla skogssjön, där de alltid trodde
sig kunna finna henne, när hon var länge borta, men där fanns hon icke,
och att hon icke på länge hade varit där, förstodo de af Bubblans
förskräckta ansikte. Han hade simmat ända intill stranden och låg med
armbågarna på stenen och hufvudet i händerna och stirrade in emot
skogen, hvarifrån han väntade, att Vifvan skulle komma tillbaka.
Då föll det fiskaren in att gå ner till hafvet. En aning sade honom, att
nu hade hafsmannen hämnats; och i solnedgången fick han se, huru
hafsmannen låg stödd mot en stor sten, icke långt från land, och såg upp
mot fiskarstugan.
»God afton, hafsman!» sade fiskaren. »Det var just dig jag ville tala
med.»
»Står till tjänst!» svarade hafsmannen och kammade sitt skägg med sina
långa, bruna fingrar. »Hvad är det fråga om?»
»Jo, om ingenting mer eller mindre än om min egen dotter,» svarade
fiskaren. »Du skulle väl inte ha sett Vifvan?»
»Hon med gullhåret?» sade hafsmannen. »Jo, det kunde kanske hända, att
jag har sett henne. Jag har till och med sett henne alldeles nyss! Hon
satt på hafsbotten och drog pärlor på sjögräs.»
»Då ger du mig henne genast tillbaka!» ropade fiskaren. »Genast hör du —
— eller — —».
»Eller hvad för slag?» frågade hafsmannen, satte sin tångkrans på sned
och lade armarna i kors. Han såg morsk ut.
»Eller jag hänger din son i första gran i skogen,» skrek fiskaren. »Det
är lätt gjordt!»
»Det är ännu lättare, att kväfva din dotter i en bölja,» sade
hafsmannen.
»Nå, då skall du få din herr son igen,» ropade fiskaren. »Med stjärt och
allt! Jag skall redan i afton hämta honom i brygghuskaret och stjälpa
honom i hafvet.»
»Gör dig inte besvär!» sade hafsmannen lugnt. »Det var ju tal om sex år,
tyckte jag, att du nyligen sade. Jag tycker om, att man är precis med
sina löften. Ditt första löfte bröt du och flyttade fram tiden. Nu skall
du inte förhasta dig med, att vilja påskynda den. I sex år väntar jag på
min son, och i sex år behåller jag din dotter. På midsommardagen om sex
år sätter jag henne i land vid din dörr i samma ögonblick, som du kastar
min son i hafvet. Det måste vara ordning i allt.»
»Å, du gamla hafskatt! Du stygga gamla hafstroll! Tvi dig!» skrek
fiskaren och hotade honom med en båtshake. Men hafsmannen satt alldeles
stilla och skrattade, så att man såg alla hans tänder.
»Snälla lilla rara hafsgubbe!» sade då fiskaren. »Lilla rara hafsfarbror
och kommendörkapten! Skulle du inte kunna ge mig Vifvan just nu med
detsamma. Skulle det inte vara roligt att redan i dag få din gosse
tillbaka?»
»Det skulle nog vara roligt,» svarade hafsmannen, »men det är en sak,
som är ännu roligare, och det är att hämnas! Det är vildt roligt!» och
så skrattade han så hemskt, att fiskaren kände kalla kårar utefter
ryggen.
»Om sex år!» ropade hafsmannen igen, »om sex år skall du ha din dotter
frisk och stark tillbaka; — det vill säga så vida du passar noga på min
son. Ty sker det honom det allra minsta ondt, ja då — — du vet! Det går
så lätt i en bölja!»
I detsamma gled en lång, lång bölja med rasslande skum in emot stranden,
och hafsmannen och solen sjönko ned i hafvet.
Medan Vifvan lefde sitt lif nere i hafvets djup, satt lilla Bubblan uppe
i skogssjön och såg upp i träden, undrande hvarför hon aldrig, aldrig
kom.
Först sade fiskarhustrun länge till honom, att hon hade rest bort, men
då dagar och veckor gingo, måste hon fram med sanningen och berätta
Bubblan, att Vifvan hade sjunkit i hafvet, och icke förr än om sex år
skulle hon komma upp igen.
Då kröp Bubblan ned på botten af sjön och syntes icke till på sex dagar.
Men svälten dref honom upp, ty i den lilla sjön fanns just ingen fisk,
och nu hade han blifvit van vid ordentlig människoföda; och så bar
fiskarhustrun till honom mat liksom Vifvan hade gjort, och försökte göra
lifvet så drägligt för honom som möjligt.
Hon hade af fiskaren fått höra hafsmannens hotelser, att det berodde på,
huru de behandlade Bubblan, om Vifvan skulle komma helbrägda tillbaka
till dem igen.
Både hon och fiskaren gingo upp till sjön, så ofta de hade en stund
ledig, och hade alltid mat med till Bubblan. Då de visste, att de på
flere dagar icke skulle få tid att komma upp i skogen, satte de ett helt
tråg med strömming vid sjökanten, så att han icke skulle sakna något,
medan de voro borta, så att svälte gjorde han ju inte, och han kunde ju
lätt nog hålla sig ren, då han hade hela sjön att tvätta sig i. Men det
var också alltsammans.
Fiskaren och hans hustru sade honom visserligen ett par ord, när de
kommo för att hälsa på honom, men de kunde hvarken leka med honom eller
sjunga för honom, och, framför allt, de brydde sig egentligen icke det
minsta om honom, utan tittade endast till honom, därför att de voro
rädda för hafsmannen.
Det var något annat, då Bubblan hade sin egen, kära Vifva till
lekkamrat. Hon älskade honom, som om han hade varit hennes egen bror,
och delade sorg och glädje med honom, och så var hon så vacker att se
på! Fiskargumman var icke alls vacker. Hon var så mager och torr som en
gammal sill, och så luktade hon alltid strömming.
För hvarje år, som gick, blef Bubblan allvarligare. Han växte mer och
mer — och fiskstjärten växte förstås också — och han blef lång och
mager, fick långt, svart hår och sådana sorgsna mörkblå ögon. Han låg
för det mesta nära stranden och spelade på sin flöjt alla de melodier,
han hört Vifvan sjunga, och ännu flera, som han själf hittade på; eller
också låg han och tittade upp i trädtopparna och såg björkarna vifta och
granarna susa och asparna darra. Träden i skogen voro hans bästa vänner.
»Hvad hon skall längta efter er alla, ni vackra träd!» sade han till sig
själf. »Stackars lilla Vifvan där nere i det stora, kalla hafvet, där
det hvarken växer lingon eller nyponblommor!» och så grät han, ty det
tyngde så förskräckligt på hans samvete, att det var för hans skull
Vifvan hade gått till hafvet; ty hafsmänniskorna ha också samvete liksom
alla andra skapade varelser.
Så började han räkna dagarna och veckorna till dess Vifvan skulle komma
hem, och då han ingen almanacka hade, hittade han på, att för hvar dag
som gick, lägga en liten sten vid stranden, och när han hade lagt sex
gånger tre hundrasextiofem stenar, ja, då kom den lyckliga dag de skulle
ses igen. Han tänkte icke på, att han just samma dag skulle kastas i
hafvet!
För Bubblan var hvarje dag af dessa sex år så tung som en sten, för
Vifvan flöt hvarje dag så lätt som en bölja.
Och så randades midsommardagen sex år efter den dag hon blifvit dragen
ned i hafvet, och då hon skulle sättas i land på jorden igen.
Fiskaren hade tidigt på morgonen begifvit sig upp till skogssjön med sin
kärra, hvarpå han satt sitt största bykkar, fullt af vatten, och däri
lyfte han och hans hustru Bubblan.
De hade flätat en krans af eklöf till hans mörka hår och hängt en annan
krans kring hans axlar. Då de kommo till stranden, lyfte de honom ned i
båten, och båten var klädd med björklöf och röda pioner; det var ju
midsommardag, och det fattiga hafsfolket skulle väl ändå se litet af
allt det gröna, hvarmed jorden klär sig till midsommar.
Där låg Bubblan i båten med hakan på relingen och stirrade ut mot
hafvet, hvarifrån Vifvan skulle komma.
Det var den klaraste solskensdag.
Himlen och hafvet voro så blå och flöto så öfver i hvarandra, att man
knappt kunde se hvilket, som var hvilket, och öfver hela vattenytan
gingo små krusiga böljor, som om en stor befolkning skulle vara i
rörelse för att vänta på något, som skulle komma. Och nu! — Där ute på
djupet började det röra sig! Det susade, det brusade, och se! Upp från
djupet steg hela festtåget.
I spetsen kommo tre hornblåsare.
Det var tre unga hafsgossar, som redo på sprattlande sjöhästar och
blåste på stora snäckor, så att kinderna stodo som segel för vinden.
Så kommo hafsmannen och hafsfrun arm i arm. Hon var klädd i grön
glimmertång med pärlor, och hade koraller kring halsen.
Han var i stor uniform d. v. s. i grön gördel med blå musslor,
bärnstenshalsband och bärnstensörhängen och en väldig treudd i handen.
Bakom dem kom en stor skara hafsmänniskor, hafsjungfrur i hvita
skumslöjor med kransar af näckrosor kring håret, och hafsmän i blå och
gröna böljekappor med rosetter af blommande tång kring stjärtarna.
De dansade par om par framför triumfvagnen, som nu körde fram öfver
vågorna.
Sex frustande delfiner drogo ett stort rosenrödt snäckskal, och därpå
stod Vifvan.
Hon var klädd i en hafsblå böljeslöja med tusentals gnistrande stänk,
och kring hennes skuldror fladdrade hennes långa, lockiga gullhår och
sväfvade som solstrålar efter henne.