Helena Nybloms Sagor - 6

Total number of words is 4991
Total number of unique words is 1263
33.2 of words are in the 2000 most common words
42.6 of words are in the 5000 most common words
48.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
förrän spaden stötte emot något hårdt. Per måste böja sig ner för att ta
upp det, och hvad fick han tag i? — Jo, kan ni tänka er! Det var den
allra härligaste gulddiamant, stor som en knytnäfve! Ja — nu
öfverdrifver jag kanske, men nog var den så stor som ett hönsägg; — i
alla fall, alldeles säkert så stor som den värsta hasselnöt!
»Det var mig en baddare till att glindra-glandra,» tänkte Per. »Den är
bestämdt värd sin modiga femma!»
Och så torkade han gulddiamanten ren mot sitt byxben och gick in till
staden med den.
Inne i en liten mörk guldsmedsbod satt den gamle guldsmeden. Han hade en
lång, krokig näsa, som hängde så tankfullt ned öfver hans mun, och så
hade han ett par stora, runda ögon, som förskräckt tittade fram bakom de
stora hornbågarna på hans glasögon.
»God dag, guldsmed,» sade Per. »Skulle du vilja köpa en gulddiamant?»
»Är den stor?» frågade guldsmeden.
»Å, vid pass som min knytnäfve,» sade Per.
»Prat!» svarade guldsmeden och vände sig bort.
»Ja, nog är den som ett hönsägg,» sade Per och gräfde i fickan efter
stenen.
»Hi, hi!» skrattade guldsmeden.
»Den är kanske inte heller så stor som en hasselnöt — hva’ falls?»
frågade Per och stack gulddiamanten tätt upp under guldsmedens näsa.
Men så snart han hade fått syn på diamanten, började hans ögon glindra,
och han satte ett par ännu starkare glasögon ofvanpå dem han redan hade
på näsan, och så satte han ännu ett förstoringsglas utanför.
»Nåå?» frågade Per, »vill du köpa min gulddiamant?»
»Hvad vill du ha för den?» frågade gubben.
Per höll alldeles på att säga:
»Ja, nog ska jag väl ha fem kronor!» men så tyckte han, att gubben
tittade så förskräckt med sina stora runda ögon, och så tänkte Per, att
han skulle få honom att se ännu räddare ut, och så sade han: »Ja, jag
hade tänkt mig ett hundra tusen riksdaler, vänner emellan.»
Men långt ifrån att bli rädd, började guldsmeden genast gräfva i sina
lådor, och så tog han fram ett hundra tusen riksdaler och började räkna
dem på disken framför Per, och det tog så lång tid, att de icke blefvo
färdiga därmed förr än klockan elfva.
Så stoppade Per alla riksdalrarna i sina byxfickor, så att de stodo ut
som två mjölsäckar och så gaf han sig på väg ut i den vida världen.
Då han hade gått ett bra stycke väg, kom han till en stor sjö, och vid
den låg den allra finaste herrgård.
Den var byggd med torn, som hade koppartak, och där voro trappor och
portar och långa rader med de blankaste fönster. Och utanför herrgården
stodo gröna träd och susade, och på ängarna betade kor och får och små
hvita lamm.
Och Per slog sig på knäna och ropade:
»Det var mig en riktig herrgård. Just på pricken en så’n, som jag skulle
vilja ha!»
Och så gick han upp och frågade herremannen, om gården var till salu.
Nej, det hade ägaren icke tänkt på, men så tog Per ett tag ner i
byxfickorna och lät näftals af de blankaste daler dansa hambopolka öfver
bordet. Där kommo flere och flere. Det riktigt snöade med pengar, och
herremannen började rifva sig i hufvudet och säga, att han skulle tänka
på saken. Men då alla de ett hundra tusen riksdalrarna lågo i högar på
bordet som hövålmar på en äng, ja, då kunde herremannen icke motstå.
»Topp, Per!» sade han. »Gården är din!» och så reste herremannen bort
med pengarna, och Per fick gården.
Nu var Per herreman, och han gick omkring från rum till rum för att taga
sin nya herrskapsbostad i betraktande, och där var rent omänskligt fint.
Där fanns silkesgardiner med sammetstofsar, och sammetsgardiner med
silkestofsar och ljuskronor med så många glasbitar, att de lyste som
gulddiamanter, och så många stora och förgyllda speglar, att det var
obegripligt. Per såg sig själf sexdubbel på en gång.
Än stod han på hufvudet och än på benen. Han såg sig både på ryggen och
på bröstet på en gång, tills han slutligen blef alldeles yr i hufvudet
och måste ta på sin näsa, för att veta, hvar ansiktet egentligen satt.
Om morgonen kom betjänten in och frågade:
»Behagar ers nåd fläskpannkaka eller syltpannkaka till frukost?» Och om
kvällen stod han återigen i dörren och frågade:
»Behagar ers nåd syltpannkaka eller fläskpannkaka till kvällen?» och Per
sträckte ut handen och svarade: »Alles!» ty nu hade han blifvit så fin,
att han talade tyska.
Och på bordet var framdukadt tjocka pannkakor, ägg och smör och
sötmjölksost, varma hvetebullar och kaffe och starkt öl, och Per åt och
drack, så att han blef både stinn och sömnig, och så lade han sig att
sofva på de gula sidensofforna, utan så mycket som att dra skorna af
sig.
»Gentilt ska det vara och inget knussel!» sade Per och sträckte sig.
Så ville han förstås också gå ned och se till sina stall och lador,
trädgårdar och åkrar, och öfverallt stod folket med mössan i handen och
sade: »Ja.» och: »Naturligtvis!» till allt, hvad Per behagade yttra.
Men om han ville rida eller åka, sade kusken, att det var ju som herrn
behagade, men icke var det just bra för hästarna, att bli så
öfveransträngda. De borde helst stå stilla i stallet, när vädret var så
varmt.
Och när Per ville smaka på frukten i trädgården, sade trädgårdsmästaren,
att Per var ju herre öfver sin egen trädgård, men icke var det rätt
eller bra för träden, att smaka på frukten första åren de buro.
Och när Per kom ut på åkrarna och talade med sin inspektor, svarade han
på allt, som Per sade:
»Det ska nog bli bra! Det ska inte herrn bekymra sig om. Herrn ska gå
upp i slottet och sitta och se på utsikten.»
Och så höll sig Per mest uppe i slottet, åt och drack, och lät dagarna
gå som de kommo. Han blef så ledsen och olustig, att han till sist
började tro, att han bestämdt var sjuk och lät tillkalla doktorn.
Och doktorn kom och sade, att Per alldeles måste upphöra att äta så
många fläskpannkakor; man fick knip af det, och det var icke alls
nyttigt. Per skulle dricka hafresoppa och lägga terpentinduk på magen.
Men nu var just fläskpannkaka det bästa Per visste, och när han icke
kunde få äta fläskpannkaka och icke smaka på frukten i trädgården och
icke rida eller åka med sina egna hästar, då var det just icke heller
något vidare muntert att vara herreman.
Och för hvar dag, som gick, tyckte Per, att det blef allt ledsammare.
Så satt han en dag uppe i fönstret och spottade ner i vattnet för att
se, huru stora ringar det kunde bli; — det lilla nöjet kunde väl ingen
förbjuda honom! — och då fick han se en skuta, som kom för fulla segel
uppför fjärden. Den kryssade upp emot vinden och spände seglen som
svanvingar, och Per såg, huru de karlar, som voro ombord, arbetade med
tackel och tåg, medan skutan skummade genom böljorna.
»Ack!» suckade Per. »Just en sådan där skuta är det jag skulle vilja ha!
Tänk, att kunna segla hvart man vill, och gå i land hvar man behagar!
Jo, det skulle vara något annat, än att vara herreman, och sitta här och
spotta ut genom fönstret!» och så gick han ner och såg på skutan.
Där voro tre män ombord. Skepparen, som kommit upp till gården för att
köpa hafre, och två matroser, som hjälpte honom att sköta skutan.
»Det var en präktig skuta du har, skeppare!» sade Per, som stod på
stranden. »Den kan du gärna sälja till mig!»
Men det ville skepparen icke alls höra talas om. Emellertid fortfor Per
med, att han ändå absolut måste ha skutan.
»Hur mycket bjuder du mig för den då?» frågade skepparen.
Ja, Per visste icke riktigt hvad han skulle svara på, ty reda pengar
funnos just icke på gården.
»Jag har inte lust, att sälja skutan,» sade skepparen slutligen. »Det är
en galant skuta, som jag själf har byggt. Jag har haft hvar enda planka
i min hand. Den springer aldrig läck och kan aldrig sjunka, och den
flyger som en fröjd öfver alla vågor, förbi alla klippor och skär.»
Då Per hörde det, fick han ännu mera lust till skutan, och han bad
skepparen så vackert, att han skulle låta honom få den, ty han tyckte,
att han rakt icke kunde lefva, om han icke fick just den skutan! — »Du
ska få, hvad du vill för den!» sade Per. »Du kan gärna ta hela
herrgården.»
Det trodde skepparen först bara var sagdt på skämt, men Per stod fast
vid sitt:
»Tag du gärna hela herrgården, men låt bara mig få skutan. Jag har satt
hela min håg till det.»
Då skrattade skepparen och sade:
»Det har man då aldrig hört förr, att någon byter bort en herrgård mot
en skuta — men är det allvar så — inte mig emot!»
Och så fick skepparen herrgården, och Per gick ombord på skutan och
satte till alla segel och flög som en fröjd ut emot hafvet, förbi alla
klippor och skär.
Böljorna veko undan för skutan och sprutade salt skum efter den. De
hvita måsarna kretsade omkring den för att se på Per, som stod i fören
och rökte sin pipa. Jo, det var minsann ett annat lif, än att ligga med
knip i magen på sidensofforna uppe i herrgården.
På alla stränder flaggade folket, där skutan gled förbi och ropade:
»Hurra!» och »Lycklig resa!» och viftade med näsdukarna, och Per viftade
tillbaka och var så hjärtans glad.
»Nu har jag det som jag vill!» sade Per. »Fri och ledig och herre på min
egen skuta! Nu reser jag jorden rundt på åtta dar!»
Karlarna skötte seglen och rodret.
Per kunde i allt lugn gå upp och ner och röka sin pipa och vifta till
människorna på stranden, och längre och längre gick det i susande fart
ut emot hafvet.
I tre dagar gick färden raskt, men på den fjärde mojnade vinden. Seglen
hängde slappa och ledsna och klappade, som om de hade ondt i tänderna;
skutan skvalpade och skvalpade utan att komma framåt, och så började det
att regna.
Det regnade i en dag, det regnade i två. Först silade regnet sakta ned,
men då det fick höra sin egen röst, började det tala högre och högre,
och till sist smattrade det och forsade och trummade vildt på däcket.
Och det regnade och slaskade, skvalade och plaskade mera och mera
förtvifladt, så att till sist fanns det icke en torr tråd på hela
skutan.
Det var icke något nöje att gå där uppe och vada i allt vattnet, och Per
gick ned i den lilla trånga kajutan, där det luktade tjära och tågverk,
och där han nätt och jämnt fick rum att sträcka ut benen på britsen.
Regnet flöt som strida tårar nedför det tjocka glaset på den lilla
fönstergluggen, och Per kunde icke se en aln framför sig öfver vattnet.
Det regnade i en vecka, det regnade i två. Det ösregnade den tredje. Då
det fortsatte den fjärde, blef Per alldeles förtviflad. Hvad skulle han
ta sig till, dagen i ända, i den lilla kajutan?
Matroserna lågo hela dagen och sofvo på hvar sin bänk, och icke en
människa hade Per att tala med.
Då det alltjämt regnade den fjärde veckan, kunde Per icke härda ut
längre.
Skutan hade gått i hamn vid en bro, hvarifrån landsvägen gick upp genom
landet, och nu gick Per också i land och upp på landsvägen. Icke kunde
han väl sofva bort hela sin ungdomstid på den där otäcka skutan! Alla
åkrar och ängar lågo så våta och sorgliga, och de enda människor, Per
mötte, var en gammal man, som stödde sig på sin staf, och en gammal
gumma, som bar ett bylte.
Men plötsligt hör Per en röst, som ropar så gladt, att det klingar genom
luften:
»Se upp, godt folk! Här kommer jag!» — och i detsamma kommer sprängande
emot honom en ung gosse på en häst.
Han var endast klädd i skjorta och byxor, var barhufvad och med bara
fötter, och regnet piskade öfver honom, men han red framåt så att det
sprutade om hästhofvarna, och en duktig häst var det han red.
Den hade korta, starka ben, och en så underligt, liksom vattrad, rödbrun
hud, och så hade den alldeles ljusblå ögon, som sågo så glada ut, som om
den tyckte, att det var riktigt lifvadt att så där galoppera i väg genom
regnet.
»Stopp litet!» ropade Per till gossen. »Får jag rida med?»
»Ja hvarför inte?» sade gossen och höll in hästen. »Men du måste sätta
dig bakom mig och hålla dig väl fast, för att när jag rider, så rider
jag med kläm!»
Så svingade sig Per upp bakom gossen och höll väl fast, och i väg bar
det. Hästen sparkade med sina små tjocka ben, så att grus och stenar
flögo omkring den. Det gick genom vattenpölar och öfver diken och
gärden, och till sist stannade de utanför gästgifvargårdens dörr.
Nu skulle de dricka ett glas öl tillsammans, menade gossen. Han hade
tolf skilling att bjuda för, och ville, att Per skulle dela ölbuteljen
med honom.
Medan de sutto där och drucko, började Per att tala om hästen.
»Det var en fasligt rask häst,» började han. »Och så oförfäradt han flög
öfver diken och gärden.»
Det var just en sådan häst, som han helst af allt i världen skulle vilja
ha.
Ja, det kunde gossen så väl förstå, men han tänkte icke alls på att
sälja hästen.
Per blef så ledsen, att han tyckte allt ölet stockade sig i halsen på
honom, ty han hade fått en så rasande lust att rå om just ¯den¯ hästen.
Och han bad så bönfallande och jämrade sig riktigt af ängslan att få
nej, så att till sist frågade gossen, hvad han då ville ge honom i byte
för hästen.
Jo, han skulle få en nytimrad skuta med de finaste segel och hela lasten
full af hafre.
Då skrattade gossen och sade, att Per nog bara skämtade, ty aldrig hade
man väl hört, att någon gaf en hel skuta med hafre för en vanlig
bondhäst.
Men Per ropade och försäkrade, att det var dagsens sanning, och så redo
gossen och han tillbaka för att taga skutan i närmare skärskådande.
Och då gossen fick se, hvilken präktig och fin skuta det var, gick han
genast in på bytet och gick ombord på skutan, men Per red själaglad i
väg på sin brunlockiga häst.
»Jo, det må jag säga!» ropade Per alldeles högt. »Det var något annat,
att spränga på sin egen häst öfver stock och sten, än att sitta och
lukta på tjäran i den där gamla skutan!» och så snöt han sig så hårdt,
att det lät som en trumpet, och den gamle mannen på landsvägen tappade
sin staf och den gamla gumman sitt bylte af förskräckelse, ty de voro
icke längre komna på sin vandring.
Regnet började upphöra, och småningom blef det det allra härligaste
solsken.
Det var marknad inne i köpingen, och då Per såg, att många människor
voro på väg dit, både ridande och åkande, tänkte han, att det icke kunde
skada att också rida dit och se, huru det gick till på marknaden.
På stora torget voro många människor församlade. Där funnos stånd af
alla slag med kläder och grannlåter, med järnkram och trävaror af alla
sorter.
Men vid ena ändan af torget hade man rest upp ett tält, hvari man gjorde
konster, och utanför tältet stod en clown, helt och hållet klädd i hvitt
och hvitsminkad i ansiktet med en bred, rödsminkad mun, som nådde till
båda öronen och med ett stort, kinesiskt parasoll i handen.
Han skrek och ropade och uppmanade folket, att komma in och se på alla
de märkvärdiga konster, som man utförde inne i tältet.
Per stannade sin häst utanför tältet.
Han stirrade och stirrade, men det var hvarken på tältet eller på den
skrikande clownen han såg; han såg bara på pappersparasollet, som
clownen höll i handen.
Aldrig i sina dar hade Per sett något så besynnerligt!
Det var stort som ett bord och hvitt som snö med svarta kanter och
guldränder. På ena sidan såg man en målning som föreställde ett grönt
lejon, som bet i svansen på en blå tjur. På andra sidan var en prinsessa
med hufvudet bakvändt, som satt under en rosenbuske och såg på tre
guldfiskar, som flögo i luften.
Midt på parasollet var en röd krabba, som grep efter fem små fåglar, som
flögo upp till ett högt berg, hvarifrån kom en lång rökpelare af
silfver, och så var där skrifvet trollbokstäfver, stora trollbokstäfver,
som sågo ut som krams och kringlor, tvärs öfver allt sammans.
Aldrig i sitt lefvande lif hade Per drömt om något så underligt vackert,
och han satt bara och stirrade och stirrade.
»Den, som kunde bli så lycklig, att äga ett sådant parasoll!» tänkte
han.
Ju längre han såg på det, dess härligare tyckte han, att det var, och
till sist kände han en sådan sveda i hjärtat, att han tyckte, att han
rakt icke kunde lefva, om han icke finge rå om det parasollet.
Så red han bort till clownen och frågade honom, om han icke kunde få
hans parasoll, men clownen svarade honom med, att kasta en hand full
mjöl i ansiktet på honom och upphäfva ett tjut som en vild apa.
Men Per borstade lugnt mjölet af sig. Hans ögon hängde blott vid det
underbara parasollet, och så sade han, att om han bara kunde få det,
skulle han gärna ge sin häst i utbyte.
Clownen skrattade, så att hans röda mun gick bakom öronen, och så
öppnade och stängde han parasollet midt för Pers näsa, så att det
klappade om den. Per fick tårar i ögonen. Han kunde ha varit i stånd att
slita det underbara parasollet ur handen på clownen. Men han lugnade sig
och sade med kväfd röst:
»Nåå, vill du ha hästen?»
Då uppgaf clownen ett långt, långt tjut! — »O! — —» så att hans mun blef
så liten som ett körsbär och så kastade han parasollet till Per, som
hade stigit af hästen, och i detsamma sprang han själf upp i sadeln och
jagade hästen rundt om torget. Än stod han på hufvudet och än på benen,
och än hängde han bara fast på hästryggen med hälarna, och lät hufvudet
hänga ned, medan han slog med sina hvita ärmar som en gås med vingarna.
Alla människor samlade sig för att se clownen göra konster på hästen,
men Per spände upp sitt kinesiska parasoll och gick stolt ut i
solskenet.
O! hvad han var lycklig!
Kunde han någonsin ha tänkt sig, att bli så lycklig? Han kunde ju icke
en gång ha önskat en sådan lycka, ty han hade ju aldrig anat, att något
så vackert fanns att få på denna jord. Och så bra, att just nu ha ett
parasoll, då solen började skina! Det var något annat, än att sitta och
hänga på en hästrygg utan att ha skydd, hvarken för regn eller hetta!
I tre dagar lyste solen, och i tre dagar spatserade Per utefter
landsvägen med sitt parasoll uppspändt.
Men redan andra dagen började han bli trött på parasollet. Det var så
besvärligt att alltid gå och hålla i det, och så länge han skulle gå och
släpa på det, hade han ju ingen hand fri till arbete.
Och så började det reta honom att se på den där prinsessan med hufvudet
bakvändt och de tre abborrarna, som flögo i luften, kväljde honom. Det
var ju icke likt någonting, att abborrar flögo i luften — och ju längre
han gick på landsvägen, dess mera missmodig blef han.
Bäst som han gick, kom han till en potatisåker, där en gosse stod och
gräfde.
Han hade en så rasande bra spade, att gräfva med. Den var så lätt i
skaftet, och så skarp i eggen. Den lyste blått som stål i solen och for
ned i jorden med sådana drifvande tag, att det sjöng om den.
Per stannade med parasollet uppspändt och öppen mun.
»Det var en rasande rar spade du har!» sade han till gossen, som gräfde.
»Det tror jag, det!» svarade gossen och körde ned spaden till skaftet.
»Det är en spade, som heter duga! Jag har också gett min modiga krona
för den.»
Per fortfor att stå kvar och se på.
Det var en fröjd att se, hur den spaden kunde arbeta. Den försvann i
jorden, som om den ville äta den och vände skoflar med jord så ledigt
och lätt, som om det varit gröt.
»Hör du,» sade Per, »skulle du vilja sälja den där spaden till mig?»
»Nej, det kan du ge dig på, att jag inte vill!» svarade gossen. »Du kan
ju köpa dig en spade själf. Det finns fullt upp på marknaden.»
»Jag frågar inte efter spadarna på marknaden,» sade Per. »Jag frågar
efter den spade du har! Det är den enda spade i hela världen, som jag
har lust på.»
»Hvad ger du mig för den då?» frågade gossen. Han satte spaden i jorden
och torkade sig om näsan med afvigsidan af handen.
»Du ska få det här parasollet!» sade Per. »Och du må tro, att det inte
skäms för sig. Maken till grannlåt har du nog aldrig i dina dar sett! —
— Ser du, här är en blå tjur och ett grönt lejon och en krabba med klor
så långa, som här ifrån och till Göteborg, och en mamsell, som kan se
sig själf i nacken, och tre abborrar, som flyga i luften; och så är här
rosenblommor och pärlemor, och ett skaft med en tofs af det baraste
silke!»
Gossen var nära att tappa både näsa och mun, och hans ögon blefvo så
stora som potatisar, medan Per svängde parasollet rundt framför honom
som en väderkvarn. »Får jag verkligen det där kungliga parasollet, om
jag ger dig min spade?» frågade gossen. »Det kan du aldrig mena!»
»Det är så sant, så sant, som att jag heter Per!»
Hans hjärta slog högt af ängslan, att han skulle gå miste om spaden.
»Jaså, du heter Per,» sade gossen, »det visste jag inte.»
Han fortfor att stå och stirra på parasollet.
Men så sade han med ens:
»Ja vet du, Per! Jag tror jag ger dig spaden i utbyte, för en vackrare
väderkvarn har jag då aldrig i mina dar sett; man kan bli rakt kollrig
af att titta på den!»
Då var Per öfver diket i ett enda skutt och räckte parasollet till
gossen, men själf grep han tag i skaftet på spaden och ropade:
»Nu är den min!»
Och så spankulerade gossen bort på landsvägen med parasollet, men Per
satte spaden i jorden för att försöka den.
Den flög som en blixt ned mellan stenarna så att det knastrade, och så
vände den upp jorden med en fart, som om den varit en mullvad.
»Det var mig den präktigaste spade jag någonsin haft tag i!» ropade Per.
»Jag skulle inte vilja byta den mot en gulddiamant!»
Och han gräfde och gräfde och skrattade högt.
»Så lycklig har jag inte känt mig på år och dag!» sade han och torkade
svetten ur pannan. »Men så finns det inte heller någonting så stiligt,
som att ha en spade, som heter duga!»


Bubblan.

Det var en gång en fiskare, som bodde med sin hustru vid ett stort haf.
De hade endast ett barn, och det var en liten flicka.
Hon var född en tidig sommardag, då alla gullvifvor stodo och doftade i
björkhagen, och därför kallade de henne Gullvifva, men då de för det
mesta hade brådt, och detta namn var så långt att säga, fick hon endast
heta Vifvan.
Då hände det en dag, när Vifvan blott var fyra år gammal, att fadern var
ute för att dra strömming.
Han fick hela nätet fullt, och det var så tungt, så tungt att få upp.
»Det var förskräckligt, hvad det nätet var fullt,» sade fiskaren och
drog med båda händerna, så att han blef röd i ansiktet.
Då såg han mellan alla de blanka strömmingarna, som sprattlade i
solskenet, en underlig, stor fisk. Den slog med stjärten och försökte
komma upp öfver strömmingen, och då fiskaren grep den — hvad fick han
se?
Jo, det var ingen fisk, det var en liten hafsunge.
Från hufvudet till midjan var den skapad som ett litet barn, med
utstående, vattenblå ögon, och en stor, våt mun, med tjocka läppar. Den
hade knubbiga små barnarmar och runda händer. Men från midjan och nedåt
var den som en fisk.
Den hade icke ett spår af ben, utan endast en blank, tjock fiskstjärt
som på en stor gädda.
Den slog och smällde med stjärten för att komma loss, kastade sig
baklänges och piskade med sina små händer i strömmingen, medan den skrek
af full hals med sin stora, öppna mun.
»Det var mig en konstig nors,» tänkte fiskaren, och så drog han nätet i
land och bar hem fisken.
Hafsungen hade han tagit upp och bar den under armen, men den var ganska
svår att hålla i styr, ty den vred sig som en ål och vrålade hela tiden
med en underlig, ihålig stämma, som när man blåser i en snäcka.
»Se här, mor,» sade fiskaren till sin hustru, när han steg in i deras
lilla stuga. »Växla mig den abborren!» och därmed kastade han hafsungen
på bordet.
Hustrun slog ihop båda händerna af förskräckelse, men lilla Vifvan skrek
högt af glädje och sprang bort och nöp hafsungen i stjärten. Men då
sprattlade den till så häftigt, att den föll ned på golfvet.
»Låt den ligga,» sade fiskaren. »Den dör snart!»
Och det såg verkligen ut, som om den lilla hafsungen snart skulle dö.
Den slog mattare och mattare med stjärten, och gjorde till sist blott då
och då några små krampaktiga ryck. Dess vattenblå ögon slöto sig till
hälften och såg ut, som om de skulle slockna, och den låg med öppen mun,
hvarur hafsvattnet rann ut och sipprade utefter golfvet.
Vifvan ville bort och leka med den, men fadern sade åter:
»Låt strunten ligga! Den dör snart!»
Men hustrun tyckte ändå, att det var synd om den. Hälften af den liknade
i alla fall ett litet barn; och så tog hon den i sitt förkläde och bar
ut den och gick med den upp på berget. Där fanns en liten sjö mellan
björkhagen och tallskogen, en liten mörk skogssjö, omgifven af branta
klippor och träd, som släpade grenarna i vattnet.
I denna sjö släppte hon hafsungen, och se! knappt märkte den, att den
hade vatten under stjärten, förrän den kilade ned mot djupet som en fisk
och försvann på botten.
»En vattentår kan man väl unna kräket,» sade fiskarhustrun till sin man,
då hon kom hem. »Och när vi vilja, kunna vi ju gå och se på den.»
Och så tänkte de icke vidare på det. Men på kvällen, när fiskaren var
ute för att lägga sina nät, fick han se något underligt stiga upp ur
hafvet i månskenet.
Han trodde först, att det var tång, som flöt, men så tänkte han: »Nej,
det är ju ruskpricken!»
Men det var icke ruskpricken.
Det plaskade och gled och kom närmare och närmare, och nu såg fiskaren
tydligt i månskenet, att det var hafsmannen och hafsfrun, som kommo
simmande och lade sig bredvid båten.
Deras hår var som lång grön hafstång, och i hafsmannens skägg hängde
fullt af hvita musselskal. Fjällen på deras stjärtar glimmade som den
friskaste strömming i månskenet, och kring halsen hade hafsfrun en
sexdubbel rad af pärlor.
De gräto bägge så att det kluckade kring kölen på båten, och det var de
saltaste tårar, riktigt svidande salta som hafsvatten.
»Ge mig min son, ge mig min lilla Bubbla tillbaka!» snyftade hafsmannen.
»Jag skall hvar dag jaga strömmingen i dina nät, och när det stormar,
skall jag sopa böljorna bort från din båt. Men ge mig tillbaka min lilla
Bubbla!»
»Bubbla mig hit och bubbla mig dit!» sade fiskaren. »Du babblar och
bubblar, gamla babblebubbla, men hafsfolkets löften äro som bubblor på
vattnet, inte värda en rutten strömming, och ungen din får du aldrig
mer.»
Då gled hafsfrun fram och lade sitt våta ansikte på båtens reling. Hon
var så blek som månskenet på böljorna, och hennes tårar runno i två
smala strömmar ned i båten från hennes stora gröna ögon.
»Ge mig min lilla Bubbla tillbaka,» suckade hon. »Hvar dag skall jag
lägga en krans af de allra vackraste näckrosor vid stranden till din
dotter. Och här! Här!» Hon lyfte på sitt halsband. »Här skall du få alla
mina pärlor att hänga kring hennes hals!»
»Låt bli att komma nära båten! Den sjunker ju af allt ditt tjut! Och vi
känna nog till de pärlor, som hafsfolket bjuder en! När de komma upp på
land, förvandlas de till skum och bränna i handen. Undan med dig,
grönöga, och låt mig lägga ut garnen i fred.»
»Få vi aldrig vår lilla Bubbla tillbaka?» frågade hafsmannen och grät
högt.
»Det beror på,» svarade fiskaren. »Om du i sex år vill hjälpa mig att
fånga fiskarna och sopa böljorna från båten, skall jag om sex år kasta
ungen din i hafvet igen.»
»Sex år!» suckade hafsfrun och lät händerna falla ned så att det
plaskade i vattnet. »Å, Bubbla! Bubbla! Bubbla!» och så dök hon ned i
hafvet och försvann, men utefter vattenytan hviskade det:
»Blif blott blid mot Bubblan! Blif blott blid mot Bubblan!»
Men hafsmannen sade icke ett ord. Han satt länge kvar öfver vattnet i
månskenet och strök sitt långa skägg, så att musslorna lossnade och
droppade ned i vågorna.
Han satt kvar och såg efter fiskaren, till dess han hade rott båten i
land.
* * * * *
Då fiskaren kom hem och berättade sin hustru hvad som händt, blef hon
glad, att hon räddat lilla Bubblans lif, ty nu kunde de ha »tummen på
ögat» på hafsfolket. Så länge de hade Bubblan i sitt våld, skulle säkert
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Helena Nybloms Sagor - 7
  • Parts
  • Helena Nybloms Sagor - 1
    Total number of words is 4984
    Total number of unique words is 1282
    36.3 of words are in the 2000 most common words
    46.6 of words are in the 5000 most common words
    51.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Helena Nybloms Sagor - 2
    Total number of words is 4834
    Total number of unique words is 1194
    37.1 of words are in the 2000 most common words
    48.0 of words are in the 5000 most common words
    52.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Helena Nybloms Sagor - 3
    Total number of words is 4945
    Total number of unique words is 1222
    36.8 of words are in the 2000 most common words
    47.0 of words are in the 5000 most common words
    52.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Helena Nybloms Sagor - 4
    Total number of words is 4811
    Total number of unique words is 1259
    36.4 of words are in the 2000 most common words
    46.3 of words are in the 5000 most common words
    50.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Helena Nybloms Sagor - 5
    Total number of words is 4784
    Total number of unique words is 1330
    35.2 of words are in the 2000 most common words
    45.4 of words are in the 5000 most common words
    50.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Helena Nybloms Sagor - 6
    Total number of words is 4991
    Total number of unique words is 1263
    33.2 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Helena Nybloms Sagor - 7
    Total number of words is 4938
    Total number of unique words is 1218
    36.1 of words are in the 2000 most common words
    45.5 of words are in the 5000 most common words
    49.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Helena Nybloms Sagor - 8
    Total number of words is 2771
    Total number of unique words is 931
    37.6 of words are in the 2000 most common words
    46.3 of words are in the 5000 most common words
    50.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.