Granriskojan: Novell - 8

  vänskapsförbindelse till Otto; alltnog, aldrig hade ännu Clara på direkt
  väg medgifvit ens, att hon _trodde_ Otto älska Saida. Och nu utlät hon
  sig:
  -- Hvad jag talte, talte jag så, först emedan jag ponerade ... såsom
  herrar pläga säga ... att Otto älskade Saida, och sedan att hon inte
  älskade honom tillbaka. Minns nu, att jag bara ponerade.
  -- Clara, Clara, inga tröstegrunder! Visst är din Helena en svag flicka,
  men jag tror ändå, att jag kan bära sorgen, som kanske till slut blir en
  ljuf vän.
  Efter en minuts eftersinnande återtog Helena:
  -- Du säger, att Otto har en stark själ och jag tror dig. Men om hans
  kärlek blefve obesvarad ... hvilket jag inför Gud och dig _icke_ ville
  ... då gör just hans starka själ smärtan till starkare och om han då
  blir öfverväldigad af hopplöshetens förtviflan ..... o min syster!
  -- Se, se -- utbrast Clara -- der sitter Wilppas på bergsklacken. Wille,
  min Wille!
  Hunden viftade med svansen, men skällde icke.
  De styrde båten i en liten vik mellan tvenne klippor och hoppade upp på
  land.
  Clara hann knappt smeka hunden, innan Helena utbrast: -- himmel, hvad ar
  detta.
  En förfärelsens blick vexlades emellan de båda systrarna och Helena föll
  sanslös i systrens armar.
  Det var bösspipans förlängning, den del deraf, som undgått ödet att
  sjunka till sjöbotten, hvilken vållade denna förskräckelse. Flickorna
  visste väl, att Otto aldrig på sina jagtfärder plägade åtskilja de båda
  rörena, utan endast på resor, dels af aktsamhet om bössan, hvars pipa
  under de jemna skakningarna eljest lätt kunnat krökas, dels om sig
  sjelf, i hvilket fall den korta pistolen var såsom skyddsvapen
  lämpligare än den långa musköten.
  Helenas sista anspelning i båten gjorde denna förskräckelse mera rimlig
  och grundad.
  En målare skulle med nöje kopierat en scen, sådan som denna. Tvenne
  systrar, af hvilka den ena blek och förskräckt på svaga armar stöder den
  andra, som är blek och sanslös; bredvid dem en stor hund, hvars lugna
  hållning och fromma min ana intet ondt. Och allt detta i den skönaste
  natur, det vackraste solsken.
  Hos Clara uppgick en tanke, hvilken, då systrens halfslocknade lifsandar
  tändes, gaf sig luft i ögonens glada lif och röstens besjälade uttryck:
  -- Vakna Helena, ty allt är väl och intet är illa. Se på Ottos egen
  hund, huru han är lugn och ser nöjd ut. Wilppas är så klok som en
  menniska; skulle någonting händt, så tjöt han nu af sorg.
  -- Men om Wilppas är så stilla, emedan han vaktar, väntar och bidar?
  Denna nya hypothes, hvilken Clara måhända icke varit nog fyndig att
  vederlägga, vederlades i stället af Wilppas sjelf, ty han vände sig
  oförmodadt om och började att i sakta mak troppa af inåt skogen.
  Flickorna följde denna cicerone.
  De hade icke gått många steg, då de funno den de sökte liggande i
  gräset, hufvudet mot en tufva. Intet mordvapen vid hans sida skrämde dem
  och gräset var -- grönt. De lutade sig på en gång båda ner, och de
  gladde sig, då de hörde hans andedrägt och de fäste sig icke vid att
  rodnaden, som betäckte hans kinder var af matt slag.
  Uttömda krafter och våldsamma själsskakningar hade till honom sändt
  sömnens milda gud, dödens varmare broder.
  Systrarna voro såsom olika uttryck af samma tanke. Betraktaren hade
  försatt sig i forntiden; han hade trott det vara en tvegestaltad Diana,
  som lutade öfver sin Endymion.
  Helena lade handen på hans panna; den sofvande talade då:
  -- Du känner, att min panna är het och du går ändå ifrån mig. Blif qvar,
  min Saida, så skall jag berätta dig, att det elaka vapnet ligger der, i
  djupet, splittradt, begrafvet ..... Men hon hör mig inte och ser inte på
  mig, utan räcker handen åt honom, som sticker fram hufvudet der bakom
  trädet.
  Hans andedrägt blef allt tyngre och det var med stort bemödande han
  talte åter:
  -- Melia Saida, meine Seele, se då på den sköna granriskojan, huru
  ynklig hon nu är ..... se huru jag rifvit och slitit den i stycken, ty
  så skall det vara. Det gör dig en glädje.
  -- Vakna Otto -- utbrast Clara -- fort vakna!
  Och han reste sig till hälften upp, såg på dem med förvirrad glädje och
  sade:
  -- Helena och Clara, ack det är ni! J ären mig äfven rätt kära och jag
  ser er med nöje.
  Systrarna sågo med en hemsk, vädjande blick den ena på den andra, och
  Clara återtog:
  -- Vakna Otto, riktigt och inte såder. Vår båt är här vid klippan; den
  väntar på dig ... fort kom och följ oss.
  Otto tryckte sin panna hårdt emot handen, liksom för att söka upplifva
  sitt minne och försätta sig i det närvarande. Åter såg han upp på sina
  kusiner, reste sig häftigt upp och fattande plötsligt Helena om lifvet,
  tryckte han en eldig kyss på den bestörta och föga motsträviga flickans
  läppar, sägande:
  -- Jag vet, huru gerna jag ville kyssa den jag älskar. Men då jag det
  inte fick, så vill jag med min kyss lyckliggöra en annan, ty du Helena
  älskar mig.
  Helena brast i heta tårar, föranledda dels af qvinnlig stolthet, dels af
  häpnaden öfver Ottos dystra och irrande, men skenbart glada ögon. Äfven
  Clara gret.
  Otto gick af och an på den mjuka gräsmattan. Dröm och verklighet hade
  hos honom blifvit nästan ett, och det var honom svårt att ifrån den
  förra öfvergå till den sednare; ty själens organer voro icke förstörda,
  men bundna.
  I mån som det närvarande gjorde sig klart för hans själ och minnet
  vaknade, förgick äfven den lögnaktiga rodnaden ifrån bleka kinder och
  den skenbara glädjen ifrån dystra ögon. Han såg med ofördunklad blick
  tillbaka på det förflutnas förflutna fröjder, på det kommandes kommande
  qval.
  Han stadnade framför de båda systrarna, tog den enas hand i sin ena, den
  andras i sin andra och talade:
  -- Jag förstår det nu, att detta är verklighet, men hvar äro vi och huru
  har jag ..., nej, huru hafven j kommit hit? Och hvad lider tiden?
  -- Det lider emot aftonen -- svarade Clara -- vi rodde ut att söka Otto
  och ... vi hittade dig.
  -- Helena och Clara, gråten icke, ty tårar passa ej här, men om j
  gråten, så gråten af glädje! Ty jag lefver och är räddad. Se så der ja,
  nu ären j snälla.
  Han tystnade men sade åter: -- voren j långt ute, sågen j min båt?
  -- Ja.
  -- Och granriskojan?
  Clara nickade jakande.
  -- Detta har varit mig en svår dag. Kommen hit på en bergsklack, som
  skjuter ut i sjön, som glimmar der emellan träden. Der skall jag säga er
  mera.
  -- Vår båt är der invid. Vi komma dit gerna.
  Och de gingo till bergsklacken och satte sig der. Nu berättade Otto för
  dem allt troget och ärligt och förgyllde intet. När han slutat, tego de
  båda flickorna, men greto af glädje.
  -- Vill Helena göra mig ett nöje. Kasta detta rör i sjön! ..... Tack
  Helena, ser du huru länge det porlar. Der är djupt ... Och nu må vi fara
  hem; min båt kan någon annan ro efter, ty jag längtar mera än nånsin
  efter det kära hemmet.
  De satte sig i båten. Otto lät flickorna ro och sjelf förde han styret.
  Vägen var icke lång och qvällen den skönaste. Vinden hade helt och
  hållet lagt sig och sjön var som en spegel.
  När de kommit till hemmets strand, sade Otto:
  -- Jag kommer icke ner i qväll, ty jag vill vara ensam. Men åt dig,
  lilla Clara, anförtror jag ett svårt uppdrag. Berätta för mina dyra och
  vördade fosterföräldrar sannt och troget allt hvad jag berättat för er;
  säg dem, att när min själ var i mörker, när Guds vänliga godhet var
  glömd för förtviflans afgrundsqval; och när stunden, den jag utvalt, var
  inne, då skickades till mig en sanningens stråle, som upplyste mig om
  ett skönare, stoltare och ädlare sätt att sluta än så. Och säg dem, att
  jag nu känner en håg, en kraft att _lefva_, att lefva och verka i
  verlden, och att jag skall bli eder alla en glädje.
  Helena sig på honom med beundran. Hennes ögon glänste icke mera af
  tårar, men af en stolt förtjusning.
   * * * * *
  Clara utförde sitt svåra uppdrag.
  Prosten afhörde henne med deltagande, utan forvåning, bestörtning eller
  otidig vrede. När hon slutat, teg han väl stilla och hans anlete var
  eftersinnande och allvarligt, men efter några ögonblick blandades detta
  allvar med ett fint och godt småleende och han sade:
  -- Af dem, som mycket gifvet är, skall ock mycket varda utkrafdt.
  Försynens vägar äro outransakeliga och dunkla för menniskoblickar, men
  månne icke Gud stundom pålägger svårare bördor och sorger och frestelser
  på dem, som dem bära kunna, för att sålunda locka de sina till sig.
  Ovillkorligt smögo sig de båda barnen till fadrens bröst. Helena
  hviskade: -- o min gode far!
  Lindande armarna kring sina barn, dessa himlens gåfvor, fortfor fadren:
  -- Af olycklig kärlek blir själen förhärjad; men må dock ingen tro, att
  denna förhärjelse är evig, utan snarare hoppas och lita på, att själen
  deraf renad snart börjar lefva ett friskare lif. Jag menar, att själen
  då är lik en stad, den lågorna härjat. Vandringsmannen stående på
  ruinerna åser gruset, askan och förhärjelsen med vemod, för evigt
  försvunna tror han stadens storhet och prakt. Och någongång bedrar han
  sig icke i sin spådom. Men oftare händer, att staden ånyo reser sig ur
  sitt grus, förnöjande ögat, sinnet och tanken med skönare byggnader,
  vidsträcktare idoghet samt ett rörligare och friskare lif, än nånsin
  tillförene.
   Slut.