Granriskojan: Novell - 6

Jag svarade: men om denna insekthåf haft lif och känsla, så skulle han
vetat, att hans sista stund var den bästa.
Snart förde jag dem längs gångstigen till deras hem. Jag kunde icke
annat än villfara hennes bön att följa ända in. Hon visste redan mitt
namn och hon presenterade mig för herrskapet der. Det förstår sig lätt,
att de alla skänkte mig en hyllning, liksom jag varit en Gud och icke
ett utkastadt verktyg.
Öfversten tog af mig det löftet, att jag rätt ofta skulle besöka dem.
Det löftet ämnade jag icke hålla.
Men när Melia bad mig derom, då lofvade jag äfven henne det. Det löftet
hade för mig ett högre värde. Ty okända vindar häfde redan min själ i
sakta vågor.
* * * * *
Hemkommen såg jag på min förstörda insekthåf, den enda jag ägde. Jag
hade bordt bli bedröfvad, ty den var numera oförbätterlig. Men jag
tänkte i stället: ända till denna dag har du roat dig med att göra slut
på tusende lif; nu har du emot din vana räddat ett lif. Och lönen
derföre må bli, hvad den blef -- slutet på ditt eget lif.
Och det var mig, liksom jag i hast fått någon afsmak för att samla
insekter. Jag tänkte en tanke, ovärdig entomologen, att räddandet af lif
är bättre än förintandet. Denna tanke var visst icke gynnsam vid
bedömandet af mitt sinne för jemförelser och combinationer, men nog af,
jag tänkte så.
I alla fall ville jag vänta på den håf Melia lofvat arbeta åt mig.
Sålänge kunde jag syssla med blommor.
När jag andra gången varit på Kuusisto, såg jag på min blomsamling och
jag fick afsmak äfven för blommor. Jag tänkte en tanke ovärdig
botanisten: hvad skall jag samla blommor, när jag fått se den skönaste
blomma, en blomma med själ!
Och hon _var_ skön, denna Melia, skön och obeskriflig. Hon var dunkel,
men ändå var hon klar. Det var mig en smärta och ett nöje att se henne,
att tala vid henne. Jag förstod, att jag älskade henne.
Och allt ifrån den tiden hade jag icke mera håg för naturhistorie eller
någon annan vettenskap. Den insekthåf Melia gaf mig i stället för den
förra, begagnade jag aldrig, -- kanske emedan jag satt så stort värde
uppå den -- och jag äger den ännu.
De planer jag icke så längesedan utkastat om inrättandet af mitt
framtida lif, ansåg jag nu med ett föraktande löje. En månad hade gjort
mig mycket äldre, hade kullstörtat alla mina förra principer (en gosses
sjelfförnöjda principer!) och låtit mig blicka in i lifvet med en annan
blick. Kärleken drog i sin djupa och mäktiga strömfåra alla de källdrag,
hvilka förut varit spridda på fältet. Allt i min själ, tankar, känslor
och begär blefvo blott tjensteandar åt min kärlek.
* * * * *
Melia hade en vän: det var Ingrid. Vänskap är ett betydelselöst ord:
denna gång icke. Det såg man på allt: de tycktes vara nog för sig
sjelfva.
Ingrid Adelberg var syskonebarn med mig. Hennes far hade redan några år
varit död och lemnat efter sig en betydlig förmögenhet. Ingrid var "en
rik arftagerska".
Hennes yttre var vackert, kanske idealiskt. Hon var en blondine, skär
och genomskinlig, hvarmed jag menar, att hennes själ, klar och skär,
stod att läsa i dunkelblå ögon.
Oaktadt vi voro slägt, hade vi aldrig sett hvarann förrän denna sommar.
Jag var stolt och skygg; att göra bekantskap med rika slägtingar var för
mig en plågsam tanke. Men på Melias förord gjorde jag dem den äran. Den
första visiten en gång gjord förde med sig flera andra och de
lyckligaste dagar jag nånsin haft, dagar, då all tid försvann och det
hela var en sekund, kort men betydelsefull, dem hade jag på Toiwola. Men
ack och ve, att det ej var för Ingrids skull utan för Melias!
Hade jag förr sett Ingrid, så hade jag troligen -- förstår du syftningen
af detta _troligen_, min vän? -- kommit att älska henne och älskats
tillbaka. Och denna kärlek hade blifvit lycklig, ty hon var rik på --
jordiskt gods utan att vara fattig på himmelskt. Hjertat, fängsladt af
skönheten, hade fått ett band starkt nog att icke sönderslitas af Melia
Saida. Vanan så heter det. Nu var det Melia, som hade försprånget och
jag blef icke hvad man kallar lycklig, månne ens belönad?
Dock hvem vill klandra ödet! Ingrid blef månen, som lopp kring min
stjerna, Melia blef stjernan.
Omgifven af störande naturer, fann jag mig på Kuusisto aldrig så väl med
Melia, som på Toiwola; och der sågos vi äfven oftast. Ingrids närvaro
skadade icke kärlekens blomma, ty hon var såsom ett skyddande arlaregn.
Ja äfven oaktadt Melia icke var der, voro timmarna på Toiwola mig dock
rätt ljufva, ty Ingrid förstod Melia så väl, att det var mig en glädje.
* * * * *
Det var på Toiwola. En vacker eftermiddag voro vi tre ute att spatsera.
Vi satte oss ner vid vägen, der han på engång kröker och höjer sig.
Utsigten var den vackraste: till höger hade vi sjö, till venster likaså
och emellan båda gick en ås, beväxt med granar och björkar. Det var en
stund af högtidlig stillhet och vi sade icke mycket.
Då kommer på en gångstig, som leder till den gamla begrafningsplatsen en
qvinna, hvars anlete jag aldrig kan glömma. Hon var gammal och grå, hade
bruna, glimmande ögon och ett illparigt uttryck utbredt öfver drag,
hvilka fordom kanske varit regelbundet sköna.
Det gick en rysning igenom oss, när hon helt obesväradt satte sig ned
tätt bredvid, sägande: gamla Regina vill också hvila; kanske hon också
förstår sig på den vackra utsigten.
Käringen såg på utsigten med en tillgjordt förtjust, spotsk min. Men
sedan hon ledsnat dervid, tog hon ur sin kjolsäck en liten
brännvinsflaska, tömde dess innehåll, höjde sedan flaskan i vädret
sägande: ingen kan neka fattigt och olyckligt folk den trösten. Ty det
_är_ en tröst.
Vi kunde omöjligt skilja våra blickar ifrån den hemska gestalten.
Det stolta och triumferande i hennes åtbörder förvandlade sig dock snart
till slapphet och ödmjukhet. Hon sade:
Mitt fina herrskap, j sen, att allt detta är slut och det är ändå min
enda glädje, alltsedan den tid, då jag var ung och lycklig och vacker,
ja nästan lika vacker som de här rara fröknarna. Du unga herre, som ser
så mild och god ut, du har säkert pengar -- bara helt litet -- så mycket
att min flaska kan bli fylld. Gif åt mig litet och jag skall spå i din
hand.
Käringen hade oaktadt sin stygghet någonting befallande i det skinntorra
ansigtet. Jag gaf några skillingar och såg upp på de båda flickorna,
hvad de skulle tycka om spåendet. De voro -- qvinnor och de nickade
bifall.
Medan vi tre vexlade blickar, tycktes spåkäringen genomträngande forska
oss.
Jag gaf henne min högra hand. Hon betraktade och berörde den på det
nogaste, men kastade emellanåt blickar på mig och mina följeslagerskor.
Efter några minuter sade hon:
Ser ni nu, mitt fina herrskap, dessa två djupa streck, huru de tyckas
vilja närma sig hvartannat, men skiljas åt närmast pekfingret. Och ser
ni sen detta tredje djupa streck, som går emellan de båda förra ... nå
men se då, det var underligt hvad det strecket slutar hastigt af! Och
detta lilla streck, som utgår ifrån det djupa och korta; det lilla
strecket går till det ena djupa och långa. Men det andra är alldeles
ensamt.
Hvad betyder nu då allt detta -- sade jag otålig och såg på Melia.
Det betyder -- svarade käringen vildt -- hvad det betyder frågar du,
stolte och häftige yngling; jo först betyder det, att din väg skiljer
sig ifrån hennes -- härvid pekade hon på Melia -- ty de båda djupa
strecken äro edra öden ... se huru du kastar ögonen på henne; men tro
inte, att du nånsin får henne ..... Hvad den andra rara damens lifstid
tycks vara kort! Och det är ändå hon som ger upphof åt din lycka.
Vi sökte alla tre att skratta, men vårt skratt var icke hjertligt.
Käringen släppte min hand. Då sade Ingrid: vill du inte äfven spå
någonting ur min hand.
Den gamla svarade: den ena handen sade mig nog; jag vill inte mera spå.
Nu går jag att köpa åt mig trösten.
Hon försvann. Jag såg på Melia; hennes blick var rädd och bäfvande.
Ännu förekommer det mig stundom såsom om en förgiftig dunst utsläckt en
klar och vacker låga i hennes hjerta.
* * * * *
Ingrid gjorde bekantskap med en aktningsvärd medelålders man. Hon gaf
honom sitt hjerta och lofvade honom sin hand.
Hittills hade jag endast obestämdt talat med Melia om min kärlek. Nu
ville äfven jag få veta allt.
I trädgården på Kuusisto var mycket herrskap; det aktade jag icke på
denna gång. Vi voro mest för oss sjelfva och Melia minndes icke
konveniensen.
Jag sade: behöfver jag säga dig Melia, att jag älskar dig, då du har
anat det, sett det och vet det! nej, men ändå -- det gör mig så lycklig
att säga: jag älskar dig.
Melia ämnade föra ett vinbär till sina sköna läppar, men lät det hvila
på halfva vägen; i stället gåfvo hennes dunkla ögon mig en blick, som
räckte -- ett ögonblick. Och det skönaste jorden har, huru skulle det
kunna räcka längre. Aningar om himlar läsas blott i sekunden.
Denna blick med denna obestämda ton, som är det skönas egenhet, vidgade
min själ, spände min känsla, men band min tunga, på hvilken eljest hade
darrat en sväfvande fråga.
Melia såg åter upp och sakta hviskande dock utan all förlägenhet eller
bryderi svarade hon på mina tankar:
Om jag älskar dig, derpå vill du ha svar. Och hvad skall jag svara dig?
annat än _jag vet icke_!
Finns det en medelväg emellan älska och icke älska. Jag tror det ej.
Melia, hvad menar du?
Nej David, ingen medelväg, och ändå måste jag säga: jag vet icke.
Älskar du mig, Melia? _Bed_ om sanningen och gif mig den ... Du svarar
mig ej -- ty du vill ej svara mig ett nej. Nåväl, Melia Saida; på
mångfaldigt sätt kunna vi lägga våra ord. Du ville svara mig ett ja
..... Är det icke så, att Melia icke älskar mig?
Härtill svarade hon: ja, David ... men ...
Men du menar, att du ändå skänker mig syskonkärlek. Är det icke så?
Härtill svarade hon alldeles intet, hvarken med ord eller blickar.
Då blef jag gripen af en glädje, som nära nog var vansinnets, och jag
utbrast: du älskar ju mig, min Melia, det säger mig en helig visshet.
Eljest hade du svarat ett ja äfven på denna fråga.
En häftig yngling som jag var, ville jag storma mig till bekännelse. Jag
hade fattat hennes båda händer i mina, och höll dem der fast, men allt
lenare ju längre, så att hon snart kunde lösgöra sina.
För himlens skull -- sade hon -- bed mig icke om svar nu. Jag är så
svag, så matt, mitt hufvud är förvirradt. Unna åt mig en timmas tid,
blott en timmas, David ... för att hemta mig, för att tänka; _inte_ för
att _betänka_ mig, utan endast _tänka_.
Hennes röst, vid det hon sade dessa ord, hade en egen klang, hvilken
ännu ljuder in i min själ.
För hvad jag nyligen så högt åstundat, svar på mitt hjertas fråga om
genkärlek, skyggade jag nu. Ja, jag tror, att de ord männer i allmänhet
föreställa sig och anse för de ljufvaste, orden, som aftäcka och visa
ett älskande hjerta, nu skulle ha blifvit för mig en källa till bitter
klagan. Det kom på mig en känsla, en tanke, att en afslöjad kärlek i och
med detsamma förvandlar qvinnan ifrån himlens till ett jordens barn. Och
ännu mer, då denna kärlek hade gällt mig -- blott mig.
Blott några andetag varade en sådan känsla, men jag svarade: en timma,
det är för litet. Men i morgon ...
I morgon -- afbröt mig Melia -- möt mig i morgon, klockan åtta på
morgonen, uti dalen, i den dal, der vi först sågo hvarann och der ...
mitt lif blef räddadt.
Åt sådana qvinnor, som hon, har naturen gifvit rättighet att någongång
lösa konveniensens band. Det var hon, som föreslog ett rendezvous. Den
storartade och ädla qvinnan!
* * * * *
Och vi råkades i dalen. Morgonen var sval och vacker, himlens blå var
rent, milda vindar vaggade träden, täcka förhoppningar mitt hjerta.
O hvad Melia Saida var skön! Det mörka håret till den skära, blygt
blomstrande kinden; de dunkla ögonen till den hvita rena pannan! Och
munnen med dess fina uttryck, halsen, vexten och allt! Och ändå fanns
det intet jordiskt och sinnligt i detta anlete; det var icke ytan, som
anslog, utan djupet som fängslade, ett djup öfversinnligt och himmelskt.
Jag har tänkt -- sade hon -- jag har tänkt mycket; tänkandet har icke
hjelpt mig fram. Förakta mig, herr Baremann, såsom jag måste göra det
sjelf, ty allt ännu -- vet jag icke.
O Melia, då jag ser dig så som du nu är, så vill jag veta alldeles
intet. Det vore en synd, ett helgerån. Nu är för mig nog att jag älskar
dig.
Jag minnes icke, _hvad_ och _om_ vi härefter talte under en tid, hvars
längd jag icke kan bestämma. Men dessa Melias ord minnes jag: ni är för
hög och ädel, för att ...
Här stadnade hon för att aldrig fullborda sin halfbrutna, på mera än ett
sätt förklarliga mening.
Jag sade: men värdera mig och håll mig räkning, för att jag endast
frågat dig, om du älskade mig. Jag har icke sport dig, om du ville bli
min.
Hon svarade: David Baremann, hade du gjort en sådan fråga, så hade jag
icke ansett den illa, icke för opassande eller ogrannlaga. Men jag hade
svarat dig, att jag icke ville bli din maka ... Jag vet, huru högt du
älskar mig, med hvilka sköna färger din fantasi smyckar mig -- mig,
David. Dessa färger skulle tiden bleka och illusionens luftslott skulle
blåsa bort. Nu deremot, hvilken skillnad! Vi skiljas för alltid ... och
minnets engel blir din tröstare. Är det icke det skönaste slut!
Hennes ord voro afbrutna, men hennes ögon, hvilka halft framvällande
tårar fuktade, de glänste underbart.
Åter framstammade jag: är det den enda orsak du har till buds, så skall
jag bestrida den. Jag skall visa dig, huru illusionen kan adlas till en
stilla frid, en visshet, värmande om också icke brännande.
Härtill svarade Melia med stigande värma: den enda orsak, o nej. Flera
än en orsak har jag till buds, ty jag har -- ingen. Men ett något, en
röst talar till mig, beder ...
Jag förstår dig, Melia; dunkla blomma, jag anar dig. Och jag vill följa
denna aning. Jag vill icke stjäla mig till himlen, då jag ju redan har
den -- i min kärlek till dig. Jag vill blott af dig taga ett afsked;
menniskor kalla sådant _afsked för lifvet_, en evig skilsmessa; jag icke
så. Ty vi komma ju icke att skiljas ..... Se ofta på min
älsklingsstjerna ... du vet ju hvilken hon är ... se på den då och då
och var säker att vi då ofta träffas der. Och på minnets helga och
starka brygga, som förenar din strand med min, der vill jag ofta komma
dig till mötes.
David Baremann, blif konstnär, blif stor och lycklig.
Farväl Melia. Om något skönt uppenbarar sig för mig, då förstår jag att
det är din ande, som signande talar till mig ..... Men ännu en bön, ty
du är äfven en jordisk blomma. Gif mig ett minne, låt det vara en
symbol, gif mig en af dina minsta och vackraste hårlockar.
Och hon vecklade upp en fläta. Då smålogo vi båda -- det kunde vi icke
hjelpa, ty till att afklippa hårlocken hade behöfts -- en sax.
Ett vänligt öde vill, att menniskan äfven under lifvets vigtigare frågor
har ett sinne öppet för skämtet och löjet.
Min pennknif gjorde nu god tjenst. Hon afskar locken i och med detsamma
ödet afskar ... icke min lycka .. då hade jag ju ljugit för _henne_.
Jag tog denna lock och jag vet, hvar jag förvarar den.
* * * * *
Så var det då slut. Ännu några gånger såg jag Melia, men såsom andra
menniskor till det yttre. Vi togo ännu en gång afsked, men det verkliga
afskedet var i dalen.
* * * * *
Jag har någongång tviflat, att hon älskade mig. Jag har tänkt huru, om
hon älskade mig, det då kunde slutas just så. Men sedan har jag sett på
Capellastjernan och denna har då alltid glänst och tindrat klarare och
skönare än eljest. Då har jag sagt: Melia Saida, jag förstår dig.
Jag har haft stunder af stor sorg, så att jag behöft tröst. Då har jag
på minnets brygga gått öfver till Melias strand.
Jag har haft snillets ingifvelser; det sköna har uppenbarat sig för mig;
min förmåga har ofta öfvergått mina djerfvaste förhoppningar. Då har jag
känt en varm fläkt; en ljuf visshet har sagt mig, att Melia Saidas
väsende gifvit styrka åt ingifvelsens vingar.
Och ändå har det ofta händt, att alla stjernor nekat mig hugsvalelse,
att minnets brygga icke synts för det närvarandes moln. Då har jag
klagat, då har jag varit ensam i verlden, natten omkring mig; då har jag
längtat bort. Men _hoppet_ har åter plötsligt varit vid min sida och
hviskat till mig vackra saker om Melia Saida, och jag har gerna lyssnat
till dem.
* * * * *
Mitt beslut stod nu fast att lemna lärdomen å sido och i stället hylla
konsten.
Jag lyckades att genom lån skaffa mig en penningesumma, stor nog att
föra mig öfver det haf, som åtskiljer Finnland och Sverige, men icke
större än att jag med all sparsamhet dermed kunde lefva en månad. Jag
föll dock icke i modlös förtviflan, ty jag hade förutsett allt detta och
jag visste mig vara i Stockholm, en stad alltför stor att låta en person
med god vilja och nöjaktiga insigter svälta ihjäl.
Jag lyckades skaffa mig ett antal disciplar, bland hvilka några voro
nybegynnare, tillochmed abcdarier -- jag försmådde ingendera, då mitt
mål var penningen. Hvad jag nu förtjenade utöfver det nödtorftigaste,
använde jag till att sjelf taga lektioner i målning.
Min lärare var en man, hvars namn aldrig varit buret på ryktets vingar
och ändå vördar jag honom allt ännu med tacksamhet, med värma, ty han
var stor i sin konst, stor och ädel. Hans undervisningsmethod var mera
vännens än lärarens; han bildade mig på samma sätt, som en mor, genom
att vara en lekkamrat, bildar sitt barn. Hans ovanliga skarpsinne och
menniskokännedom tillät honom att alltid ställa sig på en med mig
jemnhög ståndpunkt, samt först derifrån se saken för att sedan höja mig
till sin egen.
Oaktadt jag, enligt hvad min lärare redan de första timmarne försäkrade
mig, icke var oäfven i kopiering, sysselsatte jag mig dock dermed
uteslutande i två år. Sedan gaf han mig sina egna ungdomsförsök
"hvimlande af fel" att kopieras och tillika korrigeras. Det är en glädje
för mig att minnas den glädje, som intog den åldrige mannen, då jag
honom i smaken lyckades omskapa de partier af hans taflor, med hvilka
han ej var belåten.
Huru jag i tvenne års tid kunde tygla mitt brinnande begär att låta
penseln leka med egna skapelser, kan endast förklaras af gubbens
älskvärdhet och hans deraf härflytande stora inflytande på mitt sinne.
Det första steget, sade han, är att blindt och troget följa andras verk,
det andra att klandra dem, det tredje först att skapa egna.
Jag tänkte: gubben har antingen rätt eller orätt, men jag vill lyda
honom; jag vill icke genom en vrång sjelfviskhet söka skapa mitt öde.
Jag skall icke söka beskrifva min hänryckning, då jag första gången lade
hand vid en egen tafla. Lik älskarens hänryckning är konstnärens,
försåvidt det lika kan vara det olika. Älskarens ideal är mera utom,
konstnärens mera inom; älskaren hänvisas ifrån sin egen själ till en
annans, konstnären från en yttre själ, verldssjälen till sin egen. Den
förre söker, den sednare finner.
Fyra originaltaflor hade jag målat under min lärares ledning och den
femte var halffärdig, då döden bortryckte honom. Jag var honom för djupt
tillgifven, att jag icke med häpnad skulle emottaga detta budskap. Nu
stod jag än en gång ensam. Min sorg ökades, då jag fann, att den gode
gubben testamenterat åt mig sin lilla qvarlåtenskap, ty deraf förstod
jag ännu mera, hvem jag i honom förlorat, och huru kär jag varit honom.
Sedan jag fullbordat min femte tafla, gick jag med den till en erkänd
konstkritikus. Oaktadt min ungdom, hade jag dock smakat nog bitter kalk
i verlden, för att inom mig bära idel förhoppningar; jag förstod, att
dessa rätt ofta ombyta namn, heder och värdighet och kallas sedan
illusioner. Jag var beredd på det bästa som det värsta, beredd på ett
min tafla kunde höjas till skyarna eller störtas till afgrunden.
Nu ville händelsen, att hos den man jag besökte för att få ett domslut,
voro vid samma tillfälle en stor hop konstkännare samlade, hvilka just
för närvarande höllo på med betraktande af taflor, här och der utbredda.
Jag namngaf mig för värden och angaf mitt ärende.
Herrn kommer som i grefvens tid -- sade han -- jag har bedt till mig
några vänner enkom för att bedöma taflor af inhemska konstnärer. Får jag
be om er komposition.
Jag tänkte inom mig, att hvad han kallade grefvens tid, dock i sjelfva
verket var någonting helt annat; ty när så många konstdomare äro
tillsammans, fordrar deras inbördes högvigtighet en större sparsamhet i
loforden, en större riklighet i anmärkningarne.
De betraktade taflan med uppmärksamhet och tycktes hvar och en vilja
afvakta de öfrigas omdöme. Slutligen sade en af dem:
Att min herre icke är just alldeles nybörjare, ser man nog, men likväl
måste jag försäkra herrn, att taflan är mera bizarr än vacker.
Den unge konstnären torde jäkta efter originalitet -- vidtog en annan.
Dessa högförnäma yttranden, åtföljda af sura och likgiltiga miner,
hvilka stodo att läsas i hvars och ens anlete, gjorde mig förtörnad; ty
om jag än var beredd på tadlet i dess högsta potens, så hade jag likväl
icke väntat denna försmädliga likgiltighet, denna öfversittareton.
Jag lade dock band på min vrede och svarade så obesväradt jag nånsin
kunde:
Det kan visst vara, att taflan icke har särdeles värde, men efter
originalitet har jag aldrig jagat, utan om så är, att någonting
originelt här finnes, har det kommit sjelfmant och oskyldigtvis.
Tydligen såg jag, att detta svar misshagade dem alla, och den, som först
yttrat sig, tog till ordet:
Originalitet, min unge vän, är af två slag, falsk eller sann. Den sanna
originaliteten är på det närmaste beslägtad med genialiteten; det är
hon, som sätter den rätta pregeln på mästarens skilda verk, så att han
alltid förblir sig lik äfven under sin mest skiftande olikhet. Den
falska deremot sätter sin ära blott i att göra uppseende och då
bevekelsegrunden är så lumpen, förbiser hon helt och hållet det
naturliga, vackra och skickliga, samt förfaller uti deras motsatts, det
sökta och känslostötande; med ett ord, min herre, den falska
originaliteten är alldeles liktydig med bizarreri.
Än sedan, hvad hör detta till saken! -- tänkte jag, som var föga belåten
med afhörandet af denna föreläsning, hvilken så halft den än slog
hufvudet på spik, troligen utgjorde ett minne från någon
tidningsuppsatts, som talaren nyligen blifvit förtjust i.
Han tycktes varsna min otålighet och han var snar att fortfara:
Min herre är nu väl icke så egenkär och tror, att den sanna
originaliteten fallit på hans lott.
Jag svarade, att det var saker, som jag troligen icke förstod,
åtminstone aldrig reflekterat öfver; samt att jag blott ville ha ett
omdöme öfver denna tafla, icke öfver mitt konstnärskap i allmänhet.
Nu afgaf ändtligen värden sitt votum:
De skilda partierna äro visst skäligen goda, oaktadt äfven vid dem är
mycket att anmärka. Se t. ex. färgen på denna himmel, huru matt och
otillfredsställande och se huru den der, som lär vara styckets hjelte,
öfverstrålas af dessa båda bipersoner, hvilka borde hållits vida mera
skymundan, såsom det naturligtvis varit er afsigt; och hvad är det för
en löjlig och vidrig drägt herrn bestått åt sitt sällskap!
Jag svarade, att jag ansåg klädedrägten så mycket mera passande som
taflan föreställde ett äfventyraresällskap. Om hjelten _verkligen_
öfverstrålades af de påpekade bipersonerna, var det möjligen derföre,
att han kände samvetsqval och ännu ovan vid det sedeslösa lif, i hvilket
de redan voro invigda och hjeltar, omöjligen kunde ha en så uppspelt min
som de. Hvad slutligen himlafärgen beträffade, menade jag, att jag en
annan gång med nöje skulle komponera en annan, men att den koloriten i
alla fall _nu_ var den jag ansåg lämpligast och mest öfverensstämmande
med det hela.
Mitt modiga sjelfförsvar verkade naturligtvis intet godt. Min Mentor
utlät sig vidare:
Allt det der kan vara godt och väl; jag märker, att herrn oaktadt sin
ungdom icke är utan sin fyndighet i sjelfförsvaret. Nå, nå, jag skall
icke gå in i detaljer. Men det hela är vida sämre. Planen är tillskuren
för stor emot krafterne; egentligt lif och intresse saknas; med bästa
vilja i verlden måste jag ändå förklara, att taflan är _mera dålig_.
Detta var för mig den hårdaste domen. Ty så länge han höll sig
någorlunda till de skilda partierna, kunde jag ändå försvara mig. Men
när han angrep kompositionen i dess helhet, hvarken uppgaf eller behöfde
uppge bestämda skäl utan endast tycktes låta sig ledas af enskildt smak,
detta ojäfaktiga maktspråk, då blef jag svarslös, redlös.
Hade han helst i grund förkastat min produkt, sagt den vara under all
kritik, då hade det varit bättre. -- Men han nedlät sig icke så långt;
han sade endast, att taflan var _mera dålig_.
Antingen läste han i mitt ansigte något, som bevekte till medlidande
eller om han blott låtsade det; allt nog, han sade:
Ifall jag genom min recension tillintetgjort förhoppningar, så gör det
mig ondt. Jag har emellertid talat uppriktigt.
I tid eller otid var nu tiden inne för mig att sätta mig upp på höga
hästar. All min modlöshet försvann och jag sade:
Mina förhoppningar äro af den art, att de icke kunna tillintetgöras af
någons maktspråk, vore denne någon än tiofaldt högre uppburen af ryktet,
än den person som nu utdelat dem. Hvad åter denna tafla enskilt
beträffar, så tror jag alldeles icke, att mina krafter, vilja och anlag
helt och hållit blifvit uppsupna af och förstenats i den, utan hoppas
jag, att de, af taflan helt och hållet oberoende, ännu framdeles torde
hjelpa mig att utarbeta andra och bättre. Och till ett bevis, att jag
talat ärligt, till ett bevis, att jag icke lefver endast för denna
tafla, skall jag sönderstycka den -- men bitarna lemnar jag icke här,
utan behåller dem sjelf, för att framdeles i en verld -- när jag blifvit
stor och större än någon af er -- se efter om taflan verkligen var mera
dålig.
Under det jag ännu talte, sönderskar jag duken i fyra delar, gömde dem
hos mig och lemnade sällskapet åt sina reflexioner öfver denna mandat.
I min hetta och öfverilning hände sig, att jag till taflans styckande
kom att begagna det pennknifsbett, hvilket jag i nära tre års tid,
barnsligt eller icke, lemnat obegagnadt och ansett fridlyst: bettet,
hvarmed Melia afskar sin hårlock. Genast jag märkte det, var det som om
pennknifven ristat mitt eget hjerta och jag tyckte mig ha gjort mycket
illa.
Denna föreställning alstrade andra. Hemkommen ansåg jag det icke vara
utan all betydelse, att jag just med det bettet förderfvat taflan. Det
stack upp hos mig en tanke, att hon kunde ha varit förstörelsen värd.
Jag sammanfogade de fyra bitarna och betraktade nu den tafla, på hvilken
jag en timme tidigare sett med förtjusning. Hvilken skillnad! Nu fann
jag fel der jag förut funnit företräden; de enskilta partierna behagade
mig nu lika litet, som det hela. Ja, jag började tillochmed förakta mina
domare, för det de ej skrattat mig upp i synet öfver min djerfhet att
till bedömande underställa en så usel tafla.
Nu då jag nedskrifver detta vill jag för dig, deltagande, fördomsfrie
vän, tillstå, att jag icke mera tillskrifver pennknifsbettet _ensamt_
denna vändning i min sjelfgranskning. Ty så är det alltid: efter en för
stor sjelfkärleks flod följer anspråkslöshetens och sjelfföraktets ebb.
Hos mig vexte upp en tanke, att jag misstagit mig om min bestämmelse.
Jag började tro, att jag var en onyttig varelse i verlden; jag förföll
icke i förtviflan, men min själ förlorade sitt lif och jag blef
likgiltig för allt.
Detta tillstånd varade dagar, det varade nätter.
Omsider ljungade en sanningens blixt i min själ. Jag anade, att ära och