Granriskojan: Novell - 3

Total number of words is 4886
Total number of unique words is 1412
34.3 of words are in the 2000 most common words
45.0 of words are in the 5000 most common words
49.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.


Kap. V.
Clara i bryderi.

Följande dagen var Otto icke vid sitt lyckligaste lynne, då han gick
ner. Sedan den obehagliga drömmen lemnat honom -- klockan var då två --
hade icke mera lemnat sig åt sömnen, utan sökt genom lektyr fördrifva de
onda skuggor, som ännu efter drömmen omvärfde honom. Dessa läto icke
fullkomligen fördrifva sig, helst Otto till läsning valde Shakespear;
hvilket visserligen i så fall var klokt, att han hölls vaken -- ty hade
han somnat, hade kanske samma dröm återkommit, i litet förändrad gestalt
-- men obetänkt, emedan Shakespear kastar för mycket blickar in i
andeverlden, för att vilja förstöra minnet af en dröm.
Efter frukosten hände, att Clara blef ensam med Otto. Hon sade då: --
nej, kan man se, hvad Otto i dag är vigtig och surmulen! Hvad felas dig?
-- Jag har filosoferat förmycket på min kammare -- svarade Otto
småleende.
-- Filosoferat, ånej! Efter filosoferandet tror jag att sådana der unga
pojkar bli särdeles lyckliga, grötmyndiga och saliga. Förlåt mig Otto,
men du har inte filosoferat; du ser dertill alltför slagen ut, nästan
timid.
-- Clara -- sade Otto och fattade med starkt förtroende hennes hand --
vill du bli min vän?
-- Din vän! svarade förvånad Clara och ämnade skämta men tillbakahölls
af det allvarliga i hans min.
-- Ja, min vän. Men inte en sådan, som blott håller af mig, utan en som
äfven kan vara mig till någon nytta .... om så behöfs.
-- "Om så behöfs." Jag förstår dig inte rätt .... du nästan gör mig
rädd. Men jag vill ändå bli Ottos vän efter din egen mening .... om jag
kan.
Någonting oegennyttigt, barnsligt godt och troget kastade härvid ett
vackert tycke öfver hennes ansigte.
-- Men om denna vänskap skall köpas på en annans bekostnad? Om du lilla
Clara, i och med detsamma du är god och uppriktig emot mig, blir falsk
och förrädisk emot en annan, som du också håller af?
-- På alltför hårda prof hoppas jag du inte ställer mig, Otto. Falsk och
förrädisk, säger du, emot någon annan, då jag är uppriktig emot dig. Det
vore illa. Men jag pröfvar .... jag får väl vara litet elak, om det
leder till något godt ändamål.
Den unga flickan hade ingen aning om, hvilken förhatad och förhatlig
satts hon yttrat; jesuiterna kände hon blott till namnet -- måhända icke
ens det. Vid ett annat tillfälle skulle Otto nästan utan undantag
bestridt och vederlagt denna satts; nu var hans egoism tillreds att göra
honom sjelf till jesuit.
-- Säg mig då Clara -- sade han icke utan en viss obeslutsamhet -- säg
mig någonting .... som jag inte vet, men gerna skulle vilja veta. Älskar
Helena mig?
Clara var icke alldeles oförberedd på en sådan fråga, icke destomindre
skiftade hon färg; det var måhända den första gången i sitt lif den unga
oskuldsfulla flickan, som hittills ledts blott af sin känsla, icke
visste, huru hon borde handla för att handla rätt. Talade hon sanningens
öppna språk, så förrådde hon sin syster och vän, och huru vida det
skulle ledt till något godt, visste hon icke heller; sade hon deremot
Otto en osanning, så skulle den vänskap hon lofvat honom, blifvit
beseglad med en lögn; teg hon, så ....
Under det dessa tankar korsade sig inom hennes bröst, förgingo några
ögonblick och hon teg.
-- Älskar Helena mig? -- återtog Otto.
Den ton, hvarmed Otto båda gångerna utsade denna enkla fråga, var icke
sådan hoppet gifver utan snarare någon annan. Det var, liksom han icke
så alldeles gerna velat höra denna fråga bejakad. Så mycket värre för
Clara; den stackars flickans förlägenhet ökades.
-- Jag förstår, att så är -- sade Otto, i det han sakta tryckte Claras
hand.
-- Det var orätt af Otto att leda mig in till det, som Otto kallar
vänskap.
-- Var det orätt, Clara lilla? kanhända ... men om det leder till ett
godt ändamål.
-- Ja måtte det leda till någonting godt, då jag nu säger, att Helena
älskar dig ... Otto, du har liksom stulit mitt förtroende; hvad har du
att ge tillbaka. O, måtte du förstå att älska Helena! Jag törs inte
fråga dig, huru det är; låt mig inte tro, att ....
Den blygaste försagdhet stod att läsa i Claras ögon. Man hade kunnat tro
henne vara en älskarinna, som yppat sitt hjertas hemlighet -- och likväl
gällde det en annan.
-- Jag vill älska Helena -- sade med häftighet Otto.
-- _Vill_ du älska, det är illa -- svarade Clara.
-- Jag älskar henne redan -- gentog Otto.
-- Hvarföre frågade du då af mig, om hon älskade dig, hvarföre inte
hellre af henne sjelf. Ånej, Otto, vi bedra oss, om vi tro, att du
verkligen älskar Helena.
Denna anmärkning jagade rodnaden ifrån Ottos kinder, och han fann dess
sanning. Hans röst var undertryckt, då han sade:
-- Låt mig i alla fall tro, att jag i dig, snälla Clara, har en vän. En
vän, som råder mig eller om icke råd hjelpa, som tröstar mig, eller
åtminstone vet hvad jag vet och delar min smärta. Vill du bli mig en
sådan vän?
-- O ja, af mitt innersta hjerta. Ser du, jag har inte tagit min hand
ifrån din; jag vill vara din vän ... Men är du olycklig, Otto? Hvem
älskar du?
-- Jag älskar icke Helena, så som jag det borde, men någon annan älskar
jag ej. Tro mig det, Clara!
-- Och du talar ändå om smärta och råd och dylikt. Hvad menar du? Om din
kärlek blott är i sin gryning nu, så blir det väl ändå snart ljus dag,
och då älskar du henne verkligt. Jag förstår dig inte.
-- Jo ser du, lilla vännen min, nog är det ändå så, att vi menniskor
inte kunna sjelfve skapa vårt öde. Det kommer oundvikligt; det kan
förvandla en vis till dåre och göra den, som var allas glädje och
förhoppning till en rik tårekälla.
-- Aldrig har Otto förr talat så!
-- Förlåt mig, goda Clara; jag skall inte heller framdeles tala så. I
stället skall jag för att roa dig berätta en dröm, som jag engång drömt
i min lefnad.
Nu berättade han för henne den föregående nattens dröm. Han berättade
den dock icke alldeles såsom den var; ty dels minndes han den icke
troget; dels gjorde han, såsom man i allmänhet gör, då man berättar
drömmar -- skänker dem ett större sammanhang, än de verkligen ägde. I
det fall var han icke ärlig emot Clara, att han ej uppgaf rätta tiden
icke heller rätta hufvudpersonen, drottningen.
Hvarföre sade han icke, att det var den flicka han i går såg, som var
drömmens hjeltinna? Var han rädd for sig sjelf, sitt öde och henne? Han
hade nästan samvetsqval, då han för den flicka, som lofvat honom en
oegennyttig vänskap, med flit förfalskade sin berättelse. Men han var
menniska och han var svag.
-- Och du säger dig verkeligen blott en gång ha sett den der flickan,
som spelte en så stor roll i din dröm. När var det; hvad heter hon?
-- Begär inte svar på denna fråga! Låt mig någon annan gång upplysa dig
derom. Men säg mig nu, ha drömmar någon betydelse?
-- Ja det ha de, bara man rätt förstår att tyda dem. Men emedan detta är
omöjligt, så ha de heller .... ingen betydelse.
-- Men om jag nu skulle be dig tyda min dröm; huru skulle du förklara
den omständigheten till exempel, att Helena der agerade en så
underordnad roll, att jag knappt mindes henne.
-- Jag skulle säga, att det går rakt tvertom. Det är ju också ett sätt
att förklara drömmar.
-- Jag tycker mycket om dig för denna raska spådom. Du har rätt, Clara,
så kan det gå.
Nu blefvo de störda af Helena, eller rättare hon kom i god tid, ty det
vigtigaste var taladt ut. Hon blef litet förvånad att finna Otto
förtroligt hållande Clara i hand, henne, hvilken han hittills föga brytt
sig om. Dock var det icke svartsjuka eller någonting så fult, snarare
nyfikenhet om hvad de kunde hafva talat, som hade henne att säga: -- se
nu är Clara inte mera lilla syster för Otto.
-- Nej tvertom; vi ha svurit hvarann en evig vänskap -- sade Otto
komiskt och pathetiskt och dolde sålunda en sanning bakom skenet af en
lögn. Äfven den lilla Clara var honom behjelplig i att antaga en för
tillfället passande min.
De började tala i andra ämnen. Otto frågade, hvad bok Helena höll i
handen.
-- Det är O. T. af Andersen.
-- Det fägnar mig, att ni redan hunnit öfver sundet. I fjol, vill jag
minnas, lästen j blott arbeten af de tre stora svenska författarinnorna.
-- Men nu förefalla de oss redan litet tråkiga. När man läst ett af
deras arbeten, har man nästan läst dem alla. Derföre flydde vi öfver
sundet till Andersen, ty honom kan man tycka om. Otto kan inte tro, huru
förtjusta Clara och jag voro i _Spelmannen från Svendborg_ och
_Improvisatören_. Vi gåfvo oss knappt tid att äta och med arbetet gick
det dåligt.
-- Ja, Andersen förtjenar det väl. Öfver _hans_ hvardagsteckningar
ligger utbredd en fin och skär poesi, så att man måste förlåta honom, om
han äfven litet koketterar. Men huru kom ni er att läsa denna O. T. Ty
minns jag rätt, så plär ni först efter genomläsningen se på författarens
namn och i alla fall inte gerna läsa andra romaner än dem ni hört
berömmas. Och hvem berömde O. T.
-- Det kommer an på, hvem som berömmer, -- svarade Clara -- vi frågade
af Emma Serén, hurudan boken var och hon sade, att den var ingenting.
Derföre skaffade vi oss den, läste den och ha funnit oss bra deraf. Ack,
hvad den Eva är söt, men hvad det var synd om henne!
-- Jag tycker -- sade Otto -- att hon fick det skönaste slut. När en
flicka får veta, att den hon älskar är hennes bror, så vill hon dö, fast
hon tror sig vilja lefva. Får hon då äfven dö, så smekes hon af det
mildaste öde; hon slutar vackert.
-- Der finns ännu en flicka -- anmärkte Helena -- som är värd att hållas
af: den snälla Louise, så ädel, så stilla och så undergifven. Hvilken
motsats till hennes syster Sophie, qvick, litet god men mycket
lättsinnig.
-- Eva och Louise äro glanspunkterna i O. T. Tvenne sådana karaktärer
skulle försona mig med en i öfrigt aldrig så tråkig bok. Om Eva är fin,
etherisk och englasväfvande, så är i stället Louise rent mensklig, och
det vill inte säga mindre. Och ändå älskade de båda obelönta!
-- Är det då en så stor olycka -- frågade Helena.
-- Jag vet inte, så anser man -- svarade Otto, men såg på Clara och icke
på Helena.
Clara plågades af detta ämne och hon afbröt det:
-- Nå Otto, du har ännu inte berättat oss någonting om Tuonela och huru
det hade sig i -- dödens boning. Hurudan är Saida?
Fullkomligen obesväradt svarade Otto: -- å ja, det är en rätt söt
flicka. Ni kan snart vänta henne här, sade hon. Och så bad hon mig helsa
er så mycket.
-- Hvad det skall bli roligt att se henne -- sade Helena -- jag minns
henne ännu något litet. Jag tror jag var ett eller två år äldre än hon
... ja, hon var sådan som Clara.
Otto såg på Helena; hon föreföll honom så älskvärd nu. Han såg på henne
med ett visst vemod; det märkte Clara. Och när Claras blickar mötte
Ottos, förstodo de ingendera den andra.
Otto tänkte om Helena: -- mången sådan som du går oförstådd sin verld
igenom; intet kärt hjerta klappar för henne; hon vissnar och dör utan
att någon fäster sig dervid.
Olikartade känslor bemäktigade sig Clara; hon lemnade rummet. Omedelbart
derefter följde Helena systrens exempel och Otto blef ensam; det
smärtade honom -- han visste ej hvarföre.


Kap. VI.
Metaren fastnar i ett nät.

Det var i Maj. Solen sken varmt, träden hade skjutit knoppar och
öfverlade redan sig emellan om att skjuta blad. Gräsets späda grönska
sade, att den rätta våren nu hade sin början.
En vacker eftermiddag finna vi Otto sittande i en båt i viken med ett
metspö i handen. Bredvid honom ligger en bössa, hvilken han medtagit i
förhoppning, att någon oförsigtig sjöfågel genom den skall få sin bane.
Han har äfven med sig sin jagthund, Wilppas; icke för att den egentligen
nu behöfdes -- ty ganska väl hade han med båten kommit åt sina rof; om
icke möjligen för sällskaps skull, eller emedan en jagthund, då han
simmar efter en fågel och hemtar den i munnen, alltid deraf har så stort
nöje, att det vore orätt af dess herre att icke, så ofta sig göra låter,
dertill bereda honom tillfälle, helst en jagthund, stadd i
embetsförrättningar städse är en intressant syn.
Ännu hade likväl ingen fågel vågat sig inom hundra alnars afstånd.
Wilppas satt lugn, med en melankoliskt tänkande min och såg utåt sjön.
Stundom kastade han en ytterst likgiltig blick på någon olycklig fisk,
som Otto lyckats få upp till det torra. Han ansåg kanske metandet för
ett föga ridderligt göra.
Otto för sin del var icke heller någon passionerad fiskare. Han ansåg
väl icke i likhet med de gamle Grekerne fiskandet i allmänhet för ett
oädelt och vekligt tidsfördrif, vid hvilket mindre kraft än list kommer
i fråga, men metandet tyckte han vara ett dagdrifvararbete, passande
antingen för håglösa pojkar eller utlefvade gubbar. Äfven hade hans
metspö fått hvila på vinden i en vrå hela sju år igenom; i dag, då han
såg det, fick han det roliga infallet att försöka, om han ännu kunde
meta.
Föga intresserad som han var, hade han äfven tankar öfriga för annat.
Metspöet ledde honom så naturligt att tänka på den tid, han sist hade
det i hand. Hurudan var han då, hurudan nu?
Då var han icke ännu yngling, nu var han måhända mera än så. Då var han
oerfaren, men ren och oskuldsfull; nu kände han redan många af verldens
krokar och gångar, hans samvete frikände honom icke såsom alldeles
skuldfri, om äfven förderfvet ej hunnit längre än till själens yta. Då
var han en gosse, helt och hållit beroende af andra; nu kunde han sjelf
föreskrifva sig lagar; den tid var för honom äfven inne att --
föreskrifva hjertan lagar; han visste sig ju älskad. Vid denna tanke
häfde sig hans bröst högt af stolthet; han ansåg sig för ingen del vilja
ha barnaåldern tillbaka.
-- Lycklig var jag såsom barn -- sade han till sig sjelf -- men är jag
icke lyckligare nu, då Helena älskar mig. Redan ha alla mina galna
griller ifrån drömmen försvunnit och jag känner mig så lugn, så lycklig,
när jag är vid Helenas sida. Sådant anser jag för kärlek; på den
öfverspända och passionerade kärleken, hvilken romaner låta en se, tror
jag icke; åtminstone är jag för litet eldig till en sådan. Visst är det
någonting, som jag liksom saknar och gör, att jag ej är rätt
tillfredsställd, men jag förstår nu såväl, hvad det är; det är just det,
att intet ord emellan oss blifvit vexladt åt det hållet; den första
kyssen har ännu icke blifvit tagen ... jag kan naturligtvis ej räkna de
kyssar, jag på grund af slägtskapen haft äran få, ty de smaka just
ingenting ... Helena har ännu icke vågat se på mig med så vackra
blickar, som hon helt säkert kan ge; min dufva har ännu icke kuttrat för
mig sitt kärleksqväde. Allt detta är orsaken till att jag ej är rätt
tillfreds; det heter väl, att kärleken är skönast, innan hon talar, men
förlåt mig, min kära poët, jag tror dig ej; jag tror, att kärleken
emellan Helena och mig just är af det slaget, som sedan den uttalats,
oaktadt sin sakta början tilltar säkert. O visst vill mitt hjerta liksom
litet klappa, när jag tänker framåt på den tid, då hon är min maka ...
låt mig se, månne det dertill åtgår mera än ett eller par år.
Han afbröts i dessa tankar af ett plaskande och hundens skällande i
detsamma. Wilppas hade nemligen, oaktadt sin tranquillitet, observerat
en större fisk, som fastnat på kroken och slog till med stjerten öfver
vattubrynet. Otto var icke sen att vilja göra sig till mästare af detta
byte, men så försigtigt han än sökte dra upp fisken, hände sig, att
refven brast.
-- Så litet metare är jag -- sade han -- att jag icke ens kom att tänka
på huru svag en sju års gammal ref skulle vara. Skadan var obetydlig;
gäddan var beskedlig mot mig, ty hon befriade mig ifrån detta göra.
De öfriga fiskarna, hvilka ännu lefde i vattnet på båtens botten,
kastade han i sjön, tog årorna och förfogade sig hemåt. Skottet lossade
han af på en kråka, som föll men af Wilppas icke ansågs värdig något
steg.
Hemkommen gick han, klädd som han var, genast in och såg der lagmannen
och hans dotter hvilka anländt, medan han metade.
Otto visste, att de skulle komma en af dagarna, blef således icke
öfverraskad af denna syn. Äfven i hans sätt att helsa låg denna gång
icke något, som kunde tyda på själsfrånvaro, utan snarare på
verldsmannen. Han var icke fullt naturlig utan det var någonting
affekteradt i hans artighet. Ty det kunde han icke hjelpa, att Saida,
genom de minst sagdt obehagliga minnen hon väckte, var för honom en
plågsam företeelse. Han såg på Helena och tyckte sig då må bättre.
Dessa känslor räckte dock icke många minuter. Ty när han tänkte efter
och tog sitt förnuft till fånga, började han finna sig litet löjlig, som
till följe af drömmar fattade att så säga antipathi emot en menniska,
som med dem oskyldigtvis stod i sammanhang. Han betraktade henne och hon
vann derpå oändligt. Detta stilla anlete, huru kunde det tillhöra
ofriden eller sprida den omkring sig. Och hennes blygsamma väsen, så
fritt från alla anspråk, och hennes röst med denna egna, halft
undertryckta klang, kunde de egentligen uträtta något ondt! o nej.
Otto märkte, att hans kusiner redan hunnit bli temligen bekanta med
Saida; åtminstone voro de redan _du_. De sutto hvar på sin sida om Saida
och tycktes vara liksom litet förtjusta i henne.
-- Huru lyckades ditt metande -- frågade Clara.
-- Jag har ingen fisk med mig; de voro så små, att jag kastade dem
tillbaka i sjön. En större fisk höll jag på att få, men refven gick af,
och gäddan gick fri.
-- Stackars fisk -- sade Clara -- den förstod inte, att det hade varit
bättre att dö en hastig död häruppe ibland oss, än att långsamt tyna af
med kroken i halsen, ty dernere lära de inte ha några läkare.
-- Gick refven verkligen af -- frågade Helena.
-- Ja, men det var inte underligt med en sju års gammal ref.
-- Å nej, Otto; så gammal var den inte. Det är blott några veckor sedan
Helena lade dit den; vi hade tvinnat den, för Helena sade, att hon,
ämnade börja meta i sommar kantänka.
-- Den var ljusgul ... ja nytt kan ibland ha den färgen. Helenas möda
blef sålunda belönad. Det var illa. Men jag skall hjelpa dig att tvinna
en ny.
-- Är det roligt att meta, frågade Saida Helena.
-- Ja nog är det såder småroligt, om man får något, att träda dem på en
vidja och sen föra fiskarna hem och visa.
-- Det är ett tidsfördrif i ordets egentliga mening -- invände Otto --
ingenting vidare.
-- Men är det icke poetiskt -- frågade Saida -- jag tror jag läst i
någon bok, att många vackra tankar då kunna komma före -- tillade hon
med en blyg min.
-- Mån' icke den poetiska sinnesstämningen liksåväl kan uppkomma, när
man sitter sysslolös i sin båt eller på en bergsklack i den friska, fria
naturen eller helt enkelt på sin kammare -- svarade Otto sardoniskt.
-- Då måste kammaren vara mycket treflig -- inföll Clara skämtande.
Claras skämt misshagade Otto _denna gång_. Det for ett moln af missnöje
öfver hans panna.
Saida sade: -- magistern medger väl ändå, att yttre förhållanden, det
som är omkring oss menar jag, äfven kan göra något åt sig. Till exempel
ett metspö i handen och en skön natur omkring mig.
-- Ja jag medger ..... det är mycket orätt af mig att yttra bestämda
åsigter i sådana fall som detta; ty jag är inte alls poetisk.
Saida skiftade färg, dock blott helt lätt.
-- Otto har sin stygga dag i dag -- hviskade Clara till Saida, likväl
med flit halfhögt, för att Otto skulle höra det. Hon såg äfven härvid på
honom med en slug uppsyn.
Otto sade till Saida:
-- Tro henne inte, fröken Saida; mina sednaste ord syftade endast på mig
sjelf, på ingen annan; tro mig .... Och när jag tänker efter, så är det
inte orätt, att jag anspråkslöst säger min mening, om det ock icke
finnes poesi inom mig. -- Han smålog och fortfor: -- jag tror visst, att
själen stämmes olika allt efter det olika i det oss omgifvande, men huru
själen stämmes beror på huru hon var stämd förut. Så kan den ena gången
en skön natur verka inom mig frid, en annan gång känsla af tomhet och
saknad. När känner fången mera sin smärta, än när solen ler emot honom.
Solen, den varma och mäktiga solen, kan icke skapa sig sympathier hos
fången; snarare tvingar fången solen till sympathi med sig. Den lyckliga
bruden åter, när känner hon varmare sin lycka, än då solen och den sköna
naturen, lika festligt klädda bröllopsgäster, nicka henne bifall. Säkert
minnes hon icke då, att de finnas, hvilka hoppet svikit och hvilka mena,
att samma denna sol gjorde bäst att icke lysa öfver deras elände .....
Allt detta är dock ytterligheter, sådana ingen af oss erfarit. Men äfven
annars, då man icke rimligtvis kan säga sig vara lyckligare eller
olyckligare än vanligt, anslås man ändå ganska olika af det omgifvande,
den ena gången till vemod, den andra till fröjd, stundom åter till
ingendera, till någonting oförklarligt ..... måhända till poesi, om
poesimöjlighet bor hos individen.
-- Månne inte -- sade Saida -- just vexlingen emellan sorg och glädje,
vemod och fröjd vara lifvets poesi?
-- De jemna vågorna, ja. Det är möjligt -- tillade Otto med en lätt
suck, som ungefär tydde på omöjligheten att få själens och lifvets
dunkla gångar belysta.
Saida steg upp och närmade sig fönstret. Hvad här är vackert, sade hon.
Kanske äro granar de vackraste träd. Orätt ändå att jemföra träd! Få de
inte vara för sig?
Dessa ord talade hon såsom för sig sjelf. Otto kunde icke annat än
betrakta hennes anletes uttryck. Helena såg på Otto, Clara på Helena.
Otto sade: -- fröken spelar ju pianoforte. Det minns jag nog. Var god
och låt oss höra.
Prostinnan, som just inträdde, anmärkte, att instrumentet var gammalt,
och hade svagt ljud, men att det föröfrigt var väl stämdt, ty kantorn i
församlingen hade nyss stämt det, han som för sitt fina öra var särdeles
känd.
På en välbeställd prestgård finnes sällan ett pianoforte. Det här
befintliga var det enda arfvet efter prostinnans fader och tydligen från
den tid då de fordna klaveren eller clavicembalerna började öfvergå till
de moderna pianoforte. Prostinnan hade i sina yngre dar spelat något
litet; detta hade gått i arf till hennes döttrar, hvilka således icke
voro särdeles försigkomna -- deras underbyggnad var icke stor, men ändå
särdeles roade af musik; liksom äfven Otto, hvilken icke trakterade
något instrument.
-- Ack hvad det blir roligt att höra dig Saida, ty säkert spelar du så
väl.
Saida smålog, men begick icke det felet att på förhand reservera sig.
Hon satte sig således och utan alla preludier spelade hon ett stycke,
som icke var kort, men tycktes så, ty hon spelade verkligen väl och utan
all affektation.
Prosten, hvilken jemte lagmannen inkommit under det Saida spelade, sade,
när hon slutat:
-- Bravo, lilla Saida, det kallar jag att spela väl; och det ändå utan
all ansträngning. Agatha min gumma, ser du man kan ändå spela väl,
oaktadt man lemnar bort det der störande arbetet med kroppen, hvartill
Angelique och så många andra göra sig skyldiga.
-- Kanske fröken äfven sjunger -- frågade Otto.
-- Ack ja -- sade Clara -- sång tycker jag så rysligt om. Sjunger icke
du, Saida?
-- Ja, något litet. Jag har inte sjungit på lång tid, så jag vet inte,
om jag ens vågar skylla på heshet. -- Småleende tillade hon: -- och om
jag kommer af mig, så börjar jag om igen.
Vi måste förlåta Saida, om hon denna gång reserverade sig, dels emedan
hon nyligen icke gjorde det, dels emedan hon ansåg sig i sång
underlägsen sig i solospel. Deri hade hon åtnjutit undervisning och ägde
måhända skola, i den förra icke.
Hon sjöng en sång. I den första versen var hennes röst ännu svag och
nästan darrande -- Saida var väl litet rädd. Men för hvarje vers växte
modet, intrycket och intresset, så att det var som högst, då hon
slutade. Ingen kom sig ens till att berömma eller tacka henne; ett bevis
på hvilket intryck hennes flärdfria, ljufva och dunkla sång hade gjort.
Orden, till hvilken musiken var liksom gjuten, innehöllo en saga om en
blomma.
I många år hade en skön och ljusröd blomma blomstrat på en klippas häll.
De friskaste, grönaste blad förhöjde ännu mer blommans skönhet. Men
blomman var icke nöjd, ty ingen såg blomman och hon tyckte sig på det
hela taget uträtta ingenting. En gång frågade blomman af sin Gud: -- är
jag till nytta eller skada? Begär ej att veta det, svarade blommans Gud,
är det ej nog för dig att vara blomstrande, evigt ung och vacker! O nej,
svarade blomman, här blomstrar jag på denna klippas häll; ingen ser mig,
hvad är det då med min skönhet. Jag ville hellre vara till nytta eller
skada. Då blef han vred, blommans Gud och han sade: fåfänga, otacksamma
blomma, jag kunde genast förinta dig, men jag har skapat dig. Hittills
har du icke varit till nytta eller skada, men, om du så vill, skall du
få bli till det ena. Välj emellan att i allan evighet blomstra liksom
tillförene, osedd af alla, skön i din egen skönhet, eller att bli till
skada och mista din oförgänglighet. Nu valde blomman att bli förgänglig
och att få skada. Och klipphällen förvandlades nu till en dal, der
vandrare ofta gingo, blommans stänglar fingo törnen, och blomman sjelf
fick nu ett namn. Många, många sågo och beundrade den vackra blomman och
märkte icke dess törnen utan sårade sig deraf. Detta fägnade blomman.
Men en dag uppstod storm, så att blomman skakades hit och dit och
sårades illa emot sina egna törnen. Sedan så vissnade blomman, hon blef
ful och gammal och dog.
Sedan Saida uppstigit ifrån pianot, tycktes hon icke mer vara densamma,
som förut. Det luftiga och sväfvande i hennes natur hade nu öfvertaget
och firade sin seger i kindens skära glöd och ögats drömlika förklaring.
Sådan hon nu var, hade Otto sett henne en gång förut, men i drömmens
svärmeri. Nu drömde han ... o nej ... han var beklagligtvis vaken. Hon
såg händelsevis på honom, men ack, blicken trängde litet för djupt. Hans
hjerta klappade våldsamt ... det kände han ej; det klappade ännu mera
våldsamt ... då kände han det. Han fann nu, hvem han ville trycka till
detta klappande hjerta, men han fann äfven, att han icke drömde; ack och
ve, han fann, att han var vaken!
Ett hårdt och obevekligt öde vill stundom så, att menniskan efter ett
saligt ögonblick med _förfärelse_ finner, att hon är vaken. Hon borde ju
fröjdas deråt, hvarföre då förfäras! Kanske emedan ett sådant ögonblick
är en vändpunkt i menniskans lefnadsbana och nya, okända trakter öppna
sig för hennes syn ... okända trakter, stumma trakter, de der ingenting
förtälja om sig, alldeles ingenting berätta huru det är att vara i dem,
tysta som grafven om det mål, dit de föra.


Kap. VII.
Nätet knytes starkare.

Följande morgon var icke vacker. Ingen sol, ingen fågelsång, blott storm
och regn.
Otto vaknade helt tidigt. Ovädret lät honom icke sofva längre, oaktadt
han visst icke åtnjutit den nödiga hvilan. Men ovädret hade äfven
bundsförvandter.
Det första han tänkte var: _ännu_ är hon här, och det fröjdade honom
ovädret, ty sannolikt var, att hon skulle qvarstanna tills detta gått
öfver. Han finge då ännu kanske många timmar se henne, tala med henne.
Det andra han tänkte var: _hon_ är här ännu och det smärtade honom.
Aningen höll för honom sin spegel och visade det tillkommande. Han såg
syner, hvilka förskräckte honom.
Han fattade ett raskt beslut, det att fly hemmet, sålänge hon var der.
Han hade redan länge ämnat företaga sig en jagtfärd, hvartill han
anslagit mera än en dag. Nu kunde han ju anträda den. Hvad gjorde det,
om regnet smattrade, om han än blef genomvåt; han var ju härdad, det
visste han af gammalt, emot alla förkylningar. Hvad gjorde det, om de i
hemmet ansågo honom besynnerlig eller oartig, som företog sig en
jagtfärd just nu under detta oväder och då ett rart främmande gästade
under detta tak.
-- Måhända skola de framdeles tacka mig, -- tänkte han -- allt, allt
skall jag förklara dem sedan, när Helena är min ... Helena, ja ... Jag
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Granriskojan: Novell - 4
  • Parts
  • Granriskojan: Novell - 1
    Total number of words is 4754
    Total number of unique words is 1542
    34.2 of words are in the 2000 most common words
    43.1 of words are in the 5000 most common words
    48.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Granriskojan: Novell - 2
    Total number of words is 4824
    Total number of unique words is 1467
    34.2 of words are in the 2000 most common words
    44.7 of words are in the 5000 most common words
    48.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Granriskojan: Novell - 3
    Total number of words is 4886
    Total number of unique words is 1412
    34.3 of words are in the 2000 most common words
    45.0 of words are in the 5000 most common words
    49.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Granriskojan: Novell - 4
    Total number of words is 4833
    Total number of unique words is 1498
    33.7 of words are in the 2000 most common words
    44.5 of words are in the 5000 most common words
    49.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Granriskojan: Novell - 5
    Total number of words is 4785
    Total number of unique words is 1462
    33.9 of words are in the 2000 most common words
    43.9 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Granriskojan: Novell - 6
    Total number of words is 4739
    Total number of unique words is 1503
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Granriskojan: Novell - 7
    Total number of words is 4782
    Total number of unique words is 1585
    30.8 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    47.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Granriskojan: Novell - 8
    Total number of words is 1581
    Total number of unique words is 707
    41.4 of words are in the 2000 most common words
    50.6 of words are in the 5000 most common words
    53.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.