Granriskojan: Novell - 4

skall säga henne, att jag _icke ville_ älska denna andra, att jag ville
fly henne, innan ... det var för sent; innan mitt hjerta blifvit en
ruin, den jag icke vågade erbjuda Helena. Om Helena då skrattar och
stolt i sin lycka säger mig, att allt detta var tomma farhågor, så skall
jag inte sätta mig emot hennes tro utan blott bedja henne tacka mig. Det
skall hon göra då.
Han klädde på sig med en ifver, som var förenlig med hans beslut. Han
drog på sig sina jagtstöflar, ställde allt, som hörde till skjutväskan i
ordning. Bössan var nu det enda, som återstod; hon hade icke varit
begagnad på lång tid, ty den bössa han i går hade med sig, var hans
sämre.
Hade bössan genast varit i behörigt skick, så hade det varit ganska bra.
Men som hon det icke var, förgick mera än en fjerndels timme, att göra
henne vederbörligen tjenlig för en längre färd.
Under det dessa minuter förgingo, hittade hans tankar och känslor på
många nya vändningar och när bössan var i behörigt skick -- då vacklade
hans beslut. Skumt såg han för sig en förtjusande bild; det växte inom
honom ett begär att göra bilden klarare, _att se henne sjelf_. Och detta
begär fick en mäktig medhållare i den tanken, att det vore omanligt,
fegt att, genom att undfly faran, vilja skapa sig ett öde.
Han sökte opartiskt bedöma, hvilketdera han borde, fly, eller bli qvar.
Opartiskt ja. Följden blef, att han stoppade sin pipa och stannade qvar.
-- Hvarken någon mensklig eller gudomlig domstol kan fälla mig, om jag
nu stannar qvar. Det jag nu gör är _icke_ orätt, att fly vore det icke
heller, men barnsligt, narraktigt.
Sådana voro hans morgonfantasier, medan han spatserade upp och ned i sin
kammare. Han rökte med den ifver, som om det gällt en embetsförrättning
och den ena pipan aflöste den andra, utan att han märkte det. När han
blef kallad till frukosten, kunde han icke tro sin klocka, som sade, att
fem timmar förgått, sedan han steg upp.
Lagman Randel hade icke ämnat blifva qvar öfver natten. Men ett
plötsligt illamående, som inträffade, då det redan var tillsagdt om
förespänningen, tvingade honom att lyssna till prostens och dess frus
böner, helst äfven hans dotter bevekande bad honom icke blottställa sig
för den kalla aftonluften. Han ämnade dock att följande morgon, ifall
han då blifvit bättre, jemte sin dotter återvända till hemmet, hvilket
han ogerna ville lemna utan uppsigt en så arbetsbråd tid.
Såsom redan är berättadt, behagade det denna morgon blifva ett oväder,
hvilket äfven fortfor hela dagen. Stormen var genomträngande och kall,
samt luften till följe af regnet fuktig och rå, så att han, oaktadt
illamåendet upphört, tvangs att äfven denna dag och derpå följande natt
bli qvar på prestgården.
-- Detta är dock ett herrligt väder for oss landtbrukare -- sade
prosten. -- Jag tycker hvad hafran och ärterna och den späda rågbrodden
nu skall skjuta fart, när solen börjar skina efter det här.
-- Och i morgon, om det vill hålla upp och jorden icke är alltför
klibbig, kan man väl utan risk kasta korn i den -- menade lagmannen. --
Jag är såsom landtbrukare litet af mig kommen; det kan vara så godt, att
det regnar; jag förhindras visserligen att komma hem, men får i det
stället profitera af brors råd, som säkert äro grundade på mångårig
erfarenhet.
De båda gamla herrarne kastade sig nu på landtbruksfrågor och fördjupade
sig deri med det intresse, som i sådana fall utmärker kännaren och
patrioten.
De första timmarna tyckte Otto sig åter vara alldeles lugn och likgiltig
för Saida och desto varmare för Helena. Han sökte denna förmiddag
ersätta Helena för det han den föregående aftonen lemnat henne i
skuggan. Alltid så ofta hon var inne -- ty hon hade den fatala veckan --
vädjade han till hennes tycke, lockade henne att tala och vara glad.
Häruti gick han så långt, att han nästan var oartig emot fröken Randel,
som ändå var en gäst. Hade Helenas bröst den föregående aftonen varit
öppet för en gryende svartsjuka, hvilket vi dock icke böra tro, så blef
det härigenom botadt. Sjelfva den skarpsynta Clara, hvilken med
förskrämd blick iakttagit Otto den sista qvällen, ansåg sig nu kunna
vara trygg och säker.
Saida å sin sida fann med den fina instinkt, hvarmed qvinnan i sådana
fall sonderar qvinnan, att Helena älskade Otto. Huru det var med denne,
kunde hon icke finna, måhända emedan det var en man.
Och Otto sjelf? Han var inom sig segersäll, stolt och belåten, emedan
han ej företagit sig jagtfärden. Nu hade han ju, tyckte han, vunnit
bekräftelse på att Saida icke var farlig för hans pantsarklädda hjerta.
Han misstog sig; hvad han trodde vara ett afslutadt helt, var blott en
evolution i kärlekens serie. Emellan den dag, då solen första gången
vårligt helsar oss och smälter snön på våra tak, samt den, då all snö är
smält och intet deraf finnes qvar i våra skogar, finnas dagar med
nordanvind, dagar med kall snö, dagar som hota med evig vinter och icke
lofva sommar. Och huru gör bäcken? Närmast sin källa forsar han, der han
störtar utför klipporna, men i dalen blir han så obetydlig, så stilla.
Du hör honom icke; du ser honom knappt, der du stiger öfver honom. Och
ändå blir af honom en stor och bred, djup och mäktig flod.
När det blef afton och han tog sitt godnatt, då visste Otto, hvem han
älskade. Och nu visste han det klart och bestämdt; han fann det vara
oåterkalleligt; han äflades icke mera med fåfänga försök att tro annat.
Bedröfvad skänkte han dock en flyktig tanke åt Helena; flyktig ja, ty
Melia Saida hade redan rotfäst sig i grunden af hans bröst.
Hans kärlek nu var ren, utan alla beräkningar, alla afsigter. På sådant,
som att få Saida till maka, tänkte han icke; han tänkte icke ens på att
vinna hennes genkärlek. Han tänkte icke på lycka eller olycka, nutid
eller framtid, men han -- älskade och han kände all kärlekens ljufhet.


Kap. VIII.
Före och under ett bröllop.

I två eller tre dagar efter det Saida farit bort, hade Ottos själ rik
sysselsättning. Minnet gaf en vänlig hand åt fantasin och Saida stod för
hans själs öga. Men efter dessa få dagar blef hennes bild något skummare
och den tillfredsställde honom icke mera. Det vaknade hos honom den
smärta, som af jordens barn kallas längtan. Han ville se henne, sådan
hon verkligen var; med minnets teckning var han icke nöjd.
En afton, sedan solen redan gått ned, spatserade Otto i trädgården.
Innan han visste ordet af, mötte honom Clara. Störd i sina tankar,
betraktelser eller känslor, spratt han till och sade: -- du Clara här,
så sent?
-- Ja, jag fick medlidande med dig stackars gosse, som spatserat här en
god halftimme i denna tunna rock. Jag kom för att be dig in eller ...
tag åtminstone denna kapprock, som jag, ser du Otto, har med mig åt dig.
-- En halftimme, säger du; det är omöjligt. Aldrig mera än fem minuter.
-- Hvad fattas dig Otto? Du har hela dagen varit så tankspridd; så var
du inte i går eller i förgår eller nånsin förut.
-- Var jag inte så i går och förgår, så är det underligt, ty då var jag
redan alldeles såsom nu. Någon är ändå skillnaden, ty jag förstod mig
inte då ännu på att längta; det var blott ljuft, men nu är annat.
-- Älskar Otto verkeligen henne, som for bort? Älskar du Saida?
-- Om jag älskar, hvilken fråga! Kan Clara tänka sig annat, än att jag
skulle älska henne. Minns du henne, såg du på henne, hörde du henne
tala, hennes röst. Sådana väsenden äro satta hit på jorden för att
älskas.
-- Och sådana som Helena, hvarföre äro de satta hit? Är det för att
lida?
-- För att fördunklas utaf stjernor af en högre ordning.
-- Kärleken har då gjort dig hård, obarmhertig och ... kärlekslös. Det
är illa.
-- Stundom är jag varm endast för henne; det är sannt ... men stundom
åter tycker jag mig vara varm äfven for allt annat, mycket varmare, än
jag nånsin var det, innan jag älskade henne. Sådana ögonblick tycker jag
mig förstå naturen och menniskorna bättre än förut och älska äfven dem.
Det är Saida, som då skänker glans åt allt annat.
Det blef då hon -- tänkte Clara och suckade. Hennes aningar hade icke
bedragit henne och hon suckade ännu en gång.
Otto fortfor: -- du lofvade att vara mig en vän, och jag tror jag åt dig
lofvade detsamma. Men vet du Clara, att jag genast var litet oärlig emot
dig; då vågade jag, besynnerligt nog, inte säga åt dig, att den dröm,
jag berättade för dig, var drömd natten efter det jag var på Tuonela och
att just Melia Saida var drömmens drottning; nu säger jag det så gerna.
-- Och hvad tänker du nu, hvad vill du, hvad hoppas du? svara mig och
förlåt mig, som frågar så.
-- Hvad jag tänker; jo jag tänker inte alls. Hvad jag hoppas! jag hoppas
ingenting ännu. Och hvad jag vill! Jag vill _se_ henne, blott _se_
henne. Clara, min vän, ställ så till att jag får se henne.
Många känslor splittrade sig, många tankar korsade sig inom den unga
flickans bröst. Hon kände sig frestad att sky Otto, men hon kände sig
äfven dragen till honom mera än förr; det var liksom han nu mera än
nånsin varit i behof af en vän, ty han var icke lycklig, om han äfven
sjelf tyckte så. Kunde väl Clara klandra honom, för det han icke älskade
hennes syster, för det han älskade denna Saida, för det han tycktes
förlorat tillochmed minnet af Helena! o nej, det kunde Clara icke, då
hon fann, att han helt och hållet och så varmt lefde för Saida. Hon var
en qvinna, hon hade ett hjerta och Ottos kärlek alstrade _vissa
sympathier_.
Det var således med oförställd glädje hon svarade: -- i öfvermorgon är
bröllop på Kuusisto; du har sagt dig inte vilja komma till detta bröllop
... men besegra nu din vedervilja, ty tänk om Saida vore der.
-- Om hon vore der, ja då vore dessa aristokratiska väggar inte mera
tråkiga, ty himlen vore der. Men du förespeglar mig kanske toma
luftslott. Och jag minns väl, huru hon sade, att hon och hennes far icke
varit och gratulera. Menar du, att den ceremoniela gubben Stålheim
skulle bjuda dem ändå?
Det vägde något litet, innan Clara svarade: -- med bjudningskortet fick
äfven Helena en liten breflapp ifrån bruden. Bland annat säger hon der,
att Tuonela herrskapet skulle bjudas, oaktadt de inte gratulerat -- för
brist på damer.
-- Tack goda Clara för att du inte teg med hvad du visste. Jag får då se
Saida många, många timmar. Jag får tala med henne, höra hennes röst.
-- Och nu godnatt, Otto!
Med dessa ord aflägsnade sig Clara. Tyst som hon kommit gick hon igenom
salen och in till systrens och sitt rum. Helena var redan inslumrad.
Clara lade lent sin hand på hennes panna, hennes hjerta. Allt utvisade
lugn. Hon kände på sin egen panna, o hur den brände; hon lade handen på
sitt eget hjerta, o hvad det klappade!
-- _Nu_ är du lycklig -- hviskade Clara -- om Gud nu lät dig somna in så
der, stilla och för alltid, så skulle Clara inte klaga. Men fast du vore
kall och stel, så kysste jag dig, likasom jag nu gör.
Späda armarna slog hon kring systrens hals och kysste henne. Sedan gret
hon sakta men bittert. Tårarna lättade icke hennes hjerta.
Och ändå gret det rena samvetet dessa tårar!
* * * * *
Bröllopsdagen kom. På Kuusisto var allt tillrustadt med en utsökt lyx,
pomp och ståt. Brudens far, öfverste Stålheim, var en af de män, som i
småsaker och inom sin familj gnida ända till det skamliga, men som, "då
det gäller" och då tillfälle är att för mängden visa liberalitet, låta
lasten girighet besegras af lasten fåfänga.
Bruden var hvarken vacker eller ful, hennes ansigte ägde hvarken något
tilldragande eller frånstötande. Sak samma med brudgummen, om hvilken i
förbigående kan nämnas, att han var en fyrti års man samt en baron, som
nyligen lyftat ett stort arf.
Under vigseln, som förrättades af prosten begick Otto det felet, att
..... En aning om rätta förhållandet for nu för första gången i Helenas
misstänksamma själ.
Längre fram på qvällen vunno hennes aningar en större bekräftelse. Icke
så mycket för att Otto med Saida dansade flera danser, än med henne;
icke så mycket för att han på Saida kastade de varmaste blickar; men han
tycktes i hennes närvaro vara alldeles förvandlad; hans fordna, fria,
ostyriga, ja nästan sjelfsvåldiga sätt hade blifvit ädelt, anspråkslöst,
nästan blygt. Ock när en gång efter en dans han ledde Saida till hennes
plats, hvilken då råkade vara invid Helenas, aktade Helena grannt uppå
den röst, hvarmed han tilltalade Saida. Hvad den rösten var vek, låg och
af ett sonort behag -- fordom var den stark och manlig, nästan
befallande. _Denna röst_ skar in i Helenas bröst, såsom tusende knifvar.
Känslan sade henne detsamma, som erfarenheten säger åt en annan, att
förändringen i röstens tonfärg, då en man talar med en qvinna, är ett
mycket talande bevis på kärlek.
Dock fick icke den hos qvinnan så fula krämpan svartsjuka insteg i
hennes milda och försakande själ. Tvertom hon började att värdera Saida
mera än förut; hon skänkte äfven rättvisa åt Saidas yttre behag, den
symmetriska vexten, det ädla drömsköna anletet. Hon fäste sig icke så
litet vid den utsökta smak, hvarmed Saida klädt sig; hon beundrade
hennes sätt, en mästerlig förening af konst och natur.
En stilla sorg intog Helena, sorgen öfver att icke vara älskad af den
hon älskade. Men för resten var det henne likgiltigt, hvem Otto älskade,
då han icke älskade henne.
Otto för sin del var såsom i ett saligt rus. Redan började för honom
önskningarnas tid, förhoppningarnas tid. Han trodde i går, den dåren,
att han blefve tillfredsställd blott med att få se Saida, men i dag när
han vunnit detta mål, ville han tala med henne; han ville, att äfven hon
skulle se på honom _så_, som han såg på henne. Med ett ord han ville ha
genkärlek.
Hoppet, hoppet, förutan hvilket all kärlek qväfs i sin linda, hoppet
eldade honom, gaf honom mod. Och hvem gaf honom hoppet, hvem om icke
Saida! Han motsvarade icke illa hennes drömmar, de blyga drömmar om en
blifvande älskare, hvilka hon möjligen haft. Hans konversation lifvade
henne; hon fann uti Otto någonting helt annat än en salongshjelte, den
der visserligen fladdrar på ytan, men aldrig tar tanke och känsla i
anspråk. Salongshjeltar ha det gemensamt att göra vidtomfattande och
betydelsefulla frågor intresselösa; Otto kunde göra de minsta småsaker
ganska betydelsefulla genom vissa förliknanden och anspelningar på
någonting annat _outtaladt_, men menadt. De fleste salongshjeltar se
allt igenom sin sjelftagna auktoritets gloria. Otto förstod att vädja
till Saida, att se allt liksom igenom hennes själs öga. Likväl bibehöll
han sin sjelfständighet; det var hos honom någonting gladt, hurtigt och
modigt på en gång, som blygt och undfallande. Och hans yttre var icke
ofördelaktigt; den resliga vexten understöddes välvilligt både af
hållning och ledighet; kring hans läppar spelade i täta vexlingar skämt
och allvar; de blå ögonen ägde både mildhet och skarpsinnighet; det
bruna, något lockiga håret skänkte en vänlig skugga åt en hvälfd panna
och otadeliga kinder.
Under en dans, hvartill märkvärdigt nog Saida icke var uppbjuden hade
Otto det skönaste tillfälle att ostörd fortsätta ett samtal:
-- Och hvar ligger detta ställe? Dessa björkar och granar, som äro era
vänner och dem ni kanske vidrört med denna hand? .... Säkert har jag
varit i dessa trakter, ty jag är jägare och har ströfvat vidt och bredt.
Fröken har i mig en tacksam åhörare; beskrif ert favoritställe.
-- När man ifrån Tuonela kulle, der han är högst, går en gångstig på
åsen, som stryker emellan båda sjöarna, ser man snart en liten ås, som
grenar sig ut ifrån den stora. Ditåt går man då, så godt man kan, ty
spången leder inte dit. Den lilla åsen skjuter ut i den högra sjön och
bildar en udde, en halfö. Nära till det ställe, der halfön slutar, bilda
tvenne hällar liksom två väggar till en kammare. Dernere då, på sjelfva
kammargolfvet är en liten gran, alldeles ensam bredvid en gammal sten.
När aftonsolen sänker sig, har jag skugga der, när morgonsolen höjer
sig, har man äfven skugga der ... men aftonsolen är vackrare, och jag är
der oftare då. Jag sitter på den gamla stenen bredvid den unga granen
och ser neråt sjön öfver granarnes och björkarnes toppar; är sjön då
lugn och blank som en silfverspegel, så är han vacker att se; men går
det vågor, sa får man se, huru solen sett på dem; de skifta som otaliga
gullfjell. Och trädens toppar nicka bifall.
-- Ja jag har sett dessa klippväggar men naturens halfdragna hviskning
om er förstod jag icke då; ingen aning talte för mig om Saida.
Efter en kort tystnad, återtog han:
-- Fröken älskar att sitta i skuggan och derifrån betrakta solbeglänsta
taflor. Middagens sol får icke se Saida der!
-- Middagssolen är der så brännande. Intet enda träd erbjuder någon
svalkande skugga, ty de ligga nedanföre. Och klippväggarne, som om
aftonen äro så svala, äro om middagen heta och hjelpa solen att bränna.
Hade jag blott trädens gröna qvistar emellan mig och solen, så sutte jag
der så gerna om middagen, då dagen visar sin högsta prakt. Men träden
vilja icke lyda, om jag än både dem aldrig så vackert; de öfverge icke
sin rot: Jag måste söka upp dem, för att njuta af deras skugga och
svalka, ty de söka icke upp mig.
Otto svarade eldigt, liksom hade honom bemäktigat sig en _dyrbar idé_:
-- Men om träden söka upp, Saida! .... När träden skänkt dig sina gröna
qvistar till skugga och svalka, då är tid att du ger åt mig sanningen
och ditt hjertas språk till skugga och svalka emot ovisshetens brännande
sol. Då skall du svara mig, der i naturens helga tempel, på mitt hjertas
frågor om kärlek. Lofva mig det!
Saida förstod honom blott aningsvis och dunkelt, men hon svarade
ovillkorligt:
-- Ja jag lofvar.
-- Farväl så länge, Melia Saida.
Saida såg efter honom med saknad; hon hade velat, att han ännu längre
varit vid hennes sida. Hon fann honom älskansvärd, ännu mer, hon ansåg
sig redan älska honom. Lätta behagliga bilder sväfvade förbi henne,
skuggor, som liknade kärlek.
Ensam satt hon så en liten tid bortåt. Då närmade sig henne en man, den
hon icke kände och icke hittills varseblifvit, -- förmodligen emedan han
icke befattat sig med dansen utan uppehållit sig med de äldre herrarne i
andra rum.
Främlingen befann sig i den ålder, som man kallar mannens andra vår. Han
var snarare kort än lång; det bleka ansigtet hade denna anstrykning af
melankoli, som vittnar om genomgångna prof och utkämpade strider; i hans
ögon bodde lugnet -- skenbart, ty en uppmärksam iakttagare hade der
äfven funnit en orolig eld. Som yngling hade han måhända varit vacker,
ty icke ens ännu hade ungdomsfägringen helt och hållet flytt, endast
delat med sig åt ett stilla svårmod, genom hvilket hans utseende mera
vann än förlorade.
-- Förlåt en okänd -- sade han -- som tar sina trettisex år till
förevändning, då han till en ung flicka, den han första gången ser,
vågar ställa några ord. Jag hörde för en stund sedan en af de unga
damerna kalla er Saida. Heter fröken Randel så?
-- Melia Saida, ja.
-- Äfven Melia! Melia Saida! Är ni en sierska, och gissar äfven till det
andra namnet. Eller talar ni sanning?
-- En sierska, nej -- svarade Saida småleende men förvånad.
-- Förlät mig mitt utbrott, men detta namn hade för mig ett stort värde,
då jag var ung, så ung som ni. Ack, ett alltför stort värde. Ung är jag
inte mera, men ändå klingar detta namn så ljufligt.
-- Min mor hade en vän, som hette så; de hvila vid hvarandra.
-- Denna er mors vän hette Melia Saida Linders?
-- Och ni är inte en utlänning utan en af de våra!
-- Jag är tillochmed född i denna socken; många års vistande borta har
förändrat mitt uttal.
-- David Baremann -- sade Saida och såg på honom med nöje. -- Ni lefver
och är återkommen.
-- Jag har kommit tillbaka. Jag ville se en kär graf och jag har sett
den. Nu må jag återvända.
-- Ni minnes äfven min mor! Blif qvar i vårt land ... för alltid ...
eller åtminstone, dröj här, länge.
-- Mitt lif tillhör nu mera konsten. För att kunna gagna den, är
Finnland mig för trångt.
-- Ni är konstnär, målare? ja? Jag har ett dyrbart arf efter min mor, en
portfölj. När jag fyllde mitt sextonde år, då fick jag öppna portföljen
... min moder ville det så. Ingen annan än jag vet hvad portföljen
innehåller, icke ens min far. Och ingen skall få veta det. Men ett blott
vill jag säga för er ... mån' jag gör orätt deri ... för att få fråga.
Der finnes en liten tafla med tvenne qvinnoporträtter och under är
skrifvet: _af D. Bnn._ Dem har ni målat, är det icke så? Men hvilketdera
är min mor och hvilket är Melia Saida, och är det icke dessa två?
-- Den med ljusbruna håret och ljusa blicken är er mor. Melia hade
dunkelbrunt hår och dunkel blick. Men? ...
Saida förstod meningen med detta men, hon rodnade men fann sig och
svarade:
-- Det förvånar herr Baremann, att jag inte vet detta förut och nu
frågar en obekant härom. Men en gång, då jag inte var mera än åtta år,
frågade jag min far: "huru såg mamma ut?" Då blef han så illa till mods
och han bad mig aldrig mera göra denna fråga. Jag har lydt honom ...
tills nu.
-- Det är märkvärdigt -- sade Baremann -- hvad samma sak kan ha olika
verkningar på olika menniskor. Minnet af bortgångna älskade är för den
ene så bittert, för en annan så ljuft och för den tredje ... kanske utan
all betydelse.
Nu blefvo de störda af sjelfva brudgummen, som engagerade Saida till
"nästa contredans."
Hon hade så gerna talat ännu några ord med Baremann, hvilken redan var
såsom en gammal bekant, en äldre vän. Han hade ju sett och hållit af
hennes mor, älskat dess bästa vän; var det då underligt, om Saida för
honom fattade en så hastig vänskap.
Och Baremann betraktade henne med ett deltagande, nästan som om hon
varit hans dotter eller hans Melias lilla Saida. Han undrade icke öfver
sin värma för henne; hon hade ju blifvit uppkallad efter den, som för
honom varit allt; huru många gånger hade icke hans Saida omfamnat, kysst
modren till denna Saida och troligen äfven lullat till sömns Ingrids
barn, den då späda och lilla Saida. Föröfrigt liknade de icke hvarandra
mera, än den ena vackra blomman liknar den andra och till sitt inre
såtillvida, som den ena blommans fina doft har tycke af en annans.
Baremann skaffade sig _vis a vis_ och så snart hon blef ledig bjöd han
upp Saida.
Under dansen sade han till henne: -- ni älskar säkert, liksom de flesta
unga flickor, dans.
-- Ja, så mycket. Och ... jag vet inte, om jag vågar tillstå det ... jag
tycker om dans endast för dess egen skull.
-- Vågar tillstå det, säger fröken och ändå ... hade ni sagt er älska
dans ur någon annan bevekelsegrund ... ett sådant yttrande hade i
sanning klädt er mindre än detta. Ungdomen är ju hoppets ålder, hoppet
och glädjen äro tvillingssystrar, hvilkas luftigaste och vackraste
uppenbarelse dansen är. Hvi skulle då icke ungdomen älska dans för dess
egen skull ... Annat är det med dem, som inte mera ha något att hoppas,
för dem är ett balrum en sorglig tafla och de borde inte dansa ...
Förlåt mig, fröken Randel, denna docerande ton, men jag kan inte annat
än bestraffa mig sjelf, som efter aderton års hvila förnyar bekantskapen
med ett tidsfördrif, som är ungdomens nöje och till hvilket blott
ungdomen borde ha rättighet.
-- Hvilka äro de, som ha ingenting mera att hoppas -- frågade Saida med
en vädjande blick.
-- Tro mig, fröken Randel; sorger kunna finnas, som tära hjertat, som
förvandla förhoppningarna till grus, stoft och dy.
-- Men om ur förhoppningarnas stoft skulle uppspira nya förhoppningars
vackra blomma.
Härvid kastade hon uppå Baremann en blick full af blygt deltagande, men
tillika af den mest oskrymtade uppriktighet. Det var ingenting speladt i
denna blick, ingenting beräknadt; på sin höjd var det, om man så vill,
en ädel och angenämt dunkel själs fina och omedvetna koketteri. Saida
var kommen till den gräns, bortom hvilken qvinnan icke kan skrida utan
att falla i det öfverlastade och platta. Ty denna gräns är äfven en
höjd, till hvilken den sanna känslan och instinktens behag visa vägen.
Der firar qvinnan sina stoltaste triumfer; de pilar hon derifrån
omedvetet skickar, äro i stånd att genomtränga de fastaste sköldar, vore
de än sammansatta af ämnen, sådana som förtorkade minnen och härdande
pröfningar.
Vid detta ögonblick råkade Otto, der han stod vid Claras sida, betrakta
dem båda. Hans hjerta klappade af oro; en flyktig misstanke sade honom,
att denne kunde bli honom öfvermäktig.
Clara sade: -- snart får du då bekräftelse, goda Otto; säkert älskar hon
dig. Jag är sa glad, att åtminstone du blir lycklig. Ty jag menar det så
väl med dig.
-- Men ser du, hvilken blick hon kastar åt främlingen, denne Baremann.
Och ser du nu, huru han blir liksom förvirrad och inte svarar utan
kanske ... märker du ... trycker hennes hand.
-- Åh, ni karlar äro så sjelfviska, så fallna för svartsjuka. Sådana
blickar ger hon väl åt alla; det är en egenskap hos vackra ögon att
ibland skicka mycket vackra blickar. Och visavis handtryckningen, så såg
du spöken på ljusa dagen, ty af den veta de säkert inte sjelfva.
Och Clara hade rätt, ty de visste ej af den.
-- Tack, goda Clara, för att du hjelper mig att förvisa smärtande
misstankar och jag vill tro dig, ty nu bemöter han henne åter med den
vördnad, som sig bör. Till belöning för att du är snäll, skall jag inte
mera se ditåt utan endast på dig. Jag skall tycka, att det är dig, som
jag håller så af.
-- Och jag skall åter låtsa vara grufligt kär i Otto. Eller nej, det
vill jag ändå inte. Mycket bättre är, att vi ingenting låtsa, utan äro
såsom vi äro. Se så der ja.
Dansen förgick hastigt för Baremann och han lemnade Saida. Det var den
sista dansen före supén, hvarpå man skildes åt.
Otto körde för sina båda kusiner. Det var vid soluppgången; allt bådade
den vackraste dag. Likväl samtalade de unga tre icke med hvarandra;
tysta återvände de till hemmet.


Kap. IX.
En målares tafla. En moders minne. En faders siareblick.

Baremann hade beslutat att icke dröja i socknen mera än några veckor;
han ville blott förnya bekantskapen med kära ställen -- om menniskorna
var han icke så noga -- men öfverraskad och igenkänd af öfverste
Stålheim, kunde han icke annat än antaga dennes bjudning till bröllopet.
Här återsåg mången honom med förvåning, blandad med glädje; bland dessas
antal vilja vi nämna lagmannen och prosten, hvilka båda på det
hjertligaste bådo honom till sig.
Såvida den by, inom hvilken Baremann bodde, icke var många stenkast
ifrån Tuonela, ansåg han sig först böra uppvakta lagmannen.
I sin ungdom hade han ofta varit på Toiwola. Namnet var väl nu ett
annat; dock hade det intet förskräckande för honom; han fann allt sig så
likt. Innan han steg in, kunde han icke låta bli att gå och helsa på ett
träd i parken för att se, om det ännu hade qvar bokstäfverna M. S. L.,
dem han (den barnslige!) aderton år tillbaka hade ristat i barken. Nej
de voro borta, men på samma träd, litet lägre ned läste han M. S. R.
"Den dödas är dödt, den lefvandes lefver" tänkte han och suckade.
Lagmannen mötte honom på trappan och sade, klappande honom på axeln: det
tycker jag om er före, herr Baremann, ni höll ord.
Saida helsade honom vänligt men blygt. Det var liksom hon anat någon
jemlikhet och icke vågat närma sig honom med denna barnsliga
förtrolighet, som unga flickor så gerna inlägga i sitt sätt med män,
framskridna öfver en viss ålder.
Oaktadt skillnaden i år, kommo de tre ganska väl öfverens och de hade
mycket trefligt. Det förflutna gaf konsistens åt det närvarande.
-- Huru kommer det till -- frågade lagmannen -- att ingen här i Finnland
visste någonting om hr Baremann? Vi trodde alla er vara död.
-- Det var allt mitt eget fel; jag lät aldrig höra af mig; jag tänkte,
att det inte skulle intressera någon. Och utomlands var jag flere år en
fattig kringstrykare, okänd af alla. Framdeles sedan mina taflor lyckats