Granriskojan: Novell - 2

blef slut -- Herrans välsignelse och en tacksam brorson. Farbrodren var
icke sen att efterfölja den aflidnes önskan och han antog sig Otto med
samma ömhet, som om det varit hans egen son; han bibragte honom sjelf
_principia prima_, skydde dervid inga mödor, ja han ärnade så länge
handhafva Ottos undervisning, tills denne vore i stånd att taga sin
studentexamen. Likväl, tagande i betraktande, att Otto i så fall ginge
miste om den så nödiga och välgörande försmaken af kamratlifvet,
skickade han honom till Borgå Gymnasium. Denna kurs genomgången äfvensom
den vid Universitetet, var Otto nu filosofiekandidat. Ännu hade han icke
valt sitt _genus vitæ_; han ansåg -- hvad äfven farbrodren gillade --
att man icke dervid bör gå brådskande tillväga. Han var, hvad så många
andra filosofiekandidater äro, en man med stora förhoppningar men klena
penningar. Han hade hvad man kallar en framtid.
Till sitt yttre var den tjugutvåårige ynglingen icke vanlottad, ehuru
han visst icke kunde gälla för ett skönhetsideal; till sin karaktär var
han ädel, om han ock icke var ett dygdemönster, till sitt förstånd var
han skarpsinnig och klar, om han också icke kunde gälla för ett snille
af första rangen. Utan öfverdrift kunde man om honom så i det ena som
andra säga, att han var öfver medelmåttan.
När Otto sednare mot aftonen samtalade med sina båda kusiner, förvånade
det honom, att Clara var så glad men Helena så tyst.
-- Huru är det med dig, Helena -- sade han tagande hennes hand i sin --
alls inte glad, fast jag kommit hem, utan fåordig och så trägen vid ditt
arbete! Åt hvem virkar skälmen denna börs?
Det hade bordt vara lätt för Helena att utan förlägenhet svara sanning
på denna enkla fråga. I stället blef hon förvirrad, såg på Otto med en
förunderlig blick, rodnade och teg. Då sade Clara: -- stygga Otto,
förstå, att det är åt dig.
Helenas förvirring kom sig deraf, att Otto alls icke tycktes gissa till,
att det var åt honom hon stickade börsen, ty omedvetet hade hon velat,
att han skulle liksom gjort något anspråk uppå den; nu tycktes han så
likgiltig, och Helena liksom blef den förekommande, prevenerande,
hvilket qvinnan ej vill vara, och på hvilket hon sällan vinner, då hon
det är.
Detta obetydliga uppträde, denna lilla börs blef orsak till ett plågsamt
ögonblick för de tre. Helena blef alltmer förvirrad, då hon fann, att
hon icke förmått beherrska sig vid en sådan småsak, utan gifvit Otto
anledning till skäliga förmodanden -- ty ganska väl anade hon, att det
var mera än vänskap hon för honom hyste. Otto var väl icke en af de
narrar, som vid minsta skenbara anledning tro sig älskade, men nu, så
gerna han det velat, kunde han dock icke helt och hållet fördrifva
sådana tankar och det smärtade honom, han visste ej hvarföre. För Clara,
oaktadt eller _emedan_ hon var den i saken minst intresserade, voro dock
dessa ögonblick som obehagligast, emedan hon med en fin qvinnlig
instinkt genomsåg både systern och kusinen samt led med dem båda.
Otto var den förste, som fann sig eller rättare afbröt det plågsamma
ögonblicket. Han kysste Helena på handlofven samt tillochmed på det
bruna hårfästet och sade:
-- Hvad ni flickor ändå ären roliga och besynnerliga; det är en svår
vettenskap, att förstå sig på er. Vore det en profession, så tror jag
inte, att många vågade söka.
Innan han ännu hunnit tala ut, kom Clara med den oskyldigaste min och
kysste honom -- på handlofven och hårfästet samt småskrattade. Detta
skämt gjorde stämningen åter gladlynt, så att tillochmed Helena repade
mod och sade:
-- Ser du Otto, hvad lilla syster vuxit och blifvit stor; och märker du,
huru modig hon är. Hon är minsann ingen "lilla syster" mer.
-- För mig lär hon ändå alltid komma att bli lilla syster. Berätta nu
Helena nyheter ifrån trakten. Huru är det till exempel med edra
fennomanska funderingar?
-- Det vill gå dåligt med dem. Nu sedan Angelique Stålheim blifvit
förlofvad, bryr hon sig inte mera om fennomani; ja hon sade engång, att
det allt är barnsligt. Emma Serén åter tycker i allt som Angelique; hon
har således också dragit sig undan, så att de enda som äro qvar, äro
Clara och jag ... tvenne systrar! hvad skulle det bli af oss.
-- Isynnerhet -- inföll Clara -- som jag inte orkar läsa den finska
grammatiken. Hvad grammatik är onödigt! ett språk låter mycket bättre,
när man inte känner det grammatikaliskt.
-- Bara jag åter blir litet mera hemmastadd, skall jag väl hålla
föreläsningar för dig, din lilla rabulist.
Samtalet afbröts af prostinnan, som bad ungdomen på mellanmål. Detta
bestod i thé, som var anrättadt "på hufvudstads vis" allt för att hedra
eller surprenera Otto. Prostens toddibricka innehöll nu äfven två glas
-- ty -- sade gubben -- om du redan lärt dig den ädla odygden, så gagnar
det till intet att dölja den; hvaromicke, så måste du någongång göra
början, och när är det lämpligare, än nu, aftonen af den första dag din
farbror ser dig efter _examen rigorosum_.
När natten instundade och hvar och en förfogat sig till sitt, sade
prostinnan till sin man: -- märkte du Erik, huru uppmärksam Otto var
emot Helena och huru hon såg lycklig ut? Hvad det vore roligt, om de
blefve ett par.
-- Det vore det visst, men man får för all del inte låtsa veta eller
förstå något sådant och hör du, min bästa Agatha lilla, bry aldrig Otto
för henne; karlar i allmänhet, men isynnerhet de med Ottos raska
karaktär, tåla icke inblandningar. Märker han, att vi vore hugade för
detta parti, så tror jag han kallnar och vi få sedan roa oss med att se
vår flickas förgråtna ögon.
-- Jag skall visst följa ditt råd. Mina barns lycka är mig så nära, att
det vore det rysligaste, om de genom mitt förvållande finge sådana
sorger. Sjelf har jag aldrig haft att skaffa med olycklig kärlek ... vi
voro ju ändå alltid lyckliga i hoppet ... men jag förstår så väl, huru
svårt det måste vara.
-- Isynnerhet för en qvinna -- tillade prosten -- qvinnan, som inte har
tillfälle att ute i verldsbullret förskingra sin sorg, utan är inkilad
emellan hemmets väggar, af hvilka hon har föga tröst att vänta .... Men
låt oss inte mera tala i det ämnet .... mån' det icke vara klokare att
somna in, min gumma!
I ett närgränsande rum vilja vi äfven göra ett besök. Clara är
sysselsatt att kläda af sig. Helena sitter i en gungstol med en bok i
hand. Hennes tankar följa dock icke med boken, ty hon säger helt
hastigt:
-- Vet du Clara, första gången i mitt lif ville jag vara i någon annans
ställe. Denna dag hade kunnat bli så glad; men nu är det inom mig, som
jag hade gjort något mycket ondt. Du är min syster, derföre vill jag för
dig säga, hvad du redan länge anat och i dag såg tydligare bekräftadt.
Jag håller af Otto alltförmycket, jag älskar Otto.
-- Och ändå säger du dig vilja vara i någon annans ställe.
-- Ja Clara, ty Otto älskar inte mig, hvad skulle han det?
-- Att han redan älskar dig, det vill jag inte säga, men skulle han inte
göra det i en framtid, du som är så snäll och god och äfven litet ....
vacker.
-- Du söker ingjuta behagliga ord i min själ och jag tackar dig, ty du
menar mig så väl, men det är någonting inom mig, som bjuder mig att inte
hoppas alltförmycket .... och minns du det plågsamma ögonblicket med den
olycksaliga börsen, då jag, liksom styrd af ett oblidt öde, rodnade och
bar mig så tafatt åt .... vid en sådan lapprisak. Jag är som öfverhöljd
af blygsel. Vara den första, som inte kan dölja utan blottar sin kärlek,
och vara qvinna .... det är ett dåligt förebud. Medlidande blir det enda
han kan skänka mig; medlidande eller afsmak och förakt.
-- Helena, min syster, gråt inte! Att rodna betyder ju inte alltid så
mycket. Hvarföre se framtiden i svart, då han kanhända blir ljus ....
och ljus måste den bli, ty hvem förtjenar det, om icke du.
Sådant jollrade systrarna, innan de gingo till hvila. Helena somnade in
långt senare än Clara, men hennes drömmar voro icke förfärande, utan
ljusa och behagliga.
Uppe i sin vindskammare satt äfven Otto vaken långt in på natten. Ingen
sysselsättning hade han egentligen, annan än den att röka sin pipa och
tänka.
-- Skall jag då tro, att Helena älskar mig -- sade han till sig sjelf --
jag ville det icke, ty jag förlorar ju valet .... hon, min välgörares
dotter, för min skull olycklig .... den tanken vore mig odräglig. Huru
otacksamt vore det icke af mig .... eller rättare af ödet, om det
ställde sådant till! .... Men är jag då sjelf fri ifrån kärlek till
henne? .... Nej, dertill är jag förmycket intresserad och .... måhända
var det en mycket sjelfvisk tanke jag hade om att förlora valet. Hvem
kan jag finna eller välja bättre än Helena! Täck och blomstrande till
det yttre, god och finkänslig till det inre; hon äger dessutom den
bildning jag af qvinnan fordrar. Välan då, jag blir väl bunden, men jag
hoppas bandet blir lika lent och smekande, som starkt.
Ungefärligen i denna skiftning voro hans tankar och af de fem, som
förekommit i detta kapitel, fanns således ingen, som icke önskade att
Otto och Helena framdeles skulle bli ett par.


Kap. IV.
Tuonela och Melia Saida.

De närmast följande dagarna voro nog att helt och hållet förändra
Helena. De mörka aningarna foro sin kos och hoppet började gry i hennes
hjerta.
Ingen kunde vara gladare än Clara. Hvarföre, jo emedan Otto icke alls
brydde sig om henne utan endast och allenast höll sig till Helena.
Och huru var det med Otto sjelf, hade han redan hunnit bli mera än
intresserad? Härtill kunna vi tryggt svara ja. Det smärtade honom icke
mera, att Helena älskade honom, men -- märkvärdiga motsägelse! -- han
betviflade det. Ju flera af kärlekens stadier han tillryggalagt, desto
mera osäker blef han på hvad han den första aftonen ansåg sig böra tro.
Helenas rodnad och förvirring då, härledde han nu ifrån någon annan
möjlighet eller en slump.
Likväl hade han ännu icke på något sätt yppat hvad inom honom föregick.
Det var liksom skulle han anat, att han icke ännu älskade Helena med den
styrka, som berättigar att binda och bindas för lifvet och en viss ädel
skygghet förbjöd honom att uttala ord, hvilka till någon del jäfvat
sanningen. _Till någon del_, ty kärlekens grader äro många.
En morgon, då prosten skulle på en embetsförrättning vid pass två mil
från hemmet, frågade han Otto, om icke han ville följa med. Denne,
hvilken långt hellre suttit hemma vid sin Helena, ville likväl göra sin
farbror till viljes.
De begåfvo sig således åstad. Vädret var det vackraste och särdeles
egnadt att framkalla behagliga tankar. Otto började redan närmare
planera sin framtid för den händelse, att han blefve förlofvad med
Helena. Skollärare ville han bli eller prest, ty båda dessa embeten
lemna genast i början ett säkert brödstycke, om ock litet. Man måste
forlåta honom sådana beräknande tankar på framtiden, ty de voro
egentligen honom främmande; ofta hade han bland kamrater drifvit den i
mångens ögon paradoxa åsigten, att om man förlofvar sig först, så följa
nog, såsom af sig sjelfva, lyckan och brödstycket sedan .... nu
förverkligade han icke i utöfningen sina hypothetiska theorier, utan
blef lika prosaisk i detta fall, som de flesta andra jordenes söner.
Dock märkte han snart, hvart han kommit, satiriserade sig sjelf och
leddes naturligast på den tanken, att hans kärlek _ännu_ icke var af den
högre natur, som försmår beräkningar.
Allt under det sådana tankar kommo och gingo, hade han ändå sinne och
tid att samtala med sin farbror. Prosten, såsom sjelf fordom _civis
academicus_ och dessutom en man, som icke ville lefva efter sin tid, var
särdeles angelägen om universitetets närvarande skick. Otto fick berätta
för honom om sina särskilta tentamina, om hvarje professors egendomliga
examinationssätt och gubben utbröt ofta, då fråga var om den eller den
professorn, som varit hans ungdomskamrat: "han tycks allt vara sig lik,
alldeles som i pojkårena." Ja han glömde icke ens att underrätta sig om
vaktmästare och cursorer, såsom t. ex. om Häggström lefde ännu. I
begärlighet efter sådana notiser föll gubben ända till en viss
barnslighet, som dock icke obehagligt afstack emot hans ärevördiga
personlighet.
Sedan embetsförrättningen var verkställd, beslöt prosten att återvägen
skulle tagas genom trakter, dem Otto icke på flere år besökt. Det gjorde
väl, mente han, en half mils krok, men gerna kunde man underkasta sig
den, då man hade att färdas en vida intressantare väg, än den stora
socknevägen. Och hästen för sin del kunde icke med skäl klaga öfver
vägens längd, ty denna väg var backig och således vida mindre tröttsam,
"såvida samma musklers kraft icke alltid då tages i anspråk."
Vid några af backarna stego de båda af, dels för att lätta hästens
besvär, dels för att kunna välja sig lämplig plats för fri och obesvärad
utsigt.
-- Skada bara -- sade prosten -- att vi inte ha grönt ännu; vintrarna
hos oss tyckas bli allt längre; i min ungdom plockade man vanligen
blåsippor i medlet af April, och första Maj var redan ganska grönt.
-- Kanske ändå att, ifall farbror blir rätt gammal, allt återkommer till
sitt förra.
-- Du kan ha rätt, min gosse. Naturen i sin fortgång har väl äfven sin
periodicitet. Men se här ha vi Tuonela; jag trodde inte, att vi redan
hunnit så långt.
Tuonela låg till hälften i en däld eller rättare i en trakt, som till
hälften var en däld. Karaktärsbyggningen var omgifven och nästan
undanskymd af höga, gamla träd. Det var en hästskoformig byggnad i antik
och ädel stil, sådan man numera sällan får se -- ty äfven till
landsbygden tränger modet och dels helt och hållet rifver ned det gamla,
dels ställer till förbättringar, reparationer och förändringar.
När de kommit till trädgårdsstaketet, varsnades de af en man, hvilken
med spade i hand gjorde något trädgårdsarbete. Prosten igenkände denna
man och sade till Otto: -- det är Lagman von Randel. Kom min gosse; vi
skola gå in i trädgården.
På fjorton år hade de icke träffats; då voro de män i sina kraftigaste
år, nu voro de -- tolf år äldre och ålderdomen stod för dörren. Oaktadt
jemnårigheten var dock skillnaden stor emellan dem båda. Prostens
fylliga gestalt och den trefna glada minen, jemförda med den andres
melankoliska småleende och den hopskrumpna gestalten, läto ana, att den
förre haft gladare dar, än den sednare.
De helsade hvarandra med den obesvärade hjertlighet, som är vissa
naturer egen. De föllo icke i förvåning öfver deras förändrade utseenden
eller ens talte derom; sådant förutsatte de.
Till Otto sade lagmannen, klappande honom på axeln; -- detta är Otto,
den tioårige gossen. Välkommen! Och nu, mina vänner, ber jag er vara så
goda och stiga upp; kanske kunna vi der få ett glas vin eller så bortåt.
Vid det de tre gingo åt byggningen till, blef det Otto underligt till
mods. När han såg på den antikt fantastiska våningen, föreföll den honom
så sagolik. Han minndes historier om förtrollade slott; han tänkte på
röfvarkungars boningar, der blod flutit och menniskohufvuden ligga
uppstaplade i sköna rader. Ju närmare han kom, desto förfärligare blef
det; håren reste sig på hans hufvud, det såg ingen; han blef blek --
derpå gaf ingen akt. När han redan var i den stora korridoren, hördes en
stilla musik, sväfvande, vild, men mild. Honom blef det allt svårare,
ovillkorligen skulle han ..... om icke lagmannen öppnat en dörr, tagit
honom i handen och med den hjertligaste artighet ledt honom in.
Nu löstes till en del förtrollningen, han såg en ung flicka liksom
skrämd slita sig lös från ett fortepiano.
-- Blif inte rädd, min Saida; här ha vi vänner, prosten i församlingen
och hans brorsson.
Fadren tog henne i handen och förde henne till prosten. Denne omfamnade
henne hjertligen och med rörelse. Han hade döpt detta barn och -- hans
känslor voro icke ännu förstenade. Hon böjde sitt hufvud mot hans bröst
och då hon så gjorde, kysste han detta hufvud.
Sakta skilde hon sig ifrån prostens omfamning och vände sig till Otto. I
stället för att enligt etikettens reglor helsa, hände sig, att de blott
sågo, den ena på den andra.
-- Vill du, min flicka, servera oss med ett glas madeira, men kom ihåg,
äfven för dig sjelf ett glas.
Medan Saida gick att efterkomma fadrens önskan, sutto prosten och
lagmannen talande med hvarandra, samt Otto på ett afstånd ifrån dem. Den
obehagliga illusionen började alltmera att ge sig; han tänkte: -- icke
är detta ändå en röfvarkungs boning, och ett förtrolladt slott lär det
inte heller vara.
Snart kom Saida med fyra glas på en gammaldags silfverbricka. Hon bjöd
först åt sin far, sedan åt prosten. När ordningen kom till Otto, tog han
glaset, drack henne till, men kunde icke, om än han velat, framstamma
något ord. Hon besvarade honom och nu först hade de helsat på hvarann.
Att tala var dock på det hela taget ingen nödvändighet för Otto; ganska
väl kunde både han och hon sluta sig till och låta sig upptagas af de
äldres samtal. Men det plågsamma för Otto var, att han inbillade sig se
på denna flicka, att hon genomskådade honom och förstod, huru gerna han
talt med henne, om han kunnat och att hon led med honom. Såsom med en
obehaglig känsla i ett nu gerna förenar sig en obehaglig känsla från ett
fordom, hände sig nu, att Otto minndes det obehagliga ögonblicket med
börsen; Helena var då den genomskådade, han sjelf var det nu. Det var
någon likhet i dessa obetydliga uppträden, men äfven skillnad. Då var
han _måhända_ den älskade, nu var han _icke_ den älskande; den som då
lät läsa sina känslor, var en qvinna, den som nu, det var en man och
dertill han sjelf. Detta upprörde honom; han blef verkligen vred; hans
själ samlade sin kraft, så att han blef herre öfver sig sjelf; i stället
för förvirring antog hans ansigte ett herrskande uttryck. Han såg på
Saida, som nu satt vid sin fader; hon såg tillbaka men slog
ovillkorligen ner ögat. Detta fröjdade honom, han visste ej hvarföre. En
fördel vann han deraf, den att nu kunna i all ro bedöma hennes yttre.
Han blef icke ense med sig sjelf, hvad han skulle tänka om detta ansigte
och dess uttryck. Att hon var vacker, ville han icke medge; att hon
starkt fängslade hans öga, trodde han ej; han tillstod icke, att han
aldrig sett ett ansigte med detta uttryck, ögon, som så liknade vackra
drömmar.
Ovillkorligen kom han att tänka på Helena. "Hon är vacker," sade han
till sig sjelf, "hon sprider omkring sig frid och klarhet. Hon är för
mig; sådana som denna kunna vara för andra."
Hans tankar afbrötos, då Saida lemnade sin plats och närmade sig,
troligen i afsigt att gå till ett annat rum. Otto förekom henne,
sägande: -- jag erinrar mig, att man åt en ny socknebo får säga
välkommen. Måtte Tavastland icke misshaga er!
-- O, jag vet det säkert, att allt här skall behaga mig. Flera år bad
jag pappa flytta till Tavastland och vi bodde ändå i Savolax.
-- Fröken gjorde sig således stora förhoppningar om vårt stackars land.
Låt se huru de uppfyllas.
-- Jag längtade till detta land, och då jag nu är här, så är allt
uppfylldt. Jag finner mig så hemmastadd här; det är liksom jag alltid
varit här. Och det är naturligt, här är ju mitt äldsta hem -- tillade
hon suckande.
Smittad af hennes vemod, sade Otto: -- med mig är förhållandet annat.
Jag är en vilsen fågel, som goda menniskor tagit vård om, och ändå är
det jag, som helsar er välkommen. Förlåt mig!
Det uppstod en tystnad. Saidas blick gaf Otto det vältaligaste svar. Han
fortsatte icke detta ämne utan vände i stället samtalet på Helena och
Clara, samt tillät sig anmärka, hvad det skulle bli en glädje för hans
kusiner att göra bekantskap med fröken Randel. Saida svarade, att hennes
far med det första lofvat ta henne med sig till prostgården. Den
barnsliga kärlekens stilla glädje visade sig i hennes anlete, då hon
berättade att lagmannen redan var så tillvida återställd, att han
tillochmed litet orkade med trädgårdsarbete, hvilket han alltid tyckt så
mycket om.
Solen var redan nära nedergången och prosten gaf sig icke tid att dröja
längre. Man skildes således åt.
Saida sade till Otto: -- helsa till Helena och Clara ifrån Saida, herr
magister, och säg dem, att jag kommer snart och så gerna.
-- Snart och så gerna -- sade Otto i det han nickade afsked.
På vägen berättade Otto för farbrodren, hvilken märkvärdig fantasi hade
bemäktigat sig honom, då de gingo upp. Denna, förklarade han var orsaken
till den tafatthet han der i förstone ådagalade.
-- Jag skrattar icke -- svarade farbrodren -- åt sådana fantasier. Det
händer nog, att vissa ställen, orter och förhållanden föda
föreställningar om något annat dermed liknande, som man upplefvat eller
blott hört berättas, då det tillochmed någongång inträffar, att man af
ett tycker sig minnas ett fullkomligen liknande annat, oaktadt man helt
säkert hvarken hört eller upplefvat något sådant. En af mina
akademikamrater, hvilken trodde på själavandringen, anförde detta såsom
det starkaste bevis för sin tro.
Vidare taltes de icke mycket vid under vägen. För Otto var besöket på
Tuonela lik en dröm, han visste icke om angenäm eller oangenäm.
Hemkommen gick han genast upp till sin kammare; han sade sig må illa och
sannt var, att han icke mådde väl.
Hvad han om dagen drömt vaken, drömde han om natten -- drömmande.
Han var på Tuonela i den flygel der han _icke_ varit om dagen. Rummet
var stort och öfverallt behängdt med lampor, hvilka gåfvo ett sken, mera
liknande månsken, än det af vanliga lampor. Detta förundrade honom
mycket, men andra syner upptogo honom snart.
Rätt många grannt smyckade personer börja dansa omkring honom och när de
slutat, kommo de till honom med vackra skänker, som de buro i famnen.
Han tog emot dessa skänker, men när han fått dem i famnen, förvandlade
de sig till menniskohufvuden och hjertan. Han förskräcktes. Då sade de
smyckade personerna: "så går det oss alla, så går det dig. Hvi kommo vi
hit?"
-- Detta är en dröm -- sade Otto -- eljest kunde jag inte hålla alla
dessa hufvun och hjertan i famnen.
-- Du bedrar dig -- sade en af de smyckade -- huru många verldar håller
icke din själ i sin famn, och din kropp skulle inte kunna hålla dessa
atomer!
Af dessa ord öfvertygades Otto, att det icke var en dröm. Hans fasa blef
stor. Han frågade, huru han skulle bli af med sin börda, som tryckte
honom grufligen; sedan ville han gerna dö. Då sade de: -- bed till Gud,
att han beveker drottningens sinne, kanske hon sedan förbarmar sig öfver
dig.
Och han bad till Gud. Och si en dörr öppnades, en sväfvande, mild musik
fyllde luften, och in trädde drottningen. Hon var ensam; det var Melia
Saida. Hennes af guld och diamanter strålande diadem fängslade icke ögat
så, som hennes fina, ädla anlete.
Alla de smyckade nalkades henne med sakta steg; äfven Otto ville nalkas,
men kunde icke röra sig ur stället, ty hans börda i famnen var för tung.
Men när drottningen kastade sina ögon på honom, försvunno alla hufvuden
och hjertan, såsom bortblåsta och Otto kunde nalkas. De smyckade blefvo
nu nästan lika uppmärksamma emot honom, som emot drottningen och de
gåfvo honom rum.
Ju närmare han nalkades drottningen, desto vänligare blef hennes anlete.
Betagen af hennes tjusningskraft, glömde han helt och hållet, att hon
var drottningen. Han hviskade till henne ömma ord; hon gaf honom ömmare
tillbaka. Han kysste hennes hals, det tillät hon; hennes läppar, det
hade hon ingenting emot; han hvilade mot hennes bröst mera än _ett_
ögonblick; hans minne sade honom icke mera, hvem han var eller hvar han
var. Till slut lät hans vansinnes kärlek honom tycka, att han sjelf var
denna Saida ....
Då blef han störd af en röst, som sade: -- vi ha läst alla dina känslor
och tankar, o drottning; du har varit god emot den der ynglingen, men då
han redan så lefver i dig, att han tror sig och dig vara samma person,
så har han ju redan nått lyckans högsta grad här och hans straff bör du
icke mera uppskjuta o drottning! Välj nu någon af oss.
Drottningen lösgjorde sig från Ottos famnande arm, såg på honom med ett
outsägligt vemod och sade:
-- Ja det måste så vara. Hans lycka har räckt for länge, ty han är en
jordens son. Tagen honom, j grannt smyckade och gören med honom, såsom i
veten, att här alltid förr blifvit gjordt med dem, som ifrån lyckans
högsta förflyttas till straffets högsta grad. Yngling, är du nöjd med
din dom?
-- Jag lefver blott i dig och jag är nöjd. J grannt smyckade, tagen mig.
Många beredde sig att leda honom dit han icke visste. En bad för honom;
det var en af drottningens tärnor, hvilka nu blixtsnabbt visade sig.
Otto minndes henne svagt; det var Helena.
Hon ställde sina böner icke till drottningen utan till de smyckade, ty
hon förstod att, oaktadt drottningen kunde befalla öfver deras lif, de
dock nu hade makt öfver hennes handling. Men då de voro obevekliga, smög
sig Helena sakta bort och försvann lik en skugga.
Liksom förd på sakta vågor, kom Otto nu till ett annat rum. De smyckade
lemnade honom der åt en hop vålnader, och sade, i det de försvunno: _nu
blir du en af dem_. Minnet af drottningen var så lifligt i hans själ,
att han icke hade tid öfrig för fruktan. Dock vill han veta, i hvad
sällskap han kommit och han frågade: -- hvilka ären j.
En förde ordet för dem alla och sade:
-- Vi äro sådana, som efter en missförstådd eller illa belönt kärlek gå
omkring på jorden och spöka. Några af oss .... du ser dem der .... fäst
dig vid deras galna åtbörder .... de ha förlorat sina hjertan och sitt
förstånd .... de äro äfven, som du ser, utan hufvuden. För denna andra
trupp, dem, som stå der med så hård och obeveklig min, har hjertat
tappats, men hufvudet sitter ändå qvar. Vi, bland hvilka du står, vi ha
inte förlorat vårt förstånd icke heller hjertat; men vårt hjerta är det
egentligen inte mycket värdt med; det är så söndersargadt och odugligt
och delar äro äfven förlorade.
-- Och dertill var allt drottningen skuld -- frågade Otto.
-- Det sköna på jorden, ja. Det stiger mest fram i gestalt af qvinna för
oss män, ty vi förstå det då lättare. Men än i en form, än i annan. Vår
drottning var icke den du tillbad; och nästan hvar och en af oss ägde
sin skilda drottning.
-- Hvarföre kom jag hit förrän de der smyckade personerna?
-- Smyckade säger du om dem och du märkte icke att du sjelf var smyckad,
med hoppets och kärlekens smycken, alldeles liksom de. Hvarföre du kom
hit förrän de? Förmodligen emedan du bättre förstod skönhet än de,
åtminstone tidigare fattade den.
-- Men då drottningen älskade mig, hvi öfvergaf hon mig! Eller älskade
hon mig icke?
-- Unge man, hvarföre vilja ha svar! Är det ej nog för dig att du älskat
och att din kärlek varit stark och ren!
-- Var min kärlek stark och ren?
-- Ja, ty till belöning är du uppflyttad i öfversta straffgraden. Vi äro
de olyckligaste af de tre klasserna. De vansinnige lida icke. De
förstenade förståndsmenniskorna minnas inte mera sitt hjerta. Men vi,
vi; blott vi, vi kunna lida, ty fast vårt hjerta är trasigt och
söndersargadt, så är det ändå ett hjerta. Derföre kunna vi lida .....
Fagre yngling, känner du något begär till döden nu?
-- Ja det stiger upp hos mig ett sådant begär och allt mer, allt mer.
-- Då är du redan en af oss, och ditt yttre är redan alldeles såsom
vårt. Kom nu till denna graf och fatta höjden af ditt qval.
Otto följde den talande och kom till brädden af en graf, som förde djupt
ned. I djupet såg han Melia Saida. Hon sträckte mot honom bedjande
armar; då ville han störta i denna graf.
-- Du vill lefva i minnet, du vill fördjupa dig i denna graf, men kan
det ej, ty du är bunden af det närvarande.
Ynglingen ansträngde sig, men var såsom fasthållen af tusende band.
Vålnaderna skrattade åt hans bemödanden. Då ansträngde han sig ännu mer;
tillochmed hvart enda af hans hufvudhår fick en förfärlig längtan till
grafven. Fåfängt; banden blefvo allt starkare. Hans ångest blef större
än all ångest i himmelen och på jorden. Slutligen började han liksom de
andra vålnaderna att skratta.
Han skrattade gällt, öfverljudt, när han vaknade ifrån sin dröm.