Granriskojan: Novell - 5

vinna bifall, nämndes måhända någon gång i Finnland dens namn, som målat
dem. Men det var icke namnet Baremann; ty jag hade ett annat namn såsom
konstnär än såsom menniska!
Lagmannen skulle gerna velat höra Baremann berätta om sina lefnadsöden
och äfventyr i främmande land; det hade varit intressant att höra en
konstnär sjelf beskrifva scener, hvilka på hans själ haft inverkan och
möjligen gjort honom till hvad han var. Till följe af grannlagenhet
ville dock icke lagmannen göra någon bön eller anhållan derom, helst han
föreställde sig Baremann, såsom en af de menniskor, hvilka icke gerna
beskrifva sina utrikes turer.
-- Gissar jag rätt -- sade Saida -- att denna hoprullade duk innehåller
en målning?
-- Ja, det är min nyaste tafla. Jag tog den med mig, det är alltid ett
nöje för en konstnär att för ädla och finkänsliga menniskor visa sina
skapelser.
-- Men är det då säkert, att de skola sentera -- inföll lagmannen,
talande liksom i allmänhet utan att taga komplimangen åt sig och sin
dotter.
-- Ja jag menar det så. De som ha finhet i känslan samt ädelhet och
värma i hjertat, de äro de rätta recensenterne; utan allt studium irra
de sig likväl sällan.
Målaren rullade upp sin duk, spände upp den och gaf den ett läge, sådant
han ansåg det fördelaktigaste.
Taflan föreställde en yngling stående på en öppen plats, ifrån hvilken
tre vägar grenade sig ut. En väg, hvilken längre fram tycktes alldeles
obanad, förde till vilda trakter, der skrofliga, branta berg voro att
bestigas, mäktiga vattenfall att undvikas. Det var trakter af faror och
behag. Längst bort tycktes dock landskapet anta ett något mildare tycke
äfvensom himlen ett vackrare blå.
En annan väg, hvilken syntes långt fram, förde genom leende landskap,
fulla af blommor och skuggande palmer. Himlen hade den skäraste, liksom
vällustigt darrande blå färg, hvilken dock längst bort emot horisonten
öfvergick till ett fult och obehagligt grå.
Den tredje vägen, hvilken var den smalaste, förlorade sig i ett
landskap, hvilket tycktes ha ingenting utmärkande utan snarare vara
motsatsen till all skönhet, ty det var en hed. I stället för att det
först omtalade landskapet närmast ynglingen visade höga granar och det
andra åter lockade honom med söderns frukter och träd, hade detta tredje
landskap blott att erbjuda den öde anblicken af enbuskar och i vexten
knutna tallar. Himmelens färg var här grå och dyster, men klarnade, ju
längre dess mera och längst bort, der jorden och himmelen berörde
hvarannan, var en glans, underbar att se.
Hvarje landskap hade sin förespråkare, sin talman. Framfor vägen till de
storartade vilda trakterna stod en gammal man med ett strängt men icke
obehagligt ansigte. Uttrycket i detta ansigte var nu straffande, ty
redan har ynglingen gifvit sin hand åt en skön men lättfärdigt leende
qvinna, hvilken bjuder in honom till den sköna och leende trakten.
Ynglingen synes dock ännu obeslutsam, om han icke snarare skall följa
gubben med det allvarliga anletet. Den tredje vägen synes han icke alls
bekymra sig om; derföre har äfven dess förespråkare till hälften vändt
sig bort med en stilla sorg utbredd öfver himmelska och rena drag. Det
var en engel, denne tredje vägens ombud, såsom man det väl kunde se af
den fotsida, hvita drägten och de skugglikt skira vingarna.
Mannen öfver medelåldern betraktade taflan med rörelse. Det var liksom
han nu förstått vissa scenerier ur sitt lif bättre än fordom.
Dottren tänkte och sade: -- huru har er hand så skickligt kunnat
sammangjuta de tre landskaperna och himlen öfver dem. Det är allt såsom
en tafla.
Målaren kände saligheten af den högsta triumf; sådana ord ville han
höra. Han ansåg sjelf det bästa af taflan, betraktad såsom
konstnärsprodukt, vara detta isiggående, denna helhet.
Ty äfven konstnärer äro stundom fulla af fördom, då de bedöma egna verk.
Tillochmed de kunna stundom glömma det hela och fästa sig eldigt vid
sådant, som bevisar deras _förmåga_, deras himmelska _konst_. Glömma det
hela, d. v. s. de tänka _derpå mindre_ och vilja att vissa situationer,
på hvilka de sjelf så mycket arbetat (det djerfva i kompositionens
helhet faller sig så lätt och utan all ansträngning) må finna ett varmt
och ädelt erkännande.
Sådant skall man förlåta konstnären, men -- skall man äfven förlåta
honom, om han, intagen af sin komposition, betraktar hvar och en, som
senterar hvad han sjelf icke förmodade skola senteras, såsom en vän? Och
ändå mer, skall man förlåta honom, om han, redan en medelålders man,
hvars bästa har varit, känner sitt hjerta slå slag, andra än vänskapens
för en qvinna, en ung qvinna, en flicka, som älskade och fäste sig vid
detsamma, som han?
Baremann kände sig stum och slagen och hans svar var af den art, som
icke kläder sig i ord.
-- Och hvad namn har herr Baremann bestämt för denna tafla -- frågade
lagmannen.
-- Ännu intet. Man kunde till exempel kalla den: _äran_, _lustan_ och
_försakelsen_.
-- Nå, det är så -- gentog lagmannen -- namn behöfvas icke, då det hela
så klart och vackert talar till känslan ... Är taflan redan abonnerad
eller står hon till föryttring. Dessa rum äro så tomma på taflor och
längta säkert efter denna.
-- Med mycket nöje skall jag erbjuda min nästa redan påbörjade tafla
till herr lagmans disposition. Denna har jag beslutat att behålla, för
mig sjelf. Många år har jag gått med idén till henne; nu först har hon
blifvit färdig.
-- Denna tafla är då för er den mest dyrbara -- frågade Saida -- jag
skall då se på den ännu mera.
-- Ja. Huru dyrbara denna liksom mina öfriga taflor i och för sig kunna
vara, skall jag inte säga; men för mig är denna tafla verkligen den mest
värderika.
-- Och står kanske i sammanhang med minnen från fordom, med ...
Hon afbröt sig, då hon märkte, hvad verkan hennes något förmycket
förtroliga fråga gjorde på målaren. Han såg ner blek och försagd som en
yngling och svarade intet. Lagmannen tog honom i hand och ledde honom
till andra rum, sägande:
-- Till straff för din nyfikenhet, min flicka, får du nu sakna oss en
stund.
Saida blef ensam och illa till mods öfver det opåräknade intryck hennes
ord haft. Men när hon åter kastade sina ögon på taflan, tröstade hon
sig, ty denna tog hela hennes själ i anspråk.
-- Det ser ut -- sade hon till sig sjelf efter mera än en minut -- som
om Baremann ansåge försakelsens väg vara den bästa, efter himmelen blir
allt vackrare den vägen, och en engel ber till den. Sjelf har han ändå
valt ärans väg. Ärans väg är för män den bästa kanhända ... men
försakelsens för qvinnor. Hvad den engelns anlete är öfverjordiskt och
hvad det liknar ... ånej, mer än liknar ... det är ju Melia, hans Melia
Saida. Men bad hon honom gå försakelsens väg eller var det hennes minne,
som bad?
Härvid kom hon att tänka på sin mors portfölj. Hon tog fram den från sin
byrå och öppnade den.
Portföljens ena afdelning innehöll små målningar, sentenser ur poeters
arbeten, bref o. s. v. Denna afdelning förbigick Saida och vände sig
till den andra, som varit förseglad och bar denna öfverskrift: "Att
öppnas af Melia, när hon fyllt sitt sextonde år. En moders anteckningar,
om än så obetydliga, hafva säkert värde för Saida; kanske kan du, mitt
älskade barn, af dessa ungdomstankar och bekännelser hemta något gagn,
_någon_ visdom; hvarom icke så påminna de dig ändå om din mor, den du
icke kan se, men som nog ser dig och beder godt för dig."
På ett sammanviket blad läste hon:
d. 1 Julii 1827.
Hvad David Baremann förtjenar att hållas af! I dag voro vi att spatsera,
Mamma, Melia och jag och David. Vi gingo den vackra skogsvägen, som för
ifrån Toiwola till Öylä. Oss mötte en trasig bondflicka, som kunde ha
varit nio år. Hon gret mycket och när vi frågade hvarföre, så sade hon,
att hon tappat bort sin lille bror. De hade stadnat vid ett torp i
skogen och flickan hade bett gossen vänta litet och gått in, men när hon
kom ut, så var brodren borta. Jag har sökt så länge efter honom, sade
hon, men inte hittat; säkert ha vargarna ätit upp honom, för de gå här i
skogen mycket -- jag såg nu just en, som just såg ut att ha ätit Erkki.
Jag törs inte gå hem och jag vet inte, hvad jag skall göra. -- Då tog
David flickan i handen och sade: jag skall komma med dig; vi skall nog
hitta din bror. Åt oss sade han, att vi inte skulle tro, att han
åtminstone skulle tappas bort. Vi gingo då hem och väntade länge på
David, ty klockan var redan sju när han återkom. Hvad vi blefvo glada,
när han hade dem båda med sig och hvad vi voro nöjda med David, fast vi
ingenting sade! -- Jag vet, att han älskar Melia; hvart ögonblick han
får andas vid hennes sida är för honom säkert värdt så mycket, så
mycket, och ändå slet han sig nu så lätt lös ifrån hennes sida för att
söka ett trasigt tiggarbarn. Och så ihärdig sen! hela sex timmar söka
tills han fann. Sådant göra inte många honom efter och om de det göra,
så inlägga de en viss bravur deri, men så icke David. Det var känslan,
som hänförde honom. Det syntes så tydligt, att han ansåg det så
naturligt att göra så och så alldeles omöjligt att göra annorlunda.
Om David skulle älska mig, så älskade jag honom tillbaka. Om han inte
älskade mig, så skulle jag äfven älska honom, blott han icke älskade en
annan. Men nu, då han älskar en ann och Melia sedan, som är så god och
så skön, så älskar jag honom icke.
Dock håller jag af honom mera än man plär hålla af sina småkusiner. Jag
håller af honom så som jag föreställer mig, att en mor håller af sina
barn. Och ändå är jag inte äldre än han. Det är besynnerligt.
Månne Melia älskar honom? Hon förtror sig inte; hon vill alltid afböja
mina frågor.
* * * * *
d. 11 Julii.
I dag eftermiddag, då David, Melia och jag gingo ute i det gröna, hade
vi ett äfventyr, som visserligen förtjenade att skrattas åt. Ett gammalt
inhyseshjon på Öylä, vid namn Regina, som efter vanligheten var
öfverlastad, tog sig den friheten att mänga sig in i vårt sällskap. För
att få pengar till mera brännvin, ville hon spå i Baremanns hand. David
såg frågande på oss och vi voro nyfikna. Det fick då gå.
Men hvad spådde icke den vidriga gestalten. Hon spådde, att David aldrig
skulle få Melia, att jag icke skulle bli långlifvad, men att jag ändå
skulle vara en orsak till Davids lycka.
Jag skulle skratta åt hela detta uppträde, om icke det tillika hade
varit så ruskigt och hemskt.
* * * * *
På ett tredje blad läste hon:
d. 2 Aug.
Hvad några dagar kunna förändra våra öden! Nu är jag så lycklig, så
lugn, så säll; jag älskar. Älskar jag icke Randel? O ja, ty jag har det
innerligaste begär att blifva hans, att helt och hållet uppoffra mig för
honom. Efter några månader bli vi förenta och jag längtar till den
tiden, jag längtar att bli den ädlaste, godaste mans maka. En sådan
längtan fördömer mitt samvete ej, utan gillar. Hvar och en liten fågel
vill pröfva sina vingars styrka. Qvinnan är som en fågel; i detta
jordiska lif är äktenskapet den sky, den luft, i hvilken hon älskar att
röras, att sväfva, att pröfva sina vingars styrka. Derföre bör hon
längta dit.
Ett tror jag mig ha märkt: att Randel icke rätt tycker om David.
Hvarföre månne det vara? Men framdeles skall jag bedja honom så vackert
att hålla af min och Melias vän. Det skall han göra då.
* * * * *
d. 15 Aug.
I dag skref Melia: "Nu måste jag till dig Ingrid, min egen dyrbara vän,
skrifva sådant som smärtar dig och mig. Allt är slut emellan David och
mig. Fråga aldrig, hvad han sagt, hvad han medgifvit; men gråt Ingrid,
ty snart är han borta och sedan, får du aldrig, aldrig får jag mera se
honom åter. Ty det är slut."
Så skref Melia. Hvad skall jag tänka? Älskade hon honom eller ej? Melia
är såsom en vacker natt.
O hvad några dagar kunna förändra våra öden! Den ena fästes för alltid,
den andra skiljes åt!
* * * * *
I portföljen funnos många blad, hvilka Saida bordt läsa likså väl som
dessa. Bland annat hvad Ingrid skrifvit en liten tid efter det hon
blifvit mor just åt denna Saida. Likaså det blad, der modren redan
uppfylld af dödsaningar nedlagt sina sista tankar, sina sista förböner.
Saida läste dock icke denna gång sådana blad, utan hon höll sig blott
till dem, som innehöllo någonting om den, vid hvars tafla hon stod.
Instinktmessigt och omedvetet fröjdade hon sig öfver att hennes mor på
intet enda ställe sagt sig hysa någon egentlig kärlek till Baremann,
lika mycket som det å en annan sida fröjdade henne, att Ingrid medgifvit
sig älskat honom, derest han ej hade älskat en annan. Denna sista känsla
gjorde slutligen sensation på Saida; hon fann, att hon en god stund
stått der försjunken i betraktelser framför taflan, utan att se hvarken
på den eller portföljen, den hon redan tillslutit. Hon spratt till,
liksom hade hon varit sjunken i en dvala; hennes känslor blefvo tankar
och så ensam Saida än var, hände sig dock, att hon rodnade.
Denna rodnad bemärktes af den inträdande Eva, en tjensteflicka i huset,
hvilken varit Saidas lekkamrat och allt ännu af denna betraktades mindre
såsom tjenarinna än såsom en vän, hvilken tillochmed stundom kunde
tillåta sig en stor förtrolighet.
-- Kors hvad fröken nu är röd och vacker -- utlät hon sig bjudande theet
-- är det denna tafla, som gjort fröken till sådan. Om nu någon ung
herre skulle se fröken, så säg mej, om inte han sku' bli tokig.
-- Hör du Eva, tala inte sådant der. Bjöd du redan the åt herrarna
derinne?
-- Ja gjorde jag så. Och kan fröken gissa, om hvem de talte; jo just om
fröken. Jag hörde det precist, fast de nog försökte tala sakta ... Han
tycks kunna göra vackra taflor, den der mannen med grå öfverrocken, men
han ser så hemsk ut; han må väl aldrig våga lyfta sina tankar upp till
fröken ... det sku' jag inte vilja.
-- Sådant du kan tro, fy Eva! gå nu straxt din väg eljest blir jag
riktigt ond. Gå nu, så håller jag af dig.
Motvilligt lydde Eva, med skälmska men varnande blickar på sin
herrskarinna. Denna gick till sitt piano och fyllde snart de ödsliga
rummen med melodier och harmonier af en egen obestämd färgklang,
liknande det obestämda i Saidas eget väsende.
Lagman Randel och Baremann voro härunder för sig i lagmannens rum. De
hade kommit på ett kapitel, som för Baremann var af högsta intresse,
minnen från hans ungdomstid.
-- Ni tror då, att man icke kan älska mera än en enda gång -- sade
lagmannen -- ni menar, att efter en olycklig ungdomskärlek hjertat blir
en ofruktbar ruin. Jag tror icke så; jag menar att menniskohjertat har
ett stort förråd på kärlek; jag håller före, att man kan älska rent och
sannt mera än en gång, blott ett föremål finnes värdigt.
-- Låt så vara -- genmälte målaren -- men hvar skall jag finna detta
föremål. Hvar skall jag finna ett väsende, i hvars umgänge jag ville
bada min själs förbleknade minnen, och ett väsende, som icke förkastade
dem och min ringa gärd.
Tryckande varmt Baremanns hand, sade lagmannen:
-- David Baremann, jag menar, att _min dotter_ kunde för dig göra
lifvets högsommar solbelyst och lifvets höst icke kulen. Jag tror, att
Saida är för dig.
Baremann var en man väl förberedd på alla vändningar i lifvet, men icke
på en sådan som denna. Han blef förvånad, rörd och stum. Slutligen sade
han:
-- Åt mig, en fattig konstnär, vill herr lagmannen ge sin dotter. Mig en
medelålders man skulle då tillfalla en ung, blomstrande ros! Herr lagman
skämtar ... det vore en i sanning för stor uppoffring. Hvad skulle jag
ha att skänka henne! ett förbleknadt hjerta. Nej så skall det icke vara.
-- Hör mig Baremann, och du skall icke anse en fader för blind, för det
han förstår sitt barns värde, icke för löjlig för det han bjuder ut sin
dotter .... I din ungdom misskände jag dig och var emot dig afvogt
sinnad. Utan skäl trodde jag, att min Ingrid hade ett hjerta äfven för
dig. Om detta hjerta ville jag vara ensam och jag hatade dig, jag drog
mig undan den gång du af mig begärde råd, hjelp och understöd, och
måhända blef du derigenom en fattig flykting. Men när min Ingrid sina
sista ögonblick sade mig hvad hon förut ofta sagt, att hon aldrig
_älskat_ dig, så förstod jag att man i dödens grannskap icke plägar
ljuga. Då samlades till mina öfriga qval äfven medvetandet af min
orättvisa och hårdhet emot dig och jag önskade ingenting högre än att
ännu en gång i lifvet få se dig och söka om möjligt godtgöra det
förflutna. Nu är tiden inne och tillfället är förträffligt. Ännu är du
ung och i din styrkas år, men du har äfven den erfarenhet, den pröfvade
och luttrade karaktär, hvilken en späd qvinnlig ranka så väl behöfver
sig till stöd. Du har ett sinne och ett hjerta, som slår för det
gudomliga, det höga och sköna. Hvem tror du jag i detta afseende kunnat
finna värdigare än dig! Och hvem förstår bättre än du att väcka gensvar
hos Saida eller att sjelf svara emot denna rikt kännande och fina själ.
Ty icke må du tro, att ditt hjerta är en ofruktbar ruin; ännu skall
sympathiens fina dagg hafva kraft att derur frambringa gröna örter och
lummiga träd, på hvilka Saida skall se med nöje. Och då, om Saida blir
din, skall äfven lyckan på ett verksammare sätt än fordom olyckan hägna
din himmelska konst. Ty nu är du fattig och måste tänka på lifvet för
dagen, du måste öfvergifva ditt fosterland, hvilket dock på dig har så
stora anspråk; tag min dotter till maka och du blir rik, rik på det du
fordom saknade, på denna jordens håfvor. Då kan du stanna i vårt så kära
land och för alltid bli en af de våra. Då får du lefva för ditt
fosterland, konsten och Saida.
Många strängar, hvilka länge varit oberörda, ljödo nu inom David
Baremanns bröst. Efter några ögonblicks allvarligt eftersinnande, sade
han:
-- Men Saida sjelf, huru är det med henne?
-- Jag förstår hvad du menar, men jag känner mitt barn. Ingen
öfvertalelse behöfves, allsintet tvång. En glad aning säger mig, att min
dotter af att älska det sköna och höga snart lär sig att älska den, som
bär sådant hos sig. Saida är din, om du vill det och du måste vilja det,
då du ser henne, lefver i hennes grannskap och andas samma luft som hon.
Ty hon är skön och god, sväfvande och älskvärd.
Fadrens stolthet öfver sitt barn lät hans ögon lysa af en ungdomlig
glans. Målaren såg på honom med beundran.
Lagmannen fortfor: -- och vill du veta, Baremann, hvarföre jag så här
oförmodadt inleder denna sak, nästan i de första ögonblicken af vårt
återseende, så skall jag säga dig det. Inom mig finnes ett något, som
vuxit ända till visshet: många dagar återstå mig icke mera. Men innan
jag skiljes, vill jag dock veta, i hvars hand min Saida skall lemna sin
hand; blir det i din, så går jag glad bort, ty j skolen bli lyckliga!
.... Derföre skall du bemöda dig att så snart som möjligt älska henne
... bemöda dig, säger jag och jag menar dermed detsamma som att icke
strida emot en kärlek, den Saida säkert förmår väcka. -- Skämtande
tillade han efter en paus: -- i mina unga dar älskade jag flera än en,
och jag kunde redan första gången, då jag var i sällskap med en flicka,
säga, förutbestämma, om hon var sådan, att jag småningom kunde börja
älska henne. Tyckes dig nu så om Saida?
-- Skall jag ännu en gång i mitt lif känna mitt hjerta slå för en
qvinna, så är det för Saida. Så långt kan jag förutbestämma.
-- Lofvar du mig till en början att besöka oss dageligen, så lofvar jag
dig, att du skall älska henne och hon dig.
Det låg någonting så öfvertygande i lagmannens ord, någonting så
ödebetvingande i hans fast ton, att Baremann ovilkorligen blef hänförd
af en känsla, hvars himmelsblåa färg var en del af Saidas eget väsende.
Han lofvade lagmannen, hvad denne ville. Sedan gingo de in till
salongen, der Saida, som redan slutat sitt spelande, satt tankfull med
hufvudet i handen utan att höra deras steg, innan de voro i rummet.
Baremann saknade mod att inleda annat än likgiltiga ämnen. Efter en
halftimme tog han afsked, insvepte sig i sin öfverrock och gick med
temligen stilla gång åt hemmet till.
Redan var han utom trädgården, då han hörde lätta och hastiga steg bakom
sig. Han vände om sig och såg Saida.
Hon drog sakta efter andan och sade: -- herr Baremann var snäll, som
gick så sakta; eljest hade jag inte fått fast er ... och det var lycka
att jag genast märkte detta manuskript; eljest hade det fått stanna qvar
på Tuonela och då, hvem vet .....
Då Baremann kastat på sig sin öfverrock, hade manuskriptet på något sätt
halkat ut. Han smålog och sade, afbrytande Saida:
-- Någonting så obetydligt, som dessa skrifna blad, hade kunnat ställa
er i bryderi. Jag förstår det väl. Skulle fröken ha sett i dem eller
icke?
-- Att inte läsa hade varit samvetsgrannt och det rätta, men när jag
sedan skulle ha lemnat dem åt er, hade ni trott, att jag sett i dem
ändå. Och jag är ofta nyfiken; jag tror, att jag verkeligen hade läst
dem.
-- Denna infantila bekännelse behagar mig mycket och smickrar mig icke
så litet -- smålog Baremann. Men detta småleende förbyttes snart till
allvar, rösten sänktes ända till vemod, då han fortfor: -- dessa blad
innehålla några scener och tankar ur mitt lif. De hemta kanske sitt enda
värde af sanningen, i hvars enkla drägt de äro klädda. Det är icke
längesedan jag nedskref dem ... egentligen för att förnöja en aflägsen
vän, som bad mig om några anteckningar ur ett lif, som han visste icke
helt och hållet ha saknat vågor. Men emedan slumpen nu kastat dem för en
annan och denna andra är en sådan som denna Saida ... nu _ber_ jag er,
läs dem, Melia Saida.
Saida tog manuskriptet sakta från hans hand, samt räckte stillatigande
handen till afsked, och vände sakta till hemmet. Baremann styrde med
hastiga steg vägen till sin Saidas graf. Båda grafvarna vid tallarna
voro beströdda med friska vårblommor.
Han frågade den döda, om hon skänkte bifall åt den lefvande, om hon
misstyckte, att känslor, hvilka så länge legat under gruset, åter
flammade upp och visade sin glöd.
Det svarade intet och stum var grafven. Milda fläktar vaggade
tallbuskarna, så att deras toppar nickade sakta men skrämde ej. Angenäm
var aftonen och vacker solen, så att de menade icke någonting ondt.


Kap. X.
Fragmenter af den gröna boken.

Jag har kallat min bok _den gröna_, emedan jag hört sägas, att grönt är
hoppets färg och jag har ingenting att hoppas på jorden.
Större delen af den gröna boken är oskrifven, och har ett högt värde, ty
den är oläslig och obegriplig -- alldeles liksom min egen själ. Ett vida
mindre, kanske intet värde har den skrifna delen, hvilken jag vill kalla
fragmenter af den gröna boken. Den delen visar mig tydligen, huru
vanmäktigt ordet är, då det skall tolka själens fina skilderi.
* * * * *
Jag var en sjutton års yngling, full af hopp och tillförsigt, stolthet
och egenkärlek. Efter väl genomgånget studentexamen förstod jag, att
hela verlden stod mig öppen, och att jag ägde förmåga att famna henne
hel och hållen. En sådan känsla uppfyllde mig med ett hittills okändt
nöje.
Jag ämnade icke sofva på lärdomens fält, dit jag nu vunnit inträde. Den
fallenhet för målning jag redan såsom barn ådagalade beslöt jag att helt
och hållet lemna vind för våg, för att desto mera odeladt kunna egna mig
åt vettenskaperna. Ty vetandets schackter hade för mig mera lockande än
konstens skuggor; jag ansåg det mera mödan värdt att skicka ljus i de
förra, än öka de sednare.
Åt hvilken fakultet jag skulle egna mig, hade jag icke bestämt ännu; min
mening var att först utbilda mig mångsidigt, för att sedan välja desto
mera opartiskt.
Det studium jag först beslöt att grundligt gripa tag uti var
naturalhistoriens. Detta studium var äfven -- mente jag, hvilken med
mina sjutton år omöjligen kunde vara en känslolös pedant -- det
lämpligaste till inledning, ty sommaren vinkade och jag ville återse min
fädernebygd, der jag på fem års tid icke varit. Der kunde jag bo i något
torp och förena nöjet att se kända och kära ställen med nöjet att
examinera blommor och insekter.
Jag satte mitt beslut i verkställighet, kom till min födelsesocken och
bosatte mig i ett torp, underlydande ett herregods Kuusisto, hvilket
ännu fem år tillbaka tillhört min fader, men vid hans död användes att
försona hans skulder. Måhända skulle en bitter känsla intagit mig öfver
den stora olikheten emellan förr och då, om jag icke så ifrigt
sysselsatt mig med botanik och zoologi. Att göra visit på herrgården,
dertill var jag dock för stolt, emedan dess dåvarande ägare, öfverste
Stålheim, i mer än ett afseende visat sig sniken och hård emot vår
familj.
En eftermiddag gick jag efter vanligheten ut med min insekthåf och mina
böcker och kom till ett ställe i en skogsdal, der jag ofta mina första
barnaår suttit i min mors knä. Minnet af henne, som redan fyra år legat
i den kalla jorden, grep mig varmt och jag lade min insekthåf bredvid
mig i gräset.
Jag vet icke, huru länge jag suttit der, försjunken i minnen eller
betraktelser, då jag stördes af ett prassel och ett förskräckelsens
utrop. Jag vände mig om och fick se en ung flicka springa fram ur
skogssnåret invid. Hon var icke ensam utan höll i handen ett barn, som
kunde ha varit fem år. Flickans steg hade varit vingade, om icke barnet
fördröjt hennes fart. Jag hann icke tänka öfver eller efterfråga orsaken
till denna skyndsamhet och den häpenhet, som stod att läsa i hennes
anletsdrag, ty efter några ögonblick framstörtar ur snåret en varglo,
tydligen i afsigt att kasta sig öfver de två. Flickan bemärkte mig och
såg på mig med en blick, hvars mening tycktes vara: du kan rädda oss.
I detta afgörande ögonblick minndes jag bjert hvad jag läst om vissa
djurs feghet, isynnerhet deras af kattslägtet, huru t. ex. ett
fruntimmer engång med ett lätt slag af en solfjäder skrämde en vild
tiger. Jag störtade upp och då djuret icke var längre än några aln från
flickan och barnet, stack jag ut min insekthåf och lyckades ställa den
så, att varglons stora hufvud och hals blefvo innanför. Detta gjorde
vederbörlig verkan, ty oaktadt odjuret genast bröt detta svaga stängsel,
blef det dock ganska altereradt, tog en annan kurs och lomade af
tillbaka i sitt snår.
När flickan såg sig vara räddad, föll hon sanslös ned. Glädjen uttömde
de svaga krafter, som skrämseln stegrat. Det lilla barnet miste icke
sansningen, men kunde hvarken tala eller röra sig ur stället.
Der var i skogsdalen tätt intill en källa. Snart var jag dit och
tillbaka, och när jag ett par gånger fuktat hennes tinningar och hjessa,
slog hon upp ögonen och kom sig åter. Hon reste sig, såg på mig blygt
och sade: det behöfs ej mera; jag mår redan väl.
Barnet sade: Melia lefver.
Den unga flickan sade: vi voro helt säkert invid odjurets bo; jag
förstår nu, hvarföre det blef så uppretadt. Men jag tackar er.
Hon drog några djupa andedrag och återtog: men ändå ber jag er, som
räddat vårt lif, om någonting. Följ oss till Kuusisto gård.
Är det ert hem -- frågade jag.
Denna lilla flickas är det, men äfven mitt.
Jag förstod, att hon var i beroende ställning. Jag tyckte mera om henne
derföre och jag sade: om jag inte äfven garanterade er hemfärd, blefve
ett godt arbete blott halfgjordt. Jag vore otacksam emot det lyckliga
öde, som betjenade sig af mig till er räddning.
Himlen må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ovan, blyg
yngling, tog detta ridderliga galanteriprat. Men jag såg på henne, att
hon icke tyckte illa om det. Hon smålog. Men straxt såg hon på min
söndersargade insekthåf, hennes uttryck förändrades och hon sade: den
der, som säkert utgjorde ert nöje, är nu förstörd.