Genom mina guldbågade glasögon - 5

gången de varit i lag med Söderbom.
Han hörde också till det slags folk, som klär av sig för att sätta
fasa i andra och det hade hänt några gånger, att han under gråt tagit
av sig alla plagg utom skorna för att bli litet ledigare, när det
stora slagsmålet skulle börja — ingen vågade sig på honom, ty han såg
verkligen fruktansvärd ut, där han valsade naken på vägen och högg med
kniven omkring sig.
Så hade Söderbom hållit på i många år och rädslan för honom tilltog, men
som det oftast var han som bjöd, var det inte så lätt att undvika hans
sällskap, och kask får man inte alla dagar.
Men så kom en ny präst till socknen, en ung man, och hans första göra
var naturligtvis att bekanta sig med sina sockenbor. Han såg hygglig ut,
kunde prata med både gummor och gubbar, och det riktigt förståndigt till
och med, fast han knappt hade början till skägg än och var liten till
växten.
En söndagskväll var han inne hos lotsförman Karlson och drack kaffe. Och
rätt som det var, började ett kattrakande ute på vägen. Karlson tittade
ut genom fönstret. Mycket riktigt, det var Söderbom, som var i tagen igen.
— Vem är Söderbom? frågade pastorn.
— Jo, nu är det bäst vi reglar och bommar till, för annars kan det bli
blodsutgjutelse, sade Karlson. Söderbom har supit igen, och då drar han
alltid kniv och stark är han som en björn och ett riktigt vilddjur. Det
har han varit ända sen han var barn.
— Det var otäckt, sade pastorn. Har han skurit någon?
Karlson såg på sin hustru.
— Nääj, det tror jag verkligen inte han har gjort. Kan du påminna dig,
om han har skurit någon? Neej, om jag tänker efter, så har han inte
det. Men han lever galen och hugger kniven i varenda dörr utefter hela
landsvägen, när det sinnet rinner på honom.
— Nå, men har han slagit någon då? Han måtte väl ha gjort något våld
någon gång, eftersom han är så fruktad?
— Neej, när jag tänker efter, så kan jag inte påminna mig något sådant,
men farligt ser det ut — hela byn låser in sig, när han är ute och är i
tagen.
— Vad är ni för karlar i byn, som tål sådant där? Jag skall gå ut och
tala med honom.
— Nej, för Guds skull, goda pastorn, gör inte det! Det kan bli en olycka!
— Nu går jag ut emellertid, men ingen får följa med.
— Ja, men pastorn — — —
— Adjö på en stund!
Pastorn gick ut. Det var nästan nermörkt och några steg bortåt vägen
valsade Söderbom som bäst och högg kniven gång på gång i handelsmans
magasinsvägg, allt under upphävande av fruktansvärda tjut och avgivande
av löften om blodtappning.
Vad som hände mellan pastorn och Söderbom fick ingen veta. Men tjuten
tystnade, och om några minuter kom pastorn in igen. Söderboms stora
slidkniv bar han i handen.
Karlson gjorde stora ögon.
— Hur har pastorn burit sig åt med honom? Vi var rent hjärtängsliga.
— Söderbom kommer aldrig att bråka mer, sade pastorn. Sådana som bara
köra kniven i väggarna och tala stora ord, äro de minst farliga.
— Ursäkta, men pastorn har väl inte kunnat klå honom, pastorn som skam
till sägandes är så ung och småväxt?
Pastorn log.
— Något illa har jag inte gjort honom. Emellertid tror jag att Söderbom
är avsatt från sitt tyranniska regemente här i byn. Men nu måste jag gå.
Tack och adjö!
— Men törs pastorn verkligen gå ensam? Söderbom — —
— Jo, jag är inte rädd och behöver ingen hjälp. Adjö nu!
Karlson och hans hustru gapade efter pastorn, då han gick, och gapade på
varandra.
— Si, det var en präst, det!
Dagen därpå cirkulerade ett rykte, att pastorn tagit kniven från
Söderbom. Andra dagen växte ryktet med lavinens hastighet. Pastorn hade
hållit på att slå armar och ben av Söderbom, som höll sig inne och
plåstrade om sina bulor.
När söndagen kom, var socknen mangrant samlad i kyrkan. Men vad som
väckte största förvåningen var, att Söderbom var där också. Han var
kanske den andäktigaste, han bad och sjöng och lät sina ögon lita till
predikanten som till ett högre väsen.
Och så fortgick det. Söderbom var och förblev som en omvänd hand och
kyrkan förblev packad varje söndag. När pastorn efter några år fick ett
större pastorat, sörjdes han uppriktigt av hela församlingen, icke minst
av Söderbom.
Jag träffade kyrkoherden för något år sen och frågade, hur han burit sig
åt med Söderbom.
— Å, det var ganska enkelt. Jag känner materialet i skärgården, och det
var ganska viktigt för mig att bli populär i socknen för att få meriter
till en bättre. Söderbom kunde ha kramat sönder mig om han velat och
förstått situationen, men jag satte allt på ett kort och förlitade mig
på riktigheten av det vanliga omdömet om sådana där skränare, som bara
höta, men aldrig slå till. Jag gick fram till honom, där han hoppade som
en stolle, och sade: — Låt bli det där, annars får du stryk! Tag hit
kniven! Genast, annars smäller det!
Och karlen blev faktiskt rädd. Han darrade som ett asplöv och bad: —
Snälla söta, slå mej inte! — Du skall slippa stryk, om du lovar bättra
dig. Och får jag reda på att du burit dig dumt åt igen, går jag hit
och piskar upp dig. Gå i kyrkan om söndag; jag vill se på dig. Ingen
skall få veta om det här, så länge jag är i socknen. Jag är den nye
pastorn! Karlen var det beskedligaste kräk på jorden, det var bara hans
supkamrater som skämt bort honom och trott, att han var en förskräcklig
slagskämpe. Skål!
Och vi skålade, ty vi voro på en stor middag med mycket champagne hos en
hovpredikant.


Hövlighet.

Vi kallas ju Nordens fransmän — gubbevars. Vad som menas med detta
har jag aldrig fått riktigt klart för mig. Det är väl med det som med
de flesta andra värden: När de bli utnötta, behöva de en omvärdering.
Men man menar väl, att vi äro lika artiga som fransmännen. Gott! Jag
har träffat många oartiga fransmän och ännu flera oartiga svenskar
gunåssåvisst. Och någon statistik finns nog inte i fråga om de olika
ländernas artighet.
Emellertid duger det inte alltid att vara hövlig. Det måste ske med stor
urskillning. Låt mig berätta!
Jag hade bott i Paris ett par månader och fått vanor som närmade sig
ett visst slags parisares, ty jag bodde i Quartier Latin. Jag kom så
småningom att bli stamkund på en bestämd krog, där kuskar och målare och
annat fattigt folk åt billigt men gott, raffinerat gott. Då värden på en
sådan krog ser att man blir daglig gäst, kommer han fram och trycker ens
hand, talar politik och slår sig ned ibland, dricker ett glas och bjuder
gärna på ett. Garçonen omhuldar en, talar politik och lancerar de sista
kvickheterna. Det verkar familjeliv eller åtminstone inackordering.
Nu äro ju vi svenskar vana att lyfta på hatten i tid och otid. De flesta
av oss hälsa nästan hjärtligt på de tjänande bröderna, på restauranger, i
butiker, och detta passar bra i Paris och Stockholm.
Men kom till London och gör det!
Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig har trivts i London förrän på
sista tiden. Jag hade tyckt mig observera att betjäningen på hotell och
restauranger gapade på mig. De vände sig om, de viskade, de fnittrade.
Jag fattade icke orsaken. Hotellportvakten slog upp munnen på vid gavel,
då jag passerade honom, och i rökrummet väckte minsta beställning
uppseende. Det blev pinsamt i längden, jag tittade mig i var spegel, om
jag möjligen var sotig på näsan — men det var jag aldrig. Jag var snyggt
klädd, elegant kan man säga. Jag drack de dyraste drycker, åt den bästa
mat och gav gentila drickspengar, dock ej överdrivet, ty sådant medför
ingen välsignelse. Men lika förbannat gapade man — nej, tacka vill jag
Paris — där är man som hemma.
Emellertid kom jag åter till London för något år sen. Jag skulle bo på
ett mycket elegant hotell och kom dit en förmiddag i ressällskap med en
vän från Paris. Vi voro båda klädda i nya moderna kläder, köpta i Paris.
Det enda originella hos oss skulle möjligen ha varit att vi hade mjuka
hattar à la mode du Quartier — men jag har sett stadgade engelsmän också
gå i mjuka hattar.
Nå — vi kommo till hotellet, där en gemensam vän till oss bodde sedan
flera år. Vi betalade vår chaufför, portvakten satte svängdörrarna i
rörelse, vi tackade med en kort hattlyftning, vi kommo in i vestibulen,
lyfte på hatten för tjänstemännen, av vilka vi skulle beställa rum —
har ni sett på fan — gapade inte alla, portvakt, portierer, kassörer
och gäster som uppehöllo sig i vestibulen! Vi fingo våra rum och frågade
efter vår vän, doktor L. Han var för tillfället icke hemma. Vi ajusterade
oss, rekvirerade en automobil och reste ut på en stund — följda av
employéernas förvånade och leende miner. Vi tyckte att vi kommit till en
bondhåla, en brackopolis. Nej — leve Paris!
När vi efter ett par timmars promenad åter susade fram på asfalten till
hotellets entré, stod vår vän doktorn där, han också småleende och med
icke så litet ironi i vänstra ögat.
— Hör ni, pojkar, innan vi gå in och få en drink, så hör och lyd ett
gott råd: Hälsa aldrig på någon betjäning! Rör aldrig vid hatten i ett
hotell, en restaurang, en butik! Ni har hållit på att förstöra mitt
anseende här. Då jag kom hem, sade en portier att ett par högst underliga
människor hade sökt mig. Var det kanske patienter? frågade jag. Var det
gentlemän?
— Tja, kanske det var gentlemän, men de bockade gång på gång och lyfte
på hattarna ideligen — men det var kanske gentlemän ändå —
Emellertid behålla vi bilen och resa nedåt stan till Burberry för att
snygga opp er. De där hattarna duga inte. Ni ska ha mössor — och det
duger inte att röka caporal så där — ni måste ha pipor. Och framför allt
— hälsa aldrig!
När vi kommo tillbaka på kvällen för att kläda om oss och passerade
betjäningen hade vi redan skaffat oss den min, som anstår gentlemän. Alla
de mötande, kyparna i rökrummet, portiererna voro bara luft för oss —
och borta voro de ironiska småleendena. Man bockade till jorden och vi
låtsade som om vi ej observerade det. Men jag måste knyta handen i fickan
om min tobakspung för att ej vara hövlig av gammal vana.
Kom ihåg det när ni skall resa till London och försök inse, att denna
uppsats icke är en humoresk! Varför skall man alltid skriva humoresker!


Haröliv.

När _Agathe_, åltysken från Stettin, kom och lade sig i Haröbukten, blev
det liv i land. Han kom visserligen så tidigt att ålen icke hunnit slå
till, så att någon kommers var det för tidigt att tänka på, men han hade
med sig en stor ankare akvavit, och hövligheten fordrade, att man rodde
ut och hälsade skepparn och pojkarna välkomna. Den ena matrosen var en
rackare för resten, var svår på flickorna och hade fått smörj åtskilliga
gånger särskilt framåt höstarna, då det inte var så lätt att se vem som
gav smockan i kvällsmörkret. Men på försommarn hade allt groll glömts och
för resten bjöd skepparn på kask och han var inte snål, det skall Gud
veta. Särskilt första kvällen fick man sin ordentliga hyra och cigarrer
till, fina tyska svarta jäklar så man blev jämt yr i skallen.
Nu vet alla som lagt till vid Harö och varit där någon tid, att gubben
Isakson och hans måg Janson inte varit kuttrasju sedan gubben gjorde
paktum mellan dotter och måg och tvang honom att skriva på bara några
minuter före vigseln, då det inte var så gott att neka för skandalens
skull, fast nog hann Janson tala om för gubben vad han var för en
skojare. Gubben och mågen talade aldrig ett ord med varandra sedan — de
bara tittade som arga tjurar vid måltiderna, och nog kan man tycka att
mågen hade rätt att vara ilsken. Gubben kunde väl sagt ifrån i tid, så
hade det inte blivit äktenskap av, men efter tredje lysningen var det ju
inte så lätt och för resten hade flickan måst börja ta ut kjolarna, så
vad det beträffar var ju allt som det skulle.
Allt det här visste ju skepparn på _Agathe_ om, och första kvällen i
Haröbukten visste han också att både Isakson och Janson kommo ombord —
i var sin båt förstås och på olika tid. Och då blev det alltid gräl, när
de fått en fyra, fem kaskar. Då talade gubben om för alla i kajutan att
mågen inte var värd så mycket som en strömmingsråk och mågen sade rent ut
att gubbjäveln skulle få på plytet när de rodde hem — ibland skulle han
se hjärtbloden på gubbfan. Men skepparn bara skrattade och sökte raljera
bort alltsammans med mera kask. Där satt gubben och mågen och söp och
morrade åt varandra. Gubben var för resten inte rädd för Janson, ty den
senare hade supit rätt friskt i sin tid och var väl inte så mycket att ta
i, men han kunde ju vara lömsk och ge gubben ett tjuvnyp bakifrån, om han
inte såg opp.
Så kom förra sommarn. Vi seglade med kuttern till Harön, och när vi
svängde in i viken låg åltysken där redan. Det var sent på kvällen, men
vi uppfattade tydligt att man inte gått och lagt sig än ombord på Agathe.
Där skreks och sjöngs, och Ede, äldste matrosen, spelade handklaver på
backen. Vi sågo några skuggor röra sig på däck i något slags takt. Man
dansade bland rundhult och ändar på däcket.
Just som vi fått kroken i bottnen bara några famnar från Agathe, hördes
en misstänkt plumsning och förvirrade skrik därifrån. Vi sågo en man
hoppa i en av de många ekorna som garnerade sidan. Vi sågo honom luta
sig över kanten och hala in ett bylte som hostade och spottade, och
någon skrek: — Lägg den jäken i ekan! Låt’en inte komma ombord igen!
— Ånej, va lugna ni, han kan inte, så gärna han vill! — Låt dä värsta
rinna å’en, å ro’n i lann! Ta å dra den jäken mä en ända ett slag! Ryka
på svärfar sin, tänk sån en jäkel — men gubben var säker, han gav’en en
ibland ögona så dä passa precis!
Då förstodo vi. Janson hade börjat bruckla med gubben Isakson om gammal
ost och fått sig en kimboblängare, för gubben hade gamla sjötag och
Janson var ju bara långt oppifrån land.
Någon rodde Janson i land. Liggande på bottnen av ekan sjöng han en
vild sång, som handlade om blod och kniv och gubbfan. Han improviserade
alltid, då han blev full. Det var inte vers, men det lät som något
gammalt hedniskt kväde, nog så ruskigt för resten. Karlen som rodde
vräkte Janson i land, där han blev liggande som en hög kläder. Han gav
ifrån sig en och annan ton i början — sen somnade han.
Först mitt i natten rodde de andra gästerna från skutan. Vi väcktes av
knakandet i båtar och åror, när de gåvo sig i väg. Vi hörde dem bråka i
buskarna och småsjunga uppåt skogen. Janson sov som ett paket.
Dagen efter skulle vi gå upp i byn och köpa färsk fisk. Vägen slingrade
sig genom hagar och skogsmark, och just som vi skulle gå ut på Mattsons
odling, skar ett skrän genom tystnaden, ett nödrop som kom oss att först
tvärstanna och sedan ana något hemskt. Och det tystnade ej. Någon skrek
för livet. Vi rusade i riktning mot den vrålande. Vid Mattsons lada rörde
sig något bakom en albuske.
I gräset låg Janson på rygg och Isakson satt gränsle över honom. Janson
gjorde skamgreppet på gubben och gubben skrek som om kniven satt i honom.
Men gubben hade fått in vänstra tummen i näsan på Janson och vred till
tolv medan han med andra handen tryckte ned hans fria arm. Vad som gjorde
scenen särskilt pittoresk var att Isakson var alldeles naken så när som
på byxor och skor. Hans rock, väst och skjorta lågo i småbitar runt
omkring.
Jag sprang fram, ryckte undan gubben och kastade mig över Janson. Men
i samma ögonblick fick denne ett bra vridtag om linningen på gubbens
kalsonger. Han vred tyget ett par gånger om sin handled. Jag försökte
rycka loss linningen, men taget var för gott. Jag bad en av mitt
sällskap att skära loss gubben ur taget. Kamraten tog upp sin kniv,
gjorde ett snitt och gubben reste sig upp. Jag lade mig över Janson och
höll hans armar.
Men Janson hade fått se min kamrats kniv och började under tårar tigga
att få låna den. Han såg hemsk ut. Blodet rann i en jämn, tjock ström
ur näsborren, som just hade smekts av gubbens järntag. Hans händer voro
blodiga upp till armbågarna — det hela verkade slakt. Men värst såg
gubben ut. Han var blodig om hela sin nakna överkropp.
— Gå nu hem, Isakson, så håller jag Janson under tiden.
Janson fräste av ilska och småsjöng om kniven.
— Ska ja gå hem igenom byn på dä här viset å bli som ett apspektakel för
hela byn? Ska ja dä, Engström? Vill han dä? frågade Isakson.
— Tror Isakson att det är något nöje att ligga och hålla Janson? Tror ni
jag har tid med sådant här? Gå nu hem bara, Isakson!
— Nä, han får inte gå hem, förrän jag har klätt å’en böxera mä. Har ja
klätt å’en oppte, så kan ja väl klä å’en nerte mä! gnisslade Janson.
— Inte går ja hem så här som ja nu ä! försäkrade Isakson. Ja ska ha
Jansons kläder, annars går ja inte hem, nä så jäklar — å dä svor ja på!
Ja ska ha klära, ska ja! skrek han. Å va i hellskota har Engström mä dä
här å göra för resten?!
— Ja, va faen har du mä dä här å göra, Engström?! grät Janson. Släpp opp
mej, annars!
Ja, vad hade jag egentligen med saken att göra? Och en kamrat instämde:
— Låt dom här kurrarna göra opp saken sinsemellan! Vi kan ju stanna kvar
och se efter att de inte använda tjuvtag. Slåss ni, bönder! Men tar ni
fula tag, får ni smörj båda två!
Nå — att spela skiljedomare i ett mellanhavande, som aldrig kunde göras
upp, var ju ingen framtid. Jag släppte Janson.
De röko ihop igen och vi ställde oss på lagom avstånd, beredda att
ingripa om så skulle behövas.
Striden gällde nu Jansons rock och väst, ty det skulle ju ha varit en
evig skam för byns rikaste bonde att gå hem naken som ett spektakel.
Plötsligt fick Isakson ett bra tag i Jansons rockkrage. De ramlade
omkull båda och Janson kom under men framstupa. Isakson slet till och
alla ryggstyckena i Jansons rock, väst och skjorta följde med, sköra
som kläderna voro av svett och saltvatten. Vild av triumfen över denna
lyckade åverkan på fiendens garderob, tog Isakson ett nytt tag, innan
Janson hunnit resa sig. Denna gång fick han tag i byxlinningen — och i
nästa ögonblick höll han i sin hand hela Jansons byxbak. Mågen var nu
värre tilltygad — om jag så får uttrycka mig — än svärfadern.
Då lyste det till ett fult grin i Jansons ansikte, som blivit kritvitt
mellan blodstrimmorna. Som en pil var han vid gärdesgården och ryckte
loss en väldig stör. Det låg mord i blicken — men nu kastade vi oss
emellan. Janson slet av sig resterna av rocken och skjortan, som hasat
ned över händerna, och han stod lika naken som svärfadern. Men vi höllo
de båda kämparna och förklarade striden avslutad. De ångade av svett och
akvavit.
— Om ni nu inte håller er lugna, blir det stryk, sade vi, och det efter
noter. Såja, sååja, bråka inte — — nej, lugn, såja! Egentligen borde ni
ha smörj — men ni ska slippa — så hyggliga ä _vi_! Helt om, marsch!
Det blev ett dystert tåg tillbaka ned till sjön. Men kämparna lugnade sig
och de insågo att skammen att gå nakna genom hela bygatan aldrig skulle
kunna överlevas. Nere vid stranden tvättade de sig och fingo var sin
långa oljerock, varefter vi följde dem till byn.
Vi stannade utanför Isaksons stora byggning för att få tillbaka våra
oljerockar.
Just som gubben dök in i förstun, kom jag ihåg, att vårt ärende från
början varit att köpa fisk.
— Hör nu, Isakson, det var sant, kan vi få köpa lite färsk fisk, ropade
jag.
Han vände sig om.
— Ja, ja har just tagit opp abborrar för eget behov ur sumpen i da på
morron, så dä går väl an — skulle dä va möcke?
— Ja, så där ett par kilo ungefär.
— Men ja vet inte redit, va di tar för abborrn nu — d’ä ont ätter fisk,
ska ja säja.
— Ja, i Grisslehamn tar dom 70 öre, förklarade jag.
— Ja, men i Tälje tar di visst 80 — d’ä ont ätter fisk!
Rackargubbe!


Medel mot äktenskap.

Vi frågade den gamle ungkarlen, varför han aldrig gift sig.
— Gifta mej!? Jag!! Nä hör ni, försök inte! Höns kan man nog komma på
nära håll utan att gifta sig med dom. Tror ni att en erfaren man gifter
sej? Nej, var lugn ni, gubbar, sånt gör bara gröngölingar eller idioter.
— Nå, men då de flesta gifta sig — vill du verkligen stämpla flertalet
som dumbommar eller gröna?
— Precis!
— Nå, men du har väl själv varit grön någon gång?
— Om!! Jo, var så säkra. Jo vars, jag har också sprungit efter höns på
baler och gått i storm och åkt i landå med dom och bjudit dom på Operan
och burit mig åt som en galning.
— Nå, men höll du aldrig på att fastna för någon?
— Tja! Åjo, det kan allt hända det, men jag drog mig alltid ur spelet,
då det började osa katt och de började bli sentimentala. Jo, en gång
var det verkligen nära ögat, och det var den enda gång jag själv blivit
sentimental, men då räddades jag av en tillfällighet. Flax, bondtur,
kalla det vad ni vill!
— Nå, men berätta då!
— Ja, jag var ung, förstår ni, så där ung så jag färgade av mig, och
flickan var stilig och hur vi krånglade med promenader och baler och
banketter och fan vet vad, blev det klart oss emellan. Jag presenterades
i familjen och vi skulle förlova oss. Rika var dom med stenhus på Söder
och skulle ge supé, för flickan ville ju visa upp mig för släkt och
bekanta. Jag kom, elegant med frack utan ryggfoder och blankskinnsskor
och friserad som bara fan. Och jag kom lite tidigare än de andra för att
få prata med flickan och få mig ett glas punsch med svärfar, som var en
glad garçon. Nå, när vi suttit och kuttrat en stund, kom gubben och ville
ha ett glas med mig. Vi pratade och skojade och la bort titlarna och hur
det var, kom vi att tala om styrka och vighet. På den tiden var jag ingen
duvunge, kan jag försäkra, och livad var jag naturligtvis — tacka fan
för det, när man skall förlova sig — och hur vi krånglade och pratade,
ville gubben att jag skulle visa, att jag verkligen kunde slå en frivolt
— han trodde det inte riktigt, sa han.
Begärde han intet krångligare av sin blivande måg, så var jag färdig när
som helst! Salen var stor och jag klämde till — —
Men i samma ögonblick kommer svärmor ut från sängkammarn. Hon fick
klackarna rakt i snoken och spottade ut tre tänder på fläcken och
dånade som endast ett äldre fruntimmer kan göra. Jag rusade till
serveringsbordet för att få tag i vattenkaraffinen, men högg miste
i hastigheten och slog ut halva punschkaraffen över hennes nya
sidenklänning.
Ni kan förstå att tonen oss emellan blev lite ansträngd — och på det
viset klarade jag mig ur äktenskapsfällan. Inte många svärmödrar står ut
med ett sådant behandlingssätt. Och det var inte löständer. Och flickan
förebrådde mig till på köpet att jag inte hade ett ord till ursäkt åt
gumman efteråt! Skulle jag kanske ha sagt: — Jag ber tusen gånger om
ursäkt! eller — Jag rådde inte för det! eller — Det var inte meningen,
snälla tant! Det hade blivit lika banalt alltihop. Supén inställdes och
svärmor inställde förlovningen. Och nu har ni fått lära er det kanske
osvikligaste medel som finns att undgå äktenskapet.
Passa på när svärmor helt oskyldigt kommer in genom en dörr och kläm ut
tre tänder på henne med klackarna. Probatum est.


Tjuvpojkstreck.

På andra sidan bron, under vilken den mäktiga strömmen brusade, höjde
sig gatan och smalnade till en gränd, gropig och smutsig, och från den
gränden slingrade sig andra ännu gropigare och smutsigare gränder med
underliga kåkar, snedvridna, stöttade och liksom gapande med förvånade
portar över den nya tiden, som svärtade deras tak med stenkolsrök från
fabrikerna och föste in ett nytt släkte i de låga rummen. Men bakom
varje kåk låg en idyll, en gammal trädgård med gamla krusbärsbuskar och
äppelträd och geranium och tistlar och för övrigt en flora, som var
tropiskt yppig, gödd som den blivit av allt slask och smuts, som sedan
århundraden flutit ned från gator och gårdar. Ty trädgårdarna sluttade
brant mot älven.
I en av dessa kåkar bodde fattigprästen, och med hans son lekte jag i
deras trädgård under försommarkvällarna. Vi voro klasskamrater och hade
sinne för samma pojkstreck. Vi gjorde jodkväve och lade ut åt traktens
pojkar, vi uppfunno krutet och våra tankar sträckte sig till och med så
långt som till nitroglycerin.
Kanske inte läsaren vet, hur man gör jodkväve? Man köper jod på apoteket,
slår ammoniak över och låter massan halvtorka. Sedan gör man kulor av den
och lägger ut dem på lämpliga ställen. Då kulorna torkat, explodera de
vid minsta beröring med en ganska bra knall och ett slag, som gör ont i
fingrarna, men för resten är ofarligt, om man inte gör satsen för stor.
Vår granngård var också en idyll, och i den bodde en gammal kapten med
sin hushållerska. Mitt på gården stod ett bord med marmorskiva i en liten
syrenberså och på bordet stod en underlig pjäs, en urtavla på svarvad
fot. Över siffran 12 lästes ordet MIDDAG och över sexan ordet TODDY.
Efter denna döda klocka levde kaptenen.
Han var en sextiofem års man, förfärligt mager med lång, brun hals och
ett kalt huvud, stora, utstående öron, liten, blåaktig näsa och stripiga,
vita mustascher. Han syntes aldrig i trädgården, utom vid toddydags, då
han ensam njöt drycken och rökte sjöskumspipa.
Men på andra tider var bersån livligt frekventerad, ty hushållerskan
drack kaffe där flera gånger om dagen med sina väninnor.
Nu ägde jag och min vän ett salongsgevär. Kaptenens gård var rikare på
sorkar än vår egen, och vad var naturligare än att vi utnyttjade den
bättre jaktmarken, särskilt som vi lätt kunde skjuta genom springorna i
planket, som skilde de båda idyllerna åt. I ett hörn bakom syrenbersån
stod en väldig soplår, som alltid var öppen, och dit smögo de stora,
feta skeppsråttorna utmed väggarna från alla sina hål i det gamla, murkna
huset.
En dag, mitt under brinnande kafferep, kunde min vän inte låta bli att
skjuta en råtta som, obekymrad om gummornas prat, tassade till sin
måltid. Men skottet hördes, och djurets dödsskri kom hushållerskans
hjärta att stanna av fasa. I detsamma kom kaptenen in från gatan.
— Kan kapten tänka sig, att pastorns odåga till pojke sköt en råtta
alldeles nu genom planket! Tänk om det hade råkat mig, som satt ytterst!
Tänk bara, sån rackare till pojke — ska vara bättre mans barn! I polisen
skulle han, det skulle han!
— Nå, så hade jag väl fått skaffa mej en ny hushållerska — såna växer
på trän! Pojkar ska skjuta och käringar ska skrämmas!
Och kaptenens magra skepnad försvann i förstudörren.
Min vän och jag klättrade upp till plankkrönet och ropade med
triumferande röster enstämmigt: — Skvallerbytta bing bång! och döko ner
igen.
— Sån en gammal rackargubbe! sade hushållerskan. Och ni, era satans
pojkrackare, er ska jag nog få tag i!
— Hon kallade honom rackargubbe, och oss skvallrade hon på, sade min
vän. Det ska hon få äta upp.
Dagen därpå hände det. Det var söndag och en lämplig dag för utförande av
attentat. Torrt och varmt var det, och makterna voro oss gynnsamma. Vi
väntade tills gumman gått till kyrkan.
Då smögo vi oss över planket, lade en stor hög krut under marmorbordet
och ledde därifrån en lagom tunn rand fram till och under planket. Så
satte vi oss i gräset och väntade.
Mycket riktigt! På beräknad tid kom gumman tillbaka från kyrkan med en
likasinnad, och om en kort stund sutto båda vid sitt kaffe i soffan.
Min vän tände på. En fräsning, ett väldigt rökmoln och ett ännu väldigare
skrik fyllde gården.
Då röken blåst bort, låg hushållerskans gäst och sprattlade som en däckad
abborre under upphävande av ett bland de värsta tjut jag hört.
Hastiga steg hördes och kaptenen kom ut.
— Vad satan tjuter ni för, käringar? Har fan flugit i er i kyrkan? Men
här luktar krut!?
— Å — å — goa kapten — det är den här prästpojken, som — — nu är
mitt tålamod slut — han höll rakt på att bränna opp oss. Tänk, det rök
till och vi var som mitt i en eldslåga.
— Är ni skadade? Lever ni, eller är ni döda?
— Nog lever vi, men oj, du min skapare —
— Nå, då så! Pojkar ska skoja med käringar! Stör mig inte!
Och han slog igen dörren mitt för näsan på skvallerbyttan.
— Nej, nu är det nog! sade hon. Nu går jag in till pastorn. Här ska bli
rejs!
Vi bleknade.
— Skubba, du, sade jag till min kamrat. Jag stannar och säger, att far
din inte är hemma, när hon frågar.