Genom mina guldbågade glasögon - 4

sparbössa. Å ä han likadan som förr så blir dä ett syndaliv här på gården.
— Ska han bo här då? Nää, dä blir ljug, dä! Komma hem och göra oss
utfattia å bo här å dra in bå lus å annat som såna där sjöbusar har mä
sej! Nää, så — — —
— Nu ville ja bara säja åt dej å förmana dej te lugn, för mä lämper
kommer en längst. Kanse kan en lirka mä’en så smått, så dä inte blir så
farlit som dä låter. Därför ska vi ta imot’en som en kär släkting, å
kan vi bli komsamser, så kan dä ju hända att ja kan få förvalta hanses
egendom som ja har gjort tess nu, å den har ju varit likasom att det
pundet, såsom icke grävdes ned i jorden — läste Söderbom.
— Toki ä du, om du släpper ifrå dej ett öre, Söderbom! Kunne inte den
otäckingen vari drunkna, som han va! Komma här å ställa te elände, när
han inte har hört å sej på åtta år! Ä dä lagligt? Å ska du inte ha betalt
för att du har skött hanses del i skuta? Dä blir inte lite pengar mä di
lönerna di får nu! Å skulle du inte ha betalt för du har skött hanses del
i hemmanet — å fiskebragderna — å byggt — å — — åckåckåck, d’ä han
som blir skyldi te dej, dä blir dä, va inte toki, ge’en inte ett öre den
ledingen utan sätt opp räkning på allt besvär å omtanke å seglation — å
va ja har släpat å slitet — skulle ja ha gjort dä, om ja hade visst att
ja arbetade åt en sån där fylletratt — — —
— D’ä hårt, dä ä dä, sade Söderbom, men om herren slår så helar
han också, å dä vi förlorar här nere utå dä jordiska, dä får vi igen
tusenfalt ovanefter. Men va nu inte påstridi, utan ta imot’en som en
broder, så kanse dä får bli ve dä gamla — ja styr å ställer åt’en, å han
seglar sin väg, för han trivs inte länge på land, å ingen vet va som kan
hända, för våra liv ligger i herrans hand.
Söderbom suckade andäktigt vid den vackra tanken.
Kristin mumlade något mellan tänderna och gick ut i köket. Men om ett
par ögonblick stack hon ut näsan: — Ger du’n ett öre, så ä du inte den
kar ja trodde du va. Jaja, d’ä ju du som styr å ställer, för du ä ju
teminstingen hälftenbrukare, å ja har inte nåt å säja än, så länge far
lever. Men kom ihåg paktumet!
Varpå hon slog igen dörren.
Söderbom skakade på huvudet. — Ja, si fruntimmer! Men jä — — — ja, en
kan bli toki för mindre! —
Söderbom hade inga barn. Därför ägnade han sig uteslutande åt läseriet
och mammon. Det första hade han som dekoration och den senare utfyllde
hans liv fullkomligt. Den alstrade förhoppningar och byggde luftslott
eller rättare grosshandlarvillor. Jakten gav ju inte så mycket numera.
Åtminstone anade han slutet på de goda tiderna. Men en villa stod vid
hans vik, på hans mark, som var den vackraste på Harön — nu orkade inte
tankarna längre. —
Söderbom var på väg till Stockholm med Elisabet och Kristin var ensam
hemma. Hon satt just i köket och drack kaffe hos grosshandlarn, som hyrde
sommarnöjet, då grosshandlarfrun kom in och rapporterade, att två fulla
karlar styrde uppåt Söderboms.
Jo, nu var det färdigt! Det är naturligtvis Agust. Men vem kan han ha med
sig? Hon hastade hem.
På gården stodo två välklädda män i blå kavajer och fladdrande halsdukar,
hattarna på tre kvart och lindrigt nyktra. Var sin kappsäck i hand.
— Kan man få träffa Söderbom? frågade den ene.
— Nää, Söderbom ä justsom på väg ifrån Stockholm mä jakten. Ä dä kanse
Agust?
— Jojomänsan, dä stämmer, å här ha ja mä mej min skeppskamrat, ja ska
väl presentera namnet, Sjöblom heter han, Fredrik Sjöblom, Fighting Fred,
som vi döpte honom te i Frisco för han slog fyra postelinsklockstaplar
— hick — på käften en kväll nere vid dockorna, han blir liksom lite
galen, när han får si polis — ni har väl inte skaffat er nåra såna
gyckelbockar här på Harön, sen ja reste bort, för då svarar ja inte för
fö — höljderna, men vem har jag den schangdönobla hedrationen att tala
mä — här står ja å pratar — dä kan väl aldrig vara — va faen ska jag
säja — halvsvägerska — eller Söderbomskan, den nya, vill ja säja —
eller fru Söderbom — hick?
— Jo, nog ä dä fru Söderbom, om dä ska vara så fint — ja, ja ska välan
hälsa då å säja välkommen. Kammarn däroppe står i ordning för Agust. Men
kamraten, si dä — dä går inte för sej — — —
— Vaffaen nu då? Bet your life! Vi har seglat ihop i fyra år, å här ä dä
ja som bestämmer — — finns dä inte plats! Vi kan knyta oss i hörn om
de kniper — men dä behöver vi inte. Söderbom ä ju borta, å hanses plats
ä ledi — — hick — full, sa hon! Då skulle hon sett honom i går, å för
rexten ä ja lika full. Så dä skulle vara en pik åt mej, förstår ja. Go on
bara, hon, ja förstår ett gott skämt. Hörru Sjöblom, ta du Söderboms koj
— ja ska säja henne, att Sjöblom ä van å handskas mä fruntimmer utå alla
kulörer å sinnelag — di blir spaka som lammungar inom fem minuter, dä
proberat —
Men nu gick det för långt. Nu rann Kristins gallblåsa över.
— Gå eran väg bägge två, såna där sjöbusar behöver ja inte ge hus åt,
kan ha bå lus å annat, å vore Söderbom hemma, så stoge I inte här å va
oförskämda. Dä va Söderbom som sa att ja skulle ta imot Agust, å dä kunne
väl ha vart så, men när han ä full å kommer dragandes mä en likadan
fyllehunn, så säjer ja ifrån. Ge er i väg bara, busar, sjöbusar! skrek
Kristin. Å jejenamej, tocket folk!
August Karlssons ögon uttryckte ett par sekunder den mest oförställda
förvåning. Sjöblom gapade mellan hickningarna. Han hade inte sagt ett ord
än, bara stått och flyttat kroppstyngden mellan klackar och tår.
— Sa du sjöbusar, å lus sa du, jäkla käring. Egentligen skulle du ha
dej en torvel så särken bleve tom, men nu ä du fruntimmer, å därför får
dä vara. Hick! — Ja hick, sa ja, å hör sen! Kom ihåg att jag står på
egen mark, å kom ihåg att här ska bli rejs. In å koka kaffe, you damned
bloody bitch, här ä ja herre i huset, tess Söderbom och ja har klarat
vårt jobb! Ge dej i väg, sch! Busa inte hit och lusa inte hit en gång
te, för då vrider ja om kran på dej. Men dä ska va gott kaffe och inge
blask. Brännvin å konjak å rom ha vi själva, för kask bjuder ni väl inte
på, jäkla läsarbyke! Sch! Nå! Masa dej i väg å visar du sura miner så kom
ihåg att du ställer te ett litet helvete för Söderbom när han kommer hem.
Men dä har han väl för jämnan, kan ja tro. Rör på klövarna nu! Hick!
Kristin hade redan dragit sig upp på trappan. Det fräste och sjöd inom
henne, men förståndet sade henne att hon gått för långt. Det var ingen
annan råd än att ta emot båda. Och klokheten bjöd att stämma ned tonen.
— Ja, ja får väl bädda åt kamraten på golvet i kammarn då. Ja menar
inget illa, men när I kommer in i ett gudfruktit hus med svordomar å så
inte ä nyktra, så får I inte undra på’t — —
— Så där ja, dä va andra toner i klaveret, så ska dä låta! Men nu ä ja
arg, å nu flyttar hon opp på kammarn själv, så länge Söderbom är borta.
Vi ligger här nere. När en får främmat, ska en va schangtil! Hon ska
ta emot oss som om vi vore ett par kolportörer, d’ä va hon ska. Å vad
nykterheten anbelangar, så angår dä inte dej, om ja ä full på egen mark.
Ä inte halva stugan min? Nå, vaffaen hostar du kabiljo om, då? Å vill du
inte ligga på kammarn, så kan du ligga i barnkammarn, för den ä ju också
tom — hick! Ha ha ha! Nu fick hon så hon teg!
Kristin var redan inne. De båda stallbröderna följde henne och gingo in i
storstugan, där de vräkte sig i gungstol och långsoffa.
— Jaha, du Sjöblom, så ska di tas. Men dä här ä allt nåt annat än te
ligga å kränga i en våt koj i en skans mä tjuge negrer å malajer å
dagos å kineser. Ska vi stanna här å bygga åt oss å gifta oss å bli
landkrabbor, sjung ut bara! Men i morn reser vi in te Norrtälje å sir på
stan. Där bor förstås bara bondkaniner, men vi ska visa dom hur dä går
te. Här ska faen bo tesammans mä käringen, när Söderbom ä borta.
När Kristin kom in med kaffet, snarkade hennes gäster. Hon ruskade milt
på Karlsson, hon skakade på Sjöblom, men båda sovo den fulles och tröttes
oskuldssömn.
— Tocka svin! Men d’ä väl bäst å bädda åt dom för å göra Söderbom te
viljes.
Hon bäddade den äkta sängen åt Karlsson, men som Sjöblom redan intagit
långsoffan, var intet att göra åt honom. Hon lade en kudde och ett täcke
på en stol bredvid och gick ut för att relatera faktum för grosshandlarns
pigor.
Då hon kom in igen vid 10-tiden, sovo de ännu. Karlsson snarkade med
gapande mun i gungstolen och Sjöblom kved i sömnen i sin obekväma
ställning på soffan. Men nu lyckades det äntligen att få liv i dem.
— Ja, nu får I ursäkta att kaffet ä kallt, men I stog rakt inte te å
väcka.
— Spelar inge piano, sade Karlsson, men nu ä vi hungriga. Du, Sjöblom, ä
vi inte hungriga? Va säjer du om en dragnagel å lite käkrunkning? Har ni
mat? Ni sitter väl inte på vatten å bröd heller!
— Ja, si hade ja vetat å detta här — men nåra kalla strömmingar å smör
å brö finns ju allti.
— Strömmingar, just dä ja! Ja har förbanne mej inte ätet strömming på
åtta år. Öl finns inte, förstås, har ni svagdricka?
— Näe, men en slurk mjölk — — —
— Stopp å belägg! Mjölk, nä dä får en sån helsinges barnsmak i mun
utå. Nåja, vi reder oss mä nubben, å kallt kaffe te dä, d’ä inte
kattlort. Å sen kojar vi. Purra oss i ottan, för vi ska in å si ätter va
Norrtäljeborna tål. Tvåan går tebaks i morn, den vi kom mä. Ja har ju
för rexten ingenting å göra här, när Söderbom ä borta, sade Karlsson och
gäspade.
— Jo, ja ska väcka så ordentligt så!
Karlsson grinade.
— Ja, när hon vill bli åv mä oss, tacka faen för dä! Båten går klocka
10, så dä behövs ingen svinotta.
Kristin dukade fram den frugala kvällsvarden, bäddade åt Sjöblom, tog
godnatt och försvann på kammarn. En lång stund lyssnade hon på hur
de slamrade med knivar och tallrikar, skålade och skrattade, men så
tystnade det äntligen och fridens ande hägnade åter Söderboms tjäll.
Vid 9-tiden väckte Kristin sina gäster: — Nu ska ja tala om nyheter.
Söderbom telefonerade te handlarn för en stund sen, att han hade sport åv
styrman på Fyran att Agust var hitkommen. Han hade skullt gå te Östhammar
me fortischen å salt annars — å plank — men nu kommer han in hit i
förbifarten på ett dygn, så I får språkas ve. Han trodde han skulle kunna
va här te natten, om vind får stå som han står. I ska välan ha en bit te
frukost?
— Nä tack, vi äter på båten, för där får vi bärsan — ä du inte rosti
i nubbröret, Sjöblom? ja, då kommer vi tebaks mä kvällsbåten. Dra å den
värsta smörjan å skorna, så reder vi oss själva.
Efter fem minuter såg Kristin genom köksfönstret de båda blå ryggarna
försvinna bland björkarna i strandhagen.
Vid midnatt kom Söderbom — men inte hade någon Karlsson kommit med
kvällsbåten. Det var ingenting att göra åt, utan Söderbom och Kristin
gingo till kojs i den av Karlsson vanhelgade dubbelsängen. Åter svävade
fridens ande över Söderboms hus. —
Knack, knack, knack! Det trummades försiktigt på gårdsfönstret. Kristin
satte sig upp i sängen.
— Söderbom, vakna, Söderbom, d’ä någen som vill in. D’ä välan Agust!
Söderbom satte sig yrvaken upp. Det började dagas. Nu trummade det igen.
Söderbom klev ur sängen, gick fram till fönstret och öppnade det på
glänt.
— Vem ä dä?
— D’ä Agust å faen ä lös! Släpp in mej!
August sluddrade något på målet.
— Komma som en tokstolle mitt i natten! Ja, ja ska öppna!
Och Söderbom fick på sig byxorna och öppnade förstudörren.
August raglade in.
— Va i herrans namn står dä på? Å varför kom du inte mä kvällsbåten, som
du hade sagt?
— Faen ä lös, Söderbom! Har du nåra pengar? Mina å Sjöbloms ä slut. Ja
får lov å ge mej i väg på eviga momangen. Dom ä efter mej —
— Hocka dom?
— Bylingarna, förstås! Här ä inte tid te predikningar, utan fram me
kovan! Dom vet vilka vi ä, å vi kan ha länsman här när som helst.
— Pengar! Ja, vi skulle ju göra opp våra affärder, men vem tror du har
pengar så här när som helst — — —
— Hosta inte, bonne, utan ro hit mä va du har! Tror du inte ja förstår
att du har pengar, när du har haft frakt te Stockholm? Å nu ska du sätta
in dom på banken i Östhammar. Sjåpa dej inte, snåljåp, utan hit mä hela
fallerallan! Du ä skyldi mej nåra tusen, kom ihåg dä, bonne, å titta
på min norra karda å sej om där inte finns krafter! Opp mä sedelboken
bara! Sjöblom blev full, förstås, å bylingen tog honom, men ja tog’en
ifrån dom å klämde två bylingar i skallen mä var sin halv öl å så tog vi
på skubben. Vi drack toddy mä Andersson som har motorbåten å så va dä
styrman på Regina å maskinisten på Adonis, men här har ingen tid å reda
ut såna historier utan hit mä pengar bara!
— Kom går vi in i köket! Har ni slaget polisen? Dä blir fästning, dä!
— Ja, just därför, dumskalle! Hit mä fem hundra lock, å dä på fläcken!
— Tror du ja bär så mycke pengar på mej? Men var ä han som du hade mä
dej?
— Dom ligger å kattar nere i sundet, han å Andersson mä motorbåten, vi
fick tag i honom sen, å nu ska han hjälpa oss te Furusund å där ta vi
Stockholmsbåten. Men prata inte kaviar utan ro hit mä mässing — för di
har spaning på oss.
— Men hur har ni — — —
— Fråga inte, bonnjävel, utan hit mä kovan, annars tar ja fästning, tror
du att ja ä rädd, men efteråt blir dä rejs mä dej så dä passar precis!
Reta mej inte, för då honkar du smockan. Har ja inte rättighet å klå dej
i mitt eget hus, va?
— Men ja har inte så mycket pengar, dä kan du välan begripa — hemma
inte! Jag har kanske 200 å dom ska du få, men ja ska ha kvitto å vittne
innan du får dom.
— Tror du ja ä ohederli också? Supet har ja gjort å slagets, men skojat
nån har ja aldri gjort. Å här ska du ha för dä sista ordet — — —
Pang! Och Söderbom stöp i spiselaskan för en välriktad smocka.
— Vill du fram mä pengar nu, din skenhelia skojare?
— Jae söte Agust — stanna här så ska ja gå in efter pengar — du väcker
ju Krestin.
— Nä du, ja följer mä å sir efter att du inte smusslar undan nåra sedlar
— ja känner ullen, sa fan om prästerna. Du kommer undan billit den här
gången.
— Ja herre gud — — slå mej inte bara — ja, ja ska — — —
Och de stegade tillsammans in i storstugan. Söderbom öppnade byrån och
tog fram sin digra plånbok.
— Ta hit boken — håll dej lugn, kärngfan, ja tänker inte göra dej te
änka — ge mej si — å — du har ju plenti — du sa 200 men här har ja
250 — 300 — ge mej si 375 — dom galoscherna passar mej! Egentligen
skulle du ha dej en torvel för du ljuger mä, fast du ä Guds barn, men
ja har inte tid — kvitto skickar ja ifrån första hamn — nu ger ja mej
i väg — å du ska få höra åv mej — å när länsman kommer i morn, så —
om du nämner ett ord, förstår du — ja ajöss mä dej å ajöss, Krestin å
tack för dä lilla som har varet — ja kommer tebaks när di har fått hinna
lugna sej — ajöss!
Söderbom stängde suckande dörren efter svågern — men i nästa ögonblick
hördes steg och en dunkning.
— Va ä dä?
— Jo, Söderbom, kom ihåg att vi har inte gjort opp än — å gift om
dej så fort du kan! Dä va egentligen kappsäckarna ja ville ha, för dä
kan behövas en geting på sjön — men rör på klövarna, kappsäckarna har
käringen reda på.
En halv minut efteråt kom Söderbom med kappsäckarna.
— Ja ajöss nu för sista gången! Du gråter väl inte för ja far,
läsaremickel där! Tjo hej!
Och August Karlsson lämnade springande sin och Söderboms gård.
* * * * *
Liverpool ombord på stimbåten King John.
Härmed intygas att jag fått 375 kronor som afbetalning på skeppar
Söderbom på Harös skuld till mig, August Karlsson.
Som ofvan
_August Karlsson_.
Sjelf närvarande vittne intygas:
_Fredrik Sjöblom._ _Fergus O’Flanagan._
Vi klarade oss fint som fläsk till Malmö men nog feck Norrteljeborna veta
vems ande di guppade mäd och det dröger nog innan jag hälsar på i gamla
Sveden igän jag kommer när dä växer små blommer på bylingarnas graf hur
geck det sedan kom ihog att jag är inte dö utan lefver vid god hälsa
nästa gång jag kommer häm skall jag holla ordentlig räjs så spar på
slantarna vänligen
_August Karlsson_.
P. S. Jag gir faen i pängar, men nog skall du få betala.
D. S.


Kåseri.

Vad beror det på, att folk förefaller flackare nu för tiden, blekare,
utan karaktär mot förr? Kanske för att jag lever kvar i det gamla, bland
min ungdoms herrar och bönder.
Då för tiden fanns det verkligen klasskillnad. Nu leva vi i
nivelleringens tecken. Högst uppe i småländska höglandet, där
järnvägarna verkade nyskurna sår och där postdagarna verkade verser
ur Uppenbarelseboken levde gamla familjer på sina gods som de gjort i
århundraden. Där gick ingen kusk över gårdsplanen utan att hålla mössan
i hand. Där satte tjänarna en ära i att tjäna i generationer hos samma
herrskap. Där spunno husets adliga döttrar i kapp med pigorna, och den
stalldräng som bar sig illa åt föredrog att få smörj av husbonden framför
att bli avskedad. Ett avsked då för tiden var ett misstroendevotum som
satte fläck på vederbörande och hela hans släkt.
Just den trakt, jag är uppfödd i, var full av original. Klasskillnaden
var skarp såväl mellan bönderna som mellan herrarna. Min egen släkt var
ju delvis av bondras och jag minns min stolthet över att åtskilliga voro
häradsdomare och nämndemän — dystert blickande gubbar med sävliga later
men med humor i vänstra ögonvrån. Deras åkrar voro välsköttast, deras
hästar skeno av välmåga och deras kläder voro hemvävda. Ty deras hustrur
skulle icke ha velat överleva nesan att se sina män klädda i dåliga
köpkläder.
På den tiden funnos strängt taget inga avstånd. Man hade släktmöten då
och då och reste sina tio mil i kärra för att få umgås några dagar vid
bröllopstillfällen eller begravningar. Det var festdagar. Då flödade
brännvinet och det hembryggda ölet, glädjeskotten knallade och man
giljade inom släkten. Då nötte man salsgolven med hårda stövelsinkor i
polska och vals och lekar gjordes, som nu äro glömda. Körsbärskalas och
brännvinsorgier, ett litet slagsmål då det passade och robusta skämt med
motsatta könet förgyllde tillvaron. Jag minns ett bröllop nere i Pelarne
socken, då tvåhundra gäster en morgon saknade alla sina skor. Man hade
legat i syskonbädd i logarna och en dräng hade gömt alla skor och stövlar
under ett badstugolv. Nå — man fick gå en dag utan skor tills gömstället
upptäcktes, fast det inte var lätt att placera de tvåhundra paren. Men
drängen, som gjort brottet, vågade icke visa sig i bröllopsgården förrän
trakten återtagit sitt vanliga utseende.
Men det var inte detta som jag egentligen ville tala om, fast det kanske
har sin betydelse som förutskickad anmärkning.
Därnere i min hemtrakt bodde tre gamla gubbar, som voro vana att träffa
varandra för att spela kort. De hade inte nästgårdsväg till varandra, men
de hade landåer och små skarpsprungna smålandshästar. En var hovpredikant
— han drack alltså toddy och vin och brännvin. En annan var bergmästare
och var en stor man i Småland. Den tredje var kapten och hade varit med i
finska kriget. Han var jägare och fiskare och han brukade ro ut i Solgens
vackra sjö och bo på en ö där — ligga och sova på en häll som han gick
och stod. Han hade för resten varit god vän med Johan Ludvig Runeberg,
som var också han en väldig jägare. — Och så höll jag på att glömma en
annan, en fjärde, en gammal jämbörding, som också hade varit med i finska
kriget. Han satt hemma på sitt gods klädd i vadmalskläder och spelade
harpa, vackert och musikaliskt, och var för övrigt socknens ackuschör.
Jag minns en dag då vi unga — jag kom med på sladden — men jag var
glad att få leka med — vi voro på fotvandring och kommo till den gamle
harpspelarens och ackuschörens gods för att övernatta där. Vi fingo gå i
procession in i hans kammare, och han lade händerna på våra huvuden och
välsignade oss. Han var nitti år gammal — och hans gamla hustru satt
bredvid och konstaterade faktum, vit i huvudet och vacker i ögonen och
förvånande sig över den nya tiden som kom in i de gamla rummen med oss
unga.
Alla dessa gubbar voro bortåt nitti år och brukade träffas sedan någon
generation för att spela kort. Då kom bergmästaren med sin gamla kupé
och hämtade hovpredikanten, för vilken denna lustresa till de gamla
kamraterna var en epok. Men hovpredikanten var rädd för att åka fort,
och bergmästaren satte full fart i backarna på gammalt småländskt maner.
Nu finns det en backe, väl en fjärdingsväg lång, från Boaryd upp åt
Eksjöhållet. Båda gubbarna sutto och pratade, och så småningom hade de
passerat backen. Då måste gubben hovpredikanten säga något och sade:
— Tack, kära bror, för att du inte körde så fort utför denna farliga
backen! Jag satt med andan i halsen hela tiden. Tack, kära bror!
— Jonsson! sade bergmästarn, vänd och kör upp igen!
— Ja, men kära bror, sade hovpredikanten.
— Kör, sade bergmästarn.
Och hela ekipaget begav sig i väg tillbaka till backens krön.
— Vänd! sade bergmästarn, och full fart!
Det bar av i karriär utför och hovpredikanten satt och kippade efter
andan och höll sig fast i krökarna.
Och ändå hade han varit med vid Leipzig och i Norge.
Dessa gubbar voro på väg till den gamle kaptenen, Runebergs vän, den
gamle jägaren, för att spela kort några dar. Deras kamrat harpspelaren
och ackuschören var icke med vid detta tillfälle, utan de hade som
uppgift att hämta fjärde man till kortspelet. Denne fjärde man var också
en gammal kurre. Han var länsman och hade varit fjärde man under ett
trettital år. Men han var naturligtvis underklass och behandlades som en
sådan.
Alltnog — de hämtade länsmannen och så småningom nalkades de
kaptensbostället. Där blev full fart. Där blev supé och toddy och korten
kommo fram. Gumman skickades i säng och gubbarna fortsatte. Ångande
krukor med varmt vatten, god konjak och rom kommo på bordet.
Gubbarna började bli osams — de började skrika och svära. Länsmannen var
den lugnaste. Och vid en paus i grälet vågade länsmannen komma fram med
ett förslag, däven av konjak som han var: — Hör nu, herr bergmästare.
Och ni andra ärade medspelare! Nu har vi spelat kort med varandra i jämnt
tretti år och nu tycker jag — hick — att vi kunde ta och lägga bort
titlarna!
Det blev tystnad vid spelbordet, man tittade på varandra — och plötsligt
sade bergmästarn: — _Hut, allmoge_!
Länsmannen sjönk ihop och fann att han framställt frågan om
titelbortläggningen något för tidigt, att det över huvud taget var dumt
att han föreslagit den. Då sade kaptenen: — Ja, då fortsätter vi spelet
som om ingenting hade hänt! Ä inte kommissarien med om det?
— Jag ber tusen gånger om förlåtelse, om jag har varit oförskämd, sade
länsmannen och ilsknade till ett slag. Men jag menar, då herrarna har
sökt opp mej under tretti år, så betyder det väl någonting. Det betyder
att herrarna behöver mej!
Då sade den gamle kaptenen: — När man spelar 1/10 öre behöver man ingen.
Har kommissarien vantrivts i vårt sällskap, så säj bara ifrån!
Hovpredikanten sade: — Detta gräl har jag upplevat i minst tjugufem år,
men det har alltid rört sig om pengar och inte om brorskålar. Fatta nu
sitt glas, herr kommissarie, och krök armen om min egen arm. Låt oss vara
tillsammans och låt oss dricka. Jag dricker som själasörjare — — —
— Lekamen och blod, föreslog kommissarien —
— Du hör ju själv att han är oförskämd, sade bergmästarn. Här hämtar vi
kommissarien för att bereda kommissarien någon glädje och trevnad och
vinst på spelet, och så ger han sig opp ibland oss. _Hut, allmoge_!
— Vem skulle ge? frågade kaptenen.
— Den som frågar, sade hovpredikanten. —
Detta resonemang berättade den gamle kaptenen för mig för många herrans
år sedan. De äro döda alla deltagarna i spelet. Och deras jaktmarker äro
öknar med stubbar och torr ljung. Deras tjädermarker med väldiga furor
uppe i Skurugata betyda ingenting längre.
När jag var där sist och gick för mig själv på de gamla stigarna, kände
jag min ungdom leka som en gul fjäril framför mig. Jag dök in i skogen.
Stigen slingrade i ungskog som var lika gammal som jag. Jag såg på
stubbarna att folk hade varit där och stulit. Men under tjugufem år hade
där växt upp en ny skog, som tycktes säga till mig: — Hej, gamle gosse,
du ser att vi följa med.
Stigen slingrade över fällor, genom ensnår, över bäckar som porlade och
sjöngo min barndoms visor — och plötsligt stod jag vid ett stalp. Vägen
tog slut — men en ung björk växte upp ur en dal — och nu tro ni mig
inte, men jag hoppade ut från berget och tog tag i björken och den vek
sig som förr i världen. Jag kom ner lugnt och behagligt i mossan just där
jag ville komma ner och där bäcken gick brun och mörk över och mellan
bruna stockar och grenar och stenar som legat där många hundra år.
Jag hörde änder snattra en bit ifrån mig. Där hade varit en damm för
många hundra år sen, och brunvioletta stockar lågo och talade om mina
egna förfäders arbete under den s. k. medeltiden. Stockarna voro
skulpterade av bäcken och en jättefura låg ikullfallen tvärsöver dammen
och berättade om underbara saker. Jag tycker inte om att citera. Men jag
måste erinra mig Gustav Frödings vackra känsla — densamma som min, då
han säger:
Här är stigen trängre, här är vildskog
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.
Här är Vargens gård av ris och stenrös,
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,
här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.
Jag minns inte för resten. Men jag ville påminna mig en vacker dikt av
Fröding — någon vers ur den — där han sade något åt samma håll som jag
menar. Jo — det är denna:
— Här är det ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand.
Tänk efter! Den känslan ha vi haft, vi som tycka om att gå ensamma i
skogen och plötsligen komma till ett ställe, där vi stanna och säga till
oss själva — Detta måste vi måla!
Vi mena alltså med Gustav Fröding:
— Här är det ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand.
Men kanske jag börjar bli sentimental. Skulle det vara något fel? Nej,
jag tror det inte!
Tänk er en dalgång med en bäck längst nere och en gammal damm och märken
efter en gammal kvarn — allt i skuggan under furor och med änder, som
äta i gyttjan. Och vinden som går över alltsammans. Och mossa som det
dryper av och smäckra björkar som stå liksom generade av att få växa i
sällskap med tallar — och ett vatten så kolsvart som — ja!
Detta är min sentimentalitet.
Jag märker att jag har kommit litet bort från mina gamla kortspelare.
Men det gör ju ingenting. Jag sitter här ensam en natt i Grisslehamn
och observerar att luften blir allt ljusare och allt mindre blå genom
fönstren.
Och genom min hjärna susar som en vacker känsla Gustav Frödings:
— Här är det ödsligt och stilla,
här är det långt från det verkligas strand.
Ja — det blev verkligen ett kåseri. Men hurudant?


Söderbom.

När Söderbom hade fått några kaskar, kom han alltid i det vilda lynnet.
Han var en storväxt, bredaxlad karl och hade satt skräck i samhället
ända sedan han blev så gammal, att han dugde på sjön. Hans tempi voro
de vanliga. Först började han gråta så hela kroppen skakade, och så
länge han höll på med det, var han inte farlig. Då kunde man med lämpor
och goda ord få ut honom på vägen, men då var det också bäst att regla
dörrar och bomma igen fönster. När han då inte kunde komma in igen,
blev han ursinnig, slog ihop händer och klackar, neg och svor, rev ned
staket, sparkade på dörrarna och lovade utgjuta blod, tappa dom bleka
allesammans. Då även detta blev utan resultat, drog han kniv, gick
omkring halva natten och högg i dörrar och väggar så att kvinnor och barn
gräto och männen lovade sig själva och sina hustrur, att detta var sista