Genom mina guldbågade glasögon - 7

plötsligt stannade av — med ett. Så var det tyst kanske en halvtimme,
men sedan började det i ett långsamt crescendo igen tills man förstod
att slagsmål hade börjat. Då var det dödsskrän och hojtningar och brak
av gärdesgårdsstörar, som knäcktes och extatiska rop uppe i falsetten —
man höll på att slåss utanför gamla Mallas stuga. Hon sålde svagdricka
— det var av det man blev vild och galen — och hon hade en dotter, en
storväxt en med väldig barm och väldiga armar och linhår, men ögonbryn
och ögon voro nästan svarta. Hon kunde ta en karl i kragen och kunde
dricka också som en karl.
Men på kammaren ovanpå, dit man kom på en trasig trappa från förstugan,
bodde Monken.
När jag var mycket liten, var jag rädd för Monken. Jag minns första
gången jag såg honom. Jag var ute på bärplockning och stötte plötsligt på
honom i en lingonfälla. Tänk er en åttioårs gubbe höljd i trasor, reslig
men böjd av ålder. Ansiktet en hökvålnad, likblekt och smutsigt och med
ondskefulla ögon. Hans ben darrade, då han, stödd på sin käpp, lutade sig
ned för att plocka en hand full bär. Jag stod som fastspikad av fasa,
ty han motsvarade något av mina föreställningar om spöken och fällan
var enslig och skogen stod hög runt omkring. Jag sade: — Goddag! eller
rättare: — Guda! ty jag talade småländska. Han reste sig med möda, vände
sitt hemska ansikte mot mig och sade — jag glömmer det aldrig: — Hundan
förgefta dej, jävla onge!
Då löstes förtrollningen och jag sprang, sprang, sprang. —
Men snart kom jag i skolan och mina kamrater berättade, att han inte alls
var farlig. Den kunde vem som helst gyckla med. Och när vi då ibland
från skolvägen upptäckte honom ätande bär, gingo vi alldeles inpå honom,
småparvlar med matkorg och griffeltavla och katekes, och räckte ut
tungan åt honom och skreko: — Monken, Monken! och han svarade alltid med
samma uttryck: — Hundan förgefta er, jävla onga!
Och nu förstod jag, varför han tilltalade mig så vid vårt första
sammanträffande.
Mina kamrater berättade: — Monken var bror till Kongen, och Kongen var
förskräckligt rik. Kongen ägde en stor gård, många, många mantal, bara
en fjärdingsväg från Mallas stuga. Men Monken var också rik, fast snål
— det var Kongen också, fast inte riktigt så mycket. Men Monken var
så förskräckligt snål, så han hade ett sillhuve, som hängde ned i ett
snöre från taket i kammarn och det sillhuvet sväljde han när han var
hungrig och så drog han opp’et igen. För resten plockade han bär. Och han
kallades Monken, därför att han bodde ensam på kammarn och ingen fick
komma in till honom, om man ville aldrig så gärna. Men Kongen kallades
Kongen, därför att han var så ohejdat rik. Och Kongen och Monken voro
osams. De hade inte träffats på många, många år.
Nå, det där med sillhuvudet tyckte jag var intressantast av alltsammans.
Monken såg jag många gånger sedan. Han blev allt eländigare och
trasigare. Jag fick höra att han gick till handelsman och tiggde gamla
sillar, som ingen annan ville äta och som annars skulle kastas bort. Och
mögliga brödrester och skorpsmulor. Det var under vintern; på sommaren
levde han av bär, lingon, blåbär och odon.
Emellertid blev det en kväll ett förfärligt liv i Mallas stuga. Några
rallare hade tagit in hos henne, och rätt som det var, ville de ha ner
Monken att supa med. Men Malla sökte hindra dem och dottern upplyste att
Monken hade fått sorg i dagarna, så det passade inte, hade hon sagt. Hans
svägerska, Kongens hustru, som var högst betydligt yngre än Kongen, hade
dött. Nu sa hon bara på skoj, förstås, att det inte passade, men hon
ville i alla fall att gubben skulle få vara i fred.
Men det hjälpte inte. Rallarna klättrade uppför trappan och bankade på
dörren och skreko: — Monken, Monken! men ingen svarade. Då slogo de in
dörren, ty de voro betydligt dragna, och stormade in i kammarn. Där var
naturligtvis kolsvart, ty Monken använde aldrig ljus.
— Ä du hemma, Monk? skreko de. Du ska komma ner å supa! Annars ska vi si
hjärteblon på dej å ta dia penga!
Men där var dödstyst.
— Opp mä dej, Malla, å ta ljus mä dej, för här står inte rätt te!
Och gumman klättrade upp med en ljusbit. Då fingo rallarna se en syn, som
nästan kom dem att nyktra till, så rallare de voro.
I sin fållbänk, utsträckt på sina äckliga trasor, låg Monken död med
ögonen vidöppna. Och hans gapande mun var fullstoppad med sedlar. Och
i händerna hade han sedlar, och silverslantar lågo här och där bland
paltorna.
Och alldeles kall var han.
Rallarna voro som kalkade i ansiktet. Men gumman Malla fick liv.
Hon sa: — Om I nu tiger för er kristlia dö, pöjka, så kan vi bli rika
som troll!
Och hon närmade sig sängen för att gripa sedlarna som stucko ut ur
Monkens mun.
— Rör’an inte, kärngfaen! skreko rallarna.
— Å, nu bits han inte, kräket! Ä I rädda?
— Äss du rör gubben, så blir du lika dö som han, de svarar vi för!
— I mor, rör’an inte! bad dottern.
— Kräk ä I, d’ä va I ä, gamla karer, som inte tar dä som bjuss!
gnisslade gumman. Men nu går I ut å härifrån, så ja får hänga opp lakan
för fönstert å stänga, tess ja har fått bu te Kongen i möra bitti, för
d’ä väl hanses närmasta — ut mä er, byke!
— Nää, du kärngfaen, nu lurar du oss inte! Nu går vi ner i stuva å en
går ätter fjärdingsman å så håller vi vakt tess dä bler utrett å skrevet,
för om en kan va lite söpen iblann, så nåra tjuva ä vi inte för dä!
Och därvid blev det.
Fjärdingsmannen och flera till kommo i ottan och där blev undersökt.
Mer än tjugutusen kronor hittades insydda i hans gamla paltor, och en
obetydlighet hade han lyckats äta upp, vilket visade sig vid obduktionen.
Han hade dött av kvävning.
Varför hade han då försökt äta upp sina pengar?
Kyrkvärdsmor i Ekarp, vilken var en välgumma och en klok kvinna, hade
reda på det och hon berättade det. Kongen skulle också ha kunnat ge
upplysning:
Monken hade i sin ungdom varit kär i en flicka, och den hade brodern,
Kongen, narrat ifrån honom. Kongens äktenskap hade blivit barnlöst. Nu
var det Monkens uträkning att Kongen på grund av ålderdom skulle dö
före hustrun, som var åtminstone tjugufem år yngre än mannen. Då skulle
efterleverskan, hans barndoms älskade, få ärva allt det Monken ägde,
ty han hade själv som yngling ärvt och låtit arvet förkovras genom en
snålhet, som kanske inte kan kallas normal, men — ja, kärleken kan
ingen fördöma, ej heller något av dess uttryck. Och nu då den älskade
dött, ville Monken hellre äta upp pengarna än låta brodern, sin närmaste
arvinge, få dem. Och han var för snål att köpa en ask svavelstickor och
bränna upp dem. —
Det konstaterades att han varit död i ett par tre dar, då man fann honom.
Tydligen hade han vid underrättelsen om dödsfallet släpat sig hem och där
ägnat sig åt sin senila förtvivlan, tills han, utmattad av hunger och
förvirrad i hjärnan och rädd att någon skulle få reda på något om honom
och hans, i halvt vansinne kommit på idén att svälja förmögenheten.
Nu fick Kongen emellertid som närmaste anförvant alltsammans, men han
tålde inte vid glädjen däröver, utan dog kort efteråt. Malla dog också,
varför vet jag inte, ty gamla satkäringar dö ju aldrig — eller som vi
säga i Småland: — Dä bler käringapest en gång vart hundrade år, å då
dör bara en. — Och dottern? Ja, det vet jag inte.
Men där nere vid den landsvägen hände mycket, som sedermera klarnat för
mig. Då var det gåtor, lockande genom sin farlighet och sin mystik.
Nu håller ungskogen på att växa upp. Kanske börjas det igen, då den blir
mogen.


Jus patronatus.

Bolmande ur långpipan satt kyrkoherden i Åstads patronella pastorat,
Johannes Ostadius, på lördagskvällen i sitt ämbetsrum och slog vid
skenet av två osande talgljus i sin predikosamling för att bereda sig
för morgondagens gudstjänst. Han var en sextio års man, fetlagd med röd
nacke, storväxt och reputerlig.
Mellan rökpustarna utstötte han små misslynta grymtningar, egentligen små
oskyldiga svordomar, ty han var icke i stånd att finna sin gamla predikan
för första söndagen i december, och det var just den han behövde nu. Det
var en särdeles utmärkt predikan, det kom han ihåg, och den hade aldrig
förfelat sin verkan.
Om läsaren möjligen stöter sig på att kyrkoherden småsvor, bör han
betänka, att denna berättelse spelar A. D. 1840, och då var man icke
så noga med sådana bagateller. Bönderna förstodo endast den rejäla,
osminkade svenskan, och sådant läder skulle sådan smörja ha. Prästen var
då mera än nu församlingens verklige herde, han slog och helade, röt och
tröstade, tog sin middagssup och drack sin toddy ogenerat, och fåren
darrade som sig bör, då han förehöll dem deras ogudaktiga leverne, och
de togo av sig träskorna och mössan i förstugan, då de hade något att
andraga inför den myndige kyrkherren.
Alltnog, kyrkoherden rev sin grånade huvudskalleplats och funderade, var
han kunde ha lagt undan den goda predikan, då det knackade på dörren, och
in trädde Lans, kusken hos hans patronus, f. d. ryttmästaren vid Smålands
husarer Hampus Gyllenhöök, innehavare av Enholma fideikommiss.
Efter ett ställningssteg, som kom tjuvarna på talgljusen att falla ned
på mässingsmanschetterna, marscherade han fram till kyrkoherden och
avlämnade ett brev.
Kyrkoherden bleknade.
— Skulle det vara svar?
— Nej, Gud bevare kyrkoherden!
Och Lans gjorde dundrande helomvändning och marscherade ut.
Varför bleknade kyrkoherden? frågar läsaren med all rätt.
Tålamod, min gunstige läsare, tålamod!
Kyrkoherden öppnade med bekymrad min det hopvikta och med munlack
förseglade postpappersarket och läste följande, skrivet med oövad stil
och i sneda rader:
»Tjenste-Order.
Middag i morgon söndag efter Guds Tjenstens slut. Lans hemtar
med Gula Trillan; Gästerna de vanliga.
_Hampus Gyllenhöök._»
Kyrkoherden suckade djupt upprepade gånger. Så lade han ifrån sig brevet
och tände den slocknade pipan.
I detsamma stack hustrun in huvudet genom förmaksdörren och frågade: —
Vad ville Lans? För jag hörde att det var han. Det vanliga, kan jag tro?
Stackars Ostadius lille!
— Ja, Maj-Lotta, det är just inga glädjebudskap man får just då man
håller på med predikan! Hå hå, ja ja!
— Men, Ostadius lille, skulle du inte kunna försöka akta dig litet
bättre den här gången? Du kan ju låtsa att du dricker — — —
— Hå! Gyllenhööken har ögonen med sig, han. Ja, detta är sannerligen ett
syndastraff. Men jag har ju honom att tacka för allt, och skulle jag neka
nu, skulle han bli ursinnig. Förra gången kom ju nämndemannens begravning
emellan, lovad vare Gud, och gången förut var det husförhöret. Nu passar
han på en söndag för att vara säker. Men ske Guds vilja! Lämna mig nu,
Maj-Lotta; jag måste försöka samla tankarna.
Nu skola vi söka förklara sammanhanget i denna till synes dunkla historia.
Ostadius var son till en inspektor på Enholma fideikommiss och hade
vuxit upp tillsammans med Hampus Gyllenhöök som dennes lekkamrat. Som
den unge Johannes hade gott läshuvud, beslöts det att han skulle få
studera. Han skulle naturligtvis bli präst och kom till en början i Eksjö
lärdomsskola. Genom understöd av Hampus’ far, gamle major Gyllenhöök,
och andra intresserade, sattes han i tillfälle att resa till Uppsala. På
mellanterminerna voro han och Hampus oskiljaktiga tills Johannes efter
åtskilliga års studier blev adjunkt i en avlägsen socken, då de förlorade
varandra ur sikte.
Johannes Ostadius hade vid femtio års ålder icke avancerat längre än
till komminister i en liten eländig församling långt inåt skogsbygden
och levde i mer än torftiga omständigheter, då han en dag till sin
överraskning fick följande brev:
»Gamle krubbitare!
Som kyrkoherden i Åstads Patronats-Församling Lars Lindelius,
hvilken sal. Bror min, det Nötet, under sin Befogenhet som
Fideicommisarius tillsatte, ändteligen med Döden afgått, varder
Du härmedelst utnämnd till hans Efterträdare, jag har gjort mig
underrättad om Dina tryckta omständigheter, och som jag granneligen
vet, att en får icke många marker Talg ur en Träbåck, förmodar jag
att du antager Tillbudet, synnerligt som det är din Födelsesocken
och i mig skall du allt framgent hafva en Vän och Gynnare. Men jag
utfäster ett Villkor. Som min sal. Bror är jag ungkarl och vill
hafva Sällskap. Jag har blifvit gammal och fått Vanor. Du skall
vid anfordran icke vägra att besöka mig, för att deltaga i litet
Raffel, minst en gång i Veckan tillsammans med mina vänner
Häradshöfdingen von Ulrich och Bruks Patron Lindeman å Stora Rösjö.
Detta utfäster jag som ett oeftergifligt Villkor, för så vidt Du
vid Tillfället icke lider af Kåller, Qvarckan, Lutterstall, Piphas
eller annan giltig Opasslighet.
Vänligen
_Hampus Gyllenhöök_,
f. d. Ryttmästare vid Kongl. Smålands Husar R:te.
P. S. Som Du nog vet, är Åstad ett af de fetaste Pastoraten i
Häradet.
_D. S._»
* * * * *
Det blev en uppståndelse i den fattiga komministergården. Här vinkade
något helt annat än rågmjölsgröt och härsken sill. Men villkoret!
Johannes Ostadius hade varit en föresyn för de församlingar han ägnat
sina tjänster. Han hade varit måttligheten själv och kortleken ansåg han
som en styggelse. I Uppsala hade han visserligen några gånger hoppat
över skaklarna, men hans långa askes som konsistorii skjutshäst och
uselt avlönad komminister hade så småningom dragit hans sinne från det
världsliga, mest kanske därför att det världsliga var för kostsamt. Nu
hade han emellertid blivit en verklig andans man, en sann och god herde
för hjorden och hans salvelse hade från att i början vara anlagd för
anständighetens skull blivit hans psykes egendom.
Men nu kom Herren med belöningen för hans allvarliga nit, med den
rättfärdiges ärekrona i form av ett fett pastorat. Och han tänkte på
Psalmisten som liknar den rättfärdige vid ett träd, planterat vid
vattubäckar — _al_—_palgé_—_majim_, som sin frukt giver i sin tid
— _aschér pirjó jitthén beitthó_, och dess blad — vealéhu — vissna
icke — _lo_ — _jibból_ — och allt som han gör han framgång — _vekól
aschér_ — _jaaséh jazlíach_ — han kunde det utantill på hebreiska.
Men villkoret! Var det inte att sälja sig åt världen och köttet?
Men Herren skulle nog hjälpa honom även härutinnan. Och det trodde
Maj-Lotta också, ty nu skulle hon få råd att ha två pigor, om inte
fler. Och komminister Ostadius skrev ett ödmjukt brev till den forne
lekkamraten och accepterade tacksamt utnämningen. Inom kort hade han
domkapitlets fullmakt, då han ju var »kompetent och annars icke ovärdig».
Han välkomnades av sin barndomsvän med en större middag. Ryttmästaren,
vilken han som sagt icke sett på mycket lång tid, åtminstone tjugufem
år, var en vithårig, rödbrusig, bullrande herre med duktig mage
och en konsumtionsförmåga som var otrolig. Hans båda stallbröder
häradshövdingen och brukspatronen vägrade icke heller i vändningen.
Kyrkoherden, som sedan studenttiden varit en S:t Antonius i fråga om
all Epikurism, försökte hålla igen vad honom själv beträffade, men här
stötte han på patrull. Varje skolkning observerades och måste försonas
med bottendrickning. När kortspelet skulle börja låg kyrkoherden som en
benhög, ty han var mager som en skrika, på en soffa i gårdskontoret och
var omöjlig att få liv i. Ombytet från skummjölken till chambertinen hade
varit för häftig. Då ruskningar och vattenöversköljningar inte hjälpte,
placerades liket i gula trillan och kördes hem. Det var ett tråkigt
minne, tyckte Ostadius. Han hade dagen efter kört till herrgården för
att förklara sitt uppträdande och be om ursäkt men ryttmästaren bara
skrattade och sade: — Det blir nog bättre, kära bror, bara du får äta
opp dej!
Och kyrkoherden föresatte sig att gå till verket med ödmjukt sinne. I
början blev han regelbundet slagen av de tre jättarna, men så småningom
blev han mera motståndskraftig. Han lade ut och blev korpulent,
nacken rundade sig och rodnade som på de andra. Men dessa hade ett
par decenniers försprång och han insåg att han aldrig skulle kunna
uppnå deras grad av kapacitet. Något som han icke kunde övervinna var
kopparslagarna. Icke ens nu efter tio års allvarlig träning lämnade de
honom i ro. De hängde i under två eller tre dagar, och det är icke lätt
att spela kort när man har en hel smedja i skallen. Nu på sista tiden
hade ryttmästaren för övrigt fått ett slags _furia_ i fråga om middagar
och kille och kyrkoherden hann aldrig friskna till ordentligt mellan
drabbningarna.
Detta var orsaken varför han suckade så djupt och allvarligt vid
läsningen av brevet som kusken lämnat honom. Ty han visste att det skulle
bli sjöslag och stallbröderna fordrade revansch. Man spelade visserligen
lågt, man spelade endast för äran, men den är ju också en mans dyrbaraste
egendom.
Ja, middagen kunde icke undvikas. Kyrkoherden darrade verkligen för
den, ty han var övertygad om att man skulle försöka få honom under
bordet som hämnd för två gångers frånvaro, och det betydde några dagars
fruktansvärda koppardängare — — men se där fanns ju predikan! Han såg
noga efter, om alla bladen voro i behåll — jo, det ägde sin riktighet!
För resten skulle det bli ganska trevligt att få en kille igen, när han
tänkte efter. Vid hans ålder hade man rättighet att ha vanor, och en
oskyldig kille hos hans välgörare och vän — — — och, det var sant som
fanken, de skulle prova den nya bourgognen och det nya rhenska — det
var alltså en bemärkelsedag. Ja, Herren låter vinet växa till människans
vederkvickelse, efter den tunga arbetsdagen! Hå hå, ja ja!
Nu kom Maj-Lotta och annonserade att kvällsvarden var färdig. Hon hade
dåliga nyheter att förkunna. Två av de bästa korna hade fått trumsjukan,
och lagårdsdrängen hade försökt med både terpentin och kalkvatten, men
utan resultat, så det såg riktigt illa ut. Detta sökte kyrkoherden så,
att han måste ta en liten sup konvaljebrännvin till raggmunkarna, hans
favoriträtt fortfarande trots tio år vid Egyptens köttgrytor.
Efter maten läste han den vanliga tacksägelsen med något förströdd min,
ty hans tankar voro upptagna av trumsjukan, middagen och killen, men
detta var ju mänskligt och förlåtligt. Han som rannsakar hjärtan och
njurar kände ju sin tjänare.
Och när han krupit ned i den pompösa tvåmanssängen av betsad björk med
_Immaculée conception_ i kopparstick ovanför huvudgärden och efter en
godnattklapp på Maj-Lottas feta skuldra lagt sig i sovställning, irrade
tankarna fortfarande mellan ladugården och ett festligt dukat bord med
två glas framför varje kuvert, ett med en rubinstjärna i sitt innandöme
och ett med en guldstjärna. Men så började hjärnan domna. Kransen och
Pottan och Hussu och Värdshuset och Blarren skymtade som flädermöss förbi
hans inre blick tills de försvunno i ett behagligt dunkel.
Kyrkoherden Johannes Ostadius sov.
— Det blev det sjöslag kyrkoherden hade väntat. Han hade ju visserligen
haft laga förfall de två gånger han uteblivit från killen, men orsakerna
förkastades som svepskäl. Ryttmästaren var vid helgdagshumör och till
steken lät han hämta upp en välkomma fylld med det hundraåriga ölet som
var hans stolthet. Det var tydligt att prästen skulle knäckas. Detta öl
tillsatt med socker, och tärt omväxlande med bourgogne och rhenskt borde
kunna slå en tjur till marken, men makterna voro denna dag gynnsamt
stämda mot Ostadius, oaktat tryckningarna kommo jämnt som ett snöfall i
stiltje. Häradshövdingen försäkrade att han söp som en hovpredikant och
brukspatronen ville ge honom biskops heder och värdighet.
Ryttmästaren var riktigt à son aise. Han var eldröd i ansiktet, det
ångade av honom, han bullrade, svor och skrattade så att tårarna runno
och berättade historier som skulle ha kommit en sergeant att rodna.
Han ljög och skroderade och drack gästerna till, framför allt sin
själasörjare. Kyrkoherden förvånades över sig själv. Hjärnan var absolut
klar. Han kände bara en behaglig värme sprida sig från mellangärdet till
alla delar av kroppen, och ju mera middagen led mot sitt slut, desto mera
hoppades han av killen. Han skulle visa dem, han! Detta var första gången
han gått alldeles klar från bordet, han kände att han var mogen, att de
tio årens träning äntligen burit frukt.
Det hade blivit en vana att kyrkoherden efter killemiddagarna framförde
sitt och de båda andras tack för maten till ryttmästaren. Förut hade
han alltid sluddrat på målet, men nu var han pampen, under det de andra
voro ganska mosiga. Men glada! Nu talade han som en Demostenes, tyckte
han själv, fast han hela tiden avbröts av ryttmästarens mer eller mindre
satiriska anmärkningar, då talet blev för blomstersirat.
Inne i förmaket stod killebordet dukat med marker, toddyvirke och fyra
ljus. Det var ingen tid att försumma, utan spelat började.
— Märkvärdigt så klar jag är i huvudet, tänkte kyrkoherden för sig
själv under givningen. Men plötsligt, som driven av en ingivelse från
underjordiska makter, utbrast han — och Gud skall veta att det var
ofrivilligt — i denna fruktansvärda hädelse:
— Djävlarna i helvetet!
Och han sade det med eftertryck, med ett blodigt allvar i rösten, som
kom givningen att avstanna. Med gapande munnar betraktade ryttmästaren,
häradshövdingen och brukspatronen hädaren. Det vart dödstyst och
slutligen sutto alla fyra och sågo på varandra med munnarna på vid gavel.
— Nå, så kredense mina hjärterötter, sade ryttmästaren. Det där låter
som ren svenska! Men hör du, lille bror, är du sjuk, eller är du
misslynt, efter du låter din vrede gå ut över oss på det där sättet?
Du är väl missnöjd med vinerna, kan jag tro, och med maten, och med
sällskapet, vasa?
Kyrkoherden tycktes samla sig med ansträngning. Han bryggde hastigt en
mörkbrun toddy, tömde den i ett drag och sade darrande på målet: — Jag
ber min högtärade bror tusen gånger om förlåtelse. Jag tyckte nyss, att
jag var så ovanligt klar i huvudet, men jag far vill, jag måtte ändå
ha fått för mycket till bästa tack vare min högtärade brors välvilliga
gästfrihet. Men jag hade under hela måltiden glömt en sorglig händelse,
som passerat i min ladugård, nämligen att mina två bästa kor fått
trumsjukan och väl näppeligen kunna räddas. Och plötsligen erinrade jag
mig olyckan — kan — hick! Jag vet att sådana uttryck som det som nyss
undslapp mig äro ovärdiga i en prästmans — mans — hick! mun, men jag
ber de närvarande ödmjukt om förlåtelse — åtelse. Jag kan icke göra mera
— och naturligtvis ångra det skedda — edda — hick!
— Hör du, bror, sade ryttmästaren, skål! och svär så mycket du vill,
bara jag vet vad du svär över. Men det lovar jag dig, att om du börjar
din juldagspredikan med det du sa nyss, så ska du få mina två bästa kor,
vare sig dina dör eller inte!
Kyrkoherden stirrade med beslöjade ögon på sin värd. Han tycktes söka
reda ut något i sin hjärna. Så sade han: — Stå — hår min ärade bror vid
det ordet?
— En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord!
— Topp då! Tag hit handen, ärade bror, och slå av du, broder domare!
Given går!
— Nej, nu är Ostadius mosig, sade häradshövdingen. Menar bror verkligen
— — —
— Det var bestämt det där ölet, som blev orsaken till min förseelse.
Men jag ber de närvarande tusen gånger om förlåtelse — åtelse — hick!
Nej, jag tror jag lagar mig en toddy till, med min ärade brors benägna
tillåtelse — se —
— Tänker du verkligen — — nå, du kommer nog på andra tankar, när du
nyktrar till! Given går! Ha ha ha, Ostadius är dyrbar, när han fått några
glas — han är obetalbar! Ha ha ha!
— Jo, med kor går det. Skål!
Den kvällen hade Ostadius otur i kille. Han förlorade två riksdaler
banko, men hans humör var likafullt utmärkt.
Och han åkte hem upprätt i gula trillan, som en andans man ägnar och
anstår, fast de tre andra sökt skjuta honom i sank med mörkbruna heta och
söta toddar. Till slut måste de uppge försöket. —
Juldagen var den enda helgdag Hampus Gyllenhöök gick i kyrkan. Han hade
redan glömt vadet. Men han spärrade upp ögonen, då kyrkoherde Ostadius
började sin predikan på följande sätt med djupt allvar och vibrerande
stämma:
— Djävlarna i helvetet kunna icke förneka, att i denna välsignade
morgonstund etc. etc.
Då kom ryttmästaren ihåg!
Smålänningar äro ett särskilt släkte, men smålandspräster äro särskildast.
Nästa vardag kom en av ryttmästarens drängar ledande hans två bästa kor
fram till prästgårdstrappan.
En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord, även om prästens kor bli friska
igen, vilket nu var fallet.
Men efter nästa killemiddag satt kyrkoherde Ostadius icke upprätt i gula
trillan då han forslades hem.
Någon hämnd skulle väl ryttmästaren utkräva.
* * * * *
Denna historia är sann. Jag hörde den i min barndom av Johannes
Ostadii efterträdare. Och han var glad över att jus patronatus då icke
tillämpades i så våldsam grad som under Hampus Gyllenhööks regemente.
Ja, så gick det till i den gamla goda tiden!


Julotta.

Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.
När låg snön på din gård så vit som julaftonsmorgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?
Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik — det var paradiset på jorden!
Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.
Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet, och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.
Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.
Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan