Genom mina guldbågade glasögon - 2

bätter i Östhammar! Nä, ja tackar Gud för att ja slipper resa te nån sta!
— Israel har fått nog! Det ser jag det! Men den där litern tror jag vi
inte bryr oss om. Vill Israel ha en sup, så kom ner till mig! Så ska vi
dryfta äktenskapet och Östhammars tidning. Det är det enda en riktig
rospigg behöver för själen. Är Israel med på det?
— Tack, Engström, men ja skulle väl satsa lite för kompaniskapet — fast
Engström ä ju rik — han behöver inte tänka på litern eller riksdalern.
Ja, ajöss — tack så mycke — ja si vänskapen ä bättre än äktenskapet —
ajöss — oändlig vänskap, sa Bjärka-Pelle. Tack å ajöss — vill han ha en
lake, när ja tar opp ryssjan, så tar ja inte mer än di gör i stan! Ajöss!


Kolportörerna.

När sjömannen August Vesterman efter fyra års resa mönstrat av i
Stockholm för att hälsa på mor sin på Harön, hade han några timmar på
sig innan Östanåbåten gick, varför han beslöt sig för att blöta några
riksdaler av hyran på källaren Svea. Av gammal vana tittade han in på
Sjöbergs plan för att se om några vedskutor från hemtrakten lågo där, och
mycket riktigt, där låg _Fridolf av Harö_ och hade just slutat lossa.
Johan Fredriksson var ombord och var icke ovillig att gå med ett slag på
krogen, men han måste byta om kläder först, för han tyckte stället var
onödigt fint. Mässingsstången hade passat honom bättre.
Under vägen upp fick August veta ett och annat från Harön. Det hade
kommit två kolportörer dit och ställt till oreda. Pojkarna hängde läpp
och flickorna suckade. — Och jädrar anagga, det var inte så säkert, att
inte August höll på att få sig en styvfar.
August baxnade. Hans mor, lotsänkan, var ganska tät och inte vidare
gammal heller. Nu hade en av kolportörerna nästlat sig in hos henne och
det pratades allmänt att det skulle sluta med giftermål.
Detta hade gumman tigit om i sina brev — fast han hade nog märkt att hon
låtit mer gudsnådlig än förut på sista tiden. — Jädrar i det! tänkte
August, medan de båda stegade Götgatan framåt.
Så slunko de in på Svea och skulle ha sig en bit i matsalen. Där var
tjockt med folk och från kaféet hördes redan stim och skratt. De började
äta, fingo ett par supar och skulle just sätta sig, då Johan Fredriksson
plötsligt spetsade öronen och gjorde tecken åt August.
— Jädrar, här blir liv i luckan — jag tycker jag känner igen ett par
röster härute i kafét!
Och Johan gick fram till kafédörren och kikade genom bokstäverna i det
mattslipade glaset. Han blev röd i ansiktet av iver.
— August, hörru, härute har du styvfar din, kom och glutta här! D’ä den
där svartskäggiga som just håller fröken om livet. Och punsch dricker de,
å röda är de i fjäset!
Mycket riktigt, där sutto två herrar i svarta bonjourer och nojsade med
uppasserskan och hade punsch i ishinken och en halv konjak på brickan.
— Är dom där läsare? frågade August med skäl.
— Jo, dä just kolportörerna hemifrån. Kom nu och säg om vi inte hade
tur! Och jag som ville gå på Stången! Här tror dom de är säkra för
Haröbor, förstås!
August hade redan ett beslut i görningen — att först komma underfund
med gummans känslor för kolportören och sedan löpa till anfall med sitt
tunga artilleri. Han blev tankspridd och åt under tystnad. Så sade han:
— Hjälper du mig, Johan, om det skulle bli affär av? Då ska du få se på
en vals, som jädrar — — — Men nu går vi ut och får oss en toddy!
— Dummer, tror du jag kan visa mig därute. Det vore ju rakt tokigt, för
mig känner de igen. Nej, vi smiter ut direkt, och när jag kommer hem, så
ska vi valsa ett tag med de jäklarna, om du vill vänta till dess. Jag
seglar i morron bitti och dom där dröjer nog inte så länge i stan. Så
träffas vi alla fyra därute.
August kom i god tid till Östanåbåten. Ett par minuter innan den kastade
loss, vilka kommer ombord om inte kolportörerna! Det var riktig bondflax,
menade August.
Ombord uppträdde de inte alls som på Svea. De talade salvelsefullt med
passagerarna och inom kort hade de några gummor omkring sig på fördäck
och improviserade ett litet föredrag med sång.
August gnisslade och måste ner i försalongen för att få sig en
kaffehalva. Och där höll han sig hela tiden, ty han var rädd att ilskna
till och förgå sig i otid.
På Harö brygga stego de båda gudsmännen av. August träffade ett par
bekanta och ville ha hjälp med sina grejor till gummans stuga. Då den
svarte hörde detta, bad han att få ställa sin väska på kärran, ty han
hade samma väg.
— Bor herrn hos madam Vesterman? frågade August.
— Ja, jag bor där, min unge vän! Skulle ni möjligen vara madam
Vestermans son?
— Det stämmer, det!
— Gud välsigne er ingång i föräldrahemmet! Där varder stor glädje,
synnerligen om modershjärtat får räkna sonen bland dem som tjäna Herran!
August gnisslade invärtes, men lade band på sig.
— Er mor är bland dem som hava Nåden i riklig måtto. Måtte icke hennes
hopp om sin älskade son komma på skam.
— Nä, köss — — — August höll på att dänga till gudsmannen, men
hejdade sig, och hans beslut angående styvfadern in spe mognade hemskt
hastigt.
På bergklinten under fyren låg gumman Vestermans vackra stuga, och när
skottkärran skramlade på hällen, hörde hon att det kom främmande och gick
ut att möta.
— Nä, si Agust, kära hjärtandes — — — och pastorn i sällskap — —
Gumman såg litet generad ut.
— Välkommen då i stugan — ja, här är sig likt, och jag hoppas att du
ska trivas, fast nog är det förändringar invärtes, om en ska tala om det.
— Har morsan ont i magen, eller va är det om?
— Nej, min unge vän, min son, ville jag säga, det har försiggått en
stor förändring med madam Vesterman — Lovisa ville jag säga. Nu bor Gud
i hennes hus, och han skall välsigna det med salighet och frid nu och i
all framtid, amen! Men min son, min son, vänd om, vänd om och förkasta
icke Jesus.
— Hör nu, får jag tala med morsan nu tvärt på skivan och i enrum?
Madammen kastade en rådvill blick på pastorn, som genast högg in: —
Lovisa vill gärna ha mitt råd, vare sig det gäller världsliga eller
andliga ting.
Men nu brast det löst inom August.
— Dä va då djur och djävlar, förbannade skojare, ut med dej, annars ger
jag dej en så skjortan blir tom. Ut! Ut genast! Nå, så knalla dej i väg
— —
Pastorn himlade sig: — Fader, förlåt honom, han yrar!
Och gumman tjutande: — Agust, Agust, tänk på vad du säjer — — å, å, Gu
tröste mej! Komma hem som ett vilddjur — —
— Ska den där skojarn eller jag ligga här i natt? Välj bara! Sjung ut,
morsan!
Gumman åjade sig och betraktade pastorn.
— Min goda Lovisa, han lugnar sig nog, ty Gud har stävjat svårare
sinnen än hans. Jag går, ty friden vill jag och icke striden. Jag kommer
tillbaka i morgon bittida. Nu går jag och vilar hos broder Sjöberg.
Guds frid, goda Lovisa, och Guds frid även åt dig, förvillade son av
fadershuset!
Pastorn avlägsnade sig majestätiskt.
Det var tur att han gick, ty August hade redan börjat niga och göra
luftsprång.
— Är det sant, som dom säjer, att I skall gifta er med den där? Sjung ut
bara!
— Å, kära Agust!
— Ja, sjung ut och tvärt på skivan!
— Sir du Agust — —
— Ja eller nej!
— Sir du Agust lille, d’ä så att — —
— Ja eller nej!
— Agust lille, hör på mej — —
— Godnatt då, morsan, jag går väl ut och lägger mej i byn. Alltid finns
det något hål för mej. Ajöken, morsan!
Och August gav sig av med långa steg. Nere i backen stannade han och
ropade: — I kistan ligger tyg till brudklänningen, ajöken!
* * * * *
August var borta i två dagar, och gumman var över sig given.
Men tredje dagens morgon kom han tillbaka. Han kom och väckte gumman, var
lugn och fridfull och bad henne inte vara härsken. Han skulle visa henne
en lustighet. — Är pastorn hemma? frågade han.
— Nej, d’ä förunderligt, men han har inte varit hemma på hela natten.
— Kom med då, ska morsan få se! Så här gör vi med skojare på Harön.
Gumman blev vit om nosen och traskade med.
Från ladan i skogsbrynet hördes skratt och skrik. Ett dussin pojkar från
byn sutto i gräset med ölbuteljer omkring sig och betraktade följande
uppbyggliga tavla:
På laduväggen ett stycke uppåt hängde pastorn, oskadad, men ledsen, ty
han var korsfäst på det sättet, att man i kläderna runt omkring kroppen
slagit in spikar. På marken under honom stod den andre kolportören med
armarna utsträckta, han också, men det berodde på att man skjutit en
gärdesgårdsstör in genom ena ärmen och ut genom den andra utmed ryggen.
Båda voro dessutom målade svarta med kimrök i ansiktena.
Gumman dånade icke, ty skärgårdsfolket har starkare nerver än så. Men hon
vart förstummad.
Och fram trädde Johan Fredriksson, besättningskarl på jakten _Fridolf
av Harö_, och höll en lustig rättegång med de båda syndarna, därvid det
uppdagades och erkändes, att de voro stora hycklare och världens barn och
att de förtjänat det ärliga kok stryk, som de fått under nattens lopp,
innan de försattes i det hjälplösa tillstånd, i vilket de nu befunno sig.
Så befriades de ur samma tillstånd, varpå Johan kommenderade: — Spring
för livet!
Och de löpte till skogs.
När kvällsbåten lade till vid Harö brygga smögo två slokörade stackare
ombord för att antagligen icke återvända till ön i brådbrasket.
Men den kvällen firades en fest i änkan Vestermans stuga.
Det är underligt, vad fruntimmer kunna glömma lätt.


Nihal.

Trots mina vänners varningar hade jag åter givit mig ut på strövtåg
nedåt dockorna. Jag hade gjort det många gånger förut och aldrig blivit
antastad. Hur ofta hade jag inte hoppat på ett arbetartåg vid Fenchurch
street station och följt med ända till Blackwall under studier i
Londonslang och samspråk med typer av de mest skilda valörer. Men i dag
var det söndag och helgdagar skulle vara särskilt farliga.
Jag steg av vid Millwall junction och letade mig fram till ingången av
East India Docks. Jag klev på. En jättelik bobby ställde sig i min väg.
— Har ni något jobb här? frågade han.
— Nej, men en bob (shilling), rimmade jag och fick passera.
Men inne mellan de väldiga magasinen var det söndagsfrid och på de stora
ångarna syntes knappt ett liv. Bara en och annan sotig kuli eller ännu
sotigare neger hängde lättjefullt över sin reling och reagerade sömnigt
för den ovanliga anblicken av en främling på en fridag. Solen stekte
och luften glödde. Underbara dofter stego ur dammet och silade sig
ned genom den tjocka luften. Jag ångrade redan att jag icke i stället
satt och läste tidningar vid en drink i baren på Cecil. Och för övrigt
verkade denna tystnad mitt på dagen i det stora London hemsk som i en
trollskog. Ju mer jag greps av denna stämning, desto ohyggligare tycktes
den mig bli. Fantasier om lurande faror började dyka upp i hjärnan och
jag påskyndade ofrivilligt mina steg, som olycksbådande ekade mellan de
höga väggarna, vilka nu påminde mig om fängelsemurar. Och ingen människa
syntes till. Jag hade tänkt leta mig ut på East India Docks Road från
östra kajen, men där voro portarna stängda och ingen polis syntes till.
Jag måste alltså gå den rätt långa vägen tillbaka, tände min pipa och
vände. Samma dödstystnad. De matroser jag sett på båtarna voro också
försvunna. Men just som jag skulle vika om hörnet på det ofantliga västra
magasinet för att styra rätt på utgången, hörde jag springande steg efter
mig.
— Hallo!
Jag stannade.
En individ, barfota, i trasiga byxor och med resterna av en skjorta,
genom vars hål man såg en röd och blå tatuering på bröstet, närmade sig
hastigt.
— Ge mig litet tobak, sir!
Jag svarade ingenting för att inte låta mitt tungomål förråda mig, men
tog fram tobakspungen och gav honom en hand full.
— Var det ni, sir, som nyss sökte stewarden på _Bangkok_?
— Nej!
— Åjo, sir, det var det. Jag känner igen er. Han var ombord, sir, men
han är inte livad för saken just nu, förstår ni. För stor risk, förstår
ni, sir. Fin lukt, sir! Han har en näsa, som känner sådant. Å, ge mig ett
par shillings, sir. Jag säger inte ett ord. Tyst som om jag skulle ha
haft en kniv i ryggen sen förra sommaren, sir!
Han skrattade obehagligt och såg på mig från sidan.
— Å, ge mig ett par shillings, sir!
— Ge er i väg, bara!
Jag uttryckte mig inte precis så, utan med en lång serie uttryck, som
passade där i dockorna.
— Aj aj, sir! Ha ha ha, inga hårda ord! Passar inte en främling! Men
ni kan gärna ge mig ett par shillings ändå, så skall jag visa er vägen
ut. Ska säga att det är ganska osäkert här i dockorna, och konstapeln
därborta står och sover som vanligt eller är inne hos vackra Madge på
Guldhjärtat och dricker öl. Nå, fram med pengarna, förbannade gröngöling.
Han såg sig omkring och tog ett par steg tillbaka, drog åt svångremmen
och kavlade upp sina svarta skjortärmar.
Jag tog blixtsnabbt upp min automobilpipa och blåste med den mellan
tänderna en lång signal, under det jag ställde mig i boxningsgarde.
Mannen gjorde helt om och var om några sekunder försvunnen bakom norra
hörnet av magasinet. Tunga steg närmade sig. Det var konstapeln.
— Vad står på?
Jag förklarade situationen.
— Jojo, man måste vara försiktig här. Har ni ingenting här att göra, kan
ni gärna undvika dockorna en annan söndag, sir!
Han följde mig till utgången.
— Nu bör ni gå upp till East India Docks Road. På den är ni säker, men
gå inte in på smågatorna!
Jag tackade och gick.
Det hade blivit om möjligt hetare. Den glödande luften brände i lungorna
och alla gatans och grändernas dunster tycktes darra i solskenet. Jag
släpade mig framåt som i en dröm. Jag kände mig fruktansvärt trött — men
vad nu då!! Högst underligt! Inte en människa på hela gatan så långt jag
kunde se. Dödstyst överallt. Visserligen söndag, men ändå — — — Jag
måste vila några minuter. Vid planteringen framför den lilla Allsaints
church stannade jag och satte mig på en bänk. Jag kände att jag måste
anstränga mig för att inte falla i sömn.
Plötsligt hörde jag ljudet av korta, lätta steg. En liten pojke, som
lekte med ett tunnband, stannade framför mig och såg skrattande upp i
mitt ansikte. Det frapperade mig att han var ytterligt väl och prydligt
klädd, något ovanligt i denna del av London. Långa och gula lockar
inramade hans friska och rosiga kinder. På bandet omkring hans gula
sjömanshatt stod i guldbokstäver _Lethe_.
— Ett konstigt namn på en båt, tänkte jag.
— Kom och lek med mig! sade han. Kan ni ta fatt mig?
— Nej, vet du, lille vän, jag är alldeles för trött.
— Åjo, åjo, kom bara! Kan du inte ta fatt mig?
— Kanske jag inte är så trött ändå, tänkte jag, och pojken såg så
bedjande ut.
— Nå, spring då!
Han sprang och jag följde honom. All trötthet var borta. Vi sprungo ett
varv runt kyrkan och så ut på gatan förbi Poplar station. Han sprang som
en hare. Jag förvånade mig att en så liten kunde lägga i väg med sådan
fart. Jag ansträngde mig emellertid och tycktes vinna på honom. Som en
pil satte han över gatan och in i en gränd, vek om hörn, sneddade över
nästa gränd och in genom en öppen dörr, den jag i hastigheten tyckte
vara en portgång. Innan jag hann betänka mig, stod jag inne i en liten
halvmörk kammare. Dörren slogs igen efter mig. Pojken var försvunnen.
— Ha ha ha, äntligen har jag dig! Stig fram och sitt, gentleman!
Då mina ögon hunnit vänja sig vid den svaga belysningen i kammaren,
upptäckte jag två personer, en gammal gumma, som satt och stickade eller
sydde på en pall i ett hörn, och en mörkhyad karl, som låg på en säng.
Det var gumman, som hade välkomnat mig med de mystiska orden. Hon var
klädd i en trasig kjol och en ännu trasigare kofta, som nödtorftigt dolde
en smutsig, mager barm.
— Vad är meningen? frågade jag. Släpp ut mig genast!
— I sinom tid, sir, i sinom tid ska vi kasta ut resterna, och mycket
blir det väl inte kvar, när Nihal har behandlat er en stund. Nihal!
Nihal! Stig upp och hälsa på gentlemannen här!
Karlen i sängen gäspade och sträckte på sig. Så svängde han benen över
sängkanten. Nu såg jag att han var malaj, ehuru klädd i europeiska,
snygga sjömanskläder.
— Salaam, Sahib!
— Vad är meningen med det här? Öppna ögonblickligen, annars — —
— Vad annars?
Han steg upp och såg mig in i ögonen: — Känner ni inte igen er härinne?
Se er omkring noga. Leta i ert minne. Minns ni för 13 år sedan en natt
här, bara 10 minuters tid, men tillräckligt för mig att minnas!
Han talade pidgin och jag måste anstränga mig för att förstå.
Jag såg mig omkring i rummet och jag mindes. Mycket riktigt, där
fanns den svartnade blodstrålen på väggen över sängen! Och där fanns
drottningens porträtt med sina blodstänk!
För 13 år sedan gick jag i dessa trakter en natt under beskydd av _mr
Moser late of Scotland Yard_, för att studera det London, som främlingar
vanligen ej få se. Här i den sängen hade Jack the Ripper skurit halsen av
ett av sina offer och blodet hade sprutat på väggen ända upp till taket.
Samma gumma satt där den gången också, och i sängen låg en karl, som drog
täcket över ansiktet, då vi stego in. — Var ogenerade, sade mr Moser, då
gumman visade tecken till förskräckelse. Det är ingen häktning den här
gången! Vi pratade med gumman väl en kvarts timme innan vi gingo ut på
nya äventyr.
— Nå, minns ni nu? frågade malajen.
— Jo, jag minns, men varför håller ni mig kvar och hotar mig? Det
besöket var väl oskyldigt, om något. Släpp ut mig genast, annars skjuter
jag!
Han tog ett hopp som en tiger och grep om min handlove med en järnhand,
kände på mina fickor och skrattade.
— Haha, utan revolver! Skjut ni lugnt på bara, medan jag lagar i ordning
grejorna.
— Men vad har jag gjort er? Jag har ju inte ens sett ert ansikte förrän
nu! Tro för resten inte, att jag ger mig i första taget — — och jag
lutade mig ned och tog skyffeln ur kolboxen, som stod bredvid mig.
Gumman kraxade fram ett skratt.
— Gör i ordning grejorna, Nihal, innan gossen blir för ostyrig.
Nihal drog fram en lång kris bakom kudden. — Lugn, gentleman! Den här
är bättre än ett dussin kolskyfflar, men först ska vi ordna med några
andra instrumenter. Ser ni, sir, de tio minuterna ni stod och gapade och
var nyfiken på den där blodfläcken, var tillräckliga för mig att göra den
största förlust en man kan göra. Medan ni stod och gapade och pratade
dumheter härinne, hann Joe Turnhull och Mike O’Breane smita undan med
hela rasket, och hade den åsnan Moser dragit bort täcket, så skulle han
ha fått se ett ansikte vitare än ert, ni kristne hund — men det gör
detsamma nu — —
I detsamma kastade jag mig framåt och slog till med skyffeln — men i
nästa ögonblick gick hela rummet i vågor. Jag såg röda stjärnor dansa och
något kallt trängde in i min rygg, sakta — och så försvann alltsammans i
ett orangefärgat, iskallt moln, ur vilket något duggade på min hjärna. Så
hörde jag ett dån, som närmade sig. Det blev som åskdunder —
— Och jag vaknade och satt i en säng. Svetten strömmade, hjärtat
dunkade. Var var jag? Allt var svart omkring mig. Sover jag? Är jag
vaken? Var finns tändstickor? Var är nattduksbordet? Där är en vägg, men
var är fönstret? Då hör jag dånet igen. Herre gud, jag är ju hemma! Det
har blåst upp till sydostlig storm, och isen bryter upp.


Halka.

Den våren jag bodde på Harön, var det lika halt som nu en hel vecka och
blåste storm till, så att människorna hade ganska svårt att reda sig både
på sjön och på land. Tullroddarns gumma, som skulle gå över Mörtviken på
kafferep, blåste i land på Granholmen en halvmil från Harön och måste
stanna över natten hos Johan Svensons. Nå, hon fick ju kaffe där också,
fast inte så gott och inte så mycket, men vi trodde alla att hon gått ner
sig, och ville gå ut och söka, vi som hade broddar, men tullroddarn som
var småsnål och rädd att få bjuda på kalas om vi kommo hem med käringen,
tyckte att det var rent av omänskligt att skicka ut folk mitt i natten i
sådant väder. Han sade att gumman klarade sig nog. När hon hade klarat
sig i sextio år, klarade hon nog resten med! Vad han menade, vet jag
inte, men vad gumman menade efteråt, sedan någon vänlig själ berättat
roddarns omtänksamhet om oss, det fick han veta, och det så det hördes
över hela fiskläget. Gumman hade för resten inte farit illa. När stormbyn
kom, satte hon sig och bara åkte i väg och hamnade som sagt nedanför
Johan Svensons. Men hade vind varit lite mer västlig, hade hon åkt till
havs, och det gick öppet utanför Sälgrynnan.
Emellertid blev det auktion efter gamla Matts Anderson. Mycket folk kom
inte dit, ty väglaget var inte precis något auktionsväglag. Men jag
var där och ropade in diverse saker, bland annat det där gamla spanska
röret med guldring om, som alla ha sett hos mig. För att inte tala om
den stora kopparkitteln som jag fick för tolv kronor och som arvingarna
köpte igen sen och bara ville ge tio för, de rackarna, och gubbens gamla
sjöskumspipa med silverbeslag, som jag fick behålla, därför att hon
var ingen sjöpipa utan alldeles för stor. Gubben hade rökt den bara om
söndagarna och ändå var hon alldeles full med snus och annat elände, lika
mycket av varje, och det pep i henne som när en människa skall till och
dö.
Hur det var blev jag kvar på auktionen lite längre än nödigt var,
emedan jag ville se hur slagsmålet skulle avlöpa. Skomakarn var där
också, förstås, med en liter i var ytterrocksficka, för frikostig är
han, stackarn, säga vad man vill. Och hur han bjöd och bjöd och söp
själv, blev det bråk inne i kammarn mellan honom och två matroser från
_Jupiter_. De hade mönstrat av i Malmö och kommit och överraskat far
sin, gubben Österberg för resten, Matts Österberg, som bodde alldeles
hemmavid. Länsman var där förstås inte, för han bodde en hel mil inåt
fastlandet och ingen kunde begära att han skulle ge sig ut i sådant
herrans väglag. Men utroparn, Jan Fredrik, och tullvaktmästare Sjöblom
och ett par till satte upp gossarna mot väggen och hotade med stämning
för störande av auktionsfriden och då lugnade de sig, fast matroserna
lovade att se hjärteblodet på skomakarn och skomakarn skrek om, vilka
vassa doningar och hårda saker han hade hemma i verkstan, och när de bet
på sulläder, så skulle de väl bita på sjöbusar också. Så det var ingen
bräcken på något håll, vad modet angår. Rätt som det var gingo matroserna
sin väg. Skomakarn stannade en bra stund men så lommade han av också.
Och en stund efteråt gick jag min väg, jag med, med spanska röret i ena
handen och sjöskumspipan i den andra. Kitteln kunde jag ju knappt ta med
fast jag hade nya och stöddiga spikskor, som man stod med om det så hade
blåst döda käringar i luften.
En styv fjärdingsväg hade jag att gå.
När jag kommit mitt på hopmarksskogen, fick jag plötsligt höra det värsta
nödrop jag i mitt liv hört. Jag kan inte likna det vid något bättre än
när fan skall till och ta en präst. Då låter det nog åt det hållet.
Och jag sprang ditåt. Nästan nermörkt var det, men jag höll mig mitt i
ljusningen mellan granarna på båda sidor, och när jag äntligen kom fram,
urskilde jag i det djupa diket något svart som krälade. Och ur det svarta
kom det förskräckliga skriket.
Det vore skamligt att skriva om det jag skrek nedåt diket, för då finge
jag väl onåd hos fruntimmer och läsare, men det verkade genast. Skriket
tystnade och tre karlar kravlade sig upp på landsvägen.
— Ä dä Engström så hjälp mej för jössu namn, hördes skomakarns röst.
— Va ä du för en jävel, som lägger dej i andras affärder, skreko de båda
andra som med en mun. Kom an bara, för här har du gossar, som inte ä
rädda för ett år på Långholmen!
Jag vill inte heller berätta vad jag svarade, jag nästan skäms för det
själv. Men det hade den effekten, att de skulle till att rusa på mig.
Jag retirerade något och höll spanska röret färdigt, men jag hade inte
behövt det, ty båda satte sig i isgatan och det lät, som när man välter
ett par mjölsäckar från ett lass. De hade inga broddar och voro således
hjälplösa. De började läsa böner där de sutto, och det var böner, som
inte skulle ha passat i alla kyrkor, det.
— Snälla söta Engström, för jössu namn följ mej hem, di håller på å
alldeles fördärva mig.
— Gå på bara, skomakare, så går jag emellan er och de här gossarna!
Emellertid hade de lyckats komma på fötter och sökte slå en försiktig
kana fram till mig under det de frikostigt lovade att hacka mig till korv.
— Jag behövde bara peta till dem med käppen helt litet för att de skulle
kapsejsa igen och så höllo vi på ett par gånger, tills en slog skallen
i, så att jag trodde den spräcktes. Då lovade jag dem smörj, om de inte
höllo sig lugnare, och det tycktes hjälpa, fast de förespeglade mig en
ganska kort levnadsbana så snart det blev annat väglag. De stannade och
rådgjorde, och under tiden avlägsnade jag mig med den halfotade skomakarn
under armen.
Han uttömde sig i tacksägelser. Han beklagade, att han inte kunde bjuda
på en klar, för litern hade gått sönder under slagsmålet, men om jag hade
några skor att halvsula, skulle han göra det alldeles gratis, för hade
jag inte kommit, så hade de gjort honom rakt olycklig.
Jag följde skomakarn till hans stuga och såg till att han fick låst om
sig, och gick hem.
Dagen därpå såg jag de båda matroserna och talade vid dem. De voro
hyggliga pojkar och bådo om ursäkt. — Men hade det varit någon annan, så
jädrar — — —
Någon vecka efteråt hade jag verkligen ett par pjäxor, som behövde
halvsulas. Jag skickade dem till min vän skomakarn.
Om två dagar infann han sig med dem och lämnade samtidigt en räkning på
5:75. Han tog mera än i Stockholm, den tusan!
Men han kände sig säker, ty av spåren, som gingo ut från min förstubro,
såg jag att han nu var försedd med bastanta broddar.
Tacksamheten reste vården, stod det på gamle kapten Österbloms gravsten.
Men det var tacksamhet för att han dog, ty han hade lurat redarna under
tretti långa år.
På den breda vägen behövs inga broddar. Men skomakarns väg var en smal
och kullrig bygata. I februari.


Mars.

— O—i—åååjå—oo—åjåio—ki—ksch—ksch—pti—pti!
Fröken Linnea sätter sig upp i sängen och lyssnar, som om hon ville suga
in mörkret genom öronen. Vad i herrans namn var det? Det lät som skriet
från en människa i dödsnöd.
Men nu är det tyst. Vinden går över taket och väckarklockan pickar, men
detta gör tystnaden bara djupare. Fröken Linnea lägger sig igen.
Hon är skaldinna, ty hon har haft två dikter i Idun. Hon är fyrtiotvå
år och har nyss läst Karin Michaëlis, men hennes blomsjäl uppreser sig
mot synpunkterna i _Den farlige Alder_. Hon har nämligen icke vaknat som
kvinna än och hon känner ungefär som hennes gamla fina ogifta tant nere
i Sörmland, som ryste, då någon sade byxor: — Om jag visste, att någon
visste, att jag har en mage, så skulle jag dö!
Hon avskyr jupe-culotten, men beundrar suffragetterna på avstånd. Och
när hon läser att en kvinna blivit stadsfullmäktig, går det en kåre av
stolthet över hennes rygg.
Fröken Linnea försöker somna. Hon ligger och tänker på en passus i Den
farlige Alder: — Om männen anade hur det ser ut inne i oss kvinnor, då
vi äro över fyrtio år, så skulle de fly oss såsom pesten eller slå ned
oss som gamla hundar —
Hennes väninnor ha varit ursinniga på Karin Michaëlis och sagt, att
hon förrått könets hemlighet och prisgivit den åt männen — — Fröken
Linnea kan inte förstå — ty hennes eget inre är liljerent, och stoftet
på hennes Psykes vingar är orubbat — nu vill hon sova. Hon gäspar och
slukar små portioner av det doftande mörkret i alkoven. Hon —
— Åjåjoå—OÅA—a—ksch—oi—oiiii—å—ksch—pti—sch!
Fröken Linnea sätter sig förfärad upp igen. Vad är detta? Med darrande
hand tänder hon ljuset och lyssnar. Men hon hör bara slagen av sina egna
pulsar — dunk — dunk — varifrån kom detta förfärliga ljud? Är det
någon sjuk, kanske en döende, men var?
— Oiiii—I—åaio—O—ksch—ksch—pti!