Genom mina guldbågade glasögon - 6

Han skubbade. Gumman kom. Jag stod där oskyldig i dörren.
— Är pastorn hemma?
— Nej, han gick ut alldeles nyss.
— Har du varit med om det här?
— Du!! Sa hon du?!
— Åja, nog förstår jag att du har varit med, annars skulle du inte
vara här, när pastorn är borta. Och hans slyngel till pojke har förstås
sprungit sin väg. Men om inte pastorn vill hålla reda på sin pojklymmel
och dom odågor, som springer här och ställer till rackartyg, så ska ja
säja till kapten att han går in och ger er stryk! Och det efter noter
ändå.
— Äsch, det har han inte krafter till! Han är för mager! sade jag och
spände ut mitt tunna bröst.
— Å, nog kan han tukta en sån där snorgärs som dej.
— Den! Som ser ut som en kattskalle på en kälkstake!
Pojkar äro otacksamma. Jag kan inte hjälpa det, men så är det.
— Ska vara bättre mans barn, men dom är som hamnbusar i truten! Men det
här ska kapten få veta. Det finns väl polis och rektor. Vänta, du bara!
Hon knöt näven mot mig och skyndade ut.
Jag bleknade. Jag såg en ohygglig stut i perspektiv, relegation och
evärdlig nesa. Min vän kom fram och jag berättade det som hänt. Hon
hade kallat mig du! Det var oerhört av en sån där kaffekäring och
skvallerbytta. Det var nog dumt att jag sagt det där om kaptenen, men
när en blir arg så —
Ja, han tyckte också att det var dumt, för kapten var en väldigt hygglig
gubbe. Men han kunde nog aldrig få veta, vad jag hette.
— Ja, men om han frågar din far!
— Äsch, inte tänker han på det!
Men tydligen hade jag berört någon särskilt ömtålig sträng hos kaptenen,
ty efter första lektionen dagen därpå blev jag inkallad i lärarerummet.
Kaptenen befann sig också där. Rektorns min var hotande.
— Du lär ha förolämpat herr kapten?
— Nej, det har jag inte gjort.
— Ljuger du också?
— Nej.
— Kanske herr kapten själv skulle vilja säga, vad gossen sagt, då han
tycks tredskas?
Kaptenen blev pionröd.
— Tja, egentligen har gossen inte sagt något till mig utan till min
hushållerska.
— Nå, men vad har han sagt?
— Hm — tja — det — — tja, det vet jag egentligen inte, men det är
oförskämt — tja —
— Har du sagt något till herr kaptens hushållerska?
— Jaa.
— Vad har du sagt? Berätta ärligt och sanningsenligt!
— Jo, jag sa att kaptenen inte kunde klå mig, för han såg ut som en
kattskalle på en kälkstake, men hushållerskan kallade honom gubbrackare
och det är väl mycket värre — — —
Det ryckte i mungiporna på den gamle rektorn och det hördes fnitter från
de yngre lärarna. Kaptenen vågade jag inte se på.
— Gå och anmäl dig för klassföreståndarn, få vi talas vid sen! Marsch!
Jag gick med tungt hjärta tillbaka till klassrummet. —
Stryk, anmärkning för oskick och B i seder vid terminens slut.
Gamle, hygglige kapten! Gamle, hygglige rektor!


Fredrikson.
»Nog har vi
mat, men vi
haver inget brännevin!
Finns här någon
handlingsman, som
haver ett glas öl?»

Sången lät hes ur sjöbodens mörker. Det var naturligtvis Fredrikson, som
var full igen.
— Vem ä dä som går å smyger omkring knutarna? Kom hit, alle man, judar
å proselyter, greker och galiléer, bara ni har öl — ja ä sjuk i da,
dössjuk — jaså, ä dä Engström! — Godagen, inte illa ment, men si, den
där akviaviten som åltysken har, den borde förbjudas mä en särskild
paragraf — inte blir en så sjuk utå vanlit Öregrundsbrännvin.
Jag kom barfota med uppkavlade byxor i vasskanten med min gäddsnara
och skulle just vika om Fredriksons sjöbod, då han hörde mina steg.
Det hade lyckats bra med fisket. En liten knippa smågäddor, utmärkta
frukoststekgäddor, dinglade vid min svångrem.
— Va ska han mä såna där småglin te gädder, inte får en nå betalt för
dom, å för resten ä dä olaglit.
— Jag säljer inte gäddorna, jag äter opp dom. Och för resten är det
tillåtet att snärja.
— Ja ska låta bli å anmäla Engström, om han bjuder på en sup.
— Tror Fredrikson, att jag går och bär brännvin på mig?
— Nå, då kan ja bju på bå en å en halv, sämre kar ä ja inte!
— Nej tack, Fredrikson, jag fortsätter runt udden, och sen blir det
lagom att steka fisken till frukost. Vad gör Fredrikson i sjöbon? Sitter
och nubbar, kan jag tro.
— Nääj, Engström, utimillan mig och flaskan är likasom att ett stort
svalg befästat — nej, i da går dä inte — särskilt om ja inte får
sällskap. Tysken var för svår i går kväll. Här håller ja på mä nätena,
för vi ska lätta dom i morron, men ja ger näten faen, ja följer mä honom,
Engström, å sir på när han snärjer gädder, å litern tar ja mä mej ifall
torsten skulle komma på för häftit.
— Nej, stanna här, Fredrikson, och gå inte med och skräm gäddorna. Adjö
nu! Sköt nätena, jag vill gå ensam!
— Vill å vill! Ä inte dä här min egen strand? Går ja inte vart dä kan
falla mej in. Ja ska — —
— Adjö nu!
— Jaha! Jasså? Han exmerar inte å gå ihop mä Fredrikson, för Fredrikson
ä full, tror han, Engström, ja har varit i lag mä högre herrar än honom,
ska ja säja, mä disponenter å deriktörer å präster å fan å hans mor — —
— Ja, stanna nu, Fredrikson!
— Nej, nu ä ja mä, jädrar å slå alarm! Här har Engström pojken opp i
alla väder! Tror du ja väjer för nån åv kvinna född, nähäj, gosse — tror
du inte ja har skött folk, bå snobbar å rallare — stanna, Engström, får
ja säja honom en sak — han tror ja ä dragen, men ett lindebarn ä mycke
fullare än ja — tror han inte att ja har varit annat än fiskare, jo, dä
kan Engström ta gift på — —
Fredrikson halvsprang vid min sida, ty jag påskyndade mina steg åt
landsvägen till.
— å när ja va förman ve skogshygget ve Dannemora å hade två hundra man
— säjer å skriver två hundra man — å alla ville di åt mej — di ville
si mitt hjärteblo, å ja gick in i högen, inte så mycke som en spasserkäpp
hade ja — bara tomma knytnävarna å så frågade ja: Va vill I, folk?
frågade ja. Vi vill ha påökt, sa di. Dä ska I få, sa ja, kom an bara,
ett dussin i taget, inte fler, sa ja, men jämnt ett dussin, å di kom,
å jädrar anoda ble dä inte kattabalik åv, dä va väl tie minuter som ja
inte rörde marken mä föttera, men så gjorde ja värmlandskastet, som ja
lärde mej utå en beväringskamrat, å di stank omkring mej som ostmaskar
— vänta, Engström, ska han få si hur värmlandskastet ä — vänta, säjer
ja, dä kan va gott å kunna när en kommer i lag mä såna som bå mej å
Fredrikson — en tar i kragen på dä här viset — —
— Låt bli det där, Fredrikson! Tar han i mej, så tar han i far sin!
— Fara mej hit å dit! En tar så här å — —
Nu voro vi ute på landsvägen och Fredriksons stuga lyste vit mellan
lönnarna bara några steg därifrån.
— Å så — —
— Fredrikson!!! ljöd det från lagårdsbacken.
— Va i helsinge nu då? Ä käringen i faggerna? Ja, ursäkta, Engström, men
dä va inte illa ment.
Mor Fredrikson öppnade grinden och sade: — Jasså? Ä dä på dä viset?
— Va har du å säja te om, käring? sade Fredrikson.
— Jo, först dä här! Och mor Fredrikson tog litern ur rockfickan på maken
och dängde den i stengärdesgården — å sen dä här — och hon tog ett fast
tag i rockkragen på Fredrikson, vred om, så han hickade — taget var värt
minst 2:50 — och sade: Han ä inte så farli som han låter, Engström. Dä
värsta återstår honom.
Det var en målmedveten hand, som förde Fredrikson in i det trevna hemmet.


Johannas äktenskap.

Johanna Ågren var fyrtio år, då farsgubben dog. Han hade varit änkling
i många år och nu satt hon där ensam med en stuga, en sjöbod, sköteka,
skötar, ryssjor och laxnot. Det dugde ju inte. Strömmingsfisket kunde hon
nog greja med halta Lundin, som varit gubbens hjälpreda, men laxnoten
krävde armar och lantbruket gick då inte alls. Lundin förstod sig bara på
fiske och för resten började han bli för gammal och påstridig. Han trodde
visst att det var han och inte Johanna som fått ärva, men det skulle han
få si. — —
Hittills hade Johanna lyckligt undgått kärlekens faror eller åtminstone
dess synliga följder. Pojkarna hade hon varit snäv mot och nu var hon då
alldeles ur spelet. Hon fick inte leka med längre, men det skulle hon
visa. —
Och en dag tog hon båten till Tvärhandsholmen, stannade där två dygn
och alla undrade, om hon inte hade någon affär i görningen angåendes
försäljning av gården, men där beto de sig i tummen, ty när Johanna
kom tillbaka hade hon Vesterberg med sig, han Vesterberg, som var med
som besättningskarl på Jupiter, när den förlorade mellan Understen och
Svartklubben. Han kom i land på två vetemjölssäckar, som han bundit ihop,
och det var ändå på Viten norr om Gåssten. Knepig karl, Vesterberg. Det
var bara två, som bärgade sig av åtta mans besättning, och Vesterberg
hade väl inte klarat sig han heller, om han inte i sista ögonblicket,
just som skutan lade sig på sidan, kilat in i kaptenens hytt efter en
liter konjak, ty han fick gå omkring halvtannat dygn på skäret, sur som
en katt och utan en matbit, innan man tog honom med på Öregrundsbåten.
Nu hade emellertid Johanna honom med sig. Folk grinade, när de sågo paret
stiga i land på bryggan. Lite full var han förstås, ty hon hade måst
fägna honom i försalongen, och med tanke på framtiden bar han sin randiga
nattsäck tung och knölig av avlånga manickar, som sågo ut som litrar. Men
välklädd var han — blå kavaj och styv hatt på nacken och jägerskjorta
med sidenhalsduk och näsan röd som vanligt och luggen som förut ner i
pannan. Medan Johanna ordnade med styrman tog Vesterberg några snedsteg
inåt bryggan och hälsade på pojkarna. De flinade och han flinade, och så
döko de in mellan magasinet och båthuset och Vesterberg fick upp en liter.
— Va fasen, Vesterberg, har du inte mönstrat i år?
— Ska bli bondkanin, förstår ni, jojomänsan. Fan ska va på sjön
längre, dåliga hyror och skäll jämt. Ska hjälpa Johanna med fisket och
dyngsprättningen och — tjofaderillan you know pojkar hick skål och hör
sen, va ger ni mej för det, dirty sons of a bitch you know.
— Vesterberg!!! ljöd Johannas röst.
— Vesterberg, va de ja! All right, ajöss på er, långholmare, träffas i
aftonsången, sa orgeltramparn te kyrkstöten. —
Sådant var Vesterbergs intåg i fiskläget. Han hade ju lite svaghet för
spriten, men kvick och rolig var han och kunde spela handklaver och
fröjda vals, och på sjön var han bravo när han var nykter. Hur fisket
gick till hade han ju sett som skärgårdspojke, men lantbruket förstod han
sig sämre på än fan på psalmboken. Emellertid skulle Johanna nog klara
upp det där, ty hon hade skinn på näsan. —
Sex månader efteråt lyste det för Johanna och Vesterberg. Hon var redan
i ordning och fixad och klar och kjolen blev allt kortare framtill, och
det är ju inte värt att gå till prästen förrän en är säker på saken. Och
nu skulle bröllopet stå och folk skulle bjudas. Man kom överens om att
bara bjuda de gifta, ty Johanna var ju gammal och det kostade för mycket
om alla pojkarna skulle med — ja, det förstås den fick en lov att bjuda,
_den_ och _den_ med, men skulle en bjuda alla så gick det åt för mycket
pengar och fisket hade slagit ut dåligt.
Vesterberg var med på vad fan som helst. Han hade skött sig. Det var
bara på lördagskvällarna han tog sig ledigt och gick ner och tog reda
på pojkarna och bälgade en vals på bryggan åt ungdomen och fick sig en
slurk av någon vänlig putellägare. Han trivdes, och som ofta händer i
skärgården med gammalt sjöfolk, blev han amfibie, fiskade och plöjde om
vartannat. Han hade ju maten och allt vad en karl behöver. Vesterberg
var lycklig nära på. Ibland flög ju fasingen i honom, särskilt när han
fått ett par glas för mycket, och då dillade han om brassar och vakter
och stampdävertgajskänklingar och ville skicka Johanna till väders
genom skorstenen, men hon klarade regelbundet av bärsärkalynnet med en
blandning av smek och hot om kovans förlust, och Vesterberg lugnade sig
som förr i världen inför gubben och styret ombord. — Kommer väl min tid,
tänkte Vesterberg, och då ska du få si, vems ande du guppar mä!
Men då brudparet lät bli att bjuda alla pojkarna, begicks en dumhet. Ty
Jannes Maris pojkar, som voro vildsinta och därtill besuttna, i det de
tillsammans ägde jakten _Halbrektina av Arön_, fattade ett sådant hat
till vederbörande, att de beslöto att hämnas. Från Östhammar skaffade de
sig en ankare starkt och i sällskap med de andra förbigångna smidde de
ränker i Halbrektinas kajuta under förtärande av kaffekaskar och öl.
Då brudparet kommit hem från kyrkan och festen skulle börja — det var en
vårdag och isen hade nyss brutit upp och det artade sig till eftermiddag
och skymning — hade Halbrektinas redare i sällskap med sina likasinnade
druckit mod och hälsa ur ankaren till den grad, att de fattat posto vid
Johannas grind och kommit överens om att ingen av bröllopsgästerna skulle
få beträda gården utan att bli omkullslagen.
Alltså ställde de sig i grindhålet och började. Nu äro rospiggar ett
släkte, som tåla mycket innan ilskan rinner till. Det hela uppfattades
som ett lyckat skämt och gamla och unga, flickor och gummor, läto slå sig
i mark, särskilt som det skedde under till det yttre vänliga åthävor. Men
så kom skeppar Sjögren, liten och fyrkantig och stark — och när Jannes
Maris Henning skulle lägga honom, så sa han: — Va i helskote tar du dej
te, gösse? och så fick han tag i maten på Henning och lyfte honom och
lade honom i så han sprattlade som en abborre kort innan han dör. Och så
var den ur leken. Och bror hans, Emil, rusade på Sjögren och fick sig en
torvel så han såg en hel regnbåge för ögonen — och så slutade skojet med
kullslagningen.
Men pojkarna gav sig inte ändå. De togo sig slurkar ur de medhavda
flaskorna och drucko mod och kraft och började göra kalvhopp och slogo
ihop händerna och klackarna och gjorde värmlandskast och valsade ibland
krusbärsbuskarna och tjoade så det gav eko mot Örberget — och spunno nya
ränker.
Det mörknade efter hand. Nu åto de där inne och drucko brännvin och öl
och lantvin och ingen tänker på oss längre. — När de börja bli söpna, så
går vi in som om ingenting hade hänt!
Mitt emot förstun låg sängkammaren, brudgemaket. Jannes Maris Henning, yr
än efter ombordläggningen, smyger sig in i förstun, öppnar brudgemakets
dörr, går in, stänger, klär av sig och lägger sig i brudsängen.
Och de andra pojkarna, klokt beräknande, att brudparets gästfrihet så
småningom skulle förkovras, gå in i stugan. Där var allt liv och leverne.
Vesterberg tog snedsteg och persvaderade gästerna med en liter konjak
i ena och en liter lantvin i andra näven och Johanna gick med magen i
vädret och serverade fruntimren.
— Välkomna, pojkar! Stig in och ta för er! Skulle bjudit er, förstås,
men när I har vett att komma själva så! — Inge ont i det, här ä liv å
här ä lejan, här ä tjofaderillan, här ä tjofaderallan, sjung med flickor
och pojkar och käringar och gubbar:
Här ä liv och här ä lejan,
här ä tjofaderillan,
här ä tjofaderallan!
— — men var ä Johanna?
— Hon ä där inne i brudkammarn mä Henning, sade Sörgårds-Kalle lömskt.
— Va — fa — Henning! Nej, nu so go and —!!
Vesterberg såg ut som ett stearinljus i ansiktet.
Han rusar till brudgemakets dörr, söker öppna den, men den är stängd.
— _Johanna!!!_
— Jädrars — å herre jösses — nä nu, nä nu sir ja rött, nu sir ja
mörkrött å blod å tarmar — —
Och han höjer sin konjaksliter och slungar den mot dörrspegeln med all
den rospiggska kraft han är mäktig. Den krossas, blir skärvor och den
dyrbara drycken stänker över alla pojkarna i förstun. I fickorna har
han två liter för att kunna sköta serveringen förstklassigt. Och i
detsamma får han idén att gå ut efter en yxa för att komma in till de
brottsliga och hämnas. Men just som han skall försvinna ut i mörkret,
ser han Johanna komma in i salen från köket med kaffekokarn i högsta
hugg. Huvudyr sätter han ifrån sig båda litrarna utanför gemakets dörr,
störtar emot bruden, snavar över tröskeln och ramlar på ryggen av en av
de bänkade gummorna.
Sörgårds-Kalle knackar förstulet på brudgemaksdörren och viskar. — Saken
ä klar! Henning öppnar. Kalle griper litrarna, de båda stänga om sig.
Kalle klär av sig och de gå till sängs med var sin liter bredvid sig. De
dricka långa klunkar och akta icke på bultningar.
Nu ligger Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle i brudsängen. De klunka
och sjunga och snörvla och snarka. Natten har gripit dem. De sova. Kalle
har sin ena leriga stövel kvar på sig och byxorna hänga ned på golvet. En
stövel med sinka och lera och allt på det vita, nytvättade brudlakanet.
Vesterberg och Johanna ha uppfattat skandalen i hela dess vidd. Man kan
inte köra ut gästerna, man måste hålla god min. Och när gubbarna frampå
nattkröken på lantligt maner börja insinuera att det är tid för de
nygifta att dra sig tillbaka — gummorna fnittra, pojkarna gapskratta
— så säger Vesterberg, att d’ä inte bråttom. Han har varit och petat på
dörrlåset — men jädrar, damn it, det här ska de ha igen!
Där inne sova Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle kappsäckars lugna
sömn — medan Vesterberg går omkring och bjuder gästerna på nubben och
Johanna med magen i vädret och leverfläckar på de väderbitna kinderna
serverar tretåren med lantvin till. Natten lider och så småningom blir
skandalen bekant. Nöjda och glada tåga gästerna från gården. Varför
skulle hon ta den token Vesterberg? Dummer! Tokig! En sån där matros, som
inte har nåt å komma mä! Hon kunde väl ha varit ogift och hållit sig till
halta Lundin. —
Vesterberg och Johanna fick lägga sig i köket. Vesterberg ville slå in
dörrspegeln till kammarn, men Johanna var klok och tänkte på ekonomien.
De drogo ut den gamla fållbänken vid spismuren och slocknade, ty
Vesterberg hade fått nog. Hans bröllopsdag hade tilländalupit. Någon
egentlig förlust var det ju inte, ty det jungfruliga hos Johanna var
ju ett minne, ett minne blott, som uppväckte stridiga känslor hos
Vesterberg. But go on — it plays no part!
Dagen därpå, då Johanna försiktigt gick upp i sin understubb för att
kika in genom fönstret till de båda brottslingarna, var detta öppnat och
sängen var tom. Vesterberg hade nämligen stängt förstudörren för att se
hjärteblogen på pojkarna. Men han var för trött.
Detta var historien om Johannas och Vesterbergs giftermål. Nu kommer
historien om Vesterbergs död, stackarn.
Han var ju sjöman, hade seglat på djupvatten och hade blivit litet trött.
Jag såg hans händer. De voro som bark och det dröjde länge innan han fick
fason på dem. Och så söp han ju. Men han knogade också mellan suparna och
han var hygglig, ty han klådde egentligen aldrig Johanna. Det förstås —
ibland, då hon blev för jäklig, gav han henne en känga, men nästa dag var
han ute och tog upp ryssjorna med henne. En karl behöver liksom litet
frihet, litet ledighet ibland. Han tog sig den förstås, och då gick han
ner på bryggan och fröjdade med pojkarna. Det var hans rättighet.
Men nu skall jag berätta, hur Vesterberg dog. Det var just strax efter
sen hans unge blev född. De hade alltså varit gifta bara tre månader.
Vesterberg knogade med vårbruket och tog sig en geting ibland, men det
var hans rättighet, och så kom ungen en dag. Gud vad han var kär i ungen!
Han satt och jollrade vid vaggan och sjöng engelska visor och blåste på
kam, och ungen var lik honom, så det var inge fel på det hållet, det sa
han själv. Men så kom den där förbannade åltysken. Det var för resten
den här _Trine_ från Rostock, och han hade smugglat akvavit med sig och
alla som köpte ål skulle ha sig en kask och Vesterberg var naturligtvis
med och sålde ål och drack kask. Säg mig nu för par exempel, varför inte
svenskarna själva kan göra ett bolag och köpa upp ål. Men tyskarna är
fulla i fan, de har som en bank ombord, fiskarna bara gå ombord med sin
ål och får betalt och får kask. Det där talte jag med Vesterberg om, men
han var kosmopolit och sa, att han hellre säljer till tysken, för av
någon svensk får han inte kask. Rospiggar ta hellre lite mindre pengar,
bara de få kask.
Så var det en dag, en lördag, och Vesterberg hade sålt ål till tysken
och fått några kaskar. Och så hade sjömanstagen farit i honom. Han ville
ha mer kask och så ville han klä av sig och dyka ner i sumpen, där det
fanns ett par tusen kilo ål. Kaptenen, han hette Löpsche för resten, blev
förbannad och ville ha honom i land, men Vesterberg ville inte. Då tog de
och slog en ända under armarna på honom och firade ner honom i båten och
satte honom i land, tyskarna förstås! Men han hade fått sjömanstagen i
sig, och när han väl var kommen i land och båten hade rott tillbaka, så
skrek han att han ville ha mer kask, och rätt som det var, vräkte han sig
i sjön och började simma ut till tysken. Men med ett så sjönk han. Dom ut
med en båt och fick upp honom och han låg som en flundra och var blå i
ansiktet. Då kom Ville Janson, full och galen som han alltid var och sa,
att det enda som hjälpte var att gnida fotsulorna på honom. Och han rev
av stövlarna och gned och gned. Och det kom vatten ur honom — för många
riksdaler — och de slogo honom i ryggen och vände upp och ner på honom
och drog ut tungan, men det hjälpte inte. Och så kom Sörgårds-Kalle med
en flakvagn och la Vesterberg på den. Han var också full och han tittade
och sa att det är bäst att köra hem liket till Johanna, och så fick de
opp liket och Kalle satte sig tvärs över Vesterberg på hanses mage och
smackade och så bar det i väg. När han kom hem till Johanna blev det ju
tjut och lipande — men då sa jag som sanningen var:
— Du kunde väl ha nöjt dej mä Lundin, så halt han var! Där sir du själv
nu! Ta en sån där vettvilling! Va förstog han sej på fiske å på skogen å
åkern? Där har du för du bar dej dumt åt! Å dä va väl rätt sagt — när
en har fiskbragder å skog å åker. Ja, si fruntimmer! Si fruntimmer! Nu
sitter ho där mä en sån där liten snorgärs te pojke, å innan han kan ta
hand om gårn, hinner ho, Johanna, å komma i körgårn två gånger om! Ä dä
likt, dä? Toka där!
Det är gamle gubben Sjöberg som uttrycker sig och inte jag, fastän det
tycks så.
Detta är historien om Johannas korta äktenskap med Vesterberg. Det var
nog så händelserikt. Johanna sålde gården och flyttade till Gräsö med
pojken. Nu har hon väl lekt värsta rommen av sig, för nu är hon femti år
— men si fruntimmer, si, di slutar aldrig — till och med när di får
vara kära gratis — dä kan fruntimmer vara, men en karl, han ä som han
ä, han blir likasom fången i fruntimmernas garn, å han får fortsätta å
fortsätta, ända tills han dör.


Kvinnans rösträtt.

Jag har hittills inte yttrat mig om rösträttskvinnornas kongress i
Stockholm. På goda grunder. Därför att jag vet att kaffe är stimulerande
— bland grönländare, som fara i kajak, har det åstadkommit den s. k.
kaffesvindeln — och kvinnor äro icke tillräkneliga efter några koppar
kaffe. Det finns ju andra tillfällen då kvinnor äro otillräkneliga —
själva kalla de tillståndet opasslighet. Sånt ha vi karlar inte ont av.
När en riksdagsman är opasslig beror det på en utskottsmiddag — en med
ansjovis och pilsner och genever tämligen lätt reparerad åkomma, och när
jag själv är opasslig, beror det på ett för forcerat arbete för höjandet
av vår kultur.
Jag skulle inte ha vidrört denna ömtåliga fråga, om jag inte fått reda
på att mrs Catt hade minst tre klänningar, som endast kunde knäppas
i ryggen. De yngre suffragetterna hade flera. Mrs Shaw, prästinnan,
var till det yttre enkelt ekiperad. Men ni skulle ha sett det andra.
Valenciennes — söta ni! Jag säger inte mer. — Jag tänkte i min
oskuld, att ett mänskligt species, som icke kan ta på sig sin klänning
själv, borde inte vara värd rösträtt, men nu är jag av motsatt åsikt.
Det raffinemang de presterat är mer än tillräckligt för att komma oss
stackars karlar att medgiva allt. Ni får rösträtt.
Men en kraft har ni glömt att ta med i räkningen, och det är _kärleken_.
När en kvinna med en viss kultur — honni soit qui mal y pense — börjar
märka att hennes segrar på erotikens område få allt längre mellanrum,
blir hon politica och glömmer att hennes grova artilleri — charmen,
ungdomen, det omedelbara, genom vilket hon kunde ha vunnit slaktningar,
redan är borta, försvunnet. Hon verkar som en feminin don Quixote med
väderkvarnar som fiender — det är vi, hennes vänner och gamla beundrare.
Det är hennes förgrämdhet, hennes nederlag, som kommer henne att söka en
ersättning för det som hon icke tagit vara på i ungdomen.
De flesta kvinnliga agitatorer ha passerat annus climactericus. Men
glöden, saknaden, hatet finns kvar på bottnen av deras själar — och
de begära rösträtt. Naturligtvis få de rösträtt — gärna för mig —
men först skola de lära att knäppa sina klänningar i ryggen. De skola
till och med få rösträtt millioner år innan de hinna lära sig knäppa
klänningarna i ryggen.
Efter de dagliga tidningarnas fotografier att döma, funnos monstruösa
hattar med på kongressen. De lära inte ha sett billiga ut. Om de voro med
i agitatoriskt syfte, är ju ingenting att klaga på — tvärtom. Men ville
ägarinnorna fånga mig med sina hattar och ge uttryck för den beundran de
nödvändigt måste känna inför min manlighet genom något slags huvudbonad,
så tror jag att de misstagit sig. Ty sådan agitation genomskådar jag. Jag
vill att den lilla suffragetten skall ägna sig uteslutande åt mig, och i
och med hon gör det, ger hon tusan i sin rösträtt.
Jag tror faktiskt att man skulle kunna avskaffa hela suffragettrörelsen
med en praktisk, verkligt praktisk giftermålsbyrå. Eller med en massa
kraftiga sergeanter och poliskonstaplar, som kunde hänga på krokig arm i
någon minut, och som vore vana att se döden i ögonen.
Jag skulle strängt taget inte ha skrivit detta, om jag inte kommit att
tänka på den »Männens förening för kvinnans rösträtt», som bildats i
Stockholm under suffragetternas allmänna jubel. När jag först såg notisen
om denna underbara Hermafroditiska idé trodde jag, att jordens undergång
var nära förestående. Men min nästa tanke vart fuktig av medlidande. Jag
tänkte mig dessa män, utpinade, utan portnyckel, med karbasen svävande
över sina flintskallar, jag tänkte mig dem, säger jag, pinade till detta
sista medgivande. Jag ser kvinnor med stora knävelborrar och ännu större
skäggfinnar, kortklippta och med guldglasögon och förskräckliga muskler
— detta är _ett_ slags suffragetter — eller också kvinnor med estetisk
kultur, andliga massöser, som hata begreppet _mas_ och vilja massera
ut mannen ur kvinnan — jag tänkte på dessa stackars män, »en liten
behjärtad skara», som det stod i tidningarna, »nog modig att ta första
steget till en männens förening för kvinnans rösträtt».
Tänk, om de skulle ha vägrat i vändningen! Tänk, om de skulle ha
kommit hem och talat om att de icke vågade! Det hade blivit stryk och
sängkammarförbud. Nå — det sista hade de kanske kunnat överleva.
Men de gingo glatt mot döden och bildade »männens förening för kvinnans
rösträtt».
Jag tror vid Gud att folk är mer eller mindre klokt.
Naturligtvis ska ni ha rösträtt, kära kvinnor och älskarinnor. Ni får den
av mig just nu vid ackompanjemanget av en liten ostlig dyning, som slår
vitt skum upp mot fönstret i ateljén, där jag sitter och tänker på er
alla.
Men om ni får välja mellan en riktig karl och rösträtt, så tar ni karlen.
Även efter Den farlige Alders upphörande. Jag tror, att jag känner er
litet.


Monken och Kongen.

Detta är ett gammalt barndomsminne. Det fanns så många underliga figurer
i den undangömda trakt av Småland, där jag växte upp, att det bara
gäller att påminna sig dem för att kunna fylla bokhyllor. Då sjöngo
ännu timmerskogarna sin mäktiga sång mellan de djupa sjöarna och de
små bäckarna, där ensliga skvaltkvarnar malde. Det var långt mellan
människornas boningar och i de ensamma torpen kunde hända saker av den
våldsammaste tragik. Vackra saker också — men de synas ju mindre.
När om marknadskvällarna bönderna kommo från staden liggande eller
sittande på sina tomma kärror, skrålande och slående krakarna med sina
tagelhurror, och man hörde dem långt bortifrån hände det att tjutet