Genom mina guldbågade glasögon - 3

Fröken Linnea hoppar ur sängen, tar ljuset och trippar ut i salongen. Hon
stannar och lyssnar igen. Tyst som i graven! Så öppnar hon matsalsdörren
och tittar ut försiktigt. Ingen där. Hon öppnar köksdörren. Ingen där
heller. Hennes bara fötter frysa på korkmattan. Men vad var det? Från
jungfrukammarn hörs ett fnitter — ki—ki—hi, hi—hi — har Selma
besök så här sent? Det var konstigt! Den stadgade fyrtioåriga Selma
från Småland. — Kanske det där ljudet kom från köket. Men nu blev där
plötsligt dödstyst.
O, fröken Linnea, du känner icke livet och människorna! Och du känner
icke våren, den farliga våren, som hoppar omkring på bockfot och gör
lustiga språng i kapp med bäckar och ljumma vindkast.
Fröken Linnea knackar på Selmas dörr. Intet svar. Hon knackar igen och
hör ett sömnigt: — Va ä dä? och knakandet i sängen, då Selma vrider sig
ur den.
Selma kommer ut i köket, gäspande och gnuggande ögonen.
— Har Selma hört de förfärliga nödropen nyss? Jag trodde att de kom
härifrån, och nu alldeles nyss hörde jag ljud från Selmas rum — men
Selma har ju sovit, ser jag — å såna ljud det var! Det var som om någon
skulle ha dött i plågor — har inte Selma hört?
— Äsch, d’ä la portvaktarkattera, som ä oppsläppta på vind — —
— Men varför skriker dom — det var bestämt inga kattor — det var
mänskliga skrik — jag blev förfärligt rädd — Selma ser att jag darrar
än!
— Äsch, d’ä kattera — förstår inte fröken varför di skriker, gamla
människan!
— Nej, ä dom sjuka eller —
— Hi hi hi — dä va då dä stolligaste ja har hört i min da — förstår
ho inte att di ä liksom pilletranska — att hi hi hi, att di blir liksom
stollia nu i mars — di blir liksom kärleksfulla, om ja ska säja rent ut!
Det vet la var barnonge, å dä ingenting å göra åt. Di slåss å väser å
skriker som om en skulle hålla på å ändra dom, dä ä som dä _ska_ va, när
som att kärleken sätter åt dom på skarpen —
— Egendomligt, mycke egendomligt — men jag tyckte att jag hörde något
ljud från Selmas rum nyss och jag tänkte — jag trodde — —
— Ja har la talt i sömnen igen. Si, ja brukar göra dä, när som att ja ä
redit trött. Å ja har bå skurat å tvättat i da, så unnelit vore dä inte
— en stackare får då träla — fast inte klagar ja, fröken ä rent en
ängel, dä ä ho — —
— Ja, god natt, Selma! Men usch så hemska ljud! Riktigt hjärtslitande.
Stackars djur!
— Synn om kattrackara! Synn om dom, som får fälas å anbata sej som dom
vill! Tänk om e mänska skulle ge sej te å gnälla som ho hade tarmvre, när
dä där sätter åt na! Då komme allt polisen å sae ifrå! Gonatt nu, fröken!
Gå ho å lägg sej å va inte rädd för katter! Di lognar sej nog, när di ha
spottat å fräst nåra tag!
Fröken Linnea trippade in och kröp till sängs.
— Oiiåjåj—oOO—I—oi—ksch—pti—pti!
Fröken Linnea blev inte rädd nu, men hon låg och stirrade ut i mörkret,
full av nya tankar. Kärleken — vad är kärleken? Den tanken var inte ny
hos henne. Hon hade grubblat över mysteriet. Hon hade diskuterat frågan
med sin tant i Sörmland, men utan resultat, ty den gamla fröken hade
mycket dunkla föreställningar om det andra könet. Hon föreställde sig
karlar som brutala, ludna orangutanger, ty så hade hennes gifta syster
sagt, och hon var olycklig och dog av sorg och hennes man var en major
med kolossalt skägg och bred som så här över axlarna och svor som en
stalldräng och drack — kan du tänka dig — han drack så att han vomerade
ibland! Och vid en sådan skulle en flicka av familj vara fästad ett helt
liv med oupplösliga band! — men Gud tog bort den änglasjälen — hå hå,
ja ja!
Fröken Linnea tänkte på _Den farlige Alder_ igen: — Det borde stiftas en
klosterorden i stor och munter stil, för kvinnor mellan fyrtio och femtio
år. Ett slags asyl för övergångsårens offer. Ty i varje kvinnas liv komma
år, då hon är bäst betjänt med en frivillig inspärrning eller i alla fall
med en fullständig avspärrning från det andra könet.
I de åren äro vi förryckta, men vi kämpa för att låta anse oss som kloka.
Ingen har ännu någonsin högt uttalat den sanningen, att kvinnan med varje
år som går — som mot sommaren, då dagarna bli längre — blir mer och mer
kvinna. Hon förslappas _icke_ i det, som angår hennes kön, hon mognar
ännu långt in i vintern.
— Är jag sådan också? tänkte fröken Linnea. Och hon återkallade i sitt
minne detaljerna i en situation för tjugufem år sedan. Det var hennes
enda upplevelse. En kadett som hon dansade med hade kysst henne bakom en
dörr och hon hade slitit sig lös och sprungit upp på sitt rum och gråtit,
gråtit! Han kom aldrig igen, men Gud vad hon längtade efter honom. Kanske
hade hon sprungit från livet den kvällen. Var fanns han nu? Han var
naturligtvis också major och en luden, brutal orangutang — men — Gud!
— ville han komma, komma nu, just nu — hon rodnade i mörkret och drog
täcket över sitt glödande ansikte — nej! nej! jo! jo! nej! jo!
Plötsligt satt hon upprätt i sängen — —
— OiioooO! Ooiåjåjåj—oå—ksch—kschkschpti—ksch!
Fröken Linnea brast i gråt. Mörkret omkring henne pressade ihop hennes
bröst — å, så varmt det var — och i mörkret virvlade stjärnor, tätt
förbi hennes ögon — eller kanske var det innanför ögonen. Pulsarna
hamrade. Hon kröp under täcket igen, men i kudden hörde hon sitt hjärtas
hastiga slag och stjärnorna virvlade i ursinnig dans tills hon somnade. —
Portvaktarns kattor hade givit henne nyckeln till livsgåtan. Hon var
väckt — _aufgeklärt_. —
Dagen därpå gick hon upp till fruntimmernas tavelutställning för att
träffa Sappho, målarinnan, som var den största filosofen i Nya Freja.
Hon ville tala ut, vända ut och in på sin Psyke och få ett råd. Hon fick
tala. Hon talade länge, rösten skalv.
— O, du lilla dumbom, sade Sappho, när fröken Linnea kom till sin enda
upplevelse — o, du lilla idiot! Livet är en konstnärsfest, en huggsexa,
och den som är för blyg att ta för sig, när man till och med bjuder
omkring smörgåsbrickan, han har inte kraft att armbåga sig fram till
varmrätten, och desserten går han säkert miste om — det är skada, ty
den är den bästa. Din ålder är verkligen farlig, för du har varit blyg.
Du borde gå i kloster och läsa postillor. Kör ut alla kattor — och kan
du inte det så lyssna noga och läs Casanovas memoarer till! O, du lilla
dumskalle!
— Casanova?
— Ja, du har två saker att välja på — kloster och postillor eller
kattmusik och Casanova! Lika tokigt båda delarna, men — ja — hör du,
säg, är det verkligen sanning, det du berättat. Är du verkligen så
_grön_? Driver du inte med mig?
— Men, älskade vän, _hur_ kan du tro — —
— Ja, läs då Casanova och låt saken utveckla sig — kom upp i Nya Freja
nästa sammanträde och berätta om något har hänt. Naturen är ibland inte
så grym som den ser ut. Den är ett ymnighetshorn, du lilla Danae, och
kanske ditt gullregn hänger i något moln. Du skall få låna min Casanova,
för det passar sig inte i detta idiotiska samhälle, att en dam köper den.
—
Och nu ligger fröken Linnea, fyrtiotvå år gammal, skaldinna, aufgeklärt
och allting i sin säng till långt in på mornarna och läser _mémoires de
Jacques Casanova de Seingalt, écrits par lui-même_. Och väntar på undret.
Oiiii—Ååijojojåi—åIå—O—kschksch—pti—pti!


Trutklippans fyr.

Ett vitt hav, en vitglödande luft, en sol som öser vitt ljus och vit
värme över en vit centerbordssnäcka, där jag sitter med min kamrat och
transpirerar. Hans ansikte är overkligt som färg. Jag ser honom som genom
mjölkglas. Svett pärlar på hans panna och kinder. Som om små stjärnor
skulle flyta över ansiktet. Hans linnerock går ihop med havet och luften.
Men under toften där han sitter är blå skugga och ur den blinka gröna
blixtar — apollinarisflaskornas solreflexer. Men apollinarisen hjälper
inte. Den kommer omedelbart ut genom porerna — och nyss ha vi badat —
inte det heller hjälpte. Dyningen gungar oss i oändligt långsam takt.
Ingen horisont — men vi ha en känsla av att glida någon vart. Kompassen
visar att stäven vill nordpå, men seglen hänga slappa och standerten är
död. Båten styr alltså — eller äro vi i någon ström?
Plötsligt se vi något sällsamt. Det är som om vattenytan oändligt långt
borta skulle skäras av ett taggigt vidunder. Vi se endast taggarna
och ana en ofantligt lång rygg under. Men det är ju alldeles nära.
Horisonten är borta och det finns inga avstånd. Nu se vi. Det är ett stim
tumlare, vilkas svarta ryggfenor röra sig alldeles förbi oss och tyckas
välva sig runt som hjul.
Jag reser mig upp för att se genom kikaren. Men innan jag hunnit resa
mig fullständigt, får jag en vision av ett skär med två stugor och en
del av en rund byggnad, någon jättepelare. Då jag rest mig fullständigt
är alltsammans borta. Jag böjer mig igen, mycket riktigt. Det är
Trutklippans fyr. I denna glödande luft och i denna belysning är havet
fullt av överraskningar och solstrålarnas spel följer lagar som ännu äro
outforskade.
Jo, alldeles riktigt! Vi äro till och med ganska nära Trutklippan. Vi
tyckas glida med sydlig ström. Alltså ta vi i land där. Visserligen lär
det inte finnas någon hamn, men fyrvaktaren måste väl kunna dra opp sina
egna båtar och för resten har han nog ingenting emot en grogg och en
pratstund. Han ser nog sällan folk.
Men denna värme är fruktansvärd! Det måste komma något ur den, åska eller
världens undergång, en glödande vilsekommen bit av en stjärna som närmar
sig. Vi ta årorna och ro — nå, nu ha vi ju fyren alldeles inpå oss. Som
en dröm ligger den på vattnet med färger som i en pärlemorsnäcka. En man
kommer ut ur en stuga. Han står som en blåvit skugga mot luften. Han ser
på oss genom en tub.
Å herre gud så skönt! Det kommer en fläkt, en vindpust, och havsytan
vattras svagt. Ser du, vattnet verkar pansarskjorta, just samma teckning
i vattringen. Men denna aning om vind dör bort, flyger norröver och
försvinner som om någon skulle ha målat ett hårfint blått streck mitt i
allt det vita.
Vi lägga till vid berget. Mannen med tuben kommer ned till stranden. Han
har stort rött skägg och små vattenblå ögon.
— Herrarna stanna väl här över natten, säger han. Det blir väder av det
här, och den där lilla båten är ju ingenting att komma med i en riktig
storm. Om herrarna ror runt den här udden, så har vi slipen där.
Vi rodde dit, togo ner seglen, gingo i land och snart hade vi med hjälp
av en fyrskuren talja dragit båten långt upp på land.
Fyrvaktaren tryckte våra händer och önskade oss välkomna.
— Jag skall säga herrarna, att det är rart att få besök på Trutklippan.
Det är jämnt åtta månader i dag, sen jag sist såg ett främmande ansikte.
Men nu hoppas jag herrarna håller till godo med så enkelt som jag har
det. Sprit har jag inte, för sådant är en fly vara, för att inte tala om
ölet, men fisk finns och dessutom har jag nog lite säckfågel — —
— Säckfågel??
— Ja, ejdern är ju förbjuden så här års, men så här ute i havet är det
inte så noga. Här behöver man inte stoppa den i säck, när man går hem
från jakten. Och potatis finns och kaffe, förstås.
— Kanske fyrmästaren tillåter att vi tar lite konfonium med i land? Kan
inte vi helt enkelt få bjuda på supé? Vi har brännvin och öl och whisky
och apollinaris och konserver i massa. Men kan vi möjligen också få var
sin koj för natten — annars reder vi oss nog i båten.
Fyrvaktarens ansikte hade lyst upp vid uppräknandet av de på Trutklippan
sällsynta läckerheterna.
— Jo, nog finns det kojplatser, alltid. Ja, var så goda och stig upp då!
Märkvärdigt att ungarna inte fått syn på oss än, annars brukar de nog ha
ögonen med sig.
— Så — fyrmästarn är gift?
— Ja, och har tio barn, det äldsta fjorton år — ja, barn är en Guds
gåva, förstås — — men det är många munnar som ska ha mat. Fast nog
räcker det alltid till här ute. Här är ju inte några frestelser till lyx
eller sådant, och inte blir det något uteliv för mej heller, ha, ha, jag
menar krogliv, förstås, som drar pengar.
Vi lassade på oss en del av vår proviant och gingo upp i fyrvaktarens
stuga. Nu myllrade ungarna in och vi välkomnades av hustrun, en liten
tunn varelse, som såg ut att kunna blåsa bort när som helst.
— Nu sätter du på kaffe först, sade fyrvaktaren, och sen på
kvällskvisten dukar du snyggt, för herrarna vill bjuda på supé.
Så hårt tonfall hans röst fick, då han talade till hustrun! Jag såg på
honom från sidan. Det måtte vara hemskt att bo med en sådan man på en
klippa i havet. De små stickande ögonen under röda ögonhår talade sitt
tydliga språk, de väldiga rödludna kindknotorna, det okänsligt formade
örat, ur vilket en röd hårtofs stack ut, det röda skägget, i vilket gula
tänder lyste till ibland och den hårda pannan, mannens stämpel var skarp
och klar. Och den lilla hopkrympta människan vid hans sida med sina tio
ungar skulle väl också kunna berätta, om hon ville.
Runt omkring oss stodo barnen och stirrade med vidöppna ögon och gapande
munnar. Vårt besök var en epok i deras liv. De två minsta började
plötsligt gråta. Situationen blev dem för överväldigande.
— Ut med ungarna! sade fyrvaktaren. Jag tror du glömmer kaffet för
resten! Herrarna får ursäkta, att de inte har folkfasoner, men de ser ju
aldrig någon människa.
Snart sutto vi vid kaffekasken och pratet var i full gång. Vi talade om
fiske och sjöfågeljakt, segling. Hustrun satt i rummet bredvid. Jag såg
henne genom den halvöppna dörren och observerade att hon ibland skrattade
till, ett kort, underligt, liksom dött skratt.
— Skall inte frun dricka kaffe också? frågade jag.
— Jo, om herrarna vill så — kom in, Charlotte! ropade fyrvaktaren.
Hon kom in och satte sig liten och försagd vid dörren. Vi fortsatte
samtalet och hon började skratta igen. Vid den minsta obetydlighet kom
det där skrattet och nu lade hon inte band på det. Då hon satt i andra
rummet var det undertryckt, tystare. Jag och min kamrat började undra,
om det stod riktigt rätt till i hennes hjärna, och som om hon gissat våra
tankar, sade hon plötsligt:
— Herrarna undrar väl över att jag skrattar, men se det är så roligt att
höra människor tala.
När mannen någon gång talade med henne, blev följden ett barn.
Äldsta flickan kom in och hälsade från fyrbiträdet, som bad om ett samtal.
— Han kan vänta!
— Men kan vi inte be fyrbiträdet komma in och ta ett glas med?
— Nej, det där folket kan man inte umgås med, och disciplinen, ser
herrarna, den är en viktig sak på en sådan här plats.
— Ja, men jag tycker att man skulle känna sig böjd för att ty sig ihop,
då man är så få på ett så litet skär.
— Duger inte! Nej, är man förman, skall man hålla disciplin! Vart skulle
det ta vägen annars!
— Ja, men fyrmästarn tillåter väl att jag bjuder honom på ett glas nere
vid båten?
— Det lägger jag mig inte i, men sådant där folk skall man hålla kort.
Medan hustrun dukade till supén gingo min kamrat och jag ut och pratade
med fyrbiträdet, som stod försjunken i djupt begrundande av vår båt och
dess överklassgrejor, den smäckra wiren, den blänkande mässingen och
den vita manillan. Nej då, för all del! Han hade ingenting emot en
whiskygrogg.
— Nå, jagar ni mycket säl här omkring?
— Ja, nog har vi skjutit mycket förr, men nu när man är ensam, så — —
Fyrmästarn och jag jagar inte mer ihop och man måste vara två. Se, det
blev liksom ovänskap oss emellan efter den där historien med finnarna.
Aha! Nu kom jag ihåg. Det hade till och med gått igenom pressen. Det hade
kommit finnar över på sälisen och de fingo en bra jakt runt Trutklippan,
medan fyrvaktaren hade otur. Så en dag bröt isen upp, på en gång, som ett
skott, för en nordlig orkan och finnarna kommo i livsfara. Fyrbiträdet
såg det och sprang upp och varskodde sin förman, men han vägrade hjälpa
till. — Va faen har de här att göra i vår sälis?
— Men vi kan väl inte låta folk dö så här för våra ögon, när vi kan
hjälpa dom!
Fyrbiträdet tog sig ut ensam till finnarna och räddade dem. Därav
fiendskapen. Det kom i finska tidningar och diskuterades några dar. Men
absolut klarhet blir det aldrig med saker och ting, som hända så där
långt ute i havet.
— Behåll nu den här flaskan och tag en grogg när det blir för ensamt!
— Å, herre gud, får jag hela flaskan? Jo, det får jag säga! Ja, tack och
tack igen! Ett sånt kalas bjuds man inte på alla dar. Ja, se det är då
skillnad på folk och folk.
När vi kommo upp i fyrvaktarens stuga, var det dukat bara för tre. Vi
ville ha frun och barnen med — vi hade ju konserver för en månad
ombord. Nå — frun fick ju komma med om vi nödvändigt ville — och nog
fick vi bjuda barnen också, men de skulle äta i köket. Herrarna tar ifrån
sig för mycket!
Ja, det blev fest på Trutklippan och frun skrattade sitt trista skratt så
länge hon var med.
— Nå, jagar ni mycket säl här i vårisen? frågade min kamrat.
Fyrmästaren sköt en pil ur de vattenblå, en hastig, med en misstanke på
spetsen.
— Nu blir det inte mycket jagat, åtminstone inte i isen. Ja, det var
en tråkig historia med de där finnarna! Herrarna har väl läst den i
tidningarna, kan jag tro. Men vad skulle jag göra? Jag hade gikt i axeln
och hade bara varit till hinders. Det var inte så farligt som de skrek
om, när en man kunde rädda dem. Och för resten, vad har finnarna här
att göra, på svenska sidan, i vår sälis, jag frågar bara det. Bra var
det emellertid att de blev räddade, för det hade ju blivit prat och
skriverier, och de som inte förstår, vad som menas med sälis, de skriker
värst. Vad har en tidningsmurvel, som sitter i Åbo eller Stockholm, för
aning om sådana grejor? Och finnarna kan hålla sig hemma och gå till
bottnen där i stället för att komma och förstöra jakten för oss. Skål!
Detta var ju en mycket tydligt formulerad moral och vi ansågo ämnet
utagerat.
Fyrvaktarn groggade snällt och blev rätt öppenhjärtad. Han föreslog att
vi skulle segla till Utklipporna och jaga ejder och han visste, var gäss
häckade på svartkobben. Hade vi ätit gåsägg? Nå, då skulle herrarna få
känna på mat som stoppar.
Men vi måste sova, ty i dagningen skulle vi fortsätta norrut, och det
dröjde inte länge förrän vi befunno oss på andra sidan. Jag drömde om en
liten människa, en pygmé, som skrattade och tiggde och bad att jag inte
skulle slå henne för att hon skrattade.
När vi seglade, var Trutklippans hela befolkning nere vid slipen. Där
viftades och hustrun skrattade.
Vi kryssade mot en svag nordlig bris. Havet låg blåklintblått i
solskenet. Och det tycktes mig som om jag hade lämnat ett av dessa många
privathelveten, av vilka jorden är så överfull.


Kvinnan.

— Ni pratar, sade den lille skalden. Ni pratar om kvinnor! Bon! Har ni
verkligen kvinnor i Stockholm?
— Ja, sade jag, det förefaller nästan så, ty folkmängden ökas — det är
ju ett bevis, som inte haltar.
Längst borta vid bordsändan satt prins Karageorgevitsch blek och trött.
Han log — om åt mig eller skalden vet jag inte.
— Nå, sade skalden, om ni menar honor, kan ni ha rätt, men kvinnor,
det är ett annat djurslag. Har ni suffragetter? — naturligtvis ja! Dem
kallar jag inte kvinnor — men de som inte vilja ha rösträtt kallar jag
inte heller kvinnor — se på den där till exempel!
En lång mörk dam gick igenom salen. Hennes ögonfransar tycktes vila på
hennes kinder.
— Ni menar att hon skulle vara kvinna i er mening?
— Se på mannen som följer henne! Det är en amerikan — mr Gould, ni vet
— se på honom och säg sen, om ni inte tror att hon är kvinna! Se på
hennes ögonlock! De vila på kinderna tungt som om hon aldrig skulle få
kraft att lyfta dem. Tror ni att han är orsaken? Nej! Tror ni att hon är
det! Ja! Tror ni att hon bryr sig om rösträtt? Tror ni att hon bryr sig
om kärlek?
— Nå, sade jag, då är det väl pengar hon bryr sig om. Det skulle jag
kunna förstå. Är det inte mr Gould som har betalat hennes hatt, hennes
kostym för övrigt?
— Nej — ja, det vet jag inte för resten, men jag känner henne — hon
går omkring i detta Paris och väntar på döden. Hon skulle vilja ha ett
barn, men det skulle deformera henne, och hon skulle behöva internera sig
en tid under havandeskapet — — —
— Nå, men då ha vi kvinnor hemma i Sverige, kvinnor, som inte äro rädda
— — —
— Ja, men var blir då kvinnan av — begreppet kvinna? Det blir ett hat,
en lagrad kärlek, som arbetar som vinet om sommarn. Le vin travaille.
L’amour travaille aussi — och när kärleken slutat arbeta, är kvinnan
kvar som en naturkraft som uppfyllt sitt ändamål — ett jäsande hat mot
mannen som deformerat henne!
— Nå, men då är i alla händelser en plikt fylld, livets eget krav! Inte
sant?
— Men vad har ni vunnit med det? Ingenting! Nästa kvinna! Alla kvinnor i
steeplechase!
Den lille skalden talade sig varm. Det hade blivit tyst vid bordet och
alla hörde på vårt samtal. Jag kände mig som en av de björnar, som
småstadsborna i Sydfrankrike tro gå i sele framför våra droskor.
— Säg mig, sade skalden, hurudana äro era blonda kvinnor? Kanske de
kunde skaffa mig en sensation?
— Tja! Men tillåt mig undra om ni inte är en _snobb_! Hur gammal är ni?
Kanske jag är indiskret?
— 21 år — det bör räcka!
Plötsligt hördes från bordsändan prins Karageorgevitschs blyga röst:
— Jag är jämnt dubbelt så gammal.
Den lille skalden ignorerade prinsens replik absolut. Han rynkade sina
ögonbryn och sade: — mr Engström, ni har kallat mig _snobb_!
— Monsieur, sade jag, jag frågade bara, _om_ ni var snobb — — —
— Ett ögonblick, sade prins Karageorgevitsch, nu passerar mr Gould med
madame!
Den långa svarta kvinnan närmade sig följd av mr Gould. Hon gick först
med ögonfransarna vilande på kinderna. Mr Gould gick efter, litet
stapplande i sina blanka skor och trevande i sin vita sidenväst.
Antagligen efter de amerikanska millionerna.
— Detta var alltså vad ni menar med kvinna? frågade jag skalden.
— Såg ni inte hennes ögon? replikerade han.
— Nej, hon vågade inte visa dem.
— Nå, där har ni kvinnan? Era blonda slå ut ögonen som solfjädrar, våra
mörka äro naturkrafter, som gömma sina ögon till ögonblicket då de
behövas.
— Men vänta, sade prins Karageorgevitsch, nu gräla de därute i tamburen.
Låt oss gå!
Vi gingo ut! Den svarta kvinnan hade lyftat sina ögonfransar och skrek åt
den så kallade mr Gould på äkta argot: — Qu’est-ce que t’affure sur ton
bobino?
Det är uttytt: Hur mycke fick du på din klocka?
Den lille skalden försvann i världsvimlet och prinsen och jag förvärvade
våra rockar. På gatan väntade automobilerna. Vi höggo en kupé och åkte
nedför avenyen, som om vi aldrig hade träffat några skalder i hela vårt
liv.


August Karlssons återkomst.

»New Orleans dato gör desamma.
Eftersom jag träffade Gustaf Johanson på en salon han berättade
att ni har hälsan och mår bra jag skulle välan ha hört å mej för
långe sen men sjömanslifvet är opp och ner som den blåmålade
vågen iblann plenti monni och iblann sjåar en som den värste
tramp han berättade att du seglar in mycke flis mäd Elisabet ja
jakten var ju alldeles ny när jag ga mej iväg för åtta år sen han
berättade att syster min har varit dö i två år du har giftat om
dej så sorjen var välan inte så jupsinnig kan jag tro så är det
alltid med läsarebyke inte feck jag fälla en sorjens tår på Emmas
jupa graf men det kan repareras när jag kommer häm jag har tänkt
mönstra å i Hartlepol ock sedan kan du när som helst vänta en kär
vesit af din glada svåger August Karlsson du trodde välan hajarne
hade slukat mig för långe sen men haröpojkarna ä sega må du tro
nu kommer jag i alla fall häm för å ha ut min hälft i Elisabet
och si äfter hur du har sjött jobbet kom ihog att hälften ä
min ock allt som du har tjänt sen jag reste har du tjänt mäd
Elisabet det blir inte lite mässing du har bygt hus och hyr ut och
du har pängar utlånta fast du var fattig så lusen knappt trifdes
på dej när jag gaf mej iväg på sjön men här ska räjsas jag är för
rästen inte svår ock vara i lag med bara det är ärliga tag så har
du mej men annars så klämmer jag till på sjömansvis du förstår
jag raljerar fast du är guds barn men di kan också behöfva sej
ett godt skratt midt iblann alla krokodiltårarna när jag skrifver
så längtar jag häm så tårarna rinner harön finns välan kvar hon
var bra förankrad men folket är välan inte sej likt och många
är välan döda kan jag tro och mina fästmör har välan giftat sej
allihop men kanske jag kan finna mig en trogen sjömansbrud ändå
för den lilla tiden jag stannar hämma
vänligen
_August Karlsson_.»

Under läsningen hade skeppar Söderboms ansikte förlängts så att han såg
ut som en häst i synen.
— Jaså, han lever, den oheringen! Och han vill komma hem och ta ut sin
hälft i skutan.
Söderbom tänkte en ryslig svordom. Som läsare kunde han icke få fram den
mellan de slätrakade läpparna.
Ja, det var ingenting att göra åt. Men här hade han i många år gått och
invaggat sig i den angenäma säkerheten att skutan var hans, sedan ett
rykte spritt sig att svågern drunknat i Marseille, men han hade väl
bara rymt. Och när hustrun dött fanns intet, som påminde om att Elisabet
någonsin tillhört någon annan än Söderbom.
När gamle Karlsson köpte henne, kom Söderbom ombord som besättningskarl
och seglade henne ofta ensam med August, då gubben hade förhinder. Vid
sådana tillfällen fick Söderbom veta att han levde, ty August spelade
kapten ombord och galning i hamn. Och bättre blev det inte sedan Söderbom
lagt sig inne med skepparns dotter, Emma, en oförstådd fyrtioåring. Det
var en skandal som hela skeppslaget talade om, men det kunde ju inte
hjälpas. August stod emellertid inte ut med att dela kajuta med en som
skämt ut syster hans, och efter ett stormigt uppträde svor han att aldrig
sätta sin fot på skutan mera. Han tog hyra som matros och försvann. Kort
efteråt dog gubben Karlsson. Det fanns inte stort mer än skutan efter
honom, utom den lilla hemmansdelen, förstås, och i testamentet stod att
hälften skulle tillfalla sonen August och hälften dottern Emma, men
gubbens sista vilja var också att hon skulle göra paktum, ty han litade
väl inte riktigt på Söderbom.
I elfte timmen blev det giftermål av. Emma dog i barnsäng sedan Söderbom
förmått henne att skriva testamente till hans förmån. Efter dessa
händelser, som kommo slag i slag, började Söderbom se sig om efter
någon, som kunde sköta stugan och hushållet. Hans blickar föllo på
Långskärsbondens dotter, som var enda barnet och en gång väl skulle ärva
hela Långskäret med dess goda ålfiske. Men Långskärsbondens voro läsare.
Alltså blev Söderbom också läsare. Efter ett års bön och sång stod han
äntligen vid målet. Han gifte sig med flickan, men även här var paktum
villkoret. Söderbom var visserligen redare och en skötsam karl, men —
ja, han kom i alla fall underifrån och det var han, som blev uppdragen,
inte tvärtom.
Nu var det emellertid som det var! August Karlsson skulle komma hem och
utkräva sin arvedel och den var inte liten, ty skutan var värd pengar och
hemmansdelen hade stigit i värde. Allt hade gått Söderbom väl i händer,
han började bli smått tät — och nu skulle en — — det var så en kunde
bli tokig, när en tänkte sig in i det. Vad kunde inte August ställa till
med? Och var han lika vild och galen nu som då han reste kunde man vänta
sig vad som helst.
Söderbom ropade på sin hustru:
— Kristin! Kom in!
Kristin syntes i köksdörren.
— Jo, nu ska du få höra! Agust kommer hem.
— Ocken Agust?
— Förriga svåger min, vet ja.
— Men han ä ju döer.
— Ja, men så låter dä inte i dä här brevet.
Söderbom läste upp skrivelsen.
— Å han ska ta hälften utå vårat?
— Just så.
— Men d’ä ju rakt på tok. Dä blir ingenting å, säjer ja.
— En lär välan ingenting kunna göra åt’et. Men dä blir ett djupt tag i