Från vargtider och vallpojksår: En samling minnen från forna dagars Östra Nyland - 4

till bröllopet åt brudgummen den finaste skjorta med hålsöm på kragen
och dessutom åt prästen en linnenäsduk och ett par hvita yllestrumpor.
Hon fick ingalunda under sin blomstringstid sitta med händerna i kors,
och som arf från föräldrahemmet medförde hon till sitt nya hem utom sin
slöjdkunnighet en ny spinnrock, en härfvel samt klifta och häckla, och
noga skärptes i hennes minne det gamla ordspråket:
-- De spånor, som ligga kring stabban, äro snart uppbrända, om det inte
täljes nya till.
* * * * *
Då nu slöjden eller klä'arbetet var en så viktig egenskap hos en gången
tids kvinnor, och då man betänker, att de ingalunda alla var av naturen
lika utrustade i skicklighet och goda anlag, utan en del hade ett godt
handlag, andra ett dåligt, så kan man förstå, att de unga männen vid
ingående af äktenskap såg sig väl före och granskade noga de unga
kvinnornas förmåga i detta afseende, innan de gjorde sitt val.
Ännu fortlefver många sägner om flickor, som varit ofalliga i slöjd men
dock gärna önskat gifta sig och -- sin kvinnonatur trogna -- försökt
bedraga sina friare beträffande sin skicklighet.
Det berättas om en flicka, som, då hon mottog besök af sin friare, satte
sig i väfstolen och lät skottspolen gå med hvinande fart, så att den
flög ur hennes händer än ut på stugugolfvet, än genom det öppna fönstret
ut på gården. Och som det är brukligt, att den som står i närheten skall
taga upp skottspolen åt en väfverska, när spolen faller, så fick den
unga mannen löpa af och an efter spolen. Då han uttalade sin förvåning
över detta sätt att väfva, menade flickan:
-- Detta är ingenting nu, men om du hade varit här i går, hade du fått
se! Då gick det än värre.
Den unga mannen tänkte, att det väl skulle bli besvärligt i längden, och
han aktade sig för att återkomma.
En annan sägen förtäljer om en friare, som, då hans brud skröt med sin
stora duktighet i spånad, tog husets bodnyckel från stuguväggen och
gömde den inuti blåntotten på flickans spinnrock, förrän han gick bort.
Efter någon tid återkom han och frågade, om flickan spunnit mycket. Hon
skröt som vanligt med hur många tottar hon spann om dagen. Då hon skulle
framlägga traktering, beskärmade hon sig öfver den förkomna bodnyckeln
sägande:
-- Bodnyckeln har varit borta alltsedan du sist var här, och vi har sökt
den överallt.
Då steg han upp, gick till spinnrocken och tog fram ur blåntotten
bodnyckeln. Nu förstod flickan, att hennes utsikter åt det hållet var
förlorade.
Äfven i några af de gamla folkvisorna finna vi, huru högt värde männen
satt på kvinnornas slöjdkunnighet. I en visa, där bonden sjunger om sin
kärlek till det egna hemmet, sjunger om sin glädje öfver att ej vara
någon annans träl, utan får sträfva för sitt eget väl och vara sin egen
herre, finna vi ett ställe, där han prisar sin hemgjorda, goda
vadmalströja, och de händer, som har gjort den. Han sjunger:
"De kläder, hvari mången blänkt,
så föga värde röja.
Men mina egna får mig skänkt
min goda vadmalströja.
Den vadmalströjan varm och len,
är spunnen på min dotters ten;
min hustru hafver väft den sen.
Kär är mig denna tröja!"
I en annan visa kallad "Toras visa," gifver modern, som förmanar sin
dotter vid hennes inträde i giftermål, hur hon bör förhålla sig och rätt
sköta sitt blifvande hem, denna förmaning:
"Du skall ej på mannen pocka
om du ser en gyckeldocka.
Kläd dig efter råd och stånd!
Det brokiga och randiga
är mycket oförståndigt.
Tre tråd't vadmal, hvitt och svart
blir ett tyg af bästa sort!"
Men det var ej endast vid tillverkningen af garn och tyg, vid spånad och
väfnad förstånd och skicklighet var nödvändiga för kvinnorna. Att skaffa
sig material för tillverkningarna kräfde också insikter och framför allt
arbete. Jordtegen skulle iordningställas om våren för att mottaga
linfröet för en kommande skörd, och fåren skulle skötas för att lämna en
god ullafkastning vid årets stora klippningar, långullen om hösten,
jullidjeullen på vintern och vårullen på försommarn. Det gamla
ordstäfvet, att kvinnan skulle taga ullen från bässens rygg och sätta
den på karlens, vardt härvidlag en lefvande och bokstaflig sanning.
Vid ullens bearbetning till garn behöfdes ej andra redskap än skrubbor
och kardor, spinnrock och härfvel, då däremot linet erfordrade en större
och vidlyftigare beredning. Men det var en glad tid, dessa
kliftantalkornas tid, då unga och gamla kvinnor gick med sin klifta från
gård till gård, så länge lin fanns i byn att klifta, och det var kalas,
glädje och sång vid alla talkor. De inföll nästan alltid på senhösten
strax efter marknaden. Nu var det så, att på marknaden i staden hade de
af ungdomarna, som af naturen voro utrustade med sångröst och en smula
gehör, lärt sig en hel hop nya visor och melodier, ty den, som på
marknaderna sålde visor, sjöng äfven melodierna till dem, och den, som
var kvick att fatta och lära sig, kom hem med en hel skatt af dem till
glädje på kliftantalkorna, och där inöfvades visorna kväll efter kväll,
till dess alla kunde sjunga med.
Efter kliftandet vidtog häcklandet. En person drog hackorna af, en annan
finklonen och den tredje stod med skakankäppen och formade blårna till
tottar, och så var det färdigt att sättas på spinnrockskräcklan, och det
blef sång och sagor vid aftonbrasa och spinnrockssurr. Härfknipporna
växte allt större på stugans vägg, och de idoga kvinnornas rockar
surrade allt trägnare ju närmare det led mot jul. Väfstolen hölls i jämn
gång för julväfvarna, och först vid det egentliga julstökets inträde
fördes spinnrockar och väfstol ut för att efter den stora hälgens
firande åter tagas in vid tjugundagstiden.
Då kom en tid af ideligt spinnande afbrutet endast vid någon apostladag,
fettisdagen och andra sådana halfhälgdagar. På dessa dagar fick man ej
spinna utan i stället förrätta något annat arbete. Spinnandet på dessa
dagar var förbjudet därför att kvinnor som för brott satt i fängelse
(spinnhus) där fick uträtta spinnsysslor, och spinnrocken därför
betraktades som ett straffredskap -- så stor ära den annars hölls i af
kvinnorna. Därför ställdes den undan på en apostladag. Man gick då
hällre till byn, hvilket annars ej ofta kom i fråga, ty "Långer bysgång
gjorde korter härfstång."
Väfstolen kom i gång senare på vårvintern, då dagarna ljusnade och
linhärfstängerna hängde i långa rader på blek vid soliga väggar eller
låg utbredda på smältande drifvor.
Jämsides med linet gick ullspånaden, och då den var ett viktigare
arbete, anförtroddes den åt gammelmor eller någon annan äldre person i
huset. Den mest ansvarsfulla af all spånad var vadmalsvarpen samt varpar
till andra ylleväfnader. Det fanns gamla gummor, som lifnärde sig med
sådan varpspånad och i utbyte därför fick matvaror och ved. De hade nått
en stor färdighet i sin arbetskonst, och de arbetade som små maskiner.
En gammal soldatänka, gammal-Hurton kallad -- mannen hette Hurtig och
sades ha varit med "redan i det stora kriget länge förrän ryssen kom
över" -- spann ensam vadmalsvarp till två byar. Vid rågtröskningen på
hösten uppbar hon lönen för sitt arbete.
Bomullsgarn fanns ej att köpa. Dock hade man den tiden ändå
bomullsklänningar med linvarp och hemspunnet inslag af bomull, som man
fick köpa. Det fanns enkom för bomull afsedda små kardor att karda dem
med, och det blef ett godt och bastant bomullstyg, som höll en
människolifslängd ut och helt olika de skira, lätta våra dagars kvinnor
bära. Det talas om en kvinna, som började "kejka" tråden till en ny
hvardagskjol åt sig, då det öfriga husfolket på morgonen gick till
höängen. På aftonen, då höjerfolket vände åter, bar husmor den nya
kjolen på sig.
Först vid en senare tid, för ungefär sextio år sedan, kom det färdiga
bomullsgarnet i bruk och kallades då allmänt engilstrådar. Men då det
var mycket dyrt i början, användes det sparsamt. För något över trettio
år sedan kom även det s. k. kamelgarnet i bruk och ersatte i någon mån
ullgarnet till klänningar. Detta syntes de gamla mycket underbart. En
gammal kvinna, som ännu aldrig burit andra kläder än de af lin och ull
säges hafva utropat:
-- Ska vi nu börja klä oss i kamelhår, som Johannes döparen!
Färgningen af det spunna garnet utfördes för det mesta hemma, men också
någon gång i staden hos yrkesfärgaren, där äfven vadmalstygerna mottogs
till stampning, färgning och prässning. Vid färgningen hemma begagnade
man sig af växtfärger både inhemska och utländska s. s. brunt af
stenmossan och porsriset, olika slags gult af björk och allöf samt
lökskal, grått af svinlingonris och björkbark, grönt af ljungen o. s. v.
Af utländska färgämnen, som man fick köpa i handeln, begagnades kropp
och kochenill till röda färger, bresilja till svarta; sandel, sumack,
galläppel, cateku och orleana samt många fler till olika färgningsbehof.
Blått kunde man erhålla af den utländska växten indigo. Men då
färgningen därmed var förenad med vissa konster och omständigheter och
färgämnet var dyrt att köpa, anlitades vid behof däraf yrkesfärgaren,
som i sina stora kypar kunde framställa blått i alla nyanser från det
djupaste svartblå till det klaraste "karleblå".
Väfnadsredskapen bestod af väfstolen med alla sina många olika tillbehör
och refträ, där varpen utrefvades. Vi anse att refträ är oundgängligen
nödvändigt för uppsättandet af en väf. Dock finnes det ännu åldringar
som säga sig minnas, huru kvinnorna i deras barndom redde sig utan detta
trä. De hade fastspikade klykor här och där rundt kring stugans väggar,
alla på en viss jämn höjd, och så sprang de fram och tillbaka
rundtomkring stugan utrefvande varpen kring väggarna, där klykorna höll
den upp. Skälet togs i båda ändarna, på samma sätt som vid begagnandet
af refträ. I äldre tider användes i stället för våra bobinrullor, ett
slags trän som kallades kajkor. Väfvarna samlades ej på varpen utan
randningen skedde vid inslaget. Väfvarna var därför mycket breda, och de
gamla väfskedar, som ännu finns kvar från fordom, passar ej i de små,
moderna väfstolarna. Först i en senare tid, då redskapen mera utvecklat
sig, kom bruket att randa en väf på varpen.
Som vid allting annat man hade för händer, följde äfven skrock och
vidskepelse med vid slöjdarbetet. Redan om våren, vid sädesärlans
ankomst, tog man vara på om det var att vänta ett godt linår. Sågs ärlan
första gången på gödselhögen, blef det dåligt, satt hon uppe på ett tak,
blef det godt. Var den första fjäriln man såg gul, tydde det på godt
lin, var den brokig, spåddes dåligt. Sädesmannen som sådde linet, skulle
vid tillfället vara klädd i snöhvit skjorta, och påsen, som han tog
linfröet ur, skulle vara bländande hvit. Hit hör äfven det bekanta
fastlagsåkandet och golfsopningen. Kom en främmande person in, då en väf
refvades, så ropade den som refvade: "stig långt och bredt!" Och den
inkomne måste stiga med långa och breda steg öfver stugans golf, på det
att väfven ej skulle tryta i längd eller bredd. Kom en främmande person
in, just då man höll på att sluta en väf, betydde det, att den som kom
in, snart skulle dö, kom någon in vid väfvens början, betydde det
motsatsen. Väfven i stugan ansågs nästan som ett hälgadt ting. Skadade
någon med berådt mod en väf, ansågs det som ett nidingsdåd.
* * * * *
Tiden förändras -- och vi med den. Industrialismen har fördrifvit
handslöjden från våra hem. Hemslöjden har för de flesta upphört att vara
den naturliga vägen för fyllandet af hemmets behof.
Men på samma gång har den drifvit ut känslan af den rotfasthet i hemmet,
som hemslöjden förmår skänka. Vi går omkring med främlingskänsla bland
de saker, som ehuru betalda med våra egna pengar, likväl icke tillhör
oss, emedan de ej framsprungit ur vår egen alstring. Vi äger ej denna
själssamhörighet med hemmets allt, dess bohags, dess prydnads- och
nyttighetssaker, som forntidens kvinna ägde, hon, som rörde sig bland
saker framsprungna ur eget behof och alstrade med egna händer. Hon gick
omkring med minnet af mödorna, pröfningarna och förhoppningarna under
det de kom till, och de var därför smått heliga för hennes själ, ett
lefvande helt med familjen och omedvetet bindande denna samman inom sig.


III.

Prosten.
Jag undrar, om vi i vår socken var syndigare eller hade mera illfunder i
oss än människorna i de andra församlingarna rundtomkring, ty vi hade
fått en så sträng prost.
Ingen annan hade en sådan prost som vi.
Om vi för vår utkomsts skull emellanåt tog oss till med ett och annat,
som lag och öfverhet ogillade, så var det prosten som om söndagarna från
predikstolen lät oss veta af det i tydliga ordalag. Från klockan tio på
förmiddagen till långt in på eftermiddagen höll han oss som linstjälkar
under broton och slog skäfvan ur oss för en vecka framåt.
Och då fick vi veta och erfara, hvilka helvetesbränder vi med rätta var,
att vi var i synd födde och lefde i synd och orättfärdighet hvar eviga
dag, och att nådens dörr var säkert fastlåst för oss.
I tålamod och ängslan fick vi sitta stilla och höra på till
gudstjänstens slut, och på kvinnfolkssidan kom hjärtstyrkande- och
hoffmansdroppflaskorna ofta fram. Sällan vågade vi sticka oss ut ur
kyrkan under den långa predikan, ty där gick ett dån i hvalfven af den
tunga kyrkdörren, om man än försökte att som en lekatt smyga sig igenom
den. Och när prosten hörde detta, så förstod han, att någon listat sig
ut, och det tyckte han illa om. Han höll ögonen stadigt på dörren, tills
den olycklige kom in igen -- ¤om¤ han vågade sig in -- och då, ve honom!
Det brakade från predikstolen yttermera död och fördömelse öfver den
syndaren, som ej förmådde styra sin syndiga lekamen och sitta stilla i
guds hus den enda nådedagen i veckan, som detta beskärdes honom.
Helvetesportarna öppnades på vid gafvel för denne förtappade utlöpares
själ, och hela församlingen dömdes redo att marschera ditin med den
utlupne i spetsen.
Si, den tiden var det gudstjänst.
När vi ändtligen sent på eftermiddagen slapp ut ur kyrkan, var vi så
uthungriga, att det svindlade oss i hufvudet och vi måste taga en sup,
innan vi orkade börja förtära något af kyrkkosten ur våra matknyten. I
en så vidsträckt socken som vår, var kyrkresan för mången en hel
dagsresa, och det blef afton, innan man var hemma igen. Och så var då en
nådedag tillända. Men sällan beskärdes oss ett ord om nåd och frid och
evangelium af vår herde, utan helveteselden brann klar för oss, och
straffet, det eviga, väntade, ifall någon af oss gick hädan under
veckan. Gjorde man ej det, utan lefde till nästa nådedag och gick i
kyrkan, så hade man samma dom och straff och fördömelse öfver sig igen.
Tyckte man, att allt det där blef för svårt i längden och höll sig borta
från kyrkan och gudstjänsten, så höll prosten noga reda på äfven den
synden, och vid nästa läsförhör var straffpredikan klar för alla
kyrkoföraktare och nattvardsglömske.
Ja -- de där läsförhörsdagarna gå lika litet som kyrkdagarna ur minnet
på den, som varit med.
Läsförhörsdagen var nästan värre än kyrkodagen tyckte vi.
I kyrkan satt man stilla i bänken och hörde på, när det dånade öfver
våra hufvuden, och vi tog åt oss just så mycket vi ville och tyckte oss
behöfva.
Men på läsförhörsdagen hade vi allt evighetsstraff inpå lifvet med skam
och hädelse och hårda ord för de gamla och svagsynta, som ofta i
okunnighet och rädsla stapplade vid innanläsningen, och mången gång
handgripliga tillrättavisningar för de unga. Det var ju visst ett slags
välmening, det där, ty det var ju prostens innerliga önskan, att vi
alla, både gamla och unga, skulle kunna flytande läsa innantill och lika
flytande utantill både abcbok och katekes. Om vi annars begrep något af
katekesens konstiga och dunkla stycken, var det inte så nogräknadt med.
Hufvudsaken var innan- och utanläsning.
Det fanns ju de som kunde allt detta. Som till exempel Eirs Anders, som
satt hvarje söndag, ifall han var hemma från kyrkan, och läste först
dagens evangelium och sedan for öfver både katekesen och hustaflan och
abcboken -- jag tror, att Anders inte lämnade ens kuckubönen i slutet af
abcboken oläst --. När han då höll på så där året om, var han så
slängder i sin kristendom på läsandagen, så att om prosten hade bedt
Anders läsa syndabekännelsen eller trons artiklar bakfram, så hade
ingenting fallerat för Anders. Han hade kunnat svara prosten ur
katekesen till och med i sömnen.
-- Si, det är vackert af en så gammal man, sade prosten.
Och det tyckte vi att var rätt sagt, och vi var stolta öfver Anders, som
stod ibland oss som en ljusstake.
Och då prosten såg, att det gick an att vara så lärd och vetande, så
fordrade han, att vi alla skulle vara som Anders -- om vi hade lust och
förmåga därtill eller ej. Inte hade vi lust, fast vi väl en och annan
kunde haft förmågan. Vi var ju världens barn och vi tyckte, att världen
var bra och att vi ingen orsak hade att vara onöjda med den.
Det var världskärleken som band vår håg, sade prosten, och den förde oss
mot fördömelsen, tyckte han.
Men inte var det alltid bara världskärleken, som var mellanbalken.
Det fanns också andra orsaker -- den tiden.
Det fanns de, som från åtta till nio års ålder kom ut i tjänst hos andra
och fick slita för brödet och sällan hade tid att taga en bok i handen,
och ingen fanns, som brydde sig om att lära en sådan läsa -- isynnerhet
som det intet tvångsmål var därmed den tiden. Så länge barnåren räckte,
var det ingen sorg med den saken, men då skriftskoltiden kom, började
hans lidandes historia. Då fordrade prosten, att den efterblifne
stackarn skulle läsa lika rent och lägga ut katekesen och bibliska
historien och hustaflan och allt det där lika väl som de, hvilka blifvit
lärda ordentligt hemma af en läsklok farfar och farmor eller de, som
gått i skola hos blind-Matti. Första året fick han sitta i latskolan hos
klockarn och -- om lyckan var god -- kunde han vid tjugoett och tjugotvå
år ha klarat sig ifrån det där. Och det växte skägg på hakan och han
fick tjäna för mindre lön, bara för att han skulle underhållas flere
veckor om året i skriftskolan. Inte var det för en sådan att tänka på
giftermål. Han skulle ju gå fram först. Ingen kan påstå, att lifvet just
var fägnesamt för honom, om man tänker på all den smälek han fick utstå
för sin okunnighets skull. Men inte tänkte prosten på allt det där. Han
fordrade bara i stor stränghet kunskaper af den, som inga kunskaper
gifvits.
Jag kommer ihåg en läsandag för hela mitt lif, huru prosten prässade oss
alla, man efter man, kvinna efter kvinna, unga och gamla, seende och
halfblinda. Några ynglingar blef i tur och ordning först luggade som
stygga barnungar och sedan satta på skam under det stora fållbordet, där
de fick sitta ihopkrupna till läsförhörets slut. Vi var så godt som
förbi af ångest och räddhåga. Ingen slapp ut på hela guds långa dagen.
Inte ens prosten själf gläntade på dörren ett enda tag, och jag kan ännu
ej begripa, huru både vi och han kunde reda oss. Min broder, som från
barndomen var sjuklig och slagrörd och var svag och dålig både till
kropp och själ, hade ej på många år varit med på något läsförhör.
Prosten fordrade nu, att han nödvändigt måste komma dit.
-- Här står i kyrkboken ingenting om hans kristendom, mente prosten, och
han kan ju när som hälst dö, tyckte han.
-- Ja, det kan han visst vördig prosten, tyckte också jag, men det får
väl bli vår herres sak att ta emot honom sådan han är och sådan han har
gjort honom. Det är ju omöjligt att få hit en så svag och sjuk människa,
och för resten, hvad ska det tjäna till?
-- Alla här i läslaget känna ju honom, och orkar han ej sitta eller stå,
så kan han ligga där på bänken, vidhöll prosten, och jag har, som
herrans tjänare, rätt att fordra en undersökning af hans
kristendomskunskap, mente han.
Ännu så kan jag undra, hvar jag den gången fick makten ifrån att säga
ett bestämdt nej till prosten, fast det var på själfva läsandagen, då
alla man stod med darren i byxorna.
Men för det fick jag mig en särskild examen. Jag knep ihop läpparna och
tog emot.
Ändå så förstår jag inte riktigt prosten däruti, att han var så sträng
och fordrande af oss i fråga om innanläsning och utanläsning, men inte
så särdeles nogräknad med förståndsfrågorna.
Det tålde han då rakt inte, att någon visste mer, än han fordrade att
man skulle veta, eller om någon fördristade sig till att tolka ut något
ställe i skriften annorlunda än prosten hade tänkt sig det. Då var vi
besatta af andligt högmod, sade han, och för det skulle vi äfven
näpsas. Vi skulle precis hänga som på en besmansnagel med vår
kristendomskunskap, och det fick inte vippa öfver på någondera sidan.
Annars fick vi det hett för oss i båda fallen.
Skolfars Fina glömde väl inte i all sin dag näpsten hon fick, då hon en
läsandag fick utlägga om Zakeus i mullbärsträdet och huru och hvarför
Zakeus kröp dit opp.
Si, det var så, att Fina var dotter till skolmästarn blind Matti -- vi
kallade honom vanligen skolfar -- och hon hade från tidiga barndomen
hört Matti för bygdens bara utlägga om bibliska historien, och hon hade
kanske kommit att tänka öfver ett och annat däruti mer än andra, och som
hon hade ett ljust hufvud och en god talgåfva, så gick det läckert för
henne, när hon kom fram för prosten.
Men som deras funderingar om Zakeus och hvarför han grasserade i
mullbärsträdet inte stämde in med hvarandra, blef de oense.
Det vill säga, Fina sade väl ingenting, men hon smålog något.
-- Hör du, sade prosten, om du har ett svin, så är det väl du, som skall
sätta mathon för svinet och inte svinet för dig.
Det fick vara med Zakeus som prosten ville, ty Fina hade ingen vidare
lust att klarera den saken. Men det ryckte i munvinkeln och tårarna
tillrade småningom fram, och när hon ändtligen slapp bort från bordet,
brast hon i gråt i kakelugnsvrån.
Två gånger om året fordrade han oss till nattvarden, om vi hade behof af
det eller ej. Han satt själf på söndagsmorgnarna före gudstjänsten i
sockenstugan bakom bordet med den stora kyrkboken uppslagen framför sig
och en sträng uppsyn och skarpa blickar bakom glasögonen.
Där gaf han dagens nattvardsgäster i tur och ordning, som de framkom
till bordet, ett särskildt förberedande skriftermål, förrän han framför
altaret i kyrkan lät dom och straff och död braka lös öfver dem.
Det var inte bara för våra synder i allmänhet, dem, som enligt skriftens
ord, hvarje människa bär inom sig, han bestraffade oss. Vi kunde inte
begripa, hur i all världen han hade så noga reda på alla våra privata
synder, dem, som vi tyckte, att präst och kyrka hade intet att skaffa
med. Men reda hade han på all vår praktik, och straffas skulle vi för
allt.
I somliga fall blef man tvungen att fundera ut något råd.
Vi sökte på kyrkbacken reda på någon karl, som stod i något så när godt
anseende hos prosten, och honom sände vi in i sockenstugan för att
skrifva upp oss andra storsyndare till nattvarden. Så slapp vi från
saken med litet mindre ledsamheter, än om vi själfva klifvit fram till
dombordet.
Vi kom till sist underfund med, hvarifrån prosten tog all sin vetskap om
våra göranden och låtanden.
Det var en gudelig käring, Västerbergskan, som ifrån våra trakter sprang
till prosten med skvaller om vårt lif och lefverne.
Men när vi engång fick reda på postkäringen, så var den saken snart
botad.
Det var brukligt, att vi, som hade skog, i julhälgen körde ett lass ved
åt byns handtverkare och alla gamla, orkeslösa gubbar och gummor, som
således fick ved för vinterbehofvet. När då Västerbergskan på nyåret
gick omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne:
-- Eftersom du är prostens postmästare, så är det väl han, som ska
skaffa dig ved för besväret. Du kan väl ej göra honom en så god tjänst
för intet. Af oss har du ingenting att vänta. Och därest du inte slutar
opp med postföringen din, så ska du i vinter få frysa ihjäl i din stuga,
dig till straff och andra prostens postkäringar till varnagel.
Den vintern fick Västerbergskan bli utan ved, men därefter var det slut
med postföringen från vårt håll, och vi fick vara i fred med våra
privata synder.
En vinter fick han det i sig, att han skulle lära gamla skärigubbar
läsa, sådana som stod på kanten af grafven. Det fanns sådana därute i
skäribandet -- och uppe i landet med, om man skall säga som sant är --
som inte kände ett a engång, fast de hade mött det på landsvägen, och
för deras eviga välfärds skull beslöt prosten att lära dem läsa med
gevalt. Ty läskonsten, läskonsten, den var nyckeln till saligheten.
Men tror någon det, att gubbarna var så fasligt angelägna att få den
nyckeln?
Han sände först bud omkring i skärgården, att de och de namngifna
åldringarna skulle infinna sig i kyrkbyn, där de skulle få undervisning
i läskonsten.
Inte kom där någon och var angelägen om det.
Han sände ett bud till och han sände flere, men där kom ingen.
Då sände han skallfogden och brofogden med hästar och slädar ut till
skärgården för att taga fast gubbarna och med våld hämta dem till
kyrkbyn.
Kronomakten lyckades verkligen infånga några tiotal af de uppbådade
gamla och hämtade dem dit upp.
Och där satt de i veckotal under vårvinterns solljusa dagar och lärde
sig läsa ur abcboken. Klockarn och kyrkovaktmästarn lärde. Mat fick de
gratis på gästgifveriet, på socknens bekostnad, hette det.
Men socknen sade ifrån och mente, att det som prosten hade ställt till
utan socknens hörande och tillstånd, det fick han äfven sköta om själf.
Då fick skolan hemlof och det utan kronoskjuts. Men om gubbarna var redo
för evigheten, kan man lämna osagt. Åtminstone fick de därefter vara
fredade för all läskonst och ha sitt för sig och gå in till vår herre i
evigheten sådana de voro, ty historien blef prosten rätt dyr, hörde man
sedan från gästgifveriet.
Jo, jo, gamla hästar skall man inte lära att bli gångare!
En ung ogift kvinna, som en höst födde ett barn, kom från den yttersta
skärgården vid våren och öppet vatten en söndag upp till kyrkbyn för att
begå nattvarden, efter hvilken hon hade trått och längtat hela den långa
vintern därute i den mest aflägsna kanten af socknen. Hon hade tagit
sitt lilla barn med sig och lämnade det i vård hos klockringarhustrun.
Själf gick hon på söndagsmorgonen till sockenstugan för att bli
uppskriven som nattvardsgäst.
På hösten strax efter syndafallet hade hon enligt sed och lag i
sakristian efter gudstjänsten fått sin examen af prosten. En må tro han
var inte mild mot sådana!
Nu spädde han på ett tag till vid nattvardsuppskrifningen, när hon blyg
och rädd och med sveda och ångest i hjärtat kom fram till bordet.
Så med ens märkte han i sina papper och böcker, att hon hade årets
kyrkoutskylder obetalade. Det var en mark och trettio penni, och dem
fordrade prosten, att hon först skulle betala, förrän hon fick gå till
vår herres nattvardsbord. Man måste aftvå sig alla skulder, sade
prosten.
Flickan stackare grät och sade, att hon haft det svårt under vintern och
inte haft råd att betala sina utskylder, då hon haft knappt om arbete
och barnet måste hafva sin vård och skötsel. Och nog visste hon, att det
var orätt af henne att inte ha betalat sina utskylder till kyrkan. Men
hon hade en så stark längtan efter att få begå nattvarden. Hon hade
längtat därefter hela vintern, fastän kölden och den långa vägen hindrat
henne att komma upp till kyrkbyn. Nu, då hon kunnat taga sitt barn med
sig i båten, hade hon kommit och bad nu prosten om att få gå till
nattvarden. Sina utskylder ville hon nog betala, så snart hon fick
arbetsförtjänst.
Men prosten sade nej till det. Sina utskylder skulle hon betala först,
förrän hon kunde få gå fram till herrans bord.
Flickan hade en nästan ny duk på hufvudet, ej af silke, ty därtill var
hon för fattig. Det var en svart ylleduk, och hon gick med den till
klockringarhustrun och bad, att hon skulle köpa duken.
Hon förbarmade sig och köpte duken för en mark och trettio penni.