Från vargtider och vallpojksår: En samling minnen från forna dagars Östra Nyland - 2

skulle bli vidbrändt. Det var också alla köpare rädda för. Det första de
gjorde, när man kom på Helsingfors torg med brännvinslasset, var att
hälla en skvätt brännvin i ena näfven, och gnida båda näfvarna mot
hvarandra, och så under näsan. Det kändes bäst så. Var det vidbränt så
fick man tio och femton kopek -- det var ännu kopekräkning den tiden --
eller förtio och sextio penni mindre för kannan.
På en och en half eller högst två timmar hade man första pannan färdig.
Man hällde det i sikutunnan, slog hatten af, krafsade ur tjockan och
ställde på en ny panna med bland och fortfor så tills blandankaret var
tomt.
Då skurades pannan ren och man klarade sikuna. I pannbottnen lades en
näfve kumminraisk, som alltid blef öfver, då salukummin sållades, några
björkkol och en brödbit. När då pannan med denna blandning åter kokade,
kom först ett mycket starkt brännvin, som vi kallade fördropparna. Af
detta tog vi till husbehofsmedicin och hällde i flaskor med björkknopp
eller ringelblommor i för magsjukdomar, kamfer för verk och svullnad och
vrickade leder, aloe för andra små sår och kummin, pomerans och anis för
vårt nöjes skull och till högtidsbruk.
Hade man vid tillredningen af blandet termometern i armen, så skulle man
vid klarandet ha den i ögonen.
När brännvinet började rinna klart ur pannan, tog man däraf och hällde
sakta i ett glas och såg på pärlorna, som steg på ytan, om det var lagom
starkt. Var det för starkt, hade man tillreds klart källvatten för att
späda ut det med. Så van blef man till slut med detta graderande, att
det sällan slog fel. När köparn kom och stack sin graderare i tunnan,
höll det nästan alltid sex grader, som var det riktiga.
Två pannor sikur blef det af en tunnsblandning och däraf blef vid
klarandet aderton och nitton och någongång -- men då skulle det riktigt
lyckas väl -- tjugu kannor klart.
På det sättet gick det undan för undan med blanda, bränna och klara, så
länge brännanlofvet varade.
Men då låg det spänning i luften, när lofvet var slut och klockan
nalkades tolf på natten och många pannor ännu stod och rann.
Fiskalerna eller snokare, som vi kallade dem, kunde visserligen ej hinna
öfver allt på detta klockslag, fastän de voro många. Men man visste
häller ej, hvar de först kunde slå ner. De kom, som höken på hönan, och
därför fick vi vara på pass hvar och en i sin brännkoja.
Byns pojkar red ut om aftonen och satt på hästryggen spejande från någon
högt belägen plats. Syntes eller hördes något misstänkt närma sig byn --
och det märktes bra i den ljusa vårnatten -- så förstod de, att det var
fiskaler och snokare i farten. De red i sträck tillbaka till byn, och vi
hörde af hästarnas tramp och klapp, att det var brådska på färde.
Vi släckte genast elden under pannan, låste dörren, tog ur nyckeln och
lät allt vara tyst och mörkt och stilla, tills de for i väg åt annat
håll. Då öppnade vi bränneriet igen och lät pannan rinna slut till
följande dag.
Men då var det stopp.
Då kom länsmannen och lade sigill på brännvinspannorna, om de voro
inmurade; eljes förde han dem i socknens lånemagasin eller tog han dem
hem till sig, och då fick vi lefva på förtjänsten -- tills nästa lof
kom. Det var öfverhetens mening, fast vi och öfverheten hade olika
meningar i den där saken.
Länsman hade en gång försummat sig -- eller om han hade glömt -- att
komma hem till mig och försegla min panna, som var inmurad. Den stod
utan kronans märke i ett par veckor.
Så kom fiskalen i snokarärenden och såg detta. Han trodde, att jag hade
brutit sigillet och bränt, ehuru jag sade, att länsmannen varit glömsk.
Han kom ej åt att göra beslag på den inmurade pannan, fastän han hade
god lust till det, då han ej hittade några andra grejor rundtomkring,
som skulle vittnat om bränning.
Men flink till att fundera ut jäkelstyg, som han alltid var, bad han mig
hämta hatten och pipen, som jag hade i boden, för att få se hur de
passade, sade han.
Jag anade intet oråd den gången, ty jag var ju skuldfri i detta. Jag
hämtade hatten och pipen och gaf dem åt honom.
-- Nu har jag gjort beslag på det här, sade han. Du har brutit kronans
sigill, och nu kommer du att få plikta bara tider blir.
Så for han nöjd bort och jag stod handfallen kvar och började fundera ut
hvad i helsike jag skulle ta mig till för att komma ur det där.
Dagen därpå kom länsmannen och skulle försegla pannan.
-- De ä försent nu, sade jag. Hatten och pipen tog fiskaln i beslag i
går.
-- Han måste hämta dem tillbaka. Eller kanske du har något ärende till
stan, så kan du på samma gång gå till fiskaln och ta dina don tillbaka.
Här har du skriftligt på det, sade han och ritade något på ett papper,
som jag fick. Och så förseglade han pannan.
Jag for till stan dagen därpå och gick upp till fiskaln, innan han
skulle hinna vidtaga någon åtgärd i saken, och när jag lämnade fram mitt
papper och fordrade att återfå hatt och pip, fräste han något åt mig,
som jag inte förstod och svor åt en piga att lämna fram mina don.
* * * * *
Men inte var det bara med brännandet, som det var funderingar och
bestyr, ty om man än hade boden full med ankaren, så var man inte rikare
för det, om man inte fick varan såld.
Den bonde, som var i knappa omständigheter, måste sälja efterhand som
han brände, och den, som inte hade att bränna af egen råg for, just
förrän lofvet började, till någon herrgård och köpte en tunna råg att
börja med. När denna tunna var bränd och afyttrad, blef af vinsten så
mycket, att han kunde köpa två tunnor och fortsätta.
Den, som brände af egen råg, stod sig bättre. Han var inte tvungen att
sälja brännvinet under den billigaste tiden, utan hade råd att vänta
tills priset steg på sommarn och hösten. Det var så litet, som gick åt
här hemma; något mindre ankare då och då när man for till stan. Men när
man satte på ett hundrafemtikannslass och for till Helsingfors och fick
en rubel och en rubel och tio kopek för kannan -- det är det högsta
pris, som jag har fått för mitt brännvin -- så slog det sig till pengar.
Jag for alltid en gång med sista slädföret om våren till Helsingfors och
andra gången på försommarn strax efter potatissättningen. Tredje gången
for jag innan hötiden började, och då skaffade jag både till
städslanpengar och för antidsbehof.
Tredje resan var alltid den bästa. Då var brännvinet dyrast. Men man
skulle också förstå att svänga sig.
Ofta när jag kom till torget i Helsingfors och såg, att där fanns god
tillgång på varan och att den skulle komma att bli billig den dagen, så
låg jag öfver en dag eller ett par och sålde sedan vid lägligare
tillfälle. Var det god tillgång på brännvin, och det hade dålig åtgång
på torget, for man med hela lasset till Skatudden till Stearinskan. Hon
var en rysk kaptenska, som höll många krogar och köpte ända till tio
lass i gången och kinkade ej häller med priset alltför mycket och
betalade alltid ackurat. Hon var liksom ett kommerseråd på Skatudden den
tiden.
Det som sedan blef öfver, när Helsingforsresorna voro undangjorda,
såldes här och där på lämpliga ställen. Hade det god åtgång och förrådet
tog slut, rustade man i hast till en ny bränning -- i lönndom förstås --
och drog så fram lifvet mellan brännvinspannor och fiskaler, mellan lof
och förbud.

II.
I den olofliga.
Vi tyckte, att brännantiden, den lofliga, var alltför kort. Man fick
raska på med brännandet, som om det gällt lifvet, när man på dessa
veckor skulle hinna tillverka så mycket, att inkomsten däraf skulle
förslå för årets många behof.
Vi kunde ej förstå, att det skulle vara mera synd att bränna brännvin
utan lof och mindre -- ja, alls ingen -- att göra det med lof och
tillstånd.
Hufvudsaken vid lönnbrännandet var, att man kunde klara sig, när det
ställde sig knepigt någon gång. Och det gjorde det ofta, när bara
snokarn var i farten.
Skötte man ej med påpasslighet om sitt förehafvande då, så kunde det
lätt bli både beslag och plikt på köpet.
Den lagliga och lofliga brännvinspannan stod med kronans sigill på
truten hemma i kojan eller var den ordentligt inlåst i sockenmagasinet,
tills hennes förlossningstimme slog. Men kopparslagarn i stan gjorde åt
oss andra pannor, som det inte var så nogräknadt med om mått och mantal
stämde. Och så sökte vi ut åt oss en bra plats i skogen vid en god källa
med klart vatten, och där byggde vi af flata stenar en eldstad för
pannan och af ris en koja kring eldstaden.
Där, vid dessa kojor, tillbragte vi många spännande dagar och nätter.
Där blandade och brände vi lika mycket och ofta mera än hemma under den
lofliga brännantiden.
Men ögon och öron det skulle man ha' både fram och bak.
Det fanns här och där angifvare, som af fiskaln fick tjugu mark, om han
kunde visa honom vägen till ett skogsbränneri. Utan en sådan lots hade
det varit lönlöst för fiskaln att begifva sig ut i de stora, djupa
skogarna i ödemarkerna, där annars endast varg och björn huserade.
Men så fick dessa angifvare också vara rädda om sig och akta skinnet
hvarhelst de kom i lag med folk. I vår grannby fanns en karl, som
ständigt sysslade med angifvelser och förtjänade bra, men som också fick
springa duktigt, om han mötte någon. Inte skrämde vi honom alltid. Han
sprang väl till sist bara af gammal vana, sedan han först några gånger
här och hvar fått ett ärligt kok stryk. Sedan anade han väl, att han
hade en fiende i hvar mötande människa, och så sprang han. Och för att
han alltid sprang så behändigt, kallades han Skutten. Något annat namn
visste vi ej af att han ägde. Till och med Skutton, hustrun hans, lär
häpnat, när hon lät viga sig vid Skutten och prästen vid vigseln nämnde
hans rätta namn. Som Skutten hade hon känt honom som ungkarl och som
Skutten tog hon honom till sin äkta man. Annars var det hans riktiga
yrke att stjäla.
En gång, då Skutten var ute i skogarna och sökte, kom han öfver en
brännvinspanna, och då han inte såg något folk i närheten, gjorde han på
eget bevåg beslag, ty det tyckte han sig ha rätt till. Han tog hatten
och pannan och ämnade föra dem till fiskaln och få en god belöning.
På hemvägen mötte han skomakar Sjöberg, som i sin tur tyckte, att han
hade rätt att lägga beslag på Skutten och brännvinspannan. Sjöberg
började springa efter Skutten genom bysk och moras.
Men Sjöberg var tungfotad och Skutten var flink af gammal vana.
Då Sjöberg såg, att Skutten kom allt längre undan, började han ropa:
-- Spring emot, spring emot! Slå den jäfveln me' yxen i hufvu'!
Skutten som trodde, att han hade någon emot sig, kastade hatt och panna
ifrån sig och tog en annan gir genom skogen för att komma undan Sjöberg
och hans sällskap. Sjöberg, som visste hvem pannan tillhörde, förde den
till dess rätta plats igen i skogen.
Det var på allt sätt svårare och större besvär med att bränna i skogen
än hemma i kojan. Veden vågade vi ej hugga vid brännanplatsen, utan bra
långt därifrån, och sedan måste vi bära den till bränneriet, för att
yxhuggen ej skulle förråda oss. Alla bomärken, som vi hade på kärl och
säckar, måste skrapas och sprättas bort, så att fiskaln ej genom dem
skulle komma åt ägaren, om han än lyckades få tag i blandet och pannan.
Visste han, hvems bränneriet var, fick man plikta utan vidare. Undkom
man själf och fick lämna grejorna i sticket, var det bara dessa och
själfva brygden, som gick förlorad -- hvilket var skada nog för en
fattig bonde. Min trettiosexkannspanna kostade etthundra mark och en
tunnsblandning var värd minst sextio. Gaf man sig själf hade man
dessutom plikten, som första gången var etthundra mark, andra gången
etthundrafemtio och tredje gången trehundra mark. För bara bland utan
rinnande panna pliktade man sextio mark.
Under alla de år jag brände i lönndom i skogarna, från det jag blef så
pass karl att jag kunde taga en brännvinspanna på mitt ansvar, ända till
dess vi alldeles slutade att bränna såväl hemma som i skogen, lyckades
jag klara mig och sköta mitt yrke så, att ingen snokare fick tag i
hvarken mig eller grejorna, fast det många gånger hängde på ett hår.
Jag var alltid själf i skogen. Det hade varit ett stort vågspel att
lämna kvinnfolket med slikt. De var mera lättskrämda och lämnade ofta
allt vind för våg och sprang i onödan.
Som till exempel när grannas Edla var ensam med sitt bränneri i
Ängeskärret. Edla hon var dum och stod och skura pannan så att skramlet
hördes långa vägar. Var det också klokt att ta slikt för sig? Fiskaln
for just fram längs vägen. Han hörde skramlet, gissade strax hvad det
var, ty de var som jakthundar på folk den tiden, och kom ner till
Ängeskärret och lade beslag på hela inrättningen. Edla fick kramp i
skrämseln och miste målet, och doktorn hade arbete med henne länge och
väl efteråt. Och plikta blef det dessutom.
Men det fanns också kvinnor, som utan förskräckelse bökade och brände i
skogen hösten igenom i egna brännerier och sådana, som för betalning
brände åt andra, än här och än där, hvar det behöfdes.
En soldatänka, Lejonsgumman, gjorde just ej annat än legbrände både i
loflig och oloflig tid, och Väpplingskan likaså, och däraf hade de sitt
uppehälle. Det var deras yrke så visst som en skräddares eller
skomakares, och de skötte det med flit och omsorg. Kom de fast för
snokarn, var där ingen, som fick reda med dem för hvems räkning de
brände. Det var deras yrkes heder, att de på något sätt kunde klara sig
undan öfverheten och befallningshafvanden. De teg så envist som muren,
och blef de förda inför rätta, så teg de fortfarande. Dömdes de till
plikt, hade de intet att betala med utan gick och satte sig på vatten
och bröd och var sedan färdiga att börja på nytt.
En gång, när fiskaln kom öfver Lejons Lena i skogen och ingen råd fick
med henne, då hon var både mållös och fotfallen, lyfte han henne i
kärran och tog henne med sig till byn.
Han bar in henne i stugan hos gästgifvarns och lade henne på en bänk.
Där låg hon tyst och stilla.
Fiskaln förhörde folket i stugan, om de kände henne och visste hvem hon
var.
Naturligtvis kände ju ingen Lejons Lena, när hon var i följe med
fiskaln.
Han började åter anfäkta Lena. Hon tyckte väl till slut, att han måste
få ett svar och sade:
-- Jag ä en sköka från höjden!
Så var det täppt igen.
Det blef vatten och bröd för Lena den gången också, men det var hon ju
van vid, och det blef den sista. Nästa gång fiskaln åter kom öfver henne
i skogen och hon stod lam och mållös, visste han, att det var lönlöst
att bråka med henne. Han sade:
-- Stå nu där du står!
Så hällde han ner blandet, tog bort hatt och pipa, men Lena lät han bli
i fred. Hon brände sedan i långa tider riktigt så där i lugn och ro.
Jag brände i bolag med Kalle farbror en lång tid och allt gick bra. Men
så kom vi en dag underfund med att vi hade att vänta främmande.
Vi skaffade genast undan våra brännandon, och det blef brådt. Vi hade
häst med oss, så plockade vi på lasset alltsamman, både blandankar,
panna, gryta och sikubytta, ja, till och med tegelstenar, som vi hade
murat under pannan, och förde hela vår fabrik från Linsveden till
Vattukärret, och just då vi for med sista lasset -- det började då redan
skymma -- hörde vi, att snokarn svor och grasserade. Men den gången fick
han äta där fatet stått.
En annan gång lönnbrände jag på baksidan om hemåkern, ett stycke inne i
skogen. Jag hade min piga Eva med mig som hjälp, och vi hade just ställt
upp vårt bränneri och hade alltsamman i full gång, och allt såg vackert
och lofvande ut.
Jag lämnade för en stund Eva ensam att sköta om pannan, medan jag själf
som hastigast gick hem ett tag gint öfver åkern.
När jag kom hem på gården, såg jag fiskaln och två af hans handtlangare
komma åkande på landsvägen. Jag anade oråd. Nu har Skutten eller någon
annan leding varit i farten, tänkte jag, och spejade efter dem.
Ackurat! Där vek han af med sitt följe vid åkerhörnet längs en smal
skogsväg, som vi brukade köra till skogen med.
Nu var det så, att från gården, där jag stod, hade jag närmare till Eva
och pannan gint öfver åkern än fiskaln, som måste köra om åkerhörnet och
försumma sig med ett par grindar.
Då sprang jag, ty den tiden hade jag förlek i benen.
När jag kom fram till Eva, sade jag till henne bara två ord:
-- Spring nu.
Mera han jag inte. Men Eva förstod, och fast hon annars inte just var
ferm och förlig, så for hon den gången med lekattsprång.
Jag slog hatten af pannan -- och det fortare än jag nu talar om det --
tömde ut den, tog så hatten i den ena handen och pannan i den andra och
sprang. Pipen måste jag lämna.
I detsamma hörde jag ett brak i gärdesgården ett stycke bakom mig, och
jag hörde en röst som ropade:
-- Si, hur tusan han far!
Något annat hörde jag ej, och ingen fick häller fast mig. Jag sprang som
med eld under fötterna och med eld i händerna. Pannan stod kokande på
elden, då jag fick den i näfvarna. I vanliga fall kunde man ju inte
lyfta en kokande brännvinspanna med bara händerna utan något skydd. Men
den gången gick det utan blink och jämk. Hvem kunde klaga öfver några
brännblåsor i händerna, om man lyckligen undkom snoken.
Ett bland, som jag hade tillredt till följande dag, stjälpte han ut,
karet högg han sönder och pipen tog han bort med sig. Det var fångsten.
Så körde hela sällskapet upp till Nygrannas.
Men jag lämnade inte min brännvinspipa så hjälplöst i fiskalns våld. Jag
gick efter honom till Nygrannas.
Jag såg hans häst stå bunden vid stalldörren. Han hade själf gått in i
stugan; kanske i något kort ärende, tänkte jag och fick brådt.
Jag kröp in genom stallgluggen, kom ut genom dörren, där hästen stod,
och gick fram till den liksom för att i välmening se efter den --
fiskaln kunde ju från stugufönstret hålla öga på hästen. Jag jämkade
betsel och selar, låtsade slå af något hösmol från kärrsätet och tog med
detsamma min pipa från kärran.
Så gick jag långsamt och liksom utan något slags bestyr in genom
stalldörren igen och så ut genom gluggen och ned längs åkerrenen.
Nu kände jag mig nästan som i saligheten. Jag kom helskinnad undan utan
plikt och hade alla mina grejor i behåll. Endast blandet hade gått i
raisk. Men för mindre lycka än så, får man tacka gud.
Också en annan gång lyckades vi lura fiskaln på ett riktigt finurligt
sätt. Jag var då ännu bara i vallpojksåren, men jag minns det väl i alla
fall, ty jag var med.
Vi hade bränt i skogen och hämtat en dranktunna hem om natten och fört
den i bastun, där den lämnades att stå kvar på långsläden. Den skulle
senare på dagen gifvas åt kräken.
Min far och äldsta bror for tidigt på morgonen till stan med ved, och
vid Djupängsmalmen mötte de fiskaln med två poliser. Far begrep strax
hvad det betydde. Han tänkte på dranktunnan i bastun och funderade ett
ögonblick på att spänna hästen från lasset och rida förbi fiskaln samt
skynda hem förut och rädda dranktunnan.
Men han insåg, att fiskaln då strax hade förstått hur det hängde ihop
med hans brådska och satt efter honom, hvarför han tänkte:
-- De få reda sig i guds namn. Jag kan inte göra något åt det nu.
Och det gick som far tänkt.
Vi bodde i första ändan af byn och fiskaln vek in till oss först. Han
gick raka tag in i bastun, och då han kom ut igen, såg vi, hur han sken
af glädje. Men han hade inte tid att ställa upp något vidare med
dranktunnan då, ty det gällde att sno öfver byn i en handvändning.
Annars kunde väl ett och annat bli undanskaffadt, som hade varit bra att
komma öfver.
Han satte sig i släden och for med god fart längs tåget upp till
granngårdarna.
Men då var vi framme och var kvicka som löjor i vattnet, min mor och
moster, drängen Heikki och jag. Alla hjälptes vi åt och drog dranktunnan
på en långsläde till dynghopen, bakom ladugårdsgluggen. Vi smällde väl
till sprundet på tunnan, Heikki och jag gräfde en djup grop i dynghopen
och så sänkte vi tunnan ned i gropen samt täckte väl öfver med gödseln
och så bort med kvinnfolket och långsläden. Mor försvann i något bra
gömställe, och moster tog en svart bässe ur fårkätten, bar den in i
stugan och började klippa den. Hur fort vi kunde göra allt det där, kan
jag ej säga. Det var nästan som om vi hade trollat undan det.
Snart hade vi också fiskaln och poliserna tillbaka för att lägga beslag
på dranken. Jag stod bakom ladugårdsknuten och såg, när fiskaln gick in
i bastun, och jag var så glad, att glädjen liksom ryckte i ben och armar
på mig, och jag måste skratta, men bara i tysthet.
Fiskaln kom snart ut igen och vi såg på allt, att nu skulle vi få oss.
Han gick till Heikki, som ännu stod och bökade i dynghopen, och frågade
strängt, hvar han gjort af dranktunnan. Heikki såg oskyldigt och
förvånadt på fiskaln:
-- Håkon tunna?
-- Dranktunnan, som var i bastun för en stund sedan. Säg genast hvar ni
gömt den, annars ska fan ta er, jäfla bondskojare!
-- Där ha inte varit någon dranktunna i den bastun, sedan brännanlofven
blef slut i våras, sade Heikki. Ha fiskaln sitt där någon tunna, så ä
jag illa rädd för att de ä den ondis konster som ä me.
Fiskaln hoppade af ilska.
-- Hvarför står du här och bökar i dynghopen? Du har väl gömt tunnan
där?
-- Hej, jo! Kvinnfolket pinast i går om afton, att de va så omöjligt ti
få ut göningen undan kräken, när hopen hade växt så hög utanför. Och som
ja tyckt synd om kvinnfolket, så tog jag grepen och gick hit för att
breda ut den, sade Heikki med en trovärdig min.
En af poliserna, som vi kallade rödhufvu-Bergström, stod på själfva
tunnan, medan fiskaln och Heikki talades vid. Han stack med en käpp här
och där i dynghopen, men kom inte till all lycka att träffa tunnan. Och
som de väl inte hade lust att lägga om hela dynghopen för att få klart
för sig, om tunnan fanns där eller ej, fick de lämna Heikki i fred med
sitt arbete.
Rödhufvu-Bergström snodde i alla uthus och sökte, men i boden slapp han
ej in. Den var låst och nyckeln urtagen. Fiskaln, som svängde sig midt
på backen, gissade, att där fanns något inne. Han gick in i stugan. Där
hittade han bara moster, som satt ensam i stugan midt på golfvet med den
svarta bässen i famnen.
Nu försökte han pressa moster om dranktunnan och bodnyckeln.
-- Inga vet jag å dranktunnor och inga å bodnycklar, sade moster.
-- Hvar ä husbonden och värdinnan?
-- Di for i mårist till stan och kommer int hem förrän sent i afton.
-- Kan du säga mig, hvar dranktunnan ä gömd? Visa mig genast hvar den
finns, eller får du af den här!
Han stod framför moster och bässen med en kosackpiska i handen och för
hvartannat ord han sade, slog han med piskan i golfvet och på
stöfvelskaftet.
Moster, som alltid var lipig och hade lätt för att gråta när som hälst,
hon grät nu så, att tårarna trillade som ärter ur en kastmaskin ner på
bässen och sade mellan snoppningarna:
-- Jag har ju sagt fiskaln, att ja ingenting vet.
-- Hvem är du då? frågade fiskaln.
-- Ja ä bara en ogift kvinna. Värdinnan och husbond ä borta och ha
beställt mej hit för att klippa fåren och se efter huset, medan de ä
borta. Ja vet hvarken å bodnycklar eller dranktunnor. Och ä de så, att
fiskaln vill slå en oskyldig kvinna med ett värnlöst kräk i famn, som
ännu till ä ihopbundet med en framfot och en bakfot, så får det bli på
fiskalns samvete.
Och moster grät än värre, och bässen, som kände sig upprörd och rädd för
kosackpiskans smällar mot stöfvelskaften, bräkte så att det skrällde i
stugan.
-- Sku han vara lös och ledig och stå bakom dig, sku du väl snart få dig
en känning i knävecken, tänkte jag, där jag stod i förstugan och
lyssnade och emellanåt tittade ett tag i dörrspringan.
När fiskaln såg, att han ingen reda fick med moster, slog han piskan i
golfvet och skrek till:
-- Jäfla käringfan!
Så gick han ut och ropade på rödhufvu-Bergström och den andra polisen,
och så svor han och anammade oss i både gula och gröna djäflars våld,
och så for han.
Men när vi såg, att han väl var utom både synhåll och hörhåll, kom vi
alla tillhanda igen, både mor och Heikki, jag och moster med bässen.
Moster grät ännu en efterskvätt, fastän faran var öfver, och förtäljde
för oss, huru fiskalen hade strängerat henne. Heikki talte om sitt
förhör på dynghopen, och jag matade bässen med brödkanter och skrattade
nu högt åt alltihop. Dranktunnan gräfde vi fram, då far och Janne kom
hem från stan.
* * * * *
Så kom förbudet att vi ej skulle få bränna mer. Det var nästan som en
jordbäfning. Vi frågade oss själfva och hvarandra, hvar vi hädanefter
skulle taga våra pengar ifrån.
Prästen sade, att de skulle tagas från ladugården.
Vi småskrattade och såg på hvarandra.
Smöret kostade ju hela tjugufem penni marken!
Vi funderade så, att det liksom tjocknade för ögon, öron, förnuft och
alla sinnen.
Men vi fortfor att bränna.
Jag brände ännu sex år efter det lofvet var slut. Försäljningskommersen
fick man då också bestyra om i lönndom.
Men strängare blef bevakningen och beslagen tätare. Stadsfiskaln, som ej
ensam hann öfverallt, måste få hjälp. Det blef fiskaler i byarna. Några
af de mera ansedda bönderna blef utnämnda, och guvernören kom själf ut
och tillsade dem att öfvervaka bygden. Dessa våra egna väktare voro ej
så hatade, som stadsfiskalen. De skötte sin tjänst på ett mänskligare
sätt än han. Han blef, efter det förbudet kom, allt vildare och värre
mot bönderna.
En gång, då han var ute på spaning och tog in på gästgifveriet till
natten, samlades byns alla pojkar utanför gästgifvarstugan om aftonen
och sköt med löst krut för att skrämma kanaljen. Han kröp under sängen i
rädsla.
Efter detta fick vi kosacker. De kvarterades in här och där i byarna
några stycken tillsamman, för att rida ut till fiskalens hjälp, när han
bådade upp dem.
Men ¤då¤ kunde vi bränna i trygghet och ro. Kosackerna blef våra vänner
och varskodde oss alltid på förhand, när de skulle ut, och för det gaf
vi dem ett halfkvarter då och då.
* * * * *
Småningom gaf vi efter. Dock inte för förbud och öfvervakningar, utan
för den nya tiden, som bröt in.
-- Skulle du önska den gamla tiden tillbaka, far? sporde vi den gamle.
-- Det vore en fåfäng önskan, sade han. Allt är bra som man vant sig
vid. Jag vill ej rosa den ena tiden och kasta skugga på den andra. Jag
var van vid den tid som gått och tyckte då, att den var god; nu är jag
van vid den som är, och tycker, att den är god också -- kanske bättre.
Då hade vi fiskaler, länsmän och kosacker att öfvervaka vår näring, och
det var våld, skadegörelser och böter som följde med dem.
Nu öfvervakar oss landtbrukssällskap och allehanda konsulenter, och det
är upplysning och undervisning som följer med dem. Är det ej skillnad?
Någon kan kanske mena, att vi den tiden söp mera än nu. Kanske gjorde vi
det.
Det fanns män som söp och män som kunde låta bli, hyggligt folk och
slarfvar -- alldeles som det är med människorna nu -- fastän de ¤då¤
plaskade i brännvin upp till armbågen. Den karl som låg redlös i skogen
bredvid brännvinspannan eller på lasset vid en Helsingforsresa, gick
snart från gård och grund.
Då var det vårt dagliga bröd och måste vändas i pengar.
Nu är det som äpplet i paradiset, och på den frukten äro ju människorna
af ålder begifna.
Hvad tiden har förändrats!
Då hade vi brännvin att föra till stan.
Nu få vi trängas och knuffas om hvarandra i stadens brännvinsbodar för
att få en skvätt till jul och påsk och någon enda gång däremellan och
betala den dyrt. Och allt dyrare blir den, så man till sist endast kan
ha råd att smörja litet däraf med en fjäder på läpparna.
Och snart är den väl endast ett minne blott.

"Durkmarsch."
Soldat har jag inte varit utan i all min tid bonde och hållit rotsoldat
till landets försvar. Men ändå har jag rätt hårdt fått tjäna kronan så