Från vargtider och vallpojksår: En samling minnen från forna dagars Östra Nyland - 7

Kalle var till sinnes som en ullkarda, gnatig och hvass och häcklade
ofta fast här och hvar. Han var rättvis, han också, i stort och smått.
Rätt skulle vara rätt, fast det så bara gällde en enriskvist, för tog en
käring och snärde åt sig söndagsenris till stugugolfvet från en annan
skogsbacke än Kalle hade gett lof till, så hotade han käringstackarn med
tingsprocess, om hon ännu en gång snärde på förbjuden mark.
Kalle tyckte, att det var onödigt, att Janne körde genom hans skog. Han
kunde ju taga omvägen genom byn.
Janne tyckte åter, att det bara var rättvist att han fick köra på den
vägen. Hans förfäder hade begagnat den led efter led sedan urminnes
tider, och längs den hade de färdats fram den sista färden till
kyrkogården. Allt detsamma ämnade Janne också göra, när den vägen
lämpade sig så bra för honom, sade han rent ut.
De trätte om vägen i fyra långa år, när och hvar de träffades, men
annars var de vänner och liktes bra.
Om de möttes på den förbjudna vägen, så var det visst som amen i kyrkan,
att Kalle sade till Janne:
-- Hör du nu, de ä inte alls rätt gjordt af dig att köra på den här
vägen. Kan du inte hålla dig på den andra?
-- Hva fanken ska du prata om vägen, du! När har du sist lagt ut ett
dagsverke på den? När har du sist kört ett sandlass till den?
-- Nå, att du säger något sådant! Det fattas bara, att jag sku göra det
med! Fylla sand på vägen och ploga den med, så att du ska komma bra
fram!
-- De sku väl vara din förbannade skyldighet, när du ä en sån jäkla
ägare till den. Men ser du, jag fyller sand på den och jag plogar den om
vintern -- annars sku int fan själf komma fram på den -- och så kör jag
på den, när jag har lust, ser du.
-- Du kör, säger du?
-- Ja, ta me fan jag gör så!
-- Men jag säger stopp, ska du få se.
-- Du kan ju försöka.
-- Ja, ser du, när vägen går genom min skog och när inte rätten har
skiftat den oss emellan och fyllningen ska tas från min sandgrop på min
mark, så ä de väl allt mitt, tycker jag, och när jag själf så litet
begagnar den vägen, så tycker jag, att den gärna kunde få stå i fred för
dig, när du har den andra vägen genom byn, som ä din lagliga väg.
-- Hvarför i helvete kör du int mera på den då?
-- Jag behöfver den ju så lite.
-- Det rår jag inte för. Men jag behöfver och jag kör, om djäfveln tog.
-- Vi ska se, hur länge du får. Det finns väl lag och rätt här i landet.
Rätt ska vara rätt.
* * * * *
Janne fyllde sand på vägen från Kalles sandgrop. Han jämnade den slät
som ett bord, och så körde han på den igen så att det hurrade i skogen,
ty Janne hade goda hästar.
-- Rätt ska vara rätt, tyckte Kalle, och så gärdade han ett led tvärs
öfver vägen.
Han tog endast halmband, ty han tyckte, att då Janne såg ledet, borde
han vara så finkänslig och förstå, att Kalle menade; Stopp!
Gummorna, som gick till blåbärsskogen, såg ledet midt öfver vägen, och
som de kände till krakelet, korsade de sig och sade:
-- Himmelens skapare! Hur trångt må de där båda ska få det i den andra
världen, när de har det så där knappt redan i denna?
Janne fick höra om gillret. Den är inte sen, som bud för.
Han spände sitt snabbfotade sto Mariana för kärran och for till staden.
När han såg ledet på vägen, gaf han Mariana lösa tyglar.
-- Förbanne mej, har int Kalle sagt stopp nu! -- -- Hej, Mariana!
Med ett brak var Janne öfver på andra sidan.
Ledet låg krossadt.
Men Kalle gärdade ett nytt. Nästa gång tog han starka videband.
-- De borde fastna i, både hästen och karlen, tyckte han.
Men när Janne kom, så hejade han till ett tag och var öfver igen och
sände bud till Kalle, att ledet var för fan i våld och att Kalle fick gå
dit och reparera det, om han ville.
* * * * *
De träffades en dag vid rån i Myrängen.
De talte vänskapligt vid hvarandra om väderlek och årsväxt och annat
sådant som rörde dem nära, och det tycktes, som om de två aldrig haft
något ondt sig emellan.
Så med ens kastade Kalle fram:
-- Hur länge tänker du köra sönder mina led, som jag gärdar öfver vägen?
-- Hvem fanken har bedt dig gärda?
-- Får inte jag göra på min väg och i min skog hvad jag vill?
-- Du får väl så, men låt bli att gorma, om jag får lust att göra hvad
jag vill.
-- Jag tänker snart igen gärda ett nytt led, och jag tycker, att du
kunde låta det stå i fred.
-- Ja, gärda du på bara, inte mig emot. Men när jag har ärende hitåt, så
kör jag på vägen genom din skog, och så bygger jag den och reparerar
den, när den blir dålig.
-- Men nästa gång ska jag gärda så pass, att du ej kommer öfver.
* * * * *
Janne var på julkalas i skärgården i mellandagarna och kom hem på natten
och hade ångan uppe.
Han satte af med god fart in på den förbjudna vägen.
Plötsligt tvärstannade Mariana.
-- Hva fanken! Vågar du int sätta öfver nu? Har du int hunnit lära dig
det redan? -- Hej!
Janne trodde, att Kalle roat sig med gärdanarbete i julmellandagarna.
Men Mariana gick inte.
-- Hvad har han nu byggt för ett babelstorn, som int Mariana törs öfver?
När har han hunnit med det?
Och Janne steg ur släden för att se.
Bron öfver den djupa kanalen var uppkastad.
Janne blef ej förskräckt. Det brukade han inte. Men han svor, ty det
brukade han till husbehof, och så vände han om och körde den vägen, som
Kalle tyckte, att han egentligen borde köra.
Han sade intet, men han satte in i tidningen ett stycke om nidingsdåd.
Följande dag lät han bygga bron, och så körde han åter den vägen fram.
Sjutton dagar före vårtinget sände Kalle nämndemannen att stämma Janne
till tinget för körande på förbjuden väg.
-- Si på fanken, sade Janne. Nu ska väl rätt bli rätt till slut.
Och så sände han nämndemannen att stämma ett par gamla gubbar från byn
som ressällskap med till tinget.
Det blef process, och domarn rannsakade och nämnden pröfvade, och
vittnena förklarade, att Jannes förfäder led efter led byggt och
begagnat vägen, och ingen hade förmenat dem det.
Kalle sade inför rätten att den ena af vittnena var jäfvig att vittna
och aflägga ed, emedan han ej kunde sin katekes.
Målet tog uppskof till hösttinget, och vittnet skulle därförinnan
undergå prästförhör.
Janne ålade vittnets hustru att lära gubben läsa utantill i katekesen de
stycken, som handlade om ed och mened, och så skjutsade han gubben till
prästgården, och prosten förhörde honom och godkände hans kunskaper.
-- Satt int fan i gubben, som kunde, sade Janne.
Och domare och nämnd granskade saken ånyo och fann rättvist, att då
Jannes förfäder af ålder begagnat vägen och då vägen var till stor nytta
för Janne, så borde något annat ej komma i fråga, än att Janne också
fick begagna den. Och i betraktande af att det blef för drygt och
betungande för Janne att ensam underhålla den långa vägsträckan, dömdes,
att vägen skulle skiftas i tvänne lika stora lotter, så att Kalle också
skulle få sin andel att sköta.
Janne bjöd Kalle och sina vittnesmän på öl vid gästgifveriet.
-- Nu har rätt blifvit rätt, sade han till Kalle, och nu ska vi inte
tala om den där vägstumpen mer.
-- Nej nu ska vi vara vänner i lif och död. Dör jag först, så kör du mig
till grafven, dör du, så kör jag dig. Goda vänner ska köra hvarandra
till grafven, efter landsens sed, och ingenting står nu mer emellan oss.
Det hör ni, gubbar, sade Kalle till vittnena.
Janne körde sedan den vägen i mörker och ljus utan något hinder från
Kalles sida.
-- Rätt ska vara rätt, sade Kalle.
Och när Janne färdades fram där den sista färden till kyrkogården, satt
Kalle fram på och körde.