Från vargtider och vallpojksår: En samling minnen från forna dagars Östra Nyland - 6

-- Syns han redan? frågade sjömannen inifrån tunnan, ty han blef orolig
öfver hvilket slut allt det där skulle ta.
-- Jo, nu syns han, sade Holmström. Han kommer nu ut på trappan och har
ett gevär i handen. Men nu är det jag, som skjuter först.
Och så sköt han ett skott i luften.
-- Tog det? frågade sjömannen.
-- Ja, kom fram ur tunnan nu bara. Han föll död ner på trappan, sade
Holmström.
Hans viktigaste göromål var dock att bota sjukdomar, och för det blef
han mest anlitad och praktik hade han ofta mer än professorn själf.
Han botade alla slags sjukdomar, om de sedan var komna ur vatten eller
vind, och mångahanda botemedel kunde han använda, som ingen annan
människa rätt kom underfund med. Man visste bara, att den ondes konster
var det alltihop, och afgrundsfursten stod Holmström i förbund med för
tid och evighet.
Vissa svåra sjukdomar kunde han inte bota på annat sätt än genom att gå
med den sjuke om natten in i en kyrka.
Det var det sista och skarpaste han tog till, och inte hände det häller
ofta, att en sjuk följde med österbottningen om natten in i kyrkan. Ty
var nu en människa hur råmodig som hälst och utan all religion och utan
all försynthet för de heliga tingen, så var det för honom inte något
lätt steg att taga, det där. Mig skulle de inte ha fått till det, om jag
så hade fått dragas med spetälskan i all min dag, för det var så
rysvärda saker det taltes om från dessa nattliga kyrkfärder, att det
liksom tillrade längs ryggraden och det gick rysningar genom märg och
ben på en syndare, när man hörde talas därom. Jag har hört det af en
man, som för sitt fattiga lif gjorde en sådan kyrkresa.
Det var Aron från Påfvalsby. Han for med österbottningen så där sofdags
från staden. Hvad annat Holmström tog med, visste ej den sjuke, men ett
par breda pärtstickor lade han i fickan. På vägen syntes eller hördes ej
något vidare märkvärdigt, än att skatorna ofta skrattade inne i skogen,
och det var ju nattetid, då inga vanliga fåglar är i rörelse.
När de kommit till kyrkbacken och bundit fast hästen, gaf Holmström den
ena pärtstickan åt den sjuke och sade, att han skulle sticka fram den
och inte räcka handen, om där kom någon, som ville hälsa på honom i
kyrkan.
-- Det här blir besynnerligt, tänkte Aron.
Den andra pärtan tog Holmström själf i handen.
-- Nu ska du komma ihåg, att du inte stiger öfver tröskeln med en fot i
gången, utan skyndar dig att hoppa jämfota öfver, förmanade Holmström.
När Holmström kom till dörren, så blåste han tre gånger i nyckelhålet,
och dörren öppnades af sig själf.
Holmström hoppade jämfota öfver tröskeln, Aron efter. Men som Aron hade
hoppat öfver, så smällde dörren igen med en skräll, och Aron sade, att
han tyckte att det liksom isades innanför västen, när han tänkte på hur
nära han varit att bli benlös. Hade han inte hoppat jämfota öfver
tröskeln, utan stigit med ett ben i gången, så hade säkert det andra
benet blifvit som i räfsaxen, påstod han.
När de sen gick upp längs stora gången, så såg Aron, att där var ett
underligt sken uppe vid altaret och ett gny som af hästtramp långt
borta. Aron kände sig underlig till mods och hade hälst velat vara
hemma, men den som sig i leken ger, får leken tåla, tänkte han.
Vid korsgången kom en gestalt emot dem med en stor, vid kappa ikring
sig, och så hälsade han först på Holmström, men det var ingen hand han
räckte fram utan en stor sax, -- eller om den mannen verkligen hade
sådana händer.
Holmström räckte fram pärtan, och det sade: klipps. Så skulle Aron
hälsa, och det sade också: klipps i hans pärta.
Nu sade Aron, att han blef rädd. Fötter och händer hade redan varit i
fara. Få si om hufvudet skulle få sitt med. Men tiden medgaf ingen
fundering öfver det där.
Holmström och han med kappan -- Aron tordes ej se opp på honom, så han
visste ej hur han såg ut -- gick längs gången upp mot altaret. Aron fick
inte komma öfver korsgången.
Där höll de båda en längre rådplägning om Arons krämpor, och till slut
måste de väl fått klart därom, efter som Holmström kom ner längs gången
igen till Aron, som stod där halft ihjälskrämd. Den andra syntes inte
mera. Och så gick de mot dörren utan att se sig om.
Vid dörren blåste Holmström åter tre gånger i nyckelhålet och åter
hoppade de jämfota öfver, Holmström först, Aron efter.
De satte sig upp i kärran och reste hemåt.
Men vid hjulbacken där stannade hästen och gick inte ur en fläck, och en
röst ropade ur skogen:
-- Holmström!
Holmström hoppade ner från kärran och gick in i skogen och talte där med
någon igen, ty Aron hörde pratande röster. Efter en stund kom han
tillbaka och steg upp i kärran, och då gick hästen.
Skator skvattrade därinne i skogen, och allt som oftast flaxade de
omkring hästen och kärran. Men Holmström låtsade ej om dem. Nattfåglar
och trollfåglar hörde ihop med honom och hans yrke, fast för Aron lät
det otäckt.
När de kom till Sarflax, körde de in till ett torp. Holmström gick in i
stugan och satte sig på bänken bakom bordet.
-- Nu ä' vi säkra för i natt, sade han. Ty kom han att sitta bakom ett
bord, så kände han sig liksom i trygghet för det, som ständigt hängde
honom i rygg och hälar. Han lär alltid ha känt af att han hade den onde
efter sig baktill.
Efter en stund fortsatte de sin hemresa.
Nästa söndag lät Aron bedja för sig i kyrkan, och efter en tid blef han
frisk. Men om han blef bra af den nattliga kyrkresan eller af
församlingens förböner kunde han ej så noga veta. Det sade han dock, att
om han än skulle få all världens sjukdomsplåga öfver sig, så skulle han
bära allt med tålamod och utan knot, men gå om natten i kyrkan med
österbottningen en gång till -- det gjorde han ej.
I en kyrka kunde Holmström ej gå in, fastän han försökte med alla
konster som i sjätte Moseboken fanns, och det var Pyttis.
-- Den som har låst den här dörren, har kunnat lite mera än jag, sade
han och vände om med den sjuka och med oförrättadt ärende, och det är
sant, ty hållkarlarna stod bakom kyrkmuren och såg hela förloppet.
Nu finns det ingen, som gör efter allt det där. Men -- det finns ju
ingen sjätte Mosebok häller.

Kaffe.
Mycket af det som nu är vanligt och anses nästan som dagligt bröd för
människan fick vi i min ungdom hushålla strängt med och bryta af i små
bitar af bara sparsamhet.
Som till exempel potatis. Vi fick på kalas äta runda potäter som ett
slags bakelse efter den andra maten.
Och kaffet sedan. Det var inte för hvar mans mun.
Först och främst var det dyrt att köpa och tiden var penningknapp och
det var därför svårt att få loss det. Men ännu en sak, som värre var.
Karlarna hatade allt hvad kaffe hette, och det var inte godt för
kvinnfolket att sätta pannan på för ofta. Kvinnfolksnaturen har åter
älskat kaffet från urminnes tider, och det är väl ingen synd i det. Vår
herre har ju skapat kaffebusken som alla andra gräs, örter och
fruktbärande träd åt människorna till nytta, och ändå har den arma
kaffebönan af karlfolk fått lida så mycket spott och spe. Och
kaffepannorna, de stackarna, ha blifvit utsatta för hämnd. Ser man på en
gammal kaffepanna, så är den så full med bulor på bröst och sidor af
alla bultar den fått. Ty när karlarna var fulla, så skulle kaffepannan
straffas för det att vi kvinnfolk tyckte om kaffe. Det var ju egentligen
åt oss de ville, men de räknade ut, att agan vardt mera kännbar, om den
drabbade pannan, och de räknade nog rätt.
Jag var så gott som bara barnet -- aderton år -- när jag gifte mig med
Karl Fredrik.
Han var en bra man. Han skötte sitt, och jag har ingenting haft att
klaga öfver honom. Och fast jag var så ung, när jag kom i huset, så
förstod jag ändå att sköta om mitt, så att Karl Fredrik var nöjd. Men
kaffe tålde han inte. Det var penningrajsk och tidsrajsk, tyckte han.
Men jag tyckte om kaffe, och Maja, pigan min, tyckte också om det.
Maja var en duktig piga. Hon skötte som en karl om brännvinspannan både
hemma och i skogen, och aldrig hände det, att något arbete gick på tok
för henne.
Maja och jag höll bra ihop. Vi tyckte, att det skulle vara så innerligt
roligt att få kaffe en gång om dagen -- mer kunde man ju aldrig begära.
Men det skulle gå stjälandes för Karl Fredrik. Och det gick också, ty
det är inte så svårt, som man tror, att sticka ögonen ur en karl.
Det var den tiden på året, då Karl Fredrik och Jovan Erik, drängen, gick
till famnvedskogen och var borta från morgon till kväll, som jag och
Maja först kom på det.
Vi hade kärnat om dagen och jag stod just och saltade smöret, då det kom
som en uppenbarelse öfver mig.
-- Maja, sade jag, i morgon, när karlarna gått till skogen, ska vi
skynda oss med morgonsysslorna, så hinner du gå till stan och sälja smör
och köpa hem kaffe och socker. Men tyst som mösset för karlarna, förstår
du.
Maja var som min högra hand, och när det skulle skaffas kaffe till
huset, var hon färdig som soldaten.
I gråningen hade vi sysslorna undangjorda. Så snyggade hon upp sig och
löpte af som en rinnande olja.
Innan middagen var hon tillbaka. Kommersen hade gått bra för henne och
vi hade både bränt, kokat och druckit kaffe och satt nöjda och belåtna
och spann, när Karl Fredrik och drängen mot aftonen kom hem.
Jag märkte nog, att Jovan Erik, som var en klyftig karl, såg ett par
gånger granskande på Maja, och han måtte väl ha tänkt hvad han tänkte,
för vid kvällsvarden hörde jag honom säga sakta till Karl Fredrik:
-- Undrar om int Maja i dag har varit till stan efter kaffe?
-- Hur tror du så?
-- Sir ja int, att hon ä så slät i hufvu och annars så städig också.
Karl Fredrik tog nu äfven Maja i närmare betraktande, men sade intet.
Men jag sade till Maja:
-- I morgon skall du vara lika städig och kamma dig lika slät i hufvu
som i dag, så begriper de rakt ingenting af det här.
Och Maja kammade sig slät i håret alla dagar och gick lika oppsnyggad,
om hon var till stan eller ej. Karlarna granskade henne om aftnarna och
undrade, hvarför hon med ens blifvit så fåfäng, gamla människan. Jovan
Erik misstänkte smått, att Maja gjorde sig till för honom, fast Maja i
det afseendet var så oskyldig, som det barn som föddes i går.
Men att Maja ofta gick till stan på kaffeköp, det kom de aldrig
underfund med.
Vi hade svårare att komma tillrätta med våra kaffeknep, när Karl Fredrik
och Jovan Erik hade hemarbete. Kaffeköpet skötte Maja om på gammalt sätt
vid passande tillfällen, men det var värre med kokandet.
När brännanlofvet kom om våren, var det dock ingen nöd längre.
Maja, som skötte om brännvinspannan, tog kaffedonen med sig i kojan och
gömde dem där, ty det gick bra att koka kaffe under brännvinspannan.
Men -- man var inte säker på, hvem som kunde titta in dit, just som
pannan stod färdig.
Maja var inte rådlös med den saken.
Nu var det så, att vi hade en stor, arg oxe, men den var arg bara på
karlar, och Maja lärde den att komma ner till kojan och få drank utanför
dörren.
När Maja rustade till kaffe i kojan och visste, att karlarna var i
farten, sade hon mera liksom för sig själf än åt andra:
-- Oxen väsnar så och vill ut. Jag går och släpper ut honom, så får han
sin drank.
Jag förstod, att det var Majas kaffesignal, och gick till kojan tillika
med oxen. Och därinne drack vi kaffe och hade så innerligt roligt, och
oxen stod förnöjd och drack sin drank utanför dörren. Men karlarna hölls
på afstånd, ty såg oxen en karl, gaf han till ett illvrål, stack tungan
ur munnen och sänkte hornen, och det gaf respekt.
Karl Fredrik hade en dag besök af sin gamle vän skomakar Arvidson.
De hade båda förut på dagen varit hos Hermans Hindrik, som de var släkt
med och där blifvit läskade med en skvätt starkt, så att de var med
känning och af guds helga gåfvor glade, och som de visste, att Maja just
skulle till att klara af trettisexkannspannan ner i kojan, så ämnade de
sig dit. -- Å, hvad där skulle bli skönt för två så gamla vänner, som
inte träffats på så långa tider! Nu skulle de ha det som en bröllopsdag
tillsammans! -- Men -- hva fanken nu då! Har int Maja ut oxen! -- Den
jäkelns Maja sprang då alltid med sin oxe! Som int oxen sku ha hunnit
med sitt sen!
De gick båda ut på förstugutrappan, och Karl Fredrik ropade:
-- Maja, Maja, för in oxen för vi ska båda ner till kojan i dag, jag och
Arvidson!
Men det var just det, som Maja satte stopp för. Hon hade spekulerat ut
deras planer, och som hon hade äfven sin lilla privata panna färdig,
ville hon hälst vara i fred då, och dessutom så tvinnade gubbarna annars
också bara i vägen där. Hon ropade tillbaka:
-- Oxen ska ut, när han känner på sig, att det blir den tiden, och får
han int', så rycker han långband och klafve loss och kommer ut själf,
och om int' husvärden och mästarn hålls inne nu, så kommer han att söka
efter hjärteblodet på er båda, för han ä farlig i dag.
-- Ska vi då vara rädda också? undrade Arvidson.
-- Hvem vet, hva den djäfveln kan göra, sade Karl Fredrik, för int' sir
han god ut.
Oxen satte af med ett bölande och svansen i vädret ner till kojdörren
till drankhon. Inne i kojan drack vi kaffe, jag och Maja, medan sikuna
rann, och Maja förde för barmhärtighets skull ett halfkvarter af
klarningen upp till stugan åt Karl Fredrik och skomakarn.
Har man en god man, sticker man ett öga ur honom; har man en dålig,
sticker man dem båda.

Religiösa.
Det var en gång några gubbar, som var goda vänner och trogna grannar och
släkt med hvarandra.
Och när det ibland ville sig så väl, att de efter en tid af arbete och
bekymmer i sina värf kom tillhopa och fick en skvätt starkt, så blef de
religiösa.
Inte för det, att de var några frimurare och gudsföraktare annars
häller. De fruktade Gud och ärade öfverheten; de gaf gudi hvad gudi
tillhörde och kejsaren hvad kejsaren tillhörde, och de knogade i medgång
och motgång för sitt bröd och åt det i sitt anletes svett. De kunde
svälta utan knot, när åkern vid skördetiden stod frostbiten, och de
kunde tacka Gud med hjärtat fullt af glädje, när säden rann strid och
grann ur kärfvarna vid mickelsmässan om hösten. Men det satt liksom mera
invärtes; de höll sin gudsfruktan för sig själfva, och de talte med sin
gud i tysthet.
Men som sagt, så snart de fick en skvätt -- och det behöfdes ingen stor
skvätt häller -- så löstes deras tungors band, och det kom andakt och
själastämning öfver gubbarna. De blef såsom öfversteprästerna och de
skriftlärda i synagogorna och började utlägga, så att bibelspråk och
psalmverser korsade hvarandra tvärs öfver bordet. Och hvar och en var
religiös efter sin art och sitt sinnelag, och de hade hvar för sig
utvalt en psalmboksvers, som var liksom ett rättesnöre och ett a och o
för allt deras lefverne och ett valspråk i sorg och glädje, under
arbetsdagar och högtidsstunder.
Hermans Hindrik kände sig alltid andeligen fattig och blind, och han
sade:
-- "Vårt förnuft förblindadt är.
Mörker all vår själ betäcker,
om din ande ej är när
som nytt ljus i själen väcker".
Beins Kalle var af annan mening. Han sade:
-- "Låt mig som ett ljusets barn
se och undvika alla garn,
som satan för mig ställer.
Ja, låt mig aldrig glömma bort
att min lifstid är ganska kort
och likväl mycket gäller.
Ty bör mig
flitelig
nyttja dagen;
höra lagen
och mig lära
det som länder
mig till välfärd, dig till ära".
Lassas Petter, som var en glad själ och alltid rik på godt humör, tyckte
att världen var härlig i ny och nedan och en lustgård för människor att
lefva i -- ja, riktigt som en kungsgård skänkt af vår herre, och som han
i sin stämningsstund blef musikalisk, så sjöng han:
-- "I blomman af min ungdomsdagar
hvem är jag skyldig tacksamhet
om ej den gud, hvars milda lagar
mig styrka skänkt och munterhet
Som öppnat världens fält för mig,
där all hans godhet röjer sig."
Men när tiden blef framliden och skvätten i ankaret tog slut och allt
var utransakadt för den gången, steg Hardéns fabru upp och gaf signalen
till skilsmässa och uppbrott:
-- "Vi gå hem hvar till sitt bo
af guds helga gåfvor glade.
Där finne vi vår själaro,
hvartill vi stor längtan hade."
* * * * *
Sipu Abram han blef också religiös, när han hade fått känningen, men han
var religiös på annat sätt.
Medan han ägde sjättedelshemmanet, då var han rätt ofta religiös -- hvar
och hvarannan dag mest -- och brydde sig inte ett skapande grand om
arbete och omsorg om hus och hem. Han gick i strumpfötterna och sjöng
psalmer från morgon till kväll och ibland från kväll till morgon, och
lät allt gå på guds försyn. Och när Lovisa, hustrun hans, försökte hålla
efter honom, vann hon ej mycket därmed. Abram hade två säkra klippor att
stöda sig på, och de ramlade aldrig i evighet, trodde han. Den tron satt
fast som med nitnaglar i Abram, och han sade:
-- "All min sorg jag kastar,
som mitt hjärta lastar,
på min Jesu rygg."
Det var hans ena klippa.
Den andra var handelsman Goloschoff, som han förtröstade sig på, tills
hemmanet gick på kansli för utskylderna, och Goloschoff tog sitt och
Abram fick gå sin väg med Lovisa och två tomma händer. Barnungarna flög
som fåglar ur boet och tog tjänst hos andra.
Abram flyttade med Lovisa in i en liten stuga, som han kallade templet.
Han arbetade här och där åt bönderna och blef en bra karl, när han
minskade af litet på religiositeten och tog omsorgen en smula på sin
egen rygg.
Men engång i veckan skulle han vara religiös och ha sin själastämning.
Det kunde inte hjälpas, ty det tyckte han sig behöfva och ha råd till.
Han arbetade en lång rad af år hos häradsnämndeman, och när han gjorde
upp ackordet med honom, så förbehöll han sig previlejan, att han hvar
lördagskväll skulle få ett halft kvarter brännvin.
Det fick han, och det drack han upp i ett tag, och när det hade gjort
sin verkan, så blef Abram religiös alldeles med detsamma.
Han gick hem till Lovisa i templet, och under vägen sjöng han sin
aftonpsalm:
-- "Hvarmed skall jag dig lofva,
min gud och fader kär,
för all din stora gåfva
och omsorg om mitt väl."
Abram kände sig så nöjd och lycklig, där han i aftonstunden trefvade sig
hemåt längs den höstvåta vägen. Allt veckans slit och släp var glömt och
han tyckte, att gud fader och hans helge and' hade stigit ned till honom
i all hans skröplighet och uppfyllt honom med en paradisisk salighet --
en försmak af det, som komma skulle hinsidan detta jordelif. Allt detta
kunde han inte bära tigande. Han småpratade för sig själf, och så upphof
han sin röst till en ny lofsång:
-- "Du dagligen mig spisar
och kläder nådelig.
Min själ stor nåd bevisar
och föder rikelig.
Ty skall ock nu min mun
ditt helga namn berömma
och ej ditt lof förglömma
i denna aftonstund."
Men med den världsträlen Lovisa var det ett bekymmer, ty käringen var så
beskaffad, att hon inte tålde, att Abram skulle lägga sig i hennes
själsangelägenheter.
Abram gaf dock inte efter.
Han försökte med omvändelsen hvarje lördagsafton, och nu skulle han
åter, om fakuln tog, ha käringen med in i vår herres glädje.
Och så bad han i en ny sång om den högstes bistånd därvid:
-- "Min släkt och mina vänner,
o herre, tänk uppå.
Du allas tillstånd känner.
Låt väl i allt dem gå!"
Och nu beslöt Abram, som så mången lördagsafton förut, att Lovisa
¤skulle¤ omvändas.
Lovisa satt i templet och åt sin aftonvard. Katten åt sin under bänken,
och allt var frid och stillhet som sig bör en lördagsafton.
Då hördes psalmsången af Abram, som var i annalkande, och Lovisa visste
af gammalt, att han nu åter var i änglatagen och omvändelseifvern.
Och när han sjungande steg öfver tröskeln till sitt tempel, gick han med
ett par steg, ty templet var inte stort, fram till Lovisa, drog ullduken
af hennes hufvud, luggade henne och sade:
-- Bekänn din synd för Gud och för Abram!
Men Lovisa bekände aldrig. Hon steg upp, tog ett säkert tag midt om
Abram och bänkade honom i utdragssängen med en tung skinnfäll öfver sig,
och så sade hon:
-- Ligg stilla där nu, tills den mesta gudligheten går ur dig.
-- Lovisa, Lovisa; du har alltid varit en världsträl och en stormodig
varelse, och du förhärdar ditt hjärta till evinnerlig tid. Men inför vår
herre är jag oskyldig till ditt fördärf. Jag tvår mina händer och sköter
om min egen salighet.
-- "När jag skall hädan vandra
af denna jämmerdal,
tag bland de frälsta andra
mig i din fröjdesal,
att jag till evig tid
må där med änglatunga
dig pris och ära sjunga,
min gud och fader blid!"
Lovisa lät honom sjunga psalmen till slut och förrätta sin aftonandakt
ostörd, bara han höll sig under fallen.
Sången tynade af, och där blef ett mummel som af en bön. Till sist kom
därunderifrån som en kraftig trumpetstöt:
-- Ty riket är ditt och makten och äran och härligheten ifrån evighet
till evighet, amen!
Lovisa läste sin aftonbön tyst för sig själf ur psalmboken. Katten hade
hoppat upp på ugnen och satt där mätt och nöjd och spann och halfsof i
värmen, och allt blef åter frid och stillhet.
Lovisa makade ihop kolen i askan, drog klinkan på dörren och kröp bakom
Abrams rygg.
På söndagsmorgonen hade religionen och gudligheten gått Abram ur kropp
och själ. Ett halfkvarter är ju inte så stor skvätt för en karl i bästa
åren; och nu trodde han på Gud så som Lovisa och annat folk gjorde och
arbetade träget hela veckan för sitt och Lovisas uppehälle -- till nästa
lördagsafton.

En vink från andra sidan.
Det är underligt med människorna. Somliga lefva och regera hur som hälst
och tycka bara, att det angår ingen. Och när de dö, så kan ju häller
ingen precis säga, hur de ha det ställdt för sig i den andra världen.
Men för den, som har ögon till att se och öron till att höra, är det
någonting ändå vid den sista färden, som gör det klart för dem som efter
bli, huruledes det riktigt är. Det är som en vink om något från den
andra sidan, den okända, bara man förstår att tyda vinken.
Nu vet ingen se sådant, för att ingen har tron på det. Människorna äro
annorlunda nu. Och ingenting händer det sen häller.
Men i min ungdom, då hände det alltid så märkvärdiga saker, och då kunde
vi ibland få se liksom en flik af förlåten lyftas.
Som till exempel, när kapten blef död och skulle begrafvas.
Han var annorlunda än annat folk, kapten. Han var elak och hastig i
sinnelaget och svor och regerade i sitt hus med egna och tjänare, men
det var nu ingenting ovanligt med det, för han var gammal ostindiefarare
och hade hela sitt lif seglat världen ikring och hade därför blifvit en
sådan som slika bli därute i hedningalanden, och inte visste man så
noga, hvad han där utomlands haft för sig häller.
Folk påstod, att han till och med var frimurare, och det kan man inte
alls hålla för en omöjlighet, för han hade i så långa tider hållit till
i Sverige, där de säga, att frimurarne riktigt ska ha sitt viste, och
hvem kunde veta hvad slags folk han där råkat ut för.
Hans gamla mor grät och bad till gudomen hvar eviga dag för hans
omvändelse. Men det såg hopplöst ut med kapten. Han hade sitt för sig.
Så kom han engång hem från en långresa och sade till gamla mor sin:
-- Nu, mor, ska jag komma hem för att dö, sade han.
Var det icke underligt! Då var karlen frisk som en rofva och inte så
gammal häller. -- Men si, han visste väl, att tiden var ute för honom,
för det sägs ju, att de lofva sig, frimurarne, inom en viss tid med
kropp och själ åt den onde, men hvad de själfva få i utbyte, det vet
ingen människa.
Gumman blef förskräckt öfver hans syndiga tal.
-- Käre son, ingen vet väl på förhand när hans stund är kommen, står det
i skriften, men om det är så, att du har aningar om att någon skall
bort, så är det väl du, som skall täcka mina ögon och inte jag dina,
sade hon.
Men kapten höll fast vid sitt och påstod, att det var för honom det var
slut.
Och var det icke förunderligt! Det gick som han sagt. Ett par dagar
därefter blef han sjuk och dog knall och fall.
Och det vardt en rysvärd tid för oss, för alltifrån den stund han gaf
upp andan och till dess att prästen vigt griften öfver honom, var det
som om luften varit full af tecken och under.
Bockos Lovisa, som var liksveperska i byn, sade, att det inte var kapten
som hon lade i kistan, utan en annan ful varelse, en bortbyting, och hon
riktigt skalf på målet, när hon talte om det där för oss andra. Si, han
hade tagit sitt med kropp och själ, han, som skulle ta det, sade Lovisa,
och allihopa var vi bäfvande för fasligheten i hvad Lovisa sett. Vi hade
det riktigt svårt och kände oss hemska till mods så där mot aftnarna,
medan kapten låg lik inne i mangellidret, och vi skulle gå där
rundtomkring med sysslorna. Urby ropade hemskt från skogen flere nätter
å rad, så ingen tordes gå ut, och det hade gjort så redan förrän kapten
dog, sade Stafva, ladugårdspigan, och räfvar skväkte och hackspettar
flög oss rätt mot ögonen, och det var ett himmelens elände, som jag inte
glömmer i all min tid.
Och när vi höll vakanstuga för kapten, innan han fördes bort, hände det
något märkvärdigt.
En ung dragon tog sig till att spektakla öfver vårt förehafvande, för
han hade förstås inte riktigt tron på det, han häller. Men vet någon,
hur det gick? Dragon, som var med oss hela tiden, skulle tolftiden på
natten gå ut. Vi var just vid slutet af en psalm, vi andra, och
kvinnfolket varnade och nekade honom. Han skulle kantänka vara karavålig
och inte bry sig därom, utan gick bara, och när han kom in tillbaka,
slog en eldslåga efter honom i dörren, innan han hann draga till den
efter sig, och elden brände af hans kappskört jäms med baken.
Då hvitnade han i synen och sen så ¤trodde¤ han, för han fick ju så
tydligt se.
Men när begrafningsdagen kom och vi skulle föra kapten i jorden,
stannade vi med likföljet vid den stora backen, som brukligt var, för
att vänta på motringningen.
Vi väntade en stund, men det hördes ingenting. Vi väntade åter och vi
bläkta med hattar och mössor och näsdukar opp mot klockstapeln, men inte
en kläpp rördes.
Vi trodde först, att klockringarna var försumliga. Ett par karlar från
begrafningsföljet sprang opp i klockstapeln för att se hvad som
fallerade. Men när de kom dit opp, stod ringarna och drog i stropparna
så att ögonen stod ut ur hufvudet på dem och svetten rann.
Men klockorna var som fastbundna af osynliga händer och rördes ej ur
fläcken.
Då började vi förstå.
Vi fick föra kapten till grafven utan klockor, som en missdådare.
Men sen, när kistan var sänkt i jorden -- den var tung som en sten
också, den kistan, sade de som bar den -- och jordfästningen var läst
öfver den döde, då lossnade klockor och kläppar, och vi fick ändå
tillbakaringning.
Vid begrafningsmiddagen var vi alla så bäfvande och uppskakade af
händelsen med motringningen, att maten inte riktigt ville smaka oss,
fast den var både god och riklig -- för kapten var ju ingen fattiglapp.
Vi hade fått lyfta en flik af förlåten som täckte det stora okända, dit
kapten hade gått in, och vi såg tydligt, hvem som var med vid
begrafningen.

En oskiftad vägstump.
Janne och Kalle var rågrannar i skog och ägor.
Janne hade ett lynne som eld. Det brann och sprakade, när argsinnet kom
öfver honom -- och det kom ofta -- men när det hade sprakat ut, kom han
likasom till sig igen. Då hade han glömt alltihop och var en gladlynt
och godsint granne, dessutom rättvis i stort och smått.
Men han använde en farväg, som gick genom Kalles skog. Vägen var af
gammalt oskiftad, och Kalle tyckte sig ensam rå om den.