Från vargtider och vallpojksår: En samling minnen från forna dagars Östra Nyland - 3

mången gång den tiden, då vi jämt och samt fick ligga i durkmarsch.
Höst och vår, då Kymmenetrupperna bröt upp och färdades mellan Kymmene
och Parola, fick vi vara beredda på utkommendering.
Skallfogden rök som ett yrväder kring byarna och dref ut. Jag var
adertonårs pojke, då vi en gång midt i brådaste rågsådden i augusti,
blef utdrifna från våra byar med trehundra hästar. Och fast rågen skulle
i jorden och vårsäden väntade lien, så fick ingen tredskan komma ifråga.
Kronan skulle ha sitt.
Och när kronan skulle ha sitt, måste vi alla vara som siffror, precis.
Vi rustade oss i god tid på eftermiddagen, ty klockan fem skulle vi vara
samlade på torget i Lovisa för att uppropas, granskas och få
nummerbandet om armen på oss.
Natten tillbragte vi hopkrupna i kärran, som vi hade spänt hästarna
ifrån, och när solen rann opp, kom ryssarna och bad oss spänna för
vagnarna. Vi fick köra trossen. Ryssens egna hästar spändes för
kanonerna.
För den vagn jag körde spändes fyra hästar. Nyman fick ställa sina två
vid tisteln och jag och Skrifvars Hinku ställde våra vid förspannet.
Nyman fick stå på tistelstången under hela vägen och köra sina hästar.
Jag och Hinku fick gå bredvid spannet och köra våra. Men påpassliga, det
skulle vi vara och hålla oss på lagom afstånd från den vagn, som körde
framför, ty om något hade fallerat, så hade vi stött ihop och krossat
oss själfva och våra hästar till snus.
Hade vi själfva fått råda om våra hästar och sköta vår sak som kuskar,
så hade färden väl ej varit hälften så svår och mödosam. Men så snart
något var i olag -- och det kunde det ofta bli, när främmande och ovana
hästar sattes för samma spann, kom ryssar som myror kring hästar och
vagn och regerade på ett sätt, som våra hästar inte voro vana vid, och
det blef mången gång ej hjälpa utan stjälpa.
När vi kom till kalkbruksbacken i Erlandsböle, stannade en af vagnarna.
Hästarna orkade ej få den uppför högsta knycken, och det ropades, att vi
alla skulle stanna.
Vi stannade alle man och gick dit för att se.
När vi kom fram till mankemanget, såg vi skallfogden och en sergeant stå
och spänna borst midt emot hvarandra och bad turvis hvarandra att slå
först.
Men ingen slog. De bara hötte åt hvarandra och svor på svenska och
ryska.
-- Inte kommer vagnen ur en fläck med det här, sade Nyman, och så gick
vi och undersökte spannet, och vi såg genast, hvar felet låg. Hästarna
var orätt förspända af karlar, som var första resan med i durkmarsch.
Vi tog i så många vi var och drog lasset uppför backen, och där spände
vi om hästarna.
Skallfogden och sergeanten hade slutat sitt och kom fram till oss, och
som skallfogden var i slagsmålstagen, men inte tordes på sergeanten, så
rappade han Mattas Ville, som rådde om en af hästarna, en örfil och
skrek:
-- Hur har ni förspänt, edra djäflar? Ni ä som ni sku va oppfödda i en
tunna och matade genom sprundet!
Sedan gick färden bra en stund utan rop och örfilar, ända till dess vi
kom till Skyttarbrinken vid Illby.
Men så blef det ett helvetes hospodi igen.
Kungens Isak från Hommanby körde framför oss och hade en vagn pålassad
med gevär, ränslar och andra paschnilikor, så att den liknade ett litet
hus och var förspänd med tre hästar.
Spannet var så inrättadt, att den häst, som gick i midten, skulle ensam
hålla emot hela det stora trehästarslasset i utförsbackarna, ty de båda
andra hästarna var förspända en på hvardera sidan med draglinor och
kunde bara hjälpa till att dra lasset framåt, men ej att hålla emot. Och
det må man begripa, att det är omöjligt för en häst att i en så stor
utförsbacke, som Skyttarbrinken, klara sig med ett sådant tungt
babelstorn.
Vi såg, att det började gå åt skogen med Isaks vagn.
-- Ptro nu, Isak! ropade vi.
Isak höll in hästen, så att den satt på bakdelen som en hund. Den
tycktes förstå faran lika väl som vi och Isak.
-- Ptro nu, Isak! sade vi igen, för annars går det dåligt för dig.
Där vägen krökte i den värsta branten, där gick vagnen rakt, och då den
gått så långt, att båda vänstra hjulen kom i landsvägsdiket började den
luta.
-- Ptro, ptro, Brunte -- -- schå, schå, sade Isak.
Men vi såg, att det ej hjälpte med "ptro" eller "schå" mera.
Vi, som körde efter, stannade i god tid våra hästar för att undvika en
sammanstötning.
Just i detsamma föll vagnen med ett stort brak mot en gärdsgård, som
gick i kras.
Båda axlarna på vagnen hade brustit. Den tiden hade ryssarna ännu
träaxlar under sina trossvagnar.
Vi hörde ropet åter skalla längs hela linjen, att alla skulle stanna.
Men den gången lät vi ryssarna själfva lyfta vagnfan på fötter igen, då
vi såg, att hästarna var utan fara. Där kom trossens smed och snickare,
och då de alla tillsamman bråkat, bultat och reparerat vidpass en timme,
började babelstornet åter resa sig ur landsvägsdiket, och ryssar var där
som myror i en stack rundtomkring vagnen. Jag såg väl ett dussin, som i
ifvern att hjälpa till, kraflat sig opp på vagnstaket och satt där och
hospoda sig och trodde, att de där var till nytta vid vagnens
upplyftande.
När vi utan vidare motigheter kom till Borgå malm, gick solen ner, och
då vi körde in i stan, stod kanonerna redan frånspända på torget. Där
fick äfven vi spänna ur trossen.
Vi fick af öfversten våra kvittenser och rastade en stund, så mycket att
våra hästar fick äta sig mätta och pusta ut. Så red vi hem genom natten,
och då solen ånyo rann upp, var vi åter i Lovisa, där vi skingrades hvar
och en till sitt.
Utan sömn hade vi då varit i jämn rörelse i två dygn. Jag blundade ett
par gånger vid hemkomsten på hästryggen, men det var svårt att hållas
där, om man lät ögonen falla ihop. Och inte blef det häller tid att
kasta sig i sängen, när man kom hem. Där låg rågåkern och väntade på att
bli myllad, och följande dag i solgången skulle vi ut på vargskall.
Vargen hade lagt ner två kor och en kalf för Teir-gufar.
Vid en durkmarsch hade vi fått så stora lass, att hästarna ej orkade
uppför backarna. Vi tyckte redan vid pålassningen i Lovisa, att de såg
oroväckande stora ut, och vi makade af något, men ryssarna, som var
tjogtals kring hvarje lass, rågade på för oss igen.
Fram på eftermiddagen var vi i Forsby, och det sved oss i hjärtat, när
vi såg på våra tröttkörda hästar.
Vi rådslog med hvarandra, på hvilket sätt vi skulle kunna reda ut
oriktigheten.
Vi frågade länsman, som den gången var med, huru mycket vi var tvungna
att taga i ett lass.
-- Jag kommer inte så noga ihåg, sade han för att slingra sig undan, ty
det var hans sak att se till, att allt gick rätt tillväga.
Det är bäst, att befallningsman tar fram sina papper om de finns med och
ser efter, annars kör vi ej ett steg längre, sade vi.
Han måste göra det, och då kom det fram, att vi behöfde taga i ett lass
för en häst endast trettiotre pund.
Där var handelsbod i Forsby, och vi skickade ett par prikaschikar dit
för att låna en våg.
Jag kommer ej mera så säkert ihåg de andras lass, men i mitt hade jag
etthundra och fem pund.
Jag tog de trettiotre därifrån enligt lag och ordning. Resten lossade
jag af och lät bli liggande.
Detta förargade ryssarna -- ej soldaterna, men befälet. Jag minns ännu,
hur en öfverste svor och hoppade branitsa framför mig, så att han nära
på miste målet. Men saken stod ej att ändra. Vi hade rätten på vår sida,
och länsman stod med lagen i fickan.
Deras kvarblifna paschnilikor bekymrade vi oss ej om. De måste skaffa
mera hästar från Forsby och Malmgård, för att få dem med.
En annan gång äfvenledes midt i antiden -- vi skulle ändå bärga kornet
samma dag -- kom utdrifning till durkmarsch. En trupp om sex tusen man
skulle med pick och pack föras från Lovisa till Pyttis.
Som vanligt skulle vi femtiden på eftermiddagen vara i stan för
uppropet, och jag var där, som vanligt utrustad med en duktig matsäck
och tobak. Och när allt var klart för natten och vi bara väntade på
morgon och uppbrott, gick jag ut och in i ryssarnas tält och sa; Drasti,
brat, och hvad jag annat kunde somt på ryska, somt på finska och somt på
svenska och somt hjälpte jag till med händerna. Och bra förstod de mig,
och ännu till så bjöd jag dem tobak. Jag låg en stund i det ena tältet
och en stund i det andra.
Litet öfver midnatt kom en ryss, som såg ut som något slags öfverman, ut
ur ett tält, knäppte bandet af armen på mig och haraschåade något på
ryska, samt visade bortåt -- långt -- långt --. Jag trodde mig förstå
och for hem. Man går väl inte och tjänar kronan i onödan, när kornaxen
därhemma brister i nacken, tänkte jag.
Men kvinnfolket därhemma blef ledsna och sade, att jag rymt undan
durkmarschen, när jag kom hem så där hufvudstupa, och att jag skulle
komma i vidlyftigheter -- kanske på fästning -- och att man inte skall
stjäla sig undan sådant, som lag och öfverhet påbjudit.
De envisades hela morgonen med, att jag skulle fara tillbaka, och då jag
inte hade så särdeles långt in till stan, spände jag hästen för kärran
och var i uppbrottstiden åter där för att se åt, om kronan behöfde min
tjänst. Men ingen frågade efter mig och ingen bjöd mig något lass, ty
där var den gången tillräckligt hästar uppbådade. Jag for hem igen och
bärgade kornet.
Under femtiofem års krig fick vi ständigt vara ute i durkmarsch. Jag var
då ännu för ung att följa med, hvarför jag fick sköta om hemarbetet med
kvinnfolket och reparera hästdonen mellan marschturerna.
En dag kom skallfogden in med Hardén, som i krigsåren var satt till
biträde åt skallfogden, och sade åt mor, som var ensam hemma och hade
bakning, att vi skulle ut till durkmarsch.
Mor välsignade sig; de var ju inte hemkomna än från sista färden till
Borgå.
Skallfogden ålade henne, att hålla allt i ordning, till dess de skulle
komma hem. Då skulle de genast ut igen. Trupperna väntades till staden
ännu samma dag, sade han. Då var det en svår tid för oss, och då fick
det egna arbetet stå stilla.
När jag en gång vid hemkomsten från en mycket svår och mödosam
durkmarsch knotade öfver dessa resor, sade min gamle farfar:
-- Värre än så kan man få vara med om. Under förra ofredstiden vid
åttioåtta års krig, kom jag som en fjorton års pojke med i en
kronoskjuts. Det var i svenska tiden.
Jag blef satt grensle på en kanon för att tillsamman med andra köra den.
Vi kom till Kuskoski. Där stod en förpostfäktning, och kulorna sprättade
oss om öronen. En officer kom springande emot oss och ropade:
-- Hvarför har ni, edra sjutusandjäflar, satt ett barn på kanonen?
Jag slängdes ned och springande följde jag efter kanonen för min bästa
hästs skull, som jag var rädd för att mista och ville följa så långt
mina krafter räckte.
Jag och hästen kom dock friska och färdiga hem igen, och vi var båda med
i många sådana skjutsar -- både när de hette kronoskjutsar och sedan,
när de började kalla dem durkmarsch.

Hållkarlar.
Jag minns den tiden jag var hållkarl, men inte är det ett ljufligt
minne.
Inte för att man for så särskildt illa af att ligga i hålld. Där kunde
ibland vara rätt roligt och nöjsamt i hållstugan, när vi ingenting annat
hade att göra än röka, prata, draga fingerkrok och handkafle med
hvarandra och sköta om hästarna, medan vi väntade skjutsar. Och vid
resor och landsvägsfärder var vi vana.
Men det var det, som gjorde hålld'n så ytterst förtretlig, att man så
ofta fick elaka och oförskämda herremän att skjutsa, och de kunde
handtera oss som skotrasor ibland. För resten var det inte bara vid
hålld'n man hade känning af att herreman var herreman och bonde var
bonde, som skulle förstå att veta hut och lyda, när en herreman
befallde. Den som hade något ämbete att sköta, tyckte sig vara herre
öfver oss och för alla, från guvernören ända ned till skallfogden och
brofogden skulle vi bönder stå på tå.
Vi hade en kronofogde, som var beryktad kring hela häradet för sin stora
elakhet.
En morgon satt vi några hållkarlar i stallskullsdörren och rökte.
Kronofogden kom körande förbi på landsvägen, och om han såg oss, som
satt och rökte, eller hvad det var, som flög i honom, vet jag ej, men
han vek in genom grinden, körde fram till trappan och höll stilla där.
Gästgifvarn kom ut för att se, hvad som var i fråga.
-- Brukar hållkarlarna röka? frågade kronofogden.
-- Inte som jag vet, men det kan väl hända, sade gästgifvarn.
-- Om dom röker, så slå dom djäflarna mot mun, så att tändren flyger åt
helvete! skrek kronofogden så att det hördes öfver hela backen.
Något vidare ärende hade han ej. Han vände om och körde ut genom
grinden.
Ja, han var något till fanlik, den styggen. Och när en sådan var på
långresa och skulle ha hållskjuts, så fick hållkarlen veta af att han
fanns till -- och hästarna likaså.
Någon enda af de resande var hygglig och bemötte oss hållkarlar som
människor och aktade våra hästar som lefvande, kännande varelser. Men de
var inte många. Mesta delen for fram, som om de haft betaldt för sin
gemenhet, och när sådana kom till gästgifveriet, så skulle hästarna vara
färdiga på minuten i rödaste rappet, och det skreks och ropades och
smälldes i dörrar och flängdes i trappor och himmel och jord skulle stå
på hufvudet. Och när en hållkarl kom i väg med en sådan, var det bara
"vet hut" och "håll käften" och "kör på, din djäfvel".
De, som var af den allra värsta ullen, lät inte hållkarlen ens åka med,
utan när han hade förspändt, fick han själf taga foten på nacken och
springa efter ett gästgifvarhåll, för att taga hästarna tillbaka och få
betalningen.
Den tiden voro människorna inte rädda för att åka. Det bar af ibland i
sträck, ibland i sken och hur det annars passade för hästfötterna. Och
inte var fråga om, att hållkarlen skulle få bestämma farten och köra som
han ville. Han fick ingen vilja ha. Om den resande sade, att han skulle
fram ett gästgifvarhåll på en kvarts eller tre kvarts timme, så fick han
rätta sig därefter och försöka hinna. De som hade egna vagnar, hade
äfven egna kuskar, och när hållkarlen hade spänt för hästarna och satt
sig upp och tagit tömmarna, satte sig kusken bredvid och bestämde farten
med piskan.
Men när de vid landtdagen tänkte på hållkarlarna och där stiftade en lag
som bestämde, att hållfarten skulle vara en mil i timmen, då fick vi
något att rätta oss efter och hålla oss till, och vi kände oss tryggare
på kuskbocken.
Dock var det många af de resande, som inte kunde finna sig i den nya
förordningen om timmen och milen, utan de fordrade att vi skulle gå på
af gammal vana. Men vi satte oss emot, när vi hade lag och förordning om
det. Och så uppstod det ofta strid och slagsmål på kuskbocken, om det
var en sådan hållkarl, som kunde lita på sig och låta dem komma an. I
annat fall fick han lyda den gamla parollen.
Förnämligare resande hade för det mesta egna vagnar, och det var inte
vagnar utan små hus och kyrkor, som gick på hjul och skulle dragas
omkring på landsvägarna, somliga hade ännu därtill malmtackor i bottnen
som barlast, för att inte karossen så lätt skulle lägga sig omkull i
landsvägsdiket. Och när då fyra hästar spändes för ett sådant åbäke, så
skulle där vara en karl på kuskbocken, som kunde handtera hästar och
hålla i strängarna. Hästarna blef som tokiga, så snart de spändes för en
sådan. De visste af gammal vana, att nu vankades rapp och nu skulle det
skenas.
Somliga af de dråpliga vagnarna hade stora gafflar af järn, som högg
fast i vägen som bromsar, ifall hästarna i höga och branta backar ej
skulle orkat upp, utan måste få pusta ut emellan. Vagnen hade då genom
sin stora tyngd dragit hästarna baklänges nedför backen, om ej gafflarna
stöttat emot.
Nordberg fick en gång en sådan vagn att skjutsa, och den skjutsen höll
på att bli hans dödsskjuts och kanske de resandes med, om det hade velat
sig så illa.
Där kom en dag till gästgifveriet en rysk herreman med fru och flere
barn, kusk och betjänt och en hund. Han var på väg till Petersburg, och
han hade egen vagn -- en stor jäkel -- och när han hade allt instufvadt
i vagnen, var det precis som Noaks ark, bara där hade funnits en dufva
med. Fyra goda hästar valdes ut ur hållstallet och spändes för, och
Nordberg tog tömmarna och satte sig upp.
Men medan allt detta försiggick därute, så hade kusken, som ryssen förde
med sig, varit påpasslig och skaffat sig starkt inne i köket. Det
märktes ingenting på honom ännu, då han satte sig upp bredvid Nordberg.
Men kommen ett stycke på väg hade han med ens blifvit sprutfull och så
elak, sade Nordberg, och utan uppehåll piskat på hästarna, så att de
blef skrämda och alldeles som från vettet och lade af i sken backe upp
och backe ned allt hvad de förmådde. Hvad jag hann se, så tyckte jag,
att jag ett par gånger såg mötande människor, som flydde in i skogen,
men skogar och människor och allting annat for vi förbi som i en dans,
och ryssen svor på ryska och skakade piskan öfver hästarnas gumpar, och
jag svor på svenska och försökte hålla säkra tömmar och ögonen på
hästarna och styra rätt. Jag kunde inte lossa min hand så mycket, att
jag fått rycka piskan af ryssfan bredvid. Jag har kört i min tid både
före och efter den resan, sade Nordberg, i mörker och ljus, på släta
vägar och på steniga och krokiga, i durkmarsch och hålld och haft en och
annan sort bakom mig i kärran -- jag har skjutsat till och med negrer en
gång från Pernå till Lovisa -- och aldrig känt mig rädd. Men den gången
satt jag med hettan i håret och döden för ögonen och befallde min själ i
vår herres hand.
Det gick dock bra -- förunderligt nog. Jag kom oskadd med arken och
ryssfamiljen till Forsby gästgifveri, där ryssen kröp ur vagnen och sade
"hospodi" och "haraschå" och var så innerligt nöjd öfver den goda
farten. Han visste ej, den stackarn, hur nära han hade varit sin sista
stund.
-- Nu fick Nordberg riktigt en Dimidoffskjuts, sade Malmberg, när
Nordberg talade om sitt äfventyr.
Där talades bland hållkarlarna ofta om Dimidoffskjutsar.
Jag var ung, var första gången i hålld och hade ännu inte hunnit se och
erfara något af den sortens lif. Jag hade ännu inte häller sett
Dimidoff, hållkarlarnas syndastraff, som alltid krejade och reste -- gud
vet hvarför. Hållkarlarna sade, att han, Dimidoff, en gång blef i strid
med kejsarn eller kungen eller också var det någon annan mycket hög
herre, och när Dimidoff blef stursk, så fick han det till straff, att
resa i fem år eller kanske var det tio mellan Petersburg och Helsingfors
utan uppehåll af och an, af och an. Om det var sant, vet jag ej, men det
såg nästan så ut. Dimidoff reste af och an, och brådt hade han, full var
han för det mesta, och framåt skulle han med fart.
En dag stod jag på gästgifvargården, då jag såg ett sandmoln borta vid
vägkröken. Det kom med fräsande fart, och jag trodde, att det var
guvernörens förpost som kom.
Jag sprang in och sade detta åt hållkarlarna.
-- Det är Dimidoff, ropade de om hvarandra och sprang ut. Nu är fan lös
igen! Nu ska Malmberg ut.
Malmberg var en säker karl att hålla i tömmarna, och därför fick han
alltid Dimidoff på sitt ansvar.
-- Fyra af de bästa och starkaste hästarna ska vara färdiga på fem
minuter, skrek gästgifvarn. Dimidoff hade egen vagn.
Och klackjärnen smällde mot gårdens knapersten, söljor och betseltampar
knäpptes af många par händer, och det var "ptroh" och det var "schå" och
det var fläng och hej -- och så var det färdigt på fem minuter, som sagt
var, och så kom Dimidoff ut.
Han hade den gången som ressällskap med sig en annan herreman, men denne
låg så godt som liflös på vagnsbottnen. Vagnen hade stjälpt fyra gånger
på vägen mellan Fredrikshamn och Lovisa. Kanske var det af dessa dunsar
han låg liflös därinne. Kanske var han därtill full. Det där hade vi
inte tid att söka utgrunda.
Malmberg satt på kuskbocken med fyra af de bästa och kvickaste hästarna
förspända. De trampade och lyfte fötterna färdiga i hvarje ögonblick
till språng.
-- Kan du köra mig på en kvarts timme till Forsby? sporde Dimidoff.
-- Jo, med guds hjälp, sade Malmberg.
Det var dock en mils väg.
Dimidoff satte sig upp i vagnen. Han smällde själf med piskan fyra
duktiga rapp på hästarna -- ett på hvarje häst -- och det gjorde han med
så säker hand, som då en prästgårdsfröken tapplar på pianotungor.
Då gällde det för Malmberg att hålla rätt i tömmarna och tungan rakt i
munnen i den krokiga nedförbacken från gästgifveriet.
-- Den här färden slutar aldrig väl för Malmberg, sade vi andra och
sprang upp på en liten bärgknall, där man hade utsikt nedåt byn och
öfver vägen ett långt stycke.
Men vagnen var på fötter och for fram som fan själf. Stenar och sand vid
vägen yrde, och hästarnas hofvar klappade och manarna fladdrade, och
efter några ögonblick var den försvunnen.
-- Gud nåde Malmberg. De där Dimidoffskjutsarna bli nog en vacker dag
hans död, om inte i dag, så en annan dag, sade Labb Agust.
-- Ja, gud nåde alla hållkarlar och hästar, när Dimidoff är i farten,
sade Lillbisin.
Malmberg lär dock med guds hjälp, som han sade, ha fört Dimidoff på en
kvart till Forsby, och var, när tider blef, tillbaka till kyrkbyn igen,
och han öfverlefde Dimidoff.
Ty vi sporde af andra resande efteråt, att Dimidoff hade dött, innan
strafftiden gick ut för honom.
Där kom en afton två resande garfvare från Åbo, och som det var sent,
tog de in på gästgifveriet öfver natten. De såg inte nyktra ut, när de
kom, och de hade haft konjak med sig och druckit toddy, och så blef de
elaka mot husfolket fram på natten. De slog sönder möbler och husgeråd
och allt hvad de kom öfver, och när gästgifvarn fordrade betaldt för de
sönderslagna sakerna, så vägrade de bestämdt att betala och lofvade
honom stryk, om han inte höll käften. Gästgifvarn blef tvungen att
skaffa hjälp.
Vi hade lagt oss i vanlig tid på aftonen i hållstugan. Ettiden på natten
kom gästgifvarns tjänsteflicka och bultade på dörren och ropade:
-- Alla hållkarlar ska komma in till hjälp. Gästgifvarn har så sagt, för
att herrarna ä så tokiga och elaka och slå sönder allt hvad vi äger och
har.
Vi upp allesamman och färdiga i en handvändning. Vi klädde aldrig annat
af oss till natten än jackan, ifall det skulle uppstå brådska med
skjutsar och sådant där. Arstu Kalle tog ett vedträ i handen, och så
gick vi.
På trappan stod gästgifvarn och bad oss gå in i resanderummet för att se
på förstörelsen och hålla garfvarherrarna i tygeln.
Vi gick in fjorton man, alla unga, starka och inte valiga för ett par
garfvare. Vi radade upp oss vid dörren.
-- Hva ä ni för karlar? skrek den ena garfvarn, en vispelsticka till
synandes.
-- Vi ä hållkarlar, sade vi.
-- Hva vill ni? Gå'in ut, -- dra'in åt helvete! skrek garfvarn och kom
oss närmare och tog Arstu Kalle i armen och tänkte leda ut honom först.
Vi hade roligt åt det, att han just träffade att taga i en sådan bit som
Kalle, ty Kalle var stark som en björn.
-- Nej, gästgifvarn har sagt, att vi sku komma in, och int går vi ut
häller, förrän han befaller oss, sade Kalle och tog ett tag med sina
stora händer om armen på garfvarn och klämde om helt sakta. Garfvarn
kände, att det inte var något skoj af Kalle.
Gästgifvarn kom in, och vi värderade de sönderslagna sakerna. Herrarna
var ock villiga att betala och lofvade krypa till kojs. Följande morgon
fick de häst för att resa vidare. Arstu Kalle förde dem, och de var
fogliga under hela vägen, ty de mindes väl Kalles klämtag från det
nattgamla.
Nu är det annat.
Nu för ångmaskiner och andra instrument fram dem som resa världen
ikring, och hållkarlarna ha sluppit ifrån sitt, och det är förvisso en
välsignad sak.


II.

Kläder och kvinnoflit.
I den tid, då intet stod att köpa, var kvinnorna hänvisade till sin egen
skicklighet och konst att af råämnena ullen och linet förfärdiga kläder
för det egna hemmets behof. Det var en nödvändighet för en husmoder i
vår mormors och mormorsmors dagar att äga insikter och kunnighet i
husslöjdens olika grenar, ty däruti låg hennes stora värde som kvinna.
Utom tillverkningen för hemmets många olika behof måste en husmoder på
samma gång kunna lära sina barn och unga pigor hemslöjdens vackra och
nyttiga konst. Det fanns ej skolor eller kurser, i hvilka de unga
kvinnorna kunde föröka sina kunskaper. Det var i hemmet husmodern skulle
gifva dem undervisning i allt, från husslöjdens abc till dess yttersta
knep och funder. Husmodern var här lärarinnan och föredömet. Ägde hon ej
tillräcklig förmåga och skicklighet, kom hemmet inomhus snart på
förfall.
Det var så mycket och så många olika slag af klädesplagg, man under
årets lopp behöfde, och allt skulle spinnas, väfvas och sys hemma.
Tjänstefolket hade ej stora penninglöner, men de måste ha kläder, och
dessa skulle tillverkas i hemmet. En piga fick två klänningar, tio alnar
linlärft och lika mycket blaggarn, två skålpund ull, som hon under årets
frivecka fick spinna för egen räkning, underkjol och förkläde samt en
huvudduk. En dräng fick en sommarmundering och en af vadmal, ibland med
päls, tre linneskjortor, en ullskjorta, strumpor och vantar. Lägger man
så härtill hvad man och barn, hustrun själf och gammalfolket samt
dessutom vallpojken behöfde och hvad som behöfdes till sängkläder,
säckar, kängfoder, då skomakaren gjorde sitt vår- och höstarbete,
hästtäcken, matpåsar för resor och utarbeten, vallpåsar m. m., då kan
man något så nära förstå, att kvinnofingrar måste vara flitiga under
vinterns kvällar.
I hem med arbeten af alla dessa slag låg barnet redan i vaggan under en
andlig inverkan af dem. Arbetet växte barnet omedvetet in i dess blod,
och när det gått och sett och hört och känt tillräckligt länge, var det
färdigt att själft taga i med ett och annat efter kraft och förmåga och
sålunda under mors och ännu mera under en farmors eller mormors ledning
förkofra sig allt mer. Vid åtta och nio år fick den lilla flickan redan
sin egen spinnrock, och vid tretton eller fjorton år fick hon väfva sin
första väf, vanligen mattor eller lärft som gick lätt att väfva. Och då
hon förkofrat sig så i konsten, att hon spunnit, väft och sytt en
skjorta, då hette det:
-- Nu kan du gifta dig när som hälst.
När den unga flickan blef fullvuxen, måste hon jämsides med de vanliga
årligen återkommande slöjdgöromålen taga ihop med arbetet till
brudutstyrseln, ty uti en rik, vacker och välgjord utstyrsel låg hennes
heder och hemgift. Utom linnekläder, som hon skulle ha, -- ju mera dess
bättre -- hörde till utrustningen äfven ett visst antal klänningar och
ytterplagg, slädfäll och slädrya samt sängrya. Och då det gått så långt,
att friare anmält sig och lysning och bröllop förestod, skulle hon med
egen hand förfärdiga åt sin brudgum lysningskläder samt till bröllopet
brudgumskläder. De senare var af finaste mörkblåa vadmal. Ännu finns
mångenstädes i förvar på vindarna en farfars eller morfars
brudgumssyrtut af hemspunnet fint och mjukt tyg, sådant man får leta
efter bland både inhemsk och utländsk industrivara. Hvarken tid eller år
har mäktat bleka denna färg eller slita dessa plagg. Likaså finnas här
och där i behåll de fina, hvita underkjolarna, farmors eller mormors
brudunderkjolar af hellinne med inväfda bårder och brudlakan med
hålsömmar och näsdukar af spindelväfsfint garn. Och när man betraktar
dessa arbeten af fingrar, som för längesedan stelnat i döden, så måste
man skänka de bortgångna en tyst beundran för detta tålamodspröfvande
arbete. Kanhända spann de in sin unga kärleks lycka fin och stark i
tråden och slog in sin ljusa framtidstro och sitt hopp i väfven till
dessa plagg, som skulle bäras af dem på deras största högtidsdag. De
likna ett vackert ungdomsminne, och det är, som om något af de
bortgågnas ande skulle stannat kvar i dem.
Åt sina svärföräldrar, svågrar och svägerskor skulle den unga bruden på
tredje lysningsdagen förära linnen, skjortor, näsdukar och strumpor,