Från vargtider och vallpojksår: En samling minnen från forna dagars Östra Nyland - 1

FRÅN VARGTIDER OCH
VALLPOJKSÅR

EN SAMLING MINNEN FRÅN FORNA
DAGARS ÖSTRA NYLAND

AF
JOSEFINA BENGTS

HELSINGFORS 1915
SÖDERSTRÖM & C:o FÖRLAGSAKTIEBOLAG

HELSINGFORS 1915
FRENCKELLSKA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET



Ur minnesgoda åldringars hågkomster har jag samlat dessa spridda drag
från en förgången tid. De synas mig kunna fördjupa vår kunskap om
förhållanden, tänkesätt och personligheter i de östnyländska
svenskbygderna i förflutna dagar. Snart gå de gamla med sina rika
minnesskatter bort ur tiden. Jag har velat från glömskan rädda något af
det de förtäljt i min hemstuga under stilla vinterkvällar, och med ett
tack till de gamla sänder jag deras berättelser ut till nya tiders barn.
Pernå i november 1915.
J. B.


INNEHÅLL:

I.
Sid.
Från vargtider och vallpojksår 3
Hågkomster från brännantiden:
I. I loflig tid 16
II. I den olofliga 25
"Durkmarsch" 39
Hållkarlar 47
II.
Kläder och kvinnoflit 59
III.
Prosten 73
Professorn 87
Österbottningen 99
Kaffe 108
Religiösa 113
En vink från andra sidan 120
En oskiftad vägstump 124


I.

Från vargtider och vallpojksår.
Förr skulle det vara vallpojkar för kreaturen, så visst som de skulle ha
mat och dricka.
En riktig pojke skulle äfven vara vallpojke; det måste han, för att han
skulle ha aktning och anseende bland kamrater, och den, som inte varit
vallpojke, blef ej häller någon riktig karl af, tyckte vi pojkar.
Inte aktades den pojke stort af kamrater, som inte tordes ge sig ut i
vallskog. Ju tidigare en liten parfvel vågade ge sig ut, desto större
heder tillvann han sig i kamraternas krets.
"Hvad vet du, som inte har gått vall" är ett gammalt ordspråk, som
lefver än.
Man må ha varit hur liten och obetydlig som hälst; så snart man fick
vallstädsel, så växte kuraget och karl var man att taga till och med
femton vargar i nacken. Alla andra arbeten i gården syntes oss så
obetydliga i bredd med det, att skydda och vakta gårdens kreatur för
vargen.
Ty det var för vargarnas skull, som vallpojkarna fanns till.
Jag var bara åtta år, när jag började min vallgång. Jag hade varit
abcboksbarn om vintern, och när det var öfverståndet, kände jag mig så
pass karl, att jag frågade mor, om jag skulle få skaffa mig vallställe
till sommarn. Utan betänkan gaf mor mig sitt samtycke -- där var ju
munnar hemma tillräckligt ändå -- och jag lyckades skaffa mig ett af de
bättre vallställena, när jag så där tidigt på vintern tog städsel. Det
var nämligen inte så många gårdar ännu, som hade skaffat sig vallhjon.
Husbonden såg visst lite fundersam ut, när jag kom och bjöd ut mig. Han
mente, att jag var alltför ung och liten för en så stor kreaturstropp,
som deras. Men när jag kaverade mig för att inte vara rädd, hur mycket
jag gått i skogen och plockat bär med mor och hur bra jag hittade där,
och hur många vargar jag redan sett, så tyckte han väl, att en säkrare
karl än jag fanns det då rakt inte, och han sade, att jag skulle få
försöka. Jag fick af honom en mark i städselpengar, och jag kände mig
nästan som familjens försörjare, när jag gaf den marken åt mor. Till lön
skulle jag få den vanliga vallpojkslönen, en kappe råg för hvarje
mjölkko och en half kappe för hvar kviga, kalf och oxe; ett par linbyxor
till sommarn att gå i skogen med, och en halfyllemundering till hösten,
strumpor, vantar och ett par förskodda stöflar. Till Johannedagen fick
man en ost och ett jästbröd och frihet från vallgången. Man fick då vara
hemma eller hvar man annars hade lust att hålla hälg -- alldeles som nu,
när skolbarnen ha kejsarlof. Det var i alla fall en nätt inkomst öfver
sommarn. Till Allhelgon var tjänstetiden slut, och då for man hem igen
för att under vintern öfva sig i katekesen till läsförhöret. I sju år
studerade jag religion för Gabril-fabru om vintern och gick vall om
sommarn, och jag drog mig bra fram på det viset, till dess jag vid
sexton år gick och läste. Detsamma gjorde äfven mina fyra bröder, den
ena efter den andra, och det var en stor lättnad för mor, som var änka
med sju barn och en ko och en gris och gamla mormor, som fick tre kappar
råg i kvartalet från kommunen.
Inte var det bara vi fattigmansbarn, som var vallpojkar till
professionen. Där det i bondens hem fanns egna barn i vallpojksåren, så
visst gick de vall. Det var bara när det inte fanns af egna tillgångar,
som man städslade därifrån det fanns stugan full. Många storväxta och
humörliga flickbarn gick äfven vall. Men vi pojkar ansåg det liksom lite
vanhederligt att ha dem med, och ibland var det både si och så med modet
och kuraget hos vallflickorna, då vargen hängde oss i hälarna. Då måste
vi pojkar alltid fram till hjälp.
Jag minns Lönnrosens Emma, som en gång, då vargen kom, stod och åt. Hon
skulle skrika, men kunde inte. Hon stod där hon stannat med munnen opp,
men ej ett ljud kom öfver hennes hvita läppar. Jag törs ej rätt säga,
hur det hade gått med henne och kräken, ifall ej vi andra varit med.
Lustigt var det därute i skog och mark från våren till hösten, och med
en brödkant och en surmjölksflaska i påsen och på fötterna ett par
kängor, som kvinnfolket kasserat, funno vi vallifvet öfver all måtta
härligt. På försommarn, då odjuren inte ännu voro så svåra och
närgångna, hade vi tid för skoj och lefverne i skogsbackarna. Vi gjorde
granna käppar och goda vallhorn och visplar och kvastar, då kuddorna
hejdade sig i marschen och togo sin middagslur. Och så slogs vi smått
emellanåt och emellanåt gjorde vi visor till skällornas toner, som vi
sedan trallade hvar och en efter sin skälla, när kuddorna vaknat och
marschen satte sig i gång och det drog sig till kväll.
Värsta bråket hade vi alltid om våren med följeskalfvarna, som inte
förstod att hålla sig ihop med de andra kräken, utan ville dänga och
löpa hvar som hälst för sig själfva. Men fram till Johanne fick man dem
ändå så exercerade, att de förstod skällan och begrep att följa
skällkuddan. Men så hade man också bråkat med dem med både hemliga och
uppenbara konster. Ty vi kunde trolla och kunde konster, så små vi än
voro, för att skydda oss för vargen och skaffa oss kreaturslycka på allt
sätt, och det var konster, som vi voro fullärda i från första början. De
satt oss liksom i blodet. "Och akta dig för vargen" var det man fick
lära sig näst Fader vår och Gud som hafver barnen kär. Den förmaningen
fick man jämt till påminnelse, när man skulle bege sig ut någonstädes.
Och nog var det så, att vargskräcken ändå satt i oss där djupt innanför
och skaffade oss hjärtklappning så ofta. Men en pojke blygs att visa
sånt där. Han skulle rakt ha skämt ut sig för det, och för resten, hvad
gjorde han för nytta i skogen, en sådan?
Förr i tiden, så sade min mor, skulle alla byns vallhjon vara i rörelse
tidigt på morgonen Tiburtiusdagen eller sommarmässdagen den fjortonde
april. Det var vallpojkarnas dag. Då gällde det att skaffa byn vallycka.
Vallhjonen gjorde dagen förut sina horn i ordning, och så tidigt på
morgonen, att solen just rann opp, gick de med sina horn upp på ett bärg
eller en annan höjd och låtade in sommar och vallycka. Den som hann med
första låten, den fick lyckan. I en lång tid var vallhjonen i Skinnarby
alltid de första att låta, men sen tog åter andra öfverhanden, sade
gamle Peter mobru, som gått vall i all sin tid och ingenting annat blef
än vallpojke, så länge han orkade något. Lyckan blef ibland si och
ibland så, men grant lät det, när flere byars vallhorn ljöd på samma
gång och från olika håll i den tidiga, klara vårmorgonen. Vann man inte
lyckan, så var det i alla fall en fröjd att låta med och att ha ett godt
horn, ty hornet var liksom vallhjonets verktyg, tyckte mobru. Och det
hade han rätt i, för en vallpojke utan horn eller med ett dåligt var en
skam för yrket.
Vi gjorde uppfinningar och förbättrade våra vallhorn på mångahanda sätt
för att få dem att låta bra. Kalle Pilman lät till och med en gång en
kringfarande bleckslagare göra sig ett vallhorn af bleckplåt. Men vi
andra kasserade det, för låten kom så pipande och ynklig därur. De horn,
som vi själfva gjorde af långa barkremsor eller med kimbar, se, det var
basuner, som kunde skrämma ilt i magen åt en vargrackare! Det sägs, att
vargen kan få ilt i magen af att han blir hastigt rädd, och sant är det,
för Heikus Hinku låg en gång under en kullfallen gärdsgård, då en varg
kom och hoppade öfver precis där han låg. Hinku skrek till, och vargen
blef så rädd -- -- att Hinku fick gå tvätta sig i bäcken. Så nog är det
sant, det där!
Men på sensommarn och höstsidan blef det annat af. Då blef odjuren så
stygga och gemena och närgångna, och vi måste ha ögon och öron öppna och
låta och lylla så att vi voro hesa i halsen och svullna i munnen. Och
gud sig förbarme, när vargen någon gång kom åt att rifva och lägga ned
en ko eller en kalf ur troppen trots allt vårt vaktande! Det var sorg
och bedröfvelse utan måtta öfver det som ryckts bort -- om det så bara
var en kalf -- det var skrämsel och ångest för det onda, som ständigt
hängde oss i hälen och jag tror, att folks barn inte numera är så rädda
för den onde själf, som vi vallbarn då var för vargen en bra lång tid
efter en sådan händelse. Det var ett hårdt prof för karavåligheten, när
den ludne kom så ful och gripig i hufvudet och lurade i bysket.
Jag kommer ihåg, huru Blommens Gusta, som då var första resans pojke --
vi andra voro redan kaptener -- bjöd en brödbit åt vargen, som han förut
inte sett på så nära håll. Han lockade och kallade; -- Jecko se, Jecko
se, ty han trodde, att det var grannas hund, som satt och lurade bak
buskarna. Men så tog vi andra hornen och tutade till rätt så godt som i
öronen på vargen. Jag tänker det gjorde honom godt!
Förr, då vargen kunde tala, lär han ha sagt:
Sölipipon, sölipipon, syster min!
Bockahorni, bockahorni, broder menn!
Langhorni kör me opp i skojin.
Märkvärdigt var det, hvad han kunde löpa för hornlåtarna! Men så var det
också ett låtande och ett hejande dagen lång i skogen.
Senare på hösten i slutet af augusti, då dagarna blef korta, vågade man
inte rusta oss ut i skogen mer. Då fick vi vakta kreaturen på ängarna om
dagen och köra hem dem till natten. Då måste äfven hästarna vallas, så
länge de gick ute på bete om natten, i all synnerhet om det fanns sto
med föl. Det hörde inte till vallpojkarnas göromål att vakta hästarna,
utan karlarna skötte det. När jag som fullvuxen tjänade som dräng, låg
jag igen ute på ängarna och vaktade för vargar, och rätt roligt vore det
att ha räkning på hur många nätter jag sysslade därmed. Så har min
barndom och min ungdom varit en jämn kamp mot vargen. Jag tjänade fyra
år å rad på samma ställe, och alla år låg vi hösten igenom ute på
ängarna och vaktade våra hästar för vargen. Vi var fyra karlar och
turade om två och två i gången. Ena natten låg husbonden och en pojke,
andra natten jag och en annan. Inte blef det mycket sofva den tiden. Man
låg i höet i ladan, men om det inte fanns lada på ängen, så byggde man
en riskoja. Hästarna höll sig för det mesta i närheten af ladan, och kom
en varg på ängen, så hade man dem allihop i laddörren att söka hjälp.
Jag kom sedan till ett annat ställe, där vi hade en häst som redde sig
själf med vargen och äfven vaktade sina kamrater. Det var en mörkbrun,
argsint vallack, som hette Brunte. Så arg var den, att där i stallet
måste fällas en bom för bakbenen, då den var ställd i spiltan, och ute
på fältet var där ingen annan, som vågade närma sig den än husbonden
ensam. En sommar hade Brunte bland sina kamrater ett sto med ett litet
föl, och en dag närmade där sig en varg till fölet. Men Brunte fördref
vargen från ängen, följde efter den öfver gärdsgården, ty för Brunte
fanns inga gärdsgårdar, när han ville. Han jagade vargen i skummande
ilska genom hela byn, så att den inte hade tid att vika af åt höger
eller vänster och hoppa öfver ett gärde, utan måste lägga af rakt fram
till andra ändan af byn och sedan in i skogen. Då vände Brunte åter till
ängen. Det var bara ¤en¤ varg, men hur han skulle redt sig med flere
hade varit rätt roligt att se.
På sommarn och under den tidiga hösten kommo de inte häller i så stora
troppar som på senhösten och under vintern. Hur ofta stod vi inte under
kalla, klara vinteraftnar och hörde deras hemska tjut ifrån närmaste
skogsbacke. Och när hästarna vattnades på kvällarna, stegrade de sig och
fnyste, när de kom ut ur stallet och smög sig därefter i rädsla tätt
intill hvarandra. De vädrade vargar, och gick man ut följande dag, om
snö låg på marken, såg man deras spår, där de krafsat kring uthusen
snokande efter byte. Där det fanns hund i gården, där var de mer
närgångna än annars, ty hunden lockade dem. Sällan dog en hund sotdöden.
Redan i unga år blef den borthuggen af vargarna -- de mindre hundarna
åtminstone. Vi hade den tiden våra förstudörrar i två halfvor, en öfre
och en nedre, och för att hunden skulle slippa ut och in när han ville,
lämnades den öfre halfvan öppen om natten. En natt hörde vi ett stort
oväsen från förstugan, och då vi skyndade ut med pärtor för att se, hvad
som stod på, såg vi bara bakbenen af en stor varg, som ilade bort i
mörkret med vår hund som byte.
Det var ett aktande och ett tillseende jämt. Ej ens i hemknutarna gick
fåren i fred för vargen, ja, till och med klinkan på dörren till
fårföuset skulle till nätterna vara väl pålagd med pinnar öfver och
under; annars slog vargen af den med tassen. Och gluggen skulle vara
ordentligt tillstoppad, ty det hände i en gård, att vargen en natt gick
in i fårföuset genom gluggen och bet ihjäl alla fåren. Gluggen hade af
glömska blifvit lämnad öppen om aftonen.
Det är visst, att vargen fick lida förfärande hungerskval, när den
ibland på veckotal vintertid ej lyckades skaffa sig byte. Men han tog
till nödbröd, han, liksom människorna i knappa tider, och jag har sett
hvad en varg kunnat köra i sig i brist på bättre kost.
Arstu Hannis for en vinterdag till en liten skogsäng efter en häck hö.
Då han var färdig att köra hem, brast tugun i skacklarna. Han tog loss
den söndriga vidjelänken och kastade den ifrån sig vid vägkanten och
band med repet skacklarna vid släden och körde vidare.
Han märkte, att en varg följde hans spår på afstånd, och när han såg att
det bara var en, var han inte häller rädd, utan hojtade några gånger och
skrek för att skrämma den.
Följande dag sköt en som var jägare till professionen helt oförhappandes
en gammal varg på samma skogsäng, och när han flådde den, så fann han en
söndrig slädtugu i hans mage. Nöden har ingen lag hvarken för människor
eller djur, och hungern gör en inte kräsen, och när vargstackarn plågad
af en lång fastetids ohyggliga hunger kom öfver videtugun och med sitt
fina väderkorn kände doften af Hannis fingrar, som nyss förut handterat
tugun, så strök den med. Den smakade ändå något fågel.
En gång vid Andersmässtiden släppte vi ett årsgammalt föl ut att dricka,
och då det var midt på ljusa dagen, lät vi det bli ute en stund och
springa. Men ej längre än till ribacken hann det, så stod vargen där och
ref det i sidan. Då det kom springande undan vargen till stallbacken,
hängde inälfvorna långt ut genom såret i sidan, och vi måste döda fölet.
Skrifvars Stafva, som blef änka i tyfusåren, hade sju snygga mjölkkor.
En dag i tröskantiden behöfdes vallpojken hemma och korna kördes ensamma
på en äng. Där bröt de sönder ledet och for allesamman ett stycke in i
skogen. Då vallpojken på kvällen gick för att taga hem dem och ej fann
dem på ängen, gick han längs stigen in i skogen, och där fann han dem
liggande döda alla sju, ihjälrifna av vargar.
En gång gick det rätt roligt till vid svinslakten om hösten hos
Engelsmans Hinku. Svinet var redan dödt och nerdraget till bäcken, där
det skulle rakas och skållas, och medan vattnet varmnade i grytan, gick
slaktarn och hans biträden in i stugan för att taga stickansupen, som
brukligt var. Och de gjorde det någorlunda grundligt. När de styrkta och
nöjda återvände till bäcken, var svinet borta. Vargarna hade under tiden
kommit dit, lockade af lukten och forslat galten vidare från bäcken till
skogen och där hållit kalas. Endast några ömkliga kvarlefvor hittades.
Då svor gubbarna och menade:
-- Jäklar anamma och anfäkta! En god byssa sku vara bra att ha nu!
Men hvem hade den tiden sådana? Flintlåsbyssorna, som man skulle ladda
om för hvart skott, gjorde ej stor marknad i varghopen. Om man då haft
sådana byssor som det finns nu, som man kan rada ut skott på skott med,
som går genom väggar, då skulle man många gånger ha skördat vargpälsar.
Visst bjöd vi ju till så godt vi kunde att utrota odjuren med allehanda
konster. Men skjutdonen, som man bäst skulle kommit åt dem med, de var
dåliga.
Vi ställde ibland till skallgång öfver en större skogsmark, där vargar
grasserade, och genom skrik och oväsen jagades odjuren bort till andra
trakter. Men så kunde de kort därpå ställa till skallgång äfven i den
andra nejden; man dref då vargen längre fram -- eller tillbaka till oss
igen. Vi gräfde varggropar i skogarna, och många af odjuren fångade vi i
dem. Den, som var en någorlunda säker skytt, brukade äfven lura på
vargen. Man lade ut lockbete; en stekt höna eller katt, inom skotthåll
från en ri- eller badstuglugg. Där satt man och lurade, tills vargen,
som lockades af doften från steken, kom för att söka. Då siktade man
genom gluggen och gaf fyr. Men om det inte lyckades träffa vid första
skottet, så inte stod vargen kvar där och väntade, att man skulle hinna
ladda om på nytt, och inte kom den sedan på långa tider till det stället
för att söka en stekt höna.
Och så sköt vi vargar med gris. En levande och pigg gris stoppades i en
gles säck, häst spändes för en långsläde, en halmkärve bands i ett rep
att släpa efter, och så satte vi oss fyra karlar på släden. En satt
frampå och körde, den andra satt i midten med grisen. De andra två satt
med laddade gevär bak på släden och passade på. När vi då körde fram
längs en skogsväg, klämde han, som satt med grisen, då och då helt sakta
om den, så att den jämt pep och skrek -- alla vet ju, som handskats med
grisar, hur de kunna pipa, om man petar hur litet som hälst om dem.
Grisens skrik och lukten från halmkärven, som ett par, tre dagar förut
skulle legat i griskättan, för att få den rätta lukten, lockade
vargarna, som trodde, att skriket kom från det släpande halmbyltet. Var
de mycket hungriga och närgångna, började de förfölja halmkärfven och
blefvo skjutna från släden.
Jag och tre andra män skulle en gång köra med gris längs Kuggom malm,
där alltid vargar grasserade.
Det var en klar vinterafton vid Kyndelsmässan med månsken och skarp
köld, och sådana aftnar skulle man passa på, ty då var det så ljust, att
man såg skjuta, och när det var kallt, var odjuren närgångna och lystna
efter byte. Folk hade hört dem tjuta där flere nätter å rad, och ett
tjut hade svarat det andra, och det lät så hemskt detta tjut, så att det
isades i kroppen på en.
Vi rustade oss med alla grejor. Grisen svepte vi in i en skinnfäll för
köldens skull. Men när vi kom upp till Svarfvarbacken och såg nedåt
längs vägen, var där lefvande fullt af vargar, så långt vi i den
månljusa natten kunde se.
Gå dit då med ett par flintlås!
Vi hade så säkert blifvit vargstek den aftonen både vi själfva och
hästen och grisen. Vi vände kvicka tag om och körde hemåt och försökte
hålla grisen tyst.
Jag säger bara det, att skulle vi haft sådana don med oss den gången,
som de nu ha när de gå ut på harskytte i skogarna, så jäklar anamma,
hvad vi skulle gjort för en marknad då!
Den vägen från Svarfvarbacken och till Bombergsbacken längs hela
Kuggmalmen var då också känd som vargarnas värsta tillhåll, och det var
inte en och inte två gånger jag och mången annan i kvatilåren där sprang
som för lifvet.
Det var inte bara vargskräcken, som satte fart under fötterna på oss.
Där spökade också mycket längs hela malmen af allt som händt där både i
krigs- och fredstider, och det var en fasans väg för mången, ty det
fanns ju ingen större skräck än vargar och spöken.
Nu är det fullt af skolor, och barntropparna läser ur boken om hur
vargen är inrättad och de löpa af och an i fred och ro utan en aning om
någon annan ofärd än skenande hästar och automobiler.
Ja, se det skulle då ha varit en syn att se en sådan där bil komma
råmande, när en vargtropp satt vid skogskanten och tjöt! Men nu ser man
inte vargar mer.
Det blir i vinter precis tjuguåtta år sen jag såg den sista vargen på
Tallmoss-malmen, och skulle nu någon människa se en varg i skogen i våra
trakter, så skulle det in i tidningsbladet. Så förunderligt skulle det
synas människorna.
Det sägs, att älg och varg inte kunna förlikas med hvarandra. Det ser ut
att vara så, ty när älgen kom till våra skogar, så försvann vargen, och
vi förlorade inte på bytet. Det kom äfven nya och bättre vapen och
hjälpte till att få bukt på besten. Och nu ligger kreaturen ute i ängar
och skogsmarker både natt och dag utan vallpojkar, och intet odjur gör
dem något för när, och pojkarna får inte se en varg, förrän de går i
folkhögskolan och reser in till hufvudstaden och ser på Högholmens
vargar i buren.

Hågkomster från brännantiden.

I.
I loflig tid.
Då Lars Henrik Backas från sitt fönster såg den gamla badstugan med
kojan som väl var tre gånger så gammal som han själf, rifvas ned och
sågas sönder till ved, kommo väl minnena från fordom vällande som en
stark flod öfver den gamle, efter han satt hela kvällen och hade sin
lust i att förtälja om det, som han hade haft för sig där.
-- Ni må tro, att den bastun och jag har upplefvat ett och annat
tillsammans. Inom hennes väggar har jag sysslat med sådant, som för
längesedan fallit i glömska. Där har jag på ett sätt som den tiden var
lofligt och godt skaffat medel till lifvets nödtorft och bärgning för
mig och mitt hus. Det, som jag gjorde olofligen, det skedde ej innanför
väggarna där. Det är en annan historia.
Nu är bastun rifven. Själf är jag fallfärdig och kan hvilken dag som
hälst rifvas, jag med, och då är där ingen ibland eder, som vet något om
den tiden, då brännvinspannan var bondens lika väl som prästens och
herrgårdsherrns inkomstkälla.
I den tiden var det ej så lätt till penninginkomster som nu, när man får
pengar för rakt allting och köpare komma in i stugan och frågar: Har ni
det, och har ni det?
Då kostade ett lass god kastved en eller två mark. En stock -- den
tiden, då kvartersmännen ännu ej hunnit regera i folks skogar, fanns det
stockar som höll att ta i -- kostade ej mycket. Skogen var alls ingen
inkomst för oss. Den stod där endast till vårt husbehof. Torghandel
fanns det ingen. For man till stan med en bytta smör, så fick man
springa ut och in i alla gårdar och bjuda ut den och lyckades någongång
få förtio penni för marken, men ibland inte mer än tjugufem och trettio.
För ett godt kokräk, nyburet, betalades förti mark, och det skulle vara
af de bästa hästarna, som den tiden skulle kosta åttio och etthundra
mark. Säd och hvad annat jorden afkastade var lika så litet värd. Sådan
var tiden.
Brännvinsbränningen var då den enda och säkra inkomsten för den som
brukade jorden, ty bränd till brännvin kunde en tunna råg gifva i
afkastning ända till sjuttio och åttio mark ibland, beroende på
brännvinsprisen.
Brännandet gaf visserligen möda och arbete och många vakannätter åt både
män och kvinnor, och det fordrades konst och påpasslighet att sköta om
brännvinspannan och ännu större påpasslighet, försiktighet och djärfhet,
då brännanlofvet var slut, och vi for med våra grejor och don till
skogarna för att där bränna olofvandes.
Men inkomsten kändes väl i börsen, ty fastän det den tiden inte behöfdes
så mycket pengar som nu, så behöfdes det ändå något för lifvets
uppehälle och nödtorft. De fullvuxna sönerna och döttrarna i bondehemmen
fick bränna åt sig hvar sin bränning och försälja den och ha inkomsten
däraf till sina egna behof. Såld som ren råg eller mjöl hade den
rågtunna de fått ej inbringat dem ens hälften af det, som den gaf i
brännvin.
I nyrågstiden började mältandet och räckte ända till sena hösten. Hela
årsförrådet af brännvinsmalt skulle då mältas färdigt, medan ännu inte
vinterkylan inträdt, och tills brännanlofvet kom. Det var en särskild
konst redan med mältningen. Det var inte precis detsamma som med ölmalt,
ty kornen skulle vara mindre utgrodda. Ej långa groddspiggar utan bara
just i munnen. Då man städslade en piga, var första frågan den, om hon
kunde mälta och bränna. Kunde hon det, var hon mera eftersökt och kunde
räkna på större lön än en, som inte kunde sköta hvarken maltlafven eller
brännvinspannan.
I min barndom fick man bränna både höst och vår, en månad om hösten och
två om våren.
Men det började knappas in på lofvet allt mer och mer, och då jag blef
vuxen, hade vi brännanlof endast om våren, först under två månader,
sedan bara sex veckor. Och så fick vi bränna ett visst antal kannor på
mantalet -- tjugusexkanns panna på sjättedels mantal. Det sörjde nog
kronomakten för, att mantal och panna stämde.
Och när så brännanlofvet kom den första mars klockan tolf på natten, var
alla grejor iordningställda och allting så klart, att man strax kunde
börja. Blandningen eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes
redan ett dygn förut, så att den var färdigt jäst till den utsatta
timmen.
Blandet var alltid det viktigaste att tillreda, ty på det berodde hela
bränningen. Ett oriktigt eller slarfvigt tillredt bland, kunde göra en
hel bränning misslyckad. De stora blandankaren, däri man kunde blanda en
hel tunna malt till en bränning, täcktes öfver med lock och enkom därför
väfda mattor, polt, för att hålla värmen inne under jäsningen.
Det finmalda maltet och hafremjöl lades först i blandankaret, kokande
vatten lades till, och detta klappades en lång stund. Det täcktes öfver
och fick stå till aftonen. Då aftog man täckelset, slog i kallt vatten,
vek upp skjortärmen och stack ner hela armen i blandet. Det skulle vara
så lagom afkylt, att det hvarken kändes bränna eller kyla i armen. Det
var termometern.
När detta var gjordt, lades uppgärden i, som stod färdig bredvid i
skjulan och jäste, och då ropades:
Hå, hå, hå, hej!
Håhoj, håhoj!
Kannan af kappen och smakanmån till.
Håhoj!
Däraf fick blandet god jäskraft. Teg man då man slog i jästen, kunde det
bli dålig jäsning och ledsamheter af. Sedan täcktes allt väl in igen med
lock och polt och fällar, och det fick stå och jäsa ett dygn. Själf fick
man också hvila detta dygn för att sedan orka, då pannan ställdes i
gång. Jag brukade lägga mig ofvanpå blandankaret, ty där var alltid
varmt och godt.
När då dygnet var fullt, aftog man åter täckelset, och nu östes
brännvinspannan full, hatten och pipen degades fast, eld tändes under,
och medan blandningen började koka, måste man hela tiden stå och sodda i
pannan med ett krokigt trä, som vi kallade sodden, för att blandet ej