Förbannelse över de otrogna! - 6

Dybedræts näve sjöng mot hans huvudskål, innan han hunnit längre.
Dybedræt hade tårar i ögonen av sorg och mordlusta. Hans knytnävar
virvlade kring Börevigs huvud som löv i stormen. Han dansade upp och ned
av harm och ropade:
--Förbannade parallellepipedist--pang--först går du och får
pengar--pang--och så--pang--ger du bort min päls--
Börevigs långsamma västlandsblod tog tid för att komma i kokning. Han
sökte förklara. Han visste, att han handlat i de bästa avsikter. Det var
ju jul och frid på jorden och människorna ett gott--
--Ser du--låt bli, säger jag--det kom en stackars man--seså för fan--det
är ju jul--nej, nu blir jag arg!
Den glåmige kyparen kom ut och betraktade med fortsatt intresse
tillämpningen av den fredspredikan han förut lyssnat till. Dybedræt och
Börevig voro hopflätade i en blandad box- och brottningsgrupp. Börevigs
långa kropp lyfte sig i kubistisk ilska, och Dybedræts vred sig i
expressionistiskt raseri. Plötsligt kom det ännu en åskådare. Två tunga
händer i handskar slogo ned på de stridande. Det tog tid, innan
dyningarna av kampen lade sig, men till slut voro de två
konstnärsbröderna åtskilda och vandrade i den danska lagens skugga till
polisstationen. Men det sista som dör hos en norrman är som bekant
talorganet, och gatorna genljödo oupphörligt av följande repliker:
--Förbannade parallellepipedist--därför att du fick pengar--gå och ge
bort min päls--
--Din päls--jag ger fan i din päls.
--Det tror jag nog, men du skall få se på annat--jag skall anmäla dig
för stöld, din--
--Vil De nu se at holde Kæft!
Den andra i ordningen av dessa repliker var inte vidare logisk; den
tredje dikterades av det kränkta ägandebegäret, fiende till alla de ädla
känslor; och den fjärde upprepades med jämna mellanrum av den danske
polisen. Då och då fick han på kraftigare sätt hindra, att striden
blossade upp.
Det såg ut, som om fridsfesten skulle beteckna slutet på
konstnärsbrödernas vänskap.
Men det skulle icke gå så illa. Julen kräver goda och milda sagor; och
även denna fullkomligt sanna berättelse skulle sluta väl.
Knappt hade Dybedræt och Börevig gjort sin entré i förskräckelsens
boning och deras namn antecknats i dess svarta bok, förrän dörren
öppnades, och en ny polis kom in i sällskap med en elegant klädd herre.
Börevig avbröt sitt vittnesmål med ett glädjerop.
--Där är han!
Den elegante herre, som kommit in i sällskap med polisen, visade icke
mindre glädje vid anblicken av Börevig.
--Gudskelov, den Herre! Vil den Herre ikke nok fortælle Politimanden, at
Di har giet maj den Oerfrakke?
Den elegante herrns elegans slutade vid kanten av den päls, han en stund
förut fått av den julstämde Börevig. Nedanför den fixerade ett par
trasiga byxor två spruckna kängor, och ovanför den vidtog ett förfruset
och blåsupet ansikte, skuggat av en stukad hatt.
--Politimanden vil ikke tro, att jeg ejer den Oerfrakke. Ikke sandt, den
Herre har giet maj Oerfrakken.
Börevig vände sig till polisen och sade majestätiskt:
--Den stackars mannen talar sant. Jag gav honom pälsen. Men jag tar igen
den. Den tillhörde min vän här.
Busen gav till ett nödrop:
--Tar Di Oerfrakken tebages?
--Det gör jag, sade Börevig. Julen är gåvornas tid, men man skall endast
ge av sitt eget, icke av andras.
Under det busen befriades från sin päls, underrättade Börevig sig om
priset på slagsmål. Den gamle överbetjänten bakom disken log ett
julleende och sade:
--Denne Gang er det gratis. Det er jo Jul. Farvel, de Herrer, og
glædelig Jul!
--Är det gratis? sade Börevig. Jag trodde det kostade en tia. Då får den
stackars mannen den. Var så god.
Busen mottog försonad tian och han, Dybedræt och Börevig lämnade
kontoret.
--Du vräker dig med pengar, sade den ännu kokande Dybedræt.
Börevigs ädla sinnesstämning hade återvänt.
--Med egna pengar, sade han, och med andras klädesplagg. Vi äro alla
svaga människor.
--Och några av oss dåliga konstnärer, sade den oförsonlige Dybedræt.