Förbannelse över de otrogna! - 1

FRANK HELLER
FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!
1949


INNEHÅLL.

Förbannelse över de otrogna!
För hundra år sen
Sanningen om Sten Hallongrens död
In memoriam
Målaren Blauvogels brott
Professor Poppenbergs pennskaft
Tolfte söndagen efter trefaldighet
Åter ett märkligt dödsfall
Dalai Pedersen
Samtal med Hompa
Vid gränsen
Veranda mot havet
Apologi för konung Herodes
Weltpolitik
Monsieur Ellèr i kurran
All överklass är instiftad från ovan
På tal om Niklasson
Ekonomisk översikt
Därpå en ful historia
Torgskräck
Betulander såg sin chans
Olaf Storfossens camouflage
Konung Ödipus
Målerisk julafton


FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!

_Förbannelse över de otrogna,
som säga att Gud icke är Gud
och har givit oss vassröret att
skriva med._
Till den vise astrologen Omar, kallad Tältmakaren, kom en dag i hans
bostad i Naishapur en dervisch av sufisekten och sade:
--Omar, Hassans son, du sysslar med fåfängliga ting. Du skriver dikter,
som hela folket läser och lär utantill. Men all visdom finnes i Koranen,
och den som ger folket annat att tänka på hindrar dem i det ena
nödvändiga.
--Tag plats, min broder, sade Omar Tältmakaren, två dina fötter, och
vila dig efter färden. Det är sant, att folket älskar mina dikter. Men
vad är naturligare? Jag skriver för att berömma livet, kärleken och
vinet, som jag och alla människor älska. Jag ger mig icke ut för att
undervisa om de högsta tingen, om vilka Koranen ensam meddelar all
upplysning. Men två dina fötter, min broder, och förfriska dig, medan vi
tala om Koranen (vars namn vare lovat), ur denna bägare.
--Olycklige! ropade dervischen efter att hava fört bägaren till munnen.
Du har lockat mig att dricka vin! Jag har syndat mot Koranen, och på den
yttersta dagen, när jag skall vandra över svärdseggen till paradiset,
kommer jag att vackla och falla ned i Tophet!
--Töm denna bägare och några till med mig, svarade Omar, och du kommer
att redan i afton med vacklande gång vandra in i paradiset.
--Denne hädar! ropade dervischen. Koranens ord finnas i hans hjärta, men
det är en ond ande som sammanfogar dem!
--Det är du som hädar, sade Omar, om du kallar vinets ande för en ond
ande. Det rus, som kommer av vinet, är milt och förgår av sig självt,
men det som uppstår av att döma andra, är hätskt och växer från timme
till timme.
--Jag överlämnar dig åt förbannelsen, sade dervischen. Men även om de
otrogna icke omvända sig, rädas de åtminstone, när en olycka hotar dem.
Har du icke hört, att tatarernas konung Kublai Khan har intagit
Nasirabad och kokat tjugutusen människor i olja? Utanför Hindipur har
han rest en pyramid av hundratusen människohuvuden.
--Jag beklagar alla som dö, sade Omar. Och står det skrivet att jag
skall kokas i olja, kommer det att ske. Vad sen? Har jag inbillat mig,
att jag skulle undfly döden? Om nu döden blir så smärtsam, vad gagn har
jag då av att jag själv plågat mig? Står det skrivet, att mitt huvud
skall uppstaplas i en pyramid av dödskallar, kommer det att ske. Vad så?
Det enda som är av betydelse är, att det dessförinnan har härbärgerat
vissa tankar och även ett antal rus.
--Förbannelse över hädarna! ropade dervischen. Jag förstår ditt övermod.
Jag vet att du också mäter stjärnornas gång och förutsäger framtiden,
vilket Allah på det bestämdaste förbjudit oss. Du har läst i
stjärnorna, att Naishapur skall skonas.
--Ingalunda, sade Omar. Intet är sannolikare, än att Kublai Khan även
intager vår stad.
Dervischen bleknade.
--Omar, Hassans son, sade han, ehuru Koranen förbjudit det, beder jag
dig söka utforska av stjärnorna, om även vi skola kokas i olja. I så
fall skall jag redan i afton fly till Gungapur.
Omar brast i skratt.
--Dåre! ropade han. Det står skrivet i stjärnorna, att Kublai Khan skall
intaga Gungapur och koka dig i vin. Men vinet i Gungapur är uselt, under
det detta är gott. Töm alltså denna bägare med mig!
Men dervischen hade redan flytt med fingrarna i öronen.


FÖR HUNDRA ÅR SEN

Aftonen den 12 maj 1813 landade kapten James Mc Neill med sitt fartyg
_Endeavour_ utanför den största av Tillgivenhetsöarna, som icke
besökts av någon vit, sedan det portugisiska fartyget _Affonso da
Costas_ besättning strandade där hundra år förut och uppåts av
invånarna. Kapten Mc Neill och förste styrmannen gingo i land i en julle
och smögo sig i skydd av mörkret upp till infödingarnas huvudby. De
funno stammen församlad kring en lägereld. Två personer sutto i samtal
just framför kaptenen och hans följeslagare. En tillfällighet ville att
det var stammens hövding och dess överstepräst.
--Kai-kai! sade hövdingen. Det var en förträfflig måltid.
--Förträfflig! sade översteprästen. Låtom oss tacka den store guden
Wam-wam-puh, vars överstepräst jag är, för densamma. Vi få inte låta
sinnliga njutningar komma oss att glömma, vem det är som skänker oss
dem. Hade icke du, o konung, offrat till Wam-wam-puh, såsom jag
tillrådde, är det sannolikt, att din fiende Teo-teo nu hade kai-kaiat
dig.
--Tänkbart, medgav konungen slappt. Men mina krigare äro tapprare än
Teo-teos, och dessutom ha de fördelen av en sund militärisk uppfostran
ända från barndomen.
--Det är sant, sade översteprästen och sökte stryka bort ett par fläckar
från sin stola. Men utan hjälp av Wam-wam-puh hade deras militäriska
insikter icke gagnat något.
Konungen teg och tuggade en stund på ett stycke märg, han upptäckt i en
ihålig kindtand.
--Säg mig, sade han plötsligt, hur länge är det vi kai-kaiat Teo-teos
stam? Jag kan inte komma ihåg det. Jag börjar bli glömsk.
--Ers majestät har ätit för gott, sade översteprästen, det är det som
gör det. Om jag inte misstar mig, är det nu femtio år oavbrutet. Ers
majestäts far påbörjade detta krig med anledning av att Teo-teos stam
försåtligt ämnade överfalla oss.
--Teo-teos stam har alltid varit en samling lömska förbrytare, sade
konungen. Var det fred före den tiden?
--Nej, ers majestäts farfar, hans far och hans farfar förde nästan
oavbrutet krig i hundrafemtio år. Längre tillbaka minns jag inte. Det
var tre regenter av en beundransvärd tapperhet.
--Leve de! sade konungen. Men jag får ibland så underliga idéer. Säg
mig, vad tror du skulle ske om jag slöte fred med Teo-teos stam i
morgon?
--Ers majestät talar, sade översteprästen, med respekt sagt dåraktigt
och lättsinnigt. Hur skulle ers majestät kunna sluta fred? Vad skulle vi
leva av?
--Jag har ibland tänkt något på att försöka äta kokosnötter. Här finns
ju nog nötter för oss alla.
--Ers majestät! ropade översteprästen. Wam-wam-puh har befallt, att
människor skola äta eller ätas. Så har det varit i evighet och så kommer
det att förbli. Ingen förändring är tänkbar, ty en förändring strider
både mot religionen och människans eget väsen.
Översteprästen fixerade konungen så allvarligt, att denne bleknade. Inte
engång en konung kan tillåta sig allt. Gör han det, får han taga
konsekvenserna, och på Tillgivenhetsöarna finns det egentligen bara ett
slags konsekvenser.--
Kapten Mc Neill och hans följeslagare hade emellertid hört nog. De smögo
sig tillbaka mot stranden. Styrmannen mumlade:
--Förbannade odjur! De ha levt av att äta varandra så länge de minnas!
Och till på köpet våga de påstå, att de göra det på grund av en gudomlig
förordning!
--Det är upprörande! sade kapten Mc Neill. Vi måste sända hit en skotsk
missionär. Svårigheten blir att få honom förbi de franska piraterna. De
bli värre och värre för vart år som kriget pågår.
--Hur länge är det nu vi ha haft krig med Frankrike? sade styrmannen.
--Det är snart i många hundra år. De lära sig aldrig att hålla fred.
--Det är underligt, att det alltid skall vara krig och krig. Jag tycker
här skulle vara plats nog för alla.
--John! sade kaptenen allvarligt till styrmannen. Jag trodde du var en
god presbyterian. Kriget kommer att finnas alltid. Kriget är en följd av
syndafallet. I syndafallet fördärvades vår natur för alltid. Denna natur
kan människan endast övervinna genom nåden, och nåden faller endast på
några få och aldrig på fransmän. Därför kommer kriget att finnas till
yttersta dagen. Minns det, John!
Följande morgon avseglade _Endeavour_ från Tillgivenhetsöarna. Året
efter uppåts kaptenen och hela besättningen av invånarna på den största
ön i Fromhetsarkipelagen, när de sökte landsätta en presbyteriansk
missionär vid namn Mc Pherson.


SANNINGEN OM STEN HALLONGRENS DÖD

Sten Hallongren var detektivförfattare. Dessutom var han flitig dyrkare
av Backus. Detta är berättelsen om Sten Hallongrens död.
För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på
landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste
krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje
roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den
hystes varmast av förläggaren. Hallongren själv ansåg, att en
folkupplaga av de femtiotvå första romanerna kunde vara lika bra.
Förläggaren bestred att en folkupplaga borde ifrågakomma förrän efter
den hundrade romanen. Vidhåller han fortfarande denna åsikt, kommer det
aldrig någon folkupplaga. Den femtiotredje romanen blev Hallongrens
sista.
Detta är berättelsen om hans död.
Han hade suttit och arbetat en stund på det torrlagda pensionatet. Det
gick inte. Scenerna saknade fart. Bovarna veko undan för hans
koncipierande själs grepp som för greppet av en detektiv. Detektiverna
famlade kring i mörker. _Skräcken_, som var hans specialitet, ville
inte komma till uttryck i skildringen. Förtvivlad stoppade han
manuskriptet i fickan och gav sig ut. Den friska luften skulle väcka
hans slappnade fantasi till liv.
Den gjorde det inte. Den väckte i stället den andra sidan av hans väsen
till liv. Den väckte den mest fruktansvärda törst på tio kvadratmils
omkrets. Hallongren sökte vända om till det torrlagda pensionatet, medan
det var tid. Om han stängde in sig och lät regla dörren utifrån, kunde
han kanske besegra törstdjävulen. Men hans svaga föresats kom för sent.
Den var redan förvandlad till en sten på vägen till närmaste lantkrog.
Denna väg var lång och gick delvis genom en skog. Men Hallongren aktade
icke på vägens längd, och de enda tankar, skogen väckte hos honom, voro
tankarna på den sulfitsprit, han hört skulle förtäras av vissa
olyckliga. Till den grad hade Backus besegrat muserna på hans andes
slagfält, att han vid ankomsten till krogen drog upp sitt misslyckade
manuskript ur fickan. Med ett hånskratt rev han sönder det och kastade
det vid sidan av vägen.
Därefter tillbragte han flera timmar på ett sätt som åtskilliga--mycket
få--av läsarna skulle ha lust att göra honom efter. Vid elvatiden
stängdes lantkrogen, och han anträdde återfärden till det torrlagda
pensionatet. Han gjorde det utan entusiasm, men han gjorde det. Hans
fötter buro honom i oregelbunden takt fram längs landsvägen. Hans sinnen
och hans själ sovo. Men det var en orolig sömn, och plötsligt spratt han
upp ur den till ett förvirrat medvetande. Var var han? Och vad var det
han hört för ett ljud?
Var han var, konstaterade han lätt nog. Han stod på en nattmörk
landsväg. Skogen susade omkring honom. Träden voro mörka och förvridna.
Men han hade hört något utom deras sus. Han hade hört smygande steg
bakom sig. Någon förföljde honom i mörkret.
Han stod en stund med bultande pulsar. Han sökte intala sig själv att
han hört miste, men just som han satte sig i gång igen, hörde han ljudet
alldeles tydligt--lätt prasslande steg bakom honom i mörkret. Skräcken,
som inte velat komma, när han sökte frambesvärja den i sin roman, kom.
Den kom som en hydra. Den grep med en fångarm om hans hjärta, där
alkoholen dunkade, och med en om hans huvud. Det skymde för honom. Han
började springa, men t-s-s, t-s-s, kom ljudet efter honom, obevekligt
som bekymret följer ryttaren på hästryggen. Han ökade takten; han sprang
för livet; till slut stannade han dödstrött, och t-s-s, t-s-s, hörde han
de tassande stegen komma flygande längs den nattsvarta vägen.
Skräcken, den blinda och oresonliga, grep ett sista tag om hans hjärta
och kramade till. Det var mer än tillräckligt. De förkalkade väggarna
brusto, och Sten Hallongren sjönk död ner på den svarta landsvägen.
Men de prasslande bladen av hans sönderrivna manuskript, som förts efter
honom av vinden, flögo fram till den fader de dödat. Två av dem lade sig
på var sitt av hans ögonlock och slöto dem stilla och varligt, och ett
lade sig diskret på det ställe, där de antika bildhuggarna placerade
fikonlövet.


IN MEMORIAM

I dessa dagar av många dödsfall kan man knappt påräkna intresse för ett
i ett främmande land. Men trots detta känner jag det som min plikt att
skriva några rader med anledning av Jens Sören Frederik Christian
Nicolaisens bortgång.
Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen föddes i Landemærket i inre
delen av Köbenhavn ett av de sista åren på 70-talet. Redan som mycket
ung gav han gott hopp om sig. Han blev tidigt en mästare i konsten att
knalla en ruta och sätta i väg innan folk hunnit ut. Hans slangbåge och
i lika hög grad hans tjuvaktiga fingrar voro fruktade från Landemærket
till Kultorvet. Med sådana förutsättningar kan det icke förvåna, att han
vid 16 års ålder övergav murarbanan, på vilken han några veckor förut
gjort sitt inträde, för att ägna sig åt lösningen av nationalekonomiska
problem.
Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens insats i nationalekonomien
vann icke det beaktande som den haft anledning påräkna. Den hade ett
fel; den kom trettio år för tidigt. Det skulle så många års fred och
fyra års krig till för att den privata äganderätten skulle komma i den
misskredit, vari Nicolaisen sökte bringa den; och för att denna
äganderätts motståndare skulle bilda ett eget samhälle och utsända
guldgalonerade gesanter, som bodde i palats. Föregångsmannen Nicolaisen
fick samma lott som andra föregångsmän. Han hade knappt hunnit
antydningsvis demonstrera sin uppfattning av äganderätten, innan
myndigheterna försäkrade sig om hans person och satte den innanför fyra
grundmurade väggar.
Placerad innanför dessa, återknöt Nicolaisen bekantskapen med
muraryrket, men på sitt eget sätt. Hela hans läggning gick åt det
negativa hållet. Han kände det som sin plikt, icke att bygga upp, utan
att riva ned. Med hjälp av ofullkomliga verktyg nedrev han delvis en av
de fyra väggar, som omgåvo honom, och gick genom densamma ånyo ut i
världen för att sprida sina nationalekonomiska åsikter.
På det hela taget må det sägas, att han spridde dessa med mild hand. En
och annan försvunnen överrock, ett och annat öppnat kontorsskåp vittnade
om hans teorier. Något försök att med våld vinna anhängare åt dem gjorde
han aldrig, och måhända var det därför han misslyckades. Det enda, mot
vilket han använde våld, var de väggar, bakom vilka man gång efter gång
sökte övertyga honom om det felaktiga i hans idéer. Det beräknas, att
Nicolaisen från 1896, då han första gången satte sin signatur på en
fängelsevägg, till 1917 brutit sig ut över ett dussin gånger. Det
oförstående samhället gav honom namnet utbrytarkungen och var icke utan
att känna en viss stolthet över honom, så länge han satt inspärrad. Det
gjorde han i regel. Först i år föreföll det, som om samhället skulle
gäckas. Från oktober 1917, då Nicolaisen lämnade fängelset i
Stubbeköbing (genom väggen), till sista veckan av innevarande månad
andades han oavbrutet frihetens luft. Samhället protesterade till att
börja med milt, därefter med en skärpa, som växte till förbittring.
Polisen över hela landet mobiliserades mot Nicolaisen. Man utsände hans
porträtt till alla lokala myndigheter. Man posterade vakt på de krogar,
där han brukade komma. Man skuggade hans väninnor och tvångsförhörde dem
dagvis. Man jagade efter Nicolaisen med hundar--nya, dresserade hundar.
Intet hjälpte. Poliserna, som skulle ha arresterat Jens Sören Frederik
Christian Nicolaisen, fingo inte arrestera honom. Hundarna, som skulle
ha bitit honom, fingo inte bita honom. Fängelserna, som skulle ha
mottagit honom innanför sina renoverade väggar, fingo icke tillfälle att
öppna sig för honom. Alla laglydiga medborgares harm växte till raseri.
Vad var meningen? Skulle en gammal förbrytare som han bedraga samhället
på vad han var skyldig det? Nej, det fick inte ske! Samhället fordrade
Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat.
Samhället skulle få vad det begärde.
Aftonen den 28 oktober var trafiken i hörnet av Vestervoldgade och
Stormgade mer än livlig efter krigsförhållanden. Spårvagnar ringde och
gnisslade i kurvan; bryggarvagnar mullrade fram bakom tunga
ardennerhästar; cyklar fräste förbi i gatsörjan; de återuppståndna
hästdroskorna rullade fram i begravningstakt. Bilar såg man däremot inte
till. Dem hade kriget gjort slut på. En och annan lastbil kom slamrande.
Man stirrade på den och flyttade sig ur vägen med respekt. Man var inte
van vid bilar längre. De oroade en.
Plötsligt gick det en viskning genom hopen vid spårvagnshållplatsen:
--Sallatsfatet!
En stor bil med form som en flyttvagn kom rusande genom Stormgade. Den
var tung och grön och rusade fram under ideliga tutanden. Det var den
nya fångbilen, som avlöst de gamla hästvagnarna. Folkspråket hade låtit
den behålla föregångarnas namn, sallatsfatet, men liksom andra produkter
av kriget gjorde den allt för att glömma sitt ursprung. Den hade en min
som om den varit en privatbil och en fart som om den varit en brandbil.
Människoklungan vid hörnet av Stormgade och Vestervoldgade skingrades
som agnar vid dess anblick. Några hoppade upp i närmaste spårvagn, andra
räddade sig upp på trottoaren. En ensam medelålders man med försiktigt
och skäggigt ansikte tycktes varken veta fram eller tillbaka. Först tog
han ett par steg mot spårvagnarna, så ändrade han sig och störtade mot
trottoaren, för att i sista sekunden åter ändra sig och göra ett
förtvivlans språng ut mot spårvagnarna. Det föreföll, som om anblicken
av en poliskask inne på trottoaren hade framkallat detta beslut. Det kom
i varje fall för sent. Den gröna bilen var där i samma sekund, gick över
honom som en jaggernautsvagn och avklippte hans huvud under ett
triumferande böl.
Sällan har ett böl varit mera berättigat. Mannen, som halshöggs av den
gröna fångbilen, var ingen annan än den, som skulle ha åkt inne i den,
men i oresonlig trilska undvikit det i över ett år. Samhället hade fått
sin fiende Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat,
så som det önskade, och t.o.m. skulle man kunna säga på ett sallatsfat.


MÅLAREN BLAUVOGELS BROTT

Målaren Blauvogel var chef för den pluskvamperfektiska målarskolan.
Denna skola var ännu icke erkänd av andra personer än chefen och
medlemmarna. Dess lösen var: ned med Newton. Törhända kan det synas
egendomligt, att en målarskola bekrigar en död fysiker, men den
pluskvamperfektiska målarskolan sade med rätta: det var Newton som
uppdelade ljuset i sju färger. Vi vilja göra motsatsen. Vi vilja smälta
hop färgerna och återföra dem till ur ljusets enhet och renhet.
Kring denna nyplatonskt klingande formel och målaren Abram Blauvogel
hade fem nya målare fylkats och bildat den pluskvamperfektiska skolan.
Dennas framgångar hos publiken voro som redan antytts icke särskilt
stora. Publiken höll på Newton. Den föredrog de sju färger, den var van
vid, framför urljusets renhet. De konstverk som Abram Blauvogel och hans
vänner skapade, skapade de för egen räkning. De hängde i en komplett
serie på väggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici skulle
icke behöva göra mödosamma studieresor, när de en gång skulle skildra
denna den mest revolutionerande av alla målarskolor.
De sex pluskvamperfektiska målarna med Abram Blauvogel i spetsen
konstaterade publikens hållning med bitterhet men utan överraskning. Av
publiken kan man vänta sig allt utom förståelse för geniet. Det finns
endast ett sätt att vinna publiken: genom att besegra den. Tvinga den
att ge sig på nåd och onåd. Den och dess gycklare, kritikerna. Abram
Blauvogel sade det till sina fem anhängare, och de ropade: du har rätt!
* * * * *
Följaktligen fördubblade de sina ansträngningar. De målade urljuset i en
renhet som var så outsäglig, att vanliga ögon icke kunde uthärda den.
Det hjälpte inte. Inga andra ögon än de tolv pluskvamperfektiska ens
försökte uthärda sagda renhet. Utställningslokalerna slöto sina dörrar
för den. Ingen kom till de ateljéer, där den skildrades i en komplett
serie. Och plötsligt gjorde Abram Blauvogel en förfärlig upptäckt: om
ingen kom till dessa ateljéer, fanns det i stället någon som ämnade gå
därifrån. Målaren Leontes Qvist hade newtonska tendenser--tendenser till
avfall.
Den natt, då han upptäckte detta, var den svarta natten i den
pluskvamperfektiska skolans historia. Det började med ett ordbyte mellan
Abram Blauvogel och Leontes Qvist. Ordbytet växte till en storm. Det
slutade med ett mord.
Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska
bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom med
sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde upp honom
vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett konstens
abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet. Men
ingen vädur infann sig för att rädda målaren Leontes Qvist.
I stället infunno sig två poliser hos målaren Abram Blauvogel. De
belade honom med handjärn och avförde honom till ett statsfängelse. Han
sattes i en cell, och bödeln prövade eggen på sin yxa. Det ansågs
säkert, att Abram Blauvogel skulle lägga sitt huvud på stupstocken om en
mycket kort tid, och den pluskvamperfektiska skolan stå utan chef.
Men det skulle icke gå så. Muserna höllo sina händer över denna den mest
revolutionerande av alla skolor.
Förhöret med Abram Blauvogel kom. Han erkände villigt, vad som lades
honom till last. Den allmänne åklagaren yrkade i ett kort tal på döden,
och alla väntade att hans begäran skulle bifallas av domaren. Då reste
den av staten utsedda försvarsadvokaten sig.
Han sade:
--Jag skall icke vara mångordig. Jag tror mig knappt behöva säga
någonting. Jag ber er blott betrakta detta.
Härmed lät han täckelset falla för den kompletta serien av Abram
Blauvogels verk. Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången
mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han satte
händerna för ögonen och sade med kvävd röst:
--Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte
döma till döden.
* * * * *
Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på
statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset. Han gör det utan
penslar och färger, men det minskar inte effekten. Det gör den nästan
starkare och samtidigt mera uthärdlig för andras ögon.


PROFESSOR POPPENBERGS PENNSKAFT

Professor Felix Poppenberg hatade en sak i världen över allting annat:
den privata äganderätten. Han hade dokumenterat dess omöjlighet, dess
antisocialitet, dess brottslighet. Detta hade han gjort i tio band,
utkomna i Bern. Professor Poppenberg, som var ryss, bodde i Bern,
eftersom hans eget land hade ansett hans närvaro obehövlig för rikets
trivsel. Under en lång följd av år vittnade hans egna skrifter om hans
känslor för äganderätten. Endast den hövlighet, Schweiz visar
utlänningar, gjorde att professor Poppenberg tolererades. Därpå utbröt
den ärorika revolutionen i Ryssland, och professor Poppenberg, som var
en av dess andliga fäder, kallades hem av det segrande proletariatet.
Hans hemkomst blev en triumf. Han hyllades på gatorna. Varje gång en
borgare befriades från plånbok, klocka och päls, var det under ropet:
»Leve professor Poppenberg! Ned med den privata äganderätten, som är
omöjlig, antisocial och brottslig.» Av ett misstag hejdades även
professor Poppenberg åtskilliga gånger och undersöktes. Han smålog
endast mot dem som gjorde sig detta besvär, som en lärare ler mot goda
elever. Han ägde intet som helst, värt att taga. Han installerades i ett
rum i den Heliga synodens lokaler och uppmanades av en delegation att
skriva vidare mot den privata äganderätten.
Han svarade denna delegation med de berömda orden:
--Den privata äganderätten är icke blott omöjlig, antisocial och
brottslig. Den är löjlig.
Därefter satte han sig i sitt rum i den Heliga synodens lokaler och
påbörjade det elfte bandet av sin _Kritik av äganderätten_. Det var
hans mening, att hans anklagelser skulle kulminera i detta band. För
sitt inre såg han redan slutsidan med en kursiverad sista rad:
Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
Hans arbete på detta band stördes varken av larmet från kulsprutorna på
gatan eller av nödropen från visiterade borgare. Dessa ljud voro musik
för professor Poppenberg. De voro som ett ledmotiv för hans arbete. De
gjorde att det gick fram med stormsteg. De, och hans pennskaft.
Professor Poppenberg kunde icke tänka sig att skriva med något annat
pennskaft. Han hade räddat det genom aderton års landsflykt. De krävande
pensionaten i Bern hade hånlett åt det, när professor Poppenberg,
tillfrågad om han ägde något, visade på pennskaftet och sade: detta. Det
var gammalt, slitet, bitet och färglöst, men det var det pennskaft som
nedskrivit de tio banden av Kritik av äganderätten och som nu raspade
ned sida efter sida i det elfte och kulminerande bandet--bandet som
skulle sluta med kursivsatsen:
Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord
dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.
En dag fick professor Poppenberg besök i sitt rum i den Heliga synodens
lokaler. En deputation från Jeniseisk (i Sibirien) hade tillryggalagt
fyratusen värst för att hälsa förintaren av den privata äganderätten,
och som nu raspade ned sida efter sida i det, dess hyllning. Några
timmar efter det den lämnat honom för att återresa till Jeniseisk gjorde
professor Poppenberg en förfärlig upptäckt: hans pennskaft var borta.
Hans pennskaft var borta! Pennskaftet, som förintat äganderätten i tio
(och ett halvt) band, var borta. Hur? Det fanns endast en förklaring:
det hade stulits. En medlem av delegationen från Sibirien hade begagnat
tillfället och gjort det oerhörda.
Professor Poppenbergs hår reste sig på hans huvud. Hans ögon lågade;
hans näsvingar skälvde. Hans röst darrade, då han trädde in på
proletariatets styrelsekontor och sade:
--Delegationen från Jeniseisk har arbetat mot proletariatets intressen.
Den har stulit mitt pennskaft. Utan detta pennskaft kommer det elfte och
kulminerande bandet av min Kritik av äganderätten icke att skrivas.
Detta band är slutkapitlet i proletariatets bibel. Jag fordrar
delegationen från Jeniseisk arresterad, mitt pennskaft tillbakalämnat
och gärningsmannen skjuten.
Det skedde så. Professor Poppenberg skrev det elfte bandet färdigt samma
natt. I detta band överträffade han sig själv. Han beslöt att sätta
slutsatsen med fetstil:
Den privata äganderätten kan karakteriseras i ett ord. Detta ord dräper
den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.


TOLFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Äntligen--äntligen skulle tåget gå!
Det hade varit sex ruskiga timmar! Sex timmar i ett sådant litet
nordtyskt hål, där man endast vistas, om man är handelsresande eller
studerar vid den polytekniska anstalten; över sex timmar där, och bara
för en idiotisk stationskarls skull. Tåget från Hamburg hade
naturligtvis haft direkt förbindelse till Rheine och
Holland--naturligtvis!--och så står karlen och bedyrar motsatsen länge
nog för att tåget till Holland skall ge sig av från spåret bredvid! Det
var så att man kunde bli galen! Dömd att vänta sex timmar bara för det!