Förbannelse över de otrogna! - 5

man besöka, de, som lågo utanför, lågo över retningshöjden. I denna
åsikt understöddes Storfossen av sin maka.
Storfossen hade nämligen gift sig tidigt, så var det gjort, och man
slapp sysselsätta sig med bifenomenen i livet. Livet är kort, och det
gäller att koncentrera sig om huvudfenomenen. Vilka dessa äro, behöver
kanske icke antydas. Den stad, där han slagit sig ned, har tretusen
ställen, där huvudfenomenen finnas tillgängliga till olika priser. På
den tid, då han flyttade ned till staden, voro priserna så ytterligt
låga, att tanken svindlade. Senare, under det olycksaliga världskriget,
ha de stigit till den grad, att den norska litteraturen svävat i
allvarlig fara att icke riktas med något som helst alster av Storfossens
skapande genius. Storfossens förhållande till sin musa är nämligen som
germanernas förhållande till kvinnan överhuvudtaget: han blir endast
entreprenant mot musan efter att ha förtärt åtta eller tio glas. Och med
nuvarande priser såg det en tid ut, som om förhållandet skulle upphöra.
Nu är emellertid att märka, att förhållandet då redan resulterat i ett
dussin kärlekspanter, som alla funnos kvar i faderns hem. Ingen
förläggare hade velat åtaga sig dem utan en rund summa i förskott. Och
denna summa hade Storfossen ingen som helst önskan att betala.
Just i år skedde emellertid någonting. Det startades ett nytt förlag i
staden. Storfossen hade sett många förlag startas och upplösas. Intet av
dem hade visat sig mera klarsynt än de andra. Hans åsikt om förlag var
stadgad. Utan förhoppningar, med ett bittert leende i munvinkeln,
lämnade han in sina samlade skrifter hos det nya förlaget. Han
uppmanades att komma tillbaka om någon tid. Han hade fått samma
uppmaning förr, och han kvitterade den med ännu ett bittert leende.
Därefter gick han till en krog innanför åttahundrametersradien och
hånade tillvaron med sina maka.
Emellertid var hans prövningstid förbi. Det nya förlaget hade startats
för tyska pengar. Det skulle utge tyska agitationsskrifter och i övrigt
verka för Tysklands intressen. Dess chef genomläste eftertänksamt
Storfossens samlade arbeten. När han gjort det, sade han:
--Vi älska inte Norge. Våra u-båtar hava sänkt en tredjedel av norska
marinen. Om jag utger Olaf Storfossens skrifter, har jag gjort vad jag
kan, för att sätta en torped under den norska litteraturen. Jag skall
utge dem.
Redan följande vecka påbörjades tryckningen av Storfossens arbeten, och
hans och hans makas porträtt lancerades i tusentals exemplar genom det
tyska förlagets tidskrifter. Med åren hade de blivit så lika varandra
som två bär. Storfossens hjärta svällde som ett segel av stolthet och
drev honom på äventyrsfärder utanför åttahundrametersradien. Han var för
stark och trotsig för att kunna nöja sig med de gamla råmärkena. Han
höjde radien till en kilometer och skulle ha varit den lyckligaste bland
dödliga, om inte en sak inträffat.
Under sin sturm- und drangperiod hade han gjort skulder. Däri ligger
ingenting ont. Alla göra vi skulder och förlåta dem som vi äro skyldiga,
så länge de inte kräva oss. Göra de det, förändras våra känslor.
Storfossens fordringsägare hade inte krävt honom i långa tider. Livet
var kort och det fanns mera hoppfulla företag. Men när de nu sågo
Storfossens ansikte, genomglödgat av diktarpatos, stirra mot sig i
tryck, slog en tanke ned i dem: denne man förtjänar pengar; låtom oss
kräva honom. Dels i horder, dels i enskilda förband, ryckte de an mot
honom. Storfossen föll som Lucifer från triumfens himmel ned i bekymrens
helvete. Om han åtminstone kunnat flytta! Men det fanns inga lägenheter
att få, tack vare det förbannade kriget. Och den, han bodde i, bevakades
dag och natt. Han kunde inte lämna den, utan att filistéerna föllo över
honom. Livet blev djävligare och djävligare. Då, en dag, slogs han av en
genial idé. Kriget, som gjorde att han inte kunde flytta, hade
framkallat den. Kriget hade lärt de krigförande vikten av skyddande
förklädnad. Batterier, flygmaskiner, allt, doldes genom skyddande
förklädnader. Och detta kallades camouflage.
Detta gav diktaren Storfossen hans idé.
Om ni befinner er i Köpenhamn för att kräva diktaren Olaf Storfossen,
och möter honom på hans gata, så kräv honom inte. En förbittrad
kvinnoröst kommer att svara er och få er att ta er om huvudet av häpnad.
Det är nämligen hans maka, ni kräver. Skulle ni däremot möta en kvinna,
som påfallande liknar diktaren Olaf Storfossen, så kräv henne, och bli
inte förvånad om en kärv, norsk mansröst ber att bli förskonad för era
oförskämdheter. Dräkten är camouflage för diktaren Olaf Storfossen, vars
första alster just sett dagen, och som endast är kollega med Aiskylos.
De två camouflagen ombytas på något av kaféerna innanför den nya
enkilometersradien.--
I morgon far jag på landet igen. Staden är trist.


KONUNG ÖDIPUS

I denna stad bo många konstiga människor. Många konstiga människor bo i
denna stad, men all annan konstighet är liten mot de norska diktarnas
konstighet. Av dessa känner jag flera. Storströmmen, som är nietzschean,
har ännu två och ett halvt år efter ransoneringens införande aldrig ägt
vare sig bröd-, smör-, socker- eller andra kort. Han tål inga ingrepp i
sin personliga frihet, utan magrar hellre. För övrigt har han inte
magrat. Han är stor och stark och får vad han vill ha, tiden till trots.
Men vad är Storströmmens konstighet mot Storelvens och Storstrandens?
Storelven är kritiker; Storstranden är lyriker. Storelven är ytterligt
närsynt. Dels på grund härav, dels emedan en kritiker bör göra det, går
han med guldlornjett. Storstrandens lyrik handlar om kärlek och vin. Han
har en rullande, dov och entonig röst, och med denna uppläser han sina
dikter för alla och envar, som han blir bekant med. Både Storelven och
Storstranden äro fulla av stolthet över sig själva.
Nu i höst ha dessa söner av granitlandet slagit sig ned i det vekliga
Capua, som kallas Köpenhamn. Här diktar Storstranden dityramber till
kärleken och den danska akvaviten, under det att Storelven kritiserar
dem. Storelvens kritik är sträng och hård. Han vill kallas omutlig,
liksom Robespierre, och skulle liksom denne gärna halshugga större delen
av mänskligheten, dels med anledning av vad de läsa, dels med anledning
av vad de icke läsa. Man får göra honom det medgivandet, att han inte
tar hänsyn till personen. Ett exempel härpå var konung Ödipus.
Konung Ödipus är Storstrandens senaste versdrama. Han har nämligen
skrivit om Sofokles' tragedi för Kristiania. Då jag varken läst Sofokles
eller Storstranden, anser jag mig inte kunna uttala mig om vilken som är
bäst. Storelven däremot ansåg sig befogad att göra det. I en fyrspaltig
artikel i Tidens Tegn förklarade han, att Sofokles var bättre än
Storstranden.
Det skulle han aldrig ha gjort.
Storstranden blev utom sig.
Han rasade i tre dygn och drack otaliga pjolter för att lugna sig. Men
då han därpå plötsligt fick norska statens diktarstipendium, glömde han
vännens lömska kritik och gav sig ut på rangel. På ranglets fjärde dag
träffade han Storelven på ett kafé, men då var han så långt inne i den
fjärde dimensionen, att han helt och hållet hade glömt både Storelvens
identitet och existens. De ranglade vidare tillsammans i bästa endräkt.
De gingo från kafé till kafé i denna stad, som har tretusen kaféer och
femtusen ställen, där de drycker tillhandahållas, om vilka nykteristerna
uttala sig med en sådan motvilja. På dessa drycker ödslade de bort
norska statens diktarstipendium. På femte dagen, då de lämnade ett kafé,
kom en tiggare fram och bettlade. Storstranden gav honom den sista
hundrakronan. Storelven sade:
--Jag har inga pengar, men du skall få trycka den norske kritikern
Storelvens hand.
Tiggaren tryckte tacksamt den omutliga hand som skrivit kritiken över
konung Ödipus. Storelven och Storstranden ranglade vidare på ett
hotellrum, men i Storstrandens hjärna hade medvetandet börjat gry, väckt
av Storelvens ord. Han började småningom inse, vem han var i sällskap
med. Efter ytterligare en tid kom han ihåg att han var ovän med sitt
sällskap. Framåt morgonen erinrade han sig orsaken. Då låg Storelven och
sov koffertens drömfria sömn på en soffa. Storelven hade nedsatt honom
under Sofokles. Detta visade, att han var en fähund, och inte bara det,
utan även obegåvad. Storelven hade skrivit: »Den som icke kan få mer ut
av den blinde grekiske konungen, vet icke vad blindhet är.» Haha! Det
hade han skrivit--han, som nu låg där på rygg på soffan och sov. Haha.
Han! Han som låg där och snarkade med brillorna på. Haha! Och med denna
person hade han nu ranglat upp norska statens diktarstipendium, ett
slående motbevis mot hans kritik. Ja, ranglat upp det till sista öret!
Till sista öret. Storstranden undersökte sina fickor och konstaterade,
att det var sant. Han undersökte även Storelvens fickor. De voro lika
tomma. Han hade inte engång pengar till den whisky, som behövs för att
ta bort den obehagliga smak, som man får i munnen, när man ranglat med
en person som man inte velat göra det med. Nej, inte en enda sou.
Plötsligt fick han en genial idé. Jag vet inte om idén i hans konung
Ödipus är genial, men denna var det. Han vacklade fram till Storelven,
som åsksnarkade på soffan, och lutade sig över honom. Hans ostadiga
fingrar sysslade med Storelven. Därpå försvann han, listigt leende.
När Storelven vaknade några timmar senare, höll han på att bli galen.
Han kunde inte finna sina guldglasögon, utan vilka han var hjälplös som
ett barn. Orsaken till att han inte kunde finna dem var den, att
Storstranden hade pantsatt dem och nu hämndranglade vidare på det
visserligen obetydliga belopp som influtit.
Blind och nästan vansinnig fick Storelven i fyra dygn irra kring och
inse hur kung Ödipus hade det. Jag ryser, när jag tänker på den kritik
Storstrandens nästa bok kommer att få i Tidens Tegn.
Nej, de norska diktarna äro besynnerliga. Där var dramaturgen
Storreveln--men även om unionen har brustit, får man ta vissa hänsyn.


MÅLERISK JULAFTON

Det bör återigen påpekas, att historier sådana som denna endast kunna
hända en norrman, eller två norrmän, vilket var fallet den här gången.
Oss utomstående förefaller en sådan tilldragelse obegriplig, om vi varit
åskådare till den, och otrolig, om vi höra den berättas. Men det hindrar
inte, att så går det till, varest två eller tre sanna norska män äro
församlade.
Målaren Dybedræt var ofta församlad med målaren Börevig, och såg helst,
att det icke skedde alltför långt från ett bord, som uppbar flaskor och
glas. Eftersom båda bodde i Köpenhamn, hade de teoretiskt sett många
sådana bord att välja på. Stundom voro de församlade framför ett staffli
med en tavla på. Tillhörde denna tavla Börevig, var den kubistisk, och
Dybedræt sade:--Idén är god, men konst kan nu kubismen aldrig bli;
tillhörde den Dybedræt, var den expressionistisk och Börevig
sade:--Något av det riktiga har du fått med, men expressionismen kan nu
aldrig få med allt; i vilket fall som helst tillhörde tavlan aldrig
någon annan, ty ingen köpte Dybedræts och Börevigs tavlor.
Börevig var en lång mager bondpojke från Västlandet med öron som
skygglappar och händer tunga som bronssköldar. Två av sina framtänder
hade han fått utslagna i konstens namn. Det var en neo-expressionist som
gjort det. Dybedræt var från Fredrikshald men såg ut som en
sydfransman, med bred panna, blixtrande ögon och ett ungt empireskägg.
Han föraktade Västlandet som ett säte för religiös obskurantism, till
vilket han räknade kubismen. Han brukade berätta en anekdot för att
bevisa, att han hade rätt:--Västlandet! Har ni hört, när Olaf Dahl kom
upp till förläggaren och ville sälja en samling essayer.--»Det går
aldrig» sade förläggaren, »uteslutet, fullkomligt löjligt att tänka
sig!»--»Ge ut dem i alla fall», sade Olaf Dahl, »men betala mig inte
förrän andra upplagan kommer.»--»Andra upplagan kommer, hahaha!» sade
förläggaren. »Nå jag skall ge ut dem i alla fall.» Boken kom ut: Essays
av Olaf Dahl. Första upplagan blev utsåld på en vecka. Förläggaren
visste inte, vad han skulle tro. Han tryckte en upplaga till; den gick
på fyra dagar; och en till, som gick på tre. Innan fjärde upplagan
trycktes, kom Olaf Dahl upp och hämtade honorar.--»Hör på», sade
förläggaren, »jag har tryckt tre upplagor av er omöjliga bok, och de ha
sålts. Jag klagar inte. Jag har tagit reda på vart böckerna gå. De gå
till Västlandet. Men vem i Herrans namn köper dem där och varför?
varför?»--»Det skall jag säga er», sade Olaf Dahl. »Det gör bönderna på
Västlandet. De tro, att boken handlar om Esajas.» Och det var sant;
bönderna där äro läsare, de trodde, fan förtäre mig, att boken var om
Esajas. De köpte två upplagor till och märkte inte ett ögonblick, att
den inte handlade om Esajas. Haha! sådant är folket på Västlandet! Det
skulle inte förvånat mig, om de köpte kubistiska tavlor.
Börevig hade inga anekdoter att hämnas med. Han var en smula enfaldig.
Han trivdes samman med Dybedræt. Ingen av dem hade lyckats, och de voro
båda lika fattiga. Fattigdomen och deras skiljaktiga konstuppfattning
gjorde dem oskiljaktiga.
Att en skiljaktig uppfattning håller folk samman, kan endast förvåna den
obegåvade. Vad skulle man annars tala om? Men utom de dragliga tvisterna
hade Dybedræt och Börevig fru Lasson som förenande länk.
Fru Lasson var en gammal vänlig dam med vitt hår och barska ögon, av
vilka det ena skelade och båda voro gömda bakom brillor. Hon var
danskfödd och änka efter en norrman, som gett henne en inblick i
nykterhetsrörelsens mål genom att dö av för mycket portvin. Själv ansåg
han, att man omöjligt kunde få för mycket portvin, men naturen delade
inte denna uppfattning. Eftersom den kommer igen även om man driver ut
den med en tjuga, fick den också sin åsikt genomtrumfad. Lasson dog vid
sextiosju års ålder av alltför mycket portvin. Fru Lasson övertog
gråtande hans affär och hans vinlager. Affären hade hon redan skött i
många år. Om vinlagret lät hon andra döma. Hon var en moderlig själ,
vars barska ögon icke bedrogo någon, utom det av dem som skelande undvek
betraktaren. Hon ville ha sällskap och helst ungt sällskap. Hennes port
stod alltid öppen för Dybedræt och Börevig.
När detta brödrapar gjorde hennes bekantskap, slogos båda samtidigt av
samma idé: hon har råd att köpa en tavla! hon skall köpa en! Skillnaden
var, att Börevig menade en kubistisk tavla, under det Dybedræt närmast
tänkte på en expressionistisk. Så fort Dybedræt ansåg sig ha förberett
marken nog med konversation, tog han avsked och störtade hem. När han
kom igen med sina utvalda arbeten under armen, mötte han Börevig, vars
långa västlandsben givit honom detta försprång. I händerna, stora som
bronssköldar, bar han en kollektion av sina verk. Dybedræts ansikte
mörknade. Ägandebegärets förbannelse kastade sin skugga över
brödraparets vänskap.
--Har du redan varit där?
--Ja!
--Jag får säga, att du förlorar inte tiden.
--Tvärtom. Det är just vad jag har gjort. Och du själv? Du flåsar ju som
en hund.
--Jaså, hon förstod sig inte på parallellepipederiet? Det förvånar mig
mindre. Hon tycks vara förnuftig. Hej så länge!
Parallellepipederiet eller parallellepipedismen var det smädenamn
Dybedræt givit den kubistiska konstriktningen. Han försvann genom fru
Lassons dörr och återvände en halvtimme senare med ögonen lysande av
harm.
--Vet du vad hon sade om det där?
--Nej.
--Hon sade uha! Hon sade, att det inte var färdigt. Har du hört maken?
--Det är det inte heller. Hon har rätt. Det är som jag alltid har sagt,
expressionismen kan få med lite av det rätta, men aldrig mycket eller
allt.
--Haha! Vad sade hon om ditt?
--Det gör detsamma. För resten kan man inte begära, att en kvinna skall
förstå sig på konst.
--Haha! Konst! Hur ofta har jag sagt dig, att parallellepipedismen
aldrig kan bli konst?
--Jag räknar inte alla gånger du säger dumheter. Jag har annat att göra.
--Du får mycket att göra, om du vill ha sålt det du gör.
Därmed var samtalet inne i vanda gängor, och ägandebegärets förbannelse
togs bort för denna gång. Emellertid tog inte brödraparet Börevigs och
Dybedræts bekantskap med fru Lasson slut med detta. Visserligen köpte
hon inte tavlor, ty hon var en enkel själ och sade: »uha, uha. Nej,
bevare mig då», var gång Börevig och Dybedræt kommo och förevisade
något. Men hon önskade se unga män med humör omkring sig. Hon visste att
unga män med humör i regel trivas bättre på en krog än i ett hem. Man
måste tämja dem för att få dem att trivas. Därför satte hon fram
portvinsflaskor i alla husets vinklar och vrår, liksom hinduerna sätta
fram tefat med nysilad mjölk åt skallerormarna. På samma vis som de
kloka hinduerna göra skallerormarna till sina vänner och gäster, gjorde
fru Lasson dessa unga konstnärer till sina. De kommo skyggt och
misstänksamt, färdiga till ögonblicklig reträtt. De drucko det framsatta
portvinet, som dödat den salige norrmannen Lasson, och de blevo modiga.
De blevo mer och mer modiga. Måhända var det Lassons mod, som på ett
mystiskt sätt övergick i dem. Vildarna äta den fallnes hjärta för att få
hans tapperhet. Varför skulle man inte kunna förvärva den genom att
dricka hans portvin?--Till slut ringlade de ut och in i huset,
fullkomligt tämda.
Det fanns en dag, då fru Lasson mer än eljest önskade sällskap, samma
dag, på vilken alla gamla kamrerare stanna i sängen och lägga patiens;
på vilken granskogarna jämra sig; på vilken man i Skandinavien föräter
sig på lutfisk, skinka och gås; i Tyskland på karp, i England på kalkon
och i Frankrike på ingenting, eftersom man inte firar dagen i
Frankrike. Denna dag då det luktar glögg och lack över hela
Skandinavien, önskade fru Lasson mer än eljest sällskap. På denna dag
kunde man hava sett den kubistiske Börevig och den expressionistiske
Dybedræt bana sig väg genom Köpenhamns gator på väg till hennes bostad.
De gingo med lätta steg, och desto lättare som de inte tyngdes av
överrockar. Såväl Börevigs kubistiska överrock som Dybedræts
expressionistiska hade uppnått vad deras tavlor aldrig uppnått, att
upphängas i en privat samlares bostad. Men litern, den fattiges
överrock, vinkade inom räckhåll, och de voro fullkomligt nöjda.
Fru Lasson däremot bleknade, när hon mötte dem i tamburen.
--Uha, uha, bevare mig uha då! ropade hon, under det att hennes
självrörliga öga rullade av och an bakom pincenén. I detta väder! Var
har ni era överrockar?
Börevig använde den klassiska lögnen. Han var som sagt en smula
enfaldig.
--Skräddaren--obegripligt--hade lovat den säkert--
Dybedræt spände ut bröstet som en norsk d'Artagnan:
--Har aldrig haft någon!
Det var lögn, men den imponerade. Fru Lassons självrörliga pupill gjorde
otroliga evolutioner bakom pincenéglaset.
--Aldrig? Bevare mig! Kom in, kom in i värmen. Gå och se, om ni finner
något, tills maten blir färdig.
Dybedræt och Börevig gingo in och företogo en husundersökning, värdig
Sherlock Holmes. Ett antal portvinsflaskor stodo på lur i hörn och vrår.
De drucko av dem, tills allt den salige norrmannen Lassons mod var helt
personifierat i dem. Man hörde endast: Lhote--Matisse--styv i
teckningen--vrövel--dekorativ--smörja--stark i färgen--något av det
riktiga--målarnas A.B.C.-cod, senaste upplagan. Därpå slogs dörren upp
till matsalen. Fru Lasson visade sig med rullande ögon och gav tecken
till portvinsflaskornas definitiva evakuering.
Middagen började. Eftersom den försiggick i Danmark, serverades
risgrynsgröt och gås i nu nämnd ordning. Så sker det i alla danska hem
på julaftonen; en omkastning av rätterna skulle förefalla alla danska
magar paradoxal och jaga alla danska jultomtar på porten. Börevig höll
tal för värdinnan och Dybedræt för konsten. Det tömdes rätt mycket
bourgogne till gåsen. Fru Lasson blev rörd och talade om sin man, vars
ande hon tydligt kände vara närvarande vid festen. Den var också
närvarande, men materialiserad i sina två landsmän, vilkas hjärtan
svällde av dess mod. Det blev kaffe, och efter kaffet utdelades
julklapparna. Fru Lasson fick en kubistisk tavla av Börevig och en
expressionistisk av Dybedræt, och mottog handledning i deras bruk.
Därefter utdelade hon sina julklappar, som voro praktiska, målarfärg,
hängslen, strumpor och kragar (man kan alltid stampa på dem, tänkte
mottagarna). Till slut kom det ett paket till Dybedræt och ett kuvert
till Börevig. Fru Lasson förklarade:
--Det ligger litet pengar i kuvertet till herr Börevig--jag visste inte,
om herr Börevig hade till att betala skräddaren--
Dybedræts själ darrade av oro. Kubisten fick pengar!
--Och här, sade fru Lasson, är en överrock, som har tillhört min man.
Den är fodrad med skinn och riktigt god och varm. Vill herr Dybedræt
hålla till godo med den, eftersom herr Dybedræt inte har någon överrock?
Man skall gå med överrock, herr Dybedræt!
Fru Lassons automobila öga gjorde ett försök att se vädjande på
Dybedræt, på samma gång som det fixa ögat, men misslyckades och återföll
i anarki. Dybedræt öppnade paketet med det artigaste ansikte han kunde
åstadkomma. Invärtes darrade han av sorg och förbittring. En rock! Inga
pengar! Den listige Börevig fick en blick av hat, medan han skar av det
sista bandet.
--Haha! En päls! Vad nu, bror Börevig? Hur mycket i ditt kuvert?
Kuvertet visade sig innehålla sextio kronor. Hm. Hur mycket gav en päls
på stampen?
--Skall inte herr Dybedræt prova rocken?
Hon kallade pälsen för en rock! Snäll gumma med sin rock och sitt
portvin. Men fick man sextio kronor på en päls? Ägandets förbannelse,
som kommunistiska professorer skrivit sig rika på, kastade åter sin
skugga över Dybedræts och Börevigs vänskap. Ty om Dybedræt slets mellan
stridiga känslor, gjorde Börevig det inte mindre. Dybedræt provade
pälsen, som satt förträffligt. Alla norrmän ha samma figur. Han spände
ben framför en spegel, och Börevig bleknade av avund. Men när Dybedræt
tog av pälsen, satte Börevig sig att räkna sina sedlar och Dybedræt
kände sitt hjärta stanna. Fru Lasson satte fram mera portvin, men det
tog tid innan salig Lassons ande återtog sitt välde. Till slut gjorde
den det emellertid på allvar. Dybedræt glömde pengarna och Börevig
pälsen. Allt försvann i en dunkel oportodimma för dem. Fru Lasson hade
somnat i en stol. Plötsligt vaknade hon och gav till ett anskri. Klockan
var halv fyra! Så går det när man håller spiritistisk seans med avlidna
norrmäns andar. Hon följde Dybedræt och Börevig till dörren, vilket
behövdes, och såg till att de kommo ut.
Dybedræt och Börevig gingo genom den brunröda oportodimman utåt
Frederiksberg till. Det var där de hade sina ateljéer. De talade
fortfarande om Lhote, Matisse och något av det riktiga, men detta samtal
var om möjligt mera ofruktsamt än eljest. Deras tungor rörde sig
fullkomligt automatiskt och ingen ens gjorde antydning av att höra på
den andre. Plötsligt kom ett ord med mening som väckte dem ur deras
oportotrance. Det var Börevig som sade det.
--Fy fan, vad det måtte vara kallt hemma på ateljén!
Dybedræt stannade för att assimilera detta yttrande. Efter en minut
medgav han dess riktighet.
--Ja, fy fan--
Därpå fick han en tröstande tanke.
--Det vill säga, när man har päls--
Börevig blossade upp.
--Jag går och köper mig kol så fort dom öppnar. När man har pengar så--
Dybedræt kände stöten.
--När man har pengar så! Det liknar dig just. Vore du en gentleman bjöd
du åtminstone på någonting.
Börevig greps av vrede, men den övergick hastigt i sin motsats. Stackars
Dybedræt! Det var inte så roligt att gå pank. Och nu, den heliga
julnatten. Man skulle visa överseende och godmodighet mot varandra, inte
hat och hårdhet.
--Gamle Dybedræt, sade han, det kan du ge dig fan på, att jag skall.
Vill du med in här? Vad vill du ha?
--Med in här?
--Ja. Ser du inte, att dom har öppet? Dom har lov att öppna klockan
fyra härute. Vad vill du ha?
Han dunkade Dybedræt i ryggen med plutokratisk välvilja, och drog honom
med sig in på ett litet kafé, som redan öppnat. En morgonglåmig kypare
gick och torkade av borden. Det ångade kaffe, och på ett bord stod en
ofantlig bricka med wienerbröd. Börevig beställde kaffe och bröd och
konjak. Han ruskade på sig. Det var varmt och gott på den lilla krogen.
Dybedræt tog av sig pälsen och hängde upp den på en krok bredvid deras
bord--med onödig ostentation, tänkte Börevig, men undertryckte sin
vrede. Det var jul. Man skulle vara överseende och god, inte hatfull och
hård. Frid på jorden och människorna--där kom kaffet.
De frossade på kaffe och bröd och sköljde ned smulorna med konjak.
Värmen på lokalen och den salige Lassons oportovin togo ut sin rätt.
Dybedræt sökte få upp Matisse och det riktiga igen, men hans röst och
hans hjärna voro lika grötiga, och han hörde inte engång själv på vad
han sade. Börevigs själ var tillbaka på Västlandet och gick i julotta
samman med föräldrarna. Bronssköldarna lågo knäppta i knäet, och han
talade med simmiga ögon om det goda behag, människorna fingo förlänat i
juletider, och som tog sig uttryck i allsköns gåvor såsom pengar och
även klädesplagg. En snarkning angav, att Dybedræt var döv för dessa
utredningar, vilket också var bäst för julfriden. Börevig talade vidare
med långa uppehåll mellan orden om Västlandet och dess kubistiska
människor och landskap, varibland föräldrar och syskon, men återvände
ständigt till julen och dess goda behag människorna emellan. Den glåmige
danske kyparen stirrade på honom med det intresse, man är skyldig
ofarliga dårar, vilken klass omfattar huvudparten av Sveriges och Norges
befolkning. Till slut började Börevig nicka.
Plötsligt öppnades dörren. Kyparen rätade på sig men sjönk ihop. En
förhutlad tiggare stack in huvudet. Han kastade en skygg blick på
kyparen och tassade därpå fram till Börevigs bord. Börevig talade
fortfarande mellan nickningarna.
--Vill ikke den Herre--
Börevig såg på tiggaren med ögon, som tycktes inlagda i olja, likt hans
födelsetrakts fiskar.
--Friden--friden kommer till jorden och människorna ett gott behag
sinsemellan--med gåvor, såsom till exempel--vad vill du ha?
--Glædelig Jul, den Herre--har ikke den Herre noet att gi en fattig
Arbejdslös?
--Arbetslös? Jo, det har jag visst det. Det är jul, och vi skola giva
varandra gåvor, såsom till exempel pengar eller rockar--tag den här,
stackars man.
Börevig sträckte ut sin långa, knotiga västlandsarm och lyfte med
simmiga ögon Dybedræts päls från klädkroken. Under tiden talade han
vidare.
--Tag den här--det är jul, och friden är kommen till jorden--vi skola
vara goda och behagfulla mot varandra, såsom--
--Mange tak, den Herre! Favel, den Herre, og glædelig Jul.
--Glædelig Jul till dig själv, stackars man.
Tiggaren försvann pilsnabbt, och Börevigs själ vandrade vidare i
monologer längs allt dunklare och mer invecklade stigar. Plötsligt
vaknade Dybedræt och ruskade på sig, morgonruggig av portvin och sömn.
--Fy fan--låt oss gå.
--Säger du fy fan om julen, då vi--
--Betala nu, och låt oss gå.
Börevig betalade kränkt och stum, och de gingo. Dybedræt, ovan vid
överrockar, hade glömt pälsens existens och kom först ihåg den ett
stycke ner längs Allégade.
--För fan, min päls--
Han störtade tillbaka till kaféet. Börevig, vars själ svävade så högt
över jorden att den knappt syntes som mer än en liten prick, följde
mekaniskt efter honom. Dybedræt kom ut ur kaféet med farten av en just
avskjuten kanonkula.
--Min päls--han säger, att du--vad fan menar du? Vad in i gloröda
helvete menar du?
Börevigs själ sänkte sig långsamt i vol plané.
--Är det sant? Svara, karl! Har du gett bort min päls?
Börevigs själ landade i glidflykt. Han stirrade tankfullt på Dybedræt.
--Vad var det du sade?
--Vad jag sade? Är du full, förbannade parallellepipedist? Är du galen?
Har du gett bort min päls?
Börevigs själsmekanism slog back med ett förfärligt gnissel. Vad hade
han gjort? Han hade--ja visst, nu mindes han det.
--Koss--ja, det var sant, den fick en tiggare--