Förbannelse över de otrogna! - 3

händerna under huvudet och den sommarblå himlen över mig!--Frukost utan
restriktioner och en cigarrett. Man kan arbeta; man har lust att arbeta.
Allt är underbart. Livet är skönt.
Livet var skönt till för fem dagar sen.
För fem dagar sen fick jag nya grannar. Ett äkta par från huvudstaden
hade skrivit och bett om rum. Det fanns ett rum ledigt. Detta rum var
rummet bredvid mitt, och värden hyrde intet ont anande ut det till det
äkta paret, som önskade rum. För fem dagar sen kommo de, och livet
förändrades i ett slag för mig. Solen miste sin glans; havet svartnade;
himlen svartnade; blommorna blevo doftlösa; fåglarnas sång tystnade för
ett barnskrik.
Ja, ett barnskrik. Ett litet barn har öppnat sin späda, tandlösa mun och
utan att säga ett ord förändrat hela Arkadien. Solen lyser utan värme
över ett trist och intetsägande landskap; blommorna sloka på sina
stänglar; fåglarna ha stoppat huvudet under vingen, besegrade av ett
barnskrik. Ett infernaliskt, outtröttligt, genomträngande barnskrik.
Inte ett högt furiosobarnskrik, utan ett klart, oemotståndligt,
obevekligt, stackatobarnskrik. Ett skrik, som vittnar om att detta barn,
fastän blåögt, i rakt nedstigande led härstammar från det folk, som med
sin röst välte Jerikos murar. Ett skrik, som börjar så fort det lilla
barnet öppnar sina ögon och som fortgår i en otrolig, oavbruten serie
till dess det sluter sina ögon. Ett skrik, som ingen maskin på jorden
skulle kunna prestera utan att bli hes efter fyra timmar, men som detta
lilla tre månader gamla, djävulska barn med lätthet utsänder dygnet
runt. Det är otroligt. Det är outhärdligt. Det är beundransvärt. Det är
helvetiskt.
Jag tassar uppför trapporna sent om natten. Jag har suttit på
sommarhotellets veranda sedan eftermiddagen, ehuru jag skulle ha
arbetat. Arbetet är omöjligt på mitt rum. Ingen musa i världen kan göra
sin skygga viskning hörd genom det lilla barnets skrik. Alltså blir det
hotellverandan, och ända dit sänder barnets sagolika strupe stänk av
sina tonvågor. På hotellverandan går eftermiddagen, aftonen och en del
av natten. Vid midnattstid tassar jag uppför trapporna till mitt rum.
Äntligen är allt stilla. Evighetsrösten vilar. Jag kan få sova, vilket
jag inte fått på flera nätter. Liksom en inbrottstjuv smyger jag mig in
på mitt rum. Jag klär av mig med en varsamhet som om det gällde en
invalid. Jag lägger mig försiktigt i sängen. Jag sluter ögonen av
vällust, bara jag tänker på sömn...!
Just då utsänder sängen en svag knirkning. I en timslång sekund svävar
jag mellan fruktan och hopp, så är saken klar. Det obevekliga barnet har
hört mig och rapporterar nu för Gud och världen, att den vuxne stört
framtidsväsendet i dess av änglar beskyddade vila. Det skriker till
himlen över mig som de oskyldigas blod ropar från marken. Na-na-na. Det
varierar inte sin anklagelse; det fastslår den genom att upprepa den om
och om igen med katonisk konsekvens. Det upprepar den så länge, att jag
utmattad faller i sömn.
Jag drömmer om zoologiska trädgårdar, mordförsök, krig och dambassänger.
Det lilla barnets röst är det underliggande substratet till alla dessa
drömmar. Äntligen tystnar den. Jag vaknar. Jag saknar ackompanjemanget
till min sömn. Barnet låter mig ligga vaken länge nog för att morna mig.
Det är inte att hoppas på mer sömn. Jag stiger upp och sätter mig till
skrivbordet. I samma nu lyfter det sin röst till en höjd, klarhet och
gällhet som överträffar eller tycks mig överträffa allt vad det förut
presterat. Jag försöker att vänja mig vid rösten, som man vänjer sig vid
sfärernas musik, att sluta öronen för den, att ta det hela som ett
skämt. Ack, vad förmår jag mot det lilla barnet? Efter två timmars
fåfäng kamp ger jag upp och går ned och badar. Jag behöver svalka mitt
värkande huvud. När jag kommer tillbaka, är det tyst i rummet bredvid.
Jag vågar inte tro mina öron. Jag störtar fram till skrivbordet och
fattar pennan. Från rummet bredvid kommer ett egendomligt ljud. Först
förstår jag inte, vad det är. Det är inte barnet. Därpå går det upp för
mig: det är barnets fader och moder som knappt troende sin lycka utstöta
ett matt hurra! I samma ögonblick hör jag den riktiga rösten igen--den
omutliga, outtröttliga na-na-na-rösten. Det lilla barnet har ingen tanke
på att låta gäcka sig. Det vet, vilket århundrade det lever i.
Detta är en apologi för den mycket förtalade regenten och realpolitikern
Herodes, konung av Betlehem.


WELTPOLITIK

Många människor syssla nuförtiden med storpolitik. Man sluter fred
(eller gör det rättare sagt inte); man ändrar gränser; man beräknar
skadestånd av själva fan. Jag läser därom i tidningarna, fastän jag
lovat mig själv att låta bli. Blir det fred, blir det utan min
medverkan, och blir det krig igen, sker det också mig förutan. Det enda
som följer av tidningsläsning är fördärvade nerver. Jag är en rå
hädonist.
Det fanns emellertid en tid, då jag levande intresserade mig för
åtminstone ett storpolitiskt problem. Men om jag berättar detaljerna,
komma de endast att bekräfta att jag är en rå hädonist.
Det var sommaren 1913. Jag låg i Monte Carlo, var fattig och hade ett
umgänge, som endast mot sin vilja var fattigt. _Jag_ fann mig med
en franciskans tålighet i syster Armods energiska famntag. Det är
faktiskt. Åtminstone inbillar jag mig det nu, när sex år ligga emellan.
Men låt oss tala om Louise av Koburg.
Jag hade ingen personlig beröring med denna prinsessa. Visserligen kände
jag två grevar och en italiensk markis, men de voro inte i stånd att
introducera mig i de kretsar, där Leopold II:s dotter rörde sig. Den ene
av grevarna var greve Borgacz från Ungern (som visserligen var av god
familj, i det att det var hans bror som senare formulerade ett visst
ultimatum till Serbien); den andre var greve Origoni, som numera odlar
peppar på en franska staten tillhörig domän i Guyana. Markisen hade
lösskägg och en stor räkning hos sin hotellvärd. Nej, ingen av dessa
ädlingar var i stånd att introducera mig i Louises av Koburg krets. Den
som höll på att göra det var svensk och hette--men nej. Inga namn!
Denne svensk var systemspelare. Trots sin ungdom--han var 24 år--hade
han besegrat hasarden. Icke mindre än fem ofelbara system stodo till
hans förfogande, när han ville spela--och fick kapital. Det var just det
det hängde på. Han behövde kapital. I samma ögonblick han fick det, var
kasinot sålt, dess guld hans, och han och hans vänner burgna män för
livet. Ingen har bett livligare för en annans räkning än jag för W:s.
Och plötsligt tycktes mina böner verka.
En vacker dag berättade han mig följande vid ett stycke franskbröd med
salt och ett glas franskt brännvin:
I kasinot hade han gjort bekantskap med en tyska av god familj. En äldre
tyska. (W. var en vacker pojke.) Denna tyska hade fattat ett livligt
intresse för hans system nummer tre, det på dussin och transversaler.
Och nu berodde allt på prinsessan Louise av Koburg.
Hur kunde så många människors framtid bero på Louise av Koburg?
Jo, Louise av Koburg, som var dotter till Leopold II, hade i denne en
hård fader. Leopold II nekade sitt barn de pengar, som tillkommo henne,
och på grund härav måste hon processa med honom. Sådant är livet. För
att föra processen behövde Louise av Koburg pengar, och dessa pengar
hade hon delvis lånat av den äldre tyska, som W. träffat i kasinot.
Fick Louise pengar, fick tyskan pengar; fick tyskan pengar, fick W.
pengar; och fick W. pengar, var kasinot sålt med man och mus. Och W. och
hans vänner rika.
På så invecklade trådar hänga institutioners och människors öden.
Nu återstod en sak, sade W. Det var nödvändigt, att jag tog till
Mentone.
Varför var detta nödvändigt?
Jo, W. ville veta om den gamla tyskan fått pengar av Louise. Han hade
som en aning om att hon hade det, men han ville inte fråga direkt.
Varför inte? Nej, ty då kunde den felaktiga uppfattningen lätt insmyga
sig hos henne, att W. var nödställd, behövde pengar och var tvungen att
sälja sitt system till underpris.
Jag medgav, att detta var sannolikt. Men hur skulle jag få reda på om
tyskan hade fått pengar eller ej?
Bah! En man med mitt skarpsinne och vinnande sätt! En barnlek--en
fullkomlig barnlek. Tyskan bodde på Hôtel des Acacias. Det gick som en
dans.
Nåväl, jag skulle ta till Mentone. Men då fick W. lov att ge mig till
biljetten. Jag var luspank.
Käre bror--jag beklagar. Jag också. Du får gå.
Gå! Gå till Mentone! Nästan en hel mil!
Varför inte? En uppfriskande promenad. Och målet som vinkar oss:
kasinots ruin, allmänt välstånd över resten av linjen!
Gott. Jag skall gå.
Jag gick.
Jag gick en kilometer, jag gick två, längs stranden av det blå
Medelhavet. Mina skor voro lätta och tyngde mig inte. Jag gick, och
under det jag gick, utmålade jag kasinots undergång för mig själv; jag
utpenslade den i detaljer, tävlande med Yttersta domens i Michel Angelos
framställning. Jag såg guldet hopa sig i drivor kring W. och mig. Jag
såg krupiärerna begå självmord; jag såg monsieur Blanc på knä för W.,
tiggande om nåd. Jag hörde W. svara honom (torrt, som det står i
romanerna):
--Fem millioner, och jag slutar!
Jag såg upp. Jag befann mig vid Cap S:t Martin. Det återstod mer än en
halv mil. Och mina fötter voro ömma. Men det fanns intet val. Vidare!
Jag gick och gick, kilometer efter kilometer. Till slut var jag så
trött, att jag inte orkade mer. Jag befann mig just vid en
spårvagnshållplats. Och plötsligt erinrade jag mig en sak: i min
byxficka låg ett enfrancstycke från Charles X:s tid. Det saknade
giltighet; varenda affär, jag kände i Monte Carlo, hade delgett mig
detta och spottat ut det. Men--
Jag hoppade upp på spårvagnen, som just kom. Vi körde, och jag stack
till konduktören det fula myntet med Charles X:s drag nedåtvända. Han
måste ha varit numismatiker, ty utan att vända myntet sade han
omedelbart:
--Den går inte. En annan.
--Jag har ingen annan, sade jag.
Nåväl. Kanske var han välvillig. Kanske trodde han sig kunna prångla ut
den odugliga francen själv. I varje fall behöll han den och lät mig åka
till Mentone (dit turen för övrigt kostade 30 centimer). Och när jag kom
dit, trött i fötterna, torr i halsen och varm och svettig över hela
kroppen, fick jag en repetition i Johan Jacob Borelii logik.
Det finns i logiken, säger denna skrift, något som heter _petitio
principii_. Det är: när man utgår från en otillräckligt bevisad
förutsättning.
Fick Louise av Koburg pengar, fick tyskan i Mentone pengar. Fick tyskan
pengar, fick W. pengar. Fick W. pengar, var kasinot sålt och vi alla
rika.
Denna kedja var utan en felande länk. Men en av länkarna var inte
hållbar.
Louise av Koburg hade fått pengar av Leopold II, åtminstone en del.
Tyskan på Hôtel des Acacias hade fått pengar av Louise av
Koburg--åtminstone en del. Men W. fick inga pengar, ty tyskan hade rest
från Hôtel des Acacias, så fort hon fått pengar. Kasinot kunde dra
nattmössan över öronen och sova lugnt ännu en tid.
Allt detta utforskade jag på hotellet i Mentone.
Det var första och sista gången jag blandade mig i Weltpolitik. Det var
också första och som jag hoppas sista gången jag tjuvåkte på tåg--hem
till Monte Carlo för att undervisa W. i _petitio principii_.


MONSIEUR ELLÈR I KURRAN

Jag är släkt med en fransman vid namn des Esseintes, om vilken en man,
som dog som trappist, skrev en bok. Herr des Esseintes gjorde imaginära
resor. Ljuset över en gata eller doften av en cigarrett gör nuförtiden
mig samma tjänster, som Cook gjorde mig förr i världen. En
algiercigarrett, som någon rökte på ett kafé, befordrade mig i går till
rivieran.
Jag gick vid det blå Medelhavet; de gulvita husen med sina gröna
fönsterluckor dåsade i solljuset; palmerna rasslade över mitt huvud; och
om inga vidare fåglar sjöngo, berodde det på att de uppätits av
befolkningen. Ty, som jag engång för länge sedan påpekat, dessa
sydlänningar äro ett praktiskt folk, som föredrar en fågel i grytan
framför tio i skogen.
Ja, man skulle kunna kalla dem för materialister, men älskvärda
materialister. De äro hjälpsamma och hjärtegoda. De äro det av instinkt,
vid alla tider på dygnet, i alla förehavanden, t.o.m. när de äro
anställda i polisen. _Egomet qui loquor_, jag som talar till eder,
vet det, ty jag har själv blivit arresterad i Monte Carlo.
Hunnen hit skjuter den skandalhungrige läsaren upp ögobrynen, lägger
från sig cigarren och mumlar:--Aha! Men varför--
Jag avbryter läsaren, som önskar fråga, varför den skarpsynta
monegaskiska polisen inte behöll mig. Det var av hjärtegodhet. Men låt
mig lägga aktstyckena i saken på bordet.
Det var en aprilafton 1913. Jag hade fått en anvisning från Sverige på
ett belopp, som endast kunde kallas mindre. Intet annat adjektiv passade
på det. Jag hämtade det på posten, och på vägen från posten till min
bostad föll djävulen över mig. Djävulen öppnade dörren till en
biljardakademi, gav mig en puff i ryggen och sade:--Ah, visst fan. Det
tjänar inget till att förneka det: jag älskar att spela biljard. Mest
lina, men nästan lika högt engelsk _snooker_. Jag hade spelat
snooker på Den uppgående solen i Tottenham Court Road med en
tvivelaktigt hederlig polack, vars fader var i tullen, och markören på
stället. Jag ansåg mig rätt på det klara med snooker. När djävulen nu
öppnade dörren till elfenbensakademien, var det första jag såg en
snookerbiljard och en engelsman, som spelade snooker med sig själv, och
som förväntansfullt betraktade mig. Djävulen skrockade och drog sig
tillbaka. Inom en minut var jag mitt uppe i spelet med engelsmannen.
Nu är det med engelsmän som spela snooker, att de dricka whisky
samtidigt. Den som förlorar partiet, betalar whiskyn. Jag vann partiet
nummer ett och den därunder konsumerade whiskyn. Jag vann partiet nummer
två och den under tiden assimilerade whiskyn. Jag vann partiet nummer
tre, plus den samtidigt absorberade--
Nej, detta är ingen kaféräkning. Jag vann alla partierna utom det sista.
Under det sista partiet upptäckte jag, att, om jag var styvare än
engelsmannen i snooker, engelsmannen var styvare än jag i whisky. Långt
ifrån att medge detta föreslog jag att vi skulle ge oss av till en annan
lokal. Den sista resten av svenskarnas vikingalynne, lusten att byta
lokal, satt i mig. Vi lämnade biljarden och togo en droska. Av obekant
anledning trugade jag på engelsmannen fem francs till att betala
droskan. Därefter somnade jag. Fridfullt.
Jag vaknade vid att en person ryckte mig i armen. Jag slog upp ögonen
och såg att denne person var kusken. Han var fet, svart och önskade
pengar. Jag sade:
--Engelsmannen har fått pengar till er. Kusken sade:
--Betala! Här finns ingen engelsman. Fem francs! Jag såg mig om; han
hade rätt. Engelsmannen var borta.
--Betala! ropade kusken. Betala!
Hade han inte ropat, hade jag kanske betalat. Nu slog det mig, att allt
vad jag hade kvar var tio francs. Jag har sagt, att postanvisningen var
mindre. Tio francs betydde mitt livsuppehälle i lika många dar (på den
tiden). Och denne kusk ville ha mig att betala körturer med dem! Aldrig.
--Jag betalar inte, sade jag till kusken och steg ur vagnen. Aldrig!
Kusken krängde på ett ögonblick av sig rocken och flög mot mig,
brinnande av lust att förvandla mig till rostbiff. En intresserad
folkskara slog krets om oss. Jag gjorde mig under höga rop redo att lida
för min tro, då kretsen klövs och en fet, monegaskisk polis tog på sig
glasögon och ställde sig mellan kusken och mig. Varför han tog på sig
glasögon, vet jag inte, men han gjorde det.
--Han vill inte betala! ropade kusken. Ah,
porcamadonnacorpodichristosacramentoporcodio! han vill inte betala, men
han skall! Han skall! Fem francs! Betala!
--Betala, min herre, sade den fete polisen. Ni har åkt droska; ni måste
betala.
--Jag har givit engelsmannen pengar att betala med, sade jag. Min röst
var brusten.
--Var är denne engelsman? sade polisen.
--Han har försvunnit, ropade kusken. Ah,
porcamadonnacorpodichristoporcasacramento, betala, betala! Fem francs!
--Aldrig, sade jag.
--Till polisstationen! sade polisen.
Vi stego upp i droskan, polisen, kusken, en vän till kusken, som var
ännu mer upprörd än kusken, och jag (motståndslöst). Vi reste till
poliskontoret och togo plats kring polisernas förmaksbord.
--Vad är ert namn? sade polisen.
--Ellèr, sade jag, ty så heter jag i Frankrike.
--Och ert namn? sade polisen till kusken.
--Giannini! ropade kusken. Ah, porcosacramentoporcamadonna--
--Monsieur Ellèr, sade polisen, ni måste betala monsieur Giannini fem
francs.
--Aldrig, sade jag och föll i sömn. Man väckte mig omedelbart. Kusken
och hans vän dansade på golvet av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen
lyfte handen.
--Attention! sade han. Giv akt! Han vill tala.
Med min brustna röst påbörjade jag en redogörelse för hur jag tillbragt
min dag. Hunnen till det tredje snookerpartiet somnade jag. Jag väcktes
omedelbart. Kusken och hans vän dansade åter runt, brinnande av
mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.
--Attention! Giv akt! Han vill tala.
Jag fortsatte min berättelse och nådde fram till näst sista partiet.
Därefter somnade jag på nytt. Jag väcktes och lyfte handen.
--Giv akt! sade polisen. Attention! Han vill tala. Jag avslutade min
berättelse. Alla lyssnade uppmärksamt. Just då jag skulle falla i sömn,
sade polisen:
--Monsieur Ellèr, ni förnekar alltså icke att ni åkt i droska med
monsieur Giannini?
--Nej, sade jag.
--Nåväl, monsieur Ellèr, då måste ni betala monsieur Giannini fem
francs.
--Aldrig! sade jag.
Kusken och hans vän återtogo ögonblickligen sin ursinniga dans. Polisen
reste sig och öppnade med beslutsam min en dörr.
--Monsieur Ellèr, sade han. Det är där ni skall sova, om ni inte betalar
de fem francs, jag talar om.
Mitt hjärta veknade omedelbart. Jag är en känslig natur, vars sinne är
öppet för det berättigade i andras synpunkter. Jag tog upp fem francs
och gav dem till kusken. Kusken och hans vän avbröto omedelbart sin
mordlystna dans, tryckte båda mina händer och försäkrade, att det var
vad de väntat sig av mig. Polisen sade detsamma.
--Det var, vad jag väntade mig av er, monsieur Ellèr. Nu skall jag följa
er hem.
Han gjorde det, under det kusken körde hem, nöjd med dagen. Vi hade
tillbragt tre och en halv timme med att förhandla. Solen höll just på
att gå upp över uddarna mot Italien. Havet skälvde i lila och
skiffergrått. De vita villorna färgades topasgula och vinröda; palmerna
rasslade metalliskt i gryningssuset, och under deras stammar lågo
druvblå skuggor. Den fete polisen följde mig till min dörr och avböjde
det öl, jag föreslog att vi skulle använda min sista femfrancsare till.
Ack ja, detta var min arrestering nådens sista år 1913 i Monte Carlo,
vid det blå Medelhavet, dit röken av en algiercigarrett på ett kafé gav
mig biljett i går afton.


ALL ÖVERKLASS ÄR INSTIFTAD FRÅN OVAN

Erotologen sade till oss:
--Detta tilldrog sig på den tid, då jag studerade. Det tilldrog sig i
den gamla staden med de krokiga gatorna, där allting kunde tilldraga sig
i den vägen. Om aftonen gick det tåg av osläckta begär längs huvudgatan;
före klockan nio mer eller mindre kyska, efter klockan tio uteslutande
orgiastiska. Hade vi människor varit självlysande i detta tillstånd,
hade gatan sett ut som en oändlighetsserie av lysmaskar. Till klockan
sju gingo familjeflickorna fram och tillbaka där, arm i arm, fnittrande
och pratande. Klockan sju till åtta kom det demokratiska genombrottet;
pigorna ryckte in, doftande av mandeltvål och solid köttslighet. Med dem
kommo ock fabriksarbeterskorna, smalare i figuren, blekare i ansiktet
och svartare under ögonen. Men mellan dem och studenterna var det satt
ett svalg av misstänksamhet; några förbund stiftades under gaslyktorna,
men inte många. Klockan tio kom Ingeborg, den ensliga förriderskan till
nattens garde. Hon gav signalen till uppbrott för de andra. Ännu en
halvtimme såg man kvarblivna medlemmar av det demokratiska genombrottet;
så var deras tid förbi, och Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda
behärskade gatan.
Det var hederliga och snälla flickor, och jag skall inte säga något ont
om dem på deras gravar. De hade förståelse och erfarenhet. De voro fria
från vinningslystnad och hade ingen överdriven tanke om sig själva. I
deras klass kan man inte nå längre. Kan man det för resten i någon?
Nog av, efter klockan tio var det de som härskade på gatan med mild, men
fast spira--de och poliserna med vilka de stodo på en fot som gränsade
till kamratlighet. Det skulle lika litet fallit dem in att förolämpa
polisen som polisen att arrestera dem. Fåren betade bland ulvarna. Det
var en idyll, men ingen idyll kan vara. En vacker höst upphävdes
skråtvånget i den närliggande storstaden. Den gamla staden med de
krokiga gatorna såg en invasion, vartill den aldrig sett maken. Röda
plymer vajade; siden fräste; genombrutna strumpor sutto stramt över
svarvade vådor. Stjärnorna stodo stilla av häpnad som i julnatten.
Polisen kliade sig fundersamt i nacken. Ingeborg, Anna, Johanna och
Amanda samlade sig som spartiaterna vid Thermopyle för att avslå
fienden. Med samma öde. Fienden var för välrustad. Dess kärlekspilar
förmörkade himmelen. Spartiaternas gamla bundsförvant poliskåren
förrådde dem. Den svarade på deras bön om hjälp med att vända ryggen
till. D.v.s. inte till fienden. Efter några månader var fienden erkänd
herre på gatan. Anna, Amanda, Johanna och Ingeborg voro försvunna.
Av dessa mindes jag egentligen endast Johanna. Hon var också den bästa.
Hon hade endast ett fel. Hon hade en prononcerad svaghet för konjak.
Jag vet inte, hur många år efter det gamla gardets nederlag det hände.
Det var emellertid ett par tre allra minst. Den hösten hyrde jag tre
möblerade rum tillsammans med en vän. Han var yngre än jag och ganska
fången i köttet. Jag själv hade sått min vildhavre, som det heter hos
Dumas fils, åtminstone den sortens vildhavre som såddes på förut
beskrivna åkerfält. Jag hade börjat anse dylik sådd som ett förräderi
mot rasen efter andra litterära mönster. Och en kväll i denna period kom
jag hem från kaféet och hörde plötsligt ett gnäll i min trappuppgång.
--Göran! sade det, Göran!
Jag rev eld på en tändsticka. Johanna stod där, åldrad, litet plussig,
med en röd kapott på sned på huvudet som sista medgivande åt modets
växlingar. Hon stirrade på mig med en trött och slö blick.
--Har du någon sprit, Göran?
Jag kände en våg av altruism slå upp inom mig. Här var ett tillfälle att
visa att man kunde göra det goda för dess egen skull, utan tanke på egen
fördel eller njutning.
--Kom! sade jag till Johanna. Jag tror nog jag har litet konjak.
Hon följde mig utan att säga någonting. Hon var van att följa efter
någon uppför trapporna utan att säga någonting. Jag släppte in oss i
våningen och undersökte spritförhållandena. Det enda jag hade var en
flaska punsch. Jag bjöd Johanna slå sig ned, jag serverade punschen åt
henne i ett grogglas, och jag började tala om gamla tider. Jag
konverserade som en resonör hos Dumas fils. Det var inte utan att jag
blev rörd själv. Johanna drack punsch ur grogglaset utan att säga
någonting. Hon var varm och lycklig. Varför skulle hon säga någonting?
Plötsligt hörde vi steg i trappan. Jag lystrade, och Johanna spände
sina öron, som voro vana att lyssna efter hyresvärdinnor. Men det var
ingen hyresvärdinna. Det var min vän, som var fången i köttet. Han
öppnade dörren till rummet, där vi sutto, och vid armen hade han en av
de eleganta damerna, som brukade resa över om aftonen från den
närliggande storstaden.
Jag skall aldrig glömma den scen som följde.
Min väns sällskap rätade upp sig i sin fulla längd och frös till is.
Hennes sidendräkt frasade kring hennes svarvade gestalt. Hatten med den
röda plymen satt som en domarbarett på hennes huvud. Hennes ögon
flammade av en rättvis vrede, där hon med pekfingret lyft mot Johanna
vände sig till min vän och ropade:
--Fy fan, där sitter ju ett--
Jag utelämnar det ord, varmed hon karakteriserade Johannas levebröd. Men
innan jag hunnit protestera, hade Johanna rest sig ur stolen. Hon såg
slött framför sig och luskade av utför trapporna som en gammal våt hund.
Den röda kapotten vinglade melankoliskt på hennes huvud. Hon sade
ingenting. Hon var van att gå sin väg utan mycket konversation, och här
fanns ju för resten ingenting att säga. Det enda ord, som träffade
spiken på huvudet, hade sagts av den eleganta damen i den röda plymen.
Jag förmodar, det är på det viset det känns för gamla skalder som
utvisslas av yngre kolleger. Det vill säga, denna reflexion har jag
gjort senare.


PÅ TAL OM NIKLASSON

Niklasson, alltså botanisten Niklasson, var smålänning, och vad det
betyder i predisposition åt olika håll vet man. Mendel och
ärftlighetsforskarna ha försummat sitt bästa arbetsfält, när de inte
kartlagt Småland raspsykologiskt. Finns det en ras i världen, som
erbjuder så många typiska drag? Nej. Men låt oss hålla oss till ämnet.
Niklasson anlände till universitetet på cykel från Jönköping--trehundra
kilometer. Han var en centaur på hjul. Han rörde sig aldrig med fri
vilja på annat sätt. Att han cyklade till universitetet var alltså
självklart, och dessutom kostade biljetten, tredje klass, över sex
kronor (gamla stilen). På tåg anlände Niklassons böcker, blomsterpress
och sängkläder. Niklasson avhämtade dem på stationen, lade dem på sin
rygg, som hans förfäder gjort genom seklerna--böcker, blomsterpress och
en väldig bolster--och transporterade dem till det rum, han hyrt för 25
kronor i terminen. När han så lastad körde förbi stadsbudskontoret,
frigjorde han ena handen för att räcka lång näsa åt stadsbuden. Han var
en impulsiv natur och gav fritt lopp åt sina känslor i alla väder. Hans
långa näsa åt stadsbuden uttryckte endast godmodigt skämt, parat med
tillfredsställelse över att ha överlistat dem. Hade han hatat stadsbuden
eller varit skyldig dem pengar, hade han spottat på deras tröskel. Han
använde med förkärlek detta orientaliska sätt att uttrycka sitt förakt;
exempelvis var kaféägaren Lemchens dörrtröskel alltid våt på grund av
Niklasson.
Lemchen hade ett nykterhetskafé, där Niklasson och en annan smålänning
brukade spela schack. De voro båda äregiriga och lidelsefulla naturer,
och väsnades och svuro under spelet, så att de blida nykteristerna i
kaféet darrade och bleknade om varandra. Den fantasi, som de ådagalade i
att håna och förakta varandras spel, var oerhörd, och storsmockan
dallrade oavbrutet i luften. En afton avbröt värden dem mitt i ett
parti, som varat i sex timmar. Kaféet skulle stängas.
--Hur mycket har herrarna fått? sade värden. Eftersom han hört dem larma
och bullra i sex timmar förmodade han att de berusat sig i tjogtals
koppar kaffe.
--Vi ha fått en cigarrcigarrett, sade Niklasson. Den ska den herrn
betala.
En cigarrcigarrett betingade enligt dåtida markegångstaxa ett pris av
fem öre. Det kom ett uttryck av hård beslutsamhet i värdens
rusdrycksfientliga drag. Han följde Niklasson och den andre smålänningen
till dörren, låste ut dem och sade:
--Sådana kunder betackar jag mig för.
Från och med denna dag var hans dörrtröskel ständigt våt. Så fort
Niklasson kom på femtio stegs avstånd från den, började hans käkar
tugga, och när han gick förbi kaféet med ögon som ljungade av förakt,
avlastade han sig resultatet av käkarnas arbete.
Detta var ett uttryck för hans lidelsefulla natur. Som redan antytt, var
han också en äregirig natur. Samma dag han kom till universitetet, gick
han upp på botaniska institutionen och förhörde sig, om amanuensrummen
voro dragfria. Den dåvarande amanuensen besvarade hans förfrågan med
ironisk artighet. Han skulle ha aktat sig. Ett år senare bodde Niklasson
på rummet som amanuens, vilket icke minst tilltalade honom, därför att
han sparade 50 kronor om året i hyra. Flyttningen verkställdes på övligt