Förbannelse över de otrogna! - 4

sätt, på cykel, med böcker, blompressar och bolster på ryggen.
Emellertid bodde han endast en kort tid på rummet. Han sökte ett
botaniskt stipendium, det Jönsson-Hübnerska, som instiftaren i ett
anfall av entusiasm hade trott räcka till för en resa till Norge eller
Finland. Det var på femhundra kronor. Niklasson sökte det, i det han
förklarade sig villig att resa till Argentina för pengarna. Han fick det
under huvudskakningar. Han reste till Argentina (fribiljett från
ångbåtslinjen) och återvände efter ett halvt år, brunbränd av
tropikernas sol, lastad med stulna blommor, böcker och bolstrar, och med
femhundratio kronor på fickan. Han hade satt pengarna i en sparbank i
Buenos Ayres, medan han utplundrade det inre av landet.
Denna expedition blev av avgörande betydelse i hans liv. Man började
betrakta honom med skygg aktning vid universitetet. Ett år senare sökte
han det Petersson-Alinderska stipendiet, som var på tretusen kronor och
avsett för en kortare forskningsresa i Europa. Niklasson förklarade sig
villig att utforska så gott som hela den ännu okända världen för samma
belopp. Minnet av hans första forskningsresa satt kvar, och han fick
stipendiet, tre röda tusenlappar. Angående hans avfärd berättas följande
av hans schackspelsvän, smålänningen Backeberg.
Avfärden skulle försiggå från Köpenhamn, Backeberg och en annan
smålänning vid namn Sjöstrand beslöto att följa Niklasson i väg. Själva
uppge de, att det var för gammal vänskaps skull. Det är emellertid
tänkbart, att andra motiv spelat in. En slarvigt förvarad tusenlapp kan
glida ur en ficka och falla på marken. Finns ingen till hands för att
taga vara på den, kan den då bli stulen. Och i varje fall har en person
med tretusen kronor på fickan den moraliska skyldigheten att bjuda på
något.
Niklasson, Backeberg och Sjöstrand anlände till Köpenhamn, utan att
någon av tusenkronorna föll ut ur Niklassons ficka. Emellertid visade
han sig ädelmodig och inviterade på en automat, där det intogs fyra
smörgåsar och ett glas öl per man. Därefter gick man och besåg stadens
sevärdheter utifrån. Man avbröts av en regnskur, som visade sig så
envis, att Niklasson svärjande och bannande såg sig tvungen att inköpa
ett hotellrum. På detta hotellrum sutto de tre vännerna i fem timmar och
talade småländska, under det regnet skvalade på rutorna. Till slut blev
Backeberg hungrig och vågade en antydan om att ett par smörgåsar skulle
smaka gott. Det var ännu inte sex timmar sen de ätit på automaten.
Niklasson for upp med ögonen ljungande av förtrytelse:
--Ni är då heller aldrig nöjda, om inte magen står på er som en trumma!
Klockan tio på aftonen avreste Niklasson. Hans två vänner tillviftade
honom ett kyligt farväl och gåvo honom råd med avseende på den sparbank,
i vilken han skulle placera sina tretusen.--Men Niklasson överlistade
alla. Långt från att placera de tretusen i en sparbank, köpte han en
amerikansk farm för dem. Utlämningstraktater finnas inte för personer,
som överge vetenskapen för lantbruket, och på farmen tillämpas för
övrigt de botaniska insikter, han förvärvade vid universitetet. Med
klockbyte och buffelskoj lär han göra sina fyratusen dollar om året. Han
är gift och omgives av en växande barnskara. Livet ler mot honom.
Det enda som retar honom är böckerna, blompressen och bolstern som
kvarstannade i Sverige. Han vet att det är fåfängt att skriva efter dem.
De ha redan donerats till det nyupprättade småländska nationalmuseet i
Jönköping.


EKONOMISK ÖVERSIKT

Den förflutna veckans penningmarknad har präglats av Japans försök att
»dumpa» koreanska värdepapper i Söul. Statslånet av 1875 sjönk mycket
riktigt från 84-1/2 till 60-5/8, men någon krasch kan man absolut inte
tala om. Lånen av 1901, 1902, 1903, 1904, 1905 föllo knappt 1/16 poäng;
under det de från 1906-1919 höllo sig förvånande väl, i det en nedgång
från 79-5/8 till 47-1/32 under omständigheterna kan lämnas ur räkningen.
Efter allt att döma är den koreanska krediten god, och kejsardömet Korea
skulle haft utsikter att få rött tryck i P. Hannibal Pfeils ekonomiska
kalender, därest dennas utgivande tillåtits av polisen.
P. Hannibal Pfeil anlände till Stockholm för ett antal år sedan i avsikt
att skapa sig en framtid i det praktiska livet. P. Hannibal Pfeil var
eljest teolog och hade i elva år med iver ägnat sig åt dogmatiska
studier. Hans öknamn bland studentkamraterna var också mycket riktigt
groggmatikern, eller i vissa kretsar biskopen av Flasconien. Själv
vidkändes han icke detta episkopat _in partibus infidelium_; men
hans näsa avlade sitt vittnesbörd mot honom. Den var stor och röd som en
av de gurkor, vilka italienarna kalla pefferoni och som verkligen smaka
tiodubbel peppar och ge världens solidaste törst. P. Hannibal Pfeil
hade icke varit i Italien, utan hade förvärvat sin törst i hemlandet och
utan pefferoni. Överhuvudtaget älskade han icke omvägar, när det gällde
törsten. Bra krogar, många krogar och nära mellan dem, var devisen i
hans signetring.
P. Hannibal Pfeils studier betraktades icke såsom de bort av de
teologiska professorerna. Efter elva år tröttnade han också på att
besvära dem med vidare tentamina, packade sin kappsäck och for till
Stockholm. Det var hans önskan att slå igenom som affärsman. Det gjorde
honom detsamma i vilken bransch. Utom att han ville ha en god och lätt
plats, som gav höga inkomster och tillät honom att grundligt undersöka
krogförhållandena i Stockholm, hade han inga bestämda önskningar eller
planer.
Han fann att sådana platser som han önskade långtifrån voro vanliga.
Efter att ha sökt dem förgäves hos redan existerande firmor, beslöt han
att starta en egen firma med åtminstone en sådan plats. Även nu var han
ytterst tillmötesgående vad bransch och art beträffar.
Förra veckans fluktuationer på den övriga värdemarknaden voro ävenledes
rätt obetydliga. Canadian Pacific förhandlades till ett antal av 200,000
och en kurs av 153-1/11. Guldbolaget Västafrikanska Pactolos steg mot
förväntan 120 poäng. Skulle ryktet tala sant, när det påstår att
tyskarna i fredstraktaten ålagts att inköpa det guld, som fattas i de
100 miljarderna, hos detta bolag? En artikel i _Ekonomist_ kunde
tyda i denna riktning. _Times_' yrkande på en tvångslikvidering av
samtliga räntabla tyska företag gav anledning till en mindre hausse i
Berlin. Överhuvud äro börsens utslag märkvärdiga, och det ekonomiska
livet följer principer, som i klarhet stå långt tillbaka för de
principer, av vilka P. Hannibal Pfeil lät sig ledas vid utarbetandet av
sitt _Ekonomiska register över Stockholm_.
P. Hannibal Pfeil startade mycket riktigt en egen firma, med en väl
avlönad direktörsplats och med mycken ledig tid. Detta hans första
företag hette _Aktiebolaget Tubalkain_, Stål och Smide. Han mindes
från skolan, att Sverige innehåller mycket stål. Det varade i tre
månader och efterträddes av _Flora & Pomona_, Frukt- och
Blomsterbörs. Han sade sig själv, att många människor gå med blommor i
knapphålet och att ännu flera äta äpplen. _Flora & Pomona_
överlevde _Tubalkain_ med en halv månad och efterträddes av
_A.-B. Panem & circenses_, Matvaru- och förlustelsecentral. Detta
bolag, som dock vädjade till ännu mer sunda och primitiva behov än
lusten att leva vegetariskt och skära med stålknivar, levde knappt en
månad. När P. Hannibal Pfeil hämtat sig från sin förvåning häröver och
såg sig om efter ett nytt objekt för sin verksamhetslusta, fann han till
sin smärta, att folket i Stockholm började visa honom samma misstroende
som de teologiska professorerna i Lund. Han fick inte tecknat ett öre
för sitt nya bolag, _Amor & Hymen_, Diskret äktenskapsförmedling.
Samtidigt voro alla hans pengar slut. Vad skulle han göra?
Det dröjde åtskilliga dagar innan han räknade ut det, men när hans plan
var färdig, vittnade den både om människokännedom och vacker tankegång.
Han hade beslutat att utge ett ekonomiskt register över Stockholms
affärsmän. Nuförtiden, sade sig P. Hannibal Pfeil, startas många osolida
företag, ja, rent av företag som äro beräknade på att utnyttja
allmänheten. Vad har allmänheten för värn mot sådant? Intet. Allmänheten
är okunnigare än ett barn i affärssaker. Vem kan därför göra allmänheten
en större tjänst än den som ger ut ett ekonomiskt register? Det är just
vad jag tänker göra. Jag går upp till firma efter firma; jag säger dem
vad min plan är; jag ämnar utge ett register över Stockholms affärsmän;
det kostar femtio kronor att komma med i mitt register; osolida firmor
med rött mot några tiors extra avgift för färgtrycket.
Detta var P. Hannibal Pfeils plan för att skydda allmänheten mot
svindel. Den kvävdes i sin linda, som många andra vackra och goda
företag, naturligtvis av polisen, som ansåg sig själv kunna skydda
allmänheten mot skojare. Till råga på köpet ansåg den sig böra göra det
i ett bestämt fall--fallet P. Hannibal Pfeil. P. Hannibal Pfeil
arresterades för utpressningsförsök och led orättvist det för sådana
simpelheter stadgade straffet. Därefter återvände han till universitetet
och studerade juridik.
Vad valutamarknaden beträffar, sjönko tyska mark till 25 öre, under det
engelska pund stego till tjugufem kronor.


DÄRPÅ EN FUL HISTORIA

Lördagen den 24 augusti var Håkansson senast synlig utanför kaféet
Gyllene Vinthunden. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. Uppgifterna
från dem, som senast sågo honom, växla med avseende på hans tillstånd
och utseende. Några förklara, att han var berusad, andra vidhålla
motsatsen. Vare härmed hur som helst, Håkansson syntes senast lördagen
den 24 augusti och har sedan icke avhörts.
Jag kände Håkansson från universitetet, där han studerade i ett antal år
och sökte få spikad en doktorsavhandling om _Det afrikanska
Mqunfolkets dialekter_. Avhandlingen blev spikad, men icke på
universitetet, utan på stadens renhållningsverk, där vänner och
beundrare av Håkansson spikade upp den en vacker majnatt. Den hängde där
till bortåt middagstiden följande dag, då ryktet, som med tusen tungor
går genom städerna, nådde Håkansson med en viskning om det passerade.
Kl. 1,15 nedrev Håkansson sin vid skampålen naglade skrift och
sönderslet den offentligt som Luther sönderslet påvens bannbulla. Han
riktade några varmt kända ord till den hop, som åskådade honom; om de
förstodo dessa ord, är osäkert. Håkanssons dialekt var sällsammare än
det afrikanska Mqunfolkets. Skulle det visa sig, att han är död, skall
jag skriva en avhandling om den, med tanken riktad på ett filologiskt
stipendium. Hans tunga var konstruerad efter principen för den
fyrtaktiga dieselmotorn: »bopp-bopp, jag, bopp-bopp-bopp, vill dricka».
Det lät alldeles som en explosionsmotor, där de vanliga orden voro den
överflödiga, utströmmande spillgasen. »Du, bopp-bopp-bopp, är en
fähund», sade Håkansson, »bopp-bopp-bopp, jag skall titta hem till dig i
morgon.»--Det sista stilprovet bringar mig på allvarliga tankar. Skulle
Håkansson vara i livet och läsa detta, kommer han att titta hem till
mig, och då är jag förlorad. Det hus, där Håkansson träder över
tröskeln, är dödens. Han är som termiterna. Han lämnar inte huset,
förrän han uppätit allt ätbart, utdruckit allt drickbart och jagat
invånarna i landsflykt. Det finns tusen exempel härpå. Det finns endast
ett exempel på att han överlistats. Det härrör från en prästgård i
Småland, och är ovederläggligt sant. Prästgården står ännu kvar och
familjen lever ett trevet och lyckligt familjeliv. Den reser
midsommarstång, och på julaftonen dansar den kring det smyckade
julträdet. Och dock föll ett ögonblick dödens skugga, kastad av
Håkansson, in över dess dörrtröskel.
Håkansson anlände till prästgården en afton i juni, till fots. Om
somrarna gjorde han långa fotturer, varvid han för att spara
halvsulningar gick barfota. När han fann ett hus som behagade honom,
gjorde han toalett genom att draga på sig skorna, gick in och begärde
gästfrihet. Så ock vid den omtalade prästgården. Långt ifrån att taga
sina skor av sina fötter, då han såg detta helgade rum, tog Håkansson på
dem, gick in och begärde gästfrihet. »Bopp-bopp-bopp, fattig student,
bopp-bopp ligga här i natt, bopp-bopp.» Prästen i den omtalade
prästgården var något döv och illslug som de flesta döva. Han tog
Håkansson för en armenier, en nation som på denna tid ägnade sig åt
bettlerirörelsen i utsträckt grad. Emellertid kom hans fru och uttolkade
Håkanssons ord. Den gamle kyrkoherden kastade en forskande blick på
Håkansson och beviljade hans anhållan. I detsamma ringde det till
kvällsmat, och Håkansson skyndade sig oombedd att blanda sig med dem som
gingo in i matsalen. Han tog plats och tio minuter senare var bordet
skövlat. Förödelsen grinade mot betraktaren från asietterna.
Prästfamiljens medlemmar sågo på varandra. De små barnen gräto. Den
gamle prästen vinkade åt familjen att bryta upp, och viskade något åt
sin fru. De gingo ut och åto i köket, under det att prästen underhöll
Håkansson i matsalen. Håkansson fick upprepa var sats fyra gånger och
gallskrek tills han var hes. Till slut var det mörkt, och den gamle
prästen ledsagade den trötte och misslynte Håkansson till ett skumt rum
i en gårdslänga, där en bädd skymtade. Håkanssons antydningar om ett
ljus blevo oförstådda. Den gamle prästen gick skrockande tillbaka, drack
en toddy och lade sig.
Tidigt nästa morgon vaknade Håkansson och såg sig om. Det var ett
underligt sovrum! Vad luften var tung! Och väggarna voro inte
tapetserade. De voro fyllda med urklipp ur familjejournaler. Det var
otroligt vad luften var tung! Vad var det för ett rum?--Plötsligt greps
han av en aning, störtade upp och ryckte bort sängkläderna från britsen,
där han låg....
Prästgården såg inte Håkansson till frukosten. Vid den tid, då den åt
frukost, vandrade Håkansson barfota längs en dammig landsväg, svärjande
så att håren reste sig på de människor han mötte. För hans inre öga
stod en och samma syn: en serie runda trälock i avtagande storlekar.
»Bopp-bopp-bopp, bopp-bopp-bopp, djävla präst. Fattig student, göra på
det viset, bopp! Fy fan, bopp!» På aftonen fann han ett mera gästfritt
hem, vars ruiner ännu förevisas för besökande.
Detta skrives för att utröna, om Håkansson är i livet. Skulle så vara
fallet, är det förutsett. Jag har hyrt en lägenhet med två utgångar,
dyrkfria dörrar och fallucka vid ingången. Ett sovrum av samma art, som
det i den småländska prästgården, står bäddat. Mänskligt att döma är
allt redo för att mottaga Håkansson.
Men det kan ju hända, att han sågs för sista gången den 24 augusti
utanför Gyllene Vinthunden.


TORGSKRÄCK

Mina väggar äro dekorerade med de brokigaste konstverk.
Mittemot mitt skrivbord hänger en skamlöst blottad ung kvinna. Hon är
rödhårig och iförd två svarta strumpor. Då konstnären avlämnade henne i
detta dekolleterade tillstånd, protesterade jag liksom det amerikanska
museet mot kopian av Venus från Milo, som saknade armar. Men konstnären
stod på sig, och jag fick behålla henne som hon är. Till besökande säger
jag, att hon hänger där hon hänger för att påminna mig om den nakna
sanningen, som det är skribenternas plikt att ständigt hålla för ögonen.
På väggen bakom mig hänger en annan modern tavla. Den är målad av en ung
man, som älskar de stora linjerna. Den föreställer ett torg i
kvällsbelysning i mars månad. Torget är gult och träden blåa, varigenom
jag påminnes om mitt fosterland. Men det mest karakteristiska för tavlan
är annars torgets kolossala utsträckning. Två regementen skulle kunna ta
uppställning där, om de inte lede av spanska sjukan. Genom denna sin
storlek påminner torget mig om min gamle vän superintendenten. Han
skulle aldrig kunnat ha en sådan tavla på sin vägg. Han skulle ha fått
torgskräck av anblicken.
Superintendenten var icke intendent. Han bar sin titel på grund av dess
två första stavelser, som bilda presensformen av ett omtyckt svenskt
verb. Den sats som bildades, om man använde detta verb som predikat och
superintendentens namn som subjekt, innehöll en oomkullrunkelig sanning.
Superintendenten söp. Det lät sig inte bestridas, och ingen bestred
annat angående superintendentens supning än omkostnaderna. De bestredos
dock icke av honom själv. Han levde av vänliga människors vänlighet. I
gentjänst uträttade han ärenden åt dem, vek bord, spelade fjärde man i
bridge och sprang i bankerna med omsättningar. Härmed äro vi inne på
dagens text.
Superintendentens svåger hade en utsträckt växelrörelse med huvudkontor
i den stad där han bodde och filialer i alla större städer och
stationssamhällen. Det kunde hända, att han fick fyra, fem brev om
dagen, innehållande ett tryckt meddelande, _att en av Eder accepterad
förfaller imorgon den 29_. Han tog sådana varningsrop med lugn.
Sanningen att säga lade han knappt märke till dem; de voro för honom som
sfärernas musik för andra människor, vilken man inte tänker på, emedan
man ständigt hör den. Men till saken, till evangeliet.
En vacker dag hade superintendentens svåger endast två av honom
accepterade.
Den ena förföll i den stad där han bodde, den andra i grannstaden. Det
var tredje och sista dagen för bägge. Han beslöt att ordna den ena själv
och skicka superintendenten till grannstaden för att ordna den andra.
Superintendenten fick dokumentet och avreste, försedd med en lagom stor
reskassa.
Detta var klockan elva. Superintendentens svåger ordnade sin växel och
slog sig ned på sitt stamkafé med ljust och lätt sinne. Han träffade
ett par vänner, och det kom in varor. Tiden gick. Man väntade på att
superintendenten skulle komma tillbaka och bli fjärde man. Plötsligt
ringde det i telefonen efter superintendentens svåger.
--Hallå, vem är det?
--Ja--hör du, det är intendenten, jag--
Superintendenten strök gärna de två anklagande stavelserna i sin titel.
--Är det superintendenten? Du har väl ordnat växeln?
--Nej--ser du--ser du, det är så att--
--Har du inte ordnat växeln? Vad menar du? Klockan är ett och banken
stänger klockan två!
--Ja, men ser du--ser du--det är så att--
--Hur är det?
--Jo, banken ligger ju vid ett torg!
--Ja, vad innerst än sen då?
--Jag har fått torgskräck! Jag kan inte komma över torget!
Det följde en paus, under vilken superintendentens svåger lade röret och
såg på sina vänner.--Han har fått torgskräck! Han kan inte komma över
torget! Därpå ryckte han till sig röret igen.
--Hallå! Växeln måste ordnas! Du får gå in på ett kafé och ta dig en
konjak, så går torgskräcken över! Men skynda dig, klockan är 1,10.
Avringning. Svågern och vännerna resonerade om superintendenten.
Plötsligt ringde det i telefonen.
--Hallå! Det är intendenten. Jo, hör du--
--Har du ordnat växeln?
--Nej, ser du--
--Vill du ordna växeln med detsamma! Karlafan, klockan är halv två!
--Ja, men ser du, konjaken hjälpte inte--
--Gå in på kaféet, ta dig två konjak till, och omsätt växeln! Har du
förstått?
--Ja--jag skall försöka--
Avringning. Svågern och vännerna se stumt på varandra. Klockan på väggen
tickar ödesdigert. Visaren vrider sig obevekligt närmare två. Plötsligt
ringer det i telefonen.
--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag--
--Har du ordnat växeln?
--Nej, ser du, jag tog två konjak, och jag kom ett stycke ut på torget,
sen var det slut--jag kunde inte--
--Tag dig tre, fyra, fem konjak, men gör det som en blixt, blunda,
spring över torget och omsätt växeln, om livet är dig kärt! Klockan är
tre kvart på två och....
Luren är nedlagd i andra ändan av ledningen. Svågern lägger ner sin lur
och ser på sina vänner med ögon, som likna marmorkulor. Klockan tickar i
dödstystnad. Visaren pekar på 1,45, 1,50, 1,55. Plötsligt slår
klockan--två ödesdigra slag. Telefonen är stum. Äntligen ringer det.
--Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag tog fem konjak och sprang,
och jag kom mitt ut på torget, du vet, där planteringen är, men sen, ser
du, var det omöjligt, jag kunde inte--
--Växeln är protesterad?
--Ja--
Härmed var superintendentens bana som växelomsättare slut. Nästa nummer
av Justitia innehöll ett på begäran inryckt meddelande från
superintendentens svåger angående den förolyckade växeln:
Protesterad på grund av torgskräck.
Nej, superintendenten skulle aldrig kunnat ha den tavla som hänger på
min vägg. För övrigt intresserar han sig inte för tavlor. Kort efter de
omtalade händelserna började han fånga flugor och har nu varit död i
flera år.


BETULANDER SÅG SIN CHANS

Jag träffade Betulander på Wivels trottoar, denna strandremsa, där allt
drivgods från norra Europa numera sköljs upp. Han satt--självklart--vid
en--naturligtvis--tömd whiskygrogg och svor--tydligtvis--på kyparen, som
aldrig kom och gav den en efterföljare. Betulanders fader hade varit
präst och själv tillverkat sitt namn ur det enkla råmaterialet Björkman.
Betulander och jag hade varit skolkamrater till sjätte övre. Där
upphörde Betulander att hyckla ens det minimala intresse för ut finale,
som skolplanen fordrade. Han lämnade läroverket med sex C för att ägna
sig åt det praktiska livet. Jag hade hört, att han gjort det med
framgång. Jag hade sett hans porträtt bland industriens märkesmän i
stockholmstidningarnas specialnummer: Direktör John Betulander, vars
arbete i oxygenolindustriens tjänst etc.
--Det var själva den hurrande Leviatan! ropade Betulander. Nu har jag
suttit här med det här tomliket i en timme!
--Käre bror, sade jag, när du går på kafé i Danmark, skall du antingen
vara stamgäst eller buddaist. Stamgästerna bli betjänade och för en
buddaist är tiden ett likgiltigt begrepp.
--Är du stamgäst eller buddaist på det här stället?
--Här är jag buddaist. Ingen förnuftig människa blir stamgäst på ett
kafé som detta.
--Men det är väl själva fan i höjden, sade Betulander. För en timme sen
kom det en kypare och gav mig den här groggen. Jag svepte den förstås
med detsamma och från detta ögonblick är den kyparen försvunnen. Jag
börjar tro, att groggen var förhäxad och stod i ett magiskt sammanhang
med kyparens liv. Kanske dödade jag honom i samma ögonblick som jag
tömde groggen. Men ingen annan kypare vågar göra intrång i den avlidnes
rättigheter och servera mig. Jag har skickat i väg tre expeditioner för
att finna honom, död eller levande. Men det är lögn! Jag skall dö av
törst mitt i hjärtat av Köpenhamn. Och ändå har jag varit i Petrograd
och överlevt det. Där fick jag för resten också skicka ut tre
expeditioner.
--Tre expeditioner? sade jag och lade fram min sportdomarklocka som
visar intill tiondels sekunder. Jag har utlyst en hemlig tävlan för den
långsammaste kyparen i Köpenhamn. Hittills innehas rekordet av en kypare
på gamla Bristol, men tävlingstiden utgår inte förrän i december. Vad
var det du sade om tre expeditioner i Petrograd?
--Jag är så torr i halsen, att jag knappt orkar berätta det, sade
Betulander. Jag tror inte min puls slår femtio slag i minuten.
--Berätta det i alla fall. Förläng ditt liv på samma vis som
Sheherazade.
--Hon riskerade åtminstone inte att dö av törst. Jag kom till Petrograd
nu i maj och tog in på hotell Majestic. Rummet kostade femtio rubel om
dagen, frukosten sjuttiofem och middagen hundra. Jag var ett nöt. Jag
skulle ha tagit in på ett proletärhotell, så hade jag fått mera valuta
och sparat mig många sinnesrörelser. Första natten jag bodde på
hotellet, blev jag väckt vid tretiden av en kommitté. Det var
proletärernas hälsningskommitté, som önskade mig välkommen till
Petrograd och underrättade mig om att proletärerna beslutat övertaga min
reskassa.
--Aha? sade jag. Tio minuter. Nå, togo de din kassa?
--De togo min kassa, tolvtusen rubel, och drogo sig tillbaka under
sympatiuttalanden för min person. Jag klädde mig och störtade till
proletariatets verkställande överdirektion. Den bodde i det där
institutet, du vet, där de förr uppfostrade unga flickor.--Nej, nu kan
jag inte mer! Nu hör jag tydligt, hur det skriker i stämbanden, när jag
talar.
--Försök! Bemanna dig! Det har bara gått sexton minuter, åtta och en
tiondels sekund, sedan jag kom. Normalt beräknat ha vi tjugu minuter
igen, innan kyparen visar sig. Du gick till direktionen i
flickseminariet?
--Det gjorde jag. Jag förklarade, vad som hade hänt. De ryckte på
axlarna, alla på en gång. Det var som om jag hade kommit in i ett
pantlånarkontor med sex verkställande pantlånare. Det som hade hänt mig,
kunde hända alla nuförtiden. Proletariatet hade rest sig och tänkte inte
gå och lägga sig tills vidare.--Men jag var utlänning.--Då kunde jag
återvända till mitt land och förkunna proletariatets idéer.--Det var
just vad jag skulle göra. Proletariatets idéer tilltalade mig som
affärsman på ett utomordentligt sätt. Jag skulle gå ut som en apostel
och verka för dem i alla land, men inte utan reskassa. Jag måste ha min
reskassa tillbaka.
--Fick du den? Tjugutre, sex och en femtedels.
--Proletariatdirektionen slog sina huvuden samman. Den beslöt, att jag
som partivän och blivande apostel skulle ha min reskassa igen. Den
tillsatte en överkommitté och skickade ut den för att taga reda på
hälsningskommittén, som önskat mig välkommen, och återfå min kassa.
Efter en stund anlände, icke överkommittén, utan hälsningskommittén till
flickseminariet. Den rapporterade under förbittring att överkommittén
uppsökt den, övertagit de tolvtusen rublerna och nu var ute med dem på
egen hand.
--Aha? Vad sade direktionen?
--Direktionen var verkligen tillmötesgående. Den tillsatte en
generalkommitté, som skulle uppsöka överkommittén och utfå min av
hälsningskommittén övertagna reskassa. Efter en stund anlände en
kommitté till flickseminariet. Det var emellertid inte generalkommittén.
Det var överkommittén, som under upphetsning rapporterade, att
generalkommittén bemäktigat sig de tolvtusen rubel, som överkommittén
hade tagit från hälsningskommittén, och med dem på fickan gett sig ut i
Petrograd.
--Aha? Trettioen, fyra och två femtedels. Vad sade direktionen?
--Direktionen blev verkligt bedrövad. Den slog sina huvuden samman och
gjorde sig i ordning att tillsätta en nationalkommitté för att uppsöka
generalkommittén. Men jag avbröt den.--Mina herrar, sade jag, jag kan
inte längre missbruka er tid och er tjänstvillighet. Jag är begeistrad
över proletariatets idéer och ingen skall verka för dem i mitt hemland
ivrigare än jag. Som sagt, jag behöver en reskassa. Men tillsätt inte
flera fina och kostsamma kommittéer för att återfå mina tolvtusen
rubel. Gör mig helt enkelt till chef för en vanlig ordinär
hälsningskommitté!
--Trettionio, en och en femtedels. Nå?
--De gjorde, som jag önskade. Nästa dag lämnade jag Petrograd med
tjugutusen rubel på fickan och--hallå! vad ser jag!
En kypare med ett allvarligt och drömmande ansikte stod vid vårt bord
och sade:
--Önskade herrarna något?


OLAF STORFOSSENS CAMOUFLAGE

I går återvände jag till staden. Inte för att söka ro. Jag trivs på
landet, bland de enkla, agrariska företeelserna. I staden har jag oftast
tråkigt. På landet kan man också ha tråkigt, men det är den tråkighet
som är efter Guds sinne. Tråkigheten på landet är sund, hälsobringande;
den beror på att nerverna få för litet arbete. Tråkigheten vid staden
beror på dess oro och jäkt, som kunna stiga ända därhän, att de tvinga
en författare som Olaf Storfossen till camouflage.
Olaf Storfossen har bott i denna stad i tio långa år. Han är norrman,
som framgår av det majestätiska namnet, och vi äro kolleger. D.v.s. vi
voro det till för någon tid sedan. För någon tid sedan såg nämligen
Storfossens första litterära alster dagen, och sen dess är han inte
kollega med någon annan än Aiskylos.
När Storfossen kom hit för tio år sen, hyrde han en lägenhet vid en av
de gator som uppkallats efter hans (dåvarande) döda diktarbröder.
Därefter tog han fram en karta över staden och en passare. Med den
senare drog han upp en cirkel av åttahundra meters radie. Det var hans
åsikt, att detta var yttersta gränsen för en människas
kroppsansträngningar. De kaféer, som lågo innanför denna radie, kunde