Förbannelse över de otrogna! - 2

  Man skulle nästan kunna tro, att den där stationskarlen vore köpt och
  betald för att--men nog med det. Som det var, hade den lilla nordtyska
  staden denne stationskarl att tacka för sex timmars besök av en celeber
  resande--plus ett antal tyska mark. Många restauranger hade den ju inte,
  men de som funnos hade lagt märke till dagen. Både kyparna och den
  öldrickande söndagspubliken hade stirrat på mannen, som drack den ena
  tredubbla whiskyn efter den andra--men med sådana mätglas _måste_
  man göra dem tredubbla, och whisky var motgiftet nummer ett.
  Varför i all världen blåste de inte av tåget?
  Nå, en försenad resande! Gjorde de sig verkligen besvär med att vänta
  på en sådan tredjeklassare? Han såg ju ut som en folkskollärare på
  landet, blå överrock, svart filthatt, celluloidkrage och grön kappsäck!
  Vad nu? Han styrde kurs på andraklassvagnen. Ressällskap, och sådant
  ressällskap till på köpet! Det här var en lyckad söndag. Där stod han i
  kupédörren, och nu gick tåget.
  --Goddag, min bäste herre, goddag!
  Trodde han man önskade hans bekantskap? Han tänkte kanske presentera
  sig, sin blå överrock, sin svarta hatt och sin gröna kappsäck! Bäst att
  avstyra det med detsamma. Det finns ingenting så avkylande som en kall
  stirrning och dödstystnad. Så där, räckte det? Nej, det tycktes inte så.
  Mannen med den blå överrocken lyfte sin svarta hatt med ett soligt
  leende:
  --Ni kommer från Hamburg?
  Vad fan angick det honom? Hur kunde han för resten gissa det?
  --Ni är utlänning?
  Vad innerst i dödsriket angick det honom?
  --Jag kan se, att ni inte är härifrån. Jag känner nästan alla människor
  här. Jag är teologie studerande och har verkat någon tid som
  pastorsadjunkt, därför känner jag de flesta här.
  Haha! Det var omöjligt att hålla sig allvarsam. Teologie studerande!
  Verkat som pastorsadjunkt! Vad gjorde han i tåget? Det var ju söndag.
  Han skulle väl vara ute och hålla aftonsång vid den här tiden.
  --Är det inte syndigt att resa med tåg om söndagen, herr pastor?
  Han ryckte till för tonfallet.
  --Syndigt? Nej, varför det? Den moderna luterdomen är frihetens
  religion. Man kan göra allt, när man kan bedja sitt fadervår om kvällen
  med gott samvete.
  --Verkligen? Allt?
  --Allt! Vår evangeliska försynstro åstadkommer det.
  --Aha! Ni tror alltså på en försyn?
  --Om jag tror på försynen? Naturligtvis, min käre herre, naturligtvis.
  --Det gläder mig att göra er bekantskap. Jaså, det finns en försyn, och
  man kan göra allt, om man kan läsa sina böner på kvällen! Det öppnar
  möjligheter för en kasuistik, som lämnar jesuiternas långt bakom sig.
  Jag hade en vän--får jag berätta?
  --Med nöje, min bäste herre, med nöje.
  --Min vän var vad man kallar förhoppningsfull. Hans föräldrar voro
  allvarliga, gudfruktiga människor. Men de voro fattiga. De hade inte råd
  att låta honom studera, som han ville. Det var deras stora sorg. De bådo
  till Gud om hjälp för sonen, dag efter dag. Då ingrep en släkting till
  familjen alldeles oväntat och gav honom pengar.
  --Försynen, min bäste herre, försynen.
  --Detsamma sade hans föräldrar. Min vän fick studera. Delvis skötte han
  sig bra, och delvis hade han tur--föräldrarna kallade det för försynens
  ingripande. Han tog sina examina med glans, men framgången gick honom åt
  huvudet, och han slog sig på rackarliv.--Är det här gränsstationen?
  --Nej då, dit är det en stund ännu. Ni är visst nervös, min bäste herre.
  Nå, hur gick det er vän?
  --Hur det gick med honom? Han gjorde tvetydiga skulder, och skulderna
  växte som en lavin. En vacker dag såg han sig tvungen att antingen begå
  självmord eller rymma. Han hade ödelagt en lovande framtid på två år
  och två månader. Hade han inte fått pengar att studera, hade han aldrig
  kommit i tillfälle till det. Försynen gjorde ett misstag, när den
  skaffade honom dem, eller vad säger ni?
  --Jag vet inte. Vad tycker ni själv?
  --Jag? Jag tror inte på någon försyn. Jag har bara berättat om min vän
  som ett fall för er kasuistik. Jag glömde visst att säga er, att han
  föredrog att rymma framför att begå självmord. Han krossade sina
  föräldrars liv i vilket fall som helst. Nå, vad säger ni? Vad hade
  försynen för mening med att låta honom få pengar?
  --Nu äro vi visst vid gränsstationen. Vad försynen hade för mening? Ack,
  min käre herre, hur skulle vi blinda kryp kunna utrannsaka försynens
  mening?
  --Er motfråga är inte snillrik som argument. Låt mig göra er en sista
  fråga: låg det i försynens intresse, att min vän skulle komma undan?
  --Ackackack, vad ni kan göra frågor, min bäste herre! Om det var i
  försynens intresse, att er vän skulle slippa straff? Det förefaller inte
  så. Här kommer en man som jag känner, nämligen polischefen vid
  gränsstationen. Han har ett papper i handen och ser ut, som om han hade
  en fråga att göra er. Åtminstone kommer han rakt på oss. Vad ser jag? En
  arresteringsorder! Nej, det förefaller inte, som om försynen skulle
  vilja låta er vän slippa undan--d.v.s. er. Farväl, min herre, farväl;
  tro mig, det finns en försyn, och försök att foga er i dess rådslag!
  
  
  ÅTER ETT MÄRKLIGT DÖDSFALL
  
  Från Oklahoma meddelas över Amsterdam, att svensk-amerikanske
  undersåten Charles Augustus Johnson (Karl August Johansson) avlidit
  därstädes i en ålder av nära sextio år.
  Det är en i många hänseenden märklig person som härmed gått ur tiden.
  För den yngre generationen torde Karl August Johansson (Röde Kal-Agust,
  var hans binamn på sin tid), vara i det närmaste obekant. Det kunde
  måhända ha sitt intresse att uppliva ett par data.
  Karl August Johanssons anlag gingo i utpräglad grad åt det filologiska.
  Redan som ung insåg han den stora skillnaden i betydelse mellan Long
  Island och Långholmen. Det dröjde inte heller länge, innan han praktiskt
  omsatte dessa insikter. I augusti 1889 packade han sina koffertar under
  ett nattligt besök i en känd stockholmsgrosshandlares våning och vände
  för alltid sitt fosterland ryggen.
  Hans öden i det nya hemland han valt sig--Nordamerikas Förenta
  stater--voro många och brokiga. Det bleve för långt att söka ge ens en
  överblick av dem. Hans största bedrift, och den som blev hans livs
  olycka, var övertagandet av en större del av Förenta staternas
  statsskuld.
  Härmed tillgick på följande vis. En mörk julinatt år 1893 var en av
  statsdiligenserna på väg från fort Seymour i Texas till Lehigh i
  Oklahoma. Dessa distrikt voro på den tiden knappt halvciviliserade.
  Städer funnos nästan icke, järnvägarna lågo i sin linda, och
  befolkningen bestod av guldgrävare, nybyggare och indianer. Den
  återstående fjärdedelen utgjordes av äventyrare. En av dem som dragits
  hitut av ryktet om dessa förhållanden var Karl August Johansson, och
  sagda julinatt gjorde han sin stora kupp. Han stannade diligensen med
  sin revolver, övertog vad av värde som fanns i den och så lät han den
  fortsätta.
  En hastig undersökning övertygade honom om att han lyckats över
  förväntan. Ej mindre än trehundratusen dollars i Förenta staternas
  statsskuldbevis voro, oräknat ett antal guldur, belöningen för hans
  företagsamhet. Då han på grund av det stora antalet kringstrykande
  element fann det orådligt att gå med så stora summor på sig, nedgrävde
  han allt utom en obetydlighet på ett ställe, som han förut utvalt
  härtill. Därpå uppsökte han ett nybyggarläger i närheten och sökte en
  välbehövlig vila.
  Nästa morgon arresterades han i lägret. En kusk på diligensen hade känt
  igen honom. Han nekade på det bestämdaste och med en så passionerad
  vältalighet, att han undgick den lynchning, man förberedde åt honom. I
  stället fördes han till närmaste stad, vid vars domstol han trots sitt
  nekande dömdes till fem års straffarbete. Han mottog straffet med ett
  invärtes leende. Vad voro fem år? När de voro förbi, väntade honom en
  förmögenhet.
  Människan spår. Under den tid Karl August Johansson tillbragte i arbete
  och ensamhet, växte staten Oklahoma som en svamp efter regn. Städer
  grundades, järnvägar byggdes; på den plats där Karl August Johansson
  stoppade posten låg nu staden Columbus. Han såg det med förvåning, då
  han efter frigivningen anlände dit. Han lovade sig att stifta en
  donation till nytta för invånarna i detta monument åt hans
  företagsamhet. Men först måste han finna sin skatt. Den borde ligga i
  utkanten av den nya staden, enligt vad han beräknade. Döm om hans
  känslor, då han, ankommen dit, finner att man föregående dag på det sätt
  som är vanligt i Amerika, flyttat dit ett femvåningshus och placerat det
  just över hans deponerade penningar!
  Resten av Karl August Johanssons saga är sorglig. Han sökte gräva sig in
  under femvåningshuset, han hejdades, ådömdes böter och sattes på nytt i
  fängelse, då han icke kunde betala dem. Han ville köpa huset, bli
  fastighetsägare:--all right, pengar på bordet!--Jag skall betala er
  efter köpet, allt, kontant! svarade den olycklige. Man hånskrattade åt
  honom. Man tog honom för en förryckt. Månad efter månad irrade han kring
  huset, stirrade på det, sökte åter och åter gräva sig in under det. Man
  blev otålig; man satte honom på hospital. Han utskrevs och skyndade
  genast tillbaka till sin älsklingsplats. Huset stod kvar! Ingen brydde
  sig om att flytta det mera! Och under det lågo hans trehundratusen! År
  1902 insattes Karl August Johansson i det nybyggda statshospitalet, från
  vars fönster han hade full utsikt till femvåningshuset. Han omtalas som
  en våldsam och mycket oregerlig patient. Femvåningshuset stod kvar en
  efter amerikanska förhållanden ovanligt lång tid. Det stod kvar ännu,
  när Karl August Johansson i år slöt sina ögon.--Sannerligen, man kommer
  att tänka på det gamla skriftordet: om Herren inte bygger huset, så
  arbeta de arbetare fåfängt!
  
  
  DALAI PEDERSEN
  
  Från Lhassa meddelas över Bangkok, att den tibetanska buddaistiska
  kyrkans lamas, samlade till val av ny Dalai lama, enhälligt givit sina
  röster åt danske undersåten Rasmus Pedersen.
  Härmed har endast det inträffat, som var att förutse, som länge varit
  förutsett av framsynta personer. Men ehuru valet icke kan sägas komma
  överraskande, är det dock ur allmänmänskliga synpunkter så glädjande,
  att vi anse oss böra ägna det några rader.
  Vid Rasmus Pedersens vagga torde få ha anat den bana som väntade honom.
  Han föddes i Vognmagergade i Köbenhavn för femtiofem år sedan. Fadern
  var okänd, modern ökänd. Efter att ha försökt sig i ett antal yrken fick
  Pedersen elva år gammal anställning som piccolo på Hotell d'Angleterre.
  Härmed hade han i själva verket funnit sin plats i livet. D'Angleterres
  hörnkafé blev bestämmande både för hans levnadsbana och för hans
  livsuppfattning. Här lärde han sig att intet är viktigare än lugnet; att
  den som behåller det i alla situationer är situationernas herre; att den
  som förlorar det--t.ex. en kund som väntat tre kvart på en kopp kaffe--i
  och med detsamma förlorar allt och till på köpet gör sig löjlig.
  Anade han redan då, om än dunkelt, varthän hans så tidigt förvärvade
  levnadsvisdom skulle föra honom? Ingen vet det. Från d'Angleterres
  hörnkafé kom han till à Porta; från à Porta--då tjuguårig--till
  Industrikaféet. På båda dessa ställen växte och mognade hans
  livsuppfattning. Han lärde sig att med händerna knäppta på ryggen,
  försjunken i kontemplation, se hän över huvudena på ett halvt dussin
  gestikulerande gäster, som ville ådraga sig hans uppmärksamhet. Han
  lärde sig att när de inre rösterna talade till honom, sluta örat för de
  rop om materiella njutningar, som stego från hopen runtomkring. Han
  tyckes med ett ord redan nu ha nått fram till den första av de
  åttafaldiga sanningarna, som leda till Frigörelse: att allt det yttre är
  ett sken, en synvilla utan värde.
  Från Industrikaféet kom han till det nyöppnade Bristol och därmed var
  han inne på fulländningens stadium. Försänkt i grubbel genomtänkte han
  på detta kafé de sju återstående av Sanningarna; intet kunde störa honom
  i hans betraktelser, varken ett danskt bönfallande: Hör nu, Pedersen...,
  eller ett svenskt rytande: Vaktmästare, för satan, är ni döv?--eller ett
  norskt bergrasdånande: Nej nu, Fan sværte og fortære mig, myrder jeg
  denne Tjeneren! För den, vars sinne är upptaget av den åttafaldiga
  sanningen, äro dessa ljud som ett avlägset fågelkvitter. Vad är kaffe
  och kakor mot mahâyâna, den stora vägen till frälsning? Vad är kaffe och
  punsch mot hînayâna, den trånga vägen? Vad är whisky och soda mot
  drömmen om nirvâna? Adepten gör de heliga åtbörderna; han knäpper
  händerna på ryggen, han petar sig i näsan för att hålla sinnet
  mottagligt, och i sitt inre mumlar han: Allt är lidande. Det är ett
  lidande att icke uppnå vad man önskar; det är ett lidande att uppnå det
  och inse önskningens fåfänglighet. Betänken det, I som sorlen omkring
  mig! Undertrycken lusten efter kaffe, kakor, punsch och pjolter, och I
  haven tagit det första steget mot frigörelsen från återfödandet!
  Efter Bristols stängning flyttade Pedersen, försänkt i grubbel över den
  åttafaldiga sanningen, till Paladshotellet. Han fortsatte att enligt
  Buddas föreskrift icke räcka världen någon annan hand än tiggarens. Och
  där nådde honom budskapet om det beslut som fattats i Lhassa. Han går nu
  den största fulländningen i möte. Till och med de ringa rester av
  omvärldens larm, som nådde honom i Paladshotellets Marmorhave, skola
  tystna. Ensam i sin kyliga klostercell i Lhassa kommer han att vrida sin
  bönkvarn, vars entoniga slammer skall erinra honom om gästernas rop på
  kaféerna. Sanningen kommer att blomma fram i hans själ som en vit,
  oberörd lotus; till dess han vid Krischnas sida, i gudomligt passiv
  tolerans, endast gör de sista heliga tecknen i det Nirvana som han drömt
  om från sin ungdom.
  
  
  SAMTAL MED HOMPA
  
  --Tänk att träffa dig här i Köpenhamn! sade Hompa. Det var fan så
  roligt. Det är djävligt längesen, va?
  --Det är visst sju år sen. Du är dig lik.
  --Ja, vaffan tycker du, va! När man går och torkar i ett sånt hål. Men
  hör du, den här vaktmästarn är för djävlig. Vad är det för en betjäning
  ni har här i Danmark. Hör nu vaktmästarn, hallå! Hallå! Hör ni inte,
  karl, för satan? Kommer aldrig smörgåsbordet och snapsen och ölet? Ä,
  mä, bä, vaba. Jag ger fan i ert prat. Lär er tala så man kan begripa er.
  Kommer det eller kommer det inte? Jaså, det kommer. Nå, låt det komma i
  dag då. Tag över till Sverige och lär sig servera, vaktmästarn.--Hör du,
  det var allt en djävla idiot till vaktmästare, va? Nå, där kommer det
  äntligen. Men det var fan så roligt att se dig.
  --Verkligen oväntat.
  --Du kände visst inte igen mig först, va?
  --Nej, det är ju inte så lätt, kära du, efter så många år--
  --Nej visst. Jag trodde ett tag du inte ville känna igen mig.
  --Är du tokig!
  --Äh, du begriper väl skoj, för fan, va? Hahaha! Ska vi ta helan? Men
  herrejesus då, vaktmästarn! Vaktmästarn! Vad är det här för
  brännvinsglas? Kallar ni det för brännvinsglas? Vad in i helvete menar
  ni? Tag över till Sverige, karl, och lär sig, hur ett snapsglas ska se
  ut, och kom inte och bråka med mig, för det går inte.--Men vi får väl ta
  helan som den är då. Skål på dig, gamla fähund! Roligt att ses--äh, det
  smakar, va? Det var längesen man fick den. Det kan aldrig bli för dyrt,
  va?
  --Är det längesen du fick en sup?
  --En sup? Är du tokig, finns inte i Sverige mer. En i månaden är det
  mesta.
  --Men ni har stora snapsglas?
  --Riktiga glas för fan, som di ska va. Vi tar väl halvan med detsamma.
  Det var gott med smör igen. Och franskbröd, jo, jag tackar, jag. Hur har
  du det för resten, din gamla lymmel? Det går ingen nöd på dig va? Men är
  det inte trist att aldrig höra svenska?
  --Å, man hör det inte så sällan.
  --Hör du, vi tar väl tersen med detsamma, och så kan vi få det varma.
  Vaktmästarn! Vaktmästarn! Det var väl en hurrande djävul--nå där kommer
  han med biffen. Men koss i jesu namn då, karl, vad är det här för en
  servering! Vad fan menar ni med att ge mig kokta potatis till biffen?
  Och så ingen lök på! Nej, det är för djävligt. Kan ni inte lära er att
  laga mat här i Danmark? Ni skulle ta över till Sverige och se, hur vi
  lagar det. Ä, mä, bä--hur var det? Beställde jag en fransk böff. Det
  heter biff, karl, lär er tala rent, men än sen då?
  --Kära bror, förlåt att jag blandar mig i saken. Du beställde en fransk
  biff och det här är en fransk biff, med persiljesmör och kokt potatis.
  --Det är ett djävla sätt i alla fall. Vad begriper jag mig på deras
  franska böff? Men, det smakar ju gott. Hör du, vi tar väl kvarten med
  detsamma? Tjo--nä, hör du, tira där, va! Det var ett djävla stiligt
  fruntimmer. Tjo, lilla fröken, hur står det till med hälsan och
  kärleken ... vafannudå, kände du henne? Det var en annan sak. Ä, ta och
  presentera mig, va?
  --Jag är rädd att det inte går, kära bror. Hon är visst i sällskap.
  --Äsch, vad gör det? Nu är vi i Köpenhamn, och där ska man väl för fan
  ha lov att roa sig. Skål på dig! Djävla roligt att se dig! Men jag
  tycker du har blivit så allvarsam sen sist.
  --Tycker du det? Jag vet inte. Det är väl tiderna.
  --Dom ger man väl fan i, inte sant, vaktmästarn? Vaktmästarn är en
  trevlig pojke, fast vaktmästarn är en gammal fähund. Skål på sig,
  vaktmästarn! Egentligen är ni några fähundar allasammans här över, och
  sura se ni ut när det kommer en svensk hit, men våra pengar, dom har ni
  ingenting emot, va? Dom tar ni emot, va, vaktmästarn? Hur mycket blir
  det här? Det är jag som bjuder, förstår vaktmästarn, därför att jag inte
  sett det här gamla nötet på flera år. Halvtress och halvfjäss, hör du,
  vad är sejsten å halvfjäss?
  --Tjugusex kronor och tjugufem öre, sade jag. Hompa gav tjuguåtta och
  femtio. Vaktmästarn fick sålunda tolv kronor i dricks. I mitt tycke för
  litet.
  Till sommaren lär det komma en invasion av Hompor.
  
  
  VID GRÄNSEN
  
  På morgonen upplyser erotologen oss om att han tänker stanna i Kolding.
  Vi få cykla vidare ensamma.
  Vi emottaga hans meddelande med förståelse och en viss grad av sinnesro.
  Vi erinra oss en ung kvinna, som vi sågo dagen förut, då det var barnens
  dag i Kolding. Med en fin anspelning på detta, som icke engång en
  dövstum skulle kunna missförstå, lämna vi erotologen åt sin saliga
  plåga, och stiga upp i tåget.
  Vi äro nämligen på cykelfärd, och så fort det finns backar förut, ta vi
  med tåget. Utanför Kolding ligga backar på ända till femtio meters höjd.
  Vi ta följaktligen tåget tre stationer fram, så är det gjort.
  Vi stiga ur tåget. Med en snabbhet och beslutsamhet, vartill vi hittills
  inte sett några spår, rusar samfärdsmedlet av över den flata slätten.
  När vi komma ut framför stationen, märka vi orsaken: den sidvind, som
  förföljt oss sedan resans början, har övergått till rak motvind av en
  orkanlik styrka--tre à fyra sekundmeter. Det är därför tåget har rusat
  sin väg. Det har velat förebygga ytterligare fusk i protokollet. Det
  anser, att en cykelfärd är en cykelfärd. Med en suck sätta vi oss upp på
  cyklarna och vända dem så att vi få medvind. Det måste väl finnas
  järnvägståg på det håll där medvinden slutar, säger min kamrat. Jag
  låtsar inte ha hört honom. Man har då karaktär.
  Det går undan söderut en stund. Plötsligt vrider vägen av mot väster.
  Medvinden är slut, sidvinden börjar, och då inga järnvägståg finnas i
  synhåll, finna vi oss i det oundvikliga. Vi vrida av åt väster och börja
  brottas med elementen.
  Vägen går rak och sandig, saffransbrun i färgen. På bägge sidor om den
  ligger heden; här och där är den uppodlad; här och där står en
  granplantage eller en björkdunge; men för det mesta sträcker den sig
  stor och obruten åt alla håll. Vinden får självkänsla när den går fram
  över en sådan slätt. Den inser, att den har vissa chanser. Den beslutar
  att utnyttja dem mot oss. Vi få spänna i, så att det värker i benen och
  korsryggen.
  --Skulle det vara gott med en öl? ropar min kamrat över axeln.
  Jag anser frågan vara retorisk och underlåter att svara. Plötsligt
  skymtar en bokdunge och några hus rakt förut. Vi göra samtidigt
  idéassociationerna: _hus--människor i dem--alla människor äro
  törstiga--krog--öl_. Vi spänna i med spontan energi och på några
  minuter äro vi framme. Vi svänga om en vägkrök. I samma ögonblick hejdas
  vi av en röst.
  --Stopp! Man får inte cykla ned till bron!
  Vi hålla tvärt inne. Den som har hejdat oss är militär. Men varför får
  man inte cykla längre?
  --Man får inte cykla ned till bron, upprepar soldaten. Men man får gå
  dit ned.
  --Varför då?
  --Det här är gränsen.
  Det är sant, det pågår ett världskrig.
  Gränsen. Ordet slår ned i oss. Vi sätta tyst från oss cyklarna.
  --Vi gå naturligtvis dit ned, säger min kamrat.
  Vi gå längs en landsväg, stenlagd som en stadsgata. Det växer högt gräs
  emellan stenarna. Det är längesen man körde här. Efter ett par minuter
  stå vi vid en bro, som går över en liten å. Men bron binder inte längre
  samman två stränder, den skiljer dem åt. Vid vartdera landfästet går det
  en ribba över den, omvirad med taggtråd. Mellan dessa ribbor är ingen
  mans land. Hindret ser inte oövervinnligt ut. Det påminner närmast om
  när barn leka krig. Men i denna puerilitet ligger det ingenting löjligt.
  Under bron flyter den lilla ån, sommarstilla, täckt av vass och
  näckrosor. Ängarna, som gå ned till den på vardera sidan, ha högt,
  vajande gräs och lysa av blommor. Husen på bägge sidorna ligga inbäddade
  i trädgårdar och se gamla och burgna ut. Vi veta att det talas samma
  språk i dem. Allt är på den ena sidan ån som på den andra. Och dock är
  allt olika. Ty den ena sidan tillhör livet och den andra sidan döden. På
  vår sida göra blommorna rätt i att lysa. Över den andra sidan ligger det
  en skugga. Döden och svälten ha brett sina vingar över den i redan många
  år. Och som deras representant står en enda person på andra sidan
  bron--en gråklädd landstormsman med gevär och bajonett. På vår sida av
  bron står som pendant en liten flock svartklädda kvinnor och män och ser
  på honom. Han rör sig inte; han säger ingenting; han stirrar rakt
  framför sig. De säga heller ingenting, men de behöva inte göra det för
  att man skall förstå, att de ha släkt på andra sidan.
  Detta är alltså gränsen.
  Plötsligt skymmes himlen. Vinden har blåst fram en hel molnarmé, som
  breder ut sig över det blå. Solljuset försvinner, först på andra sidan,
  så på vår. Reinhardt kunde inte ha arrangerat det bättre. Den gråklädde
  landstormsmannen står kvar, stel och orörlig, lutad mot geväret. Men de
  svartklädda människorna på vår sida börja tyst gå upp längs den
  gräsbevuxna stenlagda landsvägen.
  Vi följa dem och hoppa upp på våra cyklar. Molnen lova fuktighet av ett
  slag, som vi inte sätta värde på. Vi spänna i under tystnad och efter
  ett par timmar äro vi framme i Ribe. Vi finna erotologen där. Han har
  också varit vid gränsen, men motats över den av den unga
  barnensdagskvinnan och tagit före oss på tåg. Livet har sina stormar.
  
  
  VERANDA MOT HAVET
  
  Den fetaste av de tre cyklisterna lade från sig jordgubbsskeden och
  tände en ny cigarrett.
  --Ah! sade han. En lagom lång cykeltur, ett kallt bad i solnedgången och
  en lagom stark måltid--alla ljuvligheters ljuvlighet och krona.
  Den minsta av de tre cyklisterna sög de sista dropparna ur sitt
  madeiraglas.
  --Du har rätt, sade han, och jag satt själv och tänkte detsamma. Men då
  jag gjorde det, kände jag ett stygn i mitt hjärta i likhet med de
  personer som stenade Stefanus. Ty vad bevisar en sådan reflexion? Att
  man håller på att bli gammal. Ungdomen är den tid, då man inte känner
  efter hur det känns. Medvetandet att man har det bra är den första
  signalen från ålderdomen, som är den tid, då man inte har det bra.
  Den tredje av cyklisterna var en av de personer, som tala i citat. Han
  skyndade sig att citera Salomo om de år, om vilka man skall säga: de
  behaga mig icke. De båda andra tego. Den fete återtog, vänd till den
  minste:
  --Du har rätt. Jag ser, att du är förvånad över att jag medger det. Men
  det är därför att jag på det viset får tillfälle att lancera en sats som
  jag tänkte ut i eftermiddag, medan vi cyklade.
  Den berör lögnaktigheten i ett gammalt ordspråk. Detta ordspråk säger,
  att kunskap är makt. Det är ett omtyckt ordspråk. Det sitter över
  skoldörrarna, och på reklamhäftena från bokförlagen. Den som förnekar
  det blir stenad. Jag skall vara så modig. Jag påstår att det är lögn.
  --Vad behagas! ropade den tredje cyklisten. En lögn att kunskap är makt?
  Är du ignorant?
  --Tyvärr inte, sade den fete. Jag vet för mycket både om andra och mig
  själv. Jag vet om mig själv, när jag är lycklig, och det minskar min
  lycka. Och vad jag eljest vet har varken gjort mig mäktig eller lycklig.
  Men låt oss taga saken i större perspektiv. Låt oss tänka på samhällena.
  År det samhälle mäktigast, där kunskapen är störst? På intet vis.
  Alexanders okunnighet förde honom till Indien. Romarnas okunnighet var
  den solida basen för det romerska riket. Så länge den kunde bevaras,
  växte riket och var omöjligt att besegra. I samma stund som den började
  ge plats för kunskaper, föll det samman. Vad som gjorde att tyskarna
  fruktade engelsmännens inträde i världskriget, var framför allt den
  solida, sekelgamla, brand- och dyrkfria anglosaxiska okunnigheten om
  allt som ligger utanför England. Det är den som gör att England hittills
  aldrig förlorat ett krig. Det borde resas ett monument åt den, tre
  gånger högre än Nelsonpelaren.
  --Du pratar, sade den minste cyklisten. Ska vi inte ha kaffe?
  Han ropade på kyparen utan att avvakta de andras svar.
  Himlen över havet hade grånat. Skyarna tornade upp sig i fantastiska
  drömbyggnader, under vilkas botten en strimma vallmorött solsken
  trängde fram som ett spett. Drömbyggnaderna voro underminerade och
  färdiga att störta.
  --Gud vet, om vi kan cykla i morgon, sade den tredje cyklisten. Jag tror
  det blir regn.
  --Landet behöver regn, sade den fete cyklisten. Jag hoppas det får regn.
  Det är ett kunskapsrikt land, och varje bonde vet hur många millimeter
  regn, det behövs för skörden. Men jag undrar om någon bonde i detta
  kunskapsrika land ber samma bön som de kinesiska bönderna be sedan
  urminnes tider. Den kinesiske bonden säger: må det regna först på
  statens åkrar och därefter på mina. Det är hans enkla och oreflekterade
  bön. Men hur många millimeter det skall till, vet han säkert inte. Han
  är djupt okunnig, och har bevarat sin okunnighet genom fem årtusenden.
  Därför är han personligen lycklig i motsats till oss, och därför kommer
  Kina att överleva alla andra riken. Den vita raseri är bara en
  betydelselös episod.
  --Hör upp med ditt dumma prat, sade den tredje cyklisten. Jag förstår,
  att en person som du försvarar okunnigheten, men de kunskaper du har
  skulle inte engång besvära en kines. Och i Kina hade du varit halshuggen
  för lättja för länge sedan. Vill du ha någon punsch?
  --Det du säger om mitt öde i Kina, sade den fete cyklisten, bevisar bara
  kinesernas beundransvärda klokhet ytterligare. Nå ja, låt mig få ett
  glas punsch då, men må det regna först i edra glas och därefter i mitt.
  Skål!
  
  
  APOLOGI FÖR KONUNG HERODES
  
  Jag bor för närvarande på ett förtjusande sommarhotell. Utanför mina
  fönster sträcker sig bukten, blå- och gröngnistrande i solskenet, som
  var dag väller ned i en fors mellan de vita sommarskyarna. De tre
  revlarna draga sina marmorgröna band parallellt med den vita
  strandremsan; utanför dem går vattnet mörkblått med små ilskna vågor och
  innanför dem sliter det upp sig i tusentals attacker mot stranden.
  Nästan nere vid strandbrynet löper den vita, släta landsvägen, och på
  andra sidan om den, bakom villorna, ligger skogen. Bokarna stå mäktiga,
  svällande, djupgröna; här och där ge de plats åt en uthuggning eller ett
  böljande vetefält. Det är ett nordiskt Arkadien, där bullret från
  världen saknar resonans, och där jag, ovärdig, fått rum.
  Livet är skönt.
  Varje morgon klockan tio--ty jag är lat--drar jag på mig de
  nödtorftigaste kläderna och går ned i badhuset. O, ljuvligheters
  ljuvlighet och krona--saltvatten, klart grönt saltvatten, som bär mig
  och sköljer mig, en simtur och en kontemplativ vila i vattnet med