Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 3

  hvilka flere anglosaxiske konungar genom stränga lagar förgäfves
  sökte utrota. Ymnigt villebråd, såsom rådjur, vildsvin, harar och
  massor af skogsfågel, gjorde lifvet lätt, och de djupa obygderna
  gjorde det tryggadt. Af sådana skogar, utaf hvilka nu väl knappast
  mer än några välvårdade jagtparker torde återstå, funnos vid
  eröfringen, utom tallösa mindre, fyra stora trakter, Sealwudu mellan
  Sommerset och Wilt, Cotteswudu i Glocestershire, Englewudu eller
  Inglewudu (korrump. Inglishwudir) mellan Carlisle och Penrith samt
  Scyrewudu i Nottinghamshire.
  Vid eröfringen blefvo hufvudsakligen de tvenne sednare fruktansvärda
  för inkräktarne. Knapt hade bergstopparne i Durham och kärren i
  Westmoreland blifvit beklädda med normandiska fästen samt landet
  norr om Tee underlagts en normandisk styresman, innan Osulf, son af
  Edulf, i spetsen för skaror af vildmän -- _silvatici_, som de af
  kronisterne kallas -- frambröt från Englewood, öfverföll samt mördade
  grefven och månge af hans män. Samtidigt herrskade Sweyn Siggs son i
  skogsbygderna vid östra kusten. Sin största betydenhet erhöll dock
  det "lilla kriget" under Herewards ledning i det befästade lägret
  på Ely. Till de ofvannämnde sumptrakterne mellan Cambridge och
  Wush-viken, hvilka liknade en sjö, här och der öfversådd med öar af
  fastare mark, hade massor af flyktingar samlat sig, jemte det flere
  kyrkor och kloster ditsändt sina rikedomar undan förödelsen. Till
  anförare valde den samlade hären Hereward, hvilken, liksom engång
  Alfred den store, nu begynte ifrån sina säkra förskansningar träda i
  öppen kamp med fienden. Men det oblida ödet, som tillförene användt
  tvedrägt och afund att förderfva det åt undergången vigda folket,
  använde här äfven förräderiet. Inom förskansningarna låg ett gammalt
  kloster, hvars munkar icke mäktade fördraga den knappa tillgången på
  lifsmedel och hoppades, genom att förråda patrioterne, köpa Wilhelm
  Eröfrarens bevågenhet. Denne, som förgäfvce i tvenne månader med
  hela sin styrka sökt genombryta förhuggningarna, fördes på en omväg
  öfver kärret, inbröt i lägret samt nedgjorde, tillfångatog eller
  förskingrade den sista arméstyrka, som kunde ingifva anglosaxiska
  folket någon förhoppning om befrielse.
  Med detta företag upphörde partigängarkriget att hafva betydelsen
  af en kamp för nationens sjelfbestånd, och öfvergick allt mer till
  fribyteri. Hereward är på engång den siste fosterlandsförsvararen och
  den förste fribytaren. Genom sin kännedom af lokalen lyckades han,
  jemte några få följeslagare, dolde i bottnet på en fiskares båt, att
  smyga förbi Normandernes utposter. Då han fann desse endast svagt
  bevakade, framsprang han ur sitt gömställe och nedhögg flere fiender,
  hvarefter han försvann i de angränsande skogarne. Der fortsatte
  han, outtröttlig i sitt hat, att göra Normanderne stort afbräck,
  läggande sig i bakhåll för deras transporter och öfverrumplande deras
  slott, så att ännu hundrade år sednare den sägen var gängse bland
  segrarne, att om fyra sådane som han hade funnits, skulle de aldrig
  lyckats eröfra England. Omsider skall han, så förtäljer en normandisk
  krönika från medlet af tolfte århundradet, intagen af kärlek till en
  rik anglosaxisk qvinna, af henne blifvit förmådd att söka fred och
  förlikning med konungen, men, oaktadt den kungliga lejden, blifvit
  oförmodadt öfverfallen på sin gård, samt, efter att hafva nedgjort
  fem af nidingarne, fallit genomstungen af de öfriges lansar.
  Ifrån denna tid upphör historien att lemna närmare underrättelser om
  de särskildta bandenas företag och deras anförares bedrifter. Endast
  i förbigående stadnar den normandiska krönikeskrifvaren, för att i
  smädande ordalag påpeka denna infödingarnes medfödda brottslighet --
  "innata indigenis crapula" --, i det han förtäljer att dageligen en
  mängd stölder och mord begingos af männer, hvilka genom stråtröfveri
  samlade sig skändliga egodelar -- "inhonestas opes latrocinio sibi
  contrahentes." Äfven den anglosaxiske annalisten vänder sina blickar
  åt andra håll. Liksom nationen sjelf hoppas han intet mera, han
  fogar sig i försynens skickelse såsom i en bestående ordning, men
  kan dock understundom icke tillbakahålla ett utbrott af medkänsla
  for desse skogens fria söner, hvilka kämpade, om ej för annat, så
  för att störa inkräktarne i besittningen af deras byten och hämnas
  deras fallne fränder och landsmän -- "pro amissis patrum praediis
  et occisis parentibus et compatriotis." De rekryterades fortfarande
  af dem, hvilka icke förmådde uthärda det olideliga förtrycket inom
  samhället, och krönikornas berättelser, att landtfolket öfvergåfvo
  sina boningar och med all sin egendom drogo inåt skogarne, upprepa
  sig så ofta, att det väl må tyckas som skulle ingen qvarstadnat för
  att odla jorden. "Hvarhelst konungen framfar, berättas, bland mycket
  annat, om såväl William Rufus som Henrik Beauclere, begynte hans
  följe plundra det elända folket, och var dervid mycket brännande och
  mandråp, så att enhvar som kunde drog sig med hvad han egde till
  djupet af skogarne och ödemarkerne", och under Stefans regering, då
  stråtröfveriet tyckes hafva blifvit den allmänna ordningen, säger
  Anglosaxon Chronicle[12] om adelns våldsbragder: "der två eller tre
  af dem kommo till en by flydde hela byskapet framför dem, som om de
  varit röfvare." Vid ett sådant samhällstillstånd kan det heller icke
  förundra, att Ralph Basset, som var konung Henriks stor-justitiarie,
  vid ett witena-gemot i Leicestershire på en enda dag lät upphänga
  fyratiofyra fribytare och utstinga ögonen på sex andre: hvartill
  visserligen krönikan tillägger: "Många sannfärdiga män sade att flere
  bland dem ledo med stor orätt, men den allsmägtige Guden, som skådar
  allt, ser ock att detta folket är förtryckt med all orättfärdighet;
  först beröfvar man dem deras egodelar och sedan ihjälslår man
  dem".[13]
  Sålunda fortsatte sig fribyteriet oafbrutet ifrån eröfringen genom
  hela tolfte århundradet, oaktadt all den stränghet man använde till
  dess utrotande. Ännu 1195 utfärdade erkebiskop Hubert, som var
  Richard Lejonhjertas stor-justitiarie, det påbud till alla innevånare
  i England: "att de hvarken skulle sjelfve lefva som tjufvar och
  röfvare, ej heller emottaga och hjelpa sådane i någonting, utan
  använda all sin förmåga att gripa och öfverlemna dem till sheriffen,
  eller åtminstone för honom angifva deras vistelseorter, äfvensom
  att, när uppbåd blifvit gjordt till förföljande af fribytarne och
  röfvarne eller dem som desse undanstucko, enhvar skulle redoboget
  häruti deltaga af alla sina krafter." Detta påbud är en hel historia
  öfver fribyteriet i slutet af tolfte seklet. Sherifferne läto
  utgå kallelse till skallgång, såsom hade fribytarne varit vilda
  djur, hvilka jagades med _hue and crye_, som talesättet lydde,
  från en trakt till en annan; "ty ifrån den stund, heter det i de
  normandiska lagarne från Richard Lejonhjertas tid, en man är fågelfri
  förklarad, är han att anses som en varg -- _gerit caput lupinum_
  --, så att han ostraffadt af enhvar kan dödas".[14] Men man ser ock
  af stor-justitiariens skrifvelse, på hvems sida, sheriffens eller
  fribytarens, folket var böjdt att ställa sig, det tycktes honom icke
  vara synnerligt att lita på, han ber det sjelf icke deltaga i det
  straffvärda lefvernet, han förmanar det att icke gifva de förföljde
  skydd och understöd, han uppmanar det att vara behjelpligt till
  deras utrotande. För att kunna hafva någon visshet härom, anser han
  sig nödsakad tillgripa en utomordentlig åtgärd, han låter hvarje
  man aflägga ed på att efterlefva dessa hans förmaningar. "Men,
  fortfar Roger de Hoveden,[15] som förtäljer om denna åtgärd, många
  fribytare varnades och undflydde efterspaningarna." Då dessa åtgärder
  icke hjelpte, tillgrepos andra. Man anstälde fester, för att locka
  de fågelfrie i snaran, man gaf dem lejdebref, liksom man gifvit
  Hereward, eller man utsatte pris på deras hufvuden, stundom ock med
  framgång, ty skattkammarrullorna för sjunde året af Richards regering
  förtälja, att han utanordnat två mark åt Thomas från Prestwude, för
  det denne hemtat honom fribytaren William af Ellefords hufvud till
  Westminster.[16]
  Detta är hvad historien vet berätta. Låtom oss nu, enligt
  folktraditionen,[17] lokalisera och gifva individualitet åt hennes
  berättelser. Scenen är i Shirewood, det gamla tillhållet för
  fribytare. Kanske har sheriffen i Nottingham just erhållit konungens
  befallning, att med "hue and crye", lefvande eller döde, fånga de
  fredlöse och deras djerfva anförare, Robin Hood. Han lär dock veta
  för väl huru oåtkomlig denne är i sina skogar. Alltnog, han väljer
  att utlysa en stor målskjutning, välberäknande att Robin Hood icke
  skulle utebli. Denne kommer och vinner priset, men likväl misslyckas
  sheriffens plan i grund. Ty Robin Hood, som äfvenledes för väl känner
  den falske sheriffens funder, har med sig hela sin styrka bland det
  församlade folket. Under det de med säkra skott fälla sheriffens män,
  draga de sig i god ordning tillbaka. Förgäfves uppbådar denne hela
  grefskapet. Han beger sig till London att för konungen beklaga sin
  motgång. "Med förlof, herre konung, Robin Hood och hans djerfva band
  trotsar eder, han ernar inom kort spela herre öfver hela nordlandet."
  Då bjuder konungen honom samla alla bågskyttar i provinsen; han vill
  sjelf infinna sig och leda jagten. Så sker. Konungen kommer med ett
  praktfullt följe af riddare, han anställer förhör bland menigheten
  i landskapet, och skallgången begynner. Ifrån Nottingham går jagten
  till Lancasshire, från Lancasshire till Yorkshire, och åter till
  Nottingham. Men förgäfves. När konungen är i Plomton park, är Robin
  Hood i Barnesdale. Har konungen hunnit till Barnesdale, är Robin
  Hood åter i Sherwood. Men öfverallt, der konungen tillförene under
  sina jagtfärder varit van att skåda hjordar af rådjur, finner han
  nu knapt en och annan af sina behornade gunstlingar vid lif. Ty
  Robin Hood icke blott gäckar konungen, han sårar ännu dertill djupt
  hans kärleksfulla omvårdnad om skogarnes villebråd; hvarhelst han
  framsmyger utmed dalsänkningar och flodbäddar, slår han konungens
  djur och gör sig glada dagar;[18] hvaröfver konungen blir "wonder
  wroth", och svär vid treenigheten: "Gifve Gud jag hade Robin Hood i
  mina händer!"
  Är icke folksången här, i sitt förhållande till historien, såsom en
  gren ur samma rot? Den sednare tecknar det allmänna förhållandet,
  den förra detaljerar tilldragelser och karakterer i detsamma. Man
  må icke låta missleda sig af hvad traditionen vidare förtäljer.
  Sedan konungen fåfängt uppehållit sig ett halft år i Nottingham utan
  att få sigte på fribytarne, föreslås honom som en ofelbar utväg,
  att med några af sitt följe kläda sig i munkdrägt och vandra genom
  Sherwood. Han antar förslaget och lyckas utan svårighet. Robin Hood
  fångar honom och för honom med sitt följe in i skogen. Den förklädde
  konungen utger sig för ett sändebud, som inbjuder fribytaren att
  komma till Nottingham, och framtar det kungliga inseglet till
  ett lejdetecken. Vid åsynen häraf böjer Robin Hood sitt knä och
  utbrister: "Välkommen, munk, för ditt budskap, välkommet är mig
  min herres insegel; ty ingen man i verlden älskar jag så högt som
  konungen." De sätta sig att spisa, och efter måltiden begynna lekar
  och målskjutning. Hvarje bom skall straffas med en örfil; sådan är
  fribytarnes plägsed. Äfven Robin Hood skjuter fel och öfverlemnar
  åt den förklädde konungen att gifva straffet. På styrkan i hans arm
  känner han konungen och böjer genast knä, och alla fribytarne med
  honom. "Nåd, min herre konung, för din godhet och din mildhet, åt mig
  och alla mina män", så beder fribytaren, hvarefter de samteligen i
  all vänskap och endrägt återvända till Nottingham, fribytarne för att
  ingå i konungens tjenst.
  Efter hetsjagten skulle man kanske väntat sig ett annat möte. Man
  skulle icke af de vilde fågelfrie männerne väntat sig en sådan
  artighet och loyalitet. "Kan denne Robin Hood, som är så trogen
  emot konungen, vara en Anglosaxare i full resning emot eröfringens
  följder?" frågar sig M. Étienne. Ofelbart skulle ock Hereward
  och hans kamrater Alfrik, Leofwin, Torkill, Siward och Siward
  den röde, behandlat Wilhelm Eröfraren på annat sätt, om lyckan
  fört honom i deras händer. Namnen säga det redan. Men tiderna
  äro något förändrade. Guillaume longue-barbe, då han med Londons
  borgerskap reste sig emot styrelsen, baronerne och prelaterne,
  uppförde sig i förhållande till konungen icke annorlunda än hjelten
  i folksången. Han reste öfver hafvet till Richards läger, och
  böjande knä samt höjande högra handen, begärde han frid och beskydd
  för Londons fattiga invånare.[19] I hela hans opposition, såväl
  som i den, hvilken borgerskapet i förening med baronerne företogo
  emot Guillaume Longchamp, röjer sig en början till den loyala
  hållning, hvilken städse utmärkt engelska folket, den, som så
  egendomligt karakteriserar Wat Tylers resning emot Richard II, då
  sextiotusen till det yttersta drifne landtmän i sträng ordning och
  nästan obeväpnade, tågade till London för att begära rättvisa, och
  den, som ger en prägel äfven åt det beryktade långa parlamentet,
  intills Carl I öfverskridit gränserna för allt menskligt tålamod.
  I konungamakten låg redan på denna tid för det anglosaxiska folket
  icke mera betydelsen af usurpation. Tidigare än någon annan del af
  det normandiska väsendet hade hon erhållit karakteren af legitim,
  tillfölje af konungarnes upprepade politik, att ansluta sig till
  folket såsom ett stöd emot vasallerne. Och denna loyalitetskänsla hos
  folket delade fribytarne lika väl, som de delade folkets känslor och
  intressen i öfrigt.
  I sjelfva verket måste fribytarens sympatier och antipatier hafva
  undergått en väsendtlig förändring under århundradet från Hereward
  till Robin Hood. Liksom folket sjelft hatade han numera de rike och
  mäktige, icke så mycket derföre att de voro af fremmande stam, utan
  derföre att de förtryckte och orättfärdigt behandlade de lägre och
  de fattige. Liksom Guillaume longue-barbe tar han de sednares parti
  emot de förre, och har deremot att af dem påräkna all slags hjelp och
  handräckning i sin kamp emot auktoriteterna. Om detta vänskapliga
  förhållande till de lägre klasserna sågo vi en antydning i erkebiskop
  Huberts påbud. Om samma förhållande vittna sångerna mångfaldt. Af det
  goda han plundrar från de rike och prelaterne, ger han frikostigt
  åt fattiga enkor eller åt förföljde, af gälder nedtryckte yeomän,
  och der nöden ar stor, sätter han icke i fråga att våga äfven lif
  och blod, för att rädda dem från galgen och fängelset. Se här den
  maxim Robin Hood sjelf förkunnar för sina män, då han från Barnesdale
  utsänder dem för att posta vid landsvägen. Little John frågar honom:
  "Mästare, säg oss hvart vi skole gå och huru vi skole förhålla oss;
  hvar vi skole taga och hvar vi skole gifva, hvar vi skole röfva och
  hvar vi skole bulta och binda."
  "Så skolen J förhålla eder, svarar Robin, att J väl tillsen det J
  icke gören någon husbonde skada, som brukar marken med sin plog,
  ej heller någon good yeoman, som besöker skogens gröna lunder, ej
  heller den riddare och sqvire, som är en rättskaffens man; men desse
  biskopar och desse erkebiskopar, dem skolen J bulta och binda, och
  hållen Nottinghams bålde sheriff i godt minne."
  Den är ingen vanlig riddare af landsvägen, som talar ett sådant
  språk. Man kan icke gerna så misstaga sig, att man skulle förblanda
  honom med någon Rinaldo eller Astolfo, men väl kan man ställa honom
  sida vid sida med Skottarnes William Wallace, eller med kämparne
  under grekiska frihetskriget; blott med den skilnad, att han icke,
  liksom de och liksom hans egna föregångare, mera kunde hafva till
  uppgift folkens nationella återupprättelse, utan blott att kämpa för
  sig och sina följeslagares frihet samt, så långt hans pil kunde nå,
  för att värna de mindre och förtryckte emot de mäktiges öfvervåld.
  Att han med folket delade gemensamma känslor och intressen är
  oförnekeligt. "Den som hjelper en god yeoman som är i nöd, hans vän
  vill jag vara", säger han åt sir Richard at the Lee, en sqvire, med
  hvilken han stod i off- och defensiv allians. Men, invänder man, han
  utsträckor sin vänskap för långt. Det är icke öfverensstämmande med
  förhållandena i tolfte seklet, att en anglosaxisk fribytare skulle
  stå på vänskaplig fot med riddare och sqvirer, hvilka uppenbarligen
  tillhörde den herrskando, af folket hatade stammen. Vi tro dock, att
  äfven häri sångens hjelte kan försvara sin härkomst från Richard
  Lejonhjertas tidehvarf. Sedan engång nationalhatet förvandlats till
  ett hat emot de förtryckande och rike, funnos bland Normanderne en
  icke fåtalig klass, hvilken lyckans vexlingar bragt i samma armod,
  som drabbat infödingarne, och hvilken dermed, sedan den hvarken hade
  magt att skada eller anledning att förakta desse, undandrogs deras
  fiendskap; under det å andra sidan idoghet och någon gång slumpen
  höjt anglosaxiska familjer till välstånd, åtminstone till samma nivå
  som de förre. Här uppstod nu, på den gräns der de begge stammarne
  med deras olika förmögenhetsvilkor möttes, en klass af frie män med
  gemensamhet i seder och språk, alstrad af deras dagliga beröring och
  af gemensamheten i intressen. Det är denna klass en gammal författare
  från Henrik II:s tid afser, då han försäkrar att nationerna voro så
  blandade, att man den tiden knapt kunde skilja, hvem som vore af
  anglosaxisk, hvem af normandisk börd; ty han tillägger genast, att
  han icke talar om trälarne och de lifegne, utan blott om de frie,
  som odlade sin egen jord.[20] Denna klass, som med tiden blef allt
  talrikare, bar ock ett namn, hvilket antydde dess blandade ursprung.
  Den kallades, med ett tillägg af anglosaxisk ändelse till ett
  normandiskt ord, _franklings_, det är, ättlingar af de frie (franci
  tenentes l. liberi homines,[21]), och omfattade såväl knight'en
  och sqvire'n af medelmåttigare lefnadsvilkor, som den oadelige
  landtmannen. Dess språk var den _lingua rustica_, som uppstått af
  nödvändigheten för fremlingarne att på något sätt meddela sig med
  de besegrade, och som hufvudsakligen bestod af anglosaxiskt element
  -- ty anglosaxiska folket bevisar i allt, att assimilationskraften
  fanns på dess sida -- med hvilket nya ord och talesätt ifrån
  fransyskan blifvit införlifvade. Det bästa beviset på tillvaron
  af en sådan klass afger litteraturen. Layamons öfversättning af
  Brut d'Angleterre, romanen om Childe Horne, m.fl. normandiska
  fabelkrönikor, öfversatta till denna lingua rustica, vittna att en
  klass måste hafva funnits, för hvilken det chevalereska lifvet icke
  var fremmande, ehuru den fordrade att höra minstrelen sjunga derom på
  det nya blandspråket.
  Till denna klass af landtbrukare och borgare, som i många fall är
  svår att till sina gränsor bestämma, stod fribytaren sjelffallet i
  samma vänskapsförhållande som till det lägre folket, eftersom deras
  seder och bruk, deras känslor och intressen voro gemensamma. Se
  här hvad sången derom förtäljer. När engång fribytarne återvände
  från posteringen vid landsvägen, medförde de en "good knyght",
  hvars bekymrade och sorgbundna utseende väckte deras synnerliga
  medlidande. Sedan de spisat rundeligen, spörjer honom Robin, om han
  är en riddare som lefver af plundring -- knyght of forse -- eller en
  ockrare, om han lefvat sin tid i vällust och förstört sina egodelar
  i oregerlighet och kif. "O, intet af allt detta", svarar riddaren
  och förtäljer huru han nödgats pantsätta sitt gods hos munkarne i
  S:t Marys kloster, hvilka nu med våld och orätt söka beröfva honom
  detsamma. I sin förtviflan har riddaren beslutit att taga korset
  och begifva sig till det Heliga Landet. Då Robin Hood erfar detta,
  befaller han Little John att uppräkna åt riddaren den erforderliga
  summan, hvartill han ännu lägger _a rich lyveray_ af Lincoln-grönt
  tyg, en häst och till på köpet Little John sjelf som page. Riddaren
  hastar glad i hågen till S:t Marys kloster, der abboten som bäst
  är i öfverläggning med "the hye justice", huru de skola slå under
  sig riddarens gods. Han betalar sin skuld, och när han sedan tänker
  på Barnesdale, på Robin Hood, Scathelock och Much mjölnaresonen,
  välsignade han dem som de bästa männer han någonsin träffat, och när
  han möter sin hustru, manar han henne att bedja för Robin Hood, som
  hjelpt dem ur deras nöd. Men han får ock anledning att i handling
  bevisa sin vänskap, ty vid det tillfället, då sheriffen listeligen
  öfverfaller fribytarne under målskjutningen, draga de sig tillbaka
  inom sir Richards kastell, hvilket ock förgäfves af sheriffen
  belägras. Sålunda träder riddaren i öppet förbund med de fågelfrie;
  och detta förbund skulle stå sheriffen dyrt. Ty då han, läggande sig
  i bakhåll, lyckats fånga riddaren, hastar dennes maka till Sherwood
  och underrättar Robin Hood om hans fara. Utom sig af vrede springer
  fribytaren upp; han svär vid treenigheten att befria sin förbundne,
  sammanblåser sitt band och företager en öppen storm emot Nottingham,
  med den framgång att staden intages och sheriffen faller för Robin
  Hoods aldrig felande pil, hvarefter riddaren följer dem till
  skogarna, genom hvilkas kärr och mossor han beledsagar bandet under
  jagten, som konungen kort derpå begynner.
  Helt annat blir mottagandet och behandlingssättet, om det är en
  prelat, som drar vägen fram genom Sherwood. Då stiger Robin Hood
  eller hans män plötsligt midt på vägen, fattar hästens tyglar och
  säger: "Sir abbot, med förlof, ni måste bida en stund; vi äro yeomän
  af denna skogen -- yeoman of the forrest är den stolta titel de helst
  gifva sig sjelfva -- som bo under de grönskande träden och lefva
  af vår konungs villebråd; annan lott hafva vi icke. Men J hafven
  kyrkor och räntor och guld till öfverlopps; gifven oss i den heliga
  Barmhertighetens namn något af ert öfverflöd." Fribytarne äro aldrig
  vid bättre lynne, än då de på detta sätt lyckats uppbringa någon
  _fat-hedid monke_. Också hafva de icke några bittrare fiender än de
  andlige, med undantag måhända af sheriffen i Nottingham, med hvilken
  de sjelffallet lågo i fejd på lif och död. En munk förråder deras
  höfding, då han knäfallit i S:t Marys kyrka i Nottingham, för att
  engång få åhöra en mässa; i ett nunnekloster bringas han slutligen om
  lifvet, då han derstädes sökt bot under en febersjukdom. Man måste
  väl, såsom M. Étienne vill, tillskrifva en del af denna ovänskap åt
  Lollardernas hat under fjortonde och femtonde århundradet; men den
  söker dock uppenbarligen sitt ursprung från tidigare datum, alltfrån
  eröfringens fasor, under hvilka det normandiska presterskapet i
  obarmhertighet, vildhet och rofgirighet på intet sätt stod efter de
  verldslige krigarne. Redan då sårades folkets fromma känsla i sina
  rötter, deras prester afsattes och öfverlemnades åt elände, klostrena
  tömdes och fyldes med band af munkar, hvilka följt eröfrarhären i
  spåren, de högre anglosaxiske prelaterne ledo martyrdöden eller dogo
  i fengelser och landsflykt, ja de vördade nationalhelgonen hånades,
  deras ben kringströddes och kulten förbjöds. Detta normandiska
  kleresi, som sålunda inträdt i sina embeten, fortsatte som det
  begynte. Der betjenter och qvacksalfvare bekläddes med mitran och
  herdestafven, var det naturligt nog att prelaterne icke sällan
  stodo främst i att plåga det arma folket. Denna fiendtlighet emot
  prelaterne och det doterade kleresiet i gemen erhöll ny näring i
  folkets sinne vid konungens strid med erkebiskop Becket, hvarvid det
  förra beredvilligt deltog i förföljelsen emot det blifvande helgonet,
  hvilket åter genast af det lägre presterskapet och folket omfattades
  som deras man. Vid den tid Robin Hood-sången tog sin upprinnelse,
  hade fiendtligheten erhållit ett nytt föremål i Guillaume Longchamps
  personlighet, hvilken hos folket ådrog sig ett hat, som var stort nog
  att hinna till både för honom och det stånd han tillhörde.
  Vi hafva sålunda sökt visa, att den ställning, hvari sången
  försätter fribytaren till konungen, auktoriteterna, folket och de
  andlige, i det närmaste motsvarar hvad historien om denna ställning
  intygar. Endast i afseende å hans förhållande till baronerne bär
  femtonde århundradets folksång intet vittnesbörd. Måhända kan detta
  dock så förklaras, att det vänskapligare förhållande, i hvilket
  högadeln trädde till folket under deras gemensamma opposition emot
  konungamakten, kommit erinringarna om deras fordna fiendskap att
  bortfalla ur sången. Ännu återstå likväl tvenne drag ur sången,
  hvilka lifligt erinra om tolfte seklet.
  En omständighet, hvilken länge och kraftigt underhöll fribyteriet,
  var hårdheten och orättvisan i de blodiga jagtlagarne. Anglosaxaren
  var af gammalt en skicklig jägare, som med sina nät och hundar samt
  det korta jagtspjutet förstod att tillgodogöra det rika villebrådet
  i skogarne. Sedan han genom eröfringen blifvit plundrad på sin jord
  och genom ständiga utpressningar på dess afkastning, återstod i många
  delar af landet endast jagten och fisket hvarmed han kunde bärga
  lifvet. Men äfven denna källa skulle för honom stängas. Wilhelm
  Eröfraren förbehöll sig af eröfringsbytet uteslutande eganderätt
  till alla skogar med deras villebråd, "och utfärdade lagar, säger
  Anglosaxon Chronicle, hvilka bjödo att enhvar som dödade en hjort
  eller hind, skulle mista sina ögon; äfvenså för dödandet af ett
  vildsvin; ja, äfven harorna skulle gå fria; ty konung Wilhelm
  älskade de vilda djuren som om han varit deras fader".[22] Denna
  sällsamma passion, som beherrskade honom och alla medlemmarne af
  hans hus, utestängde tillochmed den normandiska adeln från deras
  älsklingsnöje, under det den beröfvade en ansenlig del af folket dess
  enda återstående näring. Följden af sådana lagar blefvo ständiga
  öfverträdelser och ständiga förföljelser. Så berättar Eadmer, som
  skref sina _Historiae_ i början af tolfte seklet, att vid ett
  shiregemot icke mindre än femtio anglosaxare stäldes till rätta
  för brottet att hafva jagat i de kungliga skogarne, samt dödat,
  fångat och ätit konungens hjortar, såsom anklagelsen lydde. Då icke
  några vittnen funnos, ålade dem de normandiske domarne att undergå
  jernbörd. Men då vid den tredje dagen deras händer befunnos oskadade
  och domen förtäldes för konungen, bespottade han densamma och fälde
  sin egen dom, utan afseende derpå.[23] Ett sådant handhafvande af
  de grymma lagarne förde invånarne att i hopar sälla sig till de
  fågelfrie, hvilka öppet trotsade förtryckarne och gjorde sig glada
  dagar af det besparade villebrådet. Här lärde de sig äfven att utbyta
  sina fordna jagtvapen emot bågen, hvars tysta och och snabba pil
  gjorde jagten möjlig äfven utan hundar -- tillochmed vallhundarne
  stympades för den arme landtbrukaren, för att icke kunna användas
  till jagt -- och utan att väcka uppmärksamhet hos _forestiers_ och
  _regardeurs_, eller _rangers_, såsom han på sitt språk kallade de
  ströfvande kungliga väktarne. Detta var anledningen till bruket af
  bågen, hvilken innan kort utträngde äfven stridsyxan, och hvars
  användning blef så allmän och stor, att bågskjutning intill krutets
  uppfinning utgjorde på engång en nationalförlustelse och, sedan den
  sega idegranen begynte spännas af fria armar, ett nationalvapen,
  som mer än en gång drog segern till Englands fanor. Af samma skäl
  utbredde sig begagnandet af den gröna drägten af ett groft, i
  Lincoln förfärdigadt tyg, genom hvars färg fribytarne lättare kunde
  försticka sig mellan träden, liksom Högskottarne antogo den brokiga
  randningen på sina plaider för att lättare framsmyga bland ljungen på
  hedarne.[24]
  Om dessa fiendtligheter angående skogarnes behornade innevånare, å
  ena sidan förda med båge och pilar, å den andra med rep och svärd,
  och om det hat som deraf alstrats i folkets sinne, vittna sångerna
  på många sätt. Näst nöjet af att fånga en prelat och genomsöka
  packningen på hans _somerses_, är för fribytaren nöjet att falla
  konungens villebråd. Med hvarje pil, som fäller ett rådjur eller
  vildsvin, tycker han sig hämnas alla orättvisor, alla förföljelser,
  jagtlagarne ådragit folket. Vi hafva sett honom med gamman föröda
  de kungliga älsklingarne, under det han sjelf flydde som en jagad
  kronhjort undan konungen. Men sången förtäljer ock, att han verksamt
  uppträdde, för att ur förtryckarnes händer rycka dem, hvilka, i
  likhet med ofvanomtaldte femtio anglosaxare, anklagades för det
  som just utgjorde hans älsklingsnöje. En dag, då han vandrat ut på
  äfventyr, möter han en gammal qvinna badande i tårar. Han känner
  henne väl, hon har i nödens stund bistått honom, kanske någon gång,