Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 3

hvilka flere anglosaxiske konungar genom stränga lagar förgäfves
sökte utrota. Ymnigt villebråd, såsom rådjur, vildsvin, harar och
massor af skogsfågel, gjorde lifvet lätt, och de djupa obygderna
gjorde det tryggadt. Af sådana skogar, utaf hvilka nu väl knappast
mer än några välvårdade jagtparker torde återstå, funnos vid
eröfringen, utom tallösa mindre, fyra stora trakter, Sealwudu mellan
Sommerset och Wilt, Cotteswudu i Glocestershire, Englewudu eller
Inglewudu (korrump. Inglishwudir) mellan Carlisle och Penrith samt
Scyrewudu i Nottinghamshire.
Vid eröfringen blefvo hufvudsakligen de tvenne sednare fruktansvärda
för inkräktarne. Knapt hade bergstopparne i Durham och kärren i
Westmoreland blifvit beklädda med normandiska fästen samt landet
norr om Tee underlagts en normandisk styresman, innan Osulf, son af
Edulf, i spetsen för skaror af vildmän -- _silvatici_, som de af
kronisterne kallas -- frambröt från Englewood, öfverföll samt mördade
grefven och månge af hans män. Samtidigt herrskade Sweyn Siggs son i
skogsbygderna vid östra kusten. Sin största betydenhet erhöll dock
det "lilla kriget" under Herewards ledning i det befästade lägret
på Ely. Till de ofvannämnde sumptrakterne mellan Cambridge och
Wush-viken, hvilka liknade en sjö, här och der öfversådd med öar af
fastare mark, hade massor af flyktingar samlat sig, jemte det flere
kyrkor och kloster ditsändt sina rikedomar undan förödelsen. Till
anförare valde den samlade hären Hereward, hvilken, liksom engång
Alfred den store, nu begynte ifrån sina säkra förskansningar träda i
öppen kamp med fienden. Men det oblida ödet, som tillförene användt
tvedrägt och afund att förderfva det åt undergången vigda folket,
använde här äfven förräderiet. Inom förskansningarna låg ett gammalt
kloster, hvars munkar icke mäktade fördraga den knappa tillgången på
lifsmedel och hoppades, genom att förråda patrioterne, köpa Wilhelm
Eröfrarens bevågenhet. Denne, som förgäfvce i tvenne månader med
hela sin styrka sökt genombryta förhuggningarna, fördes på en omväg
öfver kärret, inbröt i lägret samt nedgjorde, tillfångatog eller
förskingrade den sista arméstyrka, som kunde ingifva anglosaxiska
folket någon förhoppning om befrielse.
Med detta företag upphörde partigängarkriget att hafva betydelsen
af en kamp för nationens sjelfbestånd, och öfvergick allt mer till
fribyteri. Hereward är på engång den siste fosterlandsförsvararen och
den förste fribytaren. Genom sin kännedom af lokalen lyckades han,
jemte några få följeslagare, dolde i bottnet på en fiskares båt, att
smyga förbi Normandernes utposter. Då han fann desse endast svagt
bevakade, framsprang han ur sitt gömställe och nedhögg flere fiender,
hvarefter han försvann i de angränsande skogarne. Der fortsatte
han, outtröttlig i sitt hat, att göra Normanderne stort afbräck,
läggande sig i bakhåll för deras transporter och öfverrumplande deras
slott, så att ännu hundrade år sednare den sägen var gängse bland
segrarne, att om fyra sådane som han hade funnits, skulle de aldrig
lyckats eröfra England. Omsider skall han, så förtäljer en normandisk
krönika från medlet af tolfte århundradet, intagen af kärlek till en
rik anglosaxisk qvinna, af henne blifvit förmådd att söka fred och
förlikning med konungen, men, oaktadt den kungliga lejden, blifvit
oförmodadt öfverfallen på sin gård, samt, efter att hafva nedgjort
fem af nidingarne, fallit genomstungen af de öfriges lansar.
Ifrån denna tid upphör historien att lemna närmare underrättelser om
de särskildta bandenas företag och deras anförares bedrifter. Endast
i förbigående stadnar den normandiska krönikeskrifvaren, för att i
smädande ordalag påpeka denna infödingarnes medfödda brottslighet --
"innata indigenis crapula" --, i det han förtäljer att dageligen en
mängd stölder och mord begingos af männer, hvilka genom stråtröfveri
samlade sig skändliga egodelar -- "inhonestas opes latrocinio sibi
contrahentes." Äfven den anglosaxiske annalisten vänder sina blickar
åt andra håll. Liksom nationen sjelf hoppas han intet mera, han
fogar sig i försynens skickelse såsom i en bestående ordning, men
kan dock understundom icke tillbakahålla ett utbrott af medkänsla
for desse skogens fria söner, hvilka kämpade, om ej för annat, så
för att störa inkräktarne i besittningen af deras byten och hämnas
deras fallne fränder och landsmän -- "pro amissis patrum praediis
et occisis parentibus et compatriotis." De rekryterades fortfarande
af dem, hvilka icke förmådde uthärda det olideliga förtrycket inom
samhället, och krönikornas berättelser, att landtfolket öfvergåfvo
sina boningar och med all sin egendom drogo inåt skogarne, upprepa
sig så ofta, att det väl må tyckas som skulle ingen qvarstadnat för
att odla jorden. "Hvarhelst konungen framfar, berättas, bland mycket
annat, om såväl William Rufus som Henrik Beauclere, begynte hans
följe plundra det elända folket, och var dervid mycket brännande och
mandråp, så att enhvar som kunde drog sig med hvad han egde till
djupet af skogarne och ödemarkerne", och under Stefans regering, då
stråtröfveriet tyckes hafva blifvit den allmänna ordningen, säger
Anglosaxon Chronicle[12] om adelns våldsbragder: "der två eller tre
af dem kommo till en by flydde hela byskapet framför dem, som om de
varit röfvare." Vid ett sådant samhällstillstånd kan det heller icke
förundra, att Ralph Basset, som var konung Henriks stor-justitiarie,
vid ett witena-gemot i Leicestershire på en enda dag lät upphänga
fyratiofyra fribytare och utstinga ögonen på sex andre: hvartill
visserligen krönikan tillägger: "Många sannfärdiga män sade att flere
bland dem ledo med stor orätt, men den allsmägtige Guden, som skådar
allt, ser ock att detta folket är förtryckt med all orättfärdighet;
först beröfvar man dem deras egodelar och sedan ihjälslår man
dem".[13]
Sålunda fortsatte sig fribyteriet oafbrutet ifrån eröfringen genom
hela tolfte århundradet, oaktadt all den stränghet man använde till
dess utrotande. Ännu 1195 utfärdade erkebiskop Hubert, som var
Richard Lejonhjertas stor-justitiarie, det påbud till alla innevånare
i England: "att de hvarken skulle sjelfve lefva som tjufvar och
röfvare, ej heller emottaga och hjelpa sådane i någonting, utan
använda all sin förmåga att gripa och öfverlemna dem till sheriffen,
eller åtminstone för honom angifva deras vistelseorter, äfvensom
att, när uppbåd blifvit gjordt till förföljande af fribytarne och
röfvarne eller dem som desse undanstucko, enhvar skulle redoboget
häruti deltaga af alla sina krafter." Detta påbud är en hel historia
öfver fribyteriet i slutet af tolfte seklet. Sherifferne läto
utgå kallelse till skallgång, såsom hade fribytarne varit vilda
djur, hvilka jagades med _hue and crye_, som talesättet lydde,
från en trakt till en annan; "ty ifrån den stund, heter det i de
normandiska lagarne från Richard Lejonhjertas tid, en man är fågelfri
förklarad, är han att anses som en varg -- _gerit caput lupinum_
--, så att han ostraffadt af enhvar kan dödas".[14] Men man ser ock
af stor-justitiariens skrifvelse, på hvems sida, sheriffens eller
fribytarens, folket var böjdt att ställa sig, det tycktes honom icke
vara synnerligt att lita på, han ber det sjelf icke deltaga i det
straffvärda lefvernet, han förmanar det att icke gifva de förföljde
skydd och understöd, han uppmanar det att vara behjelpligt till
deras utrotande. För att kunna hafva någon visshet härom, anser han
sig nödsakad tillgripa en utomordentlig åtgärd, han låter hvarje
man aflägga ed på att efterlefva dessa hans förmaningar. "Men,
fortfar Roger de Hoveden,[15] som förtäljer om denna åtgärd, många
fribytare varnades och undflydde efterspaningarna." Då dessa åtgärder
icke hjelpte, tillgrepos andra. Man anstälde fester, för att locka
de fågelfrie i snaran, man gaf dem lejdebref, liksom man gifvit
Hereward, eller man utsatte pris på deras hufvuden, stundom ock med
framgång, ty skattkammarrullorna för sjunde året af Richards regering
förtälja, att han utanordnat två mark åt Thomas från Prestwude, för
det denne hemtat honom fribytaren William af Ellefords hufvud till
Westminster.[16]
Detta är hvad historien vet berätta. Låtom oss nu, enligt
folktraditionen,[17] lokalisera och gifva individualitet åt hennes
berättelser. Scenen är i Shirewood, det gamla tillhållet för
fribytare. Kanske har sheriffen i Nottingham just erhållit konungens
befallning, att med "hue and crye", lefvande eller döde, fånga de
fredlöse och deras djerfva anförare, Robin Hood. Han lär dock veta
för väl huru oåtkomlig denne är i sina skogar. Alltnog, han väljer
att utlysa en stor målskjutning, välberäknande att Robin Hood icke
skulle utebli. Denne kommer och vinner priset, men likväl misslyckas
sheriffens plan i grund. Ty Robin Hood, som äfvenledes för väl känner
den falske sheriffens funder, har med sig hela sin styrka bland det
församlade folket. Under det de med säkra skott fälla sheriffens män,
draga de sig i god ordning tillbaka. Förgäfves uppbådar denne hela
grefskapet. Han beger sig till London att för konungen beklaga sin
motgång. "Med förlof, herre konung, Robin Hood och hans djerfva band
trotsar eder, han ernar inom kort spela herre öfver hela nordlandet."
Då bjuder konungen honom samla alla bågskyttar i provinsen; han vill
sjelf infinna sig och leda jagten. Så sker. Konungen kommer med ett
praktfullt följe af riddare, han anställer förhör bland menigheten
i landskapet, och skallgången begynner. Ifrån Nottingham går jagten
till Lancasshire, från Lancasshire till Yorkshire, och åter till
Nottingham. Men förgäfves. När konungen är i Plomton park, är Robin
Hood i Barnesdale. Har konungen hunnit till Barnesdale, är Robin
Hood åter i Sherwood. Men öfverallt, der konungen tillförene under
sina jagtfärder varit van att skåda hjordar af rådjur, finner han
nu knapt en och annan af sina behornade gunstlingar vid lif. Ty
Robin Hood icke blott gäckar konungen, han sårar ännu dertill djupt
hans kärleksfulla omvårdnad om skogarnes villebråd; hvarhelst han
framsmyger utmed dalsänkningar och flodbäddar, slår han konungens
djur och gör sig glada dagar;[18] hvaröfver konungen blir "wonder
wroth", och svär vid treenigheten: "Gifve Gud jag hade Robin Hood i
mina händer!"
Är icke folksången här, i sitt förhållande till historien, såsom en
gren ur samma rot? Den sednare tecknar det allmänna förhållandet,
den förra detaljerar tilldragelser och karakterer i detsamma. Man
må icke låta missleda sig af hvad traditionen vidare förtäljer.
Sedan konungen fåfängt uppehållit sig ett halft år i Nottingham utan
att få sigte på fribytarne, föreslås honom som en ofelbar utväg,
att med några af sitt följe kläda sig i munkdrägt och vandra genom
Sherwood. Han antar förslaget och lyckas utan svårighet. Robin Hood
fångar honom och för honom med sitt följe in i skogen. Den förklädde
konungen utger sig för ett sändebud, som inbjuder fribytaren att
komma till Nottingham, och framtar det kungliga inseglet till
ett lejdetecken. Vid åsynen häraf böjer Robin Hood sitt knä och
utbrister: "Välkommen, munk, för ditt budskap, välkommet är mig
min herres insegel; ty ingen man i verlden älskar jag så högt som
konungen." De sätta sig att spisa, och efter måltiden begynna lekar
och målskjutning. Hvarje bom skall straffas med en örfil; sådan är
fribytarnes plägsed. Äfven Robin Hood skjuter fel och öfverlemnar
åt den förklädde konungen att gifva straffet. På styrkan i hans arm
känner han konungen och böjer genast knä, och alla fribytarne med
honom. "Nåd, min herre konung, för din godhet och din mildhet, åt mig
och alla mina män", så beder fribytaren, hvarefter de samteligen i
all vänskap och endrägt återvända till Nottingham, fribytarne för att
ingå i konungens tjenst.
Efter hetsjagten skulle man kanske väntat sig ett annat möte. Man
skulle icke af de vilde fågelfrie männerne väntat sig en sådan
artighet och loyalitet. "Kan denne Robin Hood, som är så trogen
emot konungen, vara en Anglosaxare i full resning emot eröfringens
följder?" frågar sig M. Étienne. Ofelbart skulle ock Hereward
och hans kamrater Alfrik, Leofwin, Torkill, Siward och Siward
den röde, behandlat Wilhelm Eröfraren på annat sätt, om lyckan
fört honom i deras händer. Namnen säga det redan. Men tiderna
äro något förändrade. Guillaume longue-barbe, då han med Londons
borgerskap reste sig emot styrelsen, baronerne och prelaterne,
uppförde sig i förhållande till konungen icke annorlunda än hjelten
i folksången. Han reste öfver hafvet till Richards läger, och
böjande knä samt höjande högra handen, begärde han frid och beskydd
för Londons fattiga invånare.[19] I hela hans opposition, såväl
som i den, hvilken borgerskapet i förening med baronerne företogo
emot Guillaume Longchamp, röjer sig en början till den loyala
hållning, hvilken städse utmärkt engelska folket, den, som så
egendomligt karakteriserar Wat Tylers resning emot Richard II, då
sextiotusen till det yttersta drifne landtmän i sträng ordning och
nästan obeväpnade, tågade till London för att begära rättvisa, och
den, som ger en prägel äfven åt det beryktade långa parlamentet,
intills Carl I öfverskridit gränserna för allt menskligt tålamod.
I konungamakten låg redan på denna tid för det anglosaxiska folket
icke mera betydelsen af usurpation. Tidigare än någon annan del af
det normandiska väsendet hade hon erhållit karakteren af legitim,
tillfölje af konungarnes upprepade politik, att ansluta sig till
folket såsom ett stöd emot vasallerne. Och denna loyalitetskänsla hos
folket delade fribytarne lika väl, som de delade folkets känslor och
intressen i öfrigt.
I sjelfva verket måste fribytarens sympatier och antipatier hafva
undergått en väsendtlig förändring under århundradet från Hereward
till Robin Hood. Liksom folket sjelft hatade han numera de rike och
mäktige, icke så mycket derföre att de voro af fremmande stam, utan
derföre att de förtryckte och orättfärdigt behandlade de lägre och
de fattige. Liksom Guillaume longue-barbe tar han de sednares parti
emot de förre, och har deremot att af dem påräkna all slags hjelp och
handräckning i sin kamp emot auktoriteterna. Om detta vänskapliga
förhållande till de lägre klasserna sågo vi en antydning i erkebiskop
Huberts påbud. Om samma förhållande vittna sångerna mångfaldt. Af det
goda han plundrar från de rike och prelaterne, ger han frikostigt
åt fattiga enkor eller åt förföljde, af gälder nedtryckte yeomän,
och der nöden ar stor, sätter han icke i fråga att våga äfven lif
och blod, för att rädda dem från galgen och fängelset. Se här den
maxim Robin Hood sjelf förkunnar för sina män, då han från Barnesdale
utsänder dem för att posta vid landsvägen. Little John frågar honom:
"Mästare, säg oss hvart vi skole gå och huru vi skole förhålla oss;
hvar vi skole taga och hvar vi skole gifva, hvar vi skole röfva och
hvar vi skole bulta och binda."
"Så skolen J förhålla eder, svarar Robin, att J väl tillsen det J
icke gören någon husbonde skada, som brukar marken med sin plog,
ej heller någon good yeoman, som besöker skogens gröna lunder, ej
heller den riddare och sqvire, som är en rättskaffens man; men desse
biskopar och desse erkebiskopar, dem skolen J bulta och binda, och
hållen Nottinghams bålde sheriff i godt minne."
Den är ingen vanlig riddare af landsvägen, som talar ett sådant
språk. Man kan icke gerna så misstaga sig, att man skulle förblanda
honom med någon Rinaldo eller Astolfo, men väl kan man ställa honom
sida vid sida med Skottarnes William Wallace, eller med kämparne
under grekiska frihetskriget; blott med den skilnad, att han icke,
liksom de och liksom hans egna föregångare, mera kunde hafva till
uppgift folkens nationella återupprättelse, utan blott att kämpa för
sig och sina följeslagares frihet samt, så långt hans pil kunde nå,
för att värna de mindre och förtryckte emot de mäktiges öfvervåld.
Att han med folket delade gemensamma känslor och intressen är
oförnekeligt. "Den som hjelper en god yeoman som är i nöd, hans vän
vill jag vara", säger han åt sir Richard at the Lee, en sqvire, med
hvilken han stod i off- och defensiv allians. Men, invänder man, han
utsträckor sin vänskap för långt. Det är icke öfverensstämmande med
förhållandena i tolfte seklet, att en anglosaxisk fribytare skulle
stå på vänskaplig fot med riddare och sqvirer, hvilka uppenbarligen
tillhörde den herrskando, af folket hatade stammen. Vi tro dock, att
äfven häri sångens hjelte kan försvara sin härkomst från Richard
Lejonhjertas tidehvarf. Sedan engång nationalhatet förvandlats till
ett hat emot de förtryckande och rike, funnos bland Normanderne en
icke fåtalig klass, hvilken lyckans vexlingar bragt i samma armod,
som drabbat infödingarne, och hvilken dermed, sedan den hvarken hade
magt att skada eller anledning att förakta desse, undandrogs deras
fiendskap; under det å andra sidan idoghet och någon gång slumpen
höjt anglosaxiska familjer till välstånd, åtminstone till samma nivå
som de förre. Här uppstod nu, på den gräns der de begge stammarne
med deras olika förmögenhetsvilkor möttes, en klass af frie män med
gemensamhet i seder och språk, alstrad af deras dagliga beröring och
af gemensamheten i intressen. Det är denna klass en gammal författare
från Henrik II:s tid afser, då han försäkrar att nationerna voro så
blandade, att man den tiden knapt kunde skilja, hvem som vore af
anglosaxisk, hvem af normandisk börd; ty han tillägger genast, att
han icke talar om trälarne och de lifegne, utan blott om de frie,
som odlade sin egen jord.[20] Denna klass, som med tiden blef allt
talrikare, bar ock ett namn, hvilket antydde dess blandade ursprung.
Den kallades, med ett tillägg af anglosaxisk ändelse till ett
normandiskt ord, _franklings_, det är, ättlingar af de frie (franci
tenentes l. liberi homines,[21]), och omfattade såväl knight'en
och sqvire'n af medelmåttigare lefnadsvilkor, som den oadelige
landtmannen. Dess språk var den _lingua rustica_, som uppstått af
nödvändigheten för fremlingarne att på något sätt meddela sig med
de besegrade, och som hufvudsakligen bestod af anglosaxiskt element
-- ty anglosaxiska folket bevisar i allt, att assimilationskraften
fanns på dess sida -- med hvilket nya ord och talesätt ifrån
fransyskan blifvit införlifvade. Det bästa beviset på tillvaron
af en sådan klass afger litteraturen. Layamons öfversättning af
Brut d'Angleterre, romanen om Childe Horne, m.fl. normandiska
fabelkrönikor, öfversatta till denna lingua rustica, vittna att en
klass måste hafva funnits, för hvilken det chevalereska lifvet icke
var fremmande, ehuru den fordrade att höra minstrelen sjunga derom på
det nya blandspråket.
Till denna klass af landtbrukare och borgare, som i många fall är
svår att till sina gränsor bestämma, stod fribytaren sjelffallet i
samma vänskapsförhållande som till det lägre folket, eftersom deras
seder och bruk, deras känslor och intressen voro gemensamma. Se
här hvad sången derom förtäljer. När engång fribytarne återvände
från posteringen vid landsvägen, medförde de en "good knyght",
hvars bekymrade och sorgbundna utseende väckte deras synnerliga
medlidande. Sedan de spisat rundeligen, spörjer honom Robin, om han
är en riddare som lefver af plundring -- knyght of forse -- eller en
ockrare, om han lefvat sin tid i vällust och förstört sina egodelar
i oregerlighet och kif. "O, intet af allt detta", svarar riddaren
och förtäljer huru han nödgats pantsätta sitt gods hos munkarne i
S:t Marys kloster, hvilka nu med våld och orätt söka beröfva honom
detsamma. I sin förtviflan har riddaren beslutit att taga korset
och begifva sig till det Heliga Landet. Då Robin Hood erfar detta,
befaller han Little John att uppräkna åt riddaren den erforderliga
summan, hvartill han ännu lägger _a rich lyveray_ af Lincoln-grönt
tyg, en häst och till på köpet Little John sjelf som page. Riddaren
hastar glad i hågen till S:t Marys kloster, der abboten som bäst
är i öfverläggning med "the hye justice", huru de skola slå under
sig riddarens gods. Han betalar sin skuld, och när han sedan tänker
på Barnesdale, på Robin Hood, Scathelock och Much mjölnaresonen,
välsignade han dem som de bästa männer han någonsin träffat, och när
han möter sin hustru, manar han henne att bedja för Robin Hood, som
hjelpt dem ur deras nöd. Men han får ock anledning att i handling
bevisa sin vänskap, ty vid det tillfället, då sheriffen listeligen
öfverfaller fribytarne under målskjutningen, draga de sig tillbaka
inom sir Richards kastell, hvilket ock förgäfves af sheriffen
belägras. Sålunda träder riddaren i öppet förbund med de fågelfrie;
och detta förbund skulle stå sheriffen dyrt. Ty då han, läggande sig
i bakhåll, lyckats fånga riddaren, hastar dennes maka till Sherwood
och underrättar Robin Hood om hans fara. Utom sig af vrede springer
fribytaren upp; han svär vid treenigheten att befria sin förbundne,
sammanblåser sitt band och företager en öppen storm emot Nottingham,
med den framgång att staden intages och sheriffen faller för Robin
Hoods aldrig felande pil, hvarefter riddaren följer dem till
skogarna, genom hvilkas kärr och mossor han beledsagar bandet under
jagten, som konungen kort derpå begynner.
Helt annat blir mottagandet och behandlingssättet, om det är en
prelat, som drar vägen fram genom Sherwood. Då stiger Robin Hood
eller hans män plötsligt midt på vägen, fattar hästens tyglar och
säger: "Sir abbot, med förlof, ni måste bida en stund; vi äro yeomän
af denna skogen -- yeoman of the forrest är den stolta titel de helst
gifva sig sjelfva -- som bo under de grönskande träden och lefva
af vår konungs villebråd; annan lott hafva vi icke. Men J hafven
kyrkor och räntor och guld till öfverlopps; gifven oss i den heliga
Barmhertighetens namn något af ert öfverflöd." Fribytarne äro aldrig
vid bättre lynne, än då de på detta sätt lyckats uppbringa någon
_fat-hedid monke_. Också hafva de icke några bittrare fiender än de
andlige, med undantag måhända af sheriffen i Nottingham, med hvilken
de sjelffallet lågo i fejd på lif och död. En munk förråder deras
höfding, då han knäfallit i S:t Marys kyrka i Nottingham, för att
engång få åhöra en mässa; i ett nunnekloster bringas han slutligen om
lifvet, då han derstädes sökt bot under en febersjukdom. Man måste
väl, såsom M. Étienne vill, tillskrifva en del af denna ovänskap åt
Lollardernas hat under fjortonde och femtonde århundradet; men den
söker dock uppenbarligen sitt ursprung från tidigare datum, alltfrån
eröfringens fasor, under hvilka det normandiska presterskapet i
obarmhertighet, vildhet och rofgirighet på intet sätt stod efter de
verldslige krigarne. Redan då sårades folkets fromma känsla i sina
rötter, deras prester afsattes och öfverlemnades åt elände, klostrena
tömdes och fyldes med band af munkar, hvilka följt eröfrarhären i
spåren, de högre anglosaxiske prelaterne ledo martyrdöden eller dogo
i fengelser och landsflykt, ja de vördade nationalhelgonen hånades,
deras ben kringströddes och kulten förbjöds. Detta normandiska
kleresi, som sålunda inträdt i sina embeten, fortsatte som det
begynte. Der betjenter och qvacksalfvare bekläddes med mitran och
herdestafven, var det naturligt nog att prelaterne icke sällan
stodo främst i att plåga det arma folket. Denna fiendtlighet emot
prelaterne och det doterade kleresiet i gemen erhöll ny näring i
folkets sinne vid konungens strid med erkebiskop Becket, hvarvid det
förra beredvilligt deltog i förföljelsen emot det blifvande helgonet,
hvilket åter genast af det lägre presterskapet och folket omfattades
som deras man. Vid den tid Robin Hood-sången tog sin upprinnelse,
hade fiendtligheten erhållit ett nytt föremål i Guillaume Longchamps
personlighet, hvilken hos folket ådrog sig ett hat, som var stort nog
att hinna till både för honom och det stånd han tillhörde.
Vi hafva sålunda sökt visa, att den ställning, hvari sången
försätter fribytaren till konungen, auktoriteterna, folket och de
andlige, i det närmaste motsvarar hvad historien om denna ställning
intygar. Endast i afseende å hans förhållande till baronerne bär
femtonde århundradets folksång intet vittnesbörd. Måhända kan detta
dock så förklaras, att det vänskapligare förhållande, i hvilket
högadeln trädde till folket under deras gemensamma opposition emot
konungamakten, kommit erinringarna om deras fordna fiendskap att
bortfalla ur sången. Ännu återstå likväl tvenne drag ur sången,
hvilka lifligt erinra om tolfte seklet.
En omständighet, hvilken länge och kraftigt underhöll fribyteriet,
var hårdheten och orättvisan i de blodiga jagtlagarne. Anglosaxaren
var af gammalt en skicklig jägare, som med sina nät och hundar samt
det korta jagtspjutet förstod att tillgodogöra det rika villebrådet
i skogarne. Sedan han genom eröfringen blifvit plundrad på sin jord
och genom ständiga utpressningar på dess afkastning, återstod i många
delar af landet endast jagten och fisket hvarmed han kunde bärga
lifvet. Men äfven denna källa skulle för honom stängas. Wilhelm
Eröfraren förbehöll sig af eröfringsbytet uteslutande eganderätt
till alla skogar med deras villebråd, "och utfärdade lagar, säger
Anglosaxon Chronicle, hvilka bjödo att enhvar som dödade en hjort
eller hind, skulle mista sina ögon; äfvenså för dödandet af ett
vildsvin; ja, äfven harorna skulle gå fria; ty konung Wilhelm
älskade de vilda djuren som om han varit deras fader".[22] Denna
sällsamma passion, som beherrskade honom och alla medlemmarne af
hans hus, utestängde tillochmed den normandiska adeln från deras
älsklingsnöje, under det den beröfvade en ansenlig del af folket dess
enda återstående näring. Följden af sådana lagar blefvo ständiga
öfverträdelser och ständiga förföljelser. Så berättar Eadmer, som
skref sina _Historiae_ i början af tolfte seklet, att vid ett
shiregemot icke mindre än femtio anglosaxare stäldes till rätta
för brottet att hafva jagat i de kungliga skogarne, samt dödat,
fångat och ätit konungens hjortar, såsom anklagelsen lydde. Då icke
några vittnen funnos, ålade dem de normandiske domarne att undergå
jernbörd. Men då vid den tredje dagen deras händer befunnos oskadade
och domen förtäldes för konungen, bespottade han densamma och fälde
sin egen dom, utan afseende derpå.[23] Ett sådant handhafvande af
de grymma lagarne förde invånarne att i hopar sälla sig till de
fågelfrie, hvilka öppet trotsade förtryckarne och gjorde sig glada
dagar af det besparade villebrådet. Här lärde de sig äfven att utbyta
sina fordna jagtvapen emot bågen, hvars tysta och och snabba pil
gjorde jagten möjlig äfven utan hundar -- tillochmed vallhundarne
stympades för den arme landtbrukaren, för att icke kunna användas
till jagt -- och utan att väcka uppmärksamhet hos _forestiers_ och
_regardeurs_, eller _rangers_, såsom han på sitt språk kallade de
ströfvande kungliga väktarne. Detta var anledningen till bruket af
bågen, hvilken innan kort utträngde äfven stridsyxan, och hvars
användning blef så allmän och stor, att bågskjutning intill krutets
uppfinning utgjorde på engång en nationalförlustelse och, sedan den
sega idegranen begynte spännas af fria armar, ett nationalvapen,
som mer än en gång drog segern till Englands fanor. Af samma skäl
utbredde sig begagnandet af den gröna drägten af ett groft, i
Lincoln förfärdigadt tyg, genom hvars färg fribytarne lättare kunde
försticka sig mellan träden, liksom Högskottarne antogo den brokiga
randningen på sina plaider för att lättare framsmyga bland ljungen på
hedarne.[24]
Om dessa fiendtligheter angående skogarnes behornade innevånare, å
ena sidan förda med båge och pilar, å den andra med rep och svärd,
och om det hat som deraf alstrats i folkets sinne, vittna sångerna
på många sätt. Näst nöjet af att fånga en prelat och genomsöka
packningen på hans _somerses_, är för fribytaren nöjet att falla
konungens villebråd. Med hvarje pil, som fäller ett rådjur eller
vildsvin, tycker han sig hämnas alla orättvisor, alla förföljelser,
jagtlagarne ådragit folket. Vi hafva sett honom med gamman föröda
de kungliga älsklingarne, under det han sjelf flydde som en jagad
kronhjort undan konungen. Men sången förtäljer ock, att han verksamt
uppträdde, för att ur förtryckarnes händer rycka dem, hvilka, i
likhet med ofvanomtaldte femtio anglosaxare, anklagades för det
som just utgjorde hans älsklingsnöje. En dag, då han vandrat ut på
äfventyr, möter han en gammal qvinna badande i tårar. Han känner
henne väl, hon har i nödens stund bistått honom, kanske någon gång,