Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 6

oförmåga att referera, eller med egna ord återgifva de uppträdande
personernes meningar, kommer det sig, att i folksången en så
betydande del utgöres af dialog. Detta bidrar väsendtligen att öka
åskådligheten, men följden blir ock talrika upprepningar af det
sagda, såsom till exempel alltid när ett budskap skall aflemnas.
Sålunda ingår ock i balladen på sätt och vis ett dramatiskt element,
och vi skola i det följande se, att Robin Hood-sången icke stod
fjärran från tiljorna.

III.
Sådan är de äldre sångernas uppfattning och behandling af
fribytarelifvet. Robin Hood är enligt dem en man af ädel karakter,
högstämdt sinne och rena seder. Han intar en betydelsefull ställning
af fiendtlighet emot de styrande, de mäktige och rike, af välgörenhet
och beskydd emot de fattige och nödlidande. Han samlar sitt band till
djerfva företag med sådan framgång, att det tycktes som ernade han
göra sig till konung öfver hela nordlandet. Också lefver han som en
kung i sina grönskande skogar, utan brist, utan sorger och motgångar,
gladt förnötande tiden med jagt och muntra tidsfördrif.
I de sednare sångerna, hvilka i riklig mängd finnas bevarade från det
följande seklet, har han undergått en väsendtlig omgestaltning. Robin
Hood i _the lityll Geste_ liknar sextonde århundradets folkhjelte
ungefär lika mycket som den käcke odalmannen, hvilken med mannamod
dragit sitt svärd i blodig härnad för sin frihet och sin rätt, liknar
sig sjelf der han återkommen fredligt vandrar efter plogen, eller
skämtsam deltar i landtliga lekar. Denna sin förändring rår han sjelf
icke för. Han har blott troget följt folket åt i dess egen utveckling.
Den moderna samhällsutvecklingen har uppenbarligen ledt derhän,
att massan af folket allt mer och mer aflägsnats från allt direkt
deltagande i de politiska händelserna. Sedan svärdets aristokrati i
medeltiden efterträdte af intelligensens aristokrati, har massan,
som med sitt mod och sina vapen gaf yttersta utslaget i baronernes
inbördes strider, försatts i en ställning, der den icke annat
behöfver, än så godt den förstår gifva sitt ja eller nej åt dagens
ordfäktande hjeltar, hvilka handla liksom i ett dunkelt fjärran inför
dess ögon.
Fram till denna ställning hade engelska folket tagit ett betydligt
steg under tiderymden, som förflutit från Henrik V till Elisabeth.
Allt sedan det långvariga kriget mellan Rosorna kallades yeomannen
och borgaren icke till vapen förr än efter halftannat århundrade, då
det långa parlamentet manade det att dömma mellan sig och konungen.
Inga inbördes strider upprörde under denna tiderymd dess passioner
eller underhöllo den krigiska andan. Derförutom hade uppfinningen
af krutet omgestaltat krigskonsten, förträngt det nationella vapnet
samt bidragit att göra armeerna till skilda kaster, hvilka med folket
stodo i ringa eller ingen gemenskap. I sådana leder fanns icke rum
för yeomannen och hans långa båge, som ännu länge förblef hans
stolthet och förnöjelse. Äfven frågorna i den inre statshushållningen
rörde honom föga under Tudorska husets enväldiga styrelse. Folket
hade öfverlemnat affärerna åt parlamentet, och äfven detta, när det
någon gång sammankallades, ansåg sin uppgift vara att samtycka och
underskrifva.
I denna aflägsenhet från de historiska händelserna upptages
folkets sinne af det enskildta lifvets tilldragelser och känslor.
Härmed försvinner ur dess sång såväl det stora i ämnet som det
höga i tonen. Utom de gamla sägnerna hvilka fortsättas, och utom
de hvilka öfverkomma från romantiken, utgöras de tillkomna ämnena
för det mesta utaf lokaltraditioner af måhända allmänt menskligt
intresse, men utan all historisk betydelse, af enkla tilldragelser
inom familjelifvet, eller sluteligen af kärlekshistorier. Detta
sistnämnda blir nu mera det öfvervägande ämnet, och med detsamma får
lyriken öfvertaget, balladen uttränges af visan. Endast den vexande
herrskarinnan af verldshafvet gaf sig tillkänna äfven i folksången,
och i norden af England, på den blodade gränsen emot Skottland, der
de ädla familjerna Douglas och Percy intill slutet af ifrågavarande
århundrade fortforo med sin chevalereska envigeskamp, fortlefde
ännu hjeltelifvet och hjeltesången, tills kampen lyktar med den
ignobla handlingen, då Douglas förrådde den flyktande Percy, efter
Northumberlands och Westmorelands resning för att befria den fångna
Maria Stuart. Balladen _The rising in the north_ om lord Percys
nederlag och flykt, utgör de sista vemodiga slagen af den fordna
heroiska folksången.
Vid denna allmänna rigtning förlorar äfven Robin Hood sin
hjeltenatur. Folket förstår icke mera hans ursprungliga ställning;
det beröfvar honom hans ädla uppgift att vara de betrycktes och de
lägre klassernas vän och beskyddare. Han hjelper icke längre sqvirer
som äro i brist, och befriar inga yeomän ur rättvisans händer.
Han uppbär sin skatt af den ena som den andra, hvilken passerar
Sherwood. Här en simpel krukmakare färdas vägen fram, stiger han
med sitt muntra följe ut ur skogen, lägger hand på hans häst och
säger: "I tre års tid, krukmakare, har du skojat längs denna väg, och
icke haft den artigheten att betala mig tull." "Ringa nog är dens
artighet, som hindrar en fattig man när han färdas sin väg fram",
säger krukmakaren, och inpräglar denna lärdom hos fribytaren, genom
att mörbulta honom med sin käpp; hvarefter de försonas, och Robin
Hood tillbyter sig mannens drägt samt hans lass. Dermed beger han sig
till Nottingham, försäljer varorna och behagar högeligen sheriffens
fru med sina billiga priser. Hon inbjuder honom till middag, efter
måltiden tillställes målskjutning, och under någon förevändning
narrar Robin Hood sheriffen till Sherwood, der denne får dyrt betala
de billiga priserna samt hemsändes med många helsningar och en hvit
springare till present åt sin fru. En annan gång bedrifver han
samma puts, förklädd till slagtare. Robin Hood känner numera intet
värdigare sätt, att bekriga sin gamle fiende. Han har nedstigit till
Little Johns ståndpunkt och antagit hans operationssätt. Endast en
gång höjer sig sången till en värdigare handling, då han utrustar
fribytarbandet att rädda den käcke Will Stoutly, som sheriffen fångat
och är i beråd att hänga, oaktadt han ber som en nåd att med sina
blotta händer få kämpa mot sheriffens män, för att sålunda få dö
värdig sin mästare. Robin Hood svär att rädda honom eller dö med alla
sina män. Hela skaran kläder sig i sin gröna drägt, men höfdingen är
i skarlakan, och vid denna anblick utbrister sången:
Good lord! it was a gallant sight,
To see them all on a row,
With every man a good broad sword,
And eke a good yew bow.
Också flyr sheriffen vid första skymten af fribytarskaran, och
sheriffens män tyckte detta vara ett godt föredöme.
Men endast sällan samlar sig bandet numera till sådana allmänna
företag. Det vanliga är, att Robin Hood ensam beger sig ut på
åfventyr, möter en kittelflickare, en garfvare, en slagskämpe till
munk, en herde, en tiggare eller annat simpelt folk, och ger sig i
färd med dem, hvaraf slutet blir att fribytaren erhåller hederligt
stryk och måste gripa till sitt horn för att kalla sina männer till
hjelp. Desse kunna då falla hela flocken öfver den ensamne vandraren,
som nu i sin tur blir genompryglad. Detta är ignobla seder emot dem,
då Little John på tremanhand med Will Skathelock och mjölnaresonen
vågade sig i färd med öfvermunskänkens femtiotvå man. Öfverhufvud
vankas det mycket prygel i dessa sånger. _The qvarterstaff_, en
famnslång stör, som efter vissa reglor i slag, stöt och parad
fördes med båda händerna, och som i de äldre sångerna alls icke
framträder, spelar här nära på lika stor roll som bågen och svärdet.
Med de ädlare intressena är all elevation, och med elevationen all
chevaleresk anstrykning försvunnen ur fribytarelifvet. Synnerligen
omhuldade och synnerligen manhaftiga äro tiggarene. Det är nästan
som skulle bettlarlifvet omfattas med större förkärlek af sången än
fribytarlifvet. Märkeligt är, att inom denna klass synes nu redan
existerat ett slags brödraskap, utbredt öfver hela England, att döma
af hvad som antydes i den sången, der Robin Hood för infallet att
utsända Little John på äfventyr förklädd till tiggare. Hvar helst han
kommer, blir han anförare för bettlarskarorna. Han råkar slutligen i
handgemäng med en trupp af fyra, utaf hvilka en som varit halt i sju
år i hast under hans väldiga slag erhöll snabba fötter, en annan som
varit döfstum begynte ropa, och en tredje återfick sin syn. Bytet var
icke mindre än trehundra pund. Ty tiggaren har merändels mycket guld
i sina trasor. Han har ock gemenligen en så stark och förträfflig
qvarterstaff i sin hand, att Robin Hood sjelf tvenne gånger dukar
under för densamma. Se här det burleska idealet af desse nykomlingar
inom Robin Hood-sången. Fribytaren var utgången som vanligt "sume
pastime for to spy".
He met a beggar on the way,
Who sturdily could gang;
He had a pike-staff in his hand
That was both stark and strang;
A clouted clock about him was,
That held him frae the cold,
The thinnest bit of it, J guess,
Was more than twentyfold.
He had three hats upon his head,
Together sticked fast,
He cared neither for wind nor wet,
In lands where'er he past.
Den hurtige gamle mannen besvarar högdraget fribytarens stormodiga
ord, och då denne spänner sin båge, slår han den med sin staf ur hans
hand och låter svärdet fara samma väg. Robin Hood faller afsvimmad
och anträffas i denna belägenhet af tvenne hans män. Desse bege
sig att förfölja tiggaren, hvars gestalt ännu skymtar fram öfver
bergena, upphinna honom och bemäktiga sig hans staf. Då denne finner
sig försvarslös, griper han till list och lockar de tvenne männerne
med löftet om hundra pund, hvartill desse lyssna i hopp att sålunda
kunna behålla penningarna för egen räkning, med hemlig föresats
dock att ihjälslå den gamle för att tillfredsställa höfdingen. Men
gubben, under det han fumlar med sina påsar, tar tillfället i akt att
öfverhölja dem med mjöl,
Wherewith he blinded them so close,
A stime they could not see;
And then in heart he did rejoice,
And clap'd his lusty tree.
He thought if he had done them wrong,
In mealing of their cloaths,
For to strike off the meal again,
With his pyke-staff he goes.
Ett sådant plumpt och vulgärt lefverne föres nu i Sherwood.
Folkhjeltarne hafva förlorat den finare sjelfkänsla, som förr
inlade sans och reservation i deras munterhet, på samma gång de
borttappat de ädlare syftemål, som gåfvo en högre mening åt skämtet.
Munterheten, _the merriment_, har öfvergått till hejdlösa utbrott
af en inneboende lustig disposition, _jollity_, och härmed är
naturhumorn i sången sjunken till en burlesk komik. Om vi redan i de
förra sångerna måste kalla folkdiktningens humor ett af naturkänslan
_bundet skämtande_, oaktadt den sjelfkänsla och besinning som då
ledde henne, måste vi här säga att hon helt och hållet förlorar sig
i den oförädlade naturlusten. Robin Hood-sången är numera öfverfull
af de tokroligaste bilder och upptåg. Än ser man fribytarne i
aftonskymningen dansande och trallande kring ett träd, vid hvars
stam de upptändt eld för att rosta ett slaget villebråd, än hafva
de tillfångatagit någon vördig prelat, hvilken de tvinga att i sina
ridstöflar deltaga i dansen, eller att fastbunden vid trädet läsa en
mässa för dem. En annan gång, då fribytaren ger sig till att förena
en olycklig älskande, Allin-a-Dale, med hans käresta, som biskopen
just står i begrepp att viga vid en gammal rik riddare, uppträder
Little John i koret, iklädd biskopens kåpa, och förelyser paret, och
på det att tre gånger icke skulle vara för litet, upprepar han under
församlingens hjertliga skratt, sju gånger den öfliga frågan.
M. Étienne är dock för sträng emot denna glädtiga folkpoesi, och M.
Villemain i sin _Tableau de la Littérature du Moyen Age_ har alls
icke förstått densamma. Måhända har en fransman icke nog sympati för
det sunda hjertliga skrattet, hvari icke finnes mycket af förstånd
och qvickhet, men destomer af godhjertad rolighet. Måhända anslås
icke heller hans känsla synnerligen af den öfversvällande naturlust,
hvilken mäktigare än tillförene nu frambryter i sången, och hvilken
icke sällan just är den, som sätter de besatta infallen i fribytarnes
sinnen.
In summer time, when leaves grow green,
And flowers are fresh and gay,
Robin Hood and his merry men
They were _disposed to play_.
Gripne af naturens friska krafter "some would leape, and some would
runne, and some would use artillery". Det är som hörde man deras
jubelrop och klingande skratt i den daggiga sommarmorgonen, blandadt
med bågors klang och hornskall vid jagten, då
Will Scadlòcke he kild a bucke,
And Much he kild a doe;
And Little John kild a hart of Greece
Five hundreth foot him fro,
en bedrift, som så behagade höfdingen att han utropade: "Gud
välsigne, John, ditt trygga hjerta: om jag än sökte på hundrade mil,
funne jag icke din like." Robin Hood står uppenbarligen här i beråd
att öfvergå till den sinnebild för vårens behag och nöjen, vi funno
honom ännu i dag utgöra uti det engelska landtlifvet. Han är nu i än
högre grad en skogens son, hvars lefnadssätt och lynne väl bevisar,
"att han ej är född i smyckadt gemak eller festlig sal, utan bland
liljeblomstren i en grönskande lund."
För inflytandet af denna naturlust måste icke sällan äfven sångaren
sjelf gifva vika. Stundom stadnar han i sin berättelse, för att gifva
luft åt sitt deltagande i det lustiga lifvet, han utropar: "what
a singing and dancing was in the green wood", och mellan verserna
bryter han ut i ett jublande: "with a hey down, down, and a down!"
Dessa symptomer, jemte det ökade rimmet, som nu inskjutes äfven midt
i versraden, antyda att balladerna om Robin Hood äro stadda i en
utveckling, der det episka allt mer försvinner, tills de förlora sig
i helt och hållet lyriska visor, sådana som the _Furry-day-song_ och
andra utgjutelser af folkets känsla.
Utom naturkänslan finnes äfven ett annat inbrytande element, som
upplöser det allvarliga uti fribytarlifvet och öppnar vida vägar
för känslan, att strömma in i sjelfva det episka ämnet. Vi funno
tillförene fribytarlifvet fullkomligt fremmande för all erotik. Robin
Hood bar en hög och ädel vördnad för qvinnan, åt hvars ideal han i
den Heliga Modren egnade en uteslutande dyrkan. Men i fribytarnes
sällskap funnos inga qvinnor, och kärleken uppträdde ej under någon
form såsom motiv i dikten. Redan i balladen _Robin Hood and the
Potter_ öfverraskas man derföre af en helt ny och fremmande känsla
vid fribytarens galanta beteende emot sheriffens hustru. Uti _Robin
Hood and Allin a Dole_, som är den vackraste sången i hela cykeln,
herrskar den erotiska stämningen på det för folksången egendomliga,
barnsligt naiva sättet. Allin-a-Dale vandrar genom Sherwood, djupt
bedröfvad vid förlusten af sin käresta och suckande vid hvarje steg
"alack, and well a day", han har icke annat guld att gifva fribytarne
än sin förlofningering, hans stackars hjerta är i grund förkrossadt.
Efter den lustiga vigseln åtföljer det nygifta paret fribytarskaran,
som i den sångkunnige Allin erhåller sin minstrel, och i hans
"finikin lass" den första tärnan i Sherwood. Men snart snärjes äfven
fribytaren sjelf i kärlekens garn. Än är det garfvarens dotter i
Barnesdale, som fängslar hjelten och följer honom till Sherwood, der
han bekämpar och nedgör hennes förföljande bröder.[38] Än anträffar
han i Sherwood herdedrottningen Clorinda, i grön sammetsdrägt, med
båge och pilkoger, samt sammanviges med henne af presten i Dubbridge,
hvaraf man finner att Robin Hood redan gjort sitt inträde i förnämare
kretsar, bland den italienska herdepoesins skapelser; också är han
nu sjelf son till en sqvire. En annan gång kommer en djupt bedröfvad
"fair damsel" till Sherwood, förtäljande att prinsen af Arragonien
med en stor här och tvenne jättar belägrar London och skall erhålla
konungens dotter, såframt ej till viss dag trenne riddare inställa
sig att besegra den horrible prinsen och jättarne. Och hvem hade
väntat sig, att Robin Hood, Little John och Will Scadlock, de fordne
_yemen of the forrest_, afläggande sin gröna drägt, skulle ikläda
sig äfventyret att med hjelm och lans befria en prinsessa från en
ovärdig prins och tvenne jättar? Naturligtvis tillfaller hon någon af
befriarne, och naturligtvis väljer hon Will Scadlock, som i sjelfva
verket är son till lord Maxfield, ehuru han ock är nevö åt Robin,
hvilken således icke heller kan vara af så alltför dålig börd. Så äro
nu folkhjeltarne introducerade i romanens verld. Sir Walter Scott[39]
har bevarat en ballad med titel _Rose the red and white lily_, der
tvenne ädla damer fly undan sin styfmoders tyranni, och den ena tar
sin tillflykt till en fågelfri man i Barnesdale, hvilken är ingen
annan än Robin Hood, såsom bevisar sig, utom af mycket annat, deraf
att i en annan likartad skottsk ballad detta uttryckligen uppgifves
om tvenne konungadöttrar, af hvilka den ena blir gift med Robin Hood,
den andra med Little John.
Så långt har kärleken vilsefört folkhjeltarne från deras ursprungliga
karakter. Tydligen äro dessa kärleksäfventyr till en början icke
folkets verk, ty de grunda sig alla på förutsättningen om Robin
Hoods ädla börd, och måhända äro balladerna om desamma verk af någon
nobel minstrel, som roat sig med att dikta i folkets tonart. Annat
är deremot förhållandet med _maid Marian_, hon är gifven honom af
folket sjelft till att förljufva hans ensliga lif, ehuru äfven hon
till sin upprinnelse sannolikt icke är engelska folkets skapelse.
Man känner att redan år 1392 skolgossarne i Angers årligen plägade
uppföra ett herdespel _Robinet et Marion_, hvilket är det tidigaste
prof på scenisk konst hos Fransmännen.[40] Denne Robinet är icke vår
hjelte, ty om man ock antoge att hans rykte till denna tid hunnit
sprida sig till Frankrike, finnes dock i hans hemland intet spår
att han redan då skulle antagit någonslags idyllisk herdekarakter.
Sannolikt är detta ett ursprungligen fransyskt ämne, hvilket tidigt
öfverkommit till England och för namnlikhetens skuld sammanförts med
Robin Hood-ämnet, då detta begynte förfalla. I Henrik VIII:s tid var
det ett högeligen älskadt majspel bland folket, och utvidgades genom
upptagande af Little Johns karakter och åtskilliga tilldragelser ur
fribytaresångerna. I detta skick har Robin och hans maid Marian,
efter hvad vi sett, intill våra dagar hållit sig uppe på folktheatern
i majspelen och morrisdanserna, såsom hufvudgrupp och kärna för en
mängd andra vexlande figurer. Å sin sida upptog folksången från
folktheatern maid Marian såsom föremål för sin erotiska känsla,
hennes theaterkrona och långa slöja samt brokiga klädning utbyttes
emot fribytarens plymagerade hatt och gröna drägt -- ty liksom till
en motsats deraf, att hennes karakter på scenen merändels återgafs
af en gosse, kostymerar sången henne alltid i manlig drägt -- och
slutligen, då äfven folket funnit smak i att ingjuta högadeligt blod
i den fordne folkhjeltens ådror, tilldelades naturligtvis ock hans
tärna en högförnäm börd. Af Robin Hood-sägnen uppstod sålunda ett af
dessa efterromantiska ämnen, hvari någon genom börd eller bedrifter
utmärkt man af olyckan nedkastas till samhällets lägre regioner,
eller äfven utstötes ur detsamma, och dervid följes af sin älskade
genom alla skiften. Orsaken till den gunst man städse visat dylika
ämnen anger författaren till Hudibras förträffligt:
For, as we see th'acclipsed sun
By mortale is more gaz'd upon,
Than when, adorn'd with all his light,
He shines in serene sky most bright:
So valour, in a low estate,
Is most admir'd and wondered at.
Och häri har man väl hufvudsakligast att söka orsaken till denna
oväntade omgestaltning af Robin Hoods öden. I balladen _Robin Hood
and Maid Marian_, den enda öfriga der fribytarens tärna besjunges,
är Robin Hood en earl of Huntingdon och maid Marian en dam af "noble
degree", som, då hennes älskade drabbas af olyckan, "with finger in
eyen often did cry" samt förvirrad af sorgen klär sig till page och
uppsöker honom.
When bold Robin Hood his Marian did see,
Good lord, what clipping was there!
With kind embraces, and jobbing of faces.
Providing of gallant cheer.
Man tillställer ett ståtligt kalas och begynner ett rundeligt
drickande och skålande, hvilket bättre än något annat bevisar att
balladen är äkta och utgången från samma fantasi, som tecknat Robin
Hood i sitt dryckesenvige med kittelflickaren, _the Tinker_.
Men detta är icke enda beröringen mellan folksången och scenen. Vi
afse icke Anthony Mundays tvenne skådespel "_the Downfall_" och
"_the Death_ of Robert, earle of Huntington, afterward called Robin
Hood of merrie Sherwodde", hvari meid Marian göres till Mawd eller
Mathilde, lord Fitzwalters dotter, hvilken Stow förtäljer att af
prins Johan utan land blef förgifven i Dunmow; ej heller Ben Jonsons
påbegynta herdespel the _Sad Shepherd_, eller alla de interluder
och sångpiecer, i hvilka ämnet användes af allehanda skalder till
förherrligande af lord-major-fester och andra högtidligheter; ty
alla dessa, i hvilka folksången mer eller mindre troget anlitats,
äro verk af den individuella fantasin, som efter godtycke väljer
sina ämnen. Det gifves mellan folksången och scenen en omedelbarare
beröring, hvilken af Fordun, i hans ofvananförda krönika antydes,
då han säger att redan på hans tid (fjortonde århundradet) mängden
var fast betagen i att fira Robin Hood med komedier och tragedier.
Sjelfva minstrelsyn stod scenen nära. Den reciterande minstreln
beledsagade vanligen sin sång med aktion och uppträdde dervid icke
sällan på någon improviserad ställning. Vandrade flere tillsammans,
utförde hvar och en sin andel af sången, ifall dess längd gaf dertill
anledning. När sedan boktryckerikonsten bragte minstrelerne på fall
och de lösa bladena öfvertogo sångernas kringspridande, återstod för
dem såsom den enda räddningen, att utbilda den sceniska sidan af sin
konst och genom föreställningar underhålla mängdens intresse. Detta
kunde så mycket lättare ske, som balladens dialogform underlättade
förvandlingen till dramer. Af dessa den dramatiska konstens
förstlingar har Mr Ritson lyckats upptäcka endast en, _a Playe of
Robyn Hode_. Denna i många afseenden högst intressanta produkt är
hopsatt af de tvenne balladerna om Bobin och krukmakaren samt Robin
och tiggarmunken (the curtall fryer). Man ser personerna uppträda
dels förtäljande dels samtalande, men mellan deras talpartier äro
ofta luckor, hvilka förmodligen fyldes af pantomim. Först framträder
Robin Hood med sina männer och berättar ett äfventyr. Sedan infinner
sig personen, med hvilken han bestått detsamma, efter någon högst
otymplig ordvexling falla de i handgemäng med hvarandra, och försonas
sedan lika saklöst, som de begynt att strida. Tiggarmunken, som här
kallas Frier Tuck, inkommer sägande:
_Deus hic, deus hic_, god be here!
Is not this a holy word for a frere?
God save all this company!
But am not J a jolly fryer?
For J can shote both farre and nere,
And handle the sword and bucklér,
And this qvarterstaffe also.
Efter en plump ordvexling, föreställes munken bära fribytaren öfver
ett vatten och nedfälla honom deri, hvarpå de anfalla hvarandra.
Robin sammanblåser sitt band och munken hvisslar tillsamman sina
hundar. Sedan kommer försoningen, då Frier Tuck ingår i Robin Hoods
tjenst.
Då nu händelsen här öfverensstämmer med händelsen i balladen _Robin
Hood and curtall[41] Fryer_, samt munken här bär namnet Tuck, har
man sålunda i sagde ballad historien huruledes denna utomordentliga
personlighet inkom i fribytarelifvet. Men han är äldre än som
så, och har till en tid hållit sig skild från Robin Hood-ämnet i
majspelen och folkförlustelserna, innan han, liksom maid Marian,
sammanfördes dermed och såväl på theatern som i balladen upptogs till
skriftefader åt fribytarne. Han är en af folket uppfattad bild af
dessa plumpa, råa, okunniga, påkfäktande prester, mot hvilka biskopen
af Durham utfärdade stränga varningar, att de icke måtte slå sig till
röfvarskarorna på "the border", och vanhelga religionen genom att
i allehanda förvridna former administrera henne åt banditerne.[42]
En sådan, förtäljer Stow, skall år 1417, i sällskap med andra
förbrytare, föröfvat många röfverier i grefskaperne Surrey och Sussex
och varit känd under namnet Tuck. När nu återbilden af dessa slags
andlige införes som en af hjeltarne i Robin Hood-sången, vittnar det
att sångens religiösa ståndpunkt är mycket sjunken. De reformatoriska
rörelserna i England ledde visserligen till blodiga och brännande
förföljelser, men framkallade till en början ingen strid och icke
heller den entusiasm, att sången af dem skulle vunnit något. De
folkdikter reformationen frammanade äro otympliga apologier eller
satirer, och på de gamla ämnena utöfvade hon intet inflytande. Från
sången är den fromhet folkhjelten tillförene ådagalade försvunnen,
och den gamla afvogheten emot de andlige har iklädt sig formen af ett
plumpt begabbande.
Sålunda neddrogs Robin Hood till en personage i folkfareen,
eller förlorade sig i ett vulgärt och simpelt lefverne. Det var
honom endast en ringa ersättning, att han å ena sidan, såsom vi
sett, förflyttats till den romantiska kärlekens regioner, å den
andra upptogs i konungens och de förnämes lustbarheter samt der
förvandlades till en af de stående förklädningar, hvarunder syrpriser
och nätta öfverraskningar bereddes de kunglige och de förnäme. En af
tidens annalister, Hall, beskrifver en sådan tillställning vid Henrik
VIII:s hof, hvarvid personer utklädde till likhet med Robin Hood och
hans män öfverraskade konungen och drottningen, då de voro på vägen
till Shoters Hill samt tillstälde en målskjutning, hvilken mycket
fägnade dem och deras följe, hvarefter de af det förklädda sällskapet
inbjödos att deltaga i en måltid, som var anrättad i en närbelägen
grotta. Det märkeliga är, att Robin Hood i denna karakter åter
upptagits som ämne af folksången. Liksom sägnerna om den högadeliga
börden och den romantiska kärlekshandeln mellan carlen-fribytaren
och hans trogna tärna, ehuru ursprungligen icke folkets verk, af
detta emottogs och besjöngs, så besjunger folket sin gamle gunstling
äfven såsom hjelte uti hoflustbarheter, i balladerna _Robin Hood and
Queen Katherine_ och _Robin Hoods chase_. Vid en målskjutningsfest
håller drottningen vad med konungen om längsta skottet. Hon låter i
hemlighet från Sherwood kalla fribytarne, hvilka vida öfverträffa
konungens män. Detta lyckas en gång, men en annan gång blir konungen
deröfver så vred, att han begynner förfölja de käcke bågskyttarne.
Han jagar dem från Sherwood till Yorkshire, derifrån till Newcastle
och Carlisle, der de förföljde fatta det djerfva beslutet, att draga
åter till London och genom drottningens medverkan vinna konungens
tillgift.
Här anträffa vi således en erinring ur de äldre sångerna, inkastad
uti den nya uppfattningen af folkhjeltens karakter. Äfven andra
sådana fragmenter af det gamla idealet äro här och der förskingrade
ibland sextonde seklets ballader. Berättelsen om konungen, som
förklädd till munk besöker Sherwood, upprepar sig äfven i denna
cykel; likaså sheriffens list, att vid en målskjutning söka fånga
fribytarne. Little Johns tvist med höfdingen, då denne vandrar för
att åhöra mässan i Nottingham, återfinnes i balladen _Robin Hood
and Guy of Gisborne_, ehuru mycket omgestaltad, och hans puts med
sheriffen, då han narrar denne till Sherwood, har legat som förebild
för balladen om Robin Hood och krukmakaren; och sluteligen har
berättelsen i _lityll Geste_ om Robin Hoods ändalyckt i Kirkleys
kloster utbildats till en ballad af samma innehåll. Men dessa
gamla erinringar ligga förströdda bland ett öfvervägande antal nya
händelser; för hvarje gång Robin Hood utgår på äfventyr, uppstår
en tilldragelse, en ballad, af ungefär samma beskaffenhet som den
om Robin Hood och tiggaren, hvilken kan tjena som typ för alla de
sednare tilldiktningarna.