Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 5

antydt, att denna väsendtligen berodde på folkets egen lyckligare
ställning under femtonde seklet; men vi måste äfven framhålla, att
den ädla hållningen hos folksångens hjelte förnämligast grundar sig
på den karakter han från begynnelsen egde. Han var allt ifrån början
en beskyddare af de fattige och förtryckte, han tog af den ena, for
att kunna gifva åt den undra, och slog den ena for att skydda den
andre, och detta var ju hufvudstycket i de chevalereska budorden.
Härvid behöfdes således icke stor förändring af det ursprungliga
ämnet; blott att han helt och hållet förgät det nationella hatet
-- ty en sådan bestämning ingick alls icke i riddaremaximerna --
och löste sig, liksom riddareväsendet i tiden hade löst sig, från
alla slags nationella band, samt vann en viss sorglöshet, ett visst
"får-gå" i sin karakter. Men äfven i detta stycke röjer han en långt
bättre art an romantikens idealer. _Han_ tar icke och ger icke
efter nyck, utan efter en högre ordning; han tar alltid af de rike
och öfvermodige, och ger alltid åt nödlidande, och följer dervid
den humana plägseden, att låta enhvar sjelf uppge sina medförda
tillgångar, och att taga endast då, när delinqventen uppgifvit mindre
än han verkeligen befinnes hafva medfört.
Man lär icke lätteligen hos någon riddare af stigen anträffa ett
trefligare sätt att stråtröfva, än det hvarpå Robin Hood lättar
de resandes kassor, hvilka med pengar, pomp och ståt färdas genom
skogen. Han har merändels en munter förevändning till hands. Robin
Hood älskar äfventyr lika väl som någon _knight errant_. Men går han
icke sjelf att uppsöka sådana, måste de komma till honom. Han spisar
högst ogerna utan bordssällskap. Måltiden smakar honom icke, "innan
han fått någon båld baron, eller någon sqvire eller annan man som
bor der vesterut", att dela den med sig. Han utsänder derföre sina
män, med goda bågar i händerna, att posta vid Watlynga-vägen.[31]
Här spilles intet blod, ty vid anblicken af de spända bågarne flyr
hvem som fly kan, och som icke ser sig nödd att antaga inbjudningen,
hvilken vanligen framföres med den förebråelse, att gästen så länge
låtit Robin Hood gå fastande och vänta. Han beledsagas in i skogen
till höfdingen, och man sätter sig att spisa. Bordet är godt, ty
fribytaren kan bestå allt slags villebråd, han har svanor och andra
läckerheter ifrån floden, som sorlande genomflyter obygden, han
har ymnigt af fasaner, ja i skogen finnes ej en så liten fågel,
att den icke funnes på hans bord, tack vare de goda armborsten;
man har med skäl anmärkt, att det spisas nog rundeligt och ofta i
detta ideala lefverne. Men efter måltiden uppenbarar Robin Hood en
annan egendomlighet, som för gästen är lika oväntad, men säkert mera
obehaglig, än hans förekommande sätt att inbjuda. Han äskar betalning
för sin förplägning, ty, säger han, "det är icke skickligt att en
yeoman går i kostnad för en gentleman. Säg, jag ber er, huru mycket
finnes i er kappsäck?"
Detta lefverne hör till dagordningen i Sherwood och afbrytes endast
då sheriffen utlyst någon målskjutning, eller ett allmänt företag
lockar fribytarne ur sina gömslen. Är man således mera härdad till
sin natur än Nottinghams sheriff, lefver man ganska gladt och muntert
i den grönskande skogen. Också älska fribytarne honom såsom man
älskar ett hem, med alla dess kända kära bilder, hvilken hemkärlek
ej kan väcka någon förundran, ty i Sherwood är en evig vår, der är
alltid pingst eller midsommar, alltid äro löfven "smala och långa",
och fågelsången muntert klingande. Derföre trifves icke Robin Hood
vid konungens hof; när han uppehållit sig der i femton månader gripes
han af en djup längtan åter till sina skogar. Han får ingen blund i
sina ögon, ingen spis vill smaka, intet tidsfördrif roa honom. Och
när han åter kommer till Sherwood, är der lust och gamman som förr.
Morgonen är daggfrisk och klar, och de muntra fåglarne hålla allt än
på med sina små toner, "notes small".
I engelska folksången framträda icke tvenne mägtigare känslor, än
dessa båda, hemkänslan och känslan för naturen. Också finnas icke
tvenne känslor, som så troget skulle följt Anglosaxaren från början
till slut, den ena utmärkande för Germanerne, men bland alla Germaner
främst för Anglosaxaren i lifvet som i sången, den andra gemensam
för all folksång. Vi må låta Beda tala, han är den äldsta tolken af
anglosaxiska folkets känslor och tankar.[32] När Paulinus förkunnade
kristendomen för konung Edwin af Northumberland, sammankallade denne
sitt witena-gemot, för att höra de vises tanke om den nya läran. Då
uppstod i församlingen en konungens thegn och talade sålunda: "Så
synes mig, o konung, menniskans närvarande lif, i jemförelse med den
okända tid som skall komma, att det liknar den snabba flygten af
en sparf genom rummet, hvari du sitter till måls i vinterqvällen,
med dina ealdormen och thegner, och en värmande brasa på golfvet,
medan stormar och regnskurar och snöfall råda derute. Sparfven
kommer och flyger in genom ena dörren och genast derpå ut genom den
andra. Under det han nu är inne, är han trygg för vinterstormen;
men det är allenast ett ögonblick af ljus och klarhet, hvarpå han
åter försvinner ur din åsyn ut i den mörka vintern dädan han kommit.
Så är ock med detta menniskolif, att det varar för en kort stund
allenast, men om hvad som föregått eller hvad som skall efterfölja
känne vi platt intet. Alltså, säger jag, om den nya läran innehåller
någonting visst härom, synes hon rätteligen värd att efterföljas."
Hvilken ton af hemkänsla, och af känsla för naturen genomgår icke den
ruggige mannens tal? Och samma kärlek för hemmet, som här talar ur
den northumbriske krigarens mun, röjer sig i de anglosaxiska lagarnes
oaflåtliga vård om qvinnan, familjen och hemmet,[33] samma känsla
lefver än i den moderna Engelsmannens _fireside_-lust. Man skulle
knappast vänta sig några spår deraf i sången om hemlöse fribytare,
hvilka öfvergifvit familjen och härden; och dock klingar den äfven
här omisskännelig. Skogen har för fribytarne öfvertagit hemmets roll,
och solboet under _the trystyl tree_ är deras härd. Detta träd är
en gammal trofast[34] lind, der höfdingen har sitt högqvarter, der
hans bord dukas, och dit männerne samla sig vid ljudet af hans horn.
När Little John drar ut att befria Robin Hood, den gången då denne
öfvermannats i S:t Marys kyrka, förmanar han sina kamrater: "Sen väl
till, att J bevaren vårt lummiga träd."
I dessa sånger sammanfaller sålunda hemkänslan med naturlusten, som
på mångfaldigt sätt genomströmmar dem. Denna sednare, som på engelska
folklyran anslagit den första ton, hvilken framträngt till våra
öron,[35] kunde näppeligen erhålla ett homogenare ämne att flyta ut
i, än det naturfulla fribytarelifvet. Vi hafva sett huru han verkar
direkte målande, i det han skapar en evigt grönskande vår i Sherwood.
Men han uppenbarar sig äfven indirekt, hos personerne i sången. I
den glada gröna skogen, under naturens mäktiga inflytelser, strömmar
blodet friskt i den engelske yeomannens ådror, han befinner sig väl,
är vid goda vätskor, som det heter. Välbefinnandet åter gör hans
sinne muntert, han blir _humurous_, full af infall och godmodigt
skämt. Denna naturhumor -- benämningen är Vischers (Aesthetik, § 216)
-- bildar den första form, hvari den engelska humorn framträder. Hon
höjer sig öfver det blott burleska genom den sjelfkänsla, hvilken
härflyter från folkhjeltens medvetenhet om sitt stolta oberoende och
sin eleverade ställning; i hans infall finnes derföre alltid en högre
mening, än hos det enkla utbrottet af putslustighet, och hans skämt
beherrskas af en viss naturlig intelligens. Men hon har icke höjt sig
till den fritt och liberalt bildade humoristens ideala ståndpunkt,
dertill är sambandet med naturen alltför intimt. Folksångens
humoristiska personlighet kan icke umgås med naturen på det för den
högre humorn rätta och behöfliga sättet, sålunda att han skulle lägga
naturföremålen eller rättare föremålens natursida såsom motsats till
sublimiteten, och genom sammanställningen mellan deras lägre ändliga
egenskaper och menniskans högre oändliga sträfvanden frambringa
humor. Dertill är folksången icke fri nog, han måste stadna vid det
godmodiga, så att säga, bundna skämtandet.
Endast en gång kommer folksången nära nog upp till den högre humorn.
Det sker, när den drifver sitt skämt in på ett fält, der man knappast
skulle väntat sig det. Då sir Richard at the Lee för Robin Hood
förtäljt sina bekymmersamma omständigheter, frågade denne, om han
icke egde några vänner, hvilka ville gå i borgen för honom. "De hafva
alla öfvergifvit mig, svarade riddaren, om icke Han som dog på korset
vill hjelpa mig." -- "Bort med slikt prat, genmälte Robin: tror du
jag vill hafva vår Herre, Petrus, Paulus eller någon af dem till
löftesmän? Du bör skaffa dig en bättre borgen." -- "Sanfärdeligen,
sade riddaren, jag vet af ingen annan, om ej Guds moder sjelf, ty
hon har alltid stått mig bi." Då utropade Robin: "Sir Richard,
du kunde genomsöka hela England och funne dock aldrig en bättre
säkerhet för ditt lån." På sätt och vis missräknade han sig icke
heller; ty den utsatta betalningsdagen uppbringar Little John och
hans kumpaner, som i vanlig ordning posta vid landsvägen, en munk
med ett praktfullt följe af femtiotvå män och sju packhästar. Det
är öfvermunskänken i S:t Marys kloster, som är på väg till London,
för att genom mutor söka tillvinna klostret sir Richards egendom.
"Se här, tvifla aldrig mera på den goda jungfrun, sade Little John
till Robin, som denna morgon varit mycket bekymrad för sitt lån;
ofelbart hemtar denne munk betalningen, eftersom han är från hennes
kloster." Munken protesterar och svär en sorgsen ed, att han aldrig
hört talas om den borgesförbindelsen. Fribytaren förebrår honom hans
syndiga tal; "alltid har ju vår Herre varit känd som en rättskaffens
man, och likaså hans milda fru moder. Huru mycket medför du?" Åter
bedyrar munken, att han icke har mer än tjugu mark. "Om så är, vill
jag icke hafva en penny; men har du mera, skall du mista det; ty
jag gillar icke, att du förskingrar andras penningar." När munkens
kassa uppräknas, befinnes deri åttahundrade pund, eller dubbelt mera
än fribytaren lånat sir Richard. "Hvad sade jag dig, munk, utbrast
Robin, vår fru är den pålitligaste qvinna i kristenheten och den
bästa borgen i hela England. Min helsning till den ädla jungfrun, att
om Robin Hood kan vara henne till tjenst, skall hon i honom finna en
vän, och om hon har behof af silfver och guld, skall hon erhålla tre
gånger mera än hon behöfver."
Det tyckes, som skulle folksången icke hysa synnerlig aktning för
religionen, då han talar ur denna ton. Vi hafva dock sett, att
Robin Hood ingalunda är en gudlös man, utan tvertom mycket from
och nitisk i sin tro. Men han kan det oaktadt mycket väl skämta
med kulten och försätta den snikne munken, som är kultens yttre
tillbehör, uti en rätt komisk ställning till densamma, utan att träda
sin religiösa känsla för när. Men detta kan han endast derigenom,
att hans religiösa känsla icke är ängslig och bunden af kulten,
såsom hans känsla var bunden i förhållande till naturen. Den äkta
medeltidskristne, som väl kunde yr draga omkring i en rasande burlesk
åsne- eller narrfest, skulle likväl icke kunnat skämta såsom han.
Man finner här symtomer som förebåda reformationen; de Wicklefitiska
lärorna hade begynt lossa på de gamla bandena och gifva kulten i
händerna på folket, då förhållandet dittills varit det omvända.
Å andra sidan slår folksången icke sällan öfver i det burleska. I
denna riktning utbildar den en figur vid sidan af höfdingen uti
hans trogne vän och sekund-chef, Little John. Denne är en engelsk
Eulenspiegel, men med mycket ädlare hållning; han är icke lössläppt,
fast han älskar upptåg, han är tapper på samma gång som förslagen,
han är frikostig och hjelpsam som hans herre, om han ock icke eger
dennes lyftning.
A more merry man than J am one
Lyves not in cristianté,
säger han om sig sjelf. Ingen förstår så som han, att spela spratt
på spratt åt sheriffen. Han ger sig i dennes tjenst och passar
på tillfälle, då hans herre är ute på jagt, att tillställa ett
grundligt kalas på ölet och vinet i källaren, sedan han derförinnan
slagit hofmästaren sönder och samman, kämpar ett envige med kocken
i köket, hvilket slutas dermed att de stridande försonte räcka
hvarandra handen och kocken följer Little John till Sherwood,
medtagande allt sheriffens silfver. Ditkommen besinnar han sig på
ett än djerfvare företag, hastar att uppsöka sheriffen och narrar
denne med berättelsen om en stor och präktig grönfärgad hjort med
sextio-greniga horn, att följa honom till Robin Hood, der hans hjerta
vill brista, då han ser sin kock i fribytarhöfdingens tjenst, sitt
silfverförråd uppdukadt under den lummiga linden och sluteligen sig
sjelf i friskyttarnes våld. Ej heller förstår någon bättre än Little
John att uppbringa de förbifarande och obligera dem att spisa med
hans herre, och när sedan packningen skall undersökas, är det han
som uppräknar penningarna i sin utbredda mantel. I sitt sätt att
tala har han en blandning af tokrolighet och käck oförskämdhet, i
det han aldrig ger en sak sitt rätta utseende eller namn. När han
för Robin Hood presenterar sheriffens kock med det röfvade silfret,
säger han visst icke: se här, mästare, denne har jag tubbat och detta
har jag tagit; han säger sirligt: "Den bålde sheriffen helsar dig
rätt mycket och sänder dig sin kock, sina silfverkärl och trehundra
pund." Och när han uppbringar öfvermunskänken från S:t Marys kloster,
tilltalar han honom strängeligen: "Drabbe olyckan din kala hjessa
under hattbandet, att du sålänge låtit min herre vänta på dig med
middagen." Sången tillåter sig ungefär samma skämt med honom sjelf,
då han kallar honom Little John, ehuru han är af en jättelik växt.
Sådan är väsendtligen andan och tonen, hvilken femtonde seklets
folksång inlagt i fribytarlifvet. Det återstår oss ännu att taga i
betraktande formen, hvari den klädt detta ämne.
I öfverensstämmelse med realismen i den engelska folksångens lynne,
är den äkta balladen en enkel konstlös berättelse. Då vi i svensk
öfversättning ega den förträffligaste af dem alla, Chevy-jagten,
om hvilken redan sir Philip Sidney förklarade, att den inverkade
mäktigare på hans hjerta än klangen af en trumpet, må denna tjena
som förebild. Grefve Percy har svurit en ed, att i tvenne runda
dagar jaga hjortar på Chiviats berg, till trots för riddar Douglas
och hans män. Detta leder till en strid "on the debatable ground",
i hvilken de begge höfdingarne falla och månge af deras män. Större
är icke det ämne, hvaraf minstrelen frambringar en af de herrligaste
sånger någon folklitteratur har att uppvisa. Och hvilken är den
konst han härvid använder? I plananläggning och disposition så
godt som ingen. Han berättar den enkla händelsen troget såsom den
tilldragit sig. På samma sätt består Robin Hood-sången af en samling
enkla tilldragelser, af hvilka enhvar ursprungligen utgjort ett
litet epos för sig, med ytterst enkel uppränning. Så skildrar en
sång t.ex. Robin Hoods möte med riddaren, sir Richard at the Lee.
Fribytaren står i den gröna skogen, han vill icke dinera innan någon
förbifarande hemtats honom till bordssällskap, männerne utsändas med
bestämda förhållningsordres, de uppfånga riddaren, man spisar, samtal
uppstår om riddarens olyckliga belägenhet, fribytaren hjelper honom
och begåfvar honom rikligen med skänker, hvarefter de åtskiljas.
Detta ämne behandlar sången sålunda, att han efter en kort ingress,
deri åhörarne manas till uppmärksamhet och hjelten introduceras
[36], direkte öppnar ämnet med att motivera hjeltarnes företag i
ett samtal, ock derefter fortgår, upptagande endast hvad sir Walter
Scott kallar "the leading circumstances of the incident". Är sångaren
nödsakad omfatta tvenne händelser i samma ballad, indelar han den
helst i _fyttes_ eller underafdelningar, af hvilka hvarje oftast hade
sin skilda melodi; en sådan afdelning företog han sig dock stundom, i
händelse sången blef för lång, blott för hvilans skuld. Dock händer
äfven, att han sammanför tvenne händelser i en sång, och gör då sin
öfvergång helt konstlöst, såsom i fjerde sången af lityll Geste:
Now lete we that monke be styll,
And speke we of that knyght.
Samma behandlingssätt använder sången vid de öfriga sägnerna: Little
Johns puts med sheriffen, öfvermunskänkens vidrigheter i Sherwood,
sheriffens hämd, Robin Hoods förbund med sir Richard och slutligen
Robin Hood och konungen. Jemte sägnen om Robin Hoods ofärd i S:t
Marys kyrka samt huruledes han befriar enkans tre söner, utgöra
dessa berättelser allt hvad af femtonde seklets tradition om
Robin Hood finnes öfrigt. Utan tvifvel hafva de alla från början
utgjort sjelfständiga ballader, såsom fallet ännu är med de tvenne
sistnämnda; hvaremot de föregående små epopeerna, sannolikt kort
förr än de af Wynkyn de Worde utgåfvos, sammanförts till en cykel
under namn af _the Lityll Geste of Robin Hood_. Denna sammanställning
är icke folkets verk; ty det inre sammanhang och den fullständiga
ömsesidiga motivering, som sålunda gifvits sångerna, röjer ett
konstnärligt tillgörande.
Sir Walter Scott, som visserligen bör förstå saken, säger att
poetens konst hufvudsakligen beror på förmågan att "förkroppsliga
och i detalj framställa omständigheter, hvilka existera endast i
hans egen fantasi";[37] denna framställningsförmåga kallar han den
höga skapelsekraft, hvilken gifvit poeterne deras namn af _poietes,
maker, sceop_, och vi kunna tillägga _seppä_. Detta blir isynnerhet
fallet med folksången. Vid denna ytterliga enkelhet i plananläggning
och disposition vore det förbi med allt intresse för densamma, om ej
dess konst hvilade på sjelfva framställningen. I sjelfva verket är
det dock svårt vid all slags poesi, att göra denna åtskilnad mellan
uppfinning och framställning, men framförallt vid folkpoesin, hvilken
mer än den konstnärliga har tycke af en naturprodukt, der ingen
eftertänkande konstnär vårdat sig om vexten, och derföre ej heller
någon åtskilnad kunnat uppstå mellan grundtanke och form.
Af denna fullständigare identitet kan man sluta, att
framställningssättet måste vara likaså enkelt, realistiskt och
på saken gående, som dispositionen. Liksom i den sednare endast
händelsens hufvudmomenter upptagas, användas här endast väsendtliga
drag, som kunna bidraga till bildens förtydligande. Härvid
understödes folksången af den skärpa i åskådningen, som är hvarje
väldanadt naturbarn egen. När han tecknar den sorgbundne sir Richards
person, heter det:
All dreri then was his semblaunte,
And lityll was his pryde,
Hys one fote in the sterope stode,
That other waved besyde;
och man måste medgifva, att han lyckas, genom att anföra blott
de tvenne omständigheterna med anletets och fötternas hållning,
återgifva en fullkomlig triste-figura-bild. Då Robin Hood och
konungen, hvilka med alla sina män klädt sig i Lincoln-grönt,
tillsammans återvända till Nottingham, förskräcktes stadens
innevånare vid den tanken, att konungen var slagen och fribytarskaran
på väg att öfverfalla dem.
Full hastly they began to fle,
Both yeomen and knaves,
And olde wyves that myght evyll goo,
They hypped on their staves.
Denna sinnlighet tränger sig fram ända i ord och talesätt, vid valet
af hvilka hon, som en instinkt, leder folkskalden på rätt. Alltid
heter det om fribytarne, då de inställa sig på höfdingens kallelse,
att de komma "tripping over the lee", hoppande öfver tufvorna på
fältet, eller "prycking on a row", trampande i rad efter hvarandra,
såsom nödvändigt är för en skara, då den vandrar mellan träden.
Men utom denna sinnlighet finnes en annan omständighet, som åt
folksångens uttryckssätt ger en gripande kraft. För vår del
åtminstone fattas vi städse vid dessa ålderdomliga uttryck af en
underbar känsla deraf, att de gått öfver talrika generationers
läppar, hvarföre det icke är en individs utan seklers känslor,
som i och genom dem uttala sig. Tillägger folksången ett epithet
eller faller den ett omdöme, såsom då den skottska balladen om
clanerna Elliott och Armstrong upprepadt säger: "They were a gallant
cumpanie"; eller då i Chevy-jagten om de fallne lorderne säges:
Two better captayns wear not in Christianté,
Then that day slain wear ther;
så är det icke en enskildts flygtiga tycke, det är hela nationens
ovanskeliga kärlek och beundran deri uttalas: och då i den sednare
hjeltedikten sångens medkänsla för Wetharryngton yttrar sig i dessa
enkla ord:
For Wetharryngton my harte was wo,
That ever he slayne shulde be,
For when both his leggis wear hewyne in to,
Yet he knyled and fought on hys kne,
är det liksom sympatin hos alla de slägten, genom hvilka sången
passerat, skulle gjutit sig i de konstlösa uttryckena, och deraf
denna trohjertade tillförsigt strömmat in, som i förening med det
enkla och omedvetna, ger all traditionel sång ett så egendomligt
vemodigt behag. Detta är beslägtadt med poesin uti allt ålderdomligt
i talesätt, plägseder och bruk. Dertill vinna den traditionella
sångens enskildta uttryck, åtminstone de väsendtligare, genom denna
bearbetning under flere generationer en afrundning och precision, som
endast den store skalden genom mycken omsorg är i stånd att vinna;
hvad som ursprungligen funnits öfverlopps har bortfallit, och hvad
som erfordrats till bildens klarhet har tillagts; liksom de rullande
stenarne i en fors under vågornas ständiga bearbetning blifva glatta
och afrundade.
Jemte naturlusten, hvilken likaledes afsätter sig uti uttryckena,
utgör denna i framställningen inneboende medkänsla det lyriska
elementet i folksången; hos de mera heroiska balladerna till tonen
elegisk, i Robin Hood-sången deremot, i öfverensstämmelse med
grundtonen i dikten, skämtsam och munter. Föröfrigt framträder
detta lyriska element på mångfaldigt sätt, dels i enkla talesätt
och attributer såsom "good yemàn", "Robin Hood and his merry meynè"
o.s.v., dels i direkta omdömen, men mest dock i skildringen sjelf,
eller ur de handlande personernes mun. Med hvilken stolthet tecknar
icke sången sin hjelte, då han inträder i S:t Marys kyrka och
knäfaller framför korset:
All that euer were the churche within
Beheld wel Robyne Hode;
huru skämtsam är icke hennes ton, då hon skildrar det sätt hvarpå
Robin Hood och hans män utöfvade sin frikostighet emot sir Richard
at the Lee, och huru lifligt deltar hon icke i fribytarens samqväm
med konungen, då de skjuta till måls och kindpusta hvarandra.
Stundom vinner dock känslan än mera terräng och inträder i sjelfva
handlingen, såsom vid framställningen af fribytarnes trofasta
inbördes vänskap vid det tillfälle, då sheriffen under målskjutningen
oförmodadt öfverfaller dem, hvarvid Little John såras i sitt knä och
med sin vanliga hurtighet besvär Robin Hood, vid den tillgifvenhet
han för honom hyser och vid alla tjenster han bevisat honom, att
draga sitt svärd och taga hans lif, på det han icke måtte falla
i sheriffens hand. "Det ville jag ej för allt guld, som finnes i
det glada England", svarade höfdingen, hvarpå Much, mjölnaresonen,
sägande: "Gud förbjude Lytell Johan, att du skulle öfvergifva oss",
tog honom på sin rygg och bar honom väl en mil, under det han allt
emellanåt stadnade för att skjuta emot fienden. Samma känslofullhet
visar sig ock, då höfdingen och hans vän på vägen till S:t Marys
kyrka åtskiljts i full ovänskap, men Little John sedan, då Robin
råkat i fångenskap, glömmande allt agg, sätter sitt lif på spel och
öfverlistar både konungen och sheriffen för att befria sin herre.
-- Alldeles samma sätt att uttrycka sig begagnar äfven naturlusten;
dels enkla ofta återkommande uttryck, hänförande sig till den gröna
skogen, de qvittrande fåglarne, den vackra våren, dels direkta
skildringar och utbrott, dels. äfven så, att den stundom inträder som
motiv för handlingen, såsom den gången, då Robin Hood i den vackra
pingstmorgonen under inflytande af den herrliga naturen kände ett
så djupt behof att uppsöka sin frälsare. Den naturskildring, hvari
sången vid detta tillfälle utbryter, är den längsta vi erinra oss
hafva sett i någon folksång. Ty den utförda skildringen tillhör icke
det omedelbara utbrottet, utan framgår ur en viss afsigtlighet och
ur målningsbegäret. Förnämligast användas de korta enkla uttryckena,
hvilka endast sällan förekomma meningslöst, såsom fallet är med den
svenska folksångens: "för fågel och så ljuf" "förr än dagen dagas
upp under östan", "grönan ö", "rosendelund", o. dyl. För liknelsen
deremot har balladen intet sinne.
Genom denna lyrik, hvilken dock hufvudsakligen ligger endast i
ämnets yttre omklädnad, gestalta sig de små epopeerna till sånger;
den episka anläggningen får en lyrisk framställning, versen danar
sig till stanzer, och den muntra andan i sångerna klingar ut i
lustiga melodier. Af sådana har D:r Rimbault gjort en talrik samling,
dels ur manuskripter, dels från folkets läppar. De äro merändels
olika för skilda ballader, då deremot metern städse förblir en och
densamma, som engelska folket utkorat till en stående meter för
sina sånger. Såväl Percy som Warton vill i detta versslag skåda en
itudelad alexandrin. Huru härmed än må förhålla sig, är dock visst
att balladmetern icke eger någon frändskap med det anglosaxiska
fornnordiska meterslaget, likalitet som i framställningen återfinnas
spår af de gamla metaforerna och liknelserna; utan antingen är den en
ny skapelse, eller ock tillhör den, liksom sjelfva namnet _ballad_,
det myckna folket upptog af fremlingarne och de lärde.
Naturligtvis är språket i dessa gamla sånger ålderdomligt,
accentuationen vacklande, ordens betydelse antiqverad och
satsbygnaden styf. Men allt detta bidrar blott att för en modern
läsare stärka den ålderdomliga trohjertade tonen, som ligger i
sjelfva uttryckssättet. Folksången uppstår och lefver som en skogens
blyga blomma, utan skötsel och ans, nästan omedveten om sin tillvaro,
och kan derföre föga veta om sin klädsel. Så har ock händt, att många
uttryck förblifvit stående, der den ursprungliga meningen förändrat
sig till en annan, och fortfarit att, liksom vissnade partier i en
frisk löfbeklädnad, ehuru meningslösa, ingå i dikten. Minstrelerne,
hvilka betraktade dessa uttryck såsom samfäldt egendom, hade äfven
goda skäl att icke bortkasta detta den traditionella sången _caput
mortuum_. De behöfde dem för sig sjelfva, för att låta eftertanken
ila till det som skulle sägas, och de behöfde dem för att gifva
åhörarne rum att besinna sig på det sagda. I Robin Hood-sången,
synnerligast lytell Geste, förekomma de dock sparsamt, hvarjemte de
ofta återkommande uttryckena der hafva en viss betydelse, antingen
de uttrycka den godmodiga stämningen och naturkänslan, eller
bidraga till att lokalisera, eller ock underhjelpa öfvergångarne.
I detta sednare hänseende spela de en vigtig roll i balladens
framställningssätt.
Den öfvervägande sinnlighet, hvilken åt framställningen i balladen
ger sådan åskådlighet, medgifver i dess ställe icke åt folksången
en reflektionsförmåga, som är erforderlig för diktens utveckling
och framåtskridande. Sången sönderfaller derföre i en rad af små
bilder, mellan hvilka han med svårighet finner öfvergången. Äro dessa
bilder nära befryndade, gör han sig icke heller något besvär med
öfvergången, utan ställer dem bredvid hvarandra med ett "then", eller
med att upprepa i den sednare några ord ur den föregående. I annat
fall hjelper han sig med någon af de stereotypa fraserna. När han
till exempel skall förflytta scenen till S:t Marys kloster, sker det
utan all förberedelse sålunda:
The abbot sayd to his covent,
_There he stode on grounde_, etc.
hvarvid den sednare meningslösa strofen dock tjenar att framhålla
abbotens figur och låta åhöraren verkställa öfverflyttningen.
Ett annat sätt att framföra berättelsen är samtalet. Oförmågan
hos det odisciplinerade sinnet att i reflexionen sammanfatta ett
förhållande är orsaken, hvarföre obildade personer i sitt tal städse
anföra andras eller äfven egna yttranden in extenso, inledande dem
med ett "han sade", "och så sade den", "jag sade", o.s.v. Af samma