Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 4

när bandet varit nära att förskingras af sheriffens milis, och han
frågar henne deltagande hvaröfver hon sörjer. Ack, hon är nära på
bragt till förtviflan, ty hennes trenne söner skola den dagen gå
till döden i Nottingham, och ingen hjelp står att vänta. "Och hvad
är deras brott, frågar fribytarchefen, hafva de antändt byar, mördat
Herrans tjenare och våldfört jungfrur, eller hafva de tubbat andras
hustrur?" -- "O! intet af allt detta, gaf gumman till svar, de
hafva blott brukat sina långa bågar till att fälla konungens röda
villebråd." -- "Vid min själ, utbrast då Robin Hood, det är i en
lycklig stund vi träffats; ty jag har icke glömt, huru du en gång
rikligen undfägnat mig med mat och dryck." Derpå hastade han till
Nottingham, blåste i sitt horn, hvarvid ögonblickligen hundratio
fribytare "kommo sättandes alla i rad", och med deras tillhjelp
befriade han de dömde, och upphängde sheriffen i sin egen galge. --
Hvad hindrar, att icke desse trenne lifdömde kunde vara någre af de
femtio, om hvilka Eadmer förtäljer, och hvilka enligt konungens dom
då skulle föras till galgen?
Vore detta så, hade vi här en erinring af äldre datum än Richard
Lejonhjertas tid, som i traditionen öfverförts på Robin Hood-ämnet.
M. Étienne har påpekat ett drag af än äldre datum. Robin Hood möter
en sommardag sir Guy of Gisborne, en käck och vapenför yeoman,
hvilken med ed förbundit sig åt Nottinghams sheriff, att uppsöka
fribytaren, fäkta med honom, besegra och slå den fruktansvärde
mannen. Robin Hood är icke den som undandrager sig en ärlig
strid. De fäkta och sir Guy faller. Då framtar fribytaren en lång
Irlands-knif, afskär dermed den fallnes hufvud och sargar anletet
ända till oigenkännelighet, så att "det icke fanns någon af qvinna
buren, som kunnat säga hvems anletet varit." Sedan sticker han det
på spetsen af sin båge och vandrar till sheriffen. -- "Synes det
icke, frågar härvid M. Étienne, som återfunne man i detta drag jag
vet icke hvilket oredigt minne af lagen om _anglaiserie_?" Under
eröfringens jäsningstillstånd, då ännu hatet i de underkufvades
sinnen gaf sig luft i handlingar af blodig hämd, inträffade icke
sällan, att enskildte Normander på skogsstigar och ute i bygderna
befunnos mördade af någon okänd hand. För att stäfja detta,
upplifvade Wilhelm Eröfroren i sista året af sin regering en
gammal anglosaxisk lag, hvarigenom redan konung Ina sökt förebygga
stråtröfveriet, af innehåll att, såframt folket i ett härad icke
förmådde tillrättaskaffa mördaren, skulle häradet lösa sig genom
att erlägga en del af vaeret. Naturligtvis gälde nu denna lag blott
i händelse den mördade var en Normand. För att då befria sig från
nödvändigheten, att förråda gerningsmannen eller betala böterne,
vanstälde invånarne genast det funna liket till oigenkännelighet. Men
de normandiske domarne, som voro oöfverträffeliga i att tolka lagarne
till de besegrades nackdel, påfunno nu proceduren att förklara
hvarje anträffadt lik för normandiskt, med mindre häradsboerne
kunde, med tvenne mäns och tvenne qvinnors ed, intyga att det varit
en Anglosaxare. Detta kallades "demonstration de Angleserie". "Om
nu detta vanställande af Guys hufvud, så sluter M. Étienne, vore en
sväfvande erinring af hvad man en gång verkeligen gjorde för att
undslippa den normandiska lagen, vore då icke detta ett märkeligt
prof på poetisk omgestaltning genom traditionen?"
Vi hafva nu hunnit slutet af vår sammanställning mellan historien
och sången. Om vi ock icke kunnat bevisa allt, hafva vi dock
uppvisat något. Hvad som alls icke låter bevisa sig, är en personlig
beröring mellan riddarekonungen och fribytaren. Men är vår
föregående framställning sann, så finnes dem emellan en gemensamhet
i karaktersdrag och omständigheter, som utgör ett långt djupare
berättigande för Ivanhoes skald till den sammanställning han gjort
utan att vara dertill bemyndigad af historien. Huru nära historiens
intyg i sjelfva verket kommer hvad poeten fritt tillåtit sig antaga,
och huru nära Richard Lejonhjerta i tiden och rummet kom Robin Hood,
må följande uppgifter bestyrka. De äro hemtade både från Roger de
Hoveden och från ett gammalt manuskript, som upphittats i Nottinghams
slott. När konung Richard efter sin återkomst från det Heliga Landet
intagit Nottinghams fäste, företog han en jagt i Sherwood. Skogen
behagade honom mycket, så att han med ifver fortsatte jagten efter
en stor och präktig kronhjort, hvilken han förföljde med ens ifrån
Sherwood till Barnesdale i Yorkshire. Men då den äfven härifrån
undflydde honom, utfärdade han i Tickhill en kungörelse, att ingen
person månde fördrista sig döda, skada eller jaga sagde hjort, utan
borde den i frid få återvända till skogen igen; hvarföre denne hjort
efteråt kallades "den proklamerade kungshjorten". Är det icke, som
skådade man i denne flyende kronhjort fribytarekonungen sjelf, der
han jagas från trakt till trakt? -- och hvarföre kan icke denna
urkundernas berättelse vara en förtäckt allegorisk skildring af de
bägge konungarnes sammanträffande? -- man finge då i krönikorna samma
berättelse, som traditionen utarbetat till sången om konungen och
fribytaren. Äfven sången låter konungen komma till Nottingham, för
att underkufva upproriska undersåter, derpå företaga sig en jagt
från ena provinsen till den andra, och omsider allting slutas med en
försoning, hvarvid den förföljde blir upptagen till en konungens man.
Det förundransvärda är, att ej, vid så mycken likhet, någon klyftig
engelsk uttolkare af Robin Hoods dunkla personlighet, kommit på det
infallet att, tvertom, förklara Robin Hood för en anthropomorphism af
den proklamerade kungshjorten.

II.
Sammanfatta vi ur det föregående en bild af fribytarelifvet, blir
den ungefär följande. I den stora skogsbygden mellan Nottingham och
Yorkshire uppehöllo sig ett band af fågelfrie, alltsedan eröfringens
tider, ständigt rekryteradt af männer, hvilka flyktade hit undan
förföljelserna och förtrycket i samhället, och ständigt i full fejd
med auktoriteterna på stället. Fribytarne jagades än med list än
med öppet våld från ena grefskapet till det andra, men funno städse
skydd, icke blott i skogarnes vidsträckthet, utan ock i anglosaxiska
landtfolkets välvilja, med hvilket de egde gemensamma intressen och
sympatier. Liksom detta, leddes de af hat till de store innehafvarene
af domäner och slott, som frossade af rikedomar dem de utpressade
från folket, och till de öfvermodige prelaterne och andlige, hvilka
mer än en gång kränkt deras religiösa känsla och i sysslolöshet
förtärde sina stora räntor. Drog en man af dessa samhällsklasser,
hvilka knappast förstodo, åtminstone föraktade folkets språk och
seder, med sitt talrika följe fram genom Sherwood, hände icke
sällan att en pil klöf bringan på hans springare, en skur af andra
förskingrade hans svenner, och han sjelf kunde skatta sig lycklig
att plundrad in på lifvet släppas ur de vilde männernes händer. För
franklinen, för yeomannen, för trälen, för den fattige och förtryckte
i gemen var deremot skogen en tillflyktsort, der han kunde erhålla
penningar om han var i behof, men ock en kraftig handräckning om det
gällde att befria en landtman ur fängelse, eller att från galgen
rädda yeomänner, hvilka tagit sig för stora friheter med konungens
villebråd. Till återtjenst lemnade desse fribytarne varning när
sheriffen uppbådat grefskapets milis att förfölja dem, de försågo dem
med mat och dryck, de gömde dem i sina hyddor. Under ett sådant lif
af fara och möda utbildade sig sjelffallet en stark sammanhållighet
hos bandet, inom hvilket, här såsom alltid, den modigaste och
vapenskickligaste mannen var sjelfskrifven anförare; hans namn, så
uppger sången, var vid denna tid Robin Hood.
Sådant är till sina allmänna drag, såvidt historien och sången
samstämma, det ämne hvilket den sednare ur den förra upptagit,
och hvilket, efter att i tvåhundra år lefvat i traditionen, under
femtonde seklet framträder i ballad-cykeln om fribytarehöfdingen
Robin Hood. Vi öfvergå nu att skärskåda huru folksången behandlat
detta sitt älsklingsämne.
Helt säkert har ingen traditionel sång i samma grad gjort skäl
för benämningen _folk_sång, som anglosaxiska folkets diktning
under tiderna efter eröfringen. Den vexelverkan, som äfven inom
skaldekonsten eger rum mellan klasserna, mellan den lärda efter
reglor utöfvade dikten och den omedelbara utgjutelsen i sång och
saga, var här till en början fullkomligen afbruten. Vida längre,
än den spanska och äfven den skottska folksången, håller sig den
engelska fri från allt inflytande af riddareromantiken. Äfven
sedermera, då han begynner upplaga ämnen ur romanerna om Arthur, om
Lancelot och öfrige hjeltar, hvilka inom de baronliga slotten utgjort
föremålen för ädla damers och riddares beundran, motstår han stadigt
all frestelse att bepryda sig med romantikens öfriga fiktioner.
Användes någon gång ett trollmedel eller en jätte, såsom i balladerna
"King Estmere" och "Sir Cauline", sker det med samma skygga halfhet,
hvarmed ett blygt barn handterar fremmande leksaker. Den sednare
hjelten besegrar icke mindre än tvenne grymma jättar, men hvaruti den
ena skiljer sig från en vanlig riddare kan icke utgrundas, och hos
den andre blir omsider de enda jättelika egenskaperna.
Two goggling eyen, like fire farden (flashing)
A mouthe from eare to eare.
Sålunda reducerar folkskalden de romantiska ämnena till naturlighet,
liksom han gemenligen nedspänner romanens öfverdrifna galanteri till
hjertlighet. Dessmer äro de sånger fria från allt öfvernaturligt och
fantastiskt, hvilka hemtat sina ämnen ur folkets egen tradition. Så
kan det visserligen i Robin Hood-sången förefalla något underligt,
då fribytarehöfdingen blåser tvenne gånger sitt horn i Nottingham,
att hans män i Sherwood kunna höra det och i en handvändning komma
springande till hans hjelp. Men man må kalla denna naivetet hos
folkskalden inadvertens eller enfald; man må tillåta honom lita på
sin hjeltes goda lungor och på fribytarnes flinka ben. Aldrig bör
han derföre ställas i bredd med romancieren, som låter konstmakaren
Merlin till konung Arthurs hjelp transportera hela armeer genom
luften.
För att göra sig skyldig till ett sådant fantasteri, är den engelska
folksången af alltför gediget realistiskt lynne, hvilket utgör en
af dess mest utmärkande egenskaper. Medan den nordiska folksången
bär tydliga spår af vinterdunklet, i hvilket man icke ser sakerna
som de äro, och der lätteligen leda troll framgycklas ur bergens
schakter, liksom leda tankar i menniskosinnet; medan en karg natur
alstrar ett visst vemod i den skottska visan och balladen samt det
gamla Morvens dimmor i dem forma sig till elfvor och spöken; medan
Spaniens glödande sol, dess doftande fruktträdslundar och romantiska
lif lockar romancieren till ett tjusande svärmeri; och sluteligen,
medan de finska och slaviska folkena både tillfölje af natur och
förhållanden i sina sånger äro afgjordt svårmodiga; är den engelska
balladen, såsom vi sett, fri från allt fantasteri, dess uppfattning
af ämnet är enkel och sakenlig, framställningssättet klart och
naturfriskt. Äfven visan, tillochmed den sorgsna, eger intet
smäktande eller sinnligt. Känslan framträder sund och enkel, såsom en
naturstämning, hvilken grundar sig på tillräckligt yttre motiv. Må
man påminna sig den sorgbundna visan "Willow, willow, willow", som af
Shakespeare användes i Desdemona-scenen i fjerde akten af Othello.
Också är denna egenskap hårdare förvärfvad, än någon nation i verlden
tillvunnit sig sina företräden; ty, om man ock inrymmer aldrig så
mycket åt Anglosaxarnes sunda och dugtiga naturell före eröfringen,
är dock visst, att ifrågavarande karaktersdrag hufvudsakligen är en
vinst från sagde blodiga luttringsprocess. Ett folk, som genomgår en
dylik omskakning, väckes sannerligen ur alla drömmar till en hård och
handgriplig verklighet. Det finner sig nedkastadt i förhållanden,
derifrån det icke går att uppstiga medelst ett svärmande, idylliskt
vegetativlif, utan endast genom det tunga arbetet vid plogen,
vid väfstolen, vid rodret, och genom det kloka beräknandet af
omständigheter och förhållanden. Det vänjer sig derigenom att skåda
verkligheten i anletet och från henne taga sina föreställningar, och
denna vana har Engelsmannen aldrig frångått, hvarken i lifvet eller
dikten.
Svårare att förklara än realismen i den engelska sångens lynne,
är dock att förstå hvadan folket så i hast bekom sjelfva sångens
gåfva. I den anglosaxiska litteraturen före eröfringen finnes intet
spår af hvad man kunde kalla folksång, alltsedan Bedas tider.
Denne förtäljer om Saxarne i andra seklet efter invandringen till
Britannien, att vid deras gelager harpan plägade kringsändas från
man till man, så att enhvar sjöng en sång, den han beledsagade med
instrumentet. Men den fromme mannen gillar icke denna plägsed;
han kallar sångerna "frivola et supervacua poëmata", och folket
sjelft måtte sedan blifvit af samma tanke, ty det utbytte dem mot
allehanda lumpna konster af gyckelmakare och dansare. Skalden,
_sceop_, efterträddes af _gliggmannen_ och _hoppesteren_, som vid
de rikliga gästabåden roade menigheten med att kasta bollar och
knifvar. Berättelsen om Alfred den store, i hvars höga själ hågen för
bokliga konster skall blifvit väckt genom anblicken af ett prydligt
manuskript, innehållande "Saxonica poëmata", dem han sedan "die
nocteque audiens memoriter retinebat",[25] gäller ett annat slag af
poesi, hofskaldernas, hvilken hos Anglosaxarne underhölls genom den
täta beröringen med nordiska hofvena. De prof af denna skaldekonst,
hvilka finnas bevarade i Anglosaxon Chronicle, öfver Athelstans
seger vid Brunanburh, öfver konung Edgars kröning och död samt
konung Edward Confessors död, äro till rythm och framställningssätt
fullkomligt befryndade med de qväden Thiodolf af Hvines efterföljare
samtidigt diktade hos Erik Blodyxe, Håkan Adelstens Fostre, Håkan
Jarl och Olof den helige, eller äfven vid anglosaxiska hofvet, såsom
man känner om Eigil Skallagrim och Sigwathur. Denna skaldekonst
med sina konstlade metaforer, omskrifningar, antydningar, och sin
pregnans, hvars produkter af Mr Sharon Turner och, efter honom, af
Mr Henry Wadsworth Longfellow[26] likväl benämnas "popular songs"
och "ballads", liknar balladpoesin icke mera än Bjarkamal i Ragnars
saga liknar folkvisan om Widrik Werlandsson eller kung Speleman. Men
äfven af dem spörjes under och efter eröfringen knappast ett spår;
hofskalderne måtte, likt råttorna från ett sjunkande skepp, hafva
öfvergifvit det anglosaxiska folket, eftersom ingen fanns qvar att
i slaget vid Hastings stiga fram och mana sina landsmän till strid,
liksom Taillefer eldade Normanderne, ej heller någon, att ingjuta
mod under frihetskampens förtviflade skiften. Endast munkarne i sina
krönikor hafva sjungit det anglosaxiska folkets svanesång, och ifrån
dem härleda sig ock de få spår i rythm och talesätt af anglosaxisk
skaldekonst, som Percy kunnat uppvisa uti Pierce Plowmans visions och
några andra sånger från engelska språkets första bildningsperiod.
Bland andra svårförklarliga förändringar, som tillfölje af eröfringen
försiggingo hos anglosaxiska folket, är således äfven uppkomsten af
en så godt som ny skaldekonst; ty huru förklara, att sångens genius
sänkte sig ned öfver det lifdömda folket just i de tider, då man
fastmer kunnat vänta att det, liksom Israels slägter vid elfverna
Babylon, bordt upphänga sina harpor i pilträd till ett tecken på
sin förlorade frihet? Men måhända var det just smärtan, sorgen och
förbittringen, som lossade dess tungas band, sedan dessa lidelser
icke mera kunde gifva sig luft i handlingar af motstånd och hämd. Man
kan nästan sluta dertill af det första ämne den sålunda nyvaknade
sången omfattade. Det var Hereward, det anglosaxiska folkets Simson
Agonistes, till hvars förherrligande det for första gången strängade
sin lyra till sånger, hvilka spridde sig kring hela landet och blefvo
så allmänna, att de redan på Ingulfi tid sjöngos öfverallt vid
vägarne.[27] Tyvärr äro de nu spårlöst förlorade, såframt man ej får
antaga, att de upptagits af Geoffroi Gaimar i hans rimkrönika, eller
i den latinska krönikan "De gestis Herewardi", hvardera från medlet
af XII:te århundradet. Emellertid är man sålunda icke i tillfälle att
döma om den form, hvari folksången i sin början klädde sig.
Från denna sin upprinnelse ur sorgen och hatet fortgår han till
allt gladare och mindre lidelsefull ton, tills han sluteligen
anslår den tonart af munterhet, _merriment_, som förblir hans
allmänna och egendomliga. I samma mon förlora sig de nationella
ämnena uti sociala, allehanda partiintresssen söka sig luft genom
sången, de ädla familjernas, såsom de Montforts och Percys öden
upptagas och sluteligen utbreder han sig öfver det enskildta
lifvets tilldragelser, lemnande all historisk botten. Utom en liten
sommarsång från medlet af trettonde seklet, utgör en partisång från
baronernes och folkets gemensamma resning under Simon af Montfort det
tidigaste prof på denna utveckling. Den riktar sig hufvudsakligen
emot konungens broder, Richard af Almaigne, men äfven prins Edward,
ehuru sedermera så populär, faller under den bittra fördömelsen.
"Med lock eller pock, sir Edward, skall du rida utan sporrar på
din grålle, rakaste vägen till Dover, men aldrig skall du hafva
framgång, och bittert skall det ångra dig att du öfvergaf din frändes
ledning".[28] Formen är här ännu långt ifrån den sedan fixerade
balladformen. Sången är ett i tilltal stäldt uttryck för politiskt
hat, och versmåttet närmar sig mera romanens, ehuru den fyraradiga
strofen och omqvädet tillkännage folksången.
Här kunna vi upprepa vår bevisning i afseende å Robin Hood-sångens
upprinnelsetid; eftersom den icke mera vittnar om nationalhatet
mellan stammarne, men icke heller om ett borgerligt krigs partihat,
intager den en plats, som är belägen mellan sången om Hereward och
satiren emot Richard of Almaigne. Mellan det förra ämnet åter och
Robin Hood-sången har man förlagt fragmentet af en sång-cykel, som
behandlar ett likartadt stoff och liksom sammanknyter dessa tvenne.
Det är sången om fribytarne i Inglewood, Adam Bel, Clym of the Clough
och William Cloudesly. På samma sätt som kamraterne i Sherwood,
ligga desse i fejd med auktoriteterna i "Carleile", de äro i akt
förklarade för friskytte, hafva svurit hvarandra fosterbrödralag och
sluta, "såsom nationen sjelf hade slutat", säger M. Thierry, med att
ingå förlikning med konungen. Men detta fosterbrödralag är ett äkta
anglosaxiskt drag -- man erinre sig de trenne anglosaxiske krigarne
i första året af eröfringen, hvilka innehaft land af klostret S:t
Albans -- här går mycket blodigare till än i Sherwood, fiendskapen
är bittrare, och William Cloudesly har hela sin familj med sig,
alldeles som i eröfringens första tider; på grund hvaraf fribytarne i
Inglewood med skäl kunna föras i tiden närmare Hereward, kanske anses
såsom närmaste efterföljare åt Osulf, son af Edulf, och Sweyn, Sigge
son. Men till språk, ton och framställningssätt är denna sång-cykel,
sådan den finnes uppskrifven och bevarad i biskop Percys "Reliques",
icke äldre än Robin Hood-sången; hvardera äro de affattade i femtonde
seklet, i engelska folksångens blomslringsperiod, då blandningen
mellan det ursprungliga allvaret i ämne och det muntra i tidens
folklynne gaf åt sången dess ädlaste hållning och vackraste form.
Prins Henrik, sedermera Henrik V, är hjelten i de muntraste scenerna
af Shakespeares dramer, han är prins för ett sällskap af godmodige,
skroderande, stråtröfvande, drickande dagdrifvare, och säkert har
aldrig ett lustigare lefverne förts i det _business_fulla London, än
just under hans tid, före utbrottet af det åskväder som snart derpå
gick löst i kriget mellan Rosorna; säkert har ej heller klasserna
i England stått hvarandra så nära som på denna chevalereska tid,
då försoningen dem emellan nyss var verkstäld. Inom minstrelsyn,
som nu stod i sin fulla blomma, med en utvecklad organisation, med
sina egna lagar och institutioner, herrskade numera ett enda språk,
alltifrån "the kings minstrel", ned till bänksångaren, hvilken från
sin improviserade tribun i gathörnet för ett öre framsjöng utslitna
ballader. På denna tid, då Englands kronprins kunde gifva sig i förd
med Falstaff och hans följe, kunde väl ock den noble _minstreln_,
som på riktsadlad häst drog omkring från slott till slott, tillåta
att den egentlige folksångaren, hvilken hittills efter eröfringen
burit det gamla gycklarenamnet _gleeman_, ifrån denna tid delade hans
namn och äfven till en part hans chevalereska ämnen. Vi hafva sett
att folksången likväl höll sig fri från den romantiska inbillningens
fiktioner; men man kan dock icke underlåta att erkänna ett visst
inflytande af det chevalereska lifvet, hvilket nu i sin upplösning
spred sig mer eller mindre ut öfver alla klasser. Häraf förklarar
sig ock, att den yppersta af alla ballader om Robin Hood bär titeln
_Geste_, hvilken är den ursprungliga benämningen för den chevalereska
hjeltedikten. Utom denna, hänför M. Étienne till detta sekels
sånggrupp balladen _Robin Hood and the Monke_, och vi tillägga, på
grund af stil, ortografi och språk, och äfven innehållet, balladen
_Robin Hood and the widows three sons_.
Den utveckling sägnen om fribytarne i dessa trenne sånger vunnit
måste i det närmaste motsvara engelska folkets egen utveckling ifrån
Richard Lejonhjertas tid till Henrik V, eftersom folksångens hjeltar
lefva folkets lif. De engelske yeomännen vid denna tid kunde icke med
samma ögon betrakta fribytarelifvet, som de anglosaxiske landtmännen
i tolfte och trettonde seklerna. Ännu var visserligen denna _stout
yeomandrie_ ett krigiskt slägte, öfvadt i vapenbragder under
fejderna med Skottland och Frankrike samt kampen mellan Rosorna;
och såtillvida måste hjelten äfven i deras sånger vara en man af
mod och vapenskicklighet. Men yeomannens ställning var redan fri
och oberoende, han visste sig vara herre öfver sina lemmar och sin
person alltsedan habeas-corpus-aktens stadfästande, jemte det att,
ifrån början af detta århundrade, odlaren af jorden upphört att vara
bunden dervid,[29] och sålunda var vorden en man för sig, som njöt af
lifvet efter sin egen lust. Men i den fries boningar sjunger man ur
en annan ton än i trälens. Sången blir muntrare, den upphör att till
sin ton vara lidelsefull, och dess hjeltar upphöra att befläcka sitt
hjeltemod med blodiga och vilda handlingar. Vid samma tid inträffar
äfven den betydelsefulla förändring i statsskicket, att de mindre
godsegarne, franklin'erne, som mer och mer närmat sig borgerskapet,
tillsammans med detta bilda ett underhus, i hvilket åtminstone
från 1425 det engelska språket tyckes varit rådande. Dermed hafva
de lägre klasserna slutit sig tillhopa till en samhällshälft,
som intar ett betydande rum i statsaffärerna; en upphöjelse, som
mäktigt måste verka till att höja deras sjelfkänsla. Annan måste
tonen, annat måste äfven det skildrade lifvet vara uti sånger, hvari
folket skulle finna sitt nöje, sedan det kommit till berättigande,
än medan det låg förtrampadt och föraktadt. Tar man härtill ännu i
betraktande det genom handel och industri tillvexande välståndet,
som förädlar sederna och mildrar folkets sinne, får man i dessa tre
omständigheter, frihetskänslan, den politiska sjelfständighetskänslan
och välståndets ädlare njutningar, de elementarkrafter, under hvilkas
inflytande diktstoffet i femtonde seklet utbildats.
Tillfölje af detta inflytande återfinna vi nu den gamle fribytaren
såsom en ädel, nästan chevaleresk man, hvilken lefver lik en
herrskare i sina skogar. När han blåser sitt horn, infinna sig väl
halftannat hundrade af unga män, i gröna mantlar och med goda bågar i
sina händer, samt böja vördnadsfullt knä, så att konungen sjelf, då
han engång var närvarande, fann det vara en "underbart vacker syn".
Också iakttager Robin Hood sjelf ett artigt sätt emot alla menniskor,
tillochmed munkarne, så att då engång en sådan blifvit uppfångad
och framföres, aflyfter han helsande sin befjädrade hatt, och då
munken underlåter att göra detsamma, kallar han honom föraktfullt
en "chorle",[30] en lymmel, hvilken icke lärt sig någon "curteysy".
Derföre beprisar honom sången icke blott som en _proude_, utom ock
_curteyse_ outlawe. Denna courtoisie är icke sätt och manér allenast,
den är följden af en elevation i karakteren, som åter härleder sig
från medvetandet om den sjelfständiga och oberoende ställning han
intager. Han är en fri _yeoman of the forrest_, som respekterar
andras personer -- om ock icke deras kassor -- för det han
respekterar sig sjelf. Detta bud öfverträder han endast den gången,
då Little John lockat sheriffen till Sherwood och Robin Hood låter
afkläda honom hans skinbrämade normandiska drägt samt i fribytarnes
vanliga gröna kostym bland dem tillbringa natten, hvaraf dennes sidor
jemmerligen begynna värka. Men det gör han, under hotelse, att i
tolf månader låta honom utstå denna vedermöda, blott för att lära
honom "efter hvad reglor en fribytare lefver", hvartill sheriffen
utbrister: "O Robin, tag hellre mitt hufvud, än att jag skulle
tillbringa här ännu en natt; dina reglor äro hårdare än någon eremits
eller klosterbroders."
Men fribytaren har andra, ännu långt väsendtligare bud, hvilka
för honom, liksom de chevalereska sedebuden för riddaren, utgöra
den enda lag han erkänner. Han antänder aldrig byar, han plundrar
aldrig kyrkor, han tar aldrig ocker, lefver icke i vällust, har
icke våldfört någon jungfru, ej heller tubbat någons hustru; och
detta är väl en bättre moral än månget riddareideal kunde berömma
sig af. När allt kommer omkring, blir den väsendtliga skilnaden
mellan folklifvets och det adeliga lifvets chevaleri, att det förra
är mycket sundare och friskare. Robin Hood är generös, men klok.
Han ger sir Richard at the Lee den erforderliga summan, men som lån
och emot borgen. Först när denne visat sig pålitlig och ordhållig,
skänker han honom frikostigt både skulden och lika mycket till. Hans
vänskap är bottenärlig och trofast, såsom samme knight fick erfara,
men han kastar sig aldrig i halsbrytande omöjligheter. Märkeligast är
dock hans galanteri, ehuru hans hjerta icke utkorat sig någon dam,
hvars nycker kunnat sända honom till verldens ända; ty i fribytarnes
sällskap finnas icke några qvinnor. Men Robin Hood och hans män
ofreda aldrig ett sällskap, der en qvinna befinner sig, ja det
förtäljes, att då abbedissan i Kirkleys kloster, till hvilken han
vände sig för att blifva åderlåten, falskeligen lät honom förblöda
och sålunda bragte honom om lifvet, fribytarehöfdingen innan han dog
gifvit sträng befallning åt sina män, att icke tillfoga henne eller
klostret något ondt. Denna vördnad för qvinnan sammanhängde, alldeles
som hos riddarne, med en hängifven dyrkan af jungfru Maria.
Robyn loved our dere lady,
For doute of dedely synne;
Wolde he never do company harme
That any woman was ynne.
Vi hafva sett, i hvilket spändt förhållande han stod till prelater
och munkar. Men detta hindrade honom icke att vara synnerligen
from och gudfruktig; han ville aldrig spisa innan han hört trenne
mässor läsas, en till Gud Faders, en till den Helige Andes och en
till jungfru Marias ära. Så hände det sig tidigt en majmorgon i
pingsthelgen, då solen herrligt uppsteg och fåglarne gladeligen
sjöngo, att Robin Hood befann sig vid ett sorgset mod öfver att på
en så högtidlig dag icke kunna åhöra ottesång eller mässa. "Mer än
fjorton dagar, sade han, äro gångna sedan jag skådat min frälsare;
i dag vill jag till Nottingham, så hjelpe mig den milda Maria." Han
beger sig åstad, beledsagad endast af sin trogne vän och följeslagare
Little John; men under vägen skjuta de till måls och råka deröfver
i delo. Little John återvänder harmsen till Sherwood, och höfdingen
inträder ensam i S:t Marys kyrka. När han här knäfaller vid korset,
igenkänna honom alla närvarande, bland hvilka äfven befann sig en
"gret-hedid" munk, som smyger sig med hast och underrättar sheriffen.
Stadsportarne stängas, och en skara män inbryta i kyrkan samt
öfvermanna den bålde fribytaren, sedan hans klinga brustit i stycken
emot sheriflens hufvud.
Vi hafva antydt, att de högre klassernas lif kunnat något inverka
till att gifva folkets sång denna chevalereska ton; vi hafva ock