Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 2

Total number of words is 4345
Total number of unique words is 1667
22.4 of words are in the 2000 most common words
31.4 of words are in the 5000 most common words
35.3 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
bibehållit tydliga spår af sitt anglosaxiska ursprung, och att, genom
denna nationalkänsla, hatet mot de _fremmande_ herrskarena måste
hafva bidragit att stegra hatet mot de _förtryckande_ herrskarena.
Måhända med något för skarp färgläggning blir derföre, enligt hans
framställning, den anglosaxiska jordbrukaren en man, hvilken lefver
afstängd från alla samhällsaffärrer, förskansad i sin boning som i
ett ständigt belägringstillstånd, rå till sina seder, dolsk till sitt
sinne och med ett inbitet hat till allt hvad normandiskt heter. Såsom
ett eget parti inom denna befolkning ställer han fribytarne, hvilka
i skogarne lefde ett muntert och oberoende lif, i fredlig beröring
med densamma, men ständigt sysselsatte att hämnas de nationella
oförrätterna i ett oförsonligt krig emot fremlingarne. Han ger åt dem
till anförare på denna tid folksångens hjelte, Robin Hood, som han
sätter i beröring med Richard Lejonhjerta, troget tecknande detta
möte enligt folksången om "Robin Hood och konungen".
Denna åsigt om fribytarnes ställning och betydelse upptar M. Augustin
Thierry, hvilken, såsom han sjelf skall hafva berättat,[7] just
vid läsningen af Ivanhoe känt sig manad till sitt framtida lysande
litterära kall, i det han dervid erfarit en af dessa sinnesrörelser,
som väckas af ett nytt ljus uppgånget öfver dunkla ämnen. Här hade
han lärt sig fatta, att folkena och generationerna hafva ett lif
liksom individerna, med en enhet i passioner, i ideer och önskningar,
hvilken öfverlefver äfven dess politiska sjelfständighet. Med denna
förutfattade mening gick han sedan till tecknandet af _la Conquête
de l'Angleterre_, det är, till tecknandet af de yttringar utaf
anglosaxiska folkets lif, som kunna spåras efter slaget vid Hastings.
I denna teckning framstå de fängslande berättelserna om de fågelfrie
Anglosaxarnes öden, hvilka i skogarne fortsatte nationalkriget,
och hvilka vid slutet af tolfte seklet ännu återfinnas i Sherwoods
fribytare. Under hans målande penna blifva desse "la dernière troupe
de brigands anglais _qui ait eu un caractère politique_", Robin
Hood blir den siste af Herewards efterföljare, hvilken förtjenar
att af historien omnämnas. Naturligtvis har M. Thierry, lika litet
som biskop Percy, några bevis att andraga ur den yttre historien
för denna sin åsigt, hvarmed han införlägger hjelten från femtonde
århundradets folksång just på detta ställe i historien. Men han
använder dock inre bevis ur sången sjelf, i hvilken han återfinner
erinringar och drag, som påminna om tolfte seklets förhållanden, så
väsendtliga, att han icke tvekar antaga, det dessa sånger fått sitt
ursprung från sagde tid.
Detta är en sannskyldig räddning af folkhjeltens ära, och genom en
sådan uppfattning af sången är ock möjlighet gifven, att komma dess
upprinnelse på spåren. Såsnart engång Robin Hood icke mera fattades
såsom en simpel bandit, med mer eller mindre chevalereska tänkesätt,
utan som en fosterlandshjelte, "hvilken folkets nationalkänsla i
tiden sanktionerade till heros", och hvilken det derföre, äfven
under kommande skiften, omgaf med förkärlek, måste sången hafva en
historisk upprinnelse. Sir Walter Scott och M. Thierry hafva fixerat
den i likhet med Mr Ritson och biskop Percy till Richard Lejonhjertas
tid, och vi medge oss genast hafva omfattat deras åsigt, redan innan
vi kände skälen för en annan, som något modifierade densamma. Man har
svårt att icke öfvertygas, då M. Thierry är den öfvertygande, och
svårt att icke se en sak så, som sir Walter Scott sett henne.
Denna M. Thierrys åsigt framkallade i _Westminster Review_ för
1841 en artikel af obekant författare.[8] Utan att vilja förändra
den allmänna karakter, som den franska historieskrifvaren gifvit
folksångens hjelte, skjuter denne honom längre framåt i tiden. Robin
Hood är otvifvelaktigt, säger han, en kämpe för folkfriheten, som
med sitt mod, sin fintlighet och styrkan af sitt anhang har sökt
att värna de svagare emot de mäktigare, i en tid af inbördes strid
och förtryck. Men det var icke under Richard Lejonhjertas, det var
under Henrik III:s regering han utförde sina bragder, det var icke
som Anglosaxare i kampen för den "gode kung Edwards lagar", det var
som partigängare för Magna Charta och det Oxfordska parlamentet
under Simon af Montforts fana han tillvann sig folkets bevågenhet,
han var icke den siste förfäktaren af det anglosaxiska folkets
nationella sjelfbestånd, han var en af de förste bland de demagoger,
hvilka småningom ledt det engelska folket till frihet och tryggade
rättigheter; men när folkpartiets sak gick under i slaget vid
Evesham, drog han sig undan till Sherwood, derifrån han kommit, och
fortsatte der striden på fribytarevis. Denna åsigt, till hvilken Mr
Gutch i sitt anförda arbete obetingadt ansluter sig, är dock äldre
än artikeln i Westminster Review. Den uttalas, äfven den, till först
af en romanförfattare, dock icke en af första ordningen, nemligen
Mr James, i _Forest days_. Åsigten stöder sig hufvudsakligen på
Forduns ofvananförda uppgift. Den lägger dertill en antydning af
denne krönikeskrifvares lärjunge och fortsättare, Bower, som i sina
tillägg till Scotichronicon under året 1266 anför följande: "Nu lefde
Robin Hood som fågelfri i snår och skogsdungar." Men vi hafva sett
att Fordun är endast ett eko af folksången, och hans fortsättare har
heller icke annat värde. I stället för att stöda sig på ett yttre
historiskt bevis, såsom den sjelf vill tro, har denna åsigt i sjelfva
verket icke annat än upptagit den äldsta hypotes som om folksångens
hjelte uppställts, nemligen Forduns. Men den stöder sig äfven på
en uppgift af folksången sjelf, och dertill den älsta och den
förträffligaste af alla Robin Hood-ballader, _A Lytell Geste of Robin
Hood_. Här förlägges verkeligen hjelten äfvenledes i beröring med
en konung och alldeles på samma sätt, som i de af Mr Ritson anförda
balladerna; och konungen heter här Edward. Det är nu Edward I, som
i munkdrägt låter fånga sig af fribytarne, af dem undfägnas med
sitt eget villebråd, och slutligen förmår dem att gifva sig i hans
tjenst. Men denna uppgift, hvilken sednare af sången sjelf passas in
på Richard Lejonhjerta, och af andre forskare på Edward II, och som
likaväl kan passas in på hvilken konung Edward, Henrik eller Richard
som helst, har ensam ingen bevisande kraft. Sägnen sjelf är utan
tvifvel gammal, men namnet på konungen kan hafva tillkommit sednare.
Måhända är det detta namn, hvilket bestämt Fordun till hans uppgift,
liksom det bestämt författaren i Westminster Review att återupptaga
den.
Mot hvardera dessa tidsbestämningar, såväl M. Thierrys, som den
sistanförda, kan man invända, att de motsägas af folksången sjelf.
Man märker i ena fallet intet spår af denna fiendtliga sinnesstämning
mellan stammarne, af detta nationalhat emot en fremmande konungamakt;
i det andra fallet ser man icke att folkhjelten skulle deltagit i
något annat krig, än det han sjelf utför i sina skogar, man hör ej
talas om grefven af Montfort, ej heller röjer sig något hat emot ett
konungskt parti.
M. Étienne, som i Revue des deux Mondes infört en förträfflig
artikel, _Littérature populaire de la Grande-Bretagne_, hvilken i
många afseenden tjenat oss till ledning, anför denna invändning emot
antagligheten af den förra åsigten; men han underlåter att göra det
emot antagligheten af den sednare, ehuru den utan tvifvel der haft
mera giltighet och kraft. Folksången bibehåller den ena och glömmer
under sitt lopp den andra erinringen, sannolikt allteftersom de vid
hennes upprinnelse råkat antaga mer eller mindre anslående och liflig
form. Under de tvenne seklerna från Richard Lejonhjerta till femtonde
århundradet har han så mycket lättare kunnat glömma det gamla grollet
mot Normanderne, som några Normander under större delen af denna
tiderymd icke mera funnos till, och så mycket lättare förbise hatet
emot normandiske konungen, som detta redan under Richard Lejonhjertas
tid var temmeligen utplånadt. Deremot är det oförklarligt, ifall det
så vore, att Robin Hood kämpat under Simon af Montfort, huru sången
på hälften kortare tid hunnit förgäta alla erinringar, som kunde
karakterisera denna tid, och det så mycket oförklarligare, som han då
skulle tappat minnet af de vigtigaste händelser i fribytarens lif,
icke af en blott _sinnesstämning_, såsom i det förra fallet.
Af föregående framställning ser man, att det visserligen icke är
någon brist på gissningar och åsigter i afseende å Robin Hood.
Alltsedan Ritsons tid har det gått denne man af folket ibland de
lärde, såsom det går en nykomling i en salong; man gissar, man
funderar, man forskar hvem han egentligen kan vara, hvad han gjort,
hvar han lefvat och hvad som i all verlden kunnat införa honom i
sällskapet. Han har bland de lärde i England uppträdt med samma
deciderade succès, som kung Arthur och tableronden bland de lärde i
Frankrike. Genom detta deras intresse har han för andra gången, i
nittonde seklet, blifvit utsatt för en utvecklingsprocess, fastän i
teorier och åsigter; liksom han från tolfte till sjuttonde seklet
var föremålet för en sådan genom folkets intresse, men i sånger och
sägner. Så har han nu ifrån att vara rätt och slätt en stråtröfvare,
blifvit en munter och chevaleresk yeoman, och omsider en folkförare.
Med detsamma har han blifvit allt yngre och yngre, ifrån att vara
samtidig med idealet för det normandiska baronaget, har han blifvit
samtidig med Edward I. Men detta är icke allt. Man har icke tröttnat
att uppställa än flere hypoteser.
För sju eller åtta år sedan samlade sig i nejden af den bygd, som
en gång var vittne till Robin Hoods och hans fribytares muntra
bedrifter, ett stort antal lärde till ett arkeologiskt _meeting_.
Naturligtvis innehades ordförandestolen af någon högtförnäm man, det
var denna gången hertigen af Newcastle. Hufvudsakliga anledningen
till mötet var Robin Hood. Man hade gjort en betydande upptäckt,
hvilken den lärda samlingen skulle sätta sig att begrunda. Den
oförtrutne Mr Gutch, som något år tidigare utgifvit sitt ofta anförda
arbete, hade förberedt handlingarna. Upptäckten var dock icke hans,
den tillhörde Mr Joseph Hunter, som under sina gräfningar bland de
gamla protokollerna i skattkammar-arkivet funnit ur Plantagenetska
familjens hoprullade hushållsannotationer, att en Robin Hood varit
hoftjenare, "porter of the chambre", hos Edward II, och i femton
månader uppburit sina tre pence ur den kungliga kassan. Denna
oväntade upptäckt hade bragt den lärde referenten från hans förra
öfvertygelse till att antaga detta sednare datum. Det är nemligen
fallet, att af alla regenter med namnet Edward endast den Andre
veterligen besökt Sherwood, hvarföre intet kunde vara sannolikare,
än att det just var han, den minst ridderlige af dem alla, som
sången menade med sin konung Edward, hvilken i munkdrägt begaf sig
till Sherwood, och efter en treflig samvaro förde fribytarehöfdingen
till sitt hof, der denne, säger sången i märkvärdig endrägt med de
kungliga hushållsrullorna, dröjde endast femton månader[9]. Mr Hunter
har ett år sednare af sitt fynd gjort en intressant och lärd bok,
hvilken vi icke varit i tillfälle att se. Skulle han der andraga,
icke blott yttre tillfälligheter, utan ock inre ur sångerna hemtade
bevis för att folksångens hjelte är den samme Robin Hood, som i
allsköns lugn uppbar tre pence om dagen af konung Edward II, vore
det i sanning rätt ledsamt; ty då vore det bestäldt med hela hans
karakter som historisk person och folkförare. Icke kunde han då hafva
varit med om slaget vid Evesham, såframt han ej gjorde sin hoftjenst
vid ungefär åttatiofem år, än mindre hade han kunnat lefva "in better
daies, in first Richards daies". Men M. Étienne, som användt hans
monografi till sin uppsats, säger: "il faut vraiment que sa théorie
soit bien _impossible_, pour que nous la rejetions malgré tant de
vraisemblance." Det måtte då vara så, att skickelsen i form af en
hofbetjent med tre pences lön, och som kanske af fåfänga tagit sig
namnet Hood, velat med de lärde, isynnerhet Mr Gutch, drifva ett
oskyldigt gyckel.
Dock, kanske finnes det en utväg, att åt forskningen rädda äfven
denna åsigt om Robin Hood. Ehuruväl folksångens hjelte utan tvifvel
är en man af Richard Lejonhjertas tidslynne, och sången i de
dåvarande förhållandena tagit sin upprinnelse, är dermed icke sagdt
att fribytarehöfdingen på denna tid bar namnet Robin Hood. Han
kan godt hafva dåförtiden hetat Robert Loxley, efter det ställe i
Yorkshire, nära Sheffield, hvilket folktraditionen anger som hans
födelseort;[10] han kan vidare hafva för sitt lefnadssätts skuld
erhållit tillnamnet "O' the Wood", enligt den uråldriga engelska
plägseden att af allehanda föremål göra bi- och öknamn, af hvilka
namn sedan sammandragningsvis blifvit Robin Hood, eller Whood, såsom
namnet ock stafvas. Men han kan lika godt på denna tiden hetat
något annat, och emottagit det namn, hvarmed han i den slutligen
upptecknade sången betecknas, af sagde hofbetjent, som före sin
fredliga sysselsättning törhända varit en så välbekant och kanske
ock på sitt sätt besjungen riddare af stigen, att han befanns värdig
gifva namn åt den mest besjungna hjelte engelska folket egt. Men
tyvärr vete vi af den ofvananförde titeln på latinska poemet om
William Wallace, att Robin Hood redan 1304 var ett mångbesjunget namn
på en fribytare, som kunde ställas sida vid sida med den skottske
fosterlandshjelten; hvilket åter icke passar in på hofbetjenten.
Det borde dock icke synas så oförklarligt, att historien ej i sina
manuskripter förvarat namnet Robin Hood. Mr Ritson har kunnat
förklara sig denna förtegenhet endast som en illvilja hos Mathias
Paris, Benedictus Abbas och andra munkar, hvilka skrefvo denna
tidens krönika och, liksom till hämd för allt hvad han förbrutit sig
mot det andeliga ståndet, utelemnade honom från sina berättelser.
"L'histoire a ses injustices et ses vengeances", säger ock M. Étienne
till förklaring deraf. Men ej ens krönikan kan hinna detaljera alla
namn och händelser, som ingå i ett historiskt förhållande, allraminst
ifall detta blott utgör en biomständighet i det stora hela. Hon
lemnar dem åt lokaltraditionen att förvaras, och åtnöjer sig sjelf
med att nämna det allmänna af saken. Så glömmer hon icke att
upprepadt omnämna fribyteriet i England under de första århundradena
efter eröfringen, tadlande och smädande ifall hon är normandisk,
full af medkänsla om hon gått ur anglosaxisk penna; men ju mer det
fortsatta motståndet i skogarne blef hopplöst, så att de fågelfrie,
såsom i slutet af tolfte seklet, begynna glömma sin ursprungliga
ställning och sin nationella uppgift samt upphöra att vara farliga
för den normandiska styrelsen, inskränker hon sina meddelanden till
att blott nämna deras tillvaro, öfverlemnande åt inbyggarne i nejden
att bevara i minnet deras bedrifter och namn. Dessa lokaltraditioner
uppsamlar sedan sången och bearbetar, tills de sammangå till en
enhet af händelser, grupperade kring en och samma hufvudperson.
Liksom ett komplement till krönikan, utgår han från samma allmänna
tidsförhållande som i den finnes uppskrifvet.
Vid ofvannämnde arkeologiska möte uttalades äfven en åsigt, som söker
med ett Alexanders-hugg lösa knuten. Alldenstund, så resonnerade
Mr Halliwell, historien enständigt tiger i afseende å denna
personlighet, som dock, ifall han verkeligen funnits till, enligt
folksången bordt spela för stor roll, för att af historien kunna
förbigås, så är han uppenbarligen från början till slut diktad, har
aldrig existerat annorstädes än i folkets fantasi, är, såsom Mr
Halliwell uttrycker sig, _mytisk_. Ehuru det icke anges, är denna
mening blott en resumé af den Mr Tho. Wright i sitt tidigare utkomna
arbete, "Essays on the Litterature, Superstitions, and History of
England in the Middle Ages", uttalar som sin tanke i den svårlösta
frågan. Men i så fall har referenten icke fullt framställt hans
åsigt. Mr Wright, som utan tvifvel för närvarande är Englands
yppersta litteraturhistoriker, kallar icke Robin Hoods personlighet
mytisk, i den mening att han skulle sakna allt historiskt underlag;
ty då återstode ju endast antagandet, att Robin Hood, i likhet med
_hobgoblins, pucks_, elfvor, dvergar och dylikt, utgått från en
naturåskådning, i hvilket fall sången om honom vore theopoetisk; --
ty ett tredje ursprung gifves icke för folksången. Finnes ej först
en åskådning antingen af menniskolifvet eller af naturen, uppstår
ingen fantasiprodukt. Men Robin Hood-sången antyder på intet sätt
ett ursprung från den sednare källan. Sedan derföre Mr Wright dragit
Robin Hoods existens i tvifvelsmål, tillägger han: "det uppstår
likväl nu en intressant fråga: hvem var då den person, som i dessa
ballader bär namnet eller titeln af Robin Hood? -- en fråga hvilken
säkert icke tillåter en lätt lösning." Han insåg således, att, om
ock icke en Robin Hood kunde vara originalet till hjeltebilden i
folksången, måste der dock funnits någon. Om den individuelle skalden
skapar intet ur sig sjelf, utan omskapar verkligheten, hvilken lefver
i hans inre såsom hågkomster, måste folket än trognare reproducera
sina hågkomster, alldenstund det är, då det engång slår sig på att
vara historiskt, långt mera bundet af objektiviteten. Men hoppades
den berömde forskaren, att man kunde påfinna någon annan faktisk,
eller äfven någon historisk personlighet, hvilken i Robin Hoods
ställe kunde insättas som original för bilden, så har han visserligen
ställt uppgiften så, att den icke tillåter någon lösning alls. Endast
så kan den lösas, att Robin Hood betraktas som en sammanfluten bild
af lokala hågkomster, för hvilken ett verkligt fribytarlif legat till
grund.
Genom denna skärskådning af de olika åsigterna om Robin Hoods
historiska karakter hoppas vi hafva vunnit ett visst företräde, en
viss bevågenhet hos läsaren för sednare delen af tolfte seklet. Vi
begynna derföre vår framställning af Robin Hood-sångens utveckling
med att tillse, i hvad mon den sammanflutna hjeltebilden i folksången
påminner om sin upprinnelse ur tidsförhållandena i detta sekel. Vi
använda dervid metoden som tidigare uppstälts, att ur sången uttaga
de erinringar som hänvisa längst tillbaka, och se huruvida de passa
in på den antagna tiden. Vi hoppas, genom en sådan sammanställning,
vinna ett fotfäste i den historiska verkligheten, på samma gång som
vi vinna ett slags urbild för sången, från hvilken det sedan, i de
följande afdelningarna, blir lätt att spåra dess utveckling.
Naturligtvis användes härvid främst de äldsta sångerna, såsom de,
hvilka mest bibehållit af det ursprungliga. Robin Hood-sången
sönderfaller nemligen i tvenne väsendtligt olika cykler: en från
femtonde, och en från sextonde samt sjuttonde seklerna. Den förra
utgöres af trenne sånger, bland hvilka _A Lytill Geste of Robin Hood_
intager främsta rummet. Dock befinnes det, att äfven den sednare
cykeln innehåller ett och annat ursprungligt drag, som icke ingår i
hvad man från femtonde århundradet har öfrigt.

I.
De svårigheter, som ofelbart skola möta oss i denna framställning,
bero på ett rigtigt uppskattande af förhållandena inom samhället.
Vid bristen på belysning af de lägre klassernas ställning, tillstånd
och tänkesätt under sednare hälften af tolfte seklet, måste man akta
sig att konstruera de få fakta, som erbjudas, efter en förutfattad
opinion, eller äfven efter sitt behof. Derförutom lemnas lätteligen
i sådant fall åt Imaginationen ett spelrum, som endast då icke
är vådligt, när den ledes af ett skarpsynt snille. Också erna
vi öfverlemna ledningen åt M. Thierry, endast med tillägg af de
få bidrag engelske historieskrifvarne Lingard och Sharon Turner
kunna lemna till kompletterande af l'Histoire de la Conquête de
l'Angleterre.
De blodiga och bittra minnen genom eröfringen intryckts i
anglosaxiska folkets sinne voro i sanning icke egnade att lätteligen
utplånas. Det lider intet tvifvel, att ju ättlingarne i andra och
tredje led ännu skulle bibehålla i godt minne den stora olycka,
som öfvergick deras förfäder, då de fremmande slägterna inkommo i
landet, misshandlade dem, förträngde dem från gods och grund, samt
beröfvade dem alla politiska rättigheter; helst ett fremmande språk,
ett kränkande förakt och dagligen fortgående orättvisor från de
mägtiges sida kraftigt hjelpte traditionen att hålla minnet friskt.
Detta minne i förening med den nationella olikheten, som fortlefde
i blodet, i känslorna, i tänkesätt, seder och bruk, måste genom
århundraden hålla ett svalg öppet mellan de tvenne folkstammarne,
hvilka i eröfringen tvungits att bo med hvarandra, på samma jord och
i samma samhälle.
Men å andra sidan får man heller icke förbise, att frånvaron af
all politisk verksamhet, betydelselösheten inom samhället, armodet
och hopplösheten under mer än ett sekel måste inverkat till att
desorganisera den underkufvade nationen. Sedan försöken att återtaga
hvad den förlorat ohjelpeligen strandat, och dermed allt hopp,
all tanke på en återeröfring vikit, begynte äfven det nationella
medvetandet om, hvilka rättigheter henne frånröfvats, förlamas och
slutligen bortdö. Vanan och tiden, dessa ofelbara läkare för alla
sår och smärtor, nationers som individers, hade småningom lärt det
anglosaxiska folket, att sjelft anse sig som en samhällsklass, en
nation, bestående blott af borgerskap och allmoge, för hvilken
det var en ohjelpelig och fast ordning, att den lefde i förtryck
och armod, medan den herrskande folkstammen var rik och mäktig.
Härmed hade en väsendtlig förändring i de bägge stammarnes inbördes
ställning inträdt. Söndringen var icke mera blott en nationel,
utan lika mycket en social, nationalhatet var förblandadt med
och stod i begrepp att vika för fiendskapen mellan rikedom och
fattigdom, mellan de herrskande och de beherrskade. Om Anglosaxaren
ännu beväpnade sig emot Normanden, skedde det icke mera för att
förjaga inkräktaren, utan för att tvinga honom till billighet och
mensklighet. Då Thomas Becket i spetsen för munkar och lägre prester
reste sig emot konungen, baronerne och det högre kleresiet, gick den
nationella rörelsen endast ut på att i kyrkans sjelfständighet och
oberoende försvara Anglosaxarnes sista tillflyktsort undan förtrycket
i samhället;[11] och då Guillaume longue-barbe under sednare åren
af Richard I:s regering reste sig med Londons borgerskap, var hans
afsigt blott den, att erhålla en jemnare fördelning af utskylderna.
Hvardera offrade lifvet för sina afsigter, och kring hvarderas minne
gjöt det anglosaxiska folket, enligt sin fromma vana, glansen af ett
martyrskap; man vallfärdade till deras grafvar, man samlade stoftet
som dränkts af deras blod, och man firade sorgefester till deras
åminnelse. Men det var en annan, en ny känsla som häri gaf sig luft,
än den sorg och förtviflan, som i början på århundradet samlade
skaror af vallfärdande kring Eghelwins, Waltheofs, Wulfstans och de
andre under eröfringen fallne patrioternes grafvar. Egde man blott
de sånger folket under denna period diktade, skulle helt visst de
bittra minnena af nationens olycka framträda både i sångens stämning
och i uttryckena. Men hvilka nationella ämnen skulle den från denna
tid kunnat upptaga, då folket upphört att känna sig som en nation
och att uppträda i sjelfständiga nationella handlingar? William med
långa skägget var en hjelte, värdig att blifva föremålet för dikt
och sång. Hans resliga gestalt, hans oförfärade mod, hans djerfva
tal till Londons magistrat, och slutligen hans manhaftiga försvar af
kyrktornet dit han tagit sin tillflykt, och hans sorgliga ändalykt
var ett rikt ämne för folksången; liksom det intresse han förfäktade
var ett folkintresse och väl egnadt att väcka sångens gåfva hos de
arme och förtryckte. Men för en anglosaxisk nationalsång var detta
icke något stoff, det innebar hvarken hämd för de gamla oförrätterna
eller förhoppningar om en nationel framtid.
Öfverhufvud egde folket under denna period föga väckelser till
en berättande heroisk diktning. Det handlade för egen räkning
intet, dess lif var blott ett lidande. Det egde intet ord med i
rådskammaren, vid lagarnes stiftande, och vid domstolarne, och i
krigena spilde det sitt blod intresselöst, likgiltigt om det skedde
för den gamle konung Henrik emot hans söner, emot denne för grefven
af Leicester, för Richard emot grefven af Mortaigne, eller tvertom.
Än mindre var den tid kommen, att de ädla familjernas inbördes
strider, deras lefverne och öden, skulle kunnat väcka i folkets bröst
den medkänsla, som värmer sinnet till sång. Endast ett fenomen ur
lifvet fanns, som på engång stod i samband med det förflutna och
innehöll intressen ur folkets ställning för det närvarande, som
dertill var händelserikt, fullt af faror och mödor, men äfven fullt
af oberoendets njutningar och af lockelser för ett betryckt, efter
friheten längtande folks fantasi. Detta ämne var fribytarlifvet i
skogarne.
Man kan säga att den fågelfries, stigmannens, brottslingens lif och
verksamhet utgör folklifvets romantik. Hans oppositionella ställning
i samhället, hans absoluta oberoende, kontrasten i hans lefnadssätt
emot det alldagliga, lugna och jemna lefvernet omkring honom, de
djupare passioner som framträda i hans handlingar, den skarpare
motsatsen mellan ädla motiver parade med laglösa bedrifter, allt
detta, som ger hans karakter större intresse och större åskådlighet,
och hvari han är befryndad med riddareromantikens hjeltar, gör honom
till den företrädesvis poetiska figuren i folksången. Alla nationers
folkdiktning erbjuder bevis härpå. Inga namn äro mera omhuldade af
den skottska än röfvarclanerne Armstrong och Elliott, och på samma
sätt känner sig den engelska ingenstädes mera hemmastadd, än med
fribytarne i Sherwood. Den anglosaxiske jordbrukaren, som plöjde
marken och bergade skördarne åt en hårdhjertad och öfvermodig baron,
och borgaren, som med sina händers konstflit samlade rikedomar till
rof åt herrskarene, och krigaren, hvilken utan ära och belöning
spilde sitt blod som lumpen fotknekt i deras armeer, alla kunde
de i stråtröfvarens lif skåda idealet af lycklig belägenhet, ett
Schlaraffenland, der man var fri och oberoende, der konungens rådjur
voro ens rika hjordar och, framförallt, der man till ett dagligt nöje
fick slå förtryckarne och lefva godt af deras orättfångna skatter.
Ifrån denna tid förlorade ordet outlaw all förhatlig betydelse af
fredsstörare: det blef nästan liktydigt med frihetshjelte, ty folket
såg ock i fribytarne den enda återstoden af Anglosaxarnes stam,
som ännu icke böjt nacken under oket, och som trampade de fordna
hjeltarnes stigar.
Den anglosaxiske fribytaren räknade i sjelfva verket gamla och ädla
anor. Han var en partigängare från frihetsstriden, som öfverlefvat
striden och äfven öfverlefvat alla förhoppningar. Sedan nationalarmén
i norden blifvit slagen, York för andra gången intaget och
Northumberland förhärjadt till en ödemark, skingrade sig qvarlefvorna
af anglosaxiska hären uti skogarne och bildade sig till band, hvilka
dageligen tillväxte genom enskildte flyktingar och hela familjer,
som dit räddade sig undan härjningarna. Skarorna anfördes af de
ädlingar, som öfverlefvat den förbittrade stridens skiften, och icke
underkastat sig att emottaga eröfrarenes nåd. Från sina otillgängliga
skogar gjorde de ströftåg och utfall, så att mången baron plötsligen
under nattens lugn fann sitt slott omringadt af hämdlystna
infödingar, stormadt, plundradt och ödelagdt.
Ett sådant sätt att föra krig, var gammal sed hos Anglosaxarne; då de
icke mera förmådde värna hus och hem emot inbrytande fiender, drogo
de sig till skogarne, hvilka fordomtid betäckte en betydlig del af
Englands jord. Så fyllde sig vid tiden för Danskarnes öfvervälde den
sumpiga skogstrakt, som sträckte sig öfver mer än hundra engelska
mil af provinserna Cambridge, Huntingdon, Northampton och Lincoln,
med flyende män, qvinnor och barn, hvilka medförde sitt husgeråd och
sina boskapshjordar; så känner man ock att Alfred den store, då hans
land öfversvämmades af nordiska vikingaskaror under Ragnar Lodbroks
söner, dolde sig på en halfö i Devonshires kärr och derifrån begynte
ett partigängarkrig, tills han fann sig stark nog att slå fienden och
underkufva honom. Tillfölje af de täta ofriderna fortsatte sig detta
vildmannalif, och skogarne voro ständigt tillhåll för fribytarskaror,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 3
  • Parts
  • Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 1
    Total number of words is 4380
    Total number of unique words is 1760
    22.6 of words are in the 2000 most common words
    31.9 of words are in the 5000 most common words
    37.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 2
    Total number of words is 4345
    Total number of unique words is 1667
    22.4 of words are in the 2000 most common words
    31.4 of words are in the 5000 most common words
    35.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 3
    Total number of words is 4357
    Total number of unique words is 1794
    21.9 of words are in the 2000 most common words
    30.5 of words are in the 5000 most common words
    34.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 4
    Total number of words is 4330
    Total number of unique words is 1852
    22.5 of words are in the 2000 most common words
    31.6 of words are in the 5000 most common words
    36.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 5
    Total number of words is 4442
    Total number of unique words is 1774
    23.2 of words are in the 2000 most common words
    31.8 of words are in the 5000 most common words
    35.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 6
    Total number of words is 4385
    Total number of unique words is 1868
    20.2 of words are in the 2000 most common words
    28.8 of words are in the 5000 most common words
    33.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling - 7
    Total number of words is 1099
    Total number of unique words is 616
    20.8 of words are in the 2000 most common words
    28.0 of words are in the 5000 most common words
    31.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.