Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 5

Inte för att någon aflifvades där numera, men ännu sedan många år tillbaks
låg stupstocken kvar på sin gamla plats mellan vägen och ån -- dock
närmare åbacken -- och under de skumma höstkvällarne aftecknade den sig
svart och skarp mot den rödgult granna västerhimmeln.
Den halfrunda halsgrubban i stocken syntes som fylld med blod, och mellan
sidopålarne skymtade älfvattnet -- ibland svart, ibland glittrande i rödt
det också.
Och folk, som gått där förbi, kunde berätta, att de sett både kropplösa
hufvuden och hufvudlösa kroppar och hört gråt och tandagnisslan därifrån,
och tviflade någon på otyget, buro deras egna gasthvita ansikten och af
fasa stela ögon vittne om sanningen.
En tid var det värre än någonsin där omkring afrättningsplatsen, och den
hade så dåligt rykte -- eller så stort anseende -- det beror på, huru man
tar’ det -- att barnungarne i trakten blefvo som skrämda lam -- huru
vrånga och ilskna de än varit -- bara mor nämnde det stället.
Ja, hästarne voro så vana att få sig ett rapp just där, att de satte af i
skarpt traf, så snart de kommo i närheten af _den_ vägbiten.
Men det var för bra många herrans år sedan -- tiden närmast efter att
siste brottslingen miste hufvudet där. Och det gjorde väl sitt till, att
det den gången rörde dem så nära där i trakten. Förbrytaren var en
storbonde -- Nils Ersa hette han -- från själfva öfre byn, och brottet,
som han led för, hade varit så särskildt ohyggligt. Att _han_ ej fick ro
efter döden var då inte så underligt!
Nils Ersa var barnfödd där i öfre byn och far hans med, och just ingenting
ondt hade sports om någon af dem förr. Nils var till och med hållen som
gudfruktig emellanåt.
Gården, som han ärft efter fadern, låg i rad med fem andra bondgårdar
längs efter åbacken. Därifrån kunde man se långt uppöfver älfven, och
allra öfverst lyste det hvitt. Det var den nedersta Pängforsändan, som
fräste och skummade där ofvanför selet, hvilket bredde ut sig bredt och
blankt med någon enda sughvirfvel här och där.
På ena sidan gick äng och åkerland i en långsträckt, bukig sluttning ända
ned till vattnet, och där tog sjögräset vid och växte tätt och frodigt ut
i halfva ån. Den andra stranden återigen stupade tvär och sandig, och
längst nere vid vattnet växte en tät kant af albuskar liksom ett långt
grönt band upp efter älfven. Vid Nils Ersas gård hade de arbetat sig
uppför backen med -- som väl var -- ty annars hade det varit lätt göra för
vårfloden att gräfva sig in och draga hela gården ut i selet.
Och en lycka var det då, att _den_ stod där den skulle, då så mycket annat
där började gå åt galet håll.
De första åren hemmanet var i Nils händer, hade allt gått sin gilla gång,
och i början af tredje året tog han matmor i huset.
Det var en bonddotter från nedre byn -- Erik Lars’ Erika -- och hon förde
ej så litet med sig i boet. Inte hade de sett så värst glada ut, när
prästen läste välsignelsen öfver dem, men det är inte sed här uppåt, att
en visar så mycket i den vägen.
I alla fall kunde ingen se annat än de lefde bra med hvarann’, och efter
tre år hade de två pojkar, som kröpo omkring där i gårdssanden och gjorde
hvad de kunde för att komma sig utför åbacken och ner i älfven.
Erika var en stilla och arbetsam kvinna med någonting beherrskadt, nästan
inbundet i sitt väsen, och det var inte utan, att mannen ibland kände sig
liksom tafatt och osäker inför henne -- isynnerhet om han någon gång tagit
sig för mycket ur flaskan och bråkat och pratat tok.
Den känslan hade det då blifvit drägligare med, när han slog om och blef
Guds barn.
Då tyckte han just som om han fått ett slags öfvertag öfver hustrun, och
med detsamma blef han lite vänligare mot henne också. Ty, hur det var,
någon riktig kärlek hade det aldrig varit ändå från hans sida.
Men hade Nils Ersa sett och begripet att rätt tyda det, som låg och tiggde
och bad djupast i hustruns ögon, när hon ibland såg efter honom genom
stugufönstret eller inifrån föjseskymningen, då hade han också vetat, hur
han lättast skulle kunna _riktigt_ få öfvertaget.
När arbetet för någon stund släppte henne, kunde hon stå vid fönstret och
se bort till logeporten, där mannen höll på med _sitt_. Han såg reslig och
kraftig ut -- kvinnfolken hade alltid tyckt, att Nils var en, som det
kunde löna mödan att se sig om efter -- och när Erika en sådan gång lät
ögon följa mannen tänkte hon oftast, att _då_ var han nästan henne närmare
än sedan om kvällen inne i stugan. På samma sätt hade det varit förr, när
han som ogift kom uppöfver vägen till hennes hemgård. Han såg bra ut, och
ett vekt drag kring munnen gjorde, att det eljest hårda, nästan råa i hans
utseende inte märktes så väl -- och för hvar gång blef det med större
glädje hon såg honom komma öfver gården. Men _då_ också hade det känts,
som vore han henne närmare där ute på vägen än sedan, när han satt inne
hos henne i stugan, eller när de två gingo ut tillsammans.
Hon kunde aldrig förstå det, men när han var henne närmast, var det som om
fjäll och strida strömmar legat emellan dem.
Sedan, när han blef väckt och började försöka få henne till samma
tänkesätt, hade hon tyckt, att han kom ändå längre bort.
Hon var för klar och lugn till sinnet för att kunna begripa den sortens
gudlighet, som fått makt med mannen utan tyckte, att när hon gick i
kyrkan och läste i bibeln om söndagen och förresten inte gjorde hvad orätt
var, kände hon sig mest tillfreds.
När han med en långdraget jämrande röst började tala om Guds straff och
helvetets eld, kunde hon nog tycka, att det lät otäckt, men hon svarade
just aldrig och såg inte gärna åt honom heller. Hon hade ju ingenting
annat att säga, än att hon inte förstod sig på’et riktigt, och att han väl
fick ha’ tålamod med henne så länge.
Det hade blifvit en gråaktig, tryckt stämning öfver hela gården, och
sällan hördes gladt tal eller skratt därifrån. Det enda, som gjorde
afbrott i stillheten, var, när Nils Ersa spelte psalmer på dragspelet. Han
hade dålig sångröst och tyckte det gick bättre, när spelet var med.
Det var han inte så klen att sköta, sedan den tiden han var ute om
kvällarne på danser och slikt.
Men så en sommar började det taga af både med läseriet och psalmspelet.
På vårsidan hade de tagit sig piga. Hon var upp ifrån en fjällby och hade
nog lappblod i sig. I alla fall var hon liten och svartögd, rörlig och
smidig som alla lappar, och en god hjälp i arbetet blef hon. Hon kunne
både spinna och sy och köra plogen med, om det knep.
Erika kände sig dock aldrig rätt väl till mods, sedan hon kom till gården.
Visst var ju hjälpen bra, men lapp-Anna -- som hon kallades -- var det
aldrig något lugn med. Hon var ständigt i rörelse, och de små svarta
ögonen irrade omkring utan att kunna se fast och öppet på någon. Och det
kunde matmodern ej lida.
Efter någon tid hade mannen börjat med omvändelseförsök _där_ också. Han
talade och sjöng till dragspelet, men med lika liten framgång som hos
hustrun.
Ja, en dag, när han med en tung suck och ett par utdraget jämrande
sluttoner lade från sig spelet, hade lappjäntan tagit det från bänken och
dragit till med en vild polska, medan ögon gnistrade och tänderna lyste
spetsiga och hvita -- som på ett litet mårddjur på jakt efter får. Hon
hade spelat så skickligt och flinkt, att Nils blef sittande stum utan att
ens komma ihåg, att det kunde vara den lede, som här dref sitt spel.
Från de svarta ögonen flög det som eld, och framför de hvita spetsiga
tänderna lyste läpparne som en smal, blodröd kant. Det ryste i Nils,
fastän han satt tätt intill spiseln, där elden brann stor och värmande
under pärgrytan.
Men efter _det_ började det taga af med läseriet för Nils, och med
psalmspelet gick det rakt inte. Det var som om dragspelet inte ville ge
ifrån sig någon psalmlåt nu längre.
Och Erika gick där och såg förändringen med mannen och tyckte nog det var
bra, att han blef sig lik igen och på samma gång tog bättre tag i arbetet
än han gjort den senare tiden. Men att pigan hade sin hand med däri, såg
hon väl, och det kunde hon inte rätt fördra’.
Mot hösten, när linet skars, fick hon också se något mer, som gaf henne
onda tankar om lapp-Anna -- och mannen med förresten.
De hade buntat ihop linet och voro på hemvägen öfver lägdan. Att Erika var
i hebbere’ och kunde se dem genom gluggen, visste de ju inte, och när de
skulle gina öfver stängslet tog Nils jäntan för att lyfta henne öfver. Och
då hade han hållit henne en lång stund upp emot sig, innan han ställde ned
henne på andra sidan, och ögonen -- både hans och hennes -- hade lyst mot
hvarandra som i lågor.
Erika stod länge och såg efter dem, och hur hon såg, började det dansa
eldgnistor öfverallt därinne i det halfmörka hebberet, och hon sjönk
maktlös ned på en saltsäck, som låg där bredvid.
Det var någonting som gjorde så ondt, att hon i det första kände sig
oförmögen att resa sig upp igen, men så småningom gick det öfver, och hon
undrade, om det inte var inbillning det hon sett -- hon hade ju ej många
månader kvar till sin svåra stund och var svag och tung till sinnes.
Men nu hade i alla fall misstanken blifvit väckt, och för hvar dag såg hon
klarare, hur konstig mannen var, och hur han gick ur vägen för henne och
barnen så mycket han kunde.
Och det hon inte hade sett, fick hon höra snart nog och det så
fruktansvärdt tydligt, att hon länge efteråt inte visste, om hon var
lefvande eller död.
Det var en dag under tröskningen. Hon hade stillat kräkena och skulle just
gå från föjset och in i stugan igen, då hon hörde, att slagorna stannade
af, och det blef tyst på logen. Hon gick ditåt för att se, om tröskarbetet
var slut och fick så höra ett hviskande där inifrån.
Det var mannen och lapp-Anna, och kommen så nära, att hon kunde höra dem,
nådde henne först ljudet af skratt och tissel, sedan hörde hon honom
halfhviska -- »ja, hä säj ja’ dej Anna, att innan en hänna halmenj är
oppstilld, ska’ hä var’ _en_ minner hänna i gål’n.»
Han hade inte behöft säga något namn -- Erika visste mer än väl, hvem han
menade, och det kom en ångest öfver henne, som gjorde henne nästan stel,
och hon visste ej rätt, hur hon kom sig in i stugan efteråt. Men så fort
hon fick kraft att röra sig igen, knöt hon på hufvudduken och gick bort
från gården.
Hon visste inte riktigt, huru länge hon gick, men till slut hade hon
kommit till brodern och svägerskan, som hade hemmanet öfverst i byn, och
då var hon så eländig och konstig, att de trodde henne vara sjuk och fick
i henne lite kamfertsbrännvin.
»Neej, hä var’a då int’. Ho va’ bara så olycklitt trött å oppskrata --
hade drömt så farlitt ’en sista natten -- och ville bara säj’ dom -- att
sku’ne hända’na någe’ -- nå’n ofäl’ -- så had’na int gjort’e själf -- --»
De runkade på hufvudet åt hennes tal och tänkte nog ändå, att det var
någon sjukdom hon gick och drog på, eller att hon rent af räknat fel på
tiden, och att det var början till barnsnöden.
I alla fall följde brodern henne på hemvägen, och då de skiljdes åt, hade
hon blifvit som lugnare.
En tid bortåt gick det som vanligt där på gården. Hustrun blef bara
blekare och klenare, och hade hon förr varit tyst och stillsam, hörde man
nu knappast ett ord från henne.
Nils började nog fundera öfver det och kände på sig, att hon hade bättre
reda på honom, än han just fann lämpligt.
Allt sedan han började hålla sig med lapp-Anna, hade han kännt hustrun som
ett hinder, och hennes fördragsamhet och blida väsen var som en enda stor
förebråelse.
Men nu hade hon blifvit honom rent af förhatlig -- förhatlig som ett ondt
samvete.
Han bara gick och väntade på, att hon skulle öppna munnen till
förebråelser, så att han kunde få anledning att förgå sig. Han gick efter
henne ibland och riktigt eggade henne, och då kände han nästan, huru han
-- hade hon bara sagt ett ord -- skulle ha’ lyft handen till slag -- och
så..... Ja, längre tänkte han sig inte så noga, hvad han skulle göra med
henne.
Men hustrun teg och blef bara ändå blekare.
En svart och rägnig kväll -- svågern och en till hade kommit inom, och
halfstopsbuteljen hade kommit fram -- blef det en sådan oro öfver Nils
Ersa, och det var honom rent af en plåga att se hustrun, som tyst och ovig
gick därinne och torkade ur mjölkstäfva och kärl, tills hon skulle ut och
mjölka. Det kom med ens för honom, att snart nog hade de en unge till i
huset -- blef det inte två -- det såg inte olikt ut -- och så var det att
åka till prästen, och där blef det kanske att stå till rätta både för
honom och hustrun.
Kyrkoherden hade tittat så konstigt på honom sista helgen, och så hade han
en god stund stått och talat med Erika -- den satan hade väl int’ för
assint hålle’ mun här hemma.
Och så -- strax sedan hustrun gått ut i föjset -- hade Nils gått ut med
under förevändning att se till hästen ett slag. Men i stället glänte han
på dörren till bryggstugan, där en hjälpkäring och lapp-Anna voro i färd
med höstbaket och vinkade åt henne att komma ut.
När jäntan kom, tog han henne hårdt om båda armarne och sade -- »I kväll
ska’ne ske, du, hä som vi talts ve’ om! Hä skvaler och blås’ bra, å du har
int’ anne’ te’ göra än håll mun å se gla’ ut -- resten gör ja’ själf.»
När så jäntan i häpenheten höll fast honom och bad honom dröja lite --
åtminstone tills karlarne gått från gården -- skrattade han bara och slet
sig lös. Men så vände han tillbaks, innan hon hann öppna dörren igen, och
hviskade tätt intill örat på henne -- »Ska’ne ske’, så ska’ne ske i en
hänna stunn’, å se’n jär e du, som blir matmor hänna på gåla.»
Med det gick han.
Inne i föjset hade Erika slagit första mjölkstäfvan i det stora
bleckämbaret och skulle just sätta sig ner på mjölkpallen igen, då mannen
öppnade dörren.
Han såg ut att hafva brådt och ropade i en hastig ton -- »Sätt från dej
stäfva’ å skynd’ dej -- ja’ kom just ihåg linsöntje’ å sprang för te’ se
åt’e, å hä håll på å ger sej utför ån.»
Han sprang före, och hon skyndade efter med lyktan så fort hon förmådde.
När hon kom fram till åbackskanten och lyste nedöfver med lyktan, såg hon
Nils stå, där linet låg sänkt och staka nere i vattnet med en stör. Då han
fick syn på hustrun, gick han ut på en klappbrygga, som låg där, och
började känna sig för med stören där också. Han tycktes försöka komma till
rätta med, huru långt linsöntje’ hade åkt i väg.
»Kom hittan me’ lyse, så ska’ ja’ bju’ te’ å hal’ in’ne!» --
Hon hade nu kommit sig ned och gick ut till honom på bryggan, som ranglade
till under tyngden.
Mannen tog af henne lyktan och lyste ned i vattnet, och Erika sträckte sig
fram för att se hon också, om linet syntes till där nere.
Med detsamma smög han armen bakom henne, och med ett slag i veka lifvet
stötte han henne ut i ån.
Det hade gått så fort, och inte ett rop eller det minsta ljud hördes annat
än plasket i vattnet. Så var allt tyst igen. --
Det var hemskt svart öfverallt utom på den lilla fläck af vattenytan, där
lyktskenet föll.
Nils stirrade på den fläcken och började känna en ångestfull
förskräckelse, för att hustruns hufvud skulle dyka upp där igen. Han kände
kallsvett i pannan, och handen, som höll lyktan, skälfde, så att det ljusa
där ute började dallra och röra på sig.
Det var med möda han kom sig i land och började gå uppför backen.
Men så -- bäst han gick -- tyckte han, att det stönade där nere och lät,
som när någon slår och plaskar i vatten.
Han blef först alldeles stel af fasa och kunde ej röra en lem, men så for
den tanken blixtsnabbt genom honom, att när han stötte ner hustrun, hade
hon stått innanför honom på bryggan, där det inte var så djupt, och
sålunda hade hon väl kommit sig upp igen.
Så var det också, och när han vände sig om, så att lyktskenet föll
nedöfver, såg han henne stå mellan albuskarne och försöka vrida vattnet ur
kläderna.
Då grep honom ett vildt raseri, och med ett par språng var han där nere
igen.
Hon hade hvarken sett eller hört honom, förrän han stod öfver henne.
Lyktan hade han slängt ifrån sig och grep henne nu om armarne med båda
händerna. Hon föll alldeles ihop af dödsångest och fasa och fick inte fram
annat än -- »Herre Jesses -- tänk på barna våra!» -- och det kom bara som
en hes hviskning från henne. Läpparne rörde sig, men det blef ingenting
mer.
Men han släppte inte taget och hade bara en tanke: att hon kunde hinna få
kraft att ropa på hjälp -- och då vore han förlorad.
Och fastän hon var tung och våt och med sina sista krafter arbetade och
brottades för lifvet, fick han henne ned på bryggan igen och nu allra
längst ut.
»Din seglifvade satan!» hväste han, och så stötte han ner henne för andra
gången, och nu var han då säker på att hon inte skulle komma upp igen,
inte som lefvande åtminstone.
Men nu var det också slut med Nils Ersas krafter, och han måste sätta sig
ner, innan han förmådde taga sig uppför backen igen.
Lyktan fick han lof att söka igen, så att den inte skulle röja honom, och
benen gingo i kors, och tänderna skallrade mot hvarandra, innan han
ändtligen kom upp på gården.
Stormen hade tagit till och rägnet piskade honom som nålar i ansiktet, och
där nerifrån vattnet stönade och jämrade det sig -- ett tag lät det som
gråt från ett nyfödt barn -- och lik en drucken raglade han in i föjset.
Där blef han en god stund sittande på spiselkanten, innan han fick igen
makten öfver sig själf.
Korna började flåsa och råma omkring honom. De flesta voro ju ännu
omjölkade, och det var en god stund öfver vanliga stillningstiden. Så
länge hade int’ matmodren låtit dem vänta någon gång förr.
Han tände lyktan och gick med den in i stugan.
Där inne sutto gubbarna kvar, och när Nils steg in, började de undra, hvar
han hållit hus så länge -- om det var något i olag med hästen.
Han såg sig om i stugan.
»Jär int’ Erika hänna?»
»Neej», fick han till svar.
»Hm -- hä va’ som konstitt, för ja’ va’ inom i föjse nyss för te’ hjälp’na
me’ mjölkämbare, å då va’na int’ dänna heller, å hä’ va’ int’ halfmjölke
engång -- å int’ va’na i bryggstuga heller -- men ho komm’ väl -- --»
När de hade suttit en stund och språkats vid utan att hon syntes till,
undrade brodren om hon kanske hade blifvit sjuk, och om Nils ändå int’
skulle gå och se åt en gång till i föjset.
Det gjorde han, men när han så kom in lite orolig, och sade att hon inte
syntes till nu heller, började de andra två också att bli fundersamma. Och
när så Nils talte om, att hon varit som konstig af sig sista tiden, kom
svågern ihåg, huru underligt hon bar sig åt den där gången hon kom till
dem, och då blef han ändå mer fundersam.
De började nu söka alla tre -- i uthusen, på vind och i källare, och Nils
ville aldrig sluta med letandet.
När de kommo in igen sent på kvällen, hade pigan satt fram aftonsmaten,
men ingen rörde den just.
Nils Ersa satt alldeles blek i spiselvrån. Han tycktes tro, att hustrun
blifvit från vettet och gjort af med sej.
Fram på natten började han läsa och sjunga psalmer och bar sig åt, som
hade han varit konstig själf.
Svågern gick vid midnattstiden -- han skulle komma tillbaks på morgonen
och hjälpa söka, om hon inte kommit igen då. När han öppnade dörren var
det med en lång, forskande blick på Nils.
Han tyckte ändå, att det här var som underligt -- både det systern hade
sagt den där gången -- och så var det inte helt med lappjäntan.
Hon hade sett så märkvärdigt på husbonden, när han satt där i spiselvrån
och sjöng. Hon hade bestämdt dragit på mun, det trollet!
Dagen därpå blef det då att fortsätta med sökandet, men förstås utan att
finna någon.
Flere dagar gingo sålunda, och Nils tycktes bli’ mer och mer säker på att
hustrun gjort af med sig.
Han gick omkring som den tiden, när han var Guds barn, sjöng och läste
hela dagarne och syntes taga detta med Erika mycket hårdt.
Men svågern hade fått misstanken väckt engång och använde både ögon och
öron efter den stunden.
En dag åkte han bort till länsman och hade ett samtal med honom, hvilket
ledde till att både han, länsman och fjärdingsman sedan följdes åt till
Nils Ersa.
Det hade nog sports där, hvilka som kommo farande, ty, när de gingo uppför
stugubron, hördes psalmsång därinifrån och nu med dragspelet till.
Det var nästan som att komma i kyrkan.
Emellertid blef det en väldig predikan utaf också, och det var länsman,
som höll den, men det förde till ingenting.
Nils grät och talte bara godt om hustrun och kunde på alla sätt bevisa,
huru orättfärdiga sådana misstankar voro.
Det såg nästan ut, som om rättvisans tjenare skulle få vända hem igen med
oförrättadt ärende.
Men så, just som länsman hade rest sig för att gå, bad han Nils följa sig
ut ett slag -- han hade en annan affär också, som han ville afhandla
mellan fyra ögon.
Att han gjorde ett tecken åt de andra två med det samma de gingo genom
dörren, det märkte inte Nils.
Bakom uthusknuten gick länsman med honom, och -- sedan han sett sig om åt
alla håll att ingen obehörig fanns i närheten -- tog han Nils i
rockuppslaget och satte ett par skarpa ögon i honom.
»Hör du, Nils Ersa», sade han, »nu är det så, att lite hvar har reda på,
huru du har’et med pigan, och då du nu inte vill eller kan säga, hvar
hustrun din är, så tar’ jag lapp-Anna med -- handbojorna ligga i kärran --
och anklagar henne för mord.»
Nils blef hvit ända ut på läpparne.
Detta kom alldeles oförberedt, och utan att tänka sig för stammade han med
en af förskräckelse darrande röst:
»Ja, men, herr länsman -- hä jär int’ ho som ha’ gjort’e!»
Länsman nickade med ett godmodigt och förtroligt grin.
»Hm, hm! Jaså, ja då ska’ vi väl komma sams ändå.» --
»Jojo, Nils Ersa, det är nog du ändock, som vet, hvar vi ska’ söka hustru
din», han lutade sig närmare honom och såg ändå godmodigare ut, »men jag
lofvar dej på heder och tro att aldrig med ett ord anklaga eller ange dig,
om du i all tysthet bekänner det för mig. I annat fall får du pigans
straff och olycka på ditt samvete också, ty hon har skenet emot sig -- och
-- ja, seså, ta’ nu mod till dej, Nils Ersa, och tala om hur du har’et!»
Nils stödde sig tungt mot väggen. Han försökte taga på sig en lugn min,
men det gick dåligt.
Han visste att länsman var en karl, som stod vid sitt ord. -- Inte kunde
han låta Anna dra’ från gården i fångkärran just nu, när de skulle ha’ som
trefligast tillsamman.
Han var het i hufvudet och hade tagit af sig hatten och rullade och vände
den ut och in och vred den, som om den varit en våt trasa.
Men om han nu skulle tala om det för länsman och kanske ge honom något för
tystnaden, kunde han nog få riktigt lugn med sig själf också .... Ja det
skulle han!
Nu var Nils på det klara med sig själf.
Han vände sig till hälften bort, medan han vred och slet med hatten, så
att svettremmen gick lös och föll till marken.
»Jaa -- herr länsman -- ha gäll’ visst int’ länger te’ håll’ sej bätter än
en jär -- men ja’ tänkte först be’n ta mot 200 riksdaler, så han riktitt
komm’ ihåg tysthetslöfte sitt. Jo se, hä jär nog så, att sök ni’na i ån,
så ligg’a visst dänna ve linsöntje åt me klappbrygga.»
Så där ja, nu var det sagt, och Nils kände sig gladare än på mången dag.
Han såg inte den belåtna blick, som länsman kastade åt knuten till och
inte heller svågern och fjärdingsman, som kommo smygande där bakifrån.
När han vände sig om för att bedja länsman följa med in i kammaren, där
dragkistan med pängarne var, hade han bägge två öfver sig.
Det var inte rop från en människa -- det var som tjut af ett vildt djur
han stötte ut, när svågern sade --
»Nu får du sätt’ dej å åk’ kronskjuts, Nils, och böta för din synd -- jag
och fjärdingsman ha stått bakom knuten hänna och ha hört hvart eviga ol’.»
Ja, så hade det gått till, när Nils Ersa från öfre byn blef anklagad för
hustrumord, och sedan han nära ett halft år suttit i häkte, fick han
tidigt en marsmorgon där uppe på stupstockbacken med lifvet böta för det
odådet.
Lapp-Anna, som skulle anklagas för delaktighet i mordet, var spårlöst
försvunnen, samma dag som länsman kom och tog Nils, och ingen hade sett
något af henne sedan.
En backstugugumma sade sig hafva sett en ren med en stor hornkrona skymta
en afton i vild fart framme i skogskanten, och på honom hade en lappjänta
ridit med svart utslaget hår och ögon som glödande kol -- men det var ju
bara käringprat.


Jan Persa och hans framfärd.

Jan Persa var storbonde. Gården hans låg på en nipa, som stupade tvärt ned
i Umeälf, och hette Rundeliden. Om det nu var för att både folk och fä
höllo sig som runda och välfödda där, eller om den fått namnet efter
Rundan -- en fjällbäck, som flyter strax förbi -- det vet man inte så noga
-- och det kan då också kvitta lika.
I alla fall var där som lusteligt. Ängar och åkrar drogo sig frodiga och
bukiga upp mot bärgåsarne, där hemmansskogen tog vid, och _den_ skämdes
inte heller för sig.
Nej, skogen var en af de bättre, och inne emellan stammarne där hade många
träkarlar gått och snokat och slickat sig om mun. Men Jan Persa tyckte som
så -- att träna stod’ bra där de stod’, och pängar trängde han int’ allra
värst te’. -- För resten hade han väl _sin_ mening med att låta dem gå
där och känna begärelsen växa med träden. Bakom _det_ bondörat kunde man
nog hitta mer än _en_ räf.
Tre ting fanns det här i världen, som Jan Persa »extimerade», och det var:
först och mest pängarne och det som hade pängars värde, sedan var det
spriten och så -- ett godt stycke därefter -- dottern sin -- Anna hette
hon.
Och det han med sin sega västerbottensnatur trådde så dannt efter, det
trådde lika mycket till honom i sin tur. Hvilket ju bara är som det bör
vara.
Jaa sannerligen, slantarne rullade som af sig själfva in i fingrarne på
honom, och där blefvo de sams med honom om att stanna till hans bleka död.
Folk visste nog inte, huru pass rågadt han hade i storkistan, men rågan
var det, och ingen lefvande mer än Jan Persa sjelf hade lyft på _det_
locket.
Om han var omtyckt där i bygden, Jan Persa? Åh nej, inte så värst, för se
han hade liksom ett snöre om benet på mest hvarenda en där, och när han
ryckte i det -- då sved det. Ja, det vill nu säga som så, att när någon
kom i knipa, gick han till Jan Persa och knackade på storkistan. Han fick
förstås det han ville, men i utbyte fick han lämna ett papper, där det
stod skrifvet, att han hade fått precis en femma mer än han hade fått, och
att han därtill skulle betala Jan Persa sex procent i ränta. Se, _det_ var
snöret, och det stramade åt på bestämda dagar. Kan en då undra på att de
blefvo le’ den, som stod för slikt! Tro därför inte, att de kunde undvara
honom!
Eller om han var högt aktad, Jan Persa? Jaa -- åhja, för se, han hade ju
ändå storkistan, och då gjorde det väl inte så allra värst mycket, om en
del af innehållet hade kommit dit i misshugg -- så till sägandes.
Det hade nog varit som så med den karln’, att han aldrig kunnat läsa
sjunde budet utan att staka sig, och då kan en inte begära, att han skulle
lefva efter’t heller utan att staka sig. Ja, för att säga sanningen, hade
han -- så storbonde han var -- _setat inne_.
Det var nu bara för att en tiokronssedel, som han inte hade någon sorts
gemenskap med, smetat fast sig vid plånboken hans. Och nog var det branog
lite att väsnas för, men som det inte var första resan, räckte det ändå
till för att Jan Persa skulle få åka kronskjuts.
Man kan då säga, att det var rena oturen för honom _den_ gången. -- Det
hände sig just som så.
Jan Persa, en som hette Stursken från Burträsk och ett par till kommo opp
en dag -- det här gick för sig för flere år se’n -- till en Karl Michael.
De hade lurat ut, att han haft kuttingen på lasset, när han kom från stan’
kvälln’ förut. Nu blef det att lätta på den -- som en väl kan tänka sig --
och hur det var, och hur talet gick, fann Stursken det lämpligt att dra’
opp plånboken och visa fram en tiokronssedel. Den skröt han med.