Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 3

människ’ som på _den_ flicka’, å mjuk å fin i skinne’ var’a som tocken här
ängsull, å hä va’ håre’ hennes me’, fast hä va’ tungt och stort. Å så sku’
I hört sångrösten hennes! Ja, ho va’ märkvärdig te’ sjung’, å aldrin
hade’na lärt åf nå’n ann’ än fåglan’. -- Var’a glad så sjöng’ na, å hade
någe gått’ na emot så sjöng’ na ändå, men då var’e som me’ en ann’ ton. Å
hva’ ho va’ gullgo’ me mor sin! -- -- --
Hos oss bonnfolk jär’e int’ bruklitt te’ slicka å smeka, men i _de_’ också
va’ Eva, eljest än andran. Iblan’ kunne’ na komma faranes så ja’ vardt
hufvurvill’ -- å slå arman’ om mej å säga -- att ho’ va’ så hjärtegla’, å
att mor va’ de’ bästa ho visste -- -- --»
Johanna satt en lång stund alldeles orörlig med slutna ögon.
»Hm, hä jär unnerlitt, hva’ ja’ ser’na lefvanes för mej, nål ja’ sitt’ så
hänna å blunner -- men I blir visst trött te’ höra?»
»Nej, nej, Johanna, tala hon, jag hör så gärna på!»
»Ja, men hä blir svårare nu te’ minnes ... -- Jo, ser I, samma vår som Eva
fyllde sitt adertonde år, komm’e e lass me’ tattare te’ byn. Dom bruk’ nog
dra’ genom byan’ iblan’, trollpacke’ dänna, å stann’ nån vecka me’, men
de’ hänna följe’ slog sej som te’ kvarters i våran by å gjorde påhälsning
lite hvarstans i grannbyan. En åf dom va’ en ung, grann en karl,
svart-Jossi, som dom kallte’n. Å han va’ en tocken’ dänn’ en, som kunne
förgöra hvart endaste kvinnfolk han ville rå på. Att’ en ville åt mi jänta
jär int’ te’ undra på, _så_ som _ho_ va’ -- å ja’ såg nog, att’en allt
oftare tog vägen öfver gärdan, som låg åt me oss, och att ögan’ va’ som
bloss i hufve’ på’n, nål han fick dom på Eva. -- Men så gjole’ högmode mej
blind. Ja ville int’ och kunne’ int’ se annat än att Eva va’ bättre än de
andran, å att där dom stupa’ sku’ _ho_ stå, fast ho bara va’ e fattig
backstugujänta. Å så såg ja’ då förstås, att _den_ sommarn’ var’a bara
vackrare å gladare å sjöng mer än nånsin’. -- Gud hjälpe mej usla människ’
-- ja’ kunne ha’ hjälpt’na å varna’ na, hade ja’ int’ vare bunnen i
högmode! Aldrin i lifve’ glömm’ ja’ den da’n -- hä va’ e vecka före
Michaelsmess, å ja’ kom hem från päropptagninga hos Karl Israels. -- Ja’
hade nytt te’ berätta å va’ kvick på föttran. -- Eva höll på ta’ ner
väfven -- men ja’ hörde’na int’ sjung som vanligt -- å så fort ja’ kom’
mej inom döra, förtalde ja’ då nyheten om Svart-Jossi’s sista bedrift.
Han hade ställt Stor-Anders Mathilda så, att ho va’ me’ barn, och nu hade
gubben svure’ på att lysninga sku’ tas ut’ å dom sku’ vigas -- se’n fick
tattarpojken löpa utan mer vinst på hä’ än farsnamne’. -- --
Å herre Gud, herre Gud! Hä’ va’ int’ förr sagdt, så släppte flicka de’ ho
hade i händran’, och me’ ett skrik så svårt att hä’ skar genom märg och
ben kasta ’na sej om halsen på mej. Ho skrek bara i ett i ett -- mor, mor,
mor -- hjälp mej, mor! -- Då var’e hä blef slut på mitt högmod. Oj oj, ja’
stackars usla kryp! -- -- --
Fram på hösta’ blef’e då bå lysning å vigsel för Stor-Anders Mathilda å
tattarvrake; å hur ho väsnas å ba’, fick svartolyckan dänna bli’ kvar å
lär’ sej te’ bonne. -- Hä va’ e fett styttje för e så’n -- å va’ nog _hä_,
som han räknat ut me’ trolltyga sina. -- Men hos oss blef’e värre å
värre, å slut var’e me’ sång å solsken, å barne’ mitt vissna bort som e
afskure’ blomster. Hä va’ int’ bara skammen -- utan ho va så olycklitt
dann i karl’n, så _hä_ va ändå värre te bära. -- Ja, hä gick då som hä
skulle -- hovaligen så’n vinter hä va’ -- å på vårsia fick då Evastackarn
e pojk’. Oherrans sakta gick e för’na te’ få kraftan igen, å lik sej
blef’na aldrin ätteråt. Ho va så stillfärdig å tyst nu -- int så myttje
som e vaggvisa gnola’ na engång. Å pojkkräke var’e som konstitt me’. Svart
va’ _han_ me’, men int’ ögan’ -- dom va’ Evas, och goa va’ dom me’ -- och
iblan’ kunne’na vara så dann me’ n, men så var e tider, som ho int’ ville
se åt’en en gång. Å aldrin talte ’na godt me’ mej mera -- å om de ho hade
i tankan’. -- Jaja -- ja’ syndiga stackare hade stor del i elände’ å va’
int’ bätter värd -- och aldrin for’a mej om halsen mer heller! -- -- --»
Stackars Johanna! Tårarne runno i tunga droppar utför de skrynkliga
kinderna och ned på tröjan, där de gjorde stora mörka fläckar. --
»Håja! Herren sparde mej int’ den gången -- hä blef aldrin nog -- -- ja,
hva’ var’e ja sa’?» -- -- --
Det virriga i blicken syntes där åter, men försvann igen, och hon
fortsatte: »Ja visst ja -- så ska’ I veta, att han fanns dänna i byn nu --
Svart-Jossi -- å sku’ bli folk. Eva hade int’ sett’en -- som väl va’ --
men e dag unner slottanna mötte hon’en, nål’a gick hem från gärdan. Han
hade visst tala’ te’na å konstra me’na, för nål’a kom hem, var’a som
vettskrämd å grät å jämra sej så eländitt, att ja’ mått’ gå ut för te’
int’ börja likadant ja me’. Se’n på aftan följdes vi åt te’ ån för te vri’
opp nån’ tvätt, å pojken hade’na tage me’ å lagt te’ sofva i gräse’ på
åbacken. Dänna som vi höll te’, var’e som agga eller bakvatten innanför e
stenarm, som va’ oppbyggd där för timrets del, men utanför den fräste’ne å
gick hvitt, å länger ner va’ forsen. Och Jesses, hvilken dag!»
Hon kastade förklädet öfver hufvudet, och hela den lilla krokiga gestalten
skakade och darrade som i frossa.
»Hvilken olycksdag! -- Jo, ser’ I, vi hade nästan vride’ slut, å Eva hade
gått opp i backen te pojken. -- Så fick ja höra’na sucka så okristlitt
tungt -- å nål ja’ vände mej om, stog’na alldeles bakom mej me’ barne’ på
armen.»
»Hör nu mor» -- sa’na -- »ä’n int bra lik far sin?» --
»Ja’ kunne då int’ säga annat än _ja_ te’ hä. Då såg’ na på pojken
riktigt noga å såg som så konstitt på’n -- å så sa’na -- »I måst’ förlåt’
mej mor -- men ja’ _vill_ int’ att’ en ska’ bli’ lik far sin. Han får int’
göra nån så olyckli’, som ja ha’ vare’ -- ja’ ä så olyckli, _att ja kan
int länger_ -- -- --
Å innan ja’ hann’ så myttje som sträck’ ut hanna eller röra på mej, var’a
ute på stenarmen -- me’ pojken tätt te’ bröste -- å därifrån ut i ån -- å
så utför forsen -- -- --
Mej fann dom liggande som dö’ se’n -- där ve’ ån -- jaa, ja’ veit int’ --
ja va’ kanske dö’.»
Nu var det där igen -- vanvettet i blicken -- tokilet -- och nu på allvar.
Hon böjde sig mot mej och hviskade -- »dom sej att ja’ ha’ hugge’
tattarpojken i ryggen me’ e lie, så han stupa -- han me’ -- men dom säj så
myttje -- -- -- --»
Nu grep hon mej hårdt om armen och pekade rakt fram öfver gräsvallen,
medan ögonen stirrade dödt --
»Se -- dänna komm’a -- å pojken har’a på armen. -- Hovaligen, hva’
vattene’ rinn’ om dom! -- Tyst, så ho int’ ser oss! -- Mor hennes väntar
me’ torrt -- låt’na få gå in i stuga’ å värm sej nalta -- --»
Hon tog upp stickstrumpan och rullade ihop den hårdt. Sedan lindade hon
förklädet omkring den och lade byltet på armen, som vore det ett barn --
och så vyssade hon det fram och åter och började sjunga -- först sakta,
sedan högt och skärande:
»Nu skall jag till kyrkogården gå,
där hafver jag man och barn,
där plockar jag blomster och gröna de strå,
Hvem skall väl den brudkransen få -- --
hahaha, jär ä’ du, Karl Israels mor -- jär du hänna nu igen? Ja’ ha’ ju
flerfaldiga gånger sagt, att kläna’ dina jär så full åf jord, att ja’
mått’ ha’ dom i luten en gång te, -- En vänt’ int’ för läng’, nål en vänt’
på nå’ godt -- hihihi.»
Tok-Johanna hade nu rest på sig och gick småskrattande uppför stugubron.
--


En begrafning.

Det var på dagen en vecka sedan Erik Jons Olle slutade sin glädjefattiga
tillvaro, och nu hade han legat sex dagar i likkällaren under bårhuset,
däruppe på den kala, sandiga kyrkogården.
Olles lif kunde nog -- trots sjukdom och plågor -- hafva varit gladare än
det i verkligheten varit. Fadern, Erik Jons, var kyrkovärd och en af de
rikaste bönderna i byn.
Själf hade Olle i morsarf fått -- förutom lungsot och skrofler -- flere
tusen kronor och kunde nog vänta sig lika mycket i farsarf, då nya Erik
Jons’mor inga barn fick -- hon var vissen och torr som fjolhässjadt
potatisris -- och han bara hade en äldre bror att dela med.
Men om Olle också ej hann med denna andra utdelning, hade han dock vid
sitt inträde i världen fått någonting annat i arf efter far sin, och det
var dennes ömma kärlek till gods och guld och hans ängsliga rädsla, för
att den minsta lilla slant skulle rulla ifrån honom och till någon annan.
Och det var nu denna ömhet och oro, som gjorde Olles lif så fullt af
bekymmer.
Fick han inte så ondt af att Karl Pers’ Kalle tjänte sig tre kronor om
dagen vid järnvägsbygget, att han gick med agg både till Kalle och den
ingeniör, han var i arbete hos! Och _det_ fastän han själf -- stackarn’ --
knappast orkade spada ut ett lass grus på landsvägen. Då nämndemans Anna
gifte sig utbys, blef det ätter värre för honom.
Hon var det rikaste giftet i byn och borde väl -- om någon rättvisa
funnits till -- blifvit åtminstone svägerska till Olle.
Ibland hade han nog tänkt på henne för egen del med -- men, när han så kom
att titta sig i dragkistspegeln och där såg ett magert ansikte, vanställdt
af blåröda skroflerknölar och ett djupt ärr, som stramade och drog ned
hufvudet mot ena axeln, då suckade Olle och tyckte, att det just ej
passade ihop med Annas hvita skinn.
Det kändes i alla fall som en stickande torrvärk i bröstet, hvar gång han
sedan hade tänkt på nämndemans präktiga gård och alla de sedlar, han hade
inne på banken. När så till slut hela härligheten kom en annans hus till
godo, var det nästan som om Olle blifvit smått ifrån sig för en tid.
Nu var emellertid Olle fri sina bekymmer, och hans usla kropp tog sig så
god en hvila, att om också järnvägsingeniören kommit ned till honom i
likkällarn och bjudit fem kronor i dagspänning -- och lätt arbete till --
hade han inte rört så mycket som ett finger engång. Nej, inte ens om
nämndemans Anna kommit fri och ledig och bjudit honom gods och sedlar och
sig själf på köpet.
Hos kyrkovärdens hade det i stället varit oro och bråk. Att Olle inte
skulle bli’ långlifvad, det visste man nog, och inte sörjdes det stort
öfver _det_ heller.
En Anders, brodern, hade långa tiden -- innan han somnade om kvällarne --
legat och räknat på fingrarne, huru mycket hans och Olles morsarf blef
tillsammans -- och så med alla årsräntorna till. Och det första han
smygtittade efter, när han vaknade, var om Olle sken som en lefvande, där
han låg.
Men så kom en annan omständighet till, som inte kunde undvikas, och det
var, att det måste hållas graföl, och det ett hederligt också, när det
var efter kyrkvärdens son.
Erik Jons mor tänkte för sig själf -- att då hon nu var kvitt de lea
åbäket, så skull’na då för en gång int’ sätt’ sej på tvära.
En otur var det att storbyggningen hyrdes ut till rallarefolk, och själfva
bodde de i bryggstugan, så att något graföl _hemma_ kunde det inte bli’
af. Och gud vete, huru det gått med alltsammans -- hvad kalaset beträffar
-- om inte Olles moster, som hade en rymlig gård och för resten var
bygdens kalaslagerska, hade föreslagit dem att hålla till där.
Fastän Erik Jons nogsamt både kände och såg i andanom, huru långa rader af
blanka slantar rullade ifrån honom uppför backen till moster Kristina och
in i hennes dragkista -- utom alla de, som vid det tillfället rullade åt
andra håll -- måste han nu för skams skull låta olyckan ske denna enda
gång utan att blinka. Men nog tyckte han ändå -- att en Olle hatt’ bätter
vett, om’en gjort allvar åf hädanfäla’, när’n höll på me’n en gång
strax’en var kommen hit te’ världa. Hä va’ int’ så laggrant me’ rustningen
för en tocken, som när hä sku’ bär te’ me en fullgo’ karl.
I fyra dagar hade där slaktats, bakats, bryggts och kokats hos moster
Kristina -- det var ju bjudet sextioåtta personer, utom hemfolket.
_Hon_ var kanske den enda, som kände någon saknad efter Olle -- och hade
nog alltid tyckt det vara synd om honom -- men nu hade hon inte stor tid
att tänka på _det_, där hon for fram och tillbaka som en skottspole.
Vid elfvatiden var det så godt som färdigt.
I salen stod slagbordet dukadt för kaffedrickningen, och moster Kristina
hade just satt ifrån sig två stora brickor med högar af anisbröd,
smörbakelse och saffransbröd i tjocka skifvor, när ladugårds’Lotta stack
hufvudet inom dörren med bud, att bärarne, som skulle efter liket, hade
kommit.
Nu var det att bjuda dem på kaffe i lillkammaren, och se’n fick då både
död och lefvande komma -- granriset var strödt och ingenting glömdt. Jo
kors, lådan, som kistan skulle ställas på, var ju kvar i vedboden, sedan
den svartströks i kvälls; och nu blef det ett hastverk för kyrkvärden att
dra’ fram den och ställa den på sin plats midt på gården.
Det hade väl gått om en kvart, när de syntes med kistan uppe vid
kyrkogårdshörnet, och länge stod det inte på, förrän de voro framme vid
grinden.
Där satte de ned henne ett slag och torkade svetten ur pannan med
bärlakanssnibbarne.
Tvi! så spottades i åtta par brunbarkade näfvar, och så bar det åstad
uppför gården öfver finhackadt granris -- här och där uppblandadt med
gulnade löf -- där kistan ställdes upp på den svartmålade lådan.
Locket, som pryddes af en storbladig papperskrans af hvita blommor i
grönt, lyftes ifrån och ställdes upp emot bryggstuguväggen, och där låg nu
Olle färdig till likskiningen.
Inte hade han just vunnit på att ligga sex dagar i likkällarn -- han gick
nästan lite i grönt, han med -- men en geraniumskvist, som moster stuckit
i handen på honom, sedan hon svept färdigt, hade hållit sig frisk och
vacker där nere i fukten.
För resten var han branog stygg att se på, och det tyckte allt mesta delen
af siarne och grafölsgästerna, som nu kommit, den ena gruppen efter den
andra, och i långsam högtidlighet stannade framför kistan.
Svepningen skulle man då i alla fall syna, och ingen kunde säga annat än
att den var riktigt laggrannt tillställd.
En gumma, som hade trängt sig fram och nöp i spetsen, som gick rundt om
kistkanten, gaf sig också till att låta illa, för att slikt skulle ner i
jorden.
»Men jästanesligen» -- hördes en röst -- »när hä var så ulusteli’ mä e’
määnsk’ bara ätter e’ veeck’ -- hvars gär dom mä’n opp i fjällbyan, när
dom hvarsken på vår eller höstsian’ kom sej fram te’ köörk’ och präst?»
»Hä kan je sääg» -- upplyste en ann’ -- »för si je haad e’ faster som bood
nolom Arvidsjaur, å ho la’ sej te’ å dö på höstasia, når hä int’ gall te’
ta’ sej öfver myran och träska -- och si, då tog kärn’ henses och salta
på’na -- ja, unner’na me’ förrexten, så når dom sku’ jolföra’na mot jula,
sken’na ackurat, som om’a nyyss släppt vääjre’» --
»Pastorns!» hördes nu i högljudd hviskning från dem, som höllo till längre
ned på gården. Och sedan moster Kristina nigande välkomnat
prästgårdsherrskapet, bjöd hon alla stiga in och ta’ för sej af kaffet,
innan det bar af till grafven.
Där inne i salen blef det på en gång både trångt och varmt. Pastorns hade
slagit sig ned i långsoffan, där hedersplatsen delades af kyrkvärdens.
Sedan gästerna varit framme och helsat och sagt »tack och har äran te’
sorgas beklagelse!» hördes åter moster Kristinas bjudande stämma. Och
snart var kaffedrickningen i full gång med påtår -- och kask åt karlarne
-- och stora högar med anisbröd, smörbakelser och saffransskifvor, som,
när gummorna inte orkade mer, vandrade ner i deras förningskorgar och
handdukar. En och annan gubbe kom nog också med lite, som inte gått ner,
och bad a’ mor ta’ reda på’ne.
Kyrkvärden suckade, där han satt i soffhörnet, försjunken i betraktelser
-- om det var öfver sonen, som låg därute i kistan, eller allt bakverket
som gick åt till förningen, det vete Gud allena.
Pastorn hviskade nu något till klockaren, hvilken skyndade ut på bron och
-- hviftande med en hvit duk -- gaf tecken åt ringaren att börja med
klockorna.
-- Bing -- bång tonade det i enstaka, dröjande slag, tills de kommo
rigtigt i takten, och nu kom det förra allvarsamt beklagande uttrycket
tillbaka i alla ansikten -- det hade så småningom försvunnit under
kaffedrickningen.
Liksom tvekande började man röra på sig.
Ute på gården samlades de sörjande för sista gången omkring Olle.
Kyrkvärden stod med hatten för ögonen och kyrkvärdsmor bredvid, och hon
snöt sig och torkade ögonen ömsevis, tills hon blef alldeles rödögd --
nästippen var mest alltid som röd af sig.
Hvad nu gubben tänkte på var ej så godt att säga, men sorgen kunde
skäligen inte vara så stor, då sonen -- som sagt -- i alla dagar varit för
usel att kunna göra rätt för sig på något vis. Och i medecin och
doktorering hade han kostat modiga pängar.
Det kändes nog helst, som om han vore i färd med att stoppa ned en ärgig
slant i jorden för att aldrig mer taga upp den -- och det kunde nog på
sitt sätt kännas svårt.
Moster Kristina grät en värs, men stannade tvärt af vid det att ögonen
föllo på Olles ansikte -- »hoaligen, hva pojkkräke skin oharrans lej,
där’en ligg!»
Nu kommo bärarne med locket, och snart var Olle för alltid afstängd från
Guds vackra solsken och denna världens goda och på väg till sitt sista
hvilorum.
Liktåget ordnade sig led efter led med pastorn, klockarn och den dödes
anförvanter närmast kistan. Vägen upp till kyrkogården var ej lång, och
fastän det var på höstsidan sken solen riktigt varmt. Det gjorde nästan
ondt i ögonen, när man tittade ut öfver älfven, som bred och lugn flöt där
nedanför och gnistrade så vackert i solskenet.
Framme vid graföppningen ställdes kistan ned för att få sina skoflar mull,
och sedan prästen läst bönerna och välsignelsen och klockaren tagit upp
begrafningspsalmen, sänktes den ned under tystnad.
En vindil rörde upp en hop affallna gulröda löf, som under hvirflande dans
föllo ned öfver kistlock och begrafningskrans. Några blommor bestods ju
ej, så Olle fick vara nöjd med det som blef.
Stönande suckar från en och annan var det enda ljud, som afbröt
stillheten, tills prästen vände sig om, tog kappan på armen, och, efter
att hafva sagt kyrkvärdens några tröstande ord, beredde sig att med de
öfriga återvända till grafölsgården.
Allt efter som vägstycket blef längre mellan grafplats och grafölsgäster,
blefvo dessa också mindre högtidliga, och när de i spridda grupper gingo
uppöfver gårdsplanen igen, hade just ingen kunnat gissa, hvarifrån de
kommo, om ej prästen varit med, klädd i kappa och krage -- och så gingo de
ju fram öfver finhackadt granris.
»Oill i tro’ne eller int’, men ja’ kaveer för, att en Anners får tre tusen
och syv hondra blaankt nu, å hä jär nästan som hä syns på’n -- för int’
hav då sorga blåst opp’ en slikt ändå.» -- Det var Karl Pers Kalle, som
temligen högt sade ut sin tanke till en fem, sex andra pojkar, som i en
klunga veko in genom gårdsgrinden.
»Jaa då, men nu vaar’ä nog lääng, tills våran Märta får ut årslöna ätter
de hänne kalase -- ho hav int’ fått fjolårskängskorna än» -- hördes från
en liten skarpögd gumma. Hon tystnade tvärt, när moster Kristina i
detsamma -- röd och varm -- kom ut från salen och till alla utevarandes
glädje förkunnade, att köttbullan’ va’ på bole å pastorns hade redan
börja’ -- å varsågo’!
Gubbar och gummor trängdes om hvarann’, och det ena fatet efter det andra
bars in fullt och togs ut tomt. Det var köttbullar med bruna bönor -- och
pepparrotkött med potatis -- och blodpalt med mjölksås -- och lika tyst
var det nästan som där ute på kyrkogården. -- Maten är då också någonting,
som det kan löna sig att tiga för.
En gammal förgångskarl, som nog inte var så van att handskas med knif och
gaffel, kröp in i en vrå och tog till med fingrarne för att inte
förolyckas med köttbullarne. Gubbstackarn ville nog ändå, att det skulle
vara ordning med det och slickade tallriken så ren -- att inte var det
mycket att diska efter honom.
Så kom soppan in. Det fanns både köttsoppa och saftsoppa med risgryn och
sirup i, och var det ändå någon som tyckte det var lite af supanmaten, så
stod där fem stora tillbringare med mjölk och hembryggdt dricka på
dragkistan i lillkammaren, och de fylldes så fort de blefvo tomma.
Tumtjocka sirupslimpskifvor lågo uppskurna i stora högar, och de, som
tyckte det vara nog ändå, stoppade ned dem till den andra förningen.
Efterrätten, som moster Kristina gjort sig särskild möda med, bars nu in.
Det var saftkräm med grädde och smörtårtor, och af den rätten var det nog
många, som togo sina tre tallriksfyllor -- och slickade af skeden
likafullt.
Erik Jons miste nästan aptiten själf af allt detta ätande, och han började
nästan ångra sin spendersamhet. Det kändes rent af, som om de bitit stora
stycken ur hans eget kött. Inte kunde på det här viset någon eftermat bli
heller -- och se _det_ hade han då räknat på -- att togs det till regelt,
så skulle, ne bli’ mängda’ kvar också.
Pastorn reste sig nu -- tackade Gud och kyrkvärden för en god välfägnad
och bad sedan, att värdfolket samt och synnerligen inte skulle misstycka
hans och pastorskans hastiga uppbrott: de hade en son, som dagen därpå
skulle till stadsskolan och som därför måste rustas i ordning.
»Hilijo, nu jär ä som lustigheta ska’ te’ å begynn’» -- hördes en röst i
förstugan, och en pojktok, som visst snokat rätt på brännvinsflaskan,
körde klacken i väggen, så att pappen sprack.
»Håll trutamente, din vettvilling!» -- och den glade fick en knuff i
ryggen, så att han for som en kornsäck rakt in genom köksdörren, och
därinne stannade han med ena armen i renvattenämbaret och den andra om
benen på ladugårds’Lotta, som blef så hufvudvill, att hon satte både sig
sjelf och paltfatet, hon åt ur, direkt i golfvet.
Moster Kristina måste nästan skratta åt eländet men lofvade pojken -- att
höll’en sej int’ i skinne’ och där’n sku’ var, så blef det då int’ nån
traktering mer, hva’ honom angick.
Hon hade just ingen tid att bråka vidare med honom, ty nu -- sedan bordet
var afdukadt -- skulle kaffet fram igen.
Erik Jons mor kom sig till att oförmärkt hviska åt henne en påminnelse om
saffranskringlorna, som hon var i färd med att lägga upp. Det va’ allt
säkrast att räkna dem, för si blef de godt om dem, va’ de nog somliga, som
nappade åt sej två.
Inne i salen började nu munlädret mjukas upp på lite hvar, och när moster
Kristina slog i kaffet och bjöd omkring de stora kringlorna -- som höra
till hvarje hederlig begrafning -- fanns där då intet spår kvar af någon
slags sorgmodighet.
Erik Jons handterade nu brännvinsflaskan själf och fyllde på kopparne så
det rann öfver. En ordentlig kask kunde han väl bestå, tänkte han, när han
i alla fall gifvit sig i leken, och så var _det_ någonting, som han själf
inte ville försaka, där det kunde fås.
Och med kasken blef det annat lif i karlarne, som man väl kan förstå.
Flaskan blef påfylld och tömd igen, och Erik Jons visste snart inte, om
det var hans brännvin eller någon annans, som strök med.
»De hänne jär allt bätter slag de än kolijoxen, dom hav på boa» --
skränade en, som med långa krängningar och hopp försökte svänga rundt
gården på _ett_ ben -- »hurra för bränndevine å för en Olle!» --
»Å nu ska’ vi få fram e’ lockspel å dra’ på, så få vi nog fram kvinfolke
me’ de’ saam» -- föreslog en annan.
Och snart var det så lifvadt och lustigt där ute på gårdsplanen, som det
anständigtvis kunde vara på graföl, och fastän de höllo i tills det
mörknade, hann det aldrig bli’ hvarken slagsmål eller annat otyg. Och det
kanske tack vare Erik Jons försigtighet med varorna.
Ingenting som gick att dricka fanns då kvar, när de gingo hem hvar till
sitt -- och ändå var det bara två, som blefvo liggande efter i logeporten.
Hade det funnits mer att tillgå, hade det nog druckits ur _det_ med -- men
så hade väl logeporten varit full i stället.


Vid forsen.

Har du varit där -- vid Fällforsen? -- Jaså, inte. -- Axla då din
matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!
Kanske du bor så långt därifrån, att vägen blir dig lång? Men vet då, att
när du är framme, skall du känna tacksamhet för tröttheten -- tacksamhet
för hvila i sådan härlighet!
Bara _det_ att -- sedan man gått genom ändlös, mager barrskog, där
renmossa och laf inte ens ger lingonriset lof att växa -- bara _det_, att
då helt plötsligt stå midt i den grönaste yppighet -- är ju vidunderligt!
Vill du höra mer?
Det är ju länge sedan jag var där första gången, men sent går _det_ ur
minnet.
Mellan mariga barrträn, där grå mossa växer utefter grenarne och hvarje
susning är en vefylld suck efter näring, där trifves tungsinthet och
ångest. I sådan skog sjunga ej fåglarne, och den heter: den grå skogen,
fattigdomens skog.
Man går där i skräck -- ensamheten och tystnaden är ej att lida längre. Då
ljusnar det med ens omkring en, och bruset af vatten höres helt nära.
Vägen börjar slutta brant, och djupt, nästan lodrätt där nedanför, flyter
älfven i hvirflar och aggor.
Den går fram mellan höga, skogsklädda stränder, där klungor af ljuslöfvade
björkar glänsa mot den mörka barrgrönskan liksom unga skogsjungfrur i
skira slöjor.
Bärgskammar med mjuka, buktande linjer och bärgskammar, som djärft bryta
sig i underliga former, synas där bakom och förtona sig långt, långt
bortöfver i violett töcken, violett med rosa öfver och så blågrönt där
ofvan.
Och midt framför -- där vägen slutar -- ligger en grå bondgård alldeles
ute vid åbackskanten. Uppför den brant stupande åbacken klättra höga,
hvitstammiga björkar med riktigt sydländsk växtkraft, och högst uppe stå
de som på vakt framför den gamla bondgården. -- De vilja rädda den ifrån
att åka ut i strömmen där nedanför.
Då solen silar sig ner mellan löfven, breder sig ett grönt skimmer öfver
väggar och fönster, så att man inte märker, huru riktigt grått det i
verkligheten är.
Tätt intill gården sluta sig ängar och kornfält i saftig grönska och
omramas af högväxt skog, som gå i ett med bärgåsen. Det är en kraftig
djupgrön skog, som växt sig stark under ansträngningen att hinna uppför
branterna.
Så stilla där är -- och så vackert!
Man hör blott det entoniga dånet från fallet, hvaraf endast röken synes --
och då och då pinglan af skällkon borta i beteshagen.
På stugutrappan sitter en flicka -- hon är kanske fjorton år. Hon är blek
med mörkt, tofvigt hår, som hänger oredigt och kastar en djup skugga öfver
ögonen. Och hvilka ögon! Skiftande i ljust och mörkt som skogen omkring
henne! Hon måste vara sådan -- dottern af fors och skog.
-- Vackra barn, hvad sitter du och tänker på?
-- Lyssnar du till bruset från älfvattnet? Hör du sagor och sånger, som
ingen ann’ får höra? -- -- --
Hon reser sig och går in.
Där inne i ett stort rum står mor själf -- med pipsnugga i munnen -- just
i färd med att lyfta af pärgrytan.
Det är en mörkhyad, medelålders kvinna med vackra, kraftigt skurna drag.
Flickan på trappan ärfver inte sin skönhet blott af fors och skog.
Familjen, som är stor -- nio personer -- sitter just till bords, där hela
servisen består af träskedar.
Alla äro de mörklagda, utom gubben, som -- gammal och grå -- mer liknar
det vanliga allmogefolket där i trakten.
Maten är enkel -- som alltid hos allmogen i öfre Norrland -- bröd med en
smörklick och ett tvättfat med välling och så pärer. Sedan måltiden är
slut, knäppas händerna till tack, träskedarne slickas väl af och stoppas
ned i bordslådan, och hvar och en går till sitt.
Mor är nog så språksam och kan tala om litet af hvarje om deras lif och
arbete. -- Där på Näset -- så heter gården -- ha’ de bott i många år, och
de tycka nog själfva, att där ä’ fägert -- och Fällforsen deras -- ja den
ä’ fägerst. Där har också gubben år efter år vågat hälsa och lif under
flottningsarbetet. -- De väldiga timmerbrötar, som hopa sig ofvanför
fallet, ä’ minsann int’ så goa’ te’ tas’ me’!
Och vill en dit opp och se, finnes ingen bättre roddare än äldstpojken
deras.
Han är också präktig -- äldstpojken -- spänstig och mörklockig. Med säkra
årtag drifver han fram båten, och där han sitter med skjortan öppen i
bröstet och slokhatten tillbakaskjuten på nacken, minner han om söderns