Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 4

gondolierer -- sigenarblod smyger sig ofta in här uppåt. Man kan tro sig
glida fram på lagunens vatten ... Men så kommer verkligheten med
bedöfvande dån allt närmare och närmare, och älfven går strid och upprörd.
Det är nog bäst att få stiga i land då! En lummig skogsstig, där fåglar bo
och sjunga i träden, slingrar sig efter niporna och upp till fallet. Och
där -- ytterst på klipporna -- är man omgifven af kokande, fräsande
vattenmassor, som störta sig utför under bedöfvande dån och kasta omkring
och öfver sig en slöja af finaste skumrök.
De höga, lodräta stränderna klädas äfven här af rikt schatterad skog. Här
och där bryta sig vilda, svarta klippor fram i stup med klungor af saftiga
ormbunkarne i remnorna.
Ofvanför fallet skummar och brottar sig älfven hvit, ända tills den ett
stycke uppför gör en tvär krök.
Det är en stormande skara vreda, hvita vågor, som här kasta sig öfver
hvarandra och arbeta sig till raseri under kampen att först komma fram.
Och när de så kasta sig utför branten i en enda väldig massa, skimrar och
lyser det som smaragd mellan skummet.
Det kokar och sjuder, och brottvågorna kastas tillbaka mot klipporna under
rytande hot. Och när stockarne följa med i den vilda dansen, slungas de
ned mot undervattensklipporna, och ofta äro de afbrutna, när de åter dyka
upp igen.
Men det är ej värdt att länge se dit ned i det dårande, dragande! --
Svindeln står på lur, och ve den, som ej är den starkare! I selet där
nedanför breder älfvattnet ut sig i maklig ro efter det djärfva språnget,
och där hålla vildänderna till. De simma gärna upp emot forsen -- och i
solskenet lysa de hvita teckningarna på vingarne likt skummet, där de
gunga upp och ned med vågorna.
Här faller lugnets ljuflighet öfver en, och kännes välgörande efter det
vilda, fruktansvärda, men lockande sköna, som förut hållit en fången.
Åh, än en gång säger jag dig: axla din matsäckskont och tag
vandringsstafven i hand!


En lapphistoria.

Nog kan det gå an att vara lapp och lefva i obygden den tid på året, när
dagen räcker dygnet om.
Det är för ljust då både för varg och andra rentjufvar, och godt om bete
är det också där uppe kring träsk och vattendrag.
Nere på hjortronmyren ligga ungarne och äta sig fyrkantiga, medan far och
mor sitta utanför kåtan och rusta till redskapen. Emellanåt se de bort mot
sluttningen, där renarne beta, om allt är som det skall, eller gå de in i
kåtan ett slag och lätta på kaffepannan.
Det är vidunderligt vackert att se ut öfver markerna en sådan där sen
sommarkväll, när det brinner i rödaste guld efter fjällryggarne, och
locklåten ekar långt bortifrån. Fjällsluttningen, där renhjorden ligger
och idisslar, lyser i aftonglöden lik en jättetufva med stora flockar
rödgråa kattfötter, och röken från kåtorna lägger sig som en blåviolett
dimma öfver granskogen.
Men nu är det så, att den där välsignade goddagstiden är nog så kort. Ännu
innan höstmörkret riktigt börjar breda ut sig öfver vildmarken, kan det
hända, att drifvande snöstorm flere gånger svept in den i hvitmörker.
Får snön makten _snart_, så är också tiden inne för lapparne att börja
flytta. Först drifva de omkring uppe i högfjällen så länge renmossan
räcker där -- och så längre och längre nedåt landet.
Det kunde väl vara en åtta veckor före jul, när de uppe i Willax’ kåta
började ordna sig för flyttning österut.
En sådan där våldsam, förödande snöstorm hade just grasserat i fjällen,
och dräng-Matto hade sedan tidigt på morgonen varit ute för att söka några
bortkomna ungrenar.
Mot kvällen slog det till med kylan -- branog stickande -- och ett par af
de spetsnosiga och spetsörade renhundarne sökte sig in genom kåtöppningen.
Där inne var det varmt och godt, och de kröpo ihop i ring på renhuden,
klippande med öronen, lyssnande utåt äfven i sömnen för att vara till
reds, om något misstänkt skulle höras från renstängslet.
Soppkitteln hängde öfver elden, och ångan från kokande renköttspad
blandade sig med röken från eldstaden.
De små skinnklädda gestalterna, som på korslagda ben sutto rundt om
därinne, skönjdes endast otydligt.
De voro midt i berättande:
Sanko och Kaira hade just kommit västfjälls ifrån för att göra upp följe
under färden nedöfver ådalen, och de hade munnen full med händelser från
sista ovädersdagarne.
De korta järnpiporna hade blifvit stoppade och hunnit slockna många gånger
om, men nu voro de alldeles bortglömda och hängde kallnade och svarta i
mungiporna.
Det gick kallt under pälsarne på dem allesammans, när Sanko förtalde, huru
Anders Nilsa fått stå och se på, att ett fyrtiotal af renarne försvunno
midt för ögonen på honom -- som uppslukade af jorden. Det var under ett af
de första och värsta snöilen, då luften stod tjock som en grå vägg. De
hade mistat spåret och kommit sig ut med djuren åt ett stup.
En Guds lycka var det, att inte allesammans och han själf -- och drängen
med -- gingo samma väg.
Ja, Gud hjälpe fjällfolket!
De vaggade fram och åter under stönande suckan, och Willax tänkte med
ängslan på de präktiga ungrenar, som dräng-Matto var ute på skall efter.
Fastän tidigt på året hade vargen redan hörts af både här och där.
Snöstorm och gråben göra oftast sällskap, och de arbeta bra tillsammans.
Ja, hade inte Sanko själf kanske haft att göra med en af dem, dagen innan
han gaf sig af hemifrån? Och det alldeles invid kåtan. -- Gumman hade
hållit på med mjölkningen, och Sanko fångade in renkorna, då hundarne med
ens började morra och resa borst. Det var i mörkningen, och de sågo ej
genast hvad som var å färde, men så fingo de syn på ett par glimmande ögon
och en luden, smygande kropp, som strök tätt utmed stängslet. Det var en
djärf, uthungrad rackare, och han hade nog tänkt sätta tänderna i den
första orädda kalf, som kommit inom räckhåll.
Men gumman var kvick i tankarne den gången, och skrek åt Sanko: fånga’n i
tömmen du, innan han hinn’ vända på sej, så ska’ jag dänga’n.
Och det hade de gjort.
Sanko kastade tömmen precis som om det varit nästa mjölkko i tur -- fastän
om halsen förstås -- och drog åt, ju värre besten stretade. Och mor med
skidstafven i hugg var inte sen att dänga. Hon hade dängt, så att
hårtofsarne röko om vargpälsen, tills han låg där stendöd -- både strypt
och ihjälpiskad.
Lite lustigheter hade de väl också att späda på med.
»Hihihi, du Sanko» -- kom det som knipslugt från Kaira -- »du skulle
kanske tala om storhoppet, du gjorde på vägen hit -- eller hva’? Hihihi!»
-- Och Kaira storskrattade och slog sig på knäna -- skrattade så det
kluckade i honom.
Sanko var känd som en svårt djärf skidlöpare, den där vågade sig fram, när
många andra stodo och menade -- och vände om igen.
Piporna stoppades på nytt och tändes, och under skinnpälsarne kändes det
nu en sådan där behaglig rysning som alltid inför ett äfventyr, hvilket
man vet har slutat väl.
Men Sanko satt och såg skamsen ut, medan Kaira gick på.
-- De hade löpt på skidorna väl halfvägs, när de nådde fram till
tvärstupan rätt väster härifrån. _Den_ hade väl ingen klok lapp gifvit
sig utför, om han inte haft en retad björn eller slikt i hälarne.
Sanko hade ingen i hälarne, men han gaf sig utför ändå.
Stupan hade legat där så ombäddad med hvita, mjuka snömassor, att den inte
var att stå emot -- och så bar det af med Sanko.
Till en början hade det väl gått lämpligt nog, men så -- på ett ställe,
där snön låg lös och obärig, just innan satsen för hoppet skulle tagas --
hade det burit ned framtill med skidorna, och Sanko ...
»Ja, hur gick det med dej?»
Kairas små sneda ögon voro ej att se -- så flinade han, och så gaf han
kamraten en knuff i sidan.
De hade glömt bort bedröfvelserna nu hvarenda en och voro riktigt
uppiggade af Sankos färd -- utom han själf förstås.
Han var arg.
När det nu hade burit ned med skidorna, sågo de så väl, huru det sedan
hade gått för sig -- nästan som om de varit med själfva -- eftersom
skidlöparn satt där bland dem kry och oskadd.
Jo, Sanko hade lämnat skidorna efter sig och på egen hand tagit fart utför
stupan. Rundt, rundt, rundt hade han rullat som ett ludet nystan, och
fort gick det, och ner hade han kommit -- och det på fötterna.
Sanko kom för jämnan ned på fötterna.
Hahahaha! Skinnpälsarne skakade af skratt, och Sanko måste skratta med.
Han var aldrig långarg.
En af hundarne reste nu på sig och morrade, och så bar det af ut med dem
bägge två under högt skall.
»Hva’ nu! vargen?» -- skrek en, och upp rusade de midt i bästa skrattet.
Nej, så illa var det inte den här gången.
Men in genom kåtöppningen kom en lapp, nästan som om han blifvit inkastad.
Han var svettig och andfådd och kunde ej få fram ett ord i det första.
Det var dräng-Matto, och alla skockade sig omkring honom. De förstodo att
något var å färde.
Willax behöfde inte höra det engång. Det _var_ vargen förstås och renarne.
Åhå!
Nu, sedan Matto fått en kosa smäldt snövatten i mun, kom målet tillbaks,
och han berättade:
Upp mot långfjället, där nedre jökelisen tar vid, hade han funnit två af
renarne, och med dem hade han då vändt hemåt, men gjort en sväng västerut
för att se om de andra voro till finnandes åt det hållet.
Han kunde väl haft så pass långt hem, att röken från kåtan synts, om det
inte varit skumt, när han med ens blef varse något mörkt, som låg halft
under snön nedanför en hälla. Först trodde han det var bakdelen af någon
ren, som blifvit jagad och på hufvudet kommit sig utför branten och så
_blifvit_ där med knäckt nacke.
Men det var det inte. Utan, när han hade kommit närmare, fick han se, att
det var en människa, som låg där -- och hon var inte död heller -- hon
rörde på sig.
»Attje almisne! En människa, en lapp!» -- De sågo förfärade på hvarandra,
och Willax sprang upp. -- »Hvem, ... hvad gjorde du med honom?»
Matto tog sig en klunk vatten till ur kosan.
Jo, det var en lapp, men Matto kände honom inte. Han var gammal och
fattigt klädd och var visst af tiggarlapparne, som gå omkring nere i
bygden.
-- Han hade som sagdt rört på sig, när Matto gräfde fram honom ur snön,
och, när han hade gnidit honom och bråkat länge för att få mer lif i
honom, hade han slagit upp ögonen.
Men i alla fall såg han ut som en död man -- och vänstra handen hade han
haft fast hopknuten innanför kolten. Den var inte att få opp -- fingrarne
voro nästan hopvuxna.
Men så hade han rest sig till hälften och fattat tag i Mattos arm och hade
mumlat -- mer för sig själf -- med en brusten, hes röst -- men så
innerligt belåten -- »kättja tuoko -- porjas tuoddari! -- Tat lä Inga --
son vuoja -- so pejis reinar!» -- det är -- »se där -- på fjället! Det är
Inga -- hon kör -- sin hvita ren!»
Och så hade han fallit tillbaka i snön -- och var död.
Matto hade släpat den döda kroppen med till kåtan, så att vargarne ej
skulle ohelga den, och den låg nu där ute.
Det rörde på sig längst inne i kåtan. Det var mor Kajsa, den gamla
skumögda lappkäringen -- Willax’ svärmor.
Hon hade rest sig upp, och skrumpen och torr som ett affallet löf, krokig
och stapplande makade hon sig fram mot kåtöppningen.
Med ett svartbrunt finger pekade hon på Matto -- »tag du en lysesticka --
och visa på honom därute!» -- Rösten gnällde och darrade.
-- »Tat lä Inga -- tat lä Inga?» -- sad’ han. »Jaja -- hade också handen i
knut, -- öppnade den aldrig -- aldrig.»
Hon stod och såg rakt framför sig, och de små sura, halfblinda ögonen
blinkade och runno. Hon var långt borta nu -- hän i de dagar, då _hon_
också löpte på skidor utför fjällbranten och var med i lappmarkens
händelser.
-- »Ja -- och död såg han ut fastän lefvande. Vill nu se dig! Kom Matto!»
Och de följdes ut, Matto före med lysestickorna.
De andra kommo också för att se den döde fattiglappen.
Den gamla stod lutad öfver liket och försökte i det flämtande skenet från
stickorna få syn på anletsdragen.
Det gick dåligt.
Då förde hon handen öfver den dödes ansikte -- fram och åter.
Hon blef ifrig och handen kom i skälfning, när den gled ned öfver
skuldran, nedefter vänstra armen och så till slut stannade på hans fast
knutna hand.
Den var också underlig, hård och vriden som i kramp och mer liknande ett
stycke vrilträ än en människolem.
Men lappkäringen syntes nöjd. Hon knäppte ihop sina händer öfver den och
mumlade -- »Guds vägar ä’ underliga vägar -- sjaddes to situd! Gud vare så
din själ nådig, tok-Paava!»
Ingen af karlarne kände till den omkomne. De bredde ett hårtäcke öfver
honom, innan de följde efter mor Kajsa, som hade gått in i kåtan igen.
Hon satt längst därinne på sin renhud vaggade fram och tillbaka, mumlande
halfhögt för sig själf och stirrade in i elden, så att ögonen blefvo ännu
rödare och skummare.
Dottern -- Willax’ hustru -- hade lyft af soppkitteln och höll nu på att
laga det svarta, doftande kaffet.
De hade blifvit stillsamma och högtidliga allesammans, sedan Matto kommit
hem. En blir nog det, när döden är i närheten. Och stillfärdigt slefvade
de också i sig soppan. Köttet och ostbitarne, som simmade omkring i
renfettet, voro nästan som segtuggade den här gången, och det fastän de
kokat goda tiden.
Bättre blef det, sedan det starka kaffet var drucket. Kaffe är någonting,
som lapparna förstå sig på -- både att koka och dricka. Det är deras
hjälp och tröst i alla väder.
»Ja nu, hör I mor -- han därute» -- Willax drog sugen på pipan -- den
ville inte tända. -- »Joo, han därute -- I känn’en visst?»
Kajsa satt som i ett dås, helt insvept i röken från sin korta pipsnugga.
Hon hörde inte först, utan Willax fick säga om.
Den tjocka, rökiga luften inne i kåtan var den kvällen mättad med
hemlighetsfullhet och aning om händelser, och hvarenda en där brann af
nyfikenhet och begär att få höra.
Man hade för en stund glömt både renar och varg -- de egna olyckorna.
-- »Ja visst, ja, -- han därute» -- det gamla surögda pyret stoppade och
tände pipan på nytt -- »jaja, det ä’ en historia det med. -- Känner honom
nog -- håhå ja -- var en af Gud slagen -- det var han!»
Hon satt tyst en stund och runkade på hufvudet, så att de grå hårtestarne
åkte fram under lufvan och hängde ned öfver panna och kinder. Hon var lik
en gammal krokig martall med grå hängmossa. Vinden far genom grenarne och
hängmossan vajar fram och åter, fram och åter.
Så började hon berätta med många afbrott, suckar och ojande.
-- Paava hette han, som nu låg därute -- tok-Paava sedan många herrans år.
Han hade varit en rask och kvickfotad unglapp engång han med. Men så kom
något, som gjorde slut på honom.
Det var en dag på eftervintern, mot tiden för lillmarknaden nere på
kyrkplatsen. Paava hade kommit styrande på skidorna längs efter
fjällsluttningen. Var på bröllopsfärd och var storglad. Brudgummen det var
han själf, och henne, som han fäst -- det var Nings Anders Inga -- henne
skulle han nu hemta och draga i följe med ned till kyrkplatsen.
Drängen hade han skickat före med smycken och en hvit ren som
bröllopsgåfva.
Men så mötte Paava en på vägen -- det var också en unglapp -- som kom emot
honom öfver snöfältet med hvinande fart.
De två hade just ingenting otaldt med hvarann’ -- den andre hade en gång
blifvit försmådd af Inga och det för Paavas skull -- men den här gången
var han språksam ändå.
Nila -- så hette han -- tyckte att Paava hade onödigt brådt med att komma
fram. Han stötte ned skidstafven i snön och undrade, om de inte kunde
språkas vid ett slag -- de komme nog ändå dit de skulle. Han, Nila, kom
just från Nings Anders håll och kunde hälsa. Men visste Paava, hvad _han_
hade hört där borta, skulle han kanske aldrig börjat resan sin. Paava blef
otålig och ville fortsätta på skidorna. Han tyckte inte riktigt om mötet
och anade ondt. Då hade den andre tagit ett fast grepp fram i pälskragen
Paavas, för att han inte skulle komma undan ett enda ord af budskapet, och
så förtalde han, hurusom Inga tagit sig annan vän och minst af allt tänkte
på bröllop med _honom_. Och fortsatte han färden, skulle han mötas af
spott och hån. Inte var _det_ något att ta’ sig af minsann -- jäntor fanns
det godt om i lappmarken, både vackra och rika.
Men Paava hade ändå tagit sig så nära, att den andre visst aldrig tänkt
sig slikt. Han höjde den skarpskodda skidstafven mot Nila, och det hade
visst blifvit ett dråpslag, om ej denne varit vig och snabb nog och i
rätta ögonblicket kastat om skidorna.
-- »Vik hädan, satan!» -- skrek Paava med ögonen i gnistor och kastade
stafven som spjut efter honom. Det hade ej varit en vettig människas blick
i _de ögonen_, och om munnen stod hvit fradga.
Nila fick brådt i sin tur nu och åkte undan för lifvet. Hade nog inte
kunnat ana ett dylikt slut på mötet. Men när ondt sås, kommer ondt upp!
Hunnen ett stycke bortöfver hörde han som ett vrålande tjut, och när han
saktade farten och vände sig om, hade Paava legat på snön, och han rullade
och kastade sig som en dödskjuten varg. Sedan -- efter en stund -- satte
han sig upp, men då hade han gråtit högt, stönat och vridit sig så illa,
att Nila måste ge sig af igen. Det gick som kast af isvatten efter ryggen
på honom, och han tordes inte se sig om längre.
Om vanvettet toge åt honom där borta en gång till, hade inte Nilas lif
varit mycket värdt, ensam som han var med en galning i ödemarken, och en
galning, som var snabbare på skidorna än de flesta.
Nila jagade därifrån, som om vildmarkens onda andar varit efter honom.
Detta allt lär nu Nila tvungit sig förtälja många år efteråt, när han låg
och drogs med döden. Han hade det svårt då, och någon ro fick han inte
förrän det blef sagdt -- det och mera till. Gud hjälpe hans fattiga själ!
Men det budskapet, som han kommit med till Paava, det hade han gifvit
honom af hat och svartsjuka. Det var en svart lögn.
Inga hade väntat på Paava både den dagen och många dagar sedan. När han så
aldrig kom, och hon sedan fick spörja, att han blifvit från vettet just
under färden till henne, då tog hon det som en Guds straffdom öfver sig.
Hon hade visst varit allt för glad i Paava.
Sedan blef hon bröstsjuk och efter några år var hon död.
Men Paava hade -- sedan den svåraste stunden där uppe på fjället var
öfverstånden -- blifvit nog så lugn. Hade endast fått så brådt igen, men
nu gällde det att komma nedöfver i stället. Bort från fjällmarken -- ville
aldrig dit upp igen -- och nedåt bygden! Han hade förskräckelse för hvarje
lapp han såg, och höll sig undan långa tider, när de kommo nedöfver med
renhjordarne och slogo läger i den by, där han höll till.
Ingas ring hade han gömt i vänstra handen, och den öppnade han aldrig.
Fast knuten höll han den, och under årens lopp hade den blifvit som
hopvuxen och missformad.
-- Den ringen skulle han gömma riktigt väl, så att Inga en gång, när de
möttes inför vår Herre, kunde se, att _han_ likväl inte hade svikit.
Nere i bygden hade de blifvit vana att se tok-Paava år efter år. Han gick
från by till by, från stuga till stuga, och när den stillsamme, tyste
fattiglappen stod där innanför en dörr, fanns det alltid en bit bröd eller
en skål välling för honom också.
Det är nu _så_ där nedöfver, att om en sådan där lite konstig en börjar
vandra by emellan -- till om det är en lapp -- törs de just inte låta
honom gå alldeles utan. Hvem vet, om han då inte för olycka med sig! -- --
--
-- Och nu hade väl Herren låtit nåden lysa öfver honom till slut -- -- --
Gamla lapp-Kajsa nickade och knäppte ihop sina små skrumpna händer. --
Jaja, efter de många år i mörker, hade han väl fått känna längtan efter
fjällen, när det närmade sig slutet, och så hade han börjat vandringen
uppåt. Och här -- sedan snöstormen farit fram öfver honom och Herren
kallade -- fick han också som en aning om sanningen.
»Hur var det nu han sa’ Matto, i dödsstunden? -- Jo visst -- jo visst --
_Tat lä Inga -- son vuoja so pejis reinar!_ -- Ett under var det! Herren
har låtit Inga hämta honom härifrån jämmerdalen. Ett mäktigt Guds
under.»


Pell Pers-mor berättar.

»Ja, men här jär som så blygsamt te’ sitt’ hänna å prat’ om bonntokforan’
-- å’ minne’ håll’ liksom på te’ bli’ dålitt de’ me’.»
Pell Pers-mor såg fundersam ut, och hela hennes tvärskurna, godmodiga
person riktigt vred sig under lusten att få berätta. Men hon hade ännu
inte kommit längre än till andra kaffekoppen och var liksom för sval i
kläderna än så länge.
»Jaa, si nå’ rolitt veit ja’ då rakt int’ -- åtaminstone int’ _nå_, som
går an te’ tal’ om» --
Kaffet var hett och måste slås på fatet.
Huuh -- huuuh -- blåste hon.
Det var hett ändå, men det var nu tredje koppen också, och _den_ drack
Pell Pers-mor alltid med eftertanke.
»Jo, för så vidt ja’ int’ sku’ tal’ om, nål ja’ å Karl Mikaels mor gjole
affärsresan’ våra te’ sta’n» --
Det, som var kvar i koppen, slogs nu på fatet, och hur det var, blef det
bättre med minnet. Det kunde man se på de små lifliga, gråblå ögonen, som
blefvo fulla af lustighet och hågkomster.
Det breda, brunbarkade ansiktet log och sken. Nu var hon också både varm
och annat och måste till med berättandet.
»Hä jär då just int’ nå’ rolitt heller, å nål en blir som gammelaktig
’tyttj’ en nästan, att de’ en vare’ me’ om i ungdomma’ ä’ rena tokforan’.
Ja hä va’ då bara som så, att bå’ en Erik Mikael å gubben min va’ nå’
fylltratter, å kom dom sej te’ sta’n nå’n gång å hade nalta i plånboka,
fick dom int’ nån’ lefvanes ro, förr’n hä va’ oppsupe’. Å hä’ dom int’
orkte me’ _dänna_, drog’ dom me’ sej hem. Iblan’ kunne en int’ se annat än
dom sku’ mått’ släpp’ te’ lifve’ på’ne. Ja’ menar hvar gång dom sku’ ta’
sej öfver ån -- helst de tian’, nål isa’ gick. Flerfaldiga gånger sa’ ja’
väl åt en Pelle, att dom sku’ se sej för å int’ vräk’ i sej så myttje, nål
ån rörde på sej -- men de’ gussrise’ gaf sej te’ å skratte’ å sa’ -- att
bara ideligen dom va’ redigt full’, så tog’ dom nog sej öfver hort hä bar
eller brast -- för se, vår Herre ä’ de dårars förmyndar’ sa’n. -- Värst
blef hä me’ supninga’ de’ gångan, dom for te’ sta’n me’ sågebrädran. --
Se, på den tin’ var e int’ så olycklitt tjockt me’ sågverka’ dänna, utan
de’ virke böndran kransågde hemm’ ve’ gåla’, fick dom bra betalt för nere
hos storhandelsmännan’. Vi blef rakt åf rålös bå’ Erik Mikaels-mor å ja’,
å vi såg nog att hä’ int’ kunne’ gå i längda, för dom såga’ å svettas’, å
så for dom te’ sta’n å sålde brädran’, men likväl hade dom bara ideligen
fyllan me’ sej hem. Å skojen den blef tunnare och tunnare. Men hur vi
räkna’ ut å språktes ve’ i föjse om kvällan’ -- Erik Mikaels mor å ja’ --
så sa’ vi åt gubban’ nästgången hä’ sku’ bär åf för dom, att vi hade så
olycklitt myttje me’ beställning hos handelsman för färgninga å väfninga å
ett som anne’, att vi _mått’_ ta’ te’ sta’n -- å så kunne vi väl gå ut me’
å ta’ brädlassa’ me’ de’ samm’, så fick dom då var’ i fre’ å såg’. --
Dom släppte sågdona, de armade spektaklan’, å tog’ te’ å klå’ sej i hufve’
å se stinnögd’ ut. Men en Pelle, som då va’ den bätter åf dom, å som ja’
veit grämde sej åt brädaffäran’ sa’ då te’ sist, att hä väl _fick bli så_,
å då mått’ den andren me’ säja likt -- för skams skull. Lass’ på
dubbelstöttingan’ gjole vi själf, å tiditt på måran’ va’ vi i väjen. På
hä’ vise var e, som Erik Mikaels-mor å ja’ fick hanna om brädkörninga, för
se, nål vi kom hem å hade mängda åf pänninga’ te’ lämn’ gubban’ vår’, tog
dom förstånne te’ fånga -- så te säjanes -- å lät oss gå på me’
skjutsninga. Å hä gjole vi -- å slet ondt gjole vi me’, för iblan’
kunne’ne var’ så okristlitt kallt, att hä gnall i ett gnällane unner
medan’ från gåla’ å te stan’, å bå’ vi å hästan’ va’ så drifvanes hvit åf
rimme’, som sku’ vi ha’ lega i mjöl. Eller å’ kunne vi komm’ oss ut för
snöyra, så vi fick spänn’ från hästan, nål lasse fastna ’ti snön, å då var
e bara te krafla’ sej opp på dom å låt dom sök sej fram te’ nån gål’, där
vi fick hjälp me’ lassa’ då. Men så kunn’ hä vart som treflitt å en ann’
gång! Nu var’e så, att Erik Mikaels-mor va’ alldeles olycklitt klok på
hästan’, å mång’ hundratals kroner had’ de kvinnfolke drage’ te’ kista på
hästbytinga. En kan väl förstå hur pass garf ho va’ i den ändan, nål en
veit, att en gång, nål en Erik Mikael had’ slage’ sej fördärfvad å fick
ligg i sänjen i tre måner, så låg moran så dannt i hästaffären, att a
tjänte sexhundra kroner unnar ti’n. Me’ tottje humör jär e då lätt te’
förstå också att ’a int’ kunne _håll sej_ unner stadsresan’ våra heller,
me’ minner ho fick reger’ å dyfla me hästan _då_ me’, å nog blef vi då
onödigt sinke’ på vägen för _hä_ mång’ gångan.
Ja’ kan då kaveer för, att int’ _en_ gång heller komm’a hem me’ samm’ en,
som a for me’. -- Var e likt hä!
Men sedlan tjänte’na på’ne. -- Hä va’ nog för rexten fler slags affärer,
som Erik Mikaels-mor försökt’ sej på -- fast en gång kunne’na då ha’
komme’ sej illa ut -- -- --
Då hade’na haft fårkroppan me’ på lasse’ -- hä va’ visst två -- å fick
förstås sälj’ dom te’ nå herrskap. Just nål vi komme’ oss utom sta’n på
hemväjen, kom ja mej te å fråg’na, hort a hade fått myttje betalt för dom.
Men ja’ hade int’ förr sagt’e, så var e som människa’ blossa te’ å gaf sej
te’ å pisk’ på häststackarn’, så han bar te’ å kut’ -- å min ätter’ -- å
hä så oherrans utan förstånn’, att ja’ då tänkte vi sku’ kut’ in i
evigheta me’ ett -- slingritt å ogått som väjlage’ va’. Ja’ skrek å hojta’
åt’na, men då blef bara hästan’ ätter värre, å int’ förr’n vi va’ minst
halfmila’ bortom sta’n, höll a då in sin -- men då va’n ock _så pass_, att
hä löddra’ om’en -- å om min me’. Å ja’ va’ som grym på’na å sa’ som så --
att hä’ väl kunne gå för sej utan te’ far’ fram ätter väjan’ som nå’
tattarpack -- å att ho fick ta’ på sej, om ja’ kom hem me’ hästen sprängd
å fick höra olåten åf en Pelle. Då såg a som skamsen ut, å så kröp e fram,
-- att hä int’ va’ just så helt me’ fårkroppan’ dänna, å nål ja’ had’
börja’ tala om dom -- så komm’a ihåg sej å fick som tvärbrådt me’ te’
komme’ sej från sta’n. Se, hä va’ som så, att ho hade int’ sålt nå’
_fårkropper_. Hä va’ _gettran’_ förstås! Å på dom hade de gussrise’ sytt
fast hvar sin fårrompa!
En’ kan då int’ unnra -- ätter hä -- att människa’ for fram som hade’na
hatt skam i hälan’.
Jaha, hä va’ nog bå treflitt å ledt på en dänna tin! Men int’ sku’ ja’ då
rå me’ te lass’ å kör’ brädran nu länger. Å Erik Mikaels-mor ä’ som
stillsam af sej hon å, utom -- förstås -- nål a tar’ sej ur flaska, för
se, hva’ hä beträffar, så jär’a int’ stort bätter -- ho’ nu än gubben
hennes. -- Hä komm’ sej väl åf hästbytninga, tänk’ ja’, för nål en mått’
håll’ sej me’ hästskojaran å bråk me’ karlgöra, så slutare nog me’, att en
själf blir lika ussel å klen som karlan’ ä.»


Hustrumord.

Midt emellan kyrkbyn och öfre byn var det en vägbit, som folk endast vid
fullt dagsljus kunde gå utan att öka på farten, och kommen ett stycke där
förbi var det just ingen, som gärna såg sig om. Men i mörker eller månljus
gick en aldrig den vägen i onödan, och var det inte tid nog att kröka in
på gångstigen nordöfver malmen, där det fanns gårdar och folk, utan en
_måste_ fram där, så gick det också undan för brinnande lifvet.
Kvinnfolken drogo kjolarne tätt omkring sig och läste både fader vår och
välsignelsen och någon psalmstump också, som föll dem i minnet, under det
de löpte efter vägen med steg, som ångesten gjorde så osäkra, att de
snubblade öfver sina egna fötter. Och karlarne sträckte ut hvad de kunde
och stoppade händerna i byxfickan för att möjligen komma öfver någon spik
eller hästskosöm att kasta efter sig, om det behöfdes -- slidknifven ville
de spara till det yttersta.
De voro nog ej så alldeles säkra på att sådant skulle hjälpa dem här ändå.
Att vittra, skam och oknytt gjordes oskadliga af järn och stål, det hade
de väl pröfvat och sett, men om gastar och dödingar brydde sig om slikt,
voro de ej så riktigt vissa på.
Och just det slags otyg var det, som grasserade där omkring
stupstockbacken och satte skräck i folk.