Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 2

Total number of words is 5128
Total number of unique words is 1506
29.6 of words are in the 2000 most common words
37.9 of words are in the 5000 most common words
42.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
En gång -- strax efter jul -- skulle Erik till grannbys och spela. Det var
till tjugondagslekstugan, och han visste, att där skulle gå hett till, och
i tre dagar skulle dansen stå.
Då gällde det att ha’ fiol och armar i ordning och att kunna sitta där och
spela och spela och se, huru pojkar och jäntor svängde om med hvarann --
glömma att en sjelf var ung och att det fanns någon, som -- -- -- hm, »hä
gäll’ nog aldrig te’ tänka på _det_,» sa’ Erik för sig själf, där han satt
på vedbänken och synade sin storrutiga helgdagsväst. Och så tänkte han om
och om igen på samma sak: att han skulle träffa Lena från Sörgården i
kväll, och hur ledt det kändes, när pojkarne foro åstad i dansen med henne
-- men så godt det skulle vara att själf få ta’ henne om lifvet och svänga
om ... _Den_ dansen skulle allt spelman få hålla ut med!
Mor Karin stannade rockhjulet. »Pratar du för dej själf, eller sa’ du någe
te’ mej?»
»Jaa, jag sa’ bara, att det va’ int’ lönt låta sugga lefva länger, nu, då
korneftermjöle’ ä’ slut ...» Erik smygtittade på mor, som suckade tungt och
började spinna igen.
»Du ska’ int’ sucka för det mor, för se nu går jag och spel’ ihop ficka’
full med slantar, och ta’ mej näcken ...»
»Tyst pojk’ med näcken! Jag tror han redan har dej te’ hälften, och jag är
som vettskrämd, hvar gång, du sitt där ute på forsnabben och lyss och ser
ut som om du hörde det ingen ann’ kan höra.»
Mor Karin reste på sig med en skygg blick ut genom fönstret, som vette åt
forsen till.
Men Erik bara skrattade, så att tänderna lyste. Om det var vid tanken på
spelslantarne eller åt mors förskräckelse för näcken eller åt något annat
är ej så godt att säga.
Västen och bäst’jackan hade nu kommit på, och sedan fiolen -- inknuten i
en rödrutig duk -- var fastspänd öfver axeln, nickade Erik adjö.
»Adjö då och hälsa, och blir du hungrig på vägen, så jär ä’ fem pärpaltar
i näsduken hänna.» Och med mycken omsorg stoppade mor matsäcken ned i
jackfickan.
På skidorna gick det nu med fart för Erik -- utför backar och gärden.
Kylan, som varit svår alltse’n jul, hade slagit sig, så det var bara
lusteligt att fara fram där öfver snön.
Det började skymma på, och röda skyar -- som glödde likt eld, där solen
gått ned -- kastade en underligt varm glans öfver allting. Dimman steg
upp, där älfven gick öppen, och var som hvita slöjor, genomväfda med rödt.
Och Erik vände skidorna -- utan att just tänka därpå -- ned mot forsen.
Han hade aldrig varit där se’n i höstas.
Om den nu bara hade en riktigt trolsk låt att lära honom ändå!
Han kom ihåg, huru -- en gång, när han på en dans i somras satt och spelte
för sig själf -- Lena hade blifvit alldeles stilla och sett så konstigt
på honom, ända tills han slutade. Då sade hon bara -- »du spel’ allt
vackert du Erik. Det ä’ alldeles som lärkalåt». --
Det var ju ingenting att ta’ sig nära af, men hon brukade aldrig säga
något allvarsord åt pojkarne, utan dref och skämtade med dem för jämnan.
Och pojkarne togo till godo de, fast hon var nog så morsk ibland, -- men
så var hon också enda arfvingen till Sörgården och hade bara moran i
lifvet.
Stödd mot skidstafven, stod nu Erik där nere på forsnabben och tänkte
öfver allt detta, och hur mycket bättre det vore, om Lena inte hade någon
gård alls. -- Nu var det som om fjäll och sjöar lågo emellan dem. -- Men,
huru det än var, skulle han i alla fall locka fram det bästa han kunde ur
fiolen den här gången för att se, om hon brydde sig om’et mer.
Och som han såg ut öfver forsen, var det liksom om något skymtade och
blänkte i dimman där nere. Erik kunde ej se, hvad det var, ty de röda
skyarne hade bleknat, och en skarp, gulröd strimma längs efter bärgsryggen
gjorde blott skymningen dunklare.
Men så hörde han -- först svagt som ett sus, se’n starkare och klarare --
de underligaste toner han i sitt lif kunnat drömma om.
Det var som gråt och längtan, så vekt och sorgefullt -- se’n blef det som
lock af tusende fåglar, och det steg och steg och blef till ett jubel, som
tonade öfver forsen likt den starkaste klockeklang -- så sjönk det igen --
djupare och djupare, längre och längre bort ... -- Se’n hördes ej annat
ljud än bruset af vågorna. Och när Erik helt kom till sig sjelf igen, var
dimman borta och forsen såg svart och hemlighetsfull ut.
Jo, nu hade han att spela efter! Och säker om vägen styrde han skidorna
uppför och utför backar, ginade öfver älfven, där den gick som krokigast
och var framme vid lekstugugården, just när den andre spelmannen satte
klarinetten till mun och blåste förelöpningarne.
Ett par pojkar, som voro heta på dansen, snurrade redan om på golfvet,
gjorde piruetter och slogo hälarne i golftiljorna så det blef märke efter.
Och nu blef det ett lif i stugan, ska’ en tro, när de fingo syn på Erik.
Kaffe skulle han då först ha’ och en sup med förstås, men se’n var det att
börja med spelet. -- Det var inte värdt att öda bort tiden, när julen
skulle dansas ut.
Och dansadt blef det den kvällen: vals, polska, polka och kadrilj, tätt
efter hvarann’ utan hvila -- -- --
Tvi, spottades det i näfvarne, och iväg bar det, så att dammet stod som en
rök, och grenljusen fläktade och stänkte taljen vidt om. Ingen hade just
tid att säga många ord åt den andre heller. -- Men så spelte också Erik,
som voro han besatt, och någon trötthet kände han ej utaf.
Klarinettspelaren följde nog med så godt han kunde, men när klockan var
fyra på morgonen, var det stopp för stackarn -- munnen var styf som läder
och stod tjock och stinn som efter getingsting.
På maten tänktes ej mycket -- men hembrännvinet, som det fanns godt om,
togo de allt en klunk af emellanåt.
Jäntorna började pusta och oja sig fram på morgonsidan, och så sattes
kaffepannan på. Det smakade något te’ bra, kan en förstå, efter slikt
arbete.
Mest hela tiden, som Erik suttit där och spelat, hade han följt Lena med
ögonen, men hon såg inte ens åt honom, mer än då hon helsade. Och -- som
vanligt -- voro pojkarne om henne som fiskar kring ett bete. Det var då
förstås ingenting att undra på heller. Hon var täckelig att se på,
högrest som hon var och kraftig till byggnaden, med ett käckt ansikte, där
ögonen ibland lyste som solsken och ibland gäckade i kapp med munnen.
Erik tyckte dock, att, när hon satt och grundade öfver något -- ja, som
den gången han spelte i somras -- då var hon allra likast.
Värst efter henne var Karl Jons Petter. Han var visserligen rödhårig och
skelögd, och när han tittade på Lena, for ena ögat åt spiseln och det
andra åt gästgifvarens Emma -- eller hvem som satt i vägen för’et. Men se
far hans hade ett stort, välskött hemman med ägorna intill Sörgårdens.
Han såg som säker ut också, och Erik kände en stockning i bröstet, hvar
gång han dansade ut med Lena och konstrade och gjorde fukter för henne.
Sedan kaffet var drucket, gingo de under stoj och lek -- så’nt rår en
alltid med -- för att sofva ett slag.
De, som voro hemma i byn, gingo till sitt. De inbjudna bodde inne lite
hvarstans, och spelmännen lågo i lekstugan.
Vid tiotiden efter morgonsysslorna skulle man mötas igen -- och så var det
att fortsätta.
Till en början gick det då lugnare till, och mest gjordes danslekar så
länge dagsljuset varade.
För en stund fick Erik lägga bort fiolen och vara med. Han tog då mod till
sig och bjöd upp Lena till en danslek. Men många ord blefvo inte sagda
mellan dem, fastän Lena nog såg ut att vilja skämta som vanligt. Sedan det
varit deras tur att dansa ut, tog Erik -- utan att rätt veta hvad han
gjorde -- fast i handen hennes och höll den så hårdt, att hon måste rycka
till för att komma lös.
Men efter det såg Lena ej åt honom, och hela den dagen var det, som om hon
aktade sig att komma i närheten af honom.
Petter hade stått bakom dem och såg nogsamt, hvad de två hade för sig. »Nu
tog du allt miste, Näck-Erik» -- hånade han skadeglad.
»Och du, rödhår, tittar kanske miste, hur du än bligar!» Erik var så ond,
att det kokade i honom, och utan att säga ett ord till Lena ryckte han åt
sig fiolen och började spela igen. Och han spelte så vildt, att det var
ett under, att strängarne höllo. Och fart blef det på dansen, fastän inte
så i ett flängande som dagen förut. Trakteringen började också verka
_sitt_ till, och glåpord och puffar, fnitter och nojs skulle hafva sin tid
med. Ett tag höll det på att arta sig till ett ordentligt slagsmål -- det
var förstås bara om ett strumpeband -- men det blef till ingenting --
dunstade bort i surret och dammet.
Öfver och igenom alltsammans ljöd Eriks fiol. Klarinetten hade nog så
svårt att hålla tonen nu, då läpparne på spelman voro så illa i olag. --
Den natten höllo de ej ut så länge, och det fanns nog dem bland jäntorna,
som kände sig lite konstiga och ledbrutna, när de skulle ut i föjse och
mjölka om morgonen.
Men ingen gaf sig, och se’n ansikte och händer blifvit afgnodda i det
iskalla brunnsvattnet och morgonmålet undanstökadt, bar det af igen till
lekstugan. Det var nu sista dagen, och den började med ett oherrans lif i
snödrifvorna. Öron och ögon murades igen med snö, och gudnåde den pojke,
som många voro danna i. Han blef till slut som en stor snöklimp, och snö
fick han både bak och fram innanför halslinningen. Det gjorde förstås
ingenting, och morgonfriskt var det, och våta blefvo de ju i alla fall,
när det bar till med dansen.
Erik hade hittills hållit sig undan, och när de nu stormade in i stugan,
danslystna och lifvade, satt han på sin plats och stämde fiolen.
Han kände sig bitter till sinnes i dag, Erik Spelman, och ville helst, att
det skulle vara kväll och slut på alltsammans. Trött var han också. Men
det var som om han fått sig ett piskrapp, när Petter skrek åt honom: »sitt
int’ där och gnid och gnäll som en gamm’ tupp utan dra’ te’ me’ bästa
låten -- för se nu ska’ jag och Lena i dansa».
Det blef ett skratt och skoj -- de flesta sågo nog, huru pass sams Erik
och Petter voro.
Om Lena också skrattade, det kunde inte Erik se, då hon stod med ryggen åt
honom.
Men hvit i ansiktet blef han, och vreden tog honom, så han ej fick fram
ett ord. Hade han inte lofvat mor att aldrig ge’ första slaget, skulle han
svarat Petter med ett knytnäfvenyp öfver hans leda mun.
I detsamma vände Lena på sig, och hon såg så ledsen och allvarsam ut, att
det rigtigt gjorde Erik godt, och utan att svara hvarken på ena eller
andra sättet började han spela.
Visst lät spelet lite stillsammare i dag, men så dansade de i stället, som
om det gällde lifvet. Tjo, skreko pojkarne och lyfte jäntorna högt i
polskan, och de, som ej voro ute på golfvet, stampade takten, så det
knakade i bjälkarne.
Klarinettspelman, som var oförmögen att bruka mun längre, försökte för
ombytes skull med benen och var nu också med i dansen.
Vid fyratiden på aftonen, skulle det vara slut, och så skulle golfvet
skuras och stugan fäjas, innan man skildes åt.
När Erik drog sista stråktaget, voro visst också mest alla nog så belåtna
för den gången.
Nu bars vattenämbar, såpa och tvagor in, och fyra de starkaste jäntorna
togo till med att skrubba och gno -- fastän inte var det just stort med
krafterna nu. Den andra ungdomen höll till i kammar’n och förstugan.
»Kom in spelman och spel’ en låt om fingran’ håll’, så går’e lättare me’
arbete’!» ropade en af dem som skurade.
Erik såg ut att fundera på något.
»Jaa, jag ska’ se te’ att få fram e’ låt och hä en, som I aldrig hört
förr», och med en blick bort åt Lena, som stod i förstugudörren, började
han spela.
Ja, det blef alldeles så som han hörde det nere på forsnabben. -- Först
sakta som ett sus kom det fram under stråken -- se’n starkare och klarare.
Det var som gråt och längtan så vekt och sorgefullt -- se’n blef det som
lock af tusende fåglar ... Och det steg och steg och blef till ett jubel,
som tonade likt starkaste klockeklang -- så sjönk det igen -- djupare och
djupare, längre och längre bort ...
Det hade blifvit alldeles stilla, både i stugan och utanför, och pojkar
och jäntor skockade sig andlösa och halft förskrämda i förstugan -- in
tordes de ej.
Nej, slikt hade de inte hört förr, och det nästan kröp efter ryggraden på
dem efteråt.
Lena hade ej tagit ögonen från Erik, och under spelet drog hon sig allt
närmare, så att, när han slutade, stod hon tätt bredvid, och blicken, som
då mötte hans, var glänsande och varm som sommarsol.
»Du ä’ allt bättre än de andra, du Erik!» sade hon sakta.
»Det ä’ om mej själf, jag spelt», hviskade han tillbaks, »och om dej me’,
Lena, och nu veit du hur’e står te’ me’ mej, och ...»
»Jag tror trolla rid’ båd’ pojken och jänta», hördes Petters hetsiga röst;
-- de hade nog varit som förtrollade allesammans, men nu började de röra
på sig och tala sins emellan -- »Och för resten, din fattiglapp»,
fortsatte han, »har du int’ nån rätt te’ stå och locka och hviska
djäfvulskap me’ Lena på Sörgården. Och spar du me’ trollkonstar dina --
näckpojk dänna, för annars får du me’ mej å göra!»
Han hade kommit in i stugan, och alldeles ursinnig knöt han näfven åt
Erik, som ingenting hann säga, förrän Petter började igen.
»Du veit kanske int’ hva’ dom säj om dej! Joo, du, jag skäll’ dej int’
näckpojk’ för assint’» han spottade föraktfullt, »för ser du, en gång
innan du kom te’ -- och hä frös så hä knakte i älfisen, och mor din va’
yngre än nu och fägre me’ -- satt näcktrolle och tyckte hä drog nalta
kallt, och så gick’en opp för å värm’ sej ett slag hos mor din -- han
visste nog ho va’ ensam i stuga. Haha -- begrip’ du’et nu! Och se, att du
ä eljest än annat folk märks nog på dej. Int’ kan du sup’ dej redigt full,
och int kan du ta’ ett ordentligt nappatag en gång som en ann’. -- Eller
ä’ du för go kanske, din stråkhas ...»
Alldeles ifrån sig af ilska, måste han hålla upp för att hämta andan.
Erik stod där som förlamad. Han skulle kunnat slå ihjäl dem allesammans.
Knifven låg i fickan, men, när han stack ned handen, träffade han istället
på mors pärpaltar, och rent från vettet drog han upp en och slängde den
midt i ansiktet på Petter.
»Där har du för näckpojken ... och där har du en för mor ... och där har
du en på köpet, och där har du en, och där har du en till!» Och dask, dask
-- där sutto de nu alla fem paltarne fastsmetade på Petter, som hvarken såg
eller kunde öppna mun.
Mor hade nog gjort dem stadiga och bra, men se, det hade frusit i dem på
vägen, och se’n när värmen tog åt dem, blefvo de lösa och klistriga, kan
en förstå.
Han stampade och slängde omkring sig som besatt af onda andar, och det
blef ett skratt och ett väsen, som aldrig ville ta’ slut.
Men Erik hade lättat af sig det värsta sinnet och skyndade det fortaste
han kunde ut ur stugan, fick skidorna på -- och hemåt bar det, medan
skrattet ljöd efter honom utåt lägdorna.
Först frampå förmiddagen kom han hem. Han visste knappt själf, hvar han
varit. Hade åkt och åkt som en förföljd, och uppgifven af trötthet var
han, när han kom fram.
Mor Karin blef helt förskräckt, när hon fick se, huru eländig han var, --
och ingenting fick hon till svar på frågorna sina heller. »Herre jestanes»
-- mumlade hon bekymrad -- »jag menar rent åf att skogsrå’ fått tag i
andra hälften af’en -- de gussrise’!»
När hon efter en stund gick ut ett slag i föjse -- och Erik blef ensam --
kastade han sig ned öfver fällbordet med hufvudet mot armarne och satt så
-- utan att röra sig -- medan tankarne brände som eld.
Åter och åter hörde han Petters skamliga ord -- och så skrattet som följde
honom -- --
Ja, visst var det åt honom de skrattat -- honom -- fattiglappen --
näckpojken -- -- åh åh! Han stönade högt som i bittraste nöd.
»Erik!» sade det. Han reste sig inte, men det gick en skälfning genom
honom.
»Erik!» sade det återigen -- helt nära, och någon tog honom på axeln.
Han vände till hälften på hufvudet, och där stod ... nej, han såg visst i
syne -- --
Men så gnuggade han sig i ögonen och såg igen. Ja, Herregud, det var ju
Lena -- Lena lifslefvande. Men så blek hon var!
»Hva’ är’e me’ dej, Lena?» Han glömde alldeles bort sina egna sorger --
_hon_ såg ju så bedröfligt eländig ut, hon, som alltid var så hurtig och
glad.
»Joo, ser du, jag har int’ fått en blund i ögonen i natt utan bara sett
dej för mej. Du såg så från dej ut, när du sprang i kvälls, att jag bara
tänkt på, om du gjort dej nå’ ondt, och så fick jag int’ nån ro, utan
måst’ opp hit. Och så tänkte jag» -- hon gjorde ett uppehåll -- »joo, se
-- jag tänkte -- att, då jag aldrig fick svara dej, hur _jag_ hade’ne --
för Petter, som kom och ställde te’ otyg, så skull’ jag också göra _det_
nu, om jag fann dej i lifve’.»
Erik visste ej om han drömde, och försigtigt -- som rädd att hon skulle
försvinna -- tog han hennes händer i sina. Nej, nu ryckte hon sig inte
lös, och lite rödare om kinderna fortsatte hon. -- »Det ä’ nog bäst, att
du komm’ ner te’ oss på Sörgården -- om du ä’ så te’ sinnes som i går. Vi
träng’ allt te’ karlhjälp ibland.»
Men nu hade Erik fått så pass sans igen, att han började förstå. Det var
ingen dröm! Lena var det, som stod där framför honom och som hade sagt
honom allt detta, medan han satt här med hennes händer i sina. Och i
stormande fröjd lyfte han henne upp på sin arm, och så dansade han som en
galning rundt om stugugolfvet.
Det var den dansen han tänkt på så mången gång -- fastän aldrig hade han
väl ändå tänkt, att det skulle bli’ till något.
»Ser du, Lena» -- sade han -- »när lyckan komm’ så här oförväntandes,
tar’a nästan på förstånde’!»
* * * * *
Men det var för många år sedan. Nu för tiden går det inte således till på
Västerbottensbygden. Näcken finnes ej heller längre i älfvarne här, och
funnes han, vore det nog ingen som lyssnade till hans strängaspel -- och
ingen som förstode det heller.


Tok-Johanna.

Det var -- att döma efter det yttre -- en stor bondby. Gårdarne, rödmålade
och väl hållna, lågo strödda utefter sluttningen. En del högt uppe vid
bärgsfoten, där de lågo tätt intill hvarandra likt en klunga frodiga
rödklöfverblomster, men så allt färre och glesare ju längre ned på lägdan
de kommit -- som vore de rädda att där taga för mycken plats från åker och
pärlandet.
Längst nere vid ån fanns ej en enda gård -- endast äng och vajande
sädesfält.
Däruppe bakom öfversta gården togo hemmansskogarne vid -- mörka och
kraftiga -- och troligen äfven beteshagarne in emellan dem, ty pinglorna
från boskapen hördes långt bortifrån och uppöfver åsen.
En och annan kossa, som trådde hem och brutit stängslet, skymtade framme i
skogsbrynet och sträckte hufvudet fram öfver gärdesgården under
längtansfullt råmande.
Bruset från forsen hördes aflägset och dämpadt -- ibland så svagt att det
gick i ett med suset från skogen. Härifrån syntes ån knappast mer än vid
någon tvär krök långt borta. Det var lågvatten, och åbädden låg djupt just
där bortöfver med höga och tvära stränder. --
Här vore godt att hvila ut efter obygdens ensamhet och mödor!
Här måste människorna vara lyckliga och glada.
Fönsterrutorna glimmade emot mig i solskenet som lika många vänligt
blinkande ögon.
Jag valde ut en gård högst uppe på backen, med en väldig blommande
rabarber utanför gafvelfönstret, och styrde vägen dit.
Ingen lefvande varelse syntes till mer än en tjudrad grå get, men ut ifrån
stugan hördes en underlig, entonig sång, omväxlande med ett slags
reciterande tal af samma röst eller en tung utdragen suck, som slutade i
ett litet torrt skratt.
Jag stannade en stund i förstugan och lyssnade, och det blef mig med ens
som om en skugga lagt sig öfver hela byn därute. De röda gårdarne sågo
mörka ut, och alla de glimmande fönstren voro lika många svarta hål.
Min mening hade ju varit att gå in här för att få stanna ett par dagar
och hvila ut. -- Ja, det gjorde jag också -- när sången upphörde.
Mor själf satt i väfstolen. Hon såg upp, när jag öppnade dörren, och bad
mig stiga fram och sitta ned. Sedan fortsatte hon lugnt sitt arbete.
I den öppna spiseln brann elden under kaffepannan, och där nedanför satt
en liten sällsam varelse på en pall. Det var en gammal krokig gumma, klädd
endast i lintyget och en kort, lappad stubb. Hon höll på med ullkardning
och hade bredvid sig en korg full med luftiga, färdigkardade ulltyller.
Håret, som var snöhvitt och glänsande, hade hon uppsatt i två flätade
snurror -- en bakom hvardera örat -- och med ett par konstiga mörka ögon
sneglade hon som oftast bort mot det håll där jag satt.
Hon var mest lik en liten ofjädrad skatunge -- men det var äfven någonting
hos henne, som väckte intresse -- något vilsekommet, hjälplöst -- något
där bakom.
Snart nog förstod jag, att hon ej var riktigt klok, att det var från henne
den underliga sången kommit.
Men, när hon se’n efter en stund började tala med husmodren om arbetet,
lät hon fullt redig och såg klok ut också.
Endast en nervös kastning emellanåt med hufvudet såg litet eget ut.
När moran reste på sig och gick ut för att hacka upp pärer till middagen,
följde jag efter för att göra upp om husrum under ett par dagar. Jag fick
då veta, att hon därinne hette tok-Johanna och gick på socken. Bönderna i
två byar skulle hafva henne, föda och kläda henne under tre veckor
hvardera, då hon fick hjälpa till med hvad som förekom. Hon var skicklig i
en del kvinnfolksarbete och ville gärna ha’ något att syssla med.
Sedan många år tillbaka var hon klen till förståndet, men _det_ kom öfver
henne ryckvis, och då kunde hon vara nog så besvärlig att ha’, bråkig och
högljudd som hon blef sådana gånger. Just under senaste dagarne hade hon
haft ett sådant där tok-il, hade gråtit, skrattat och sjungit ömsevis och
pratat bara det galet var.
»Men ho’ blef all’ töst, nål I steg inom döra.» -- Moran nickade mot mig,
där hon stod och gräfde i pärlandet.
»Ho’ plär sno alldeles om iblan’, nål hä’ komm’ någe oförväntanes, och
komma sej på go’-ile, och då ä’na ackurat som e’ann människ’ långa tia’
-- då bå’ talar och svarar’a vettigt. Men då jär’e ock som ondt för’na --
för se, då minns’na bå’ likt ock olikt, och ho’ har nog haft som svårt i
sina da’r. Håhå, ja, ja!» Moran rätade på sig från sin dubbelvikna
ställning, och med pärämbaret i ena handen och förklädet fullt med pärris
åt geten tassade hon barfota och snabb i vändningarne öfver gården.
I detsamma kom tok-Johanna ut på stugubron.
Hon hade nu klädt på sig kofta och kjol och bar handduk och ett tvättfat
med sig till brunnen, där hon började tvätta sig. Jag gick fram till henne
och hälsade, som om jag inte sett henne förr. Hon hälsade tillbaks och
sade med en blid, litet darrande röst -- »En mått’ väl snygg’ sej nalta,
då främmand’ komm’. Hä jär int’ ofta slikt komm’ på hänna oppåt.» --
Hon såg lite nyfiket på mig, medan hon gnodde och torkade sig i ansiktet,
som tänkte hon: -- hvad ä du för en?
Nu voro ögonen inte längre virriga och konstiga som nyss, då jag kom in i
stugan. Men allra innerst i dem låg ett uttryck af sorg och kval, så
gripande och tungt, att jag måste tänka: -- stackars tok-Johanna! du har
det visst bättre, när tok-ilet kommer på och minnet sviker dig!
Dagarne, som följde, var hon fortfarande redig och klädde sig ordentligt
och snyggt.
Jag såg, att hon gjorde sig all möda för att behaga främlingen. Hon
förstod kanske instinktmässigt den varma medkänsla hon väckt.
Att Johanna i sina yngre och sin krafts dagar varit en ovanligt duglig
kvinna märktes väl. Nu, då gårdens karlar voro ute i skogsarbete, hjälpte
hon moran i alla sysslor och gjorde dem raskt och väl.
Men hon var tystlåten och allvarlig under arbetet, och aldrig hörde jag
henne sjunga eller ens gnola nu.
Hennes historia hade jag ännu efter ett par dagar ej lyckats får höra.
Mor själf var inbunden och ordknapp, och jag kunde inte locka ur henne
något mer om tok-Johanna, än det jag fått veta första dagen ute i
pärlandet.
Hon tycktes betrakta mig med en viss misstro och kunde ej begripa, hvad
jag hade att göra där hos dem eller hvad jag haft för mig ute i fjäll och
vildmark.
Och Johanna själf ville jag ogärna fråga om något direkt -- hon syntes så
lugn och belåten nu -- utan hoppades jag, att den skulle komma af sig
själf -- historien. Hon ville gärna vara i mitt sällskap och tycktes hafva
fattat en viss tillgifvenhet för »främmane’», som hon kallade mig.
Och den kom äfven, sorglig och mörk, gripande i all sin enkelhet.
Det var en dag, som jag användt till hvila på mjuk, svalkande mossa i
skogen och njutande af doften från linnea och barr, af solskenet, som man
bara anade därinne och af att inte tänka mer än myggorna, som surrade och
stucko i värmen.
När jag mot aftonen gick ned till gården, hade mor redan gått till
sommarföjset för att mjölka, och Johanna kom ut till mig med en
stickstrumpa i handen.
Jag hade satt mig på gräsvallen bakom byggningen, och hon tog plats
bredvid mig.
Hvad hon såg hoptorkad och fattig ut, där hon satt midt bland maskrosor
och ängsvial!
Det var som om något tryckte henne, och jag såg tårar i ögonvrån, när hon
sporde -- »och te mornom jär’e, som I ska’ dra åsta’ igen?»
När jag nickade jakande, sade hon med en djup suck:
»Hä’ blir som långsamt då hänna igen!»
»Ja, men nog trifs Johanna här. Mor är ju snäll, och bra mat får hon ju
också.»
»Ja, visst jär’e bra nog åt mej hänna» -- stickorna gingo blixtrande fort
-- »men hä jär så olycklitt lång från ån -- och si, ja’ _vill_ te ån!
Hänna hvarsken ser eller hör ja’na.»
»Är Johanna född nere vid åbacken då, efter som hon längtar så dit?»
Hon svarade inte strax, men stickorna stannade af och händerna sjönko ner
i knäet. Och när jag såg det spända, ångestfulla uttrycket i hennes
ansikte, ångrade jag att hafva gjort en fråga, som ju måste rifva upp alla
minnen -- fastän nog ville jag ändå bra gärna lära känna dem till slut.
Efter en stund svarade hon, men rösten lät tjock och darrade mer än
vanligt.
»_Om_ ja’ ä’ född ve’ ån? -- Jaja men, å dänna ha’ ja lefva’ bå’ goddagar’
å dom onda -- hm, om I visste hur ond’ dom va’!» -- Hon såg på mig, och
det ryckte omkring ögon och mun som vid börjande gråt -- --
»Hä’ gäll’ visst int’ te’ streta mot. I ska nog ändå måtta höra’ne -- hur
ondt ja’ hatt’e. Hä’ jär rakt åf som tvang I mej te tala om mej själf,
fast I aldrig säj’ så myttje som e’ ol’.» Hon knäppte i hop händerna
öfver knäet och vaggade fram och åter, stirrande åt det håll, hvarifrån
forsen hördes som ett aflägset surr -- _den_ kvällen dock ovanligt
tydligt.
Det bådade rägn och ruskväder.
»Hä’ jär länge se’n ja’ bodde denna ve’ forsen -- många år -- ja’ håll på
glömm’ hur många. Stuga’ hade ja’ kvar ätter en Erik, gubben -- ser I, han
drunkna’ ve’ timmerflyttjen’, nål vi vare’ gift i tie år. -- Jaja, hä’
va’e tungt slag! Men så hade jag flicka mi’ -- I skulle sett’na, Eva,
nål’a stog på gången! Hon va’ inte mer lik dom andra bonnjäntan’ än e
häggblomma ä’ lik e kattfot. -- Jaa, hä’ va’ visst e stor synn’, men ja’
kunne int’ annat än tyttje’, att a Eva för jämnan va’ liksom bättre än de
andran’ å hä fast ho va’ fattig -- --
Vi hade stuga’ förstås å e ko, men för resten fick vi arbeta från morran
te’ kvälls me väfninga å slikt -- för te’ dra’ oss fram. Ja, hä’ förstås,
ja’ bota ju kräka den tia’ å smorde för rise’ -- I vet me’ örter å sån’t.
-- Å nål så jänta hade läst sej fram å hä’ sku’ bli’ te’ skicka’na ut i
tjänst, så var’e som om hä’ int _kunne_ gå för sej. _Ja’_ halte å halte, å
jänta va’ blyg å stante lik’ gärna hemm’, då ja’ ville’ne. Ho va’ väl e
styttje opp i sjuttente åre’ då ...
I sku’ sett’na å hört’na, nål ho satt i väfstol’n å sjöng! Ja kunne stå
ve’ spisen iblan’ å fumla i onödan me’ eldtänne’ bara ideligen för te’
glä’ mej åt’na där’a satt.» Den lilla fattiga stackaren växte, där hon
satt bredvid mig och talte om sitt barn -- hon var inte arm och tokig i
det ögonblicket. »Ja’ ha’ aldrin sett så myttje solsken i ögona på nån’
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 3
  • Parts
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 1
    Total number of words is 4828
    Total number of unique words is 1531
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    34.2 of words are in the 5000 most common words
    37.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 2
    Total number of words is 5128
    Total number of unique words is 1506
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    37.9 of words are in the 5000 most common words
    42.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 3
    Total number of words is 5082
    Total number of unique words is 1720
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    34.9 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 4
    Total number of words is 5140
    Total number of unique words is 1630
    24.6 of words are in the 2000 most common words
    31.5 of words are in the 5000 most common words
    34.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 5
    Total number of words is 5178
    Total number of unique words is 1368
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland - 6
    Total number of words is 3783
    Total number of unique words is 1141
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    40.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.